I dag när jag gått i skogen har jag ofta tyckt mig se Rysslands skendemokratiske diktator i trädformationer som blickat mot mig. Därför är det inte mer än rätt att dessa olika skepnader tillägnas Vladimir Putin enligt det följande:
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
torsdag 24 april 2014
Putins skepnader. En fotosvit av Anders Johansson
Poeten och fotografen Anders Johansson:
I dag när jag gått i skogen har jag ofta tyckt mig se Rysslands skendemokratiske diktator i trädformationer som blickat mot mig. Därför är det inte mer än rätt att dessa olika skepnader tillägnas Vladimir Putin enligt det följande:
I dag när jag gått i skogen har jag ofta tyckt mig se Rysslands skendemokratiske diktator i trädformationer som blickat mot mig. Därför är det inte mer än rätt att dessa olika skepnader tillägnas Vladimir Putin enligt det följande:
onsdag 23 april 2014
Marek Hłasko håller mig vaken
"In February 1958, I disembarked at Orly Airport from an airplane that had taken off in Warsaw. I had eight dollars on me. I was twentyfour years old. I was the author of a published volume of short stories and two books that had been refused publication. I was also the recipient of the Publishers Prize, which I´d recieved a few weeks before my departure from Warsaw. And one more thing: I was known as a finished man, and it was taken as a given, beyond any doubt, that I´d never write anything again."
Så skriver Marek Hłasko i Beautiful Twentysomethings (i engelsk översättning av Ross Ufbjerg, Northern Illinois University Press). Ja, det är i själva verket bokens allra första rader. Jag läser nu denna vackra, omtumlande, kaotiska och viktiga memoarbok för att skaffa mig en bild av de polska exillitterära kretsarna på 1950- och 1960-talen. Marek Hłasko, född 1934, tillhörde vad som kom att kallas "en förlorad generation". De växte upp under kriget och dubbelockupationen, de blev vuxna i den sovjetiska sfären och matades med propaganda och socialrealism. Ändå kunde några av dem utvecklas till konstnärer i egen rätt. Marek Hłasko är en av de verkligt minnesvärda. Trots sitt mycket korta liv - i skuggan av James Dean-poserna - satte han avtryck och har fått sina verk översatta. Han blev bara 35 år gammal. Efter exilliv i länder som Västtyskland, Frankrike och Israel, avslutades hans dagar i just Tyskland. Fråntagen sitt polska medborgarskap kom han att jämföras med Jack Kerouac och William S. Burroughs. Nu läser jag vidare...
Så skriver Marek Hłasko i Beautiful Twentysomethings (i engelsk översättning av Ross Ufbjerg, Northern Illinois University Press). Ja, det är i själva verket bokens allra första rader. Jag läser nu denna vackra, omtumlande, kaotiska och viktiga memoarbok för att skaffa mig en bild av de polska exillitterära kretsarna på 1950- och 1960-talen. Marek Hłasko, född 1934, tillhörde vad som kom att kallas "en förlorad generation". De växte upp under kriget och dubbelockupationen, de blev vuxna i den sovjetiska sfären och matades med propaganda och socialrealism. Ändå kunde några av dem utvecklas till konstnärer i egen rätt. Marek Hłasko är en av de verkligt minnesvärda. Trots sitt mycket korta liv - i skuggan av James Dean-poserna - satte han avtryck och har fått sina verk översatta. Han blev bara 35 år gammal. Efter exilliv i länder som Västtyskland, Frankrike och Israel, avslutades hans dagar i just Tyskland. Fråntagen sitt polska medborgarskap kom han att jämföras med Jack Kerouac och William S. Burroughs. Nu läser jag vidare...
