fredag 21 mars 2014

Somalier i Sverige - blott bildsköna fotomodeller?

Under åren har jag ägnat mycket tid åt att studera både religionen islam och den politiska rörelse som kallas islamism. Gång på gång - ingen är väl förvånad? - har det slagit mig hur många problem islam/islamism inneburit för länder som Sverige. Ständigt ställs vi inför nya särkrav och sådant som med nyspråkets finesser kallas "bristande integration" eller "utanförskap". Jag brukar tala klarspråk här i bloggen och drar mig därför inte för att - ännu en gång - påpeka att somalierna utgör det entydigt största problemet. Väldigt få somalier som valt Sverige för sina liv deltar över huvud taget i svenskt samhällsliv. Försvinnande få har jobb. Väldigt många av männen ägnar sig åt en vegetativ missbrukartillvaro med kath-tuggande.

Så fick jag mig tillsänt en bok som heter Egna röster, egna bilder. Den är utgiven av den somaliska föreningen Hidde Iyo Dhaqan i Malmö och har som huvudredaktör författaren och journalisten Lars Åberg. De nytagna bilderna i boken är Lars Strandbergs. Men den innehåller förstås också mycket historiskt bildmaterial från det Somalia som fanns före klan- och inbördeskriget.

Det första jag tänkte när jag bläddrade i boken och såg bilder som denna var att boken ville framställa de somaliska kvinnorna som fotomodeller, snarare än som av tunga tältdukar insvepta människor på ständig vandring i de svenska städernas centrala delar. Och det ingav mig en mycket dubbel känsla; det finns ett estetiserande förhållningssätt i dessa bilder som med sitt "budskap" vill säga oss att allt vi trott och sett av somalier i Sverige varit falskt och fördomsfullt.

Detalj ur ett helt uppslag i boken.
Men riktigt så illa är det inte. Bokens texter är mycket intressanta. Jag kan bara ge ett enda exempel. Det är Ali Elmi, född 1947, boende i Sverige sedan 1986, som berättar om sina tankar kring en eventuell lösning i Somalia:
"Man använder många vackra ord, men i praktiken är det svårt. Man har bjudit in kriminella att komma till Somalia och använda landet som en fristad. Jihadister och andra har egna intressen där (...) Jag är pessimistisk."
Genomgående påtalas att klan-tänkandet utgör grunden för ett ändlöst inbördeskrig. Och på tal om att bjuda in kriminella; vad var tanken när Sveriges regering beslutade att ge automatisk PUT till alla "anhöriginvandrare" från Somalia, ett land där det handlas inte bara med identitetshandlingar utan också med familje- och släktband? Vi ser resultatet i hela vårt avlånga land. Sverige är extremt också i detta avseende.

De kvinnor och män som kommer till tals har synpunkter på kolonialismen, det nya Somalia efter befrielsen och den kultur som kunde utvecklas före klan-stridernas tid, då i princip hela landet lades i spillror. Jag hade önskat att någon också vågat och velat utveckla sina tankar kring hederskulturen och den kvinnliga, ytterst barbariska, tradition som omskärelsen innebär. Ayaan Hirsi Ali är den somaliska som bäst och starkast formulerat en befrielsestrategi i detta avseende, men i den här boken verkar man inte ha reflekterat över ämnet.(Här kan man läsa en text som behandlar de i Sverige boende omskurna kvinnorna).

Hade det inte också varit ett lysande tillfälle att berätta om terrorgruppen Al Shabaab och varför den etablerat sig i vårt land?

En bok som denna må ge historisk och kulturell kunskap - och det gör den verkligen, inte minst då den skildrar ett svunnet samhälle som både politiskt och kulturellt försökt frigöra sig från stamtänkandet - men den bidrar knappast till en djupare förståelse av vad de exil-somaliska enklaverna innebär i relation till hemlandets sedvänjor.


torsdag 20 mars 2014

Beslutsångest eller bara feghet?

