söndag 13 april 2014

Artur Szulc: ”Judarna har vapen!” – upproret i Warszawa 1943 (Norstedts)

”Judarna har vapen, judarna har vapen!” – så skrek man bland de tyska soldater som skulle inta Warszawas getto i april 1943. Det de trodde skulle bli en enkel uppgift visade sig bli en blodig affär. De sista gettoinvånarna hade organiserat sig i olika judiska grupper och de hade vapen. De visste att de skulle dö och värdigheten bestod i att göra motstånd. Bakgrunden till dessa händelser tecknas översiktligt, begripligt och detaljrikt i Artur Szulc bok, vars titel ekar av samma häpnad som slog soldaterna.

Szulc är själv född i Szczecin i Polen 1976 och har vid flera tidigare tillfällen skrivit om de polska judarnas öde och när han återkommer till ämnet gör han det för att specifikt teckna bilden av en historisk händelse. Szulc har en fil.mag i historia och arbetar i Försvarsmakten. Hans tidigare böcker är Röster som aldrig tystnat som innehåller intervjuer med befriade koncentrationslägerfångar gjorda av en polsk lektor vid Lunds universitet, fil.dr Zygmunt Lakocinski, Med förtvivlans mod. Kampen för Polen om landets till synes tröstlösa kamp mot de främmande ockupanterna från Tyskland och Sovjet, I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941. Hans förra bok, Marodörer, medhjälpare och mördare handlar om dessa tre kategorier människor bland Polens katoliker och judar under den nazityska ockupationen 1939-1945.  Szulc är också en regelbunden medarbetare i tidskriften Allt om historia.

Vad var det som hände i det stora judiska gettot? Sculz berättar hela historien från början efter att han i en prolog bland annat tagit ett steg framåt i tiden och berättat om vad som utspelade sig i en fängelsecell i Warszawa i mars 1949. Där steg en polsk fånge vid namn Kazimierz Moczarski in och såg att en person redan fanns där, en tysk till på köpet. Moczarski hade varit soldat i polska Hemarmén, den som nu i det kommuniststyrda Polen betraktades som reaktionär och bestående av fascister. Tysken i cellen var ingen mindre än Jürgen Stroop, f.d. generallöjtnant i Waffen-SS och direkt ansvarig för det grymma slutet i Warszawas judiska getto. Han hade tiotusentals liv på sitt samvete. Om detta möte hade jag tidigare läst hos den store polske filosofen och idéhistorikern Leszek Kołakowski (1927-2009), närmare bestämt i en essäsamling som heter Is God happy? (Penguin Books, 2012). Szulc skriver: ”Mitt emot Moczarski satt ingen annan än en kallblodig massmördare.”

Under perioden 1918-1939 upplevde den polska judenheten en blomstringstid, och enligt 1921 års konstitution hade de garanterats fulla medborgerliga rättigheter. Hälften av Polens advokater och en tredjedel av läkarna var 1938 just judar. De fanns i alla samhällsskikt, som egna företagare, som tjänstemän, handelsmän och hantverkare, och de betraktades i första hand som sekulariserade polacker. Självklart grumlades bilden av en antisemitism som långt ifrån var unikt polsk, den fanns över hela Europa och störde sekulariserade judars utövande av de medborgerliga rättigheterna. Övergrepp och pogromer förekom inte minst i östra Europa och Ryssland. Szulc säger att ett antal antijudiska demonstrationer och bojkotter ägde rum åren 1933-37, och han noterar en särskild fientlighet mellan polska och judiska affärsmän.  I Polen fanns det tillgång till undervisning på både jiddish och hebreiska och en omfattande utgivning av tidningar (160 stycken), ett antal judiska teatrar och klubbar. Warszawas befolkning var till 33% judar, den högsta andelen för en europeisk stad.

Så angrep Hitlers Tyskland 1939. Den 1 september kom en deklaration från Polens centrala sionistorganisation med orden:
”Platsen för alla världens judar är vid Polens sida, som tillsammans med demokratierna går till strid mot det medeltida barbariets ångvält.”
Salomon Seidenmann, ordförande för den judiska riksdagsgruppen talade till kollegorna i parlamentet:
”I dag är det inte tid för diskussioner. Jag deklarerar ännu en gång att den judiska befolkningen i Polen stället sig till generalstabens förfogande utan några begränsningar och (…) är beredd att oavsett vilka offer som krävs göra det som situationen kräver. För judarna, som nu betraktar sig som jämställda medborgare i landet, är ett stort, starkt Polen idealet. Hurra för Polens seger!”
Det nazistiska greppet över den polska nationen och judarna skulle stärkas och förtrycket bli allt svårare med tiden. Under hösten 1941 införde tyskarna dödsstraff för varje människa som bistod en jude. Redan i september 1939 hade Himmler skisserat vad som skulle gälla angående ”det judiska problemet i ockuperade territorier”. Strategin var att koncentrera judarna till städer och där skulle ”judiska råd” inrättas. I oktober 1939 valdes ingenjören Adam Czerniaków till ordförande för ett judiskt råd som han själv skulle sätta samman. De skulle komma att styra över Warszawas 359,827 judar. En månad senare gjorde SS ett försök att skapa gettot. Från november och in i nya året 1940 började man spärra av gator och sommaren det året befalldes judarna att flytta till det distrikt som spärrades av. I september 1940 skrev en jude i sin dagbok:
”Först tyst, sedan allt högre och högre, spred sig från mun till min, i form av ett rykte därefter som ett faktum: getto, ett getto ska bildas.”
I november 1940 var hela fördrivningen fullbordad. Gettot avskildes från resten av staden och människorna spärrades in bakom tegelmurar, plank och taggtråd. I gettot fanns nu 360,000 människor, judar. Szulc skriver sedan mycket intressant om hur människor från att ha försökt leva ett så normalt liv som möjligt sjunker allt djupare ner i den avsedda misären. Inte minst viktigt blir här alla de selektioner som det judiska rådet tagit på sig att göra. Judarna själva får hålla i det smutsiga värvet och det är förstås också därför det skrivits så mycket litteratur om ordföranden Adam Czerniakóws liv och självmord. Tyskarnas täckmantel var att judarna skulle placeras på annan ort, men Adam Czerniaków förstod. Hans självmordsbrev till hustrun i juli 1942 sammanfattar:
”De kräver att jag ska döda barn i mitt land med mina egna händer. Jag kan inget annat göra än att dö.”
Väl framme i bokens tredje kapitel börjar berättelsen om det som skulle gå till historien som ett hjältemodigt men på förhand dömt uppror. Kapitlet heter Motstånd och börjar med att berätta om de olika judiska motståndsgrupperna. Där fanns olika ideologiska inriktningar som enades om att kontakta den polska motståndsrörelsen. ZOB, Judiska kamporganisationen, gick direkt från ord till handling, då man den 20 augusti 1942 utförde ett attentat och i oktober samma år tycks de ha förenats med Poale Zion, en vänstergrupp, och ett nytt politiskt organ uppstod, Judiska nationella kommittén ZKN. En annan organisation i gettot var Judiska militära unionen (ZZW). Jag ska här inte gå in på vad som skilde och vad som förenade de olika grupperna, det viktiga är att påpeka att de alla var uttryck för en ny och beslutsam motståndsmentalitet.