tisdag 22 april 2014
Bohumil Hrabal: Den lilla staden där tiden stannade (Aspekt förlag, översättning av Mats Larsson)
![]() |
| Bohumil Hrabal. Den 28 mars var det hundra år sedan han föddes. |
Nu tar Aspekt förlag över Hrabal och idag utger de Den lilla staden där tiden stannade i fin svensk översättning av Mats Larsson. Det är en typisk Hrabal man får sig till livs. Grundad i en kärv verklighet bär den iväg på ett såväl språkligt som innehållsmässigt äventyr. Hos Hrabal säger människor saker som "Jag ska slå ner er i gångbanan som spikar!" eller "Den kärringen kan ju inte dansa tango!" Inte sällan är det farbror Pepin som det osar ur. Det är han och pappan Francine som står i centrum för sonens berättelse. Den börjar i hans barndom med en tatuering som får närmast mytologiska dimensioner. Den skulle ha varit ett skepp men blev en sjöjungfru vars bröst lyste i betraktarnas ögon. Roman ångar sedan på fram till naziockupationen och fram över de kommunistiska despoternas regim.
"Och precis som med mig var det med pappa, och precis som med pappa var det med farbror Pepin, ingen av oss tyckte särskilt om att vara hemma. Vi gick varandra för mycket på nerverna, vi orsakade varandra för mycket lidande och för många oförrätter, vi tyckte för mycket om varandra, och därför stötte vi av ren kärlek hellre bort varandra och var hellre ute bland folk och saker i andra miljöer."Farbror Pepin är en man som häpet kan utbrista "Och nu, när dom har dödat Heydrich, så får vi inte dansa?" medan den nazityska ockupationsapparaten stärker sitt grepp om landet. Men dansar gör han ju förstås ändå. Hans motstånd är vardagens och humorns.
![]() |
| Hrabal på krogen med Havel och Clinton |
I ett efterord skriver Hrabal att boken kom till under en sjukdomsperiod 1973. Hrabal föddes 1914 i Brno och dog 1997 efter ett fall från ett sjukhusfönster - vilket tolkats som ett självmord.
Det är ingen tillfällighet att Hrabal i hemlandet kom att betraktas som den bästa i sin generation. Har man läsningen av honom framför sig blir man rejält belönad. Börja med Den lilla staden där tiden stannade. Utgivningen av den är det bara att ödmjukt tacka för!
måndag 21 april 2014
Annandag påsk
"Vi får inte glömma att filosofi är konsten att maskera sina plågor och sin oro." (E.M. Cioran: På förtvivlans krön, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder)
"På annandag påsk hör vi flera berättelser om hur den uppståndne Jesus visar sig för lärjungarna. De sitter antingen gömda efter det som hänt under påsken, eller är på väg bort från Jerusalem" skriver Svenska kyrkan på sin hemsida.
Att uppstå från de döda vore väl ett föga eftertraktansvärt öde. Som om det inte räckte att en gång bekanta sig med plågorna och oron. Jag inbillar mig att Cioran redan i unga år - På förtvivlans krön är skriven 1934 - såg igenom de filosofiska systemen, till vilka jag räknar kristendomen. De kan möjligen både maskera och linda. De kan trösta och stärka. Men de är ytterst känsliga för skarpa blickar.
Påskhelgen avslutar jag på café. Jag sätter mig och ser de förbipasserande. I tystnaden som råder bryts plötsligt allt av en man i bara kortbyxor som med högsta tänkbara röstläge deklamerar Bob Dylans Like Rolling Stone:
Princess on the steeple and all the pretty people
They’re drinkin’, thinkin’ that they got it made
Exchanging all kinds of precious gifts and things
But you’d better lift your diamond ring, you’d better pawn it babe
You used to be so amused
At Napoleon in rags and the language that he used
Go to him now, he calls you, you can’t refuse
When you got nothing, you got nothing to lose
You’re invisible now, you got no secrets to conceal
They’re drinkin’, thinkin’ that they got it made
Exchanging all kinds of precious gifts and things
But you’d better lift your diamond ring, you’d better pawn it babe
You used to be so amused
At Napoleon in rags and the language that he used
Go to him now, he calls you, you can’t refuse
When you got nothing, you got nothing to lose
You’re invisible now, you got no secrets to conceal
How does it feel
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?
