tisdag 1 april 2014

Snårigt men angeläget om mångfaldsprogram för svenska lärosäten

Göran Adamson; Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster (Arx förlag)
 
Myterna och vanföreställningarna om politiska standardbegrepp som mångfald och mångkultur får allt oftare vara föremål för radikal och saklig kritik. Att ifrågasätta kulturbegrepp som förhindrar varje form av djupgående diskussion om våra samtida samhällen ter sig allt viktigare. Mångkultur är inte detsamma som globalisering och mångfald inte detsamma som internationalism. Göran Adamson, lektor i sociologi vid Malmö Högskola har tagit itu med ämnena utifrån det socialdemokratiska högskoledokument från 2006 som heter Mångfald i högskolan, samt utifrån de så kallade mångfaldsplaner som praktiseras på olika lärosäten i vårt land.

En första kvalificerad debatt i frågorna stötte jag på i Storbritannien, dels under arbetet med min bok Black Country, dels vid läsningen av sådana brittiska författare som Kenan Malik, Christopher Hitchens, Roger Scruton och Theodore Dalrymple, samt Zygmunt Bauman, Christopher Caldwell och lokala debattörer som Gina Khan och Siobhan Courtney.

Adamson närläser, han vrider och vänder på begreppen. Jag försöker i mitt eget arbete i största möjliga mån undvika att låsa begreppsapparater i den traditionella vänster-högerdikotomin, och har därför lite problem med att Adamsson i sin bok vill fastställa att mångfaldspolitiken egentligen är höger, och inte vänster som de flesta debattörer menar. Mångfaldspolitiken står i motsättning till det moderna samhället.

Adamson säger att rapporten inte beskriver hur mångfalden ser ut, utan hur den bör se ut. Som högsta ideal måste vi förstå varför mångfalden vid högskolorna måste öka.

Man bör rekrytera studerande (eller anställda till arbetsplatserna) med en etnisk tillhörighet som inte redan finns där. Då sägs mångfalden uppstå. Men är den bara ”ett statistiskt faktum” eller ”något som berikar och bör öka”, frågar Adamson sig. Och så påminner han oss om att ett inflöde av den sorten inte ”har något att göra med ett inflöde av idéer”. Tvärtom är det så att rapporten erkänner att ökad mångfald ”sänker den allmänna begåvningsnivån vid universiteten.” Att fler människor av annan etnicitet anländer är aldrig en garanti för höjd nivå, snarare tvärtom, eftersom ”mångfaldens retorik om kreativa invandrare inom offentliga verksamheter belyser en annan form av kitsch – nämligen att avlägsna kulturer som kännetecknas av ’kreativitet’ är överlägsna.” 

Adamson köper inte de resonemangen, utan tillbakavisar rapportens tes att etnisk mångfald automatiskt ”är en fråga om kvalitet” – och själv funderar jag på om inte dessa resonemang blottar en mycket vanlig form av tänkande, i alla fall i Sverige, där man anpassar verkligheten till sitt eget romantiserande av ”den andre” eftersom ingenting av vår erfarenhet egentligen avviker från Adamsons resonemang: man är inte automatiskt på högre nivå för att man tillhör en annan etnicitet eller minoritet. Att tillgodogöra sig kunskap är ytterst en mycket individuell sak, och det råder väl ingen tvekan om att kvaliteten på kunskapsinhämtningen också hänger ihop med vilka förutsättningar man har.

Etnopluralismen och etnoexotismen har i Sverige, säger Adamson, sina spegelbilder i en föreställning att vi alla, genom att "leva tillsammans", därmed minskar rasism och skapar kvalitet. Nej, i själva verket är det så att mångfald inte alls skapar kvalitet. Adamsson menar istället att ”grundförutsättningarna för ett välfungerande samhälle är inte etnisk heterogenitet utan etnisk homogenitet – att människor är lika.”

Det finns förstås många andra saker man kunde diskutera utifrån denna bok, men jag nöjer mig med detta, eftersom jag tror att kärnan ligger just här: i realistiska eller drömda modeller för hur ett samhälle antingen utvecklas eller avvecklas, och huruvida exotismen kommer att förstärkas i takt med att de etniska och sociala motsättningarna ökar i Europa. Inte bara på lärosäten utan överallt i världen pågår en process där realism och försiktighet befinner sig under ständig attack med slagord som ”rasism” och ”främlingsfientlighet”. Man kunde säga att Adamsons bok erbjuder ett idépaket som till läsarna främst säger: Välkommen till verkligheten.


Historiedokument från Danmark

Bekantskaper och vänskaper i livet har gjort att jag samlat på mig en del intressanta tryck från andra halvan av nittonhundratalet. Dansk historia har av olika skäl alltid varit av stort intresse för mig, och skånska judar jag träffat har - av uppenbara skäl - haft en del sådant material i hyllor och skokartonger. När man idag diskuterar Danmark som om landet var ett slags smitthärd finns det skäl att se efter hur det förhåller sig.

Några intressanta publikationer som jag har här hemma är den tidiga Information (som blev motståndsrörelsens tidning på vägar som jag inte ska utreda här, och som än idag är en kvalitetsmedveten men ack så politiskt korrekt morgontidning) från åren alldeles efter ockupationen, samt Danske Tidende som grundades 1943 och alltså fungerade som ett informationsblad under de sista krigs- och ockupationsåren. I det nummer jag visar här ovan skrev man alltså redan i september 1944: “Afgørelsens Dag er nær. Frihedskampen vender sit Ansigt mod den endelige Opgør.”