Den 19 april 1943 skulle man skicka in soldater i gettot. Det handlade om SS-folk och lettiska och ukrainska soldater. De hade väntat sig en lätt match. Sjungande nazistiska kampsånger gick de in i gettot. Det skulle utvecklas till väpnad konfrontation och det var då tyskarna började ropa ”Judarna har vapen!” medan kulorna ven runt öronen på dem.  Sculz följer sedan det nästan månadslånga upproret i detalj. Det mest intensiva hade dock brutits redan efter en vecka. Han berättar om både mod och undergång, om mänsklig självrespekt och angriparnas omänskliga brutalitet. Han säger att ryktet om upproret spred sig till såväl judiska partisangrupper som till koncentrationslägerfångar och att man inte ska underskatta dess betydelse för judisk kampvilja. Hela upprorsberättelsen är gripande stark och jag lämnar den åt bokläsaren.

I epilogen återvänder författaren till Stroop där i fängelsecellen och konstaterar sist: ”Den 6 mars 1952 hängdes han i Warszawas centralfängelse.” Artur Szulc visar med sin nya bok, att påståendet som länge varit i omlopp, att judarna skulle ”ha gått som får till sin egen död” är en sanning med modifikation. Men han visar också varför det var svårt att göra motstånd. Hans berättelse är saklig och lågmäld, den är framför allt lättläst och borde kunna utmana också vår samtid och dess ovilja att syssla med just den gigantiska katastrof som utspelade sig bland annat i Polen under åren 1939 – 1945.

lördag 12 april 2014

Czesław Miłosz: Själar i fångenskap

Czesław Miłosz: Själar i fångenskap (Natur och Kultur, svensk översättning 1956 av Ingrid Ekman Nordgaard, återutgivning 1980).

Det märkliga med denna tidiga bok av 1980 års mottagare av Nobelpriset i litteratur, är att den säger det som andra försökte säga flera årtionden senare. Det är som om den skrevs alldeles i närheten av själva skeendet, och det kan sammanfattas med några få ord: i den totalitära staten överlever en skapande människa inte i offentligheten, om hon inte är redo att sälja sin själ. De själar i fångenskap som Czesław Miłosz berättar om tycks signifikativa, de väljer förvisso olika strategier för sina yrkesliv, men de är alla redo att köpslå med Staten och Partiet. I det avseendet liknade de så kallade "folkdemokratierna" i Sovjetunionens europeiska intressesfär alla andra totalitära system, oavsett vilken ideologi som bestämde utanverket. Czesław Miłosz kallar den för Den Nya Tron. Omvärlden trodde sig se "socialism" eller "kommunism" men Milosz gör klart för sina läsare - minns att det sker redan 1953! - att det handlar om en tro, en religion där guden ersatts av Partiet och dess dogmer. I det avseendet kunde "folkdemokratierna" lika gärna ha varit fascistiska eller nationalsocialistiska. Skjortorna var inte svarta eller bruna, det är alldeles sant, men det som tygerna i skjortor, banderoller och fanor dolde var Den Nya Tron och övertygelsen om att det man uppfattade som besvärande omständigheter bara var stationer på vägen till Lyckoriket.

Själar i fångenskap består av en serie fallstudier. De intellektuella han berättar om får dessvärre aldrig några namn. De kallas A,B,C och D och definieras av ett slags övergripande rubrik, från Moralisten, över Den besvikne älskaren, till Historiens slav och Trubaduren. Idag hade jag bra gärna velat veta vem som var verklighetens förebilder för Miłosz-studierna. Fanns de alls, eller var hans fallstudier ett slags sammanfattning av en samlad erfarenhet? Oavsett vilket ter de sig märkvärdigt aktuella. Utöver de fyra fallstudierna finns inledningsvis också ett långt kapitel om "Ketman, det tysta förbehållets konst", som på ett kusligt sätt förbinder det muslimska begreppet ketman (som innebär att man är en ögontjänare eller att det man säger bara är läpparnas bekännelse) med hur människor i 1950-talets Polen kunde låtsas vara något de inte var och att de sparade sin innersta övertygelse och tanke till privatsfären.

I bokens åttonde kapitel, Fienden, finns det ett stycke som sammanfattar alltsammans:

"Läser man de offentliga förklaringar som A,B,C och D skrev kan man med en viss rätt säga att de alla fyra sålde sig. Men sanningen är inte så enkel, för dessa fyra var mer eller mindre medvetna offer för en historisk situation. Trots det kunde de inte befria sig från sina bojor, eftersom det var just denna insikt som smitt bojorna. Den kunde bara skänka dem en tröst: det tysta förbehållet. Aldrig har träldomen under kunskapen varit större än i vårt århundrade, och likväl lärde vi oss som satt på skolbänken i början av seklet att man ska förvärva frihet genom kunskap. Den kamp som pågår i folkdemokratierna är en kamp om andligt herravälde över människorna. Människorna måste bringas därhän att de förstår, för har de väl förstått säger de ja.Vilka är det nya systemets fiender? De som inte förstår. Och att de inte gör det beror på att deras hjärnor arbetar för trögt eller fungerar dåligt."

Mindre än 30 år senare bröt en medveten revolt fram. Först i Polen och sedan i alla de länder som Sovjetunionen höll som fångar. Ett efter ett föll de för kraften i frihetslängtan, och alldeles inpå föll själva Imperiet samman.

