måndag 28 april 2014

Måndagsdöden

Gramsci, 1922
I morse hittades den man som försvann i julas här i staden. Han flöt mellan vassen i Hammarsjön. I morse fick jag också kännedom om detaljer i den märkliga monopolisering som pågår på kulturredaktionerna i landets lokalpress. Jag kan vända både den fysiska och den kulturella döden ryggen, av den enkla anledningen att den verkliga världen inte längre verkar vara min.

Det jag däremot verkligen fruktar är vad Putinregimens agerande i Ukraina ska leda till. En försommardag med värme och skönhet som den här vill man helst inte tänka alltför långt. Och ändå gör man det. I varje reportage från Ukraina ser jag vårklädda människor flanera under blomstrande träd. Grönskan är frodig som här. Men de bär på både oro och rädsla.

Med posten kom nya numret av Författaren. Nu med radikal läderklädd ung författarinna som gästredaktör. Tidskriften liknar i allt högre grad ett organ för den samlade svenska vänstern. Det är kanske just vad den är?

Nu åker jag och handlar. Det blir säkert något starkt för kvällen också. Om inte annat för att lindra de fysiska smärtorna. De andra ber jag Gramsci och Márai ta hand om.


söndag 27 april 2014

Vasco Graça Moura har avlidit

Vasco Graça Moura, Portugals störste samtida poet har avlidit i cancer. Jag fick dödsbudet för mindre än en kvart sedan av en portugisisk bekant.

Den senaste boken på svenska är en antologi utgiven av hans förläggare och översättare Marianne Sandels. Då skrev jag:
"Vasco Graça Moura är jag väl bekant med och har rentav publicerat i svensk översättning. Jag utgav hans roman En mörk tid i Lissabon. Gåtan Zulmira i svensk översättning av Örjan Sjögren 2007. Men det är som poet han är allra bäst, vilket så tydligt framgår av hans dikter i denna nya antologi: i morse i foz, där jag är född, slog det blygrå havet/ rytande mot piren, angrep rasande gilreuklippan/ och var en skummande vulkan som fläktes upp mot skären heter det i dikten det säkra stället.
Antologin heter Vintergatan asfalteras i vitt. Du hittar hans övriga böcker genom google. Har du inte läst honom tidigare väntar ett storslaget författarskap. Vascos gärning är omfattande: som politiker satt han i EU-parlamentet, han har haft en rad viktiga poster och tjänster i hemlandet och när han senast blev chef för Belém Cultural Centre vägrade han lyda de nya språkdekreten, och kommer säkert mest att kommas ihåg för att han stod upp för det portugisiska språket i alla dess olika uttrycksformer - till glädje inte minst för brasilianarna som värnat och värnar sitt. Jag kommer att minnas Vasco som den milde man han var när Per Helge och jag träffade honom i Lissabon på 1980-talet, och för hans generositet på det rent privata planet - och som en poet jag läst alltsedan jag såg de första svenska översättningarna.


Julian Better: Jag var barn i Gulag. Ett vittnesbörd

Kan man föreställa sig att små barn spärrades in och skickades till den väldiga lägerkontinenten Gulag i Sovjetunionen? Nej, det kan man inte. Formellt fanns det inte heller några barn som var fångar. Ändå levde de där, därför att deras mödrar fått en eller annan falsk och grotesk anklagelse emot sig, dömts och skickats iväg för ”korrektion” och ”hårt arbete” – vilket i klartext innebar svält och umbäranden. Också barnen svalt.

I Sverige bor Julian Better, född i Moskva 1937 av en polsk mamma (pappan försvann i Stalins dödsmaskin). Efter Gulag växte han upp i Polen tillsammans med mamman, men när judeförföljelserna intensifierades i slutet av 1960-talet kom han till Sverige, och här har han arbetat som gymnasielärare i matematik, kemi och fysik.

Betters bok är liten till omfånget, endast 195 sidor i det lilla formatet. Men det är en bok som glöder av fasa och skräck. Jag har läst ganska mycket om Stalins terrorapparat och den paranoida kommunismens förtryck. Om Gulag har några av de stora författarna skrivit, inte minst en sådan central gestalt som Solsjenitsyn. Men Julian Betters lilla vittnesbörd är något helt annat. Han skriver sig bokstavligen ner i barndomen och berättar med barnets perspektiv. Ibland tvingas jag lägga boken åt sidan. Eftersom jag själv har ett minne av en vistelse på barnhem kan jag alltför lätt föreställa mig hans vistelse på ett sådant, inom Gulag. Där handlar det inte bara att ha slitits från mamman, utan också om gräsliga villkor av köld, svält och ohyra.