Det danska folket vet vad främmande makters ockupation innebär, och även om nu motståndsrörelsen inte alls var så stor som många hävdat efter 1945, så finns det många skäl att studera dokumenten från den tiden. Kanske kan man lära något som äger giltighet idag, utan att för den skull förfalla till aggressiv nationalism. Ställde man sig frågan om vad som hotade friheten och oberoendet under andra världskriget (och gudarna ska veta att inte alla gav samma svar på den frågan, alltför många hoppades bli “befriade” av Röda Armén), så kan man ställa samma fråga idag. Jag ser det som ett friskhetstecken att svaren ser olika ut. Och det är just det jag uppskattar i den danska offentligheten: en frejdig, tidvis hård, men för det mesta öppen diskussion. Mer än en gång har jag haft anledning fråga mig om svenskarna i någon större utsträckning skulle delta i en motståndsrörelse. Jag tror inte det. Kanske skulle vi svära bakom fördragna gardiner, men inte mer. “Det kommer bättre tider”, skulle det heta.

Här hemma har vi dessutom vant oss vid att uttala kontroversiella hållningar i garderoben, helst när den är mörklagd. Kanske är det just därför jag har så svårt att acceptera mörkläggning i fredstid. Mörkläggning, åsiktsdiktatur och politisk konsensus är rena råttgiftet för en fri nation. 
 
 

Ny Dag - röd front. Ny socialistisk dagstidning lanseras

Med anledning av de två förestående valrörelserna i Sverige grundas nu en ny socialistisk dagstidning. Den kommer att ha sina politiska, redaktionella och etiska ideal i forna tiders Ny Dag och i Aftonbladet så som tidningen såg ut under 1970-talet. Det blir en rapp, radikal och röd tidning där varje socialist, kommunist, syndikalist eller nationalbolsjevik kan känna sig hemma. Med en stor portion solidaritet, respekt och medvetenhet kommer vi också att bli en tidning för Sveriges nya befolkning, tidigare förenade av Profetens lära, men nu också en del av kampen för ett arbetarstyrt och solidariskt samhälle där privategendom och onödiga, borgerliga fri- och rättigheter avskaffats.

I tidningens agenda-journalistik kommer vi kortsiktigt, och särskilt i år, att prioritera kampen mot Sverigedemokraterna. Denna agenda kommer också att innefatta allt i offentligheten som i sitt varunamn eller i sin profil innehåller orden Sverige eller Svenskarna. Väl medvetna om att det är samtliga röstberättigade i vårt avlånga land - oavsett om de fötts i Bohuslän eller Botswana, i Medelpad eller Mellanöstern - som kommer att avgöra vem som ska representera oss i EU-parlamentet och hur den parlamentariska majoriteten i Sveriges riksdag kommer att se ut efter höstens val introducerar vi en dagstidning som förmår se länge än till valsedeln och televisionens nyhetssändningar.

Vår tidning kommer - utan att skämmas eller låtsas om något annat - att avsiktligt arbeta för en vänsterregering där Vänsterpartiet får statsministerposten medan samtliga andra organisation, från Socialdemokraterna till Antifascistisk Aktion och Revolutionära Fronten ska ha tunga portföljer. I vår riksomfattande tidningskampanj reser vi också en förhoppning att vi tillsammans med kamraterna på Proletären, Arbetaren och Flamman ska få ett bredare och militantare underlag.

Chefredaktör för den nya tidningen blir Åsa Linderborg. Redaktör för vår feministiska profil blir Gudrun Schyman. Kulturredaktörer blir Rakel Chukri (tidigare på Sydsvenskan) och Sören Sommelius (från Helsingborgs Dagblad). Särskilda agenda-redaktörer med ansvar för tidningens socialistiska profil blir Jan Guillou, Maj Sjöwall och Maj Wechselmann (samtliga mottagare av Jan Myrdals Leninpris). För urval av nyhetstelegram kommer ett kollektiv av unga djurrättsaktivister och militanta antifascister och antirasister att ansvara. Krönikörer kommer att introduceras dag för dag och vi kan utlova överraskningar bland stridbara och aktiva försvarare av de mänskliga rättigheterna och socialismen. En särskild sharia-redaktör har redan tillsatts, det blir tidigare imamen Mahmudd Khalifi från Islamisk samverkan i Fagervik, som ska granska agenda-artiklar så att de inte strider mot Koranens fredliga och kärleksfulla budskap.

Tidningens namn hämtas från en ärorik och långvarig revolutionär tid i vårt lands historia. Den heter Ny Dag - Röd front och kommer vid sidan av namnet på första sidan att ha en så kallad klassikerprofil med fyra stora förebilder: Karl Marx, Olof Palme, Alva Myrdal och Andrea Dworkin. Varje morgon med tidningen ska vara en påminnelse om vårt vänsterarv och samtidens feministiska kamp.

Provnummer kan du beställa här under tisdagen som är tidningens officiella lanseringsdag. På samma plats kommer du att kunna teckna din prenumeration (tidningen blir mycket billig fram till valet i höst, eftersom vi fått framgångsrika och ekonomiskt starka socialdemokrater, socialister och kommunister att generöst bidra). Bland sponsorerna märks Henning Mankell, Ilmar Reepalu, Sven Wollter, Jerry Williams, Jan Scherman, Stina Dabrowski och ett anonymt kollektiv av män och kvinnor som särskilt arbetar för korrekt och saklig information om det socialistiska samhällsbygget i Nordkorea.


måndag 31 mars 2014

Danmarks judiska befolkning och integrationen. Resultatet av en lyckad kompromiss

Den 29 mars 1814 skrevs ett avtal som skulle att få stor betydelse, ända in i vår tid, i Danmark. Det var då kung Frederik VI gav landets judar ett "frihedsbrev" som skulle komma att bli rättesnöre för "Det Mosaiske Troessamfund".