Foto: Astrid Nydahl
Att fatta viktiga beslut kan ibland vara mycket svårt, på gränsen till omöjligt. Jag har nu i ett par månaders tid stått inför flera viktiga beslut. Har legat vaken i nattmörkret och vridit och vänt på argumenten. Oroat mig så mycket att varje försök att läsa omöjliggjorts - jo, läser gör jag varje dag, men förstår jag och kommer jag ihåg det jag läst? Allt tycks bli aska och damm inför mina ögon.

Igår - efter ytterligare en timme på kliniken - kom jag hem uppfylld av känslan att det viktigaste beslutet skulle fattas. Det gjorde jag utan att det kändes ett dugg bättre. Först när jag fick tala med en klok människa som menade att jag mycket väl kunde ändra mig igen om några månader föll stenen från mitt bröst.

***

När jag fattat mitt eget beslut läser jag om den fullständigt vansinniga förskrivningen av amfetamin till ADHD-barn. De lär vara nästan 75.000 idag. Vad skulle dessa barn har gjort utan den diagnosen? Vem uppfann diagnosen och vilket kom först: diagnosen eller amfetaminet? Jag ifrågasätter starkt detta lättsinne i medicinsvängen och undrar vilka profitörerna är (nå, de går att hitta, förstås) och varför ett helt medicinskt skrå av läkare och hjärnskrynklare finner detta vara rätt väg.
"Läkemedelsverkets nya rapport om adhd-läkemedel visar på en explosionsartad ökning av förskrivningen av adhd-läkemedel. För sju år sedan handlade det om 15 000 personer som fick medicinerna, förra året var det 74 500. Och det handlar till absolut största delen om narkotikaklassade, amfetaminliknande läkemedel."
Så skriver AB. Fundera bara på innebörden av siffrorna: femton kan ställas mot sjuttiofem även i det enklaste samtal. Det beslut jag fattade har sin rimliga förklaring. Från och med nu ska jag fjärma mig från den branschen. Jag ångrar ingenting.


onsdag 19 mars 2014

Om det frivilliga slaveriet

Foto: Astrid Nydahl
I sin dagbok Martyrologion citerar Andrej Tarkovskij en passage hos Seneca:
"Något mer skamligt slaveri än det frivilliga finns inte."
Och vidare från Seneca:
"Du frågar vad frihet är? Att inte vara slav under vare sig omständigheterna, det ofrånkomliga eller tillfälligheten; att reducera ödet till ett steg som du själv tar. Och så snart jag förstår att jag är starkare än det, har dess makt över mig uppenbarligen brutits."
Det Seneca kallar frivilligt är kanske det vanligaste slaveriet i vår kulturkrets. Det är svårt att använda det om människor som av omständigheterna förts in i ett konkret slaveri; fysiskt, ekonomiskt, kulturellt. Religionernas slaveri är en sådan omständighet. Människohandeln - med unga flickor för prostitution eller med människor på väg från Asien eller Afrika till Europa - är ett slaveri som gör frihetsdrömmar till mardrömmar.

Hur ser det frivilliga slaveriet ut? Se på ja-sägaren! Se på undersåten! Se på valboskapen! Vi omger oss med frivilligt slaveri varje dag, på arbetsplatser, framför televisionen, i alla de Mammon-tempel som Konsumtionsprästerskapet uppför åt oss (och sig själva förstås). Det frivilliga slaveriet kräver en inre kraft så stor att den också skulle kunna spränga bojorna, både de synliga och de osynliga.

Tarkovskijs dagbok recenserade jag här.


tisdag 18 mars 2014

Per Helge: Mellan prärien och evigheten. I spåren av Thoreau och nature writing (Carlssons)



Wendell Berry, som avhandlas i boken.

