Jørgen Leth med Dorothie Laguerre på Haiti.
2010 hade Jørgen Leths film
Det erotiske menneske premiär på 40 danska biografer.
Indiewire
skrev bland annat så här om filmen:
"Still nothing he’s done in the past to
quite prepare anyone for the idiosyncratic and unique pleasures of
"Erotic Man," in some ways his most radical and personal work, a
powerful and sometimes shockingly honest essay about eros, aging and
loss. The premise is deceptively simple. Leth travels to several
countries (the locations include Haiti, the Philippines, Senegal,
Brazil, Argentina and Panama) to cast one particular scene: a woman,
usually naked, is sitting in a hotel room, lamenting the loss of her
lover who has returned to Europe. But, with each new reenactment of the
scene, one begins to questions its veracity. It’s a forlorn fantasy – a
man’s need to re-experience a scene he could only ever have imagined,
at best. (There are echoes of Alain Resnais’s early 1960s classics,
"Hiroshima mon Amour" and "Last Year at Marienbad.") These scenes are
set against footage of Leth alone in hotel rooms, ruminating on the
pitfalls and nature of his project; hilarious discussions of the
casting sessions with his colleagues (he refuses to turn anyone down);
highly astheticized nude studies of female bodies; and, in one
memorable moment, a boat trip up the Amazon. The juxtaposition of age
with youth and beauty creates an overly fecund atmosphere where
fertility connotes decay ala Keats’ “To Autumn”. (The film’s palpable
sense of resignation is heightened and made more painful by Leth’s own
complicated outsider status in most of the areas he visits, a situation
the film is aware of but never directly addresses.)"
För att sätta lite ljus på Leth också
från denna skånska horisont visar jag här idag min essä om honom som
poet, filmare och reporter.
ATT VÄGRA VARA EN PERFEKT MÄNNISKA
Om den danske författaren Jørgen Leth
Varför sätter jag mig inte bara
och skriver den berättelsen, bara
ett eller annat, det är natt
i Port-au-Prince, det har regnat
(ur Hvordan det ser ud, 1987)
Att idag skriva om Jørgen Leth, många år efter hans memoarbok Det
uperfekte menneske, utan att nämna den hets som bedrevs emot honom och
som fick honom avskedad som cykelsport-kommentator på Danmarks Radio och
från posten som dansk generalkonsul på Haiti, är naturligtvis en
omöjlighet. Men det som hände ska inte bli huvudsaken i denna text. Rakt
tvärtom endast en helt kort, inledande refelektion, eftersom resten ska
handla om Leth som författartyp. Parentesen ser ut så här: om en äldre
manlig författare naket och uppriktigt skildrar sitt kärleksliv med en
yngre kvinna, dessutom haitier och svart, får han räkna med att först
skällas som pedofil och därefter bli uthängd på slaskpressens löpsedlar
och av den samlade godhetskören bli kallad än det ena, än det andra.
Sedan hjälper det inte att kvinnan i fråga, kosmetologen Dorothie
Laguerre på Haiti, skriver ett öppet brev till de danska läsarna,
publicerat i Poul Pilgaard Johnsens debattantologi Det fordømte
menneske, där hon berättar om sin passionerade kärlek till författaren
och deras relation. Han är för alltid stämplad av en offentlighet som
hellre söker skandal och sensation än djup och mänsklig erfarenhet.
Ur filmen Det erotiske menneske.
*
Jørgen Leth, född 1937, är en av den danska poesins grand old men. Han
debuterade med Gult lys 1962 och utkom fem år senare med något så
ovanligt som en diktsamling med sporttema. Samlingen från 1967 heter
följdriktigt också Sportsdigte. Ur den plockar jag upp dikten om
tävlingscyklisten Fausto Coppi:
Fausto Coppi
var en fantastisk människa
trivdes bäst helt ensam
Når han körde i bergen
kunde ingen hänga på honom, han
var en fantastisk människa
Sa tidigt farväl,
Fausto Coppi,
Fausto Coppi.
Den nyenkelhet Leth här använder sig av i dikten är naturligtvis typisk
för slutet av 1960-talet. Men när andra unga författare skrev poesi om
Vietnamkriget diktade Leth om en stor tävlingscyklist och lekte med hans
namn i farten, den höga fart som gjorde att Coppi alltid snabbt körde
iväg från klungan och ensam klättrade i stigningarna. Denne Coppi är en
central gestalt i den utvidgade och bildförsedda reportageboken Den gule
trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France, från 1995 som nu
alltså utgivits på nytt.