Judarna blev danska medborgare med fri- och rättigheter som ställde dem nästan på jämlik fot med andra danskar. Det stod dem nu fritt att verka i vilka yrken de ville, de kunde bli medlemmar i hantverkarnas yrkesskrå eller studera vid landets latinskolor och universitet.  Med upplysningens ideal som rättesnöre fick judarna sin frihet. Men kungen krävde något tillbaka: han ville se den judiska menigheten öppna sig för omgivningen. Slut med icke-danska ceremonier i synagogan, slut med "judisk klädsel" och annat som dittills styrt. Danska skulle vara språk i såväl bokföring som gudstjänster. Man skulle inte utmärka sig på gator och torg utan vara klädd som vilken annan dansk som helst.

Morten Thing, själv jude och forskare vid Roskilde Universitet säger i Weekendavisen:
"Anordningen gav uttryck för en förhandling där man från judiskt håll ville introducera några av reformjudendomens ideal i Danmark. Det var en allians mellan kungens folk och det judiska samfundets representant Mendel Levin Nathanson, som var en känd reformman."
Thing säger att reformarbetet inspirerades av utvecklingen i Tyskland där en judisk upplysningsfilosofi redan introducerats. Den innebar bl.a. att man förtyskade sina namn och slutade klä sig "traditionellt" samt ersatte jiddish med modern tyska (men hundratjugo år senare skulle allt sådant reformarbete visa sig meningslöst, det blev Hitlers vilja som blev lag och massdöd). Något viktigt skilde i början av 1800-talet de danska judarna från sina trosfränder i Tyskland, Holland och Sverige: de hade redan en plats i den danska eliten.

Mycket mer kan förstås sägas om den politik som fastlades för exakt 200 år sedan. Man kan däremot slå fast att utan den skulle inte de danska judarna i så hög grad ha räddats undan deportationerna under den tyska ockupationen - 1943 betraktades de helt enkelt som landsmän av sin omgivning. De sågs inte som ett främmande element. Och sina landsmän räddar man undan en säker död.


söndag 30 mars 2014

Ett judiskt äventyr i svenskt 1700-tal - och Mors hemmelighed - på sporet av en jødisk invandrerhistorie

Aaron Isaac
Igår, lördagen den 29 mars, var det på dagen 200 år sedan de danska judarna fick fulla medborgerliga fri- och rättigheter. Jag ska inom kort återkomma till ämnet då jag i dagarna läser på.

Här kommer nu en text om två helt olika epoker i nordiskt judiskt liv skildrade i två böcker jag läst. Ett judiskt äventyr i svenskt 1700-tal är underrubriken på det praktverk som är Aaron Isaacs självbiografiska berättelse Minnen (som utgivits av Hillelförlaget i Stockholm). Mattias Dahlén är redaktör för verket och Carina Burman har skrivit ett tänkvärt förord. Jag ska återkomma till boken.

Den andra boken handlar om hur ett judiskt liv förkläs och lever dolt. Det handlar om danskan Karin Lützens berättelse om modern som officiellt var fransyska och gift med hennes danskfödde far, hon som i själva verket var rumänsk judinna. Karin Lützens bok heter Mors hemmelighed - på sporet av en jødisk invandrerhistorie (Gyldendals förlag i Köpenhamn).

Aaron Isaac var den förste jude att leva i Sverige som just det han var - jude! Född 1730 i tyska Brandenburg kom han 1774 till det svenska hovet som hantverkare (sten- och silversmide). Gustav III:e hade uppenbarligen stort förtroende för honom och gjorde Aaron Isaac till kunglig hovleverantör och den svenska judenhetens officiella röst. Sina minnen nedtecknade han sent i livet, på jiddish. Det är en korrigerad och redigerad version av översättningen till svenska som publiceras i Hillelförlagets praktutgåva. Boken, 320 sidor tjock, är rikt illustrerad både i färg och svartvitt och en fröjd redan att bläddra i. Burman kallar Isaac "gustavian", en man främmande för sin tid. Att nedteckna sina livsminnen hade han inspirerats till av upplysningens och romantikens ideal, där individen kom att stå i centrum. Hans jiddish är friskt uppblandad med svenska låneord - han utbrister "Det var mig ett besvärligt språk!" om svenskan - och skriver, säger Burman, en behaglig och lättflytande prosa. Men han ska inte ha varit influerad av andras minnesteckningar, t.ex. Rousseaus, utan snarare av det som den amerikanske biografiforskaren Marcus Moseley benämner "libri segreti", en italiensk renässansgenre, där köpmännen traderade sina liv. I efterskriften understryker Mattias Dahlén att Isaacs liv sammanfaller med den tid "då judendomen på allvar träder in i den moderna tiden". Inte minst detta faktum gör Aaron Isaacs Minnen till en synnerligen viktig utgivning.