Jag har sagt det förut; man ska inte recensera sina vänners böcker. Men så tänker jag, att det jag skrev om Birgitta Bouchts självbiografi alldeles nyss mycket väl kan tas för en recension. Så här vågar jag mig på att ändå skriva några rader om min gamle och nära vän Per Helge, när han nu äntligen fått ut sin bok Mellan prärien och evigheten. Jag hade förvisso läst manuset redan men det är verkligen en helt annan sak att nattetid i ryggläge läsa den färdiga boken.
 
Boken är resultatet av flitig läsning och omfattande bilkörning i USA, från Chicago och västerut. Sammanlagt tusen svenska mil genom landskapen och städerna, med besök hos poeter och släktingar, med tusentals sidor poesi och prosa läst under åren före resandet.

Låt mig säga att det här är en för svenska förhållanden högst märkvärdig bok. I flera avseenden är den det. För det första ger den oss kunskap om författarskap som det verkligen inte hojtas om här i Europa. För det andra fördjupar den sig i många av dessa författares civilisationskritik, deras grundläggande förståelse för vad jorden tål och inte tål. Och för det tredje ger den oss en svensk landsbygdsvinkel på de stora frågorna om hur vi lever och verkar i det postmoderna maskinsamhället.

Allt tar avstamp i Thoreau. Det är en bra utgångspunkt, för i hans Walden hittar vi frågeställningarna som senare generationer ägnat sig åt. Men Per Helge sidobelyser också allt han läser och reser i utifrån det amerikanska begreppet ”nature writing”. Om begreppet kan man läsa utförligt här, som om det mesta, men en googling ger många intressant träffar 

Flera av författarna i boken har Per satt i mina händer. Jag har läst dem och förundrats över hur mycket ”nytt” och ”okänt” det finns i ett USA som vi mest bara ser speglat i de stora krigens och den stora underhållningsindustrins världar.

Här kan man med fördel gå vidare till sådana som Wendell Berry, Ted Kooser, Paul Gruchow, Terry Tempest Williams, Edward Abbey, Barry Lopes, John Haines och många andra. Och så kan man sätta sig i baksätet och resa med författaren i både nya och gamla världar. Jag tycker att det är så sympatiskt att vi här också får oss berättat indianernas historia, så att de europeiska nybyggarna inte framstår som något annat än det de är (och var). Och vid sidan av allt annat är detta ju också en självbiografiskt färgad berättelse om gamla och senare förbindelser mellan de småländska utvandrarmiljöerna och de nya svenskbygderna i Amerika. Det skänker en rik berättelse ännu mer av substans och jordnära relationer till det skrivna. 


måndag 17 mars 2014

Sovjetiska förhållanden och förnekelser

Påsklilja, Tostberga 16 mars 2014. Foto: Astrid Nydahl
Det är förstås som alltid en måndag, psyket fullt av förbehåll och förnekelser. Jag står med nya boken i lådor och kassar, utskicken har börjat och ska fram till onsdag vara avslutade. Då tar jag de sista proverna och ska ta ställning till om jag opereras om en vecka.

Under söndagen vistades vi där ute igen, i Tosteberga hamn. Det hjälpte inte att solen värmde de bleka kinderna; alla medvetna tankar befann sig på annan plats och söndagskvällens "resultat" visade det vi redan visste, att Putin tar nygamla Ryssland tillbaka till sovjetiska förhållanden. Arma ukrainare som står inför detta monsters militära kraft. Vi lär inte få vänta särskilt länge på något ännu värre.

