söndag 6 april 2014

Valet i ett land där Jesus sägs vara född: Ungern och marschmusiken

Ungrare med lamm?
Med anledning av det ungerska valresultatet (för kommentar, se längst ner i denna bloggtext) ber jag att få uppmärksamma er på detta, som jag tidigare publicerat här i bloggen:


Äntligen lite kulturpolitik från Ungern:
"Media reports from Budapest said the government of conservative premier Viktor Orban had awarded Hungary’s annual Tancsics prize – the country’s highest journalistic award – to Ferenc Szaniszlo, a presenter for the pro-government Echo TV channel."
Jag läste om saken i The Independent men orkade inte bry mig. Men så gick jag tillbaka och läste igen:
"Other recipients included the musician, Janos Petras, lead singer of the group Karpatia, which is regarded as the house band of Hungary’s extreme right-wing and virulently anti-Semitic Jobbik party, and the archaeologist Kornel Bakay, who has claimed Jesus Christ was Hungarian and that the Jews were slave traders during the Middle Ages."
Jag tycker att man här kan se en medveten politik. Med reservation för att jag inte känner till de tre prismottagarna sedan tidigare kan jag konstatera följande:

1/ Ferenc Szaniszlo har gjort sig känd för antisemitiska uttalanden och för att ha kallat romerna i landet "människoapor".

2/ Janos Petras spelar i gruppen Karpatia som sägs vara "husband" till Jobbik.
 
3/ Arkeologen Kornel Bakay har tydligen hävdat att Jesus var ungrare och att judarna var slavhandlare under medeltiden.

Om vi tar det bakifrån kan vi konstatera att det förstås finns grävande arkeologer som utvecklar lika groteska teorier som grävande journalister gör. Vilket folk har inte velat att Jesus var en nära släkting? Å andra sidan verkar Kornel Bakay ha problem med att placera det judiska folket historiskt. Han har kört fast i den europeiska historieskrivning som innehåller allt mellan himmel och jord. Som ju alla vet slaktade dessa slavhandlare också barn och bakade bröd på deras blod. Huruvida de handlade med dessa barn - innan de dödats - är inte bekant för mig. Inte heller hur många brunnar de förgiftade för att begränsa kristenhetens omfattning.

Janos Petras får förstås spela för vem han vill. Och att han belönas som medlem i Jobbiks husband kan bara betraktas som att regeringen Orban inte vill smussla med vilka sängkamrater de har. Ferenc Szaniszlo å sin sida får väl representera den typen av mediala genombrott som vår tid är så full av. Vem av oss är inte människoapor - innerst inne?
***


Gällande valresultatet kan man tillägga: Jobbik går fram till mer än 20% av rösterna. Det kliar i fötterna på några hundratusental fler ungrare, som gärna vill marschera ner i avgrunden. De har förstått hur de ska göra. Nu påstår de ju att de står för "de grundläggande vänstervärdena". Nå, gryningarna må vara gyllene som i Grekland eller Jobbikmarscherande som i Ungern eller något annat eller tredje i Sverige eller Tyskland, det enda som står helt klart numera är att marschmusiken kan se fram emot en renässans. Det slog mig när vi under söndagen passerade Rinkaby skjutfält där en stor militärövning avslutades med just marschmusik!


Wafa Sultan och den hatande guden

Efter 17 år i amerikansk exil skriver Syrienfödda psykiatrikern Wafa Sultan sin bok A God Who Hates. Den blir både en naken självbiografi och ett slags pamflett mot den totalitära ideologi och religion som härskar i islams värld. Redan bokens inledning klargör ärendet, den är tillägnad hennes brorsdotter Mayyada som tog sitt liv för att slippa ifrån ett äktenskap som sharia-lagstiftningen tvingade henne att stanna i. Sultan menar att man med henne i minnet också kan inspireras att bekämpa ”den orätta och omoraliska behandlingen av kvinnorna i den muslimska världen.

Sultan föddes 1958 i den syriska byn Baniyas och utbildade sig till psykiatriker. Direkt efter ankomsten till USA 1989 börjar hon arbeta på en bensinstation. Hennes man hade åtta månader tidigare rest till dit, själv anlände hon med parets tre barn och några hundra dollar på fickan, fortfarande skräckslagen av bylivet i Syrien, som hon beskriver som en tillvaro ”trängre än hålet i en synål”. Parallellt med jobbet på macken började hon skriva texter som ifrågasätter mullornas makt. Hennes liv utvecklas på två plan, det ena för familjens välbefinnande och det andra för att själv befrias från ”odjuret” (hon använder konsekvent begreppet ”the ogre”, ett slags troll eller människoätande odjur som i hennes berättelse är synonym med islams gudsbild).

Hennes internationella genombrott som kritiker av och debattör kring islam och med religionen närliggande frågor kom, när hon den 21 februari 2006 medverkade i tv-kanalen al-Jazeeras program The Opposite Direction. Enligt New York Times sågs det av dryga miljonen tv-tittare och har de senaste åren kunnat ses på nätet. Det anmärkningsvärda var att Sultan här krävde att männen, inklusive programledaren, skulle vara tysta medan hon talade, att de skulle respektera hennes rätt att yttra sig och det hon hade att säga. Det ansågs oerhört att en muslimsk kvinna ställde sådana krav. Hennes budskap var inte heller lättsmält för al-Jazeeras publik, hon kritiserade den muslimska världens behandling av icke-muslimer och krävde ett erkännande av det judiska och andra icke-muslimska folk, ”eftersom vi drar nytta av deras välstånd och tekniska framsteg.”

Wafa Sultan anser att det nu pågår en kamp”mellan moderniteten och det muslimska barbariet”, och hennes understatement om att ”ingen jude har hittills sprängt sig själv i luften på någon tysk restaurang” har gjort henne ytterst kontroversiell i den muslimska världen, men också lett till att hon bjudits för föredrag och debatter, både i USA och Europa.