Min mor var mer fransk än de Gaulle, skriver Karin Lützen i Mors hemmelighed om Irène Lupu som kom till Danmark för första gången direkt efter andra världskriget, som gäst i familjen Lützen, på en resa arrangerad av Alliance française. Efter att danskarna avlagt ett besök hos den franska familjen förälskade sig den unga Irène och danska värdfamiljens son Kaj i varandra, och redan 1947 gifte de sig. De fick under 1950-talet tre barn, som alla levde i tron att deras mor var en icke-troende fransk katolik som avfärdade alla religiösa högtider med en hänvisning till det sekulära Frankrikes traditioner. Att hon var judinna av rumänsk börd var en djupt förborgad hemlighet. Karin Lützen har skrivit en mycket fascinerande biografi över sin mor, utifrån ett slags övertygelse om att varje invandrad människas historia är viktig för förståelsen av hur deras barns liv kommer att gestalta sig. "Måske ville hun have været en helt anden kvinde og mor, hvis hun havde haft et afklaret forhold til sin jødiske invandrerbaggrund" skriver dottern. Genom att gräva i moderns historia kommer hon också att skriva ett väsentligt stycke judisk historia, vars rötter finns både i Europa och USA.


lördag 29 mars 2014

David Albahari: Lockbetet (Tranans förlag, i översättning av Elisabeth Knutsson och Boris Mićanović)



Här finns alla ingredienserna: en serbisk jude, född i Kosova av en mamma som konverterat till judendomen i samband med sitt giftermål med en judisk man (som var partisan under kriget men mördats av nazisterna, varför hon gifter om sig med en annan judisk man) bosatt i Bosnien, uppvuxen i det Jugoslavien som skulle bli hans identitet, men som när han tvingades fly Bosnien pendlade mellan det serbiska och det judiska.

I två människor, en mor och en son, koncentreras hela den sydslaviska federationens uppgång och fall. Den rymmer – minst – två krigiska tragedier. Den första finns i moderns minne: andra världskriget och den tyska ockupationen och den kroatiska Ustaša-rörelsen, ett dubbelt hot mot varje jude i landet. Den andra tragedin finns framför allt i sonens minne: de fasansfulla krigen som börjar i samband med federationens sönderfall.

En av de böcker jag fick i sextioårspresent för två år sedan hade faktiskt gått mig förbi, jag fick den av min vän Aleksandra, själv en gång i tiden flykting från Sarajevo. Den är skriven av en serbisk jude, David Albahari, född 1948 i Peć, den kosovariska lilla staden som nu bytt namn till Peja.

Albahari bor sedan 1994 i Calgary i Kanada. Hans roman Lockbetet utkom 2005 och i svensk översättning 2009. Författaren blev 1991 ordförande i Federationen för de judiska församlingarna i Jugoslavien och under Bosnienkriget arbetade han med evakueringen av Sarajevo-judarna.

Romanen är skriven som i ett enda andetag. Inga kapitelindelningar, inga styckeindelningar. Men som om texten vore poesi har den heller ingen rak högermarginal. Texten löper så smidigt och så vackert att den är svår att göra avbrott i. Trots detta flöde består den av tre röster: berättaren, hans mamma och den kanadensiske vännen och författaren Donald. Berättaren har lånat en gammaldags rullbandspelare och vid olika tillfällen spelat in sin mamma när hon berättat om det förflutna.

Det berättaren gör där vid bordet på kaféet i Kanada, är att fråga Donald, om detta kunde bli en bok, om han skulle klara att göra en bok av det. Således för berättaren en ständigt pågående dialog med vännen, samtidigt som han i tillbakablickarna och de korta avsnitten på bandspelaren får modern stående, som livs levande framför honom.

Det finns en passage i moderns inspelade berättelse som man kan citera för att visa hur hennes liv sett ut:

”I Zagreb såg jag tyskarna, i Derventa förhördes jag av Ustaša, i Belgrad härjade anhängarna till Ljotić, i Kruševac mötte jag Četnici, sedan dök partisanerna upp och i Peć såg jag dem häkta kosovoalbaner som varit i SS. Inte heller nu förstår jag varifrån de alla kom, var de funnits innan kriget började.”

Få romaner innehåller efterord. Den här är ett av undantagen, och David Albahari anstränger sig för att få mig, som just läst romanen, att förstå hans bevekelsegrunder. Han säger att boken egentligen handlar om ”en förlorad helhet”. Det är, med tanke på Jugoslaviens öde, en mer än rimlig förklaring. Den förlorade helheten tycks finnas både i individernas och i nationens historia. Och så säger han, lika logiskt: ”I denna värld är det förflutna det enda måttet.” Den han kallar ”hjälten” i sin roman finner sin förankring i skapandet. Det är ju skrivandet som pågår medan berättaren/hjälten säger sig ha en dröm om att verkligen kunna skriva. Mitt emot honom sitter Donald, den verklige författaren.

Men tro nu inte att detta är en svårläst experimentell roman. Inte alls. Den är i själva verket en mycket gripande berättelse om en judisk familj i det Jugoslavien som inte längre finns, och i lika hög grad en berättelse om exilens villkor och möjligheter. En sak har jag sett under de nästan två årtionden som gått sedan de två första Jugoslavienkrigen (Kroatien och Bosnien, Kosovakriget kom senare) gick mot sitt slut: litteraturen har blivit en plats för berättelsen om dem, och de verkligt framstående berättarna och essäisterna finns idag i exil i europeiska eller nordamerikanska miljöer.

 

torsdag 27 mars 2014

Tre nya diktsamlingar: Vakis Loizidis, Adam Lundvall och Frida Lo Kongstad

Vakis Loizidis
Jag har ägnat ett par dagar åt tre nya diktsamlingar, samtliga utgivna av Oppenheim förlag i Göteborg. Lustigt nog bär en av samlingarna stadens namn. Det är en tvåspråkig samling av den cypriotiske författaren Vakis Loizidis, skriven som en lovsång och en förtjust betraktelse till Göteborg, hans frus hemstad. Det är en ytterst stram och fin diktsamling i Sonja Tammes översättning och med Jan Henrik Swahn som redaktör. Vakis Loizidis skriver: ”Måsarna tar sig in i ditt liv/ för att de vill det i Göteborg/ De fyller staden med sin klagan/ stjäl blommor ur handen/ på Karin Boye” som det heter i dikten När natten slutligen förlorade greppet. Han kan också ha ett mer allmänpoetiskt tilltal, som i dikten Nordens gåvor: ”Skogen som vann oss/ Fåglarnas röster som ska återuppväcka oss/ Flodens grumliga vatten/ där det skyndar fram för att överlämna sin sanning/ till norra skärgården.”