Jag går in i förnekelserna. Blommorna, fåglarna, tystnaden. Läsningen och den lilla men nödvändiga gemenskapen. Bara så.


söndag 16 mars 2014

Yahya Hassan: Yahya Hassan (Norstedts, översättning av Johanne Lykke Holm)

Nu är den här på svenska, Yahya Hassans debutdiktsamling som i danskt original bara bär hans namn. Jag behöver väl inte säga att denna unga man, blott nitton år, kommen ur en muslimsk, palestinsk invandrarmiljö, väckt ett ramaskri med sina dikter. De vänder sig mot föräldrarnas hyckleri, mot brottsligheten som kombineras med skenhelighet, mot bidragsbedrägerier, mot falska auktoriteter och den egna uppväxten med hugg och slag och en spirande brottslig bana. Allt detta har ju tröskats tusen gånger redan. Och här i vårt land har förhandstexterna visat hur bleksiktigt korrekta debattörerna är, som om de inte på villkors vis ville att någon tar i de svåra ämnena, och om det görs ska det helst inte vara en "blatte" bakom orden, ty då går han eller hon "rasisternas ärende" (jodå, på den låga nivån är det). Så härmed tyst om "debatt" och "indignation". Låt mig istället säga något om Hassans poesi. För det första är den rasande utåtriktad. Den är som skriven i ett skrik. Den är hatet, föraktet och vreden överförd till versalt formulerad poesi. Det fungerar för det mesta. Ibland är det mindre lyckat, men oftare än så är det lysande, starkt och drabbande.

Har man själv levt i en förort – de malmöitiska är intill förväxling lika de danska – så vet man vad Hassan talar om. Och han påminner mig om varför det är omöjligt att leva där. Bokens avslutande långdikt är i sig värd uppmärksamhet; i den ryms ett helt ungt livs förtvivlan och vrede.

Översättningen har sina skavanker. Särskilt irriterar jag mig på de många felen rörande danskans pædagog, som i tid och otid översätts pedagog. Det är ju inte riktigt! Hassan kan syfta på allt från lärare till socialarbetare eller fängelsepersonal. Om det blir en andra upplaga – och det får man väl hoppas – måste dessa fel korrigeras för att göra dikterna rättvisa.

I en intervju i Svenska Dagbladet kunde man läsa:
Sedan du blev en offentlig person i oktober har alla möjliga människor använt dig för att föra fram sina åsikter. Vad tycker du om det?  – Det är de fria att göra, så länge de själva tar ansvar för vad de säger. Jag ansvarar för mina dikter, men inte för andras tolkningar. Det skulle vara som om du gick in affären och köpte en toarulle, och sedan ställde toarullen till svars för att du använde den i köket, till din röv eller för att torka upp en spya med. 
Här nämner Lars Gustafsson Hassans bok i en Expressenartikel om Sartre och Pessoa.
Här recenserar Jesper Olsson i Svenskan.

lördag 15 mars 2014

Lite mer från Sparkhill

Sparkhill. Foto: T Nydahl

Som alla andra samhällen i Black Country kan Sparkhill förstås räknas som en del av Birmingham, men man kan också närma sig det som vore det en alldeles egen kommun (och här går jag inte in på de olika definitionerna i engelsk lagstiftning, jag talar mer om den känsla man som resenär får när man närmar sig ett samhället). Sparkhill känns definitivt som en annan stad. Ja, Sparkhill känns som en annan värld. Jag vet att det finns människor som lite skämtsamt säger ”Välkommen till Pakistan”, men det försöker jag låta bli (trots den stora frestelsen). 

Kan man lära känna ett samhälle utan att själv bo där? Det är en fråga jag ställt mig själv under mer än fyrtio års resande och skrivande. Om man lever skrivande kan man förstås inte avstå från skrivandet som är förknippat med resandet. Allt sedan mina tidiga vuxenresor (och då räknar jag bort tonårens besök i Paris och liknande) har jag skrivit, ofta har det blivit texter som kunnat publiceras i dagstidningar, därför att resmålen varit ganska ovanliga. Så skrev jag till exempel vid flera tillfällen från resor i Albanien. 

