torsdag 27 mars 2014

Christopher Hitchens: Att dö (Fri tanke förlag, översättning av Rikard Svartvik)

Christopher Hitchens (1949-2011) var en av de främsta brittiska essäisterna och debattörerna. Om än han senare i livet kom att välja USA som hemort – med fru och barn – blev han in i det sista en mycket brittisk röst i en offentlighet som annars ofta präglas av feghet, brist på egensinne och originalitet. Hitchens var verkligen originell och hävdade alltid sina ståndpunkter med en kombination av elegans, retorisk skicklighet och bildning, oavsett ämne.
 
Hans ateistiska agitation - riktad mot alla religioner - är en av flera viktiga beståndsdelar i livsverket, inte minst med boken Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. I det avseendet ska man också hålla i minnet att han var en framstående och orädd kritiker av islamismen och alla dess brott mot grundläggande mänskliga värden, och att han i denna kritik stod sida vid sida med sina gamla brittiska vänner Martin Amis och Salman Rushdie. Men också hans banbrytande bok Henry Kissinger inför rätta – boken som ville se den gamle höken ställd inför Haagtribunalen - var epokgörande. Störst glädje har jag ändå haft av två tegelstensvolymer med essäer, först Love, poverty & war (2004) och Arguably essays (2011) samt den fantastiska memoarboken Hitch-22 som kom 2010, året innan han gick bort och som jag bland annat skrev följande om:
"I natt läste jag kapitlet Havana versus Prague, som skildrar hans besök på Kuba 1968, ett besök som först färgas av revolutionsromantik men mycket snart och brutalt förändras när nyheten om invasionen av Tjeckoslovakien når dem där nere i det 'revolutionära' arbetslägrets hetta. Alldeles mot slutet av kapitlet berättar Hitchens att 1968 ebbade ut i 1969 och antiklimax blev ett viktigt ord i hans vokabulär. Men också det faktum att parollen 'Det privata är politiskt' slog igenom. Hitchens säger att han genast förstod hur giftig den var. Men att han kanske inte förstod att tiden redan då var mogen för särartspolitiken, den som smulade sönder den europeiska vänstern och förvandlade den till sekter där allt reducerades till identiteter."
Nu utger hans svenska förlag Fri tanke den postuma volymen Att dö. Den består av de krönikor han skrev för Vanity Fair under sjukdomsförloppet, ända in i döendeprocessen, med ett gripande förord av hans redaktör och ett kort, men också gripande efterord av hustrun Carol Blue. En del av detta material hade jag redan läst på nätet, men det är en helt annan sak att nu kunna läsa hela textsviten översatt till svenska. Den är, som det mesta Hitchens skrev, också elegant men i ännu högre grad en kusligt uppriktig och naken skildring av hur sjukdom dödar en människa. Hitchens hade varit en verklig livsnjutare, han åt och drack vad han kom över av livets goda, han utsatte sig för saker som de flesta journalister aldrig ens skulle drömma om att göra, hans hastighet var hög och produktionen av texter skrevs därför konsekvent i snabb takt, utan att för en sekund göra avkall på kvalitet och substans.

Att dö (Mortality i original) går hela vägen från de första akuta tecknen i ett hotellrum, via behandlingar och provtagningar av det groteska slaget, ända fram till en sista period av ”akut maktlöshet och med ganska svåra smärtor”. Hans strupcancer hade redan metastaser när han kom under vård. Han tycks ha fört en ständig dialog med sina läkare om metoder och möjligheter, men de verkar inte ha givit honom några illusioner om utgången. Samtidigt som hans sjukdom fortskrider – och han tappar rösten! – fortsätter han kommentera en omvärld som tycks sakna både inlevelseförmåga och diskretion. Ändå är den mänskliga kretsen runt honom trösterik.

”Min största tröst det här året då jag levt som döende har varit närvaron av vänner. Jag kan inte längre äta och dricka för nöjes skull, så när de erbjuder sig att hälsa på är det endast för den välsignade chansen att få prata.” Men det är just prata han inte kan. Han får bli en lyssnare. Och han får drömma. Om vad? ”Med några av de vackraste orden i vårt språk: att kunna tala fritt.”