Kommunistpartiernas makt över själar och nationer var över. Endast i några få länder skulle den fortsätta att försumpa tillvaron. Czesław Miłosz verk kan ännu idag fungera som en läxa för alla som söker tröst i de totalitära idétraditionerna

Foto från Öland i november 2010: A. Nydahl.

fredag 11 april 2014

Sydsvenskan om Leicester: "Även för en Malmöbo blir intrycken överväldigande”

"Här är de vita alltjämt i majoritet" - skulle man kunna travestera Sydsvenskans absurda fixering vid hudfärg. Foto från en av kyrkogårdarna i Selly Oak, Birmingham av Astrid Nydahl.

Sparkhill kan betraktas som ett – av många – exempel på hur islamiseringen i den brittiska vardagen ser ut. Sparkhill och Birmingham är delar av Black Country, det vill säga West Midlands.
 
Men eftersom man också med stark oro kan konstatera att vissa engelska städer idag har en majoritetsbefolkning av invandrare, där inte alla är muslimer utan också hinduer, vill jag ge ett sådant exempel från en stad som ligger nära Black Country, nämligen Leicester i East Midlands. Stadens utveckling har föranlett Malmötidningen Sydsvenskan att göra ett mycket stort reportage under rubriken ”Här är snart vita i minoritet” om Leicester (Sydsvenskan den 7 april 2012, reportage av Kenan Habul).

Reportaget inleds med en mening som kan sägas vara symptomatisk:  ”Engelska Leicester beskrivs som en multikulturell lyckosaga.” Redan i de orden slås en ton an, och den tonen står i full överensstämmelse med den förhärskande ideologin, både i England och i Sverige.

Det intressanta är också hur reportern väljer att hela tiden framställa staden som ett föredöme. Så berättar han till exempel om somalier  som lämnat det ”dåliga Sverige” för England. En av dem säger att Leicester är staden där de vill stanna för resten av livet. Sedan denna somalier, Hassan, berättat om hur mycket bättre allt är där, jämfört med Göteborg konstateras torrt: ”Uppemot 90 procent av de muslimska barnen mellan 5 och 14 går i en koranskola, enligt statistik från kommunen”. Att det är religionens auktoritet som på detta sätt lyfts fram som något positivt kan man inte tvivla på.

”Kvinnor i pastellfärgade saris och män med svarta skägg går hastigt på de smala trottoarerna på Belgrave Road. I affärerna Punjabi-kläder, indiska godsaker och juveler. Även för en Malmöbo blir intrycken överväldigande” heter det i reportaget.

Och lite längre fram: ” Visst är arbetslösheten stor, nästan en tredjedel av alla mellan 18 och 24 är utan jobb. 35 procent av hushållen får olika bidrag”. Man ser, trots försöken att utmåla Leicester som en lyckodröm, hur sprickorna öppnar sig i muren. Liksom för städerna i Black Country väntar ännu större sociala problem.

Men det är uppenbart att det är den engelska befolkningen, de som i reportaget kallas ”de vita” (se not nedan), som är stadens stora problem, eftersom de utgör 90% av befolkningen i just den stadsdelen:

”I New Parks är den öppna arbetslösheten 18,6 procent, den näst högsta i hela staden. Antalet rökare är nästan flest i landet, tonårsmammorna är fler än genomsnittet i Leicester. Av de cirka 12 000 invånarna är nästan 90 procent vita.”

Så berättar reportaget om hur de unga invandrarna lockas till musikens värld, och inte minst, till religionens. Uppenbart måste slutsatsen vara att moskén är framtiden för Leicester, som för alla andra, oavsett om vi lever där, i Black Country eller i Sverige.

Reportaget klingar sprött av framtidstro när det närmar sig slutet och berättar om en annan av stadsdelarna och dess inspelningsstudio: ”Killarna i studion har indisk-muslimsk och karibisk bakgrund och självklart umgås de med alla, säger de. Highfields har förknippats med kriminalitet och prostitution, men på senare år har ryktet förbättrats. Under vårt besök där ser vi endast unga män med långa skägg och i traditionella shalwar kameez, långskjorta och byxor, som jäktar till moskén.”

Ja, de jäktar och framtiden tillhör islam. Låt det inte råda någon tvekan om varför Sydsvenskan skildrar Leicester som en framtidsdröm, där man ”självklart umgås med alla”.

Not: Detta kräver en liten förklaring. I brittiska folkräkningar, den senaste hölls 2011, kategoriserar man människor just så, ”vita”, till skillnad från asiater, afrikaner, karibier, kineser. Hade vi haft att göra med samer, inuiter, indianer och andra sådana folk, hade man talat om ursprungsbefolkning – Englands vita är just en ursprungsbefolkning. Här i Sverige lyckas vi inte ens ge oss själva en sådan identitet som engelsmännen. Om någon av misstag, som statsminister Reinfeldt sommaren 2012, använda begreppet ”etniska svenskar” drar stora larmapparaten igång (”Reinfeldt: Etniska svenskar har jobb” rubrik i  Dagens Nyheter 14 maj 2012)


onsdag 9 april 2014

Liana: Embalo

Foto: Rui Bessa
Portugisiska fadosångerskan Liana är tillbaka med ett eget album. Hon har tidigare hörts i gruppen Stockholm Lisboa ProjectSol (2007) och Diagonal (2009), på scen som sångerska i bland annat fadomusikalen Amália, och med de egna skivorna Fado.pt (2004) och Liana (2005).

När hon nu återkommer med en egen skiva, Embalo, är det med klassisk och traditionell fado, med en av genrens grundläggande instrumentalsättningar: Guitarra Portuguesa (António Dias), akustisk klassisk gitarr (Nelson Aleixo) och bas (Fransisco Gaspar). Av de fjorton numren är det bara det sista som avviker i en stort och majestätiskt orkestrerad inspelning av Felipe la Férias Fado da Despedida ( en fado för avsked).