Betters föräldrar var båda revolutionära kommunister. Efter att ha tvingats bosätta sig under två år i Berlin, där mamman antog täcknamnet Herta Berger, blev fadern skickad till Moskva 1929. Hustrun följde med och så var det dags för nya, nu förryskade, namn igen.
Det var en svår tid. Kollektiviseringen pågick och baslivsmedlen potatis och bröd ransonerades. Pappan rosade ändå den sovjetiska ordningen, allt skulle bli bättre. 1933 började utrensningarna på arbetsplatserna. Då kunde en partibok rentav vara en belastning. Nu letade man ”förrädare”. Den 11 augusti 1937 undertecknades ordern för en ”polsk operation” och säkerhetstjänsten NKVD arresterade människor på etniska grunder. 140,000 polacker som bodde i Sovjet greps och blev den första etniska minoriteten att fylla Gulag-lägren. Redan den 30 augusti hämtades pappan och det var sista gången man såg honom. I december verkställdes dödsdomen genom nackskott mot honom. Då hade Julian Better bara levt i fyra dagar. Bland de politiska fångarna fanns kategorin ”familjemedlemmar till fosterlandsförrädare”. Det innebar att lille Julian fick följa med när mamman greps den 4 september 1937, anklagad för ”kontrarevolutionär verksamhet”, konkret uttryckt som ”spioneri för Hitlertysklands räkning”. Så groteska var anklagelserna som mötte miljoner människor, det var som en annan verklighet där allt vitt blev svart och sanning blev lögn.

Mamman dömdes till det för omständigheterna milda straffet fem års vistelse i Gulag. Först fördes hon och sonen till Butyrkifängelset, men sommaren 1938 fördes de med en transport mot nordost, till Sovjetrepubliken Komi. Nu började helvetet av vitaminbrist, undernäring, köldskador och förnedring. ”Republiken Komi var ett enda stort koncentrationsläger”, skriver Better.

Lille Julian placeras på ett NKVD-barnhem i Gulag. Förmodligen var han runt 18 månader gammal när han skildes från sin mamma. Hon själv fick till uppgift att bistå i det mikrobakteriologiska laboratoret, där läkaren, också hon fånge, Julia Iosifovna Solokova stod överst i det dagliga arbetet. Mamman fick diska burkar där det funnits urin- och avföringsprover, vilket inte låter så hemskt. Men då ska man minnas att det varken fanns rinnande vatten eller avlopp att tillgå.

I den så kallade barnkrubban var alla ättlingar till ”folkets fiender” – och de behandlades därefter.

I början av 1942 skickade politiska fångar i stor mängd österut. En av fångarna var Menachem Begin, mannen som skulle bli Israels premiärminister! De som försökte fly hamnade förr eller senare i träskmarker där de sakta sjönk mot en säker död, eller så blev de skjutna bakifrån. Andra fick schäferhundarna slita i stycken.

Better fortsätter att skildra sina helvetesår som barn på olika orter i Gulag. Under ett helt år kommer han i kontakt med vatten en enda gång – fast utan tvål. Det närmaste han kommer ”kött” är när han efter en tuppslakt får äta blodet blandat i sin vattniga välling.

När tiden närmade sig för en ”frigivning” – vilket var helt unikt för Gulagfångar – av de polacker som fanns i livet hade den polske kommunistparti-höjdaren Boleslaw Bierut det yttersta ansvaret att presentera en lista för Stalin. När två listor var klara fanns det endast 200 personer på dem. Julian Betters och hans mammas första dag i frihet är den 15 januari 1945. De kommer till Moskva. Lille Julian ser sig omkring med förundran. Polska ambassaden tar sig så småningom an dem. Polen är nu ett land som ska styras av kommunisterna och de tar i detta skede hand om de sina (det ska komma andra, svårare tider också i Polen). Under Moskvatiden början Julians ”förpolskning” – han ska ju lära sig ett helt nytt språk som han aldrig talat. I juni 1945 stiger de på tåget och lille Julian är nu på väg till Warszawa för att ”återuppbygga staden”, full av iver och entusiasm. Sin pappa fick han aldrig möta. Boken slutar med att han lägger en blomma i Butovo där Stalin skapat en avrättningsplats. Nu finns det ett kors på platsen för att alla ska minnas.