I slutet av boken finns ett kapitel bestående av fragmentariska anteckningar som Hitchens lämnade efter sig. Många av dem känner man igen från de föregående krönikorna, men andra ter sig som omsorgsfullt slipade aforismer, som ”Jag kämpar inte mot cancern – den kämpar mot mig” eller ”Cancerns banalitet. Ett helt pesthus av biverkningar.”

Jag kan föreställa mig att Hitchens dödsbok kan fungera både terapeutiskt och tröstande för familjer där cancern slagit till. Den ger inga falska förhoppningar till de dödssjuka, men den erbjuder eftertanke och klokhet inför det som mänskligheten ännu inte kan bortse ifrån i sjukdomsväg. Allt går inte att bota. Allt kan vi inte medicinskt eller mekaniskt avlägsna. Allt för ofta och allt för plågsamt kan cancern och andra sjukdomar bara beskrivas som plågsamma, outhärdliga och dödande.

onsdag 26 mars 2014

Sara Maitland: Att göra tystnaden till en daglig, hållbar livsstil

Sara Maitland

Vill man finna välformulerad kritik mot de hot mot tystnaden som den moderna kulturen innebär, finns det en rik litteratur. Man kan gå tillbaka till Henry David Thoreaus bok från 1840-talet, om de två åren i skogshyddan i Walden, eller till en man som Edward Abbey som skrev Desert Solitaire – a season in the wilderness 1968 (som jag har i en väl tummad pocketutgåva illustrerad med teckningar av Peter Parnall) och författare som portugisen Miguel Torga och polackerna Adam Zagajewski och Zygmunt Bauman vilka på olika sätt visat hur konsumtionskulturen hänger samman med frånvaron av tystnad. 

Abbey tror inte på kombinationen bil och långsamhet. Sin bok inleder han med orden: ”Do not jump into your automobil next June and rush out to canyon county hoping to see some of that which I attempted to evoke in these pages. In the first place you can´t see anything from a car; you´ve got to get out of the goddamned contraption and walk, better yet crawl, on hands and knees, over the sandstone and through the thornbush and cactus”.  

Ur ett perspektiv som tycks förena sådana utgångspunkter har den brittiska författarinnan Sara Maitland skrivit A Book of Silence, som är en omfattande studie i ensamhetens och tystnadens problematik utifrån det egna livet. Maitland är mest känd som novellist, men har också publicerat romaner och fackböcker i olika ämnen. Hennes roman Daughters of Jerusalem belönades med Somerset Maughan Award 1978. Hon föddes 1950 i Galloway och studerade i Oxford och undervisar idag på distans för Lancaster University. Hon är katolsk konvertit och har tidigare också levt ett liv som prästfru i anglikanska kyrkan, är mamma till en vuxen son och en vuxen dotter, men har lämnat livet som hustru bakom sig. En viktig beståndsdel i hennes reflektioner kring det solitära livet och tystnaden kan sägas vara gemensam med Thomas Mertons; den handlar om bön och andligt liv.

Maitlands uppdrag  är att undersöka tystnaden – dess historia, dess landskap och kultur. Så formulerar hon det själv i boken. Detta uppdrag ger hon sig själv, när hon efter några experimentella perioder slutligen uppför sitt eget hus i skotska Galloway, där hon isolerad ute på en vidsträckt hed bosätter sig. I detta hus lever hon bara i sällskap av en hund, hon ser någon gång ibland den fårfarmare som är hennes närmaste granne, de vinkar till varandra. Hon är annars bara granne med den ständiga vinden, rovfåglarna och de oväder som drar förbi med stora regn och ihållande snöfall. Hennes landskap är mörkt om vintern, nordligt som det är, och i många avseenden ogästvänligt. Maitland beskriver också denna ensamma tillvaros mörka sidor, hallucinationer, syner, röster – men också dess konkreta problem som har med mat, tobak och värme att göra. När hallucinationerna blir starka och hon ser saker som rimligen inte kan ha funnits i den materiella världen blir hon ibland rädd, hon säger att hon ”kunde höra själva tystnaden skrika”. Tystnaden ”torkar ut och klär av” henne. Det är en styrka i hennes livsberättelse att dessa mörka och bitvis skrämmande erfarenheter redovisas, men de är inte dess centrala punkt. Den utgörs hela vägen av det solitära livets tystnad som en styrka, tillgång och nödvändighet. Den är varken koketterande eller idylliserande, och i dess sträva och nakna uppriktighet är den närvarande som mänsklig erfarenhet. 