Foto: Rui Bessa
Att nu möta Liana igen efter en handfull år är en bitvis omtumlande, och genomgående övertygande upplevelse. Hon har kvar sin spröda, ljusa röst men den har mognat avsevärt. Hennes känsla för frasen och röstens glidning över orden är mycket vacker och stundtals gripande. Hon pendlar mellan det melankoliska och det övertygande livsbejakande. Fadon är ju som livet själv; en pendelrörelse mellan mörker och ljus, mellan det i ensamhet reflekterade och det i sociala sammanhang gemensamma. Därför tycker jag att bilderna är så fina: hon rör sig - metaforiskt - lika bra i palatsen som i vardagens gränder bland vardagens egna människor.

Fadosångerna på skivan är dels Lianas egna, dels komponerade av sådana som Amálias hovkompositör Alain Oulman, legendariska José Afonso (jodå, just han som skrev revolutionshymnen Grandola), Frederico de Brito, Paulo Valentim, Joaquim Pimentel och andra. Omslag och texthäfte har bilder tagna i Palácio Foz, det fina palatset beläget vid Avenida da Liberdade. 

Ett av mina yngsta barnbarn blev så inspirerad av att se Liana där i vit långklänning att hon gick för att byta om till sin egen. 

Jag tycker mycket om Lianas återkomst. Den återföder och förstärker min sedan mer än trettio år närvarande längtan till(-baka) - till såväl staden Lissabon som den fadokultur som tycks överleva alla försök att göra den till turistunderhållning. Liana bidrar med Embalo till att levandegöra och upprätthålla traditionen.

Några av sångerna kan du höra här på hennes hemsida.


Sándor Márai, nätterna och rädslan

Foto: Astrid Nydahl
Föreställer mig alltjämt att man kan bli en smula klokare av att umgås med de betydande tänkarna. Inte att bli en fäsör i deras efterföljd eller en ja-sägare i en beundrarförening (i författarnas historia går det tretton på dussinet av så kallade litterära sällskap som tror att föremålet för deras beundran blir bättre av att avgudas). Jag fortsätter nattlig läsning av Sándor Márais dagböcker. Mening för mening, sakta. Det som nu sker i östra Ukraina skrämmer mig mycket. Nog har vi ofta talat om förkrigstiden, men aldrig har den haft så konkreta skuggor som just nu. Om makteliten i Kreml har för avsikt att återuppbygga den sovjetiska unionen kommer det att gå mycket illa. Det finns trots allt ett par andra supermakter vars agerande också kommer att bli avgörande. Jag läser med stängd dörr och fördragna gardiner, men jag gömmer mig inte. Sándor Márai:
Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ”hans stora vetande”, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ”vetandet” ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter. Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ”vetande” ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ”vetande” inte längre ansträngning. Om någon inte ”vet” det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ”vetandet”, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt. I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ”Att veta” är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit.
Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg, Tranan, utkommer 26 april)

tisdag 8 april 2014

(Natt-) dagbok. "Andra ryska vågen"

Sándor Márai (1900-1989)
Gick in i nattmörkret med Márais dagböcker (Ervin Rosenbergs svenska översättning ska jag återkomma till). Hans reflektioner kring 1980-talets Ungern får mig att tänka på det som man nu i Ukraina kallar "den andra ryska vågen". Putin löser sitt politiska trauma efter Sovjetunionens upplösning med att återta de delar av imperiet som låter sig tas.

När Svobodamedlemmen och journalisten Vasyl Serhiyenko hittades torterad till döds utanför Kiev för några dagar sedan kunde det mycket väl tolkas som en kraftfull hälsning till revolutionens unga att tiden var inne för dem att sluta drömma. Det blir ingen nationell pånyttfödelse. Det vi ser är en förkrigstid och leder den fram till något så är det just krig. Ledarspalterna, debattsidorna, kultursidorna, bloggarna - överallt läser jag mer eller mindre intressanta texter i ämnet. Och citerar gärna ur det mail som Jan Myrdal skickat ut (från Björn Nilssons blogg):
"Nu är ett storkrig i Europa möjligt; ja, nästan troligt. Kommentarerna från det som kallar sig vänster blir då lika typiska som under föregående kriser. Thomas Kanger hänvisar till att folket är den drivande kraften. Vilket är sant men säger lika litet om hur den aktuella konflikten utvecklas som om skeendet sommaren 1914. Andra hänvisar till FN-stadgan. Vilket inte säger något om det som utvecklas kring Ukraina. Inte bara för att Förenta staterna och Storbritannien och för övrigt också sådant sekundärt som svensk socialdemokrati (Libyen) i praktiken torkat sig i arslet med dessa paragrafer. .."
Det mullrar förstås alltid så här majestätiskt från Myrdalborgen i Varberg, men jag undrar om inte hans prognos innehåller några kusliga stänk av realism. Det "som kallar sig vänster" - för att använda Myrdals ord - har tillräckligt länge nu tjatat om Ukrainas högeraktivister/nationalister, och därmed också givit den ryska propagandan eldunderstöd. Det enda sätt man kan hålla stånd med är att medvetet försöka skilja på den nationella frågan (oberoendet) å ena sidan och de inrikespolitiska skiljaktigheter som finns i alla länder, alltså också i Ukraina (vilka inte ska vara föremål för en stormakts "lösningar" utan hanteras just inrikes). Att falla in i den ryska propagandans språk vore detsamma som att ge sitt gillande till ryska (eller andra stormakters) ambitioner att "korrigera" politiken i länder de vill sluka. Det finns alltför många exempel. Ungern bara ett vid sidan av Ukraina.

Kommande natt återvänder jag hur som helst till Márais dagböcker. Man kan inte rusta sig mot samtiden. Men man kan försöka lära några läxor av det förflutna.


måndag 7 april 2014

Punkposterartisten Dan Park och det totalitäras argumentation

Det finns mycket att säga om fängelsedomen mot punkposterartisten Dan Park. Det mesta stannar här i mitt huvud, men det finns ändå en formulering i domen som är så anmärkningsvärt totalitär att jag förvånas över hur bristfälligt den diskuteras. Domstolen anser att Park med sina punkposters "inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor." På vilket sätt skulle man avgöra vad som medför framsteg i umgänget mellan människor? Våldet sprider sig över krisernas Europa. Man måste vara blind för att inte se det. Om då en enskild individ kommenterar detta våld och denna turbulens i sina aktiviteter, tryckta, skrivna eller sjungna, kan det rimligen inte bidra till våldet utan just till det som sker människor emellan. Vi diskuterar! Vi debatterar! Det är i högsta grad mellanmänskligt. Åsikter och idéer bryts mot varandra. 