Om sig själv säger hon ”Jag är muslim, men tror inte på islam”, en klyvnad i identitet och självbild som är väl så talande för de avhoppare som från sin exil i västvärlden kritiserar det teologiska och ideologiska tankegods som styr deras forna hemländer. Hon anser att islam, förutom att vara en religion, också är en politisk ideologi som predikar och vill genomdriva sitt program med våld. Mordet på hennes professor Yusef al-Ysef, vid universitet i Aleppo, där Wafa Sultan studerade medicin, fick henne att brutalt vakna till insikt om islam. Mordet utfördes av Muslimska brödraskapet inför ögonen på henne. Medan kulkärven träffade professorn skrek mördarna det välbekanta ”Allahu akbar/ Gud är stor”. ”I det ögonblicket”, säger Sultan, ”förlorade jag allt hopp om deras gud, det blev vändpunkten i mitt liv”.

Viktigast är kanske ändå den bärande livsberättelsen i hennes bok, den som handlar om uppväxt och fostran i Syrien, om familjens historia och de minnen hon bär med sig från studieåren. Gripande är berättelsen om hennes bildningsväg. Som ung brukade hon lägga beslag på urrivna tidningssidor som man haft mat i. När hon torkat bort matresterna kunde hon insupa kunskap om världen, från liberala libanesiska dagstidningar som på den tiden var ett slags kopior av västeuropeisk press. Hon växte upp i en anda av pan-arabism, som hade starkt stöd i familjen. Den allt starkare arabiska nationalkänslan var det viktiga och man förenadas i optimism kring den.

I skolan blev det hennes litteraturlärare som framför allt stödde och uppmuntrade henne och hon började själv skriva.

Sedan hon lämnat Syrien för väst tog det politiska engagemanget hela hennes tid, och boken kommer därför att handla huvudsakligen om de frågor och problem hon ställdes inför.

Sultan vittnar om sin praktiktid hos en gynekolog i Syrien. Eftersom hon studerade medicin på fjärde året välkomnades hon som assistent hos honom. Ofta uppsöktes han av mödrar eller mormödrar till unga flickor som skulle giftas bort. Deras ärende var i första hand att försäkra sig om den unga flickans oskuld, men gynekologen kunde ofta konstatera att de inte bara förlorat oskulden, utan att de också var gravida. Både mödrar och mormödrar visste att deras flickor inte haft några pojkvänner, och att de bara kunde ha gjorts gravida av sina fäder, bröder eller manliga släktingar. ”I många fall hade flickorna just haft sin första menstruation, när de blev gravida” skriver Sultan.

I februari 2008 yttrade hon vid en konferens om kvinnans roll i islam orden som fastställde hennes egen position: ”Jag har bestämt mig för att bekämpa islam. Hör nu vad jag säger: att bekämpa islam, inte politisk islam, inte militant islam, inte radikal islam, inte wahabitisk islam, utan själva islam. Islam har aldrig missförståtts, islam är själva problemet.” I sin bok berättar hon att hon ofta får frågan varför det finns så mycket hat mot kvinnor bland muslimer, och att hon på den alltid svarar: ”Därför att islams gud, Allah, hatar”. Mohammed, hans apostel, tillägger hon, var inte en tänkare utan en krigare. I juni 2009 framförde hon i en artikel kritik mot president Obamas tal till den muslimska världen, och sa att hans världsbild är ”obegripligt präglad av naiva önskningar”. Obamas tal innebar att han ”försummade att ställa upp för de frihetsälskande individerna, befriade araber som jag själv. ”

Sultan är en av grundarna av Former Muslims United, som kritiserar det faktum att islam förvandlats till en totalitär statsideologi vars rättsapparat kontrollerar individens hela liv. Vid sidan av Sultan finns bland frontfigurerna också muslimer från Egypten, Pakistan och Iran samt den forne PLO-aktivisten Walid Shoebat från Betlehem, som nu är amerikansk medborgare.

En passage i boken är särskilt minnesvärd, Sultan säger nämligen att hennes egna döttrar mer kommer att likna Margaret Thatcher än den egna mormodern. Med det menar hon inte att döttrarna ska bli brittiska premiärministrar, utan fria, självständiga kvinnor. I Sverige är jag rädd att ett sådant uttalande bara skulle tolkas som beviset på ett reaktionärt, i bästa fall mycket konservativt, förhållningssätt. Jag blir inspirerad av att se vilka referenser hon använder, eftersom de helt saknar den europeiska räddhågsenheten.

Är då Sultans bok och budskap ett angrepp på den enskilda muslimen? Nej, jag skulle hellre säga att hon uttrycker ett medlidande med alla de vanliga muslimer som hon delade öde med, men att hennes skarpa kritik mot islam riktas mot dess predikanter, ideologer och apologeter. Kvinnor som Wafa Sultan, och före henne somaliskfödda Ayyan Hirsi Ali, betecknas ibland som extrema och har kallats ”yttrandefrihets-fundamentalister”. Vem skulle ha sagt något så oförskämt om de människor som slogs emot Hitlers eller Stalins mordiska regimer? Problemet torde istället vara den ideologiska och religiösa grunden för övergrepp, mord och terror inom islam, som Sultan, Hirsi Ali och många med dem bekämpar med sina ord. Att läsa Sultans bok är i den meningen ett övertygande argument för att de behöver allt stöd de kan få.

Wafa Sultan: A God Who Hates (St. Martins Press, New York, 2009, 244 sidor).

Ur min bok Medborgaren, makten och moskén. Läs mer om den här. 

lördag 5 april 2014

Jan Assmann: Monoteism och våldets språk (Daidalos, översättning av Svenja Hums och inledning av Ola Sigurdson)

Jan Assmann
Är det uppmaningen ”Inga andra gudar!” som skapar våld mellan människor, våld mellan olika religionstillhörigheter, eller är våldet själva språket – för att upprätthålla makt – som de stora monoteistiska lärorna präglas av i skrifterna?

Det kan tyckas vara en märklig frågeställning eftersom vi alla vet att judendomens, kristendomens och islams historia är präglade av våld. Angriparens våld, makterövrarens våld. Är det då en tillfällighet att de ”heliga” skrifterna är så hårt präglade både av våldsamt språk men också av berättelser om våld?