Adam Lundvall
Med samlingen Jag ångrar att jag föddes debuterar Adam Lundvall. Det är en både charmig och ilsken diktsvit som bråkar och käftar med själva livet och de förstadier till vuxenlivet som innehåller mycket uppror, droger och bedrövelser. Lundvall ropar högt, men han försöker också stilla sig i en mer ödmjuk ton: ”jag gick planlöst runt/ lyssnade på the cure/ jag ångrade att jag föddes/ sen gick jag till en blomsteraffär/ svängde in på en kyrkogård/ och lade en lilja/ på en okänd persons grav.” Men ska man sammanfatta Adam Lundvalls debut kan man använda hans egna ord från bokens baksidestext: ”Det här är min första diktsamling. Den handlar om festande och drickande, ensamhet, kärlek och hopp.”
 
Frida Lo Kongstad
Av de tre samlingarna är det Frida Lo Kongstads Björntråd som gör det starkaste och mest bestående intrycket. Det har sin förklaring i att förlaget med redaktionell hjälp av poeten och översättaren Roy Isaksson haft efterlämnade texter att välja mellan, och av dem sammanställt en både tät, vacker och gripande diktsamling. Lästa ur dödens perspektiv – och det gör man när man läser en ung kvinna som tagit sitt liv tjugofyra år ung – kan man bara känna respekt och tacksamhet. Men man ska också, vilket Isaksson påpekar i sitt efterord, se att Kongstad är en ung, livfull kvinna som ”sänder på alla våglängder”. I denna postuma samling finns både poesi och prosalyrik. Texterna skvallrar om en stark språklig medvetenhet. De präglas av genomarbetad kvalitet och mogenhet. Och det finns, inte minst, en ofta uppdykande humor och ironi, inte minst i dikterna om det rent mänskliga i våra tillkortakommanden. Jag väljer här nu att citera en hel dikt för att något lite glänta på boken hon lämnade efter sig till oss läsare:
började så småningom/ förlita mig/ och inte vakta varje dag som vore den sista/ började tro att imorgon/ skulle ingenting vara försvunnet eller förlorat/ inte heller jag/ man skulle kunna se det som/ ”började ta dagen för given”/ började klä mig själv i den; svepa den om mig/ och inte tvärtom.
De tre bilderna är alla hämtade från förlagets hemsida.


Christopher Hitchens: Att dö (Fri tanke förlag, översättning av Rikard Svartvik)

Christopher Hitchens (1949-2011) var en av de främsta brittiska essäisterna och debattörerna. Om än han senare i livet kom att välja USA som hemort – med fru och barn – blev han in i det sista en mycket brittisk röst i en offentlighet som annars ofta präglas av feghet, brist på egensinne och originalitet. Hitchens var verkligen originell och hävdade alltid sina ståndpunkter med en kombination av elegans, retorisk skicklighet och bildning, oavsett ämne.
 
Hans ateistiska agitation - riktad mot alla religioner - är en av flera viktiga beståndsdelar i livsverket, inte minst med boken Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. I det avseendet ska man också hålla i minnet att han var en framstående och orädd kritiker av islamismen och alla dess brott mot grundläggande mänskliga värden, och att han i denna kritik stod sida vid sida med sina gamla brittiska vänner Martin Amis och Salman Rushdie. Men också hans banbrytande bok Henry Kissinger inför rätta – boken som ville se den gamle höken ställd inför Haagtribunalen - var epokgörande. Störst glädje har jag ändå haft av två tegelstensvolymer med essäer, först Love, poverty & war (2004) och Arguably essays (2011) samt den fantastiska memoarboken Hitch-22 som kom 2010, året innan han gick bort och som jag bland annat skrev följande om:
"I natt läste jag kapitlet Havana versus Prague, som skildrar hans besök på Kuba 1968, ett besök som först färgas av revolutionsromantik men mycket snart och brutalt förändras när nyheten om invasionen av Tjeckoslovakien når dem där nere i det 'revolutionära' arbetslägrets hetta. Alldeles mot slutet av kapitlet berättar Hitchens att 1968 ebbade ut i 1969 och antiklimax blev ett viktigt ord i hans vokabulär. Men också det faktum att parollen 'Det privata är politiskt' slog igenom. Hitchens säger att han genast förstod hur giftig den var. Men att han kanske inte förstod att tiden redan då var mogen för särartspolitiken, den som smulade sönder den europeiska vänstern och förvandlade den till sekter där allt reducerades till identiteter."
Nu utger hans svenska förlag Fri tanke den postuma volymen Att dö. Den består av de krönikor han skrev för Vanity Fair under sjukdomsförloppet, ända in i döendeprocessen, med ett gripande förord av hans redaktör och ett kort, men också gripande efterord av hustrun Carol Blue. En del av detta material hade jag redan läst på nätet, men det är en helt annan sak att nu kunna läsa hela textsviten översatt till svenska. Den är, som det mesta Hitchens skrev, också elegant men i ännu högre grad en kusligt uppriktig och naken skildring av hur sjukdom dödar en människa. Hitchens hade varit en verklig livsnjutare, han åt och drack vad han kom över av livets goda, han utsatte sig för saker som de flesta journalister aldrig ens skulle drömma om att göra, hans hastighet var hög och produktionen av texter skrevs därför konsekvent i snabb takt, utan att för en sekund göra avkall på kvalitet och substans.