Jag är tacksam att jag fått ta del av denna berättelse. Vi behöver vittnesmål om kommunismens brott. Om nazismen och Hitlers Tyskland har vi mängder med information, men ibland verkar det som om människor glömt bort alla de miljoner som dog under den röda terrorns epok. I Sverige kan man fortfarande kalla sig kommunist utan att hängas ut i massmedierna och få obehagliga stämplar på sig. Av någon märklig anledning betraktas svenska kommunister som en del av det ”demokratiska samtalet”.

Från Wikipedia: ”Gulag = "Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger". Det saknas allmänt accepterade uppgifter om antalet döda i lägren, och uppgifterna i litteraturen varierar mycket kraftigt. NKVDs egen statistik påstår att det aldrig var mer är 2,5 miljoner fångar samtidigt i Gulag, och ger ingen direkt skattning av döda. Andra källor gör gällande att stor andel dog i transporter och fängelser innan fångarna anlände till lägren. Robert Conquest skattar till cirka 1 miljon döda per år i lägren för tiden 1939-1945, medan Solzjenitsyn, som är av yrket matematiker, baserat på egna observationer kom fram till en dödlighet på 1 procent per dag, vilket kan förmedla känslan för magnituden, men anses som orealistiskt om det extrapoleras till hela GULAG-systemet. Samtidigt i till exempel ett läger som Magadan identifierade man bara 583 överlevande av 12 000 polska fångar.”


lördag 26 april 2014

Vénus Khoury-Ghata: Flickan som vandrade i öknen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund - Orstadius)


Efter avslutad läsning av Vénus Khoury-Ghatas nya, till svenska översatta roman (utgivningsdag på tisdag) tänker jag först att det är en enkel och rak berättelse om kärlek, svartsjuka, erotik, åtrå och skapande. Men jag hinner inte slå ihop pärmarna förrän jag drar mig till minnes att jag flera gånger under läsningen tänkte att de två kvinnliga huvudpersonerna mycket väl kan vara en och densamma: afrikafödda Zorah kan representera den erotiskt glupska och Mathilde den hemkärt stabila sidan hos samma kvinna. De är ju inte ens helsystrar i berättelsen. Zorah är frukten av författaren Saint-Gilles afrikanska äventyr. En dotter som så småningom blir hans heta älskarinna, bosatt i arrendatorsbostaden medan Mathilde själv tronar i den alltmer förfallna huvudbyggnaden. Men det spelar inte så stor roll för att känslan av en dubbel personlighet ska återkomma, gång på gång. Sådana är vi ju, vi människor, dubbla, mystiska och allt annat än enkla att förstå. 

Låt mig nu säga att jag inte har läst Torgny Lindgrens roman Hummelhonung. Det borde jag kanske ha gjort eftersom Flickan som vandrade i öknen är tillägnad honom. Inte nog med det: bokens sista sida är ett citat taget ur Lindgrens roman. Enligt förlaget har författarinnan inspirerats av Lindgrens roman att skriva sin egen bok. Man får väl då utgå ifrån att det finns något betydande tematiskt eller stilmässigt som gör denna koppling viktig att nämna.

Nå, den person allt kretsar kring och de olika berättarperspektiven står i relation till är Anne från Paris. Hon skriver om Saint-Gilles författarskap och vill se om det finns mer att hämta. Bland annat ska en opublicerad roman finnas där hos Mathilde. Anne gör allt för att få se den, läsa den. Hon till och med tar på sig en massa tungt fysiskt arbete för att så att säga få till stånd en realistisk byteshandel.

Både naturens och människornas krafter sätter käppar i hjulen. De står för krafter som inte den enskilde klarar att hantera. Varje ensam människa måste, i mötet med stormar, översvämningar och envisa medmänniskor söka hjälp. Anne finner metoder. 

Vénus Khoury-Ghatas roman är en magisk pärla. Den pendlar – som i flera av hennes andra böcker – hela tiden mellan en mörk hetta (arabiskt, afrikanskt) och en ljus lättja och likgiltighet (franskt). Det som varken är svart eller vitt får kallas skymning.