Är det inte precis så också annandag påsk: När man inget äger har man inget att förlora? Också för den som inte äger en välgrundad tro ter sig tillvaron omöjlig att genomleva utan tvivlet och en inre förtvivlan att ställa mot de övertygades och predikandes falsettröster.
Vårbilderna tagna av Astrid Nydahl.
lördag 19 april 2014
Påskdagen
Hade jag varit kristen skulle jag ha ingått i den tradition som firar natten och dagen i glädjens tecken. Men trots min icke-tro delar jag deras glädje. Jag delar den därför att den hotas av mörka krafter och därför att så många människor redan mördats (i Egypten, Libyen, Syrien och andra kulturer som betraktade sina revolutioner/ inbördeskrig som vårtecken). Jesuitprästen, Fader Francis Van der Lugt i Syrien, blev ett av de senaste offren, 75 år gammal och med ett helt liv i landet bakom sig, torterades han till döds av de islamistiska mördare som i europeisk press brukar kallas rebeller.
Annars fortsätter jag på den inslagna påskvägen i tystnad och frid. I Tivoliparken lyser solen både kinder och armar varma. Vårens genombrott är i alla fall här inte en metafor för något annat, utan en högst påtaglig verklighet.
När kvällen blev natt kom telegrammet som berättade att det nu blir NATO-amerikanska trupper utplacerade i Polen. Det tyder ju på att den senaste månadens retorik också har substans och att Rysslands steg mot ett återupprättande av imperiet inte bemöts med likgiltighet. De folk som återfick sin frihet med murens fall har trots allt endast detta att lita till. Inga ideologiska konstruktioner av retorikmodell hjälper ju när vår närmaste supermakt laddar för erövring. Tacksamhet gentemot de krafter som verkligen kan stå emot är det enda rimliga. Liksom jag skulle ha känt en oändlig tacksamhet då först England och sedan alltfler förklarade sig villiga att slåss mot Hitlertyskland.
Bilderna från påskaftonen inne i Tivoliparken är tagna av Astrid Nydahl.
Påskafton
Stunder av tigande. Stunder av hopp. Bach och befrielsen. Bach och det bortompolitiska. Bach och existensen. Johannespassionen idag.
fredag 18 april 2014
Långfredag
![]() |
| Haväng, april 2014. Foto: Astrid Nydahl |
Långfredagen har en stark och unik plats i vår kultur. Så också här hemma. Med andras ord:
"Långfredagen firas till minnet av Kristi död på korset. Långfredagen började firas i Jerusalem på 300-talet och blev snart allmän i kyrkan. I gudstjänsten läser man om Jesu lidande, ibland i dramatiserad form, något som under 1500-talet byggdes ut till musikaliskt genomarbetade passioner. På många håll ringer man inte i kyrkklockorna denna dag. Under svensk medeltid lindade man klockornas kläppar för att få ett dovt ljud. Långfredagen blev tidigt helgdag i evangeliska områden. I romersk-katolska områden, där man förknippade begreppet helg med glädje, förblev den vardag. Det är först i modern tid som den har blivit helgdag i vissa katolskt dominerade länder. Långfredagen var årets stora fastedag. I Sverige betonades dess karaktär av sorg- och botdag genom att den firades i stillhet, och många bar ännu på 1900-talet svarta kläder. Barn hölls inomhus, och offentliga nöjen som biografer, teatrar och danstillställningar var enligt lag förbjudna. Det förbudet upphävdes först 1969. Maten på långfredagen var i äldre tider oftast fisk, särskilt salt sådan som sill, kabeljo eller salt laxrygg; mjölkmat borde undvikas. In i vår tid har det funnits de som avstått från grädde i kaffet på långfredagen." Från Nationalencyklopedin.Men finns denna plats och tradition levande kvar? I mycket ringa omfattning. Det första jag såg när jag på nätet kikade i lokaltidningen var en artikel som berättade att handelsföreningen gärna såg att butikerna höll öppet så länge som möjligt. "Hjulen måste snurra" heter det. Eller med Márais ord: snikenhet. Det är i brottet mellan tradition och realiteterna som människor blir sjuka, mentalt sjuka, brutna och trasiga. När traditionen - oavsett om vi "gillar" den eller ej - kastas på sophögen eller förhånas uppstår också vår inre hemlöshet, vår förvirring, rädsla och otrygghet. Jag låter påskhelgens alla dagar vara det de varit sedan länge.