Att dö (Mortality i original) går hela vägen från de första akuta tecknen i ett hotellrum, via behandlingar och provtagningar av det groteska slaget, ända fram till en sista period av ”akut maktlöshet och med ganska svåra smärtor”. Hans strupcancer hade redan metastaser när han kom under vård. Han tycks ha fört en ständig dialog med sina läkare om metoder och möjligheter, men de verkar inte ha givit honom några illusioner om utgången. Samtidigt som hans sjukdom fortskrider – och han tappar rösten! – fortsätter han kommentera en omvärld som tycks sakna både inlevelseförmåga och diskretion. Ändå är den mänskliga kretsen runt honom trösterik.

”Min största tröst det här året då jag levt som döende har varit närvaron av vänner. Jag kan inte längre äta och dricka för nöjes skull, så när de erbjuder sig att hälsa på är det endast för den välsignade chansen att få prata.” Men det är just prata han inte kan. Han får bli en lyssnare. Och han får drömma. Om vad? ”Med några av de vackraste orden i vårt språk: att kunna tala fritt.”

I slutet av boken finns ett kapitel bestående av fragmentariska anteckningar som Hitchens lämnade efter sig. Många av dem känner man igen från de föregående krönikorna, men andra ter sig som omsorgsfullt slipade aforismer, som ”Jag kämpar inte mot cancern – den kämpar mot mig” eller ”Cancerns banalitet. Ett helt pesthus av biverkningar.”

Jag kan föreställa mig att Hitchens dödsbok kan fungera både terapeutiskt och tröstande för familjer där cancern slagit till. Den ger inga falska förhoppningar till de dödssjuka, men den erbjuder eftertanke och klokhet inför det som mänskligheten ännu inte kan bortse ifrån i sjukdomsväg. Allt går inte att bota. Allt kan vi inte medicinskt eller mekaniskt avlägsna. Allt för ofta och allt för plågsamt kan cancern och andra sjukdomar bara beskrivas som plågsamma, outhärdliga och dödande.

onsdag 26 mars 2014

Sara Maitland: Att göra tystnaden till en daglig, hållbar livsstil

Sara Maitland

Vill man finna välformulerad kritik mot de hot mot tystnaden som den moderna kulturen innebär, finns det en rik litteratur. Man kan gå tillbaka till Henry David Thoreaus bok från 1840-talet, om de två åren i skogshyddan i Walden, eller till en man som Edward Abbey som skrev Desert Solitaire – a season in the wilderness 1968 (som jag har i en väl tummad pocketutgåva illustrerad med teckningar av Peter Parnall) och författare som portugisen Miguel Torga och polackerna Adam Zagajewski och Zygmunt Bauman vilka på olika sätt visat hur konsumtionskulturen hänger samman med frånvaron av tystnad. 

Abbey tror inte på kombinationen bil och långsamhet. Sin bok inleder han med orden: ”Do not jump into your automobil next June and rush out to canyon county hoping to see some of that which I attempted to evoke in these pages. In the first place you can´t see anything from a car; you´ve got to get out of the goddamned contraption and walk, better yet crawl, on hands and knees, over the sandstone and through the thornbush and cactus”.  

Ur ett perspektiv som tycks förena sådana utgångspunkter har den brittiska författarinnan Sara Maitland skrivit A Book of Silence, som är en omfattande studie i ensamhetens och tystnadens problematik utifrån det egna livet. Maitland är mest känd som novellist, men har också publicerat romaner och fackböcker i olika ämnen. Hennes roman Daughters of Jerusalem belönades med Somerset Maughan Award 1978. Hon föddes 1950 i Galloway och studerade i Oxford och undervisar idag på distans för Lancaster University. Hon är katolsk konvertit och har tidigare också levt ett liv som prästfru i anglikanska kyrkan, är mamma till en vuxen son och en vuxen dotter, men har lämnat livet som hustru bakom sig. En viktig beståndsdel i hennes reflektioner kring det solitära livet och tystnaden kan sägas vara gemensam med Thomas Mertons; den handlar om bön och andligt liv.

Maitlands uppdrag  är att undersöka tystnaden – dess historia, dess landskap och kultur. Så formulerar hon det själv i boken. Detta uppdrag ger hon sig själv, när hon efter några experimentella perioder slutligen uppför sitt eget hus i skotska Galloway, där hon isolerad ute på en vidsträckt hed bosätter sig. I detta hus lever hon bara i sällskap av en hund, hon ser någon gång ibland den fårfarmare som är hennes närmaste granne, de vinkar till varandra. Hon är annars bara granne med den ständiga vinden, rovfåglarna och de oväder som drar förbi med stora regn och ihållande snöfall. Hennes landskap är mörkt om vintern, nordligt som det är, och i många avseenden ogästvänligt. Maitland beskriver också denna ensamma tillvaros mörka sidor, hallucinationer, syner, röster – men också dess konkreta problem som har med mat, tobak och värme att göra. När hallucinationerna blir starka och hon ser saker som rimligen inte kan ha funnits i den materiella världen blir hon ibland rädd, hon säger att hon ”kunde höra själva tystnaden skrika”. Tystnaden ”torkar ut och klär av” henne. Det är en styrka i hennes livsberättelse att dessa mörka och bitvis skrämmande erfarenheter redovisas, men de är inte dess centrala punkt. Den utgörs hela vägen av det solitära livets tystnad som en styrka, tillgång och nödvändighet. Den är varken koketterande eller idylliserande, och i dess sträva och nakna uppriktighet är den närvarande som mänsklig erfarenhet. 