När Maitland fattade beslutet att dra sig tillbaka och leva i tystnad möttes hon av såväl oförståelse som välmenande råd. En kristen vän till henne skrev ett långt brev där hon med provocerande argument försökte avstyra det: ”Tystnaden är dödens plats” skrev hon och påminde Maitland om att ”ordet” var själva den kristna tankens grund, ”tystnaden är förtryck, ordet är frihetens ursprung”. Men Maitland lät sig inte imponeras, som författare skulle hon varje dag använda orden, både i det hon själv skrev och i det hon läste. Också läsningen kom att förändras, med tystnaden blev den mer eftertänksam, gick i ett lugnare tempo. Istället för att läsa mer, kom hon att läsa noggrannare. Maitland menar också att vi i vår tid främst förknippar tystnad med dårskap och depression men också med själviskhet och asocialt beteende. Vännernas reaktioner var alltså långt ifrån uppmuntrande. Men själv menar hon att insikten om naturens processer kan vara lärorik för människan: en svamp växer i tystnad, liksom cellerna delar sig, bakterier tillväxer och fotosyntesen skapar grönskan omkring oss – i tystnad. Denna koppling gör hon också när hon talar om sitt eget trädgårdsarbete, som fungerar som ett slags tyst meditation – den pågår medan hon samtidigt producerar sin egen mat. Och hon utvidgar det till att gälla allt människan lever i: gravitationen, ljuset, tiden – allt det som vi inte kan se, men som hela tiden, utan att höras, verkar runt oss.  Detta konstaterar hon, men ger sig inte iväg i flummiga resonemang.

Maitlands fyra mål för det nya livet var att hon ville förstå tystnaden bättre, utforska sin egen andlighet, nå djupare i sitt eget författarskap, och inte minst ville hon ha mer av tystnaden eftersom hon njutit så av de små doser hon redan fått i livet. År 2000 tog hon steget och flyttade till norra County Durham i nordöstra England, där det gamla blygruvdistriktet Weardale ligger.  Där skulle hon leva under en prövotid, och komma fram till om hon passade för tystnaden. I fyrtio dagar stannade hon. Svaret hon gav sig själv var ett tydligt ja: tiden där hade varit ”intressant, krävande, spännande och glädjande på djupet”, och utifrån denna vistelse har hon ansträngt sig att göra tystnaden till ”en daglig, hållbar livsstil”.  Sedan i februari 2007 lever hon i det grundligt renoverade och ombyggda gamla huset i norra Galloway, ett landskap som Edwin Muir beskrev 1935, med orden ”Här finns inga tecken på liv, bortsett från några enstaka betande får.”

Varför söker sig då Sara Maitland till den öde heden och tystnaden i sitt hus? Hennes främsta skäl tycks vara att hon mitt i livet ser att hon levt ”a noisy life”, att också hennes egna böcker varit bullriga. Hon observerar och blir alltmer kritisk till bullret och den ständiga ljudtapeten i London och längtar tillbaka till det Skottland där hon växte upp. Hon hänvisar också till Kafka, som sa att det kan aldrig finnas nog med tystnad för en människa som skriver. Ur den romantiska föreställningen om författarens tillvaro växte hennes egen om hur livet kunde levas. Den tysta tillvaro hon berättar om, från de förberedande platserna och i det egna, ensligt belägna huset,  ter sig både attraktiv och en smula skrämmande. Sättet hon gör det på är litterärt sett lika lockande som Thoreus berättelse om livet vid Walden. 