Och när det gäller situationen i Ukraina tror jag att man med största fog kan använda Márais ord: "skurkaktighet, bestialitet, oförminskad blodtörst" och vända dem dit de hör hemma, i Kreml, i Moskva, i Putins krets. Kanske ska jag också i denna situation påminna om vad som varit min grundinställning till det sovjetiska/ryska alltsedan ungdomsåren. Läs mer här.
torsdag 17 april 2014
Ukraina, vårt öde?
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Seriöst tror jag att vi nu befinner oss i ytterst farliga vatten och när jag hör att NATO skickar krigsfartyg till Östersjön fruktar jag för den kommande sommaren. Hur man ska förhålla sig till Putin-Rysslands politik vet jag inte. Men jag inser att man inte ska göra sig några illusioner. Det gamla imperiet ska byggas på nytt. Vem kan stoppa det utan ett omfattande och blodigt krig? Vem vill ha det?
Jag är ändå övertygad om en sak: den tid av varken krig eller fred vi haft sedan 1992 är definitivt över. Vi måste förstå att varje ny tid av motsättningar och intressekonflikter föder och i sig innebär nya faror. Hur ser faran ut just nu? En lärdom från 1970-talet är giltig också idag: supermakterna slåss om sina intressesfärer. Socialimperialism sa vi om dåvarande Sovjetunionen. Nu kan vi säga: imperiebyggande som förr. Men vi ska inte för en sekund glömma bort den europeiska och nordamerikanska ambitionen. Den handlar om samma sak, intressesfärer, makt och inflytande. Ett fritt och oberoende Europa bortom USA:s makt kan vi glömma, så som man kunde glömma det på 1900-talet (och ändå vill jag här tillägga att vi européer ska vara tacksamma för att USA gick in i andra världskriget och för att USA - mot den europeiska elitens virrighet - också såg till att i alla fall tysta vapnen på Balkan, även om tillståndet där inte kan kallas "fred", framför allt inte i Bosnien där väl snarare "vapenvila" råder). I bästa fall blir vi gisslan i ett krig om nygamla gränser.
Ukraina, nu och imorgon, med all säkerhet vårt öde.
onsdag 16 april 2014
Vår- och sommarkänslor mitt i krigsmullret
![]() |
| Bilder från Brösarps backar av Astrid Nydahl |
Trots detta försöker jag hitta den nattliga rytmens läsning och vila. Med tisdagsposten fanns såväl Camus som Cioran. När Gramscis fängelsebrev är lästa tar jag mig an dem. Under tisdagen gick färden till Åhus. På ett och samma lilla torg kunde jag uträtta alla ärendena: skicka posten, ta ut kontanter samt inhandla vitt vin. Den groteska stadskärna som är stadens avstår jag helst ifrån, sedan spelar det ingen roll att den nu tävlar med Västervik om att bli "årets stadskärna". I Åhus kunde jag samtala alldeles stilla. Jag kunde njuta havets dofter. På vägen hem stannade vi till hos en äldre handelsträdgård och köpte med hem de blommor som ska förgylla trappan utåt vägen och de krukor som överlämnas som påskhälsningar.