När Maitland fattade beslutet att dra sig tillbaka och leva i tystnad möttes hon av såväl oförståelse som välmenande råd. En kristen vän till henne skrev ett långt brev där hon med provocerande argument försökte avstyra det: ”Tystnaden är dödens plats” skrev hon och påminde Maitland om att ”ordet” var själva den kristna tankens grund, ”tystnaden är förtryck, ordet är frihetens ursprung”. Men Maitland lät sig inte imponeras, som författare skulle hon varje dag använda orden, både i det hon själv skrev och i det hon läste. Också läsningen kom att förändras, med tystnaden blev den mer eftertänksam, gick i ett lugnare tempo. Istället för att läsa mer, kom hon att läsa noggrannare. Maitland menar också att vi i vår tid främst förknippar tystnad med dårskap och depression men också med själviskhet och asocialt beteende. Vännernas reaktioner var alltså långt ifrån uppmuntrande. Men själv menar hon att insikten om naturens processer kan vara lärorik för människan: en svamp växer i tystnad, liksom cellerna delar sig, bakterier tillväxer och fotosyntesen skapar grönskan omkring oss – i tystnad. Denna koppling gör hon också när hon talar om sitt eget trädgårdsarbete, som fungerar som ett slags tyst meditation – den pågår medan hon samtidigt producerar sin egen mat. Och hon utvidgar det till att gälla allt människan lever i: gravitationen, ljuset, tiden – allt det som vi inte kan se, men som hela tiden, utan att höras, verkar runt oss.  Detta konstaterar hon, men ger sig inte iväg i flummiga resonemang.

Maitlands fyra mål för det nya livet var att hon ville förstå tystnaden bättre, utforska sin egen andlighet, nå djupare i sitt eget författarskap, och inte minst ville hon ha mer av tystnaden eftersom hon njutit så av de små doser hon redan fått i livet. År 2000 tog hon steget och flyttade till norra County Durham i nordöstra England, där det gamla blygruvdistriktet Weardale ligger.  Där skulle hon leva under en prövotid, och komma fram till om hon passade för tystnaden. I fyrtio dagar stannade hon. Svaret hon gav sig själv var ett tydligt ja: tiden där hade varit ”intressant, krävande, spännande och glädjande på djupet”, och utifrån denna vistelse har hon ansträngt sig att göra tystnaden till ”en daglig, hållbar livsstil”.  Sedan i februari 2007 lever hon i det grundligt renoverade och ombyggda gamla huset i norra Galloway, ett landskap som Edwin Muir beskrev 1935, med orden ”Här finns inga tecken på liv, bortsett från några enstaka betande får.”

Varför söker sig då Sara Maitland till den öde heden och tystnaden i sitt hus? Hennes främsta skäl tycks vara att hon mitt i livet ser att hon levt ”a noisy life”, att också hennes egna böcker varit bullriga. Hon observerar och blir alltmer kritisk till bullret och den ständiga ljudtapeten i London och längtar tillbaka till det Skottland där hon växte upp. Hon hänvisar också till Kafka, som sa att det kan aldrig finnas nog med tystnad för en människa som skriver. Ur den romantiska föreställningen om författarens tillvaro växte hennes egen om hur livet kunde levas. Den tysta tillvaro hon berättar om, från de förberedande platserna och i det egna, ensligt belägna huset,  ter sig både attraktiv och en smula skrämmande. Sättet hon gör det på är litterärt sett lika lockande som Thoreus berättelse om livet vid Walden. 

(Ur min bok Långsamhetens nej, Tusculum förlag 2010)

söndag 23 mars 2014

Sharia-lagstiftningen i ny brittisk offensiv

Kvinnor i niqab eller slöja, ska deras liv styras av sharia-lagar också i England? Foto: T Nydahl
Sharia-lagstiftningen - den lag som styr muslimer utifrån Koranen - tar nu ett nytt jättekliv vidare i det brittiska samhället. Det har länge funnits många oroväckande tecken - glöm inte att det sedan år tillbaka finns 85 sharia-domstolar i landet som sägs endast få döma i civilmål men som har betydligt större inflytande än så - men det brittisk press skrev om under söndagen är en kvalitativt och radikalt annan sak:
"Islamic law is to be effectively enshrined in the British legal system for the first time under guidelines for solicitors on drawing up “Sharia compliant” wills. Under ground-breaking guidance, produced by The Law Society, High Street solicitors will be able to write Islamic wills that deny women an equal share of inheritances and exclude unbelievers altogether. The documents, which would be recognised by Britain’s courts, will also prevent children born out of wedlock – and even those who have been adopted – from being counted as legitimate heirs. Anyone married in a church, or in a civil ceremony, could be excluded from succession under Sharia principles, which recognise only Muslim weddings for inheritance purposes."
Det är inte svårt att vaska fram innebörden. Det kan alltså bli tillåtet att i brittisk domstol erkänna sharia´s syn på kvinnors arvsrätt; de ska förstås bara ha hälften så mycket som en man. Inte heller barn som adopterats eller barn som gift sig i kyrkan eller rådhuset ska ärva något. Finns det då någon som protesterar? Se här vad Baroness Cox säger (som parlamentariker har hon House of Lords uppdrag att beskydda kvinnor mot just den här sortens mörka, medeltida idéer):
"It was a 'deeply disturbing' development...' This violates everything that we stand for' she said; 'It would make the Suffragettes turn in their graves'."
Kanske bör man också läsa dessa avslutande stycken ur artikeln i The Sunday Telegraph:
"Keith Porteous Wood, executive director of the National Secular Society, said: “This guidance marks a further stage in the British legal establishment’s undermining of democratically determined human rights-compliant law in favour of religious law from another era and another culture. British equality law is more comprehensive in scope and remedies than any elsewhere in the world. Instead of protecting it, The Law Society seems determined to sacrifice the progress made in the last 500 years.”
Lady Cox said: “Everyone has freedom to make their own will and everyone has freedom to let those wills reflect their religious beliefs. But to have an organisation such as The Law Society seeming to promote or encourage a policy which is inherently gender discriminatory in a way which will have very serious implications for women and possibly for children is a matter of deep concern.”
I min bok Black Country (2012) skrev jag mycket om ämnet. Boken tar upp såväl sharialagstiftning som islamiska sedvänjor som hedersmord och kvinnlig omskärelse i brittiska Black Country (West Midlands).