Cykelsporten får hos Leth, som överallt annars, en mycket manlig
framtoning, man skulle kunna tala om något så ovanligt som en positiv
manlighet. Att Fausto är mannen som besegrar elementen behöver man inte
tvivla på: vad är en vind, en starkt uppåtlutande väg, ett berg klätt i
snö för denne man? Element att besegra, så som manligheten i överlevnad
och kamp för ett slags grundläggande värdighet, alltid sett ut. Hos Leth
är det så självklart att det redan därför utstrålar skönhet. För den
som finner vackra människor stötande är ju varken hans poesi eller hans
sportjournalistik användbar. Men jag tror att erotomanen Leth har denna
sida: han ser människans skönhet och han kan besjunga den, också när
denna människa är en man.
*
Jazzen var tidigt och har fortsatt att vara ett musikaliskt och
stämningsmässigt ramverk för Leth som person och diktare. I den vackra
volymen med jazztexter, En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem på 382
sidor får vi möta en man, som redan i tonåren visste vad han sökte, och
som målmedvetet letade efter det.
Ur filmen Det erotiske menneske.
Går det att berätta om
musik med ord? Är det alls möjligt att med språket gestalta det som sker
i ett musikaliskt verk, så att dess inre liv blir begripligt? Många har
försökt, få har lyckats. En av de bästa musikjournalisterna alla
kategorier är den danske poeten Jørgen Leth. Kanske är det hans poetiska
väsen som gör det möjligt att tala om jazz på det här sättet. Alltsedan
tonåren har han gjort det. Han är idag en äldre herre, men fortsätter
att både tala om, och att gestalta, jazzen så att den blir närvarande i
läsaren/lyssnaren. Det är den ena sidan av saken. Den andra är rimligen
lyssnarens känsla för jazz, huruvida den alls rör och berör på ett mer
djupgående sätt. Musik som ljudvägg och konsumtionsstimulator är en helt
annan sak, det är den postmoderna kapitalismens främsta drivolja och
något av det mest motbjudande vår samtid kan erbjuda. Musik som mullrar,
dunkar, beter sig inställsamt och maskinellt, musik som vill förvandla
oss, eller i ännu högre grad forma oss som konsumenter, som nickedockor i
ett skådespel där enbart penningen har en roll. I Leths jazzvärld
förhåller det sig alldeles tvärtom, där är människan varken maskin eller
konsument, i jazzen är hon ett levande väsen av kött, blod och ande,
ett väsen förmöget till kärlek, mänsklighet bortom det primitivt
själviska. Det är därför en glädje att förlaget Bebop samlat Jørgen
Leths bästa texter om jazz, inklusive poesi, i den läckra lilla men
tjocka volymen En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (København, 2009).
"Jag har varit tillsammans med Bud Powell ett par dagar. Han är mild som
en gammal gubbe. Dricker sin café-au-lait, medan blicken befinner sig i
fjärran. Han har förlorat den omedelbara kontakten med tingen som omger
honom, men momentant når man in till hans medvetande, och ett leende
rör sig hela tiden över det bekymrade ansiktet. Ja, Paris, säger han
dröjande,” skrev Leth 1961. Och året därpå åter igen om Powell: "Han,
den mest passionerade av jazzens nu levande artister är nu hos oss -
äntligen (...) Att uppleva en Bud Powell den ena kvällen efter den andra
är oerhört sammansatt" konstaterar han och berättar om hur Powell vid
flygeln kan utstråla såväl apati som intensitet, depression såväl som
förlöst lycka.
John Coltrane säger 1964, i ett samtal med Leth: "Jag kan uppenbarligen
tillfredställa publiken bara genom att vara mig själv. Det är en stor
lycka, så klart.” Att vara sig själv - och att ha en publik - blir för
Coltrane den stora lyckan. Eller som Leth själv samma år skriver om
Coltranes Love Supreme, att den är ett slags tacksägelse, därför att han
kommit ut ur sin andliga kris, "ett offer han länge har velat överräcka
åt Gud".
Att följa Leth genom ett helt livs umgänge med jazzen är att bättre se
både denna musik och att förstå hur poeten införlivar den. Att lyssna,
att andas, att leva jazz, varken mer eller mindre är det som Jørgen Leth
gör till sin metod.
*
I hemlandet, liksom runtom i Europa, är Leth framför allt känd som
filmare. Han har ett helt livs filmande bakom sig, mer eller mindre
dokumentära arbeten i samspel med konstfilm, från debuten med Stopforbud
1963 fram till arbeten som De fem benspænd tillsammans med Lars von
Trier 2003 och Ra-ra i Port-au-Prince 2008. Ett flertal av hans filmer
är gjorde just på Haiti, där han haft sitt hem ända fram till den
förödande jordbävningen i januari 2010, då huset totalförstördes men han
själv, tack vare ett rådigt ingripande från hans assistent, överlevde
och kunde sätta sig i säkerhet. Hans porträttfilmer är sensibla,
sakliga men mycket vackra, och särskilt minnesvärd håller jag den om
poeten Søren Ulrik Thomsen för att vara. Helt gjord i svartvitt ger den
ett dubbelporträtt av nattens Köpenhamn och av diktaren själv; Jeg er
levende (1999). Med samma självklarhet har han ägnat en porträttfilm år
fotbollsspelaren Michael Laudrup (1993), en åt gatuartister i New York
(1983) och ytterligare en åt dansaren Katherine Dunham (1994).