Också det har domstolen synpunkter på när den skriver att Parks punkposters "saknar... samband med en saklig och vederhäftig diskussion". Vem avgör det? I de stora totalitära staterna resonerade man så - och man dömde människor till alltifrån inlåsning på psyket till avrättning eller förvisning. Allt gjordes förstås i det godas och framstegsvänligas namn. I stater som Iran, Saudiarabien, Nordkorea, Kina och andra "fostrar" man alltjämt medborgarna, så att de diskuterar "vederhäftigt" och således lyder regimreglerna. Det skrämmer mig oerhört att man i en svensk samtida domstol kan dömas till fängelse med just sådana argument, vilka redan i sina ordval ansluter till en totalitär tankeskola. Det innebär att vi skriver in oss i en tradition som är helt oförenlig med demokratiska och frihetliga regelverk.

Uppdatering 8 april:



Ur Malmö Tingsrätts dom mot Dan Park citerar jag hela det aktuella stycket.

Ärende B 1130-14

Vid den vidare bedömningen ska en avvägning göras mellan om Dan Parks rätt att
sprida sin gatukonst kan anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle och om en
begränsning av hans yttranderätt på den punkten är proportionerlig i förhållande till
intresset att skydda romer från den kränkning som innehållet i meddelandet innebär
(se härtill NJA 2005 s 805 och NJA 2006 s 467). Enligt Europadomstolens praxis
har den som utnyttjar sina rättigheter och friheter också ansvar och skyldigheter.
Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.
 



söndag 6 april 2014

Valet i ett land där Jesus sägs vara född: Ungern och marschmusiken

Ungrare med lamm?
Med anledning av det ungerska valresultatet (för kommentar, se längst ner i denna bloggtext) ber jag att få uppmärksamma er på detta, som jag tidigare publicerat här i bloggen:


Äntligen lite kulturpolitik från Ungern:
"Media reports from Budapest said the government of conservative premier Viktor Orban had awarded Hungary’s annual Tancsics prize – the country’s highest journalistic award – to Ferenc Szaniszlo, a presenter for the pro-government Echo TV channel."
Jag läste om saken i The Independent men orkade inte bry mig. Men så gick jag tillbaka och läste igen:
"Other recipients included the musician, Janos Petras, lead singer of the group Karpatia, which is regarded as the house band of Hungary’s extreme right-wing and virulently anti-Semitic Jobbik party, and the archaeologist Kornel Bakay, who has claimed Jesus Christ was Hungarian and that the Jews were slave traders during the Middle Ages."
Jag tycker att man här kan se en medveten politik. Med reservation för att jag inte känner till de tre prismottagarna sedan tidigare kan jag konstatera följande:

1/ Ferenc Szaniszlo har gjort sig känd för antisemitiska uttalanden och för att ha kallat romerna i landet "människoapor".

2/ Janos Petras spelar i gruppen Karpatia som sägs vara "husband" till Jobbik.
 
3/ Arkeologen Kornel Bakay har tydligen hävdat att Jesus var ungrare och att judarna var slavhandlare under medeltiden.

Om vi tar det bakifrån kan vi konstatera att det förstås finns grävande arkeologer som utvecklar lika groteska teorier som grävande journalister gör. Vilket folk har inte velat att Jesus var en nära släkting? Å andra sidan verkar Kornel Bakay ha problem med att placera det judiska folket historiskt. Han har kört fast i den europeiska historieskrivning som innehåller allt mellan himmel och jord. Som ju alla vet slaktade dessa slavhandlare också barn och bakade bröd på deras blod. Huruvida de handlade med dessa barn - innan de dödats - är inte bekant för mig. Inte heller hur många brunnar de förgiftade för att begränsa kristenhetens omfattning.

Janos Petras får förstås spela för vem han vill. Och att han belönas som medlem i Jobbiks husband kan bara betraktas som att regeringen Orban inte vill smussla med vilka sängkamrater de har. Ferenc Szaniszlo å sin sida får väl representera den typen av mediala genombrott som vår tid är så full av. Vem av oss är inte människoapor - innerst inne?
***


Gällande valresultatet kan man tillägga: Jobbik går fram till mer än 20% av rösterna. Det kliar i fötterna på några hundratusental fler ungrare, som gärna vill marschera ner i avgrunden. De har förstått hur de ska göra. Nu påstår de ju att de står för "de grundläggande vänstervärdena". Nå, gryningarna må vara gyllene som i Grekland eller Jobbikmarscherande som i Ungern eller något annat eller tredje i Sverige eller Tyskland, det enda som står helt klart numera är att marschmusiken kan se fram emot en renässans. Det slog mig när vi under söndagen passerade Rinkaby skjutfält där en stor militärövning avslutades med just marschmusik!


Wafa Sultan och den hatande guden

Efter 17 år i amerikansk exil skriver Syrienfödda psykiatrikern Wafa Sultan sin bok A God Who Hates. Den blir både en naken självbiografi och ett slags pamflett mot den totalitära ideologi och religion som härskar i islams värld. Redan bokens inledning klargör ärendet, den är tillägnad hennes brorsdotter Mayyada som tog sitt liv för att slippa ifrån ett äktenskap som sharia-lagstiftningen tvingade henne att stanna i. Sultan menar att man med henne i minnet också kan inspireras att bekämpa ”den orätta och omoraliska behandlingen av kvinnorna i den muslimska världen.

Sultan föddes 1958 i den syriska byn Baniyas och utbildade sig till psykiatriker. Direkt efter ankomsten till USA 1989 börjar hon arbeta på en bensinstation. Hennes man hade åtta månader tidigare rest till dit, själv anlände hon med parets tre barn och några hundra dollar på fickan, fortfarande skräckslagen av bylivet i Syrien, som hon beskriver som en tillvaro ”trängre än hålet i en synål”. Parallellt med jobbet på macken började hon skriva texter som ifrågasätter mullornas makt. Hennes liv utvecklas på två plan, det ena för familjens välbefinnande och det andra för att själv befrias från ”odjuret” (hon använder konsekvent begreppet ”the ogre”, ett slags troll eller människoätande odjur som i hennes berättelse är synonym med islams gudsbild).