Annanstans

Regn i New Haven. Foto: Astrid Nydahl
Hos Peter Handke läser jag: "... doft av annanstans fallande regn" och blir betagen. Har sagt orden till mig själv i två dagar nu och önskar nästan att det skulle falla ett sådant regn jag kunde känna doften av på avstånd. Men här lyser en sol som senare idag tvingar mig till havs. Också det ett "annanstans".


lördag 22 mars 2014

Anders Johansson: Ett år i Småland (Ängö bok och bild)

När Anders Johansson kommer med en ny bok vet man alltid att ett förnämligt bildmaterial väntar. Bilden ovan utgör omslagsbild på den helt färska, tjocka och inbjudande boken Ett år i Småland.

Också i denna bok inväntar Johansson de rätta ögonblicken för sina studier av skogens växter och varelser. De bilder ur boken jag visar här är förstklassiga exempel på det. Enskildheter liksom större miljöer blir alltid porträtterade med poetens blick.


Det finns i den här boken ett mycket omfattande textmaterial, som bygger både på naturiakttagelserna och på samtal med skogsbygdens människor. Om den vita näckrosen skriver han:
"Den är en avglans av solen och ett svar på en fråga som ställts från himlen till det mörkaste djupet."
"Allt är förlorat, allt är återfunnet..." skriver Anders Johansson i en av sina skogsbetraktelser. Och så tillägger han:
"Friden är momentan, på lång sikt är det som sker ett drama eller kanske snarare ett skoningslöst utnyttjande och en på förhand avgjord kamp."
I sin skogsdagbok skriver Johansson:
"Så vackra de är, alla mossbelupna stenar och lavaklädda grenar! Den friska grönskan hos en gran kan göra mig nästan lycklig där den står och rör sina skimrande barr."
Det är ett privilegium att få följa med Anders Johansson på tur i det småländska landskapet - det är ömsom mystiskt i de skuggade granskogarna, ömsom skimrande ljust som under björkarna. Ett år i Småland rymmer hela den palett som landskapet är målat i.
"Den som träder in i en skog ska finna att något hålls tillbaka. Men där finns en berättelse för den som vill höra den."

fredag 21 mars 2014

Oksanen: Kommer väst att svika - igen?

Putin skriver under att hans regim införlivat Krim. Bildkälla: http://kremlin.ru/news/20604
I dagens Expressen skriver Sofi Oksanen:
"Ryssland betraktar det som sin rätt att blanda sig i självständiga staters agerande, ifall dessa är på väg alltför långt mot väst och ifall Ryssland anser sig ha bestämmanderätt över området i fråga. För tillfället driver man i den ryska duman på en lag som skulle möjliggöra införlivande av tidigare sovjetiska områden, och i de östeuropeiska och baltiska länderna grunnar man nu på om man ännu en gång har litat förgäves på väst. Det senaste årtiondet har väst inte brytt sig om Östeuropa förutom vad gäller billig arbetskraft och förmånliga produktionsförhållanden. Det olagliga införlivandet av Krim har stor symbolisk betydelse: det rör sig om det första området efter sovjetperioden som har anslutits från en Kreml självständig stat till Ryssland. Fallet innebär också ett test, ett utforskande av västlig tolerans och moral: vågar väst stå bakom sina löften – eller kommer man än en gång att svika?"
Och i DN kan man läsa om ett upprop från ryska intellektuella:
”Vi företrädare för den ryska intelligentian är förpliktigade att varna presidenten och regeringen för de historiska misstag som nu begås: strävan att med ryska väpnade styrkor ta kontrollen över delar av ett land som tills helt nyligen var vår bror: Ukraina. Det första steget – att ansluta Krim till Ryssland – är redan taget, det första blodet har redan spillts."
Bland undertecknarna finns Ludmila Aleksejeva, Lija Achedzjakova, Valerij Borsjtjev, Jurij Vdovin, Svetlana Gannusjkina, Andrej Makarevitj ,Vladimir Mirzovev, Lev Ponomarjov, Eldar Rjazonov, Ludmila Ulitskaja, Natalja Fatejeva.

Också nestorn bland polska intellektuella motståndsmän, Adam Michnik, skriver om den allt farligare situationen:
"Historien har bitit sig i svansen. Detta är historiens verkliga slut – historien om drömmarna om en värld styrd av demokratiska värden och marknadsekonomi. Om inte den demokratiska världen begriper att det inte är läge att förlita sig på traditionell diplomati och att vi i stället måste komma med ett kraftfullt gensvar för att sätta stopp för Putins imperialistiska och gangsteraktiga politik – då kommer en logisk räcka händelser att sättas i gång som man i dag inte ens vågar tänka på. Det krävs styrka för att stoppa en gangster. Jag är stolt över Polens politiska hållning och det polska samhällets ståndpunkter. Men vi måste inse att det bästa kvartsseklet under den polska historiens senaste fyra århundraden håller på att ta slut inför våra ögon."