Den tyske egyptologen Jan Assmann, född 1938, har sysselsatt sig mycket med frågorna och utgivit flera viktiga verk om monoteism. Med den här ytterst korta skriften – den är på bara 36 sidor medan Sigurdsons inledning är 31 sidor – introduceras nu Assmann på svenska. Bortsett från att jag tycker mig ana att Assmann skrivit den delvis som ett försvar mot de anklagelser han mötts av, bland annat om antisemitism, så ger den därför bara en helt flyktig bild av problematiken. Men den har gjort mig nyfiken och jag skulle gärna läsa mer.
”Religionens återkomst under de senaste årtiondena är på ett oroväckande sätt förenad med våld, hotelser, hat, rädsla och konstruerade hotbilder.”
Redan i ett så kort citat ser jag komplikationen. Om man utgår ifrån att hotbilderna är konstruerade måste det bli betydligt svårare att analysera våldets roll i en monoteistisk religion. Jag tror att hoten är väl så konkreta och verkliga. De är inga konstruktioner. Också avslutningen på hans resonemang ekar av samma underliggande tanke:
”Våldets språk är en resurs som missbrukas i den politiska maktkampen för att framställa andra som fiender och underblåsa människors rädsla och känsla av utsatthet.”
Här bör man betänka att det inte är en teolog som skriver utan en egyptolog. Teologen hade kanske sett det endast utifrån de religiösa skrifternas horisont, Assmann ser det som att monoteismens våldsspråk missbrukas av politiska krafter.

Sigurdson säger på ett ställe i sin inledning att boken ”fokuserar med andra ord på en viss sida av monoteismen, nämligen den som ger upphov till en legitimering av våld i skiljande mellan sant och falskt”. Jag tror att det är här kärnan ligger. Och som samtiden och spåren framåt indikerar är det sannerligen inte en tid av harmoni och icke-våld som väntar oss. I den meningen är både Sigurdsons och Assmans texter intressanta att läsa. De visar på något som sker i kretsar utanför den uttalat politiska. Och ännu en gång kan man utbrista att vår tid är ras och religion. I allra farligaste mening.

Tack till Anders W.

fredag 4 april 2014

Betong, bara betong

Thomas Bernhard med "livsmänniskan" Hedvig Stavianicek, 1969
Igår gjorde jag ett djärvt experiment. Skulle gå på en liten cafésittning med Astrid. Hade tre kvart av väntan på stan. Vandrade fyra längder av gågator i centrum och så satte vi oss tillsammans på Brödbodens café, det enda som erbjöd solvärme klockan fem på eftermiddagen. När vi återkom hem hade mina sjuka ben förvandlats till betongpelare, orörliga, tröga och mycket smärtande. Likadant när jag steg upp idag. En läxa av betong att lära sig inför Köpenhamnsresan senare i vår.

Men jag tog fram Thomas Bernhards fantastiska Betong. Jag köpte den i februari 1993, så den är inne på sitt tjugoförsta år av läsning. Bernhards böcker tillhör de utvalda som står i sovrummet, de böcker man läser om och om igen. Jag slår upp Betong på måfå:
"De enda vänner jag har är de döda som har efterlämnat sin litteratur till mig..."
Nå, med modifikationer för de faktiska vänner jag själv har skulle jag kunna  säga att jag verkligen förstår vad han menar.
"Vi fruktar med ens pladdret, framför allt det som de så kallade kända och berömda, men desto vidrigare kultursidesjournalisterna oavbrutet pladdrar. Och detta vidriga pladder har vi i åratal, i årtionden låtit oss höljas in i."
Varför då läsa Bernhard i stunder av smärta och elände? För mig har det i flera årtionden varit så att litteraturens pessimister ger en nödvändig känsla av förståelse - av sammanhang. Att sitta med någon samtidsroman av det gängse slaget skulle istället öka känslan av främlingskap och avskildhet i negativ mening. Svärtan och smärtan hos Bernhard ger mig paradoxalt nog en lindring som går djupare. Betong var ordet för dagen. Betong!

torsdag 3 april 2014

Bara mödrar och söner, eller älskande?

Två kvinnor utan äkta män sitter på en badstrand vid havet och iakttar hur deras båda söner, halvvuxna och förenade i en lika intensiv som komplicerad vänskap, boxas och knuffas ett stycke från stranden. Den ene pojken drar plötsligt ner den andre under ytan till dess att han är nära att drunkna och biter honom sedan i vaden så att blodet rinner. "Kvinnorna stirrade på dessa båda unga hjältar, deras söner, deras älskare, dessa vackra unga män som blänkte av havsvatten och solsken som brottare från en förgången tid." Med en intensitet som nästan kan få läsaren att generat vända bort blicken gestaltar Doris Lessing alltså denna incestuöst laddade situation i berättelsen "Farmödrarna", den första av de fyra långnoveller som bildar boken Kärleksbarnet och som kommer ut på svenska i dag.När boken publicerades i hemlandet för två år sedan tjänade "The Grandmothers" som samlingens titelnovell, och dess motiv är i sig självt lika häpnadsväckande som den känslomässiga laddningen.

Så skrev Caj Lundgren i Svenskan när Doris Lessings bok Kärleksbarnet kom ut på svenska 2003. Det anmärkningsvärda är att det svenska förlaget tagit bort bokens originaltitel och ersatt den med namnet på en annan av de fyra långnovellerna. Är temat farligt? Tabu? Skadligt? Jag frågar därför att jag nu sett Anne Fontaines filmatisering av berättelsen. Den heter Perfect Mothers och de två kvinnorna gestaltas starkt av Naomi Watts och Robin Wright. Filmen hade biopremiär i vintras och släpptes igår på dvd. Ja, mitt svar är ja: visst är detta ett "farligt" tema. Men det är farligt bara om man själv är livrädd för att se livet sådant det är eller kan vara. Att de två kvinnorna inleder erotiska relationer med varandras söner (spelade av Xavier Samuel och James Frecheville) är i mina ögon inget märkligt, eftersom de alla fyra är vuxna människor. Dessutom tycker jag att den australienska miljö där Fontaine valt att iscensätta Lessings drama (som i original utspelar sig i Sydafrika) är mästerligt, vackert och förföriskt i sig självt, på samma sätt som en varm sommarkväll med kallt vitt vin och god mat kan vara det. Så, egentligen skulle jag vilja summera och säga att det inte är häpnadsväckande utan bara en ovanlig infallsvinkel på det vi människor alla drabbas av någon gång i livet, kärleken.




