onsdag 12 mars 2014

Arne Treholt, fängelsebiblioteken och några funderingar

Kumlafängelsets bibliotek
Under ett par års tid brevväxlade jag med spiondömde norrmannen Arne Treholt. Det var runt 1985 och framåt. Det kom sig av att jag genom Alvar Alsterdal hade förstått och blivit alltmer intresserad av de socialdemokrater som utifrån höga positioner i sina respektive partier (och regeringar) inbillade sig att man kunde samtala bort Sovjetunionen aggressivitet. De valde förstås olika strategier. Det fanns sådana som Olof Palme och Willy Brandt, och så fanns det sådana som Arne Treholt och Kim Philby. Nå, min brevväxling med Treholt ledde aldrig längre än till litterära och filosofiska frågor. Jag vågade aldrig uttala mig om hans skuld (som väl idag ingen betvivlar); han tjänade pengar på att lämna hemlig norsk och NATO-relaterad information till Sovjetunionen, men också under några år till Saddams Irak. Treholt satt i det mer än symboltyngda Ila-fängelset (jag tänker både på vad som skedde där under den nazi-tyska ockupationen och på det faktum att vår tids värste massmördare - hans namn känner ni bara alltför väl -  sitter där idag).

Brev från Treholt till mig, 15 december 1985 när han hoppades bli frikänd och hade utgivit boken Alene till sitt försvar (boken kom förstås också senare på svenska).

Nå, det som fick mig att minnas var en artikel i DN, om vikten av litteratur i fängelserna (Treholt byggde ju upp ett eget bibliotek i sin cell - som han använde i sitt arbete med ett verk om den norska arbetarrörelsens historia som han skrev tillsammans med sin far). I DN läser jag om Hallfängelsets bibliotek:
"Bibliotekarien är den största bibliotekarie jag har sett. Han heter Thomas Öhnell och är drygt två meter lång och har kvadratisk käke. Klädd från topp till tå i kriminalvårdens marinblå uniform basar han över de 12 800 titlar som trängs här.
Biblioteket är en ombonad oas i jämförelse med den i övrigt bistra miljön. Fem Bruno Mathson-stolar står i cirkel runt ett lågt bord. Utanför fönstret snirklar sig organisk gjutjärnsgallerkonst designad av Sigvard Bernadotte. Filtklädda golv. Man kan till och med öppna fönstret här. Thomas tar fram och visar oss fängelsets äldsta bok: ett ex av Strindbergs "En blå bok", andra upplagan, tryckt 1907. Någon har skrivit "Wasaligan" och ringat in med ett stort hjärta på försättsbladet.Thomas berättar att man även planerar kulturdagar framöver: tanken är att det ska arrangeras författarkvällar, bokcirkel, men även besök från teatergrupper och trubadurer."
Inte minst under brevväxlingen med Treholt funderade jag över hur jag själv psykiskt skulle ha överlevt ett fängelsestraff. Bara med litteratur och med möjlighet att skriva. Aldrig annars. Så nog är det viktigt att det finns sådana "ombonade oaser" som fängelsebiblioteken - som kan förhindra både galenskap och självmord, liksom möjligen bidra till bildning och förkovran för den fängslade.

tisdag 11 mars 2014

Lissabontåget - roman och film

Eftersom jag just sett Nattåg till Lissabon som film (den säljs med den engelska titeln Night Train to Lisbon) i regi av Bille August, med Jeremy Irons i huvudrollen och Charlotte Rampling i en tung, bärande roll, samt Lena Olin och Bruno Ganz i två av de mindre rollerna - och tyckt väldigt mycket om den (trots de negativa omdömen den fick både i Danmark och i USA) - vill jag ändå ta tillfället i akt att påminna om romanen:

Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren) skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos i särklass bästa romaner.

Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier (Peter Bieri) gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning av Lars W Freij). I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter "Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv."

Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom.

Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder En ordens guldsmed, har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.

Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.

Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad "en ordens guldsmed" kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.


måndag 10 mars 2014

Smärtorna och vårt tyranniska behov av lycka

I sin dagbok från 2003, Skuggan på Kiasmas vägg, skriver Johannes Salminen:
"Vi har alla för mycket i oss av den moderna människans eviga häpenhet och vrede inför lidandet som faktum i våra liv. Vår tid betraktar smärtan närmast som en förolämpning, en anomali istället för - med Audens ord - en reningsprocess, en nådens möjlighet (...) Vårt tyranniska behov av lycka bryter ner oss, gör oss dubbelt sårbara, här finns ett handikapp inbyggt i hela vår postkristna kultur."
Jag tror att han här träffar precis rätt när vi ska försöka hitta rätt i den labyrint som leder antingen till vreden eller till nåden. Det sista är för mig ett alltför högtidligt ord, jag skulle kanske hellre tala om ett stilla accepterande som bygger på den illusionsbefriade livsuppfattningen. Jag var i fyrtioårsåldern när den andra kroniska sjukdomen slog till. Redan före trettiofem hade jag fått en psykiatrisk diagnos som krävde livslång medicinering. Åren mellan fyrtio och sextio kom psoriasisen smygande, den utvecklade artriten som tvingade mig till oändliga mängder salvor och annat, och de senaste åren en cellgiftsbehandling varje vecka, för att slutligen hamna på den ändstation som heter artros. När jag fick beskedet var det en chock. I båda knäna visade det sig att jag hade slutstadiet av artros med ytterst lite brosk kvar.

Nå, jag befinner mig just nu i en karusell av undersökningar, provtagningar och möten med specialister. Frågan är om jag kommer att godkännas för operation. För en vecka sedan blev jag inte det. Kanske blir jag det aldrig.

Vad kan jag göra, annat än att acceptera situationen och försöka göra det bästa av den? Under söndagen gjorde jag det. Satte mig först vid en öppen altandörr och lät den första värmande solen smeka benen. Tog sedan en promenad med kryckorna en liten bit utmed Hammarsjön. Sedan slog vi oss båda ner på en bänk där och betraktade solglittret i vattnet.
"Vi kan inte göra något av det mörka och smärtsamma, utan det bryter ner oss om vi inte tillräckligt snabbt får bli 'lyckliga' igen. Även psykiatrins metoder bidrar till samma fixering vid det 'normala', i total likgiltighet för att just smärtan är normal."
Kan man inte med just de orden av Salminen försöka gå framåt i livet och betrakta det smärtsamma för en själv som en del av denna "normalitet". Det är ju ett faktum att jag aldrig strävat efter att vara normal. Lycklig blir man på helt andra sätt och av hela andra skäl.


lördag 8 mars 2014

Lennart Svensson: Antropolis (Etherion)


Till Antropolis reser man inte med charter. Det finns ingen resebyrå som säljer resor dit. Nej, till Antropolis tar man sig med årslånga vandringar genom en förfallen civilisation. Runt år 2150 når man toppen av ett berg, varifrån man kan skåda ut över dalen där Antropolis finns. Så majestätiskt och storartat inleds Lennart Svenssons roman med just namnet Antropolis.
Vad är detta för berättelse? Jag skulle vilja placera in den i en lång tradition där såväl utopin som civilisationskritiken finns, en litterär tradition som är starkt förankrad i science fiction men som bärs upp av en realism där läsaren känner igen sin egen tid och förstår att låta svindeln ta honom till det nya i tid och rum. Man kan komma att tänka på författare som Aldous Huxley och Jules Verne under läsningen.

Hela berättelsen utspelar sig några år efter det att dess huvudperson, Jenro Klao nått bergets topp. Han är Antropolis kulturella beskyddare, professor i metahistoria och berättare. Det han lämnat bakom sig beskrivs till och från i romanen. Det är en civilisation som mer eller mindre åts upp inifrån. Den var självdestruktiv och förtärande. Inte utan orsak ägnar man den tid i föreläsningssalarna, där man konstaterar att det under den metropolitanska eran fanns en primitiv teknologi, en sjukvård som bortsåg från människan som individ, maskindyrkan, tävlingsraseri, rekordjakt och annat. Men den tiden hade också ”ögonblick då drömmen och sången, kärleken och nåden sipprade in.”

I Antropolis har tekniken förfinats. Man reser i svävare som minner om svunna tiders bilar men naturligtvis är mer tidsanpassade och mogna i sin teknik. Klaos svävare har en kaross från en Ford av 1957 års modell, som går under beteckningen ”metropolitansk högbarock”!
Nu kan jag inte återge händelseförloppet i romanen utan att förstöra läsningen för andra. Jag kan däremot säga att det innehåller mycket av klassisk spänning mellan ont och gott, mellan krig och fred och mellan olika mänskliga valmöjligheter. Det är vad som driver romanen framåt. Den har inbyggd i sig en övertygande rörelse som pekar åt just det hållet. Det är som om Klao rör sig som berättare, han färdas från punkt till punkt, redovisar men är samtidigt en integrerad beståndsdel av själva skeendet.

Lennart Svensson visar också hur bevandrad han är i religiösa och filosofiska traditioner, både västerländska och österländska, och genom att han punktvis refererar utåt och bakåt kan man se framtidens Antropolis med mycket mänskliga ögon. I bokens andra del får vi också mycket riktigt bekanta oss med det förflutnas Metropolis. Med en modell av en Saab i handen dras Klao in i en oändlig korridor, han beskriver det som ”ett astralt Terra Incognita”, han far genom ”dörrar och väggfält som multiplicerades med oändligheten.”

Så småningom möter han en vägvisare, Geridon, som berättar att de befinner sig i Leningrad i slutet av 1900-talet. Nu börjar en svindlande Metropolis-resa och Klao får på djupet bekanta sig med det förflutnas kultur och miljöer. Han ska, med Geridons ord ”bana dig väg genom olika städer. En karta ger dig vägledning, men du måste även följa din inre kompass. Det gäller för dig att söka den omöjliga friheten, och du måste omforma det du ser och hör till klingande poesi.” Den färd som påbörjas ska jag inte berätta om. Den väntar på sina läsare. 

Men jag ska berätta helt kort om bokens tredje del, Det nya antropolis. Då är Klao tillbaka hemma. Han vaknar förvirrad men inser nog snart att hans metropolitanska resa lagt grunden för en djupare förståelse av framtiden och nuet. Hem till honom kommer vägvisaren Geridon med ett erbjudande om att han ska ingå i en ledartrojka som ska styra och vägleda staden. Det finns starka motsättningar som ska överbryggas och olika intressen spelar mot varandra. Men allt går mot sin lösning och så småningom kan man inviga sitt nya tempel, ”en vågrörelse, en dröm. En galnings triumf…”

Vi befinner oss då i en ännu avlägsnare framtid, år 3166. Här strålar ett magiskt ljus över alltsammans, men ”här fanns inga dogmer”. Historiens största konstnärer och filosofer åkallas. Svensson själv säger att romanen:
"skildrar en stad i framtiden, en kultur som drivs samman med gisselslag från vetenskap och tro, som finner en ny väg i en orolig tid. Den visar på vad som komma skall, vad som kommer att gry över världen sedan vår tids materialism och sinnesslöhet spelat ut sin roll och människan vänder ett nytt blad."
I Lennart Svenssons roman glider verkligheten och drömmarna in i varandra, utopierna och idealen blir ett med den skröpligaste tillvaro. Känslan av att inte stå på fast mark håller kvar mig i läsningen. Jag tycker mycket om detta, kanske mest av allt för att det är något för mig helt nytt och främmande. Ett spår i läsningen som jag aldrig tidigare befunnit mig i. Så det är klart att jag rekommenderar Antropolis!


Helgläsning från Polen

I ett utskick från Culture.pl som jag fick igår fann jag en intressant artikel om konstnärerna som levde i Warszawas getto.

Det är varken långa eller omständliga presentationer, så jag rekommenderar sidan för helgläsning. Lär känna Władysław Szpilman som ackompanjerade Wiera Gran, författaren Władysław Szlengel (det är han på bilden) bildkonstnären Gela Seksztajn och andra.

Saklig upplyses det att de flesta av konstnärerna i gettot "reste iväg för att aldrig komma tillbaka" - vi vet alltför väl vad de orden betyder.

Jag citerar helt kort från sidan vad som skrivs om Gela Seksztajn:
"Gela Seksztajn, painter, born in 1907 in Warsaw, died probably during the Warsaw Ghetto Uprising. Luckily many of her works were saved and are now part of the Ringelblum Archive. Her will includes the following sentence: "I ask not of praises, all I want is to preserve the memory of me and my talented daughter Margelit…
She was one of approximately 100 creators, who made up the artistic Jewish community of the capitol. She wasn’t very famous, she began to reach artistic maturity and gain critical acclaim as late as in 1938. She specialized in watercolours and drawings. She painted realistic portraits, still lives and landscapes maintained in toned, harmonic colour schemes.
Today she is one of the best-known figures of the closed district. Over 300 of her drawings, gouaches, and watercolours from the years 1930-1942 are part of the Warsaw Ghetto Archive. The collection includes also her biography, her and her husband’s wills and other personal documents. The archive was created at the initiative of Emanuel Ringelblum (1900-1944), who founded the conspirational group "Oneg Szabat" (Satuday’s Joy) which collected and edited various materials. Seksztajn’s husband Izrael Lichtensztejn (1904-1