Hennes internationella genombrott som kritiker av och debattör kring islam och med religionen närliggande frågor kom, när hon den 21 februari 2006 medverkade i tv-kanalen al-Jazeeras program The Opposite Direction. Enligt New York Times sågs det av dryga miljonen tv-tittare och har de senaste åren kunnat ses på nätet. Det anmärkningsvärda var att Sultan här krävde att männen, inklusive programledaren, skulle vara tysta medan hon talade, att de skulle respektera hennes rätt att yttra sig och det hon hade att säga. Det ansågs oerhört att en muslimsk kvinna ställde sådana krav. Hennes budskap var inte heller lättsmält för al-Jazeeras publik, hon kritiserade den muslimska världens behandling av icke-muslimer och krävde ett erkännande av det judiska och andra icke-muslimska folk, ”eftersom vi drar nytta av deras välstånd och tekniska framsteg.”

Wafa Sultan anser att det nu pågår en kamp”mellan moderniteten och det muslimska barbariet”, och hennes understatement om att ”ingen jude har hittills sprängt sig själv i luften på någon tysk restaurang” har gjort henne ytterst kontroversiell i den muslimska världen, men också lett till att hon bjudits för föredrag och debatter, både i USA och Europa.

Om sig själv säger hon ”Jag är muslim, men tror inte på islam”, en klyvnad i identitet och självbild som är väl så talande för de avhoppare som från sin exil i västvärlden kritiserar det teologiska och ideologiska tankegods som styr deras forna hemländer. Hon anser att islam, förutom att vara en religion, också är en politisk ideologi som predikar och vill genomdriva sitt program med våld. Mordet på hennes professor Yusef al-Ysef, vid universitet i Aleppo, där Wafa Sultan studerade medicin, fick henne att brutalt vakna till insikt om islam. Mordet utfördes av Muslimska brödraskapet inför ögonen på henne. Medan kulkärven träffade professorn skrek mördarna det välbekanta ”Allahu akbar/ Gud är stor”. ”I det ögonblicket”, säger Sultan, ”förlorade jag allt hopp om deras gud, det blev vändpunkten i mitt liv”.

Viktigast är kanske ändå den bärande livsberättelsen i hennes bok, den som handlar om uppväxt och fostran i Syrien, om familjens historia och de minnen hon bär med sig från studieåren. Gripande är berättelsen om hennes bildningsväg. Som ung brukade hon lägga beslag på urrivna tidningssidor som man haft mat i. När hon torkat bort matresterna kunde hon insupa kunskap om världen, från liberala libanesiska dagstidningar som på den tiden var ett slags kopior av västeuropeisk press. Hon växte upp i en anda av pan-arabism, som hade starkt stöd i familjen. Den allt starkare arabiska nationalkänslan var det viktiga och man förenadas i optimism kring den.

I skolan blev det hennes litteraturlärare som framför allt stödde och uppmuntrade henne och hon började själv skriva.

Sedan hon lämnat Syrien för väst tog det politiska engagemanget hela hennes tid, och boken kommer därför att handla huvudsakligen om de frågor och problem hon ställdes inför.

Sultan vittnar om sin praktiktid hos en gynekolog i Syrien. Eftersom hon studerade medicin på fjärde året välkomnades hon som assistent hos honom. Ofta uppsöktes han av mödrar eller mormödrar till unga flickor som skulle giftas bort. Deras ärende var i första hand att försäkra sig om den unga flickans oskuld, men gynekologen kunde ofta konstatera att de inte bara förlorat oskulden, utan att de också var gravida. Både mödrar och mormödrar visste att deras flickor inte haft några pojkvänner, och att de bara kunde ha gjorts gravida av sina fäder, bröder eller manliga släktingar. ”I många fall hade flickorna just haft sin första menstruation, när de blev gravida” skriver Sultan.

I februari 2008 yttrade hon vid en konferens om kvinnans roll i islam orden som fastställde hennes egen position: ”Jag har bestämt mig för att bekämpa islam. Hör nu vad jag säger: att bekämpa islam, inte politisk islam, inte militant islam, inte radikal islam, inte wahabitisk islam, utan själva islam. Islam har aldrig missförståtts, islam är själva problemet.” I sin bok berättar hon att hon ofta får frågan varför det finns så mycket hat mot kvinnor bland muslimer, och att hon på den alltid svarar: ”Därför att islams gud, Allah, hatar”. Mohammed, hans apostel, tillägger hon, var inte en tänkare utan en krigare. I juni 2009 framförde hon i en artikel kritik mot president Obamas tal till den muslimska världen, och sa att hans världsbild är ”obegripligt präglad av naiva önskningar”. Obamas tal innebar att han ”försummade att ställa upp för de frihetsälskande individerna, befriade araber som jag själv. ”

Sultan är en av grundarna av Former Muslims United, som kritiserar det faktum att islam förvandlats till en totalitär statsideologi vars rättsapparat kontrollerar individens hela liv. Vid sidan av Sultan finns bland frontfigurerna också muslimer från Egypten, Pakistan och Iran samt den forne PLO-aktivisten Walid Shoebat från Betlehem, som nu är amerikansk medborgare.

En passage i boken är särskilt minnesvärd, Sultan säger nämligen att hennes egna döttrar mer kommer att likna Margaret Thatcher än den egna mormodern. Med det menar hon inte att döttrarna ska bli brittiska premiärministrar, utan fria, självständiga kvinnor. I Sverige är jag rädd att ett sådant uttalande bara skulle tolkas som beviset på ett reaktionärt, i bästa fall mycket konservativt, förhållningssätt. Jag blir inspirerad av att se vilka referenser hon använder, eftersom de helt saknar den europeiska räddhågsenheten.

Är då Sultans bok och budskap ett angrepp på den enskilda muslimen? Nej, jag skulle hellre säga att hon uttrycker ett medlidande med alla de vanliga muslimer som hon delade öde med, men att hennes skarpa kritik mot islam riktas mot dess predikanter, ideologer och apologeter. Kvinnor som Wafa Sultan, och före henne somaliskfödda Ayyan Hirsi Ali, betecknas ibland som extrema och har kallats ”yttrandefrihets-fundamentalister”. Vem skulle ha sagt något så oförskämt om de människor som slogs emot Hitlers eller Stalins mordiska regimer? Problemet torde istället vara den ideologiska och religiösa grunden för övergrepp, mord och terror inom islam, som Sultan, Hirsi Ali och många med dem bekämpar med sina ord. Att läsa Sultans bok är i den meningen ett övertygande argument för att de behöver allt stöd de kan få.