Jag övertygas av denna roman, som jag gjort av de tidigare Elisabeth Grate utgivit i svenska översättningar; La Maestra, Ett hus på randen till tårar, Sju stenar till den otrogna hustrun, Hafia och Variationer kring ett körsbärsträd.
Vénus Khoury-Ghata är född i Libanon 1937, men sedan fyrtio år Parisbo.

 Hennes språk är säreget, i prosan finns också en stor dos poesi och enskilda meningar kan se ut som fint slipade diamanter. Hos Vénus Khoury-Ghata finner man ett författarskap av högsta kvalitet. 


Det erotiske menneske. Jørgen Leths film och en essä om hans vägran att vara en perfekt människa

Jørgen Leth med Dorothie Laguerre på Haiti.

2010 hade Jørgen Leths film Det erotiske menneske premiär på 40 danska biografer.

Indiewire skrev bland annat så här om filmen:
"Still nothing he’s done in the past to quite prepare anyone for the idiosyncratic and unique pleasures of "Erotic Man," in some ways his most radical and personal work, a powerful and sometimes shockingly honest essay about eros, aging and loss. The premise is deceptively simple. Leth travels to several countries (the locations include Haiti, the Philippines, Senegal, Brazil, Argentina and Panama) to cast one particular scene: a woman, usually naked, is sitting in a hotel room, lamenting the loss of her lover who has returned to Europe. But, with each new reenactment of the scene, one begins to questions its veracity. It’s a forlorn fantasy – a man’s need to re-experience a scene he could only ever have imagined, at best. (There are echoes of Alain Resnais’s early 1960s classics, "Hiroshima mon Amour" and "Last Year at Marienbad.") These scenes are set against footage of Leth alone in hotel rooms, ruminating on the pitfalls and nature of his project; hilarious discussions of the casting sessions with his colleagues (he refuses to turn anyone down); highly astheticized nude studies of female bodies; and, in one memorable moment, a boat trip up the Amazon. The juxtaposition of age with youth and beauty creates an overly fecund atmosphere where fertility connotes decay ala Keats’ “To Autumn”. (The film’s palpable sense of resignation is heightened and made more painful by Leth’s own complicated outsider status in most of the areas he visits, a situation the film is aware of but never directly addresses.)"

För att sätta lite ljus på Leth också från denna skånska horisont visar jag här idag min essä om honom som poet, filmare och reporter.


ATT VÄGRA VARA EN PERFEKT MÄNNISKA
Om den danske författaren Jørgen Leth


Varför sätter jag mig inte bara
och skriver den berättelsen, bara
ett eller annat, det är natt
i Port-au-Prince, det har regnat

(ur Hvordan det ser ud, 1987)

Att idag skriva om Jørgen Leth, många år efter hans memoarbok Det uperfekte menneske, utan att nämna den hets som bedrevs emot honom och som fick honom avskedad som cykelsport-kommentator på Danmarks Radio och från posten som dansk generalkonsul på Haiti, är naturligtvis en omöjlighet. Men det som hände ska inte bli huvudsaken i denna text. Rakt tvärtom endast en helt kort, inledande refelektion, eftersom resten ska handla om Leth som författartyp. Parentesen ser ut så här: om en äldre manlig författare naket och uppriktigt skildrar sitt kärleksliv med en yngre kvinna, dessutom haitier och svart, får han räkna med att först skällas som pedofil och därefter bli uthängd på slaskpressens löpsedlar och av den samlade godhetskören bli kallad än det ena, än det andra. Sedan hjälper det inte att kvinnan i fråga, kosmetologen Dorothie Laguerre på Haiti, skriver ett öppet brev till de danska läsarna, publicerat i Poul Pilgaard Johnsens debattantologi Det fordømte menneske, där hon berättar om sin passionerade kärlek till författaren och deras relation. Han är för alltid stämplad av en offentlighet som hellre söker skandal och sensation än djup och mänsklig erfarenhet.

Ur filmen Det erotiske menneske.
 
*

Jørgen Leth, född 1937, är en av den danska poesins grand old men. Han debuterade med Gult lys 1962 och utkom fem år senare med något så ovanligt som en diktsamling med sporttema. Samlingen från 1967 heter följdriktigt också Sportsdigte. Ur den plockar jag upp dikten om tävlingscyklisten Fausto Coppi:

Fausto Coppi
var en fantastisk människa
trivdes bäst helt ensam

Når han körde i bergen
kunde ingen hänga på honom, han
var en fantastisk människa

Sa tidigt farväl,
Fausto Coppi,
Fausto Coppi.