Mellan urberget och pappret


När jag sakta och försiktigt rör mig i naturen har jag numera aldrig papper och penna med mig. Jag vill vara helt ostörd av det jag annars sysslar med dagligen. Jag ser ner i marken eller ut över havet. Ostörd, full av tankar, oro och grubblerier, fram till den punkt i närvaron då allt förflyktigas och blir ett enda, stort och tomt nu. I detta nu försöker jag finna mig tillrätta. Jag ser ner i marken eller ut över havet.


Men ibland händer det att jag ser upp åt andra hållet. Det jag då ser är Nymölla Pappersbruk. Där inne tillverkas det papper jag skriver på. Bilden är visserligen tagen med kraftigt objektiv, men den är ändå sann. Inte ens därute i vattenbrynet blir jag fri från den civilisatoriska maskinen, den påminner om sin existens och om sin nödvändighet.

Bilderna är förstås tagna av Astrid Nydahl


onsdag 2 april 2014

Per Bergström och Oskar Ekström (red.): Fria ord på flykt (Rámus)


Systemet med fristadsförfattare är etablerat i Sverige och Rámus förlag har nu samlat sju av de författare som bott här i exil. Förutom medverkan med egna texter i boken samtalar de med sju svenska kollegor. De medverkande författarna är Svetlana Aleksijevitj (Belarus), Parvin Ardalan (Iran), Faraj Bayrakdar (Syrien), Li Jianhong (Kina), Taslima Nasrin (Bangladesh), Anisur Rahman (Bangladesh) och Zurab Rtelishvili (Georgien). De samtalar med Jesper Bengtsson, Ingrid Elam, Henrik C. Enbohm, Pär Hansson, Ulrika Knutsson, Ola Larsmo och Jenny Tunedal.

Det finns många aspekter på bokens rika innehåll som man kan lyfta fram. Men det som överskuggar annat är förstås de enskilda författarnas berättelser om hemlandet och situationen för alla som vill använda just ”fria ord” i sin gärning. Det handlar om människor som fått betala ett högt pris för sitt skapande, och det handlar om människor som inte ens släpps tillbaka in i hemlandet efter en fristadsvistelse i Sverige. En sådan är kinesiska Li Jianhong som berättar om hur myndigheterna trakasserat hela hennes familj och hindrat henne att komma hem. Hennes situation är en helt annan än den vi får se genomlyst av Nobelpristagaren Mo Yan. Han är upplyft och hyllar censuren. Hon är en verksam intellektuell som straffas av censuren – och enpartistaten i stort – för att hon försöker skapa litteratur. Hennes egen text om moderns död är mycket gripande. Den avslutas i Sverige med att Li Jianhong besöker den kinesiska ambassaden i Stockholm för att få ett pass för hemresa till att delta i avskedet av modern. ”Än idag har de inte gett mig något svar”.

En annan fascinerande berättelse står iranska Parvin Ardalan för. Hon var fristadsförfattare i Malmö under 2010 och bor fortfarande där. Hennes första till svenska översatta bok, Har du sett en kvinna?, utkom i fjol. Parvin Ardalan skriver i sin egen text:
”Att skriva i exil innebär att begripa den nya givna identiteten. Skrivandet ter sig vara fönstret som öppnas mot en ny verklighet där man kallas för exiliranier av en del och problematisk utlänning av andra som vill osynliggöra och isolera dig… Och min penna dansande på pappret söker det sanna jaget bortom allt som jag här och nu kallas för. Författaren i landsflykt kan inte enbart vända sig till det förflutna, utan är tvungen att samtidigt betrakta nuet för att kunna dra slutsatser.”
Gång på gång under läsningen tänker jag på det faktum att jag själv lever och verkar under omständigheter som för dessa fristadsförfattare måste uppfattas som extremt gynnsamma. Ja, jag är privilegierad. Även om jag inte delar mitt lands offentlighetssyn och i ännu högre grad misstror den svenska självbilden så är jag fri att formulera en kritisk tanke. Jag är fri att använda mina ord.

Fria ord på flykt är en mycket angelägen bok som jag läst med tacksamhet och ödmjukhet. Jag vill avsluta med några ord av den syriske poeten Faraj Bayrakdar. Han säger så här till Jenny Tunedal:
”När jag kom till Europa och till Sverige började jag förstå innebörden av frihet. Jag fick uppleva den på riktigt och jag blev då sorgsen över att folk här inte tänkte på sin frihet (…) Varje dag måste jag erinra mig att frihet är något viktigt, jag kan inte hantera friheten som något vardagligt, den får inte bli så alldaglig och normal att jag glömmer bort att den finns.” 
Det är uppfordrande ord. Det finns skäl att försöka leva efter dem.

Herta Müller har skrivit ett mycket intressant förord. Det har också Ida Börjel gjort. Porträttbilder och andra foton i boken är tagna av Cato Lein.



tisdag 1 april 2014

Snårigt men angeläget om mångfaldsprogram för svenska lärosäten

Göran Adamson; Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster (Arx förlag)
 
Myterna och vanföreställningarna om politiska standardbegrepp som mångfald och mångkultur får allt oftare vara föremål för radikal och saklig kritik. Att ifrågasätta kulturbegrepp som förhindrar varje form av djupgående diskussion om våra samtida samhällen ter sig allt viktigare. Mångkultur är inte detsamma som globalisering och mångfald inte detsamma som internationalism. Göran Adamson, lektor i sociologi vid Malmö Högskola har tagit itu med ämnena utifrån det socialdemokratiska högskoledokument från 2006 som heter Mångfald i högskolan, samt utifrån de så kallade mångfaldsplaner som praktiseras på olika lärosäten i vårt land.