(Ur min bok Långsamhetens nej, Tusculum förlag 2010)

söndag 23 mars 2014

Sharia-lagstiftningen i ny brittisk offensiv

Kvinnor i niqab eller slöja, ska deras liv styras av sharia-lagar också i England? Foto: T Nydahl
Sharia-lagstiftningen - den lag som styr muslimer utifrån Koranen - tar nu ett nytt jättekliv vidare i det brittiska samhället. Det har länge funnits många oroväckande tecken - glöm inte att det sedan år tillbaka finns 85 sharia-domstolar i landet som sägs endast få döma i civilmål men som har betydligt större inflytande än så - men det brittisk press skrev om under söndagen är en kvalitativt och radikalt annan sak:
"Islamic law is to be effectively enshrined in the British legal system for the first time under guidelines for solicitors on drawing up “Sharia compliant” wills. Under ground-breaking guidance, produced by The Law Society, High Street solicitors will be able to write Islamic wills that deny women an equal share of inheritances and exclude unbelievers altogether. The documents, which would be recognised by Britain’s courts, will also prevent children born out of wedlock – and even those who have been adopted – from being counted as legitimate heirs. Anyone married in a church, or in a civil ceremony, could be excluded from succession under Sharia principles, which recognise only Muslim weddings for inheritance purposes."
Det är inte svårt att vaska fram innebörden. Det kan alltså bli tillåtet att i brittisk domstol erkänna sharia´s syn på kvinnors arvsrätt; de ska förstås bara ha hälften så mycket som en man. Inte heller barn som adopterats eller barn som gift sig i kyrkan eller rådhuset ska ärva något. Finns det då någon som protesterar? Se här vad Baroness Cox säger (som parlamentariker har hon House of Lords uppdrag att beskydda kvinnor mot just den här sortens mörka, medeltida idéer):
"It was a 'deeply disturbing' development...' This violates everything that we stand for' she said; 'It would make the Suffragettes turn in their graves'."
Kanske bör man också läsa dessa avslutande stycken ur artikeln i The Sunday Telegraph:
"Keith Porteous Wood, executive director of the National Secular Society, said: “This guidance marks a further stage in the British legal establishment’s undermining of democratically determined human rights-compliant law in favour of religious law from another era and another culture. British equality law is more comprehensive in scope and remedies than any elsewhere in the world. Instead of protecting it, The Law Society seems determined to sacrifice the progress made in the last 500 years.”
Lady Cox said: “Everyone has freedom to make their own will and everyone has freedom to let those wills reflect their religious beliefs. But to have an organisation such as The Law Society seeming to promote or encourage a policy which is inherently gender discriminatory in a way which will have very serious implications for women and possibly for children is a matter of deep concern.”
I min bok Black Country (2012) skrev jag mycket om ämnet. Boken tar upp såväl sharialagstiftning som islamiska sedvänjor som hedersmord och kvinnlig omskärelse i brittiska Black Country (West Midlands).

Annanstans

Regn i New Haven. Foto: Astrid Nydahl
Hos Peter Handke läser jag: "... doft av annanstans fallande regn" och blir betagen. Har sagt orden till mig själv i två dagar nu och önskar nästan att det skulle falla ett sådant regn jag kunde känna doften av på avstånd. Men här lyser en sol som senare idag tvingar mig till havs. Också det ett "annanstans".


lördag 22 mars 2014

Anders Johansson: Ett år i Småland (Ängö bok och bild)

När Anders Johansson kommer med en ny bok vet man alltid att ett förnämligt bildmaterial väntar. Bilden ovan utgör omslagsbild på den helt färska, tjocka och inbjudande boken Ett år i Småland.

Också i denna bok inväntar Johansson de rätta ögonblicken för sina studier av skogens växter och varelser. De bilder ur boken jag visar här är förstklassiga exempel på det. Enskildheter liksom större miljöer blir alltid porträtterade med poetens blick.