Wafa Sultan: A God Who Hates (St. Martins Press, New York, 2009, 244 sidor).

Ur min bok Medborgaren, makten och moskén. Läs mer om den här. 

lördag 5 april 2014

Jan Assmann: Monoteism och våldets språk (Daidalos, översättning av Svenja Hums och inledning av Ola Sigurdson)

Jan Assmann
Är det uppmaningen ”Inga andra gudar!” som skapar våld mellan människor, våld mellan olika religionstillhörigheter, eller är våldet själva språket – för att upprätthålla makt – som de stora monoteistiska lärorna präglas av i skrifterna?

Det kan tyckas vara en märklig frågeställning eftersom vi alla vet att judendomens, kristendomens och islams historia är präglade av våld. Angriparens våld, makterövrarens våld. Är det då en tillfällighet att de ”heliga” skrifterna är så hårt präglade både av våldsamt språk men också av berättelser om våld?

Den tyske egyptologen Jan Assmann, född 1938, har sysselsatt sig mycket med frågorna och utgivit flera viktiga verk om monoteism. Med den här ytterst korta skriften – den är på bara 36 sidor medan Sigurdsons inledning är 31 sidor – introduceras nu Assmann på svenska. Bortsett från att jag tycker mig ana att Assmann skrivit den delvis som ett försvar mot de anklagelser han mötts av, bland annat om antisemitism, så ger den därför bara en helt flyktig bild av problematiken. Men den har gjort mig nyfiken och jag skulle gärna läsa mer.
”Religionens återkomst under de senaste årtiondena är på ett oroväckande sätt förenad med våld, hotelser, hat, rädsla och konstruerade hotbilder.”
Redan i ett så kort citat ser jag komplikationen. Om man utgår ifrån att hotbilderna är konstruerade måste det bli betydligt svårare att analysera våldets roll i en monoteistisk religion. Jag tror att hoten är väl så konkreta och verkliga. De är inga konstruktioner. Också avslutningen på hans resonemang ekar av samma underliggande tanke:
”Våldets språk är en resurs som missbrukas i den politiska maktkampen för att framställa andra som fiender och underblåsa människors rädsla och känsla av utsatthet.”
Här bör man betänka att det inte är en teolog som skriver utan en egyptolog. Teologen hade kanske sett det endast utifrån de religiösa skrifternas horisont, Assmann ser det som att monoteismens våldsspråk missbrukas av politiska krafter.

Sigurdson säger på ett ställe i sin inledning att boken ”fokuserar med andra ord på en viss sida av monoteismen, nämligen den som ger upphov till en legitimering av våld i skiljande mellan sant och falskt”. Jag tror att det är här kärnan ligger. Och som samtiden och spåren framåt indikerar är det sannerligen inte en tid av harmoni och icke-våld som väntar oss. I den meningen är både Sigurdsons och Assmans texter intressanta att läsa. De visar på något som sker i kretsar utanför den uttalat politiska. Och ännu en gång kan man utbrista att vår tid är ras och religion. I allra farligaste mening.

Tack till Anders W.

fredag 4 april 2014

Betong, bara betong

Thomas Bernhard med "livsmänniskan" Hedvig Stavianicek, 1969
Igår gjorde jag ett djärvt experiment. Skulle gå på en liten cafésittning med Astrid. Hade tre kvart av väntan på stan. Vandrade fyra längder av gågator i centrum och så satte vi oss tillsammans på Brödbodens café, det enda som erbjöd solvärme klockan fem på eftermiddagen. När vi återkom hem hade mina sjuka ben förvandlats till betongpelare, orörliga, tröga och mycket smärtande. Likadant när jag steg upp idag. En läxa av betong att lära sig inför Köpenhamnsresan senare i vår.

Men jag tog fram Thomas Bernhards fantastiska Betong. Jag köpte den i februari 1993, så den är inne på sitt tjugoförsta år av läsning. Bernhards böcker tillhör de utvalda som står i sovrummet, de böcker man läser om och om igen. Jag slår upp Betong på måfå:
"De enda vänner jag har är de döda som har efterlämnat sin litteratur till mig..."
Nå, med modifikationer för de faktiska vänner jag själv har skulle jag kunna  säga att jag verkligen förstår vad han menar.
"Vi fruktar med ens pladdret, framför allt det som de så kallade kända och berömda, men desto vidrigare kultursidesjournalisterna oavbrutet pladdrar. Och detta vidriga pladder har vi i åratal, i årtionden låtit oss höljas in i."
Varför då läsa Bernhard i stunder av smärta och elände? För mig har det i flera årtionden varit så att litteraturens pessimister ger en nödvändig känsla av förståelse - av sammanhang. Att sitta med någon samtidsroman av det gängse slaget skulle istället öka känslan av främlingskap och avskildhet i negativ mening. Svärtan och smärtan hos Bernhard ger mig paradoxalt nog en lindring som går djupare. Betong var ordet för dagen. Betong!

torsdag 3 april 2014

Bara mödrar och söner, eller älskande?

Två kvinnor utan äkta män sitter på en badstrand vid havet och iakttar hur deras båda söner, halvvuxna och förenade i en lika intensiv som komplicerad vänskap, boxas och knuffas ett stycke från stranden. Den ene pojken drar plötsligt ner den andre under ytan till dess att han är nära att drunkna och biter honom sedan i vaden så att blodet rinner. "Kvinnorna stirrade på dessa båda unga hjältar, deras söner, deras älskare, dessa vackra unga män som blänkte av havsvatten och solsken som brottare från en förgången tid." Med en intensitet som nästan kan få läsaren att generat vända bort blicken gestaltar Doris Lessing alltså denna incestuöst laddade situation i berättelsen "Farmödrarna", den första av de fyra långnoveller som bildar boken Kärleksbarnet och som kommer ut på svenska i dag.När boken publicerades i hemlandet för två år sedan tjänade "The Grandmothers" som samlingens titelnovell, och dess motiv är i sig självt lika häpnadsväckande som den känslomässiga laddningen.