En första kvalificerad debatt i frågorna stötte jag på i Storbritannien, dels under arbetet med min bok Black Country, dels vid läsningen av sådana brittiska författare som Kenan Malik, Christopher Hitchens, Roger Scruton och Theodore Dalrymple, samt Zygmunt Bauman, Christopher Caldwell och lokala debattörer som Gina Khan och Siobhan Courtney.

Adamson närläser, han vrider och vänder på begreppen. Jag försöker i mitt eget arbete i största möjliga mån undvika att låsa begreppsapparater i den traditionella vänster-högerdikotomin, och har därför lite problem med att Adamsson i sin bok vill fastställa att mångfaldspolitiken egentligen är höger, och inte vänster som de flesta debattörer menar. Mångfaldspolitiken står i motsättning till det moderna samhället.

Adamson säger att rapporten inte beskriver hur mångfalden ser ut, utan hur den bör se ut. Som högsta ideal måste vi förstå varför mångfalden vid högskolorna måste öka.

Man bör rekrytera studerande (eller anställda till arbetsplatserna) med en etnisk tillhörighet som inte redan finns där. Då sägs mångfalden uppstå. Men är den bara ”ett statistiskt faktum” eller ”något som berikar och bör öka”, frågar Adamson sig. Och så påminner han oss om att ett inflöde av den sorten inte ”har något att göra med ett inflöde av idéer”. Tvärtom är det så att rapporten erkänner att ökad mångfald ”sänker den allmänna begåvningsnivån vid universiteten.” Att fler människor av annan etnicitet anländer är aldrig en garanti för höjd nivå, snarare tvärtom, eftersom ”mångfaldens retorik om kreativa invandrare inom offentliga verksamheter belyser en annan form av kitsch – nämligen att avlägsna kulturer som kännetecknas av ’kreativitet’ är överlägsna.” 

Adamson köper inte de resonemangen, utan tillbakavisar rapportens tes att etnisk mångfald automatiskt ”är en fråga om kvalitet” – och själv funderar jag på om inte dessa resonemang blottar en mycket vanlig form av tänkande, i alla fall i Sverige, där man anpassar verkligheten till sitt eget romantiserande av ”den andre” eftersom ingenting av vår erfarenhet egentligen avviker från Adamsons resonemang: man är inte automatiskt på högre nivå för att man tillhör en annan etnicitet eller minoritet. Att tillgodogöra sig kunskap är ytterst en mycket individuell sak, och det råder väl ingen tvekan om att kvaliteten på kunskapsinhämtningen också hänger ihop med vilka förutsättningar man har.

Etnopluralismen och etnoexotismen har i Sverige, säger Adamson, sina spegelbilder i en föreställning att vi alla, genom att "leva tillsammans", därmed minskar rasism och skapar kvalitet. Nej, i själva verket är det så att mångfald inte alls skapar kvalitet. Adamsson menar istället att ”grundförutsättningarna för ett välfungerande samhälle är inte etnisk heterogenitet utan etnisk homogenitet – att människor är lika.”

Det finns förstås många andra saker man kunde diskutera utifrån denna bok, men jag nöjer mig med detta, eftersom jag tror att kärnan ligger just här: i realistiska eller drömda modeller för hur ett samhälle antingen utvecklas eller avvecklas, och huruvida exotismen kommer att förstärkas i takt med att de etniska och sociala motsättningarna ökar i Europa. Inte bara på lärosäten utan överallt i världen pågår en process där realism och försiktighet befinner sig under ständig attack med slagord som ”rasism” och ”främlingsfientlighet”. Man kunde säga att Adamsons bok erbjuder ett idépaket som till läsarna främst säger: Välkommen till verkligheten.


Historiedokument från Danmark

Bekantskaper och vänskaper i livet har gjort att jag samlat på mig en del intressanta tryck från andra halvan av nittonhundratalet. Dansk historia har av olika skäl alltid varit av stort intresse för mig, och skånska judar jag träffat har - av uppenbara skäl - haft en del sådant material i hyllor och skokartonger. När man idag diskuterar Danmark som om landet var ett slags smitthärd finns det skäl att se efter hur det förhåller sig.

Några intressanta publikationer som jag har här hemma är den tidiga Information (som blev motståndsrörelsens tidning på vägar som jag inte ska utreda här, och som än idag är en kvalitetsmedveten men ack så politiskt korrekt morgontidning) från åren alldeles efter ockupationen, samt Danske Tidende som grundades 1943 och alltså fungerade som ett informationsblad under de sista krigs- och ockupationsåren. I det nummer jag visar här ovan skrev man alltså redan i september 1944: “Afgørelsens Dag er nær. Frihedskampen vender sit Ansigt mod den endelige Opgør.”

Det danska folket vet vad främmande makters ockupation innebär, och även om nu motståndsrörelsen inte alls var så stor som många hävdat efter 1945, så finns det många skäl att studera dokumenten från den tiden. Kanske kan man lära något som äger giltighet idag, utan att för den skull förfalla till aggressiv nationalism. Ställde man sig frågan om vad som hotade friheten och oberoendet under andra världskriget (och gudarna ska veta att inte alla gav samma svar på den frågan, alltför många hoppades bli “befriade” av Röda Armén), så kan man ställa samma fråga idag. Jag ser det som ett friskhetstecken att svaren ser olika ut. Och det är just det jag uppskattar i den danska offentligheten: en frejdig, tidvis hård, men för det mesta öppen diskussion. Mer än en gång har jag haft anledning fråga mig om svenskarna i någon större utsträckning skulle delta i en motståndsrörelse. Jag tror inte det. Kanske skulle vi svära bakom fördragna gardiner, men inte mer. “Det kommer bättre tider”, skulle det heta.

Här hemma har vi dessutom vant oss vid att uttala kontroversiella hållningar i garderoben, helst när den är mörklagd. Kanske är det just därför jag har så svårt att acceptera mörkläggning i fredstid. Mörkläggning, åsiktsdiktatur och politisk konsensus är rena råttgiftet för en fri nation. 
 