Det finns i den här boken ett mycket omfattande textmaterial, som bygger både på naturiakttagelserna och på samtal med skogsbygdens människor. Om den vita näckrosen skriver han:
"Den är en avglans av solen och ett svar på en fråga som ställts från himlen till det mörkaste djupet."
"Allt är förlorat, allt är återfunnet..." skriver Anders Johansson i en av sina skogsbetraktelser. Och så tillägger han:
"Friden är momentan, på lång sikt är det som sker ett drama eller kanske snarare ett skoningslöst utnyttjande och en på förhand avgjord kamp."
I sin skogsdagbok skriver Johansson:
"Så vackra de är, alla mossbelupna stenar och lavaklädda grenar! Den friska grönskan hos en gran kan göra mig nästan lycklig där den står och rör sina skimrande barr."
Det är ett privilegium att få följa med Anders Johansson på tur i det småländska landskapet - det är ömsom mystiskt i de skuggade granskogarna, ömsom skimrande ljust som under björkarna. Ett år i Småland rymmer hela den palett som landskapet är målat i.
"Den som träder in i en skog ska finna att något hålls tillbaka. Men där finns en berättelse för den som vill höra den."

fredag 21 mars 2014

Oksanen: Kommer väst att svika - igen?

Putin skriver under att hans regim införlivat Krim. Bildkälla: http://kremlin.ru/news/20604
I dagens Expressen skriver Sofi Oksanen:
"Ryssland betraktar det som sin rätt att blanda sig i självständiga staters agerande, ifall dessa är på väg alltför långt mot väst och ifall Ryssland anser sig ha bestämmanderätt över området i fråga. För tillfället driver man i den ryska duman på en lag som skulle möjliggöra införlivande av tidigare sovjetiska områden, och i de östeuropeiska och baltiska länderna grunnar man nu på om man ännu en gång har litat förgäves på väst. Det senaste årtiondet har väst inte brytt sig om Östeuropa förutom vad gäller billig arbetskraft och förmånliga produktionsförhållanden. Det olagliga införlivandet av Krim har stor symbolisk betydelse: det rör sig om det första området efter sovjetperioden som har anslutits från en Kreml självständig stat till Ryssland. Fallet innebär också ett test, ett utforskande av västlig tolerans och moral: vågar väst stå bakom sina löften – eller kommer man än en gång att svika?"
Och i DN kan man läsa om ett upprop från ryska intellektuella:
”Vi företrädare för den ryska intelligentian är förpliktigade att varna presidenten och regeringen för de historiska misstag som nu begås: strävan att med ryska väpnade styrkor ta kontrollen över delar av ett land som tills helt nyligen var vår bror: Ukraina. Det första steget – att ansluta Krim till Ryssland – är redan taget, det första blodet har redan spillts."
Bland undertecknarna finns Ludmila Aleksejeva, Lija Achedzjakova, Valerij Borsjtjev, Jurij Vdovin, Svetlana Gannusjkina, Andrej Makarevitj ,Vladimir Mirzovev, Lev Ponomarjov, Eldar Rjazonov, Ludmila Ulitskaja, Natalja Fatejeva.

Också nestorn bland polska intellektuella motståndsmän, Adam Michnik, skriver om den allt farligare situationen:
"Historien har bitit sig i svansen. Detta är historiens verkliga slut – historien om drömmarna om en värld styrd av demokratiska värden och marknadsekonomi. Om inte den demokratiska världen begriper att det inte är läge att förlita sig på traditionell diplomati och att vi i stället måste komma med ett kraftfullt gensvar för att sätta stopp för Putins imperialistiska och gangsteraktiga politik – då kommer en logisk räcka händelser att sättas i gång som man i dag inte ens vågar tänka på. Det krävs styrka för att stoppa en gangster. Jag är stolt över Polens politiska hållning och det polska samhällets ståndpunkter. Men vi måste inse att det bästa kvartsseklet under den polska historiens senaste fyra århundraden håller på att ta slut inför våra ögon."