Den nyenkelhet Leth här använder sig av i dikten är naturligtvis typisk för slutet av 1960-talet. Men när andra unga författare skrev poesi om Vietnamkriget diktade Leth om en stor tävlingscyklist och lekte med hans namn i farten, den höga fart som gjorde att Coppi alltid snabbt körde iväg från klungan och ensam klättrade i stigningarna. Denne Coppi är en central gestalt i den utvidgade och bildförsedda reportageboken Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France, från 1995 som nu alltså utgivits på nytt.

Cykelsporten får hos Leth, som överallt annars, en mycket manlig framtoning, man skulle kunna tala om något så ovanligt som en positiv manlighet. Att Fausto är mannen som besegrar elementen behöver man inte tvivla på: vad är en vind, en starkt uppåtlutande väg, ett berg klätt i snö för denne man? Element att besegra, så som manligheten i överlevnad och kamp för ett slags grundläggande värdighet, alltid sett ut. Hos Leth är det så självklart att det redan därför utstrålar skönhet. För den som finner vackra människor stötande är ju varken hans poesi eller hans sportjournalistik användbar. Men jag tror att erotomanen Leth har denna sida: han ser människans skönhet och han kan besjunga den, också när denna människa är en man.

*

Jazzen var tidigt och har fortsatt att vara ett musikaliskt och stämningsmässigt ramverk för Leth som person och diktare. I den vackra volymen med jazztexter, En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem på 382 sidor får vi möta en man, som redan i tonåren visste vad han sökte, och som målmedvetet letade efter det.

Ur filmen Det erotiske menneske.

Går det att berätta om musik med ord? Är det alls möjligt att med språket gestalta det som sker i ett musikaliskt verk, så att dess inre liv blir begripligt? Många har försökt, få har lyckats. En av de bästa musikjournalisterna alla kategorier är den danske poeten Jørgen Leth. Kanske är det hans poetiska väsen som gör det möjligt att tala om jazz på det här sättet. Alltsedan tonåren har han gjort det. Han är idag en äldre herre, men fortsätter att både tala om, och att gestalta, jazzen så att den blir närvarande i läsaren/lyssnaren. Det är den ena sidan av saken. Den andra är rimligen lyssnarens känsla för jazz, huruvida den alls rör och berör på ett mer djupgående sätt. Musik som ljudvägg och konsumtionsstimulator är en helt annan sak, det är den postmoderna kapitalismens främsta drivolja och något av det mest motbjudande vår samtid kan erbjuda. Musik som mullrar, dunkar, beter sig inställsamt och maskinellt, musik som vill förvandla oss, eller i ännu högre grad forma oss som konsumenter, som nickedockor i ett skådespel där enbart penningen har en roll. I Leths jazzvärld förhåller det sig alldeles tvärtom, där är människan varken maskin eller konsument, i jazzen är hon ett levande väsen av kött, blod och ande, ett väsen förmöget till kärlek, mänsklighet bortom det primitivt själviska. Det är därför en glädje att förlaget Bebop samlat Jørgen Leths bästa texter om jazz, inklusive poesi, i den läckra lilla men tjocka volymen En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (København, 2009).

"Jag har varit tillsammans med Bud Powell ett par dagar. Han är mild som en gammal gubbe. Dricker sin café-au-lait, medan blicken befinner sig i fjärran. Han har förlorat den omedelbara kontakten med tingen som omger honom, men momentant når man in till hans medvetande, och ett leende rör sig hela tiden över det bekymrade ansiktet. Ja, Paris, säger han dröjande,” skrev Leth 1961. Och året därpå åter igen om Powell: "Han, den mest passionerade av jazzens nu levande artister är nu hos oss - äntligen (...) Att uppleva en Bud Powell den ena kvällen efter den andra är oerhört sammansatt" konstaterar han och berättar om hur Powell vid flygeln kan utstråla såväl apati som intensitet, depression såväl som förlöst lycka.

John Coltrane säger 1964, i ett samtal med Leth: "Jag kan uppenbarligen tillfredställa publiken bara genom att vara mig själv. Det är en stor lycka, så klart.” Att vara sig själv - och att ha en publik - blir för Coltrane den stora lyckan. Eller som Leth själv samma år skriver om Coltranes Love Supreme, att den är ett slags tacksägelse, därför att han kommit ut ur sin andliga kris, "ett offer han länge har velat överräcka åt Gud".