 

Ny Dag - röd front. Ny socialistisk dagstidning lanseras

Med anledning av de två förestående valrörelserna i Sverige grundas nu en ny socialistisk dagstidning. Den kommer att ha sina politiska, redaktionella och etiska ideal i forna tiders Ny Dag och i Aftonbladet så som tidningen såg ut under 1970-talet. Det blir en rapp, radikal och röd tidning där varje socialist, kommunist, syndikalist eller nationalbolsjevik kan känna sig hemma. Med en stor portion solidaritet, respekt och medvetenhet kommer vi också att bli en tidning för Sveriges nya befolkning, tidigare förenade av Profetens lära, men nu också en del av kampen för ett arbetarstyrt och solidariskt samhälle där privategendom och onödiga, borgerliga fri- och rättigheter avskaffats.

I tidningens agenda-journalistik kommer vi kortsiktigt, och särskilt i år, att prioritera kampen mot Sverigedemokraterna. Denna agenda kommer också att innefatta allt i offentligheten som i sitt varunamn eller i sin profil innehåller orden Sverige eller Svenskarna. Väl medvetna om att det är samtliga röstberättigade i vårt avlånga land - oavsett om de fötts i Bohuslän eller Botswana, i Medelpad eller Mellanöstern - som kommer att avgöra vem som ska representera oss i EU-parlamentet och hur den parlamentariska majoriteten i Sveriges riksdag kommer att se ut efter höstens val introducerar vi en dagstidning som förmår se länge än till valsedeln och televisionens nyhetssändningar.

Vår tidning kommer - utan att skämmas eller låtsas om något annat - att avsiktligt arbeta för en vänsterregering där Vänsterpartiet får statsministerposten medan samtliga andra organisation, från Socialdemokraterna till Antifascistisk Aktion och Revolutionära Fronten ska ha tunga portföljer. I vår riksomfattande tidningskampanj reser vi också en förhoppning att vi tillsammans med kamraterna på Proletären, Arbetaren och Flamman ska få ett bredare och militantare underlag.

Chefredaktör för den nya tidningen blir Åsa Linderborg. Redaktör för vår feministiska profil blir Gudrun Schyman. Kulturredaktörer blir Rakel Chukri (tidigare på Sydsvenskan) och Sören Sommelius (från Helsingborgs Dagblad). Särskilda agenda-redaktörer med ansvar för tidningens socialistiska profil blir Jan Guillou, Maj Sjöwall och Maj Wechselmann (samtliga mottagare av Jan Myrdals Leninpris). För urval av nyhetstelegram kommer ett kollektiv av unga djurrättsaktivister och militanta antifascister och antirasister att ansvara. Krönikörer kommer att introduceras dag för dag och vi kan utlova överraskningar bland stridbara och aktiva försvarare av de mänskliga rättigheterna och socialismen. En särskild sharia-redaktör har redan tillsatts, det blir tidigare imamen Mahmudd Khalifi från Islamisk samverkan i Fagervik, som ska granska agenda-artiklar så att de inte strider mot Koranens fredliga och kärleksfulla budskap.

Tidningens namn hämtas från en ärorik och långvarig revolutionär tid i vårt lands historia. Den heter Ny Dag - Röd front och kommer vid sidan av namnet på första sidan att ha en så kallad klassikerprofil med fyra stora förebilder: Karl Marx, Olof Palme, Alva Myrdal och Andrea Dworkin. Varje morgon med tidningen ska vara en påminnelse om vårt vänsterarv och samtidens feministiska kamp.

Provnummer kan du beställa här under tisdagen som är tidningens officiella lanseringsdag. På samma plats kommer du att kunna teckna din prenumeration (tidningen blir mycket billig fram till valet i höst, eftersom vi fått framgångsrika och ekonomiskt starka socialdemokrater, socialister och kommunister att generöst bidra). Bland sponsorerna märks Henning Mankell, Ilmar Reepalu, Sven Wollter, Jerry Williams, Jan Scherman, Stina Dabrowski och ett anonymt kollektiv av män och kvinnor som särskilt arbetar för korrekt och saklig information om det socialistiska samhällsbygget i Nordkorea.


måndag 31 mars 2014

Danmarks judiska befolkning och integrationen. Resultatet av en lyckad kompromiss

Den 29 mars 1814 skrevs ett avtal som skulle att få stor betydelse, ända in i vår tid, i Danmark. Det var då kung Frederik VI gav landets judar ett "frihedsbrev" som skulle komma att bli rättesnöre för "Det Mosaiske Troessamfund".

Judarna blev danska medborgare med fri- och rättigheter som ställde dem nästan på jämlik fot med andra danskar. Det stod dem nu fritt att verka i vilka yrken de ville, de kunde bli medlemmar i hantverkarnas yrkesskrå eller studera vid landets latinskolor och universitet.  Med upplysningens ideal som rättesnöre fick judarna sin frihet. Men kungen krävde något tillbaka: han ville se den judiska menigheten öppna sig för omgivningen. Slut med icke-danska ceremonier i synagogan, slut med "judisk klädsel" och annat som dittills styrt. Danska skulle vara språk i såväl bokföring som gudstjänster. Man skulle inte utmärka sig på gator och torg utan vara klädd som vilken annan dansk som helst.

Morten Thing, själv jude och forskare vid Roskilde Universitet säger i Weekendavisen:
"Anordningen gav uttryck för en förhandling där man från judiskt håll ville introducera några av reformjudendomens ideal i Danmark. Det var en allians mellan kungens folk och det judiska samfundets representant Mendel Levin Nathanson, som var en känd reformman."
Thing säger att reformarbetet inspirerades av utvecklingen i Tyskland där en judisk upplysningsfilosofi redan introducerats. Den innebar bl.a. att man förtyskade sina namn och slutade klä sig "traditionellt" samt ersatte jiddish med modern tyska (men hundratjugo år senare skulle allt sådant reformarbete visa sig meningslöst, det blev Hitlers vilja som blev lag och massdöd). Något viktigt skilde i början av 1800-talet de danska judarna från sina trosfränder i Tyskland, Holland och Sverige: de hade redan en plats i den danska eliten.