Om sitt filmarbete med Søren Ulrik Thomsen säger han själv: ”Film kan
inte konkurrera med den suggestiva styrkan i dikters bildspråk. Man
måste avhålla sig från att illustrera en dikt. Banalisera och urvattna
bildrikedomen i bra poesi. Allt för mycket känslopjunk kan vara
förödande. Det måste till en kyligare strategi.” Men eftersom Leth
alltid känt ett intresse för sambandet mellan ord och bild har han ändå
tagit sig an lyrikern med sitt eget filmiska hantverk. Som poet vet han
själv var dessa gränser kan och bör gå, men att eftersom det nu handlade
om en annan poets ord var det ändå en stor utmaning. Thomsen hade givit
honom fria händer. Leth hade därmed också möjlighet att bryta loss
enstaka rader eller fraser i dikterna för att med dem skapa bilder och
stämningar. ”Jag fick inte missbruka hans förtroende” säger Leth.
Utgångspunkten fick bli en extrem enkelhet som utgick ifrån några klart
formulerade tankar: filmen skulle inte vara litteraturkritik, inte en
illustrerad text, inte tråkig men heller inte alltför smakfull, den
skulle inte vara pliktuppfyllande. Däremot skulle den ”vara öppen och
inbjuda till upplevelse och att öppna för sinnena. Den skulle erbjuda en
resa in i ett verk.” Tillsammans med poeten valde han ett antal dikter,
och några av dem skulle han själv läsa inför kameran. Han skulle stå i
ett tomt rum. Ljuden i filmen skulle vara vardagliga, ”konkret musik”,
till exempel när Thomsen lagar the, när pennan rör sig över pappret,
medicin som brusar i ett glas vatten. Utöver detta endast regnet utanför
fönstret, himlen över Köpenhamn. Arbetet avlöpte mycket bra, det blev
ett slags filmisk minimalism, framsprungen ur ett stort allvar. Thomsens
utgångspunkt var att Leth skulle ha fria händer att skapa ett verk han
själv blev nöjd med. Därmed kunde också Thomsen som filmens ämne bli
nöjd. Han såg inte en ruta före klippningen. Och Leth kan sammanfatta,
att han är nöjd med filmen, att ”den är resultatet av överensstämmelser i
sinnelaget och en stor ömsesidig inspiration.” Själv ser jag den, gång
på gång, som ett poetiskt verk i egen rätt. Som han förhöll sig till
jazzen, så förhåller han sig till poesin.
Ur filmen Det erotiske menneske.
Kring många av sina filmer
resonerar Leth i boken Tilfældets gaver (2009), detaljrikt, målande.
Boken ger en ovanlig och närgången bild av hans arbete som filmare.
*
Skulle man alls våga sig på en sammanfattning av Leth som konstnär, fick
det bli med hans egna ord, om att vägra bli en perfekt människa. Ligger
det inte i allt konstnärligt skapande inbäddat ett outtalat förbud mot
perfektionen? Den som söker det utåt sett raka, rena, ädla eller
perfekta kan aldrig tillåta sig de motstrida, komplexa och mångtydiga
strömmar av intryck, känslor och framgångssätt som måste finnas inom
konstnären. Jørgen Leth är ett utmärkt exempel på hur både geografisk,
språklig och konstnärlig mångfald i det egna livet kan föda en rad olika
uttryckssätt och konstnärliga aktiviteter. Men utgångspunkten för allt
detta är ändå vardagen, den långa serien av alldeles vanliga, grå dagar,
då ingenting ser ut att hända. Där, i ledan och långtråkigheten, händer
det någonting under ytan, något som pockar på skapande. Man kanske
måste upp på cykelsadeln igen. Eller sätta sig med pennan och blocket,
ta fram mikrofonen eller filmkameran. Sätta på den där gamla plattan med
John Coltrane. Sjunka och stiga i ett och samma nu, så som allt
konstnärligt skapande kräver av oss.
*
Böcker som tas upp i texten:
Jørgen Leths egna böcker:
Samlede digte (Gyldendal 2002)
Det uperfekte menneske. Scener fra mit liv (Gyldendal, 2005)
Det uperfekte menneske, 2. Gulvet på haveds bund (Gyldendal, 2007)
En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (Bebop, 2008)
Tilfældets gaver. Tekster om at lave film (Gyldendal 2009)
Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France (Gyldendal, 2009)
Dessutom nämns:
Poul Pilgaard Johnsen: Det fordømte menneske (People´s press, 2005)
*
Samtliga översättningar från Jørgen Leths danska original är gjorda av undertecknad.