Att följa Leth genom ett helt livs umgänge med jazzen är att bättre se både denna musik och att förstå hur poeten införlivar den. Att lyssna, att andas, att leva jazz, varken mer eller mindre är det som Jørgen Leth gör till sin metod.

*

I hemlandet, liksom runtom i Europa, är Leth framför allt känd som filmare. Han har ett helt livs filmande bakom sig, mer eller mindre dokumentära arbeten i samspel med konstfilm, från debuten med Stopforbud 1963 fram till arbeten som De fem benspænd tillsammans med Lars von Trier 2003 och Ra-ra i Port-au-Prince 2008. Ett flertal av hans filmer är gjorde just på Haiti, där han haft sitt hem ända fram till den förödande jordbävningen i januari 2010, då huset totalförstördes men han själv, tack vare ett rådigt ingripande från hans assistent, överlevde och kunde sätta sig i säkerhet. Hans porträttfilmer är sensibla, sakliga men mycket vackra, och särskilt minnesvärd håller jag den om poeten Søren Ulrik Thomsen för att vara. Helt gjord i svartvitt ger den ett dubbelporträtt av nattens Köpenhamn och av diktaren själv; Jeg er levende (1999). Med samma självklarhet har han ägnat en porträttfilm år fotbollsspelaren Michael Laudrup (1993), en åt gatuartister i New York (1983) och ytterligare en åt dansaren Katherine Dunham (1994).

Om sitt filmarbete med Søren Ulrik Thomsen säger han själv: ”Film kan inte konkurrera med den suggestiva styrkan i dikters bildspråk. Man måste avhålla sig från att illustrera en dikt. Banalisera och urvattna bildrikedomen i bra poesi. Allt för mycket känslopjunk kan vara förödande. Det måste till en kyligare strategi.” Men eftersom Leth alltid känt ett intresse för sambandet mellan ord och bild har han ändå tagit sig an lyrikern med sitt eget filmiska hantverk. Som poet vet han själv var dessa gränser kan och bör gå, men att eftersom det nu handlade om en annan poets ord var det ändå en stor utmaning. Thomsen hade givit honom fria händer. Leth hade därmed också möjlighet att bryta loss enstaka rader eller fraser i dikterna för att med dem skapa bilder och stämningar. ”Jag fick inte missbruka hans förtroende” säger Leth. Utgångspunkten fick bli en extrem enkelhet som utgick ifrån några klart formulerade tankar: filmen skulle inte vara litteraturkritik, inte en illustrerad text, inte tråkig men heller inte alltför smakfull, den skulle inte vara pliktuppfyllande. Däremot skulle den ”vara öppen och inbjuda till upplevelse och att öppna för sinnena. Den skulle erbjuda en resa in i ett verk.” Tillsammans med poeten valde han ett antal dikter, och några av dem skulle han själv läsa inför kameran. Han skulle stå i ett tomt rum. Ljuden i filmen skulle vara vardagliga, ”konkret musik”, till exempel när Thomsen lagar the, när pennan rör sig över pappret, medicin som brusar i ett glas vatten. Utöver detta endast regnet utanför fönstret, himlen över Köpenhamn. Arbetet avlöpte mycket bra, det blev ett slags filmisk minimalism, framsprungen ur ett stort allvar. Thomsens utgångspunkt var att Leth skulle ha fria händer att skapa ett verk han själv blev nöjd med. Därmed kunde också Thomsen som filmens ämne bli nöjd. Han såg inte en ruta före klippningen. Och Leth kan sammanfatta, att han är nöjd med filmen, att ”den är resultatet av överensstämmelser i sinnelaget och en stor ömsesidig inspiration.” Själv ser jag den, gång på gång, som ett poetiskt verk i egen rätt. Som han förhöll sig till jazzen, så förhåller han sig till poesin.

Ur filmen Det erotiske menneske.

Kring många av sina filmer resonerar Leth i boken Tilfældets gaver (2009), detaljrikt, målande. Boken ger en ovanlig och närgången bild av hans arbete som filmare.

*

Skulle man alls våga sig på en sammanfattning av Leth som konstnär, fick det bli med hans egna ord, om att vägra bli en perfekt människa. Ligger det inte i allt konstnärligt skapande inbäddat ett outtalat förbud mot perfektionen? Den som söker det utåt sett raka, rena, ädla eller perfekta kan aldrig tillåta sig de motstrida, komplexa och mångtydiga strömmar av intryck, känslor och framgångssätt som måste finnas inom konstnären. Jørgen Leth är ett utmärkt exempel på hur både geografisk, språklig och konstnärlig mångfald i det egna livet kan föda en rad olika uttryckssätt och konstnärliga aktiviteter. Men utgångspunkten för allt detta är ändå vardagen, den långa serien av alldeles vanliga, grå dagar, då ingenting ser ut att hända. Där, i ledan och långtråkigheten, händer det någonting under ytan, något som pockar på skapande. Man kanske måste upp på cykelsadeln igen. Eller sätta sig med pennan och blocket, ta fram mikrofonen eller filmkameran. Sätta på den där gamla plattan med John Coltrane. Sjunka och stiga i ett och samma nu, så som allt konstnärligt skapande kräver av oss.

*

Böcker som tas upp i texten:

Jørgen Leths egna böcker:
Samlede digte (Gyldendal 2002)
Det uperfekte menneske. Scener fra mit liv (Gyldendal, 2005)
Det uperfekte menneske, 2. Gulvet på haveds bund (Gyldendal, 2007)
En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (Bebop, 2008)
Tilfældets gaver. Tekster om at lave film (Gyldendal 2009)
Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France (Gyldendal, 2009)

Dessutom nämns:
Poul Pilgaard Johnsen: Det fordømte menneske (People´s press, 2005)


*

Samtliga översättningar från Jørgen Leths danska original är gjorda av undertecknad.

fredag 25 april 2014

25 april - för 40:e och 30:e gången

Med mina två yngsta döttrar
i Lissabon 1997


25 april har i fyrtio år varit en märkesdag för mig.

Idag, 25 april 2014, fyller min yngsta dotter 30 år.

Hon föddes på den portugisiska revolutionens 10-årsdag.

Så idag dubbel-firar jag. Trots att utvecklingen i Portugal ter sig både olycksbådande och ser dyster ut, finns det skäl minnas att landet före 25 april 1974 var en hård och brutal diktatur. Kolonialkrigen hade förstört en hel generation av landets söner. Portugal befann sig djupt ner i social, politisk och geografisk isolering.

Portugal blev aldrig ett turistmål för mig. Den första resan dit gick tillsammans med en vän, född i Lissabon men bosatt i Malmö, då han ville visa sin barndoms kvarter.

Det var också då, i april 1983, som jag föll ner i fadons värld. Det räckte med en kväll och det var klippt. Sedan stannade jag där, år efter år, i fado-kulturen med allt vad den innebär av musik, sång, poesi, vin och värme. 

Nu är det många år sedan jag befann mig i Lissabon. Nu odlar jag staden, kulturen och 25 april som minnen av ett tidigare liv. Förvisso läser jag fortfarande Fernando Pessoa och lyssnar till den fina musiken. Just idag är en minnesdag - och en dag jag gärna firar.

***

Ur min bok Lissabon - miljöer, människor, musik:

Regimen gjorde sig också skyldig till omfattande övergrepp mot folken i de kolonier man styrde över. Kanske var det just kolonialismen och dess krig som ledde fram till den rörelse i militärens led som 1974 störtade fascismen i en oblodig kupp, kallad Nejlikornas revolution. När regimen föll hade Salazar redan försvunnit från scenen, han dog 1970 sedan han 1968 drabbats av en massiv stroke, då Marcelo Caetano tog över som premiärminister. Det var alltså Caetano som störtades 1974.

Den där morgonen sändes en sång i portugisisk radio. Den utgjorde startsignalen för Nejlikornas revolution och var skriven av José Afonso:

Grândola, vila morena,
Terra da fraternidade.
O povo é quem mais ordena
Dentro de ti, ó cidade
Dentro de ti, ó cidade.
O povo é quem mais ordena
Terra da fraternidade,
Grândola, vila morena.
Em cada esquina um amigo,
Em cada rosto igualdade.

(Ungefärligt innehåll: Grândola, mörka stad,/ I broderskapets land./ Hos dig är det folket/ som bestämmer/I broderskapets land./ Grândola, mörka stad./En vän i varje hörn,/Jämlikhet i varje ansikte.)