Mycket mer kan förstås sägas om den politik som fastlades för exakt 200 år sedan. Man kan däremot slå fast att utan den skulle inte de danska judarna i så hög grad ha räddats undan deportationerna under den tyska ockupationen - 1943 betraktades de helt enkelt som landsmän av sin omgivning. De sågs inte som ett främmande element. Och sina landsmän räddar man undan en säker död.


söndag 30 mars 2014

Ett judiskt äventyr i svenskt 1700-tal - och Mors hemmelighed - på sporet av en jødisk invandrerhistorie

Aaron Isaac
Igår, lördagen den 29 mars, var det på dagen 200 år sedan de danska judarna fick fulla medborgerliga fri- och rättigheter. Jag ska inom kort återkomma till ämnet då jag i dagarna läser på.

Här kommer nu en text om två helt olika epoker i nordiskt judiskt liv skildrade i två böcker jag läst. Ett judiskt äventyr i svenskt 1700-tal är underrubriken på det praktverk som är Aaron Isaacs självbiografiska berättelse Minnen (som utgivits av Hillelförlaget i Stockholm). Mattias Dahlén är redaktör för verket och Carina Burman har skrivit ett tänkvärt förord. Jag ska återkomma till boken.

Den andra boken handlar om hur ett judiskt liv förkläs och lever dolt. Det handlar om danskan Karin Lützens berättelse om modern som officiellt var fransyska och gift med hennes danskfödde far, hon som i själva verket var rumänsk judinna. Karin Lützens bok heter Mors hemmelighed - på sporet av en jødisk invandrerhistorie (Gyldendals förlag i Köpenhamn).

Aaron Isaac var den förste jude att leva i Sverige som just det han var - jude! Född 1730 i tyska Brandenburg kom han 1774 till det svenska hovet som hantverkare (sten- och silversmide). Gustav III:e hade uppenbarligen stort förtroende för honom och gjorde Aaron Isaac till kunglig hovleverantör och den svenska judenhetens officiella röst. Sina minnen nedtecknade han sent i livet, på jiddish. Det är en korrigerad och redigerad version av översättningen till svenska som publiceras i Hillelförlagets praktutgåva. Boken, 320 sidor tjock, är rikt illustrerad både i färg och svartvitt och en fröjd redan att bläddra i. Burman kallar Isaac "gustavian", en man främmande för sin tid. Att nedteckna sina livsminnen hade han inspirerats till av upplysningens och romantikens ideal, där individen kom att stå i centrum. Hans jiddish är friskt uppblandad med svenska låneord - han utbrister "Det var mig ett besvärligt språk!" om svenskan - och skriver, säger Burman, en behaglig och lättflytande prosa. Men han ska inte ha varit influerad av andras minnesteckningar, t.ex. Rousseaus, utan snarare av det som den amerikanske biografiforskaren Marcus Moseley benämner "libri segreti", en italiensk renässansgenre, där köpmännen traderade sina liv. I efterskriften understryker Mattias Dahlén att Isaacs liv sammanfaller med den tid "då judendomen på allvar träder in i den moderna tiden". Inte minst detta faktum gör Aaron Isaacs Minnen till en synnerligen viktig utgivning.

Min mor var mer fransk än de Gaulle, skriver Karin Lützen i Mors hemmelighed om Irène Lupu som kom till Danmark för första gången direkt efter andra världskriget, som gäst i familjen Lützen, på en resa arrangerad av Alliance française. Efter att danskarna avlagt ett besök hos den franska familjen förälskade sig den unga Irène och danska värdfamiljens son Kaj i varandra, och redan 1947 gifte de sig. De fick under 1950-talet tre barn, som alla levde i tron att deras mor var en icke-troende fransk katolik som avfärdade alla religiösa högtider med en hänvisning till det sekulära Frankrikes traditioner. Att hon var judinna av rumänsk börd var en djupt förborgad hemlighet. Karin Lützen har skrivit en mycket fascinerande biografi över sin mor, utifrån ett slags övertygelse om att varje invandrad människas historia är viktig för förståelsen av hur deras barns liv kommer att gestalta sig. "Måske ville hun have været en helt anden kvinde og mor, hvis hun havde haft et afklaret forhold til sin jødiske invandrerbaggrund" skriver dottern. Genom att gräva i moderns historia kommer hon också att skriva ett väsentligt stycke judisk historia, vars rötter finns både i Europa och USA.


lördag 29 mars 2014

David Albahari: Lockbetet (Tranans förlag, i översättning av Elisabeth Knutsson och Boris Mićanović)



Här finns alla ingredienserna: en serbisk jude, född i Kosova av en mamma som konverterat till judendomen i samband med sitt giftermål med en judisk man (som var partisan under kriget men mördats av nazisterna, varför hon gifter om sig med en annan judisk man) bosatt i Bosnien, uppvuxen i det Jugoslavien som skulle bli hans identitet, men som när han tvingades fly Bosnien pendlade mellan det serbiska och det judiska.

I två människor, en mor och en son, koncentreras hela den sydslaviska federationens uppgång och fall. Den rymmer – minst – två krigiska tragedier. Den första finns i moderns minne: andra världskriget och den tyska ockupationen och den kroatiska Ustaša-rörelsen, ett dubbelt hot mot varje jude i landet. Den andra tragedin finns framför allt i sonens minne: de fasansfulla krigen som börjar i samband med federationens sönderfall.

En av de böcker jag fick i sextioårspresent för två år sedan hade faktiskt gått mig förbi, jag fick den av min vän Aleksandra, själv en gång i tiden flykting från Sarajevo. Den är skriven av en serbisk jude, David Albahari, född 1948 i Peć, den kosovariska lilla staden som nu bytt namn till Peja.

Albahari bor sedan 1994 i Calgary i Kanada. Hans roman Lockbetet utkom 2005 och i svensk översättning 2009. Författaren blev 1991 ordförande i Federationen för de judiska församlingarna i Jugoslavien och under Bosnienkriget arbetade han med evakueringen av Sarajevo-judarna.