Tidningar som Arbetet och Helsingborgs Dagblad var alltid intresserade. Också tidskrifter om film, litteratur och politik ville ha dem. Men visste jag egentligen särskilt mycket om Albanien? Det jag visste var vad de ville visa mig och vad jag kunde läsa mig till. De senaste två årtiondena har lärt mig att det fanns minst sagt angelägna saker att skriva om, men att de doldes och förnekades så intensivt att jag och många med mig trodde att de inte existerade. Likadant var det förstås med min resa i Libyen 1983. Man kan förstås luras av att resa skrivande i diktaturer. Däremot tycker jag att det varit betydligt lättare att försöka lära känna öppna, demokratiska länder. Det har jag gjort i många år från Portugal, Frankrike, England, Tjeckoslovakien, Finland och andra platser.

Med engelska Black Country och Birmingham förhåller det sig i viss mening annorlunda. Jag skrev redan under första vistelsen där, från april till och med juli 1998, men det blev i hög grad sådant jag kunde samtala eller läsa mig fram till. En betydande del av texterna byggde på intervjuer och kunde kallas för klassiska reportage. Men eftersom jag i hög grad kom att intressera mig för platsen utifrån 1998 års upplevelser kunde jag också tränga djupare in i saken. Så när jag, som i detta kapitel, ska berätta om Sparkhill i Birmingham, gör jag det utifrån sådant jag själv sett, sådant jag läst mig till och sådant som den brittiska dagspressen skriver om. Jag vill inte påstå att jag känner Sparkhill, det vore förmätet. Men jag tror att jag utifrån bestämda fakta kan peka på saker som utmärker samhället där. 

Sparkhill är ett starkt islamiserat samhälle. Det finns nitton moskéer där.[1] Men islamiseringen märks väldigt tydlig för besökaren även om han eller hon inte sett en enda moské. De beslöjade kvinnorna är regel. Och det gäller i hög grad också de kvinnor som bär niqab. Ingen annanstans i Birmingham har jag sett så många bära den. Hur har denna process varit möjlig? Det finns egentligen ett svar som sammanfattar orsaken: invandringen från Asien, och då främst av pakistanier och bangladeshier. 

Utvecklingen har förstärkts ytterligare under 2000-talet, då en stor mängd somalier flyttat till Sparkhill.[2] Denna utveckling har också medfört att Sparkhill blivit en plats där både fullfjädrade och aspirerande islamistiska terrorceller avslöjats. Fallen är, låt säga under de senaste sex-sju åren, ganska många. Liksom i Luton har terrorgrupperna i Sparkhill konkreta namn och kan knytas till enskilda dåd och enskildra grupperingar. I Luton fanns det en förbindelse med de fasansfulla terrorbomberna i London den 7 juli 2005[3]. I Sparkhill kan man läsa om till exempel dessa ärenden: den 15 november 2011 kunde pressen berätta om att fyra män gripits. De hade långt framskridna planer på att utföra självmordsattentat i centrala Birmingham. Männen, mellan 19 och 24 år gamla, greps formellt för att ha samlat in pengar till terroristaktiviteter och för att ha genomgått terrorträning i Pakistan. De greps i Sparkhill i samband med en större antiterrorundersökning vid namn Operation Pitsford. Männen hade redan spelat in så kallade “martyr-filmer” och skulle ha planerat att spränga sig själva i luften inne i centrum. I Birmingham Post kunde man den 26 januari 2010 läsa om att en 30-årig man från Sparkhill gripits misstänkt för att förvara material till terroraktiviter, samt för att ha distribuerat terrorskrifter. Den 13 oktober 2010 slog polisen till mot den islamiska bokhandeln i Sparkhill. Bokhandlaren Ahmed Faraz anklagades för att inneha och distribuera  material som kommit i ökända terroristers händer. De syftar i första hand på Mohammed Sidique Khan, ledaren för 7 juli-attentaten i London. Faraz åtalas på tio punkter för att ha spridit terrorpublikationer mellan 13 april 2006 och 26 januari 2010, men också för att vid nio tillfällen innehaft sådana publikationer. Den 19 september 2011 arresterades sju personer för att ha planerat ett terrorbrott. Det rörde sig om sex män och en kvinna som greps under hänvisning till Terrorism Act 2000.