Så skrev Caj Lundgren i Svenskan när Doris Lessings bok Kärleksbarnet kom ut på svenska 2003. Det anmärkningsvärda är att det svenska förlaget tagit bort bokens originaltitel och ersatt den med namnet på en annan av de fyra långnovellerna. Är temat farligt? Tabu? Skadligt? Jag frågar därför att jag nu sett Anne Fontaines filmatisering av berättelsen. Den heter Perfect Mothers och de två kvinnorna gestaltas starkt av Naomi Watts och Robin Wright. Filmen hade biopremiär i vintras och släpptes igår på dvd. Ja, mitt svar är ja: visst är detta ett "farligt" tema. Men det är farligt bara om man själv är livrädd för att se livet sådant det är eller kan vara. Att de två kvinnorna inleder erotiska relationer med varandras söner (spelade av Xavier Samuel och James Frecheville) är i mina ögon inget märkligt, eftersom de alla fyra är vuxna människor. Dessutom tycker jag att den australienska miljö där Fontaine valt att iscensätta Lessings drama (som i original utspelar sig i Sydafrika) är mästerligt, vackert och förföriskt i sig självt, på samma sätt som en varm sommarkväll med kallt vitt vin och god mat kan vara det. Så, egentligen skulle jag vilja summera och säga att det inte är häpnadsväckande utan bara en ovanlig infallsvinkel på det vi människor alla drabbas av någon gång i livet, kärleken.




Mellan urberget och pappret


När jag sakta och försiktigt rör mig i naturen har jag numera aldrig papper och penna med mig. Jag vill vara helt ostörd av det jag annars sysslar med dagligen. Jag ser ner i marken eller ut över havet. Ostörd, full av tankar, oro och grubblerier, fram till den punkt i närvaron då allt förflyktigas och blir ett enda, stort och tomt nu. I detta nu försöker jag finna mig tillrätta. Jag ser ner i marken eller ut över havet.


Men ibland händer det att jag ser upp åt andra hållet. Det jag då ser är Nymölla Pappersbruk. Där inne tillverkas det papper jag skriver på. Bilden är visserligen tagen med kraftigt objektiv, men den är ändå sann. Inte ens därute i vattenbrynet blir jag fri från den civilisatoriska maskinen, den påminner om sin existens och om sin nödvändighet.

Bilderna är förstås tagna av Astrid Nydahl


onsdag 2 april 2014

Per Bergström och Oskar Ekström (red.): Fria ord på flykt (Rámus)


Systemet med fristadsförfattare är etablerat i Sverige och Rámus förlag har nu samlat sju av de författare som bott här i exil. Förutom medverkan med egna texter i boken samtalar de med sju svenska kollegor. De medverkande författarna är Svetlana Aleksijevitj (Belarus), Parvin Ardalan (Iran), Faraj Bayrakdar (Syrien), Li Jianhong (Kina), Taslima Nasrin (Bangladesh), Anisur Rahman (Bangladesh) och Zurab Rtelishvili (Georgien). De samtalar med Jesper Bengtsson, Ingrid Elam, Henrik C. Enbohm, Pär Hansson, Ulrika Knutsson, Ola Larsmo och Jenny Tunedal.

Det finns många aspekter på bokens rika innehåll som man kan lyfta fram. Men det som överskuggar annat är förstås de enskilda författarnas berättelser om hemlandet och situationen för alla som vill använda just ”fria ord” i sin gärning. Det handlar om människor som fått betala ett högt pris för sitt skapande, och det handlar om människor som inte ens släpps tillbaka in i hemlandet efter en fristadsvistelse i Sverige. En sådan är kinesiska Li Jianhong som berättar om hur myndigheterna trakasserat hela hennes familj och hindrat henne att komma hem. Hennes situation är en helt annan än den vi får se genomlyst av Nobelpristagaren Mo Yan. Han är upplyft och hyllar censuren. Hon är en verksam intellektuell som straffas av censuren – och enpartistaten i stort – för att hon försöker skapa litteratur. Hennes egen text om moderns död är mycket gripande. Den avslutas i Sverige med att Li Jianhong besöker den kinesiska ambassaden i Stockholm för att få ett pass för hemresa till att delta i avskedet av modern. ”Än idag har de inte gett mig något svar”.

En annan fascinerande berättelse står iranska Parvin Ardalan för. Hon var fristadsförfattare i Malmö under 2010 och bor fortfarande där. Hennes första till svenska översatta bok, Har du sett en kvinna?, utkom i fjol. Parvin Ardalan skriver i sin egen text:
”Att skriva i exil innebär att begripa den nya givna identiteten. Skrivandet ter sig vara fönstret som öppnas mot en ny verklighet där man kallas för exiliranier av en del och problematisk utlänning av andra som vill osynliggöra och isolera dig… Och min penna dansande på pappret söker det sanna jaget bortom allt som jag här och nu kallas för. Författaren i landsflykt kan inte enbart vända sig till det förflutna, utan är tvungen att samtidigt betrakta nuet för att kunna dra slutsatser.”
Gång på gång under läsningen tänker jag på det faktum att jag själv lever och verkar under omständigheter som för dessa fristadsförfattare måste uppfattas som extremt gynnsamma. Ja, jag är privilegierad. Även om jag inte delar mitt lands offentlighetssyn och i ännu högre grad misstror den svenska självbilden så är jag fri att formulera en kritisk tanke. Jag är fri att använda mina ord.

Fria ord på flykt är en mycket angelägen bok som jag läst med tacksamhet och ödmjukhet. Jag vill avsluta med några ord av den syriske poeten Faraj Bayrakdar. Han säger så här till Jenny Tunedal:
”När jag kom till Europa och till Sverige började jag förstå innebörden av frihet. Jag fick uppleva den på riktigt och jag blev då sorgsen över att folk här inte tänkte på sin frihet (…) Varje dag måste jag erinra mig att frihet är något viktigt, jag kan inte hantera friheten som något vardagligt, den får inte bli så alldaglig och normal att jag glömmer bort att den finns.” 
Det är uppfordrande ord. Det finns skäl att försöka leva efter dem.

Herta Müller har skrivit ett mycket intressant förord. Det har också Ida Börjel gjort. Porträttbilder och andra foton i boken är tagna av Cato Lein.