Romanen är skriven som i ett enda andetag. Inga kapitelindelningar, inga styckeindelningar. Men som om texten vore poesi har den heller ingen rak högermarginal. Texten löper så smidigt och så vackert att den är svår att göra avbrott i. Trots detta flöde består den av tre röster: berättaren, hans mamma och den kanadensiske vännen och författaren Donald. Berättaren har lånat en gammaldags rullbandspelare och vid olika tillfällen spelat in sin mamma när hon berättat om det förflutna.

Det berättaren gör där vid bordet på kaféet i Kanada, är att fråga Donald, om detta kunde bli en bok, om han skulle klara att göra en bok av det. Således för berättaren en ständigt pågående dialog med vännen, samtidigt som han i tillbakablickarna och de korta avsnitten på bandspelaren får modern stående, som livs levande framför honom.

Det finns en passage i moderns inspelade berättelse som man kan citera för att visa hur hennes liv sett ut:

”I Zagreb såg jag tyskarna, i Derventa förhördes jag av Ustaša, i Belgrad härjade anhängarna till Ljotić, i Kruševac mötte jag Četnici, sedan dök partisanerna upp och i Peć såg jag dem häkta kosovoalbaner som varit i SS. Inte heller nu förstår jag varifrån de alla kom, var de funnits innan kriget började.”

Få romaner innehåller efterord. Den här är ett av undantagen, och David Albahari anstränger sig för att få mig, som just läst romanen, att förstå hans bevekelsegrunder. Han säger att boken egentligen handlar om ”en förlorad helhet”. Det är, med tanke på Jugoslaviens öde, en mer än rimlig förklaring. Den förlorade helheten tycks finnas både i individernas och i nationens historia. Och så säger han, lika logiskt: ”I denna värld är det förflutna det enda måttet.” Den han kallar ”hjälten” i sin roman finner sin förankring i skapandet. Det är ju skrivandet som pågår medan berättaren/hjälten säger sig ha en dröm om att verkligen kunna skriva. Mitt emot honom sitter Donald, den verklige författaren.

Men tro nu inte att detta är en svårläst experimentell roman. Inte alls. Den är i själva verket en mycket gripande berättelse om en judisk familj i det Jugoslavien som inte längre finns, och i lika hög grad en berättelse om exilens villkor och möjligheter. En sak har jag sett under de nästan två årtionden som gått sedan de två första Jugoslavienkrigen (Kroatien och Bosnien, Kosovakriget kom senare) gick mot sitt slut: litteraturen har blivit en plats för berättelsen om dem, och de verkligt framstående berättarna och essäisterna finns idag i exil i europeiska eller nordamerikanska miljöer.

 

torsdag 27 mars 2014

Tre nya diktsamlingar: Vakis Loizidis, Adam Lundvall och Frida Lo Kongstad

Vakis Loizidis
Jag har ägnat ett par dagar åt tre nya diktsamlingar, samtliga utgivna av Oppenheim förlag i Göteborg. Lustigt nog bär en av samlingarna stadens namn. Det är en tvåspråkig samling av den cypriotiske författaren Vakis Loizidis, skriven som en lovsång och en förtjust betraktelse till Göteborg, hans frus hemstad. Det är en ytterst stram och fin diktsamling i Sonja Tammes översättning och med Jan Henrik Swahn som redaktör. Vakis Loizidis skriver: ”Måsarna tar sig in i ditt liv/ för att de vill det i Göteborg/ De fyller staden med sin klagan/ stjäl blommor ur handen/ på Karin Boye” som det heter i dikten När natten slutligen förlorade greppet. Han kan också ha ett mer allmänpoetiskt tilltal, som i dikten Nordens gåvor: ”Skogen som vann oss/ Fåglarnas röster som ska återuppväcka oss/ Flodens grumliga vatten/ där det skyndar fram för att överlämna sin sanning/ till norra skärgården.”

Adam Lundvall
Med samlingen Jag ångrar att jag föddes debuterar Adam Lundvall. Det är en både charmig och ilsken diktsvit som bråkar och käftar med själva livet och de förstadier till vuxenlivet som innehåller mycket uppror, droger och bedrövelser. Lundvall ropar högt, men han försöker också stilla sig i en mer ödmjuk ton: ”jag gick planlöst runt/ lyssnade på the cure/ jag ångrade att jag föddes/ sen gick jag till en blomsteraffär/ svängde in på en kyrkogård/ och lade en lilja/ på en okänd persons grav.” Men ska man sammanfatta Adam Lundvalls debut kan man använda hans egna ord från bokens baksidestext: ”Det här är min första diktsamling. Den handlar om festande och drickande, ensamhet, kärlek och hopp.”
 
Frida Lo Kongstad
Av de tre samlingarna är det Frida Lo Kongstads Björntråd som gör det starkaste och mest bestående intrycket. Det har sin förklaring i att förlaget med redaktionell hjälp av poeten och översättaren Roy Isaksson haft efterlämnade texter att välja mellan, och av dem sammanställt en både tät, vacker och gripande diktsamling. Lästa ur dödens perspektiv – och det gör man när man läser en ung kvinna som tagit sitt liv tjugofyra år ung – kan man bara känna respekt och tacksamhet. Men man ska också, vilket Isaksson påpekar i sitt efterord, se att Kongstad är en ung, livfull kvinna som ”sänder på alla våglängder”. I denna postuma samling finns både poesi och prosalyrik. Texterna skvallrar om en stark språklig medvetenhet. De präglas av genomarbetad kvalitet och mogenhet. Och det finns, inte minst, en ofta uppdykande humor och ironi, inte minst i dikterna om det rent mänskliga i våra tillkortakommanden. Jag väljer här nu att citera en hel dikt för att något lite glänta på boken hon lämnade efter sig till oss läsare:
började så småningom/ förlita mig/ och inte vakta varje dag som vore den sista/ började tro att imorgon/ skulle ingenting vara försvunnet eller förlorat/ inte heller jag/ man skulle kunna se det som/ ”började ta dagen för given”/ började klä mig själv i den; svepa den om mig/ och inte tvärtom.
De tre bilderna är alla hämtade från förlagets hemsida.