De sex männen, i åldarna 25-32,  greps i stadsdelarna Moseley, Sparkbrook, Balsall Heath, Sparkhill och Ward End, samtliga kända för starkt islamistiskt inflytande. En 22-årig kvinna greps i Saltley. Den 15 november 2011 greps fyra personer i samband med en större anti-terroroperation i Sparkhill. Männen, i åldrarna 19-24, greps misstänkta för att ha samlat in pengar för finansiering av terrorbrott, och för att ha fått terrorutbildning i Pakistan. Poliser från West Midlands Counter Terrorism Unit genomförde räden i de gripnas hem i Sparkhill. Räden hänger samman med de gripanden som gjordes i september.

I februari 2007 publicerade BBC en större artikel av Jenny Percival om situationen i Sparkhill. Hon skrev bland annat: ”Jalusierna på den islamiska bokhandeln Maktabah, är neddragna. Uniformerad polis håller allmänheten borta från butiken som ligger på Stratford Road. Bokhandels grundare, Moazzam Begg, hölls fången på Guantanamo och det var där som brittisk polis grep honom i enlighet med antiterror-lagstiftning. Han äger inte längre butiken och han förnekar varje kontakt med al-Qaida.”  

Percival samtalar med tre kvinnor i en saributik bredvid och de säger till henne, att de ”är födda här, detta är vårt land och vi vill inte att det ska hända landet något. Vi är också muslimer och vår religion säger ingenting om att man ska bli terrorist.” BBC-journalisten går vidare och möter en 26-årig muslimsk resebyråagent som vuxit upp i Sparkhill och som säger att de flesta av moskéerna i Sparkhill ”är moderata.”  Överallt där hon rör sig ser hon affischer om möten med vänsterpartiet Respect, och den ökända och i många länder förbjudna islamistgruppen Hizb-ut-Tahrir. 

I Sparkhill är det inte bara en majoritet muslimska invånare, utan de facto också så att islamismen, också i dess mest våldsamma och terroranknutna form, har ett rejält fotfäste. De flesta vill förstås inte tala om det. Det fick BBC-journalisten också erfara.



[2] Källa: William Dargues ortsnamnsförteckning A History of Birmingham Places & Placenames.
[3] Leppard, David (17 Juli 2005). "MI5 judged bomber "no threat"". The Times Online (London)


Texten ingår i min bok Black Country, som finns i ett fåtal exemplar att beställa för den som är intresserad. Sedan är hela upplagan slut och kommer inte att tryckas på nytt. Först till kvarn med ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

torsdag 13 mars 2014

Martin Amis och Christopher Hitchens om islamisterna


Sparkhill, Birmingham. Foto: Thomas Nydahl
“Det handlar inte om ras. Det handlar om ideologi” skrev Martin Amis[1] i The Guardian den 1 december 2007, sedan han anklagats för att vara ”islamofob” och ”rasist”.


I samma tidning skrev han den 10 september 2006: 

“Jag misstänker att terrorns tid också kommer att ihågkommas som ledans tid. Inte den sortens leda som plågar de blaserade och kraftlösa, utan en superleda som fylls på och kompletterar självmassmördarens superterror. Även om vi till slut kommer att segra i kriget mot terrorn, eller lyckas minska den, som Mailer säger, till en ’uthärdlig nivå’ (det uttrycker kommer att fastna, och användas av politiker som tyst stoltet), så har vi inte en chans i kriget mot ledan. Därför att ledan är något som fienden inte känner. Låt oss säga det rent ut: motsatsen till religiös tro är inte ateism eller sekularism eller humanism. Det är inte en ’ism’. Det är andens frihet – bara det. När jag refererar till ledans tid, så tänker jag inte på flygplats-köer eller visitationer i tunnelbanan. Jag menar den globala konfrontationen med den ofria anden.”

Kenan Malik menar att Amis ansluter sig till den teori om demografin som Mark Steyn[2] står för och att det är en av förklaringarna till att han i en intervju gjord av Ginny Dougary i The Times 2006, sa att han menade att det var européernas plikt att se till att de inflyttade muslimerna måste lida innan de ändrar sitt handlande: ”Vilken sorts lidande? Deportationer – längre bort. Inskränkningar av friheter. Visitering av människor som ser ut att komma från Mellanöstern eller Pakistan… Diskriminerande grejer, tills det gör ont för hela kommuniteten och de börjar ta sina barn i örat.

”Journalistens egen kommentar var att Amis uppmaning var ”hårdför, provocerande hårdför.”

En av Martin Amis nära vänner och förbundna var författaren Christopher Hitchens[3], som levde den sista tiden av sitt liv i USA. I sin stora, sista essäsamling[4] skriver han i flera reportage och essäer om islamismen. I essän Don´t Mince Word heter det:

”Det antas undermedvetet att kritik av politisk islam skulle vara en attack mot människor med mörk hy (…) Den fascistiska subkultur som slagit rot i Storbritannien och som lever av våld och hat består av två huvudsakliga element. Ett är flyktingfenomenet, som består av människor i asyl från Mellanöstern och Asien, som utnyttjar Londons traditionella gästvänlighet, och ett är en projektion av en invandrargrupp som har sitt ursprung i en särskilt primitiv och reaktionär del av Pakistan. Inför den vita liberala skamrodnande vägran att konfronteras med fakta, måste man få säga emot utifrån några iakttagelser. Den första är att vi för många år sedan varnades för denna fara, av britter, också de av asiatiskt ursprung, sådana som Hanif Kureishi, Monica Ali och Salman Rushdie. De visste hur bymullan såg ut och hur han lät, och det berättade de för oss.” 

Efter detta fortsätter Hitchens ett resonemang som går ut på att visa hur orimligt det är, att man i ett modernt land som Storbritannien på 2000-talet ska behöva se sexuellt förtryck, tvångsäktenskap, hedersmord, incest. Och så säger han, att detta är illa nog, även om det bara begränsats till de muslimska miljöerna. Men ”sådant gift låter sig inte begränsas” och därför blir det allt fler som betraktar det som ”gudagott” att slå ihjäl kvinnor om de så bara uppträtt ”oanständigt” eller visat brist på ”diskretion”. Det minsta vi kan göra, avslutar Hitchens, 

”när vi möts av så radikal ondska, är att se den rakt i ögonen (vilket den gör allt för att undvika) och att kalla den vid sitt rätta namn.”


[1] Martin Amis, författare, son till Kingsley Amis. Martin Amis har i många sammanhang sedan 2001 debatterat terrorismen och uttryckt sig både hårt och kontroversiellt om de brittiska islamister som vägrat ta avstånd från sina trosfränders terrorattacker, i London och runtom i världen.  De två citaten ovan är klippta ur några av de många artiklar han skrev dessa år.
[2] Mark Steyn är amerikansk radiojournalist, känd för sina inslag och föredrag om den låga befolkningstillväxten bland ”de europeiska folken” som enligt honom är ”alltför självupptagna för att föröka sig”. Detta lägger, säger Steyn, grunden till ”islams rekolonisering av Europa.”
[3] Hitchens var född 1949 och avled 2011.
[4] Arguably Essays (Twelve/ Hachette Book Group, 2011). Essän ursprungligen publicerad i Slate, den 2 juli 2007.

Texten ingår i min bok Black Country, som finns i ett fåtal exemplar att beställa för den som är intresserad. Sedan är hela upplagan slut och kommer inte att tryckas på nytt. Först till kvarn med ett mail: thomas.nydahl@gmail.com