Och hur mycket jag än njuter av denna övergång så mullrar ett hotande krig i bakgrunden. De senaste dagarnas utveckling i Ukraina skvallrar om att det kan bli ett stort krig, och då kommer det definitivt att befinna sig i förgrunden. Låt oss hoppas på en fredlig påsk. Mina illusioner är få, men jag vill i alla fall tills vidare bära på det hoppet.
tisdag 15 april 2014
Antonio Gramscis fängelsebrev
![]() |
| Foto 13 april 2014: Astrid Nydahl |
Läser nu Antonio
Gramscis fängelsebrev i Ekerwalds översättning.
Funderar på två saker:
Hur är det möjligt att
finna denna rika livsvisdom i så unga år, trots fattigdom, elände och svår
sjukdom?
Den andra funderingen
blir mycket konkret: jag befinner mig i ett torrt och varmt rum, jag har hela
och rena kläder på mig, jag har all den medicin jag behöver för mina sjukdomar.
Gramsci levde de sista elva åren av sitt korta liv i en kall och fuktig
fängelsecell plågad av sjukdomarna.
Men det tillstånd som gavs honom att skriva
och läsa tycks ha avgjort saken.
Nå: skulle skrivandet
och läsandet ha räckt? Det är möjligt, men jag har svårt att föreställa mig det.
måndag 14 april 2014
Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg, Tranan)
Sándor Márais Dagbok
1984-1989 kan man läsa och begrunda utifrån en rad olika infallsvinklar.
Man kan förstås nöja sig med att läsa den som en ungersk exilförfattares
dagbok, eller som en fritänkares förhållande till det totalitära. Jag
märker dock att jag själv i stigande grad läser den som en meditation över
döden. Det är i alla fall tre teman som faller mig i tankarna under läsningen
av Ervin Rosenbergs svenska översättning. 2008 läste jag den engelska
översättningen av dagböckerna för perioden 1944 – 1948, Memoair of Hungary (Corvina/Central
European Press), och två år senare, i januari de aktuella dagböckerna för 1984 –
1989 då de utkom på danska (Basilisk/Babel). Efter sådan läsning vill
man förstås ha mer. Sivart förlag gav ut Visdomsord
för vardagsbruk 2008 i Susanna Fahlströms översättning. En självklart mycket välkommen bok. Det är en, trots den banala svenska
titeln, givande volym som dock inte genomgående når dagböckernas skärpa. Det man undrar – säkert i
fler länder än Sverige – är om den väldiga luckan för dagböckerna från 1949
till 1983 – ska fyllas med engelskspråkiga utgåvor. Det är väl föga troligt att
en svensk förläggare skulle ta sig an dem.
*
I en avslutande text i den nu aktuella svenska utgåvan skriver Nobelpristagaren Imre Kertész under rubriken Vittnesbörd om en borgare om något som kan beskrivas som signifikativt för Márais:
Vad jag vill visa är att Márais emigration började redan hemma, redan under kriget närmare bestämt då han som ansvarsfull borgare började tänka kring Ungerns utväg ur krigets katastrof, kring hur landets själ och ande skulle restaureras. Vem hade behov av det? De nya ockupanterna – ryssarna – och deras inhemska bödelsdrängar brydde sig enbart om makten; de före detta nazistiska samarbetsmännen om att anpassa sig till det nya, samarbeta med de nya ockupanterna eller fly med den rövade judeförmögenheten; restjudenheten, som i klungor vände hem från lägren, om sorgen, en del av dem om hämnden, andra om utvandringen; och majoriteten av befolkningen om ingenting utöver överlevnaden, glömskan, försörjningen påträngande bekymmer och den snabba anpassningen. Den stora uppgörelsen, utan vilken inget nytt kan börja, kunde inte längre äga rum; istället för andens rening började snart den politiska polisens mordiska rensningar. Márai ser sig bestört omkring: ”Min situation i den ungerska intellektuella världen är idag den handlingsförlamades”, skriver han 1947.
Alltså var och skulle Márai förbli en ensam
intellektuell, utanför allt det som han hoppats skulle bli en återuppbyggnad,
ett skapande av nation på nytt. För honom återstod bara ”emigration” – just det
ordet använder Kertész. Inte flykt. Inte exil. Emigration. Ty, som Kertész
säger, var det inte ”som flykting som han kommer till Väst, utan som europeisk
författare, som, om vi får uttrycka oss på detta sätt, anmäler sin rätt att ta
på sig ansvaret för delaktigheten i alla de synder som andens människor gjort
sig skyldiga till mot anden”.
Att bära på en känsla av skuld för det som skett torde ha varit ovanligt. De flesta försökte säkert återkomma till en vardag utan den känslan. Márai låter sig formas av att vara medskyldig. Vem är vi idag när vi alltid i den politiska klagosången avhänder oss allt ansvar? Någon verklig oskuld finns inte. Den som identifierar sig med oskuld lever i själva verket i självbedrägeri.
Att bära på en känsla av skuld för det som skett torde ha varit ovanligt. De flesta försökte säkert återkomma till en vardag utan den känslan. Márai låter sig formas av att vara medskyldig. Vem är vi idag när vi alltid i den politiska klagosången avhänder oss allt ansvar? Någon verklig oskuld finns inte. Den som identifierar sig med oskuld lever i själva verket i självbedrägeri.
I sitt informativa förord beskriver Ervin Rosenberg
den migrationsväg som Márai inledde: ”Först Posilippo i Italien (1948-1952),
sedan New York (1952-1967), Italien på nytt (Salerno, 1967-1980), till slut USA
igen (San Diego, 1980-1989)”. Hans liv omfattade det 1900-tal som Rosenberg
sammanfattar med orden: ”År och årtionden av omvälvande förändringar i en
människas livsbetingelser: världskrig, belägring, hungersnöd, ockupation,
totalitarism och framför allt landsflykt”.
*
Sándor Márai ser vår tids kunskap som en chimär.
Det som kännetecknar den postmoderna västerländska civilisationen är snarare en
förmåga att trycka på knappar, att surfa sig fram till snabba svar och enkla,
av andra halvbildade människor, redan formulerade lösningar. Det räcker alltså
inte att ”veta”; det gäller att ur detta skapa en bildning, en civilisatoriskt
sammanhängande kraft:
Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ”hans stora vetande”, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ”vetandet” ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter. Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ”vetande” ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ”vetande” inte längre ansträngning. Om någon inte ”vet” det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ”vetandet”, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt. I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ”Att veta” är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit.
I en kort
anteckning kan han påminna om Cioran; här finns både gallans gift och
realiteternas blick:
28 mars. Isande vind, som dolksticket från en maffians lönnmördare. Mars är revolutionernas, avföringsmedlens och pessimismens månad.
Men på ett annat ställer jämförs han med Erasmus
och det är med påtagligt gillande han konstaterar det – inte minst som
motsatsen till jämförelser förknippade med hemlandets historia:
Den nyligen avlidne begåvade och sympatiske György Rónay kallar mig i en marginalanteckning en ”balkansk Erasmus”. Jag accepterar gärna benämningen, jag är nämligen hellre en balkansk Erasmus än en folkdemokratisk Petőfi.
*
Bokhandlarnas tjocka kataloger, varje vecka minst ett par. Böcker i tiotusental, samtliga nyutgivna, flera hundra i varje genre. Äcklet är kvävande. Skriva enkla satser. Eller bara enstaka ord. Läsa ordböcker. Litteraturen är död, leve bokindustrin.
Hos Sándor Márai befinner vi oss här i 1980-talet. Det är i dessa sammanhang
länge sedan. Böcker producerades inte så snabbt och enkelt då, som de gör nu.
Ändå ser han det som idag är mer än tydligt. Jag är inte sen att instämma i
hans slutsats: ”Litteraturen är död, leve bokindustrin.”
Under hela min livstid har det skett en dramatisk förändring av litteraturens villkor. Först knep bokklubbarna kunderna från bokhandeln. Utifrån den omvälvningen kunde vi i digitaliseringens senare introduktion se hur nätbokhandeln tog resten av dem. Men vi har under denna 60-årsperiod förstås också sett hur den verkliga litteraturen ersatts av – trängts ut av – bokindustrins alla trivialiteter. Just nu, och sedan ett bra tag tillbaka, är det deckarvågen som tillsammans med levnadskonstgeschäftet och kokböckerna, tränger undan alltmer och tvingar de små förlagen att ta ett oproportionerligt stort ansvar för det som kallas ”smalt” bara för att det håller hög kvalitet. Márais eget författarskap är ett bra exempel. Man kan bara instämma med honom: ”Äcklet är kvävande”.
Under hela min livstid har det skett en dramatisk förändring av litteraturens villkor. Först knep bokklubbarna kunderna från bokhandeln. Utifrån den omvälvningen kunde vi i digitaliseringens senare introduktion se hur nätbokhandeln tog resten av dem. Men vi har under denna 60-årsperiod förstås också sett hur den verkliga litteraturen ersatts av – trängts ut av – bokindustrins alla trivialiteter. Just nu, och sedan ett bra tag tillbaka, är det deckarvågen som tillsammans med levnadskonstgeschäftet och kokböckerna, tränger undan alltmer och tvingar de små förlagen att ta ett oproportionerligt stort ansvar för det som kallas ”smalt” bara för att det håller hög kvalitet. Márais eget författarskap är ett bra exempel. Man kan bara instämma med honom: ”Äcklet är kvävande”.
*
Det kanske starkaste i denna dagbok tycks mig ändå
vara de anteckningar han gör under hustruns sjukdom och död. Där borrar han sig
in i något som både kunde beskrivas som en förtvivlan sprungen ur den egna
situationen och en existentiell meditation över livets absoluta meningslöshet –
dödens förolämpning:
Jag skriver och läser inte, men ibland drömmer jag att jag skriver. I drömmen rör sig raderna som en textremsa på en bioduk. Och raderna är meningsfulla, orden är rätt valda, stilen livfull. Den som skriver är inte ”jag”, det hela skrev inuti mig. Vägen tillbaka från livet till döden är mörk, jag famlar från Intet till Intet, och på vägen lyser här och där ett ord, ett begrepp, som lysmaskarna i en mörk skog.
Rent konkret berättar han också, kortfattat men
drabbande och klart, om L:s döende:
På sjukhuset. Jag sitter en och en halv timme vid sängen, håller hennes hand, utan ett ord. Plötsligt säger hon: ”Så långsamt jag dör.” Sedan är hon tyst tills jag går.
Jag har nu läst denna stora och viktiga dagbok för
tredje gången. Jag kallar den stor i bemärkelsen viktig. Jag kallar den viktig
i bemärkelsen stor. Här finns inga trivialiteter. Här finns livet och konsten
skildrat i koncentrat av en man som hade mycket bestämda uppfattningar om vad
som hade värme och vikt, och vad som bara kunde kallas tomhet och dumhet. Hans
sista ord i dagboken – skrivna den 15 januari 1989 - antyder att han ska komma
att få användning för den pistol han köpt och lärt sig att använda:
Jag väntar på inkallelseordern; jag skyndar inte på den, men fördröjer den inte heller. Stunden är inne.
*
Thomas Mann hälsar på Sándor Márai i Budapest 1935. Ur Imre Kértesz text: ”På
fotot ser vi Europas två sista författare som öppet betraktar sig som borgare, och
som, medvetna om borgarens kall, känner sig tvungna att lämna sin klass som
förfallit till förräderi och emigrera från en nation som sjunkit ner i
katastrof. Men kunde Márai också säga det som Thomas Mann lär ha sagt: ”Den
tyska kulturen finns där jag finns”? Var fanns den ungerska kulturen? Fanns
den, kunde den över huvud taget finnas alltjämt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)
.jpg)
+(800x533).jpg)
+(800x591).jpg)










.jpg)
.jpg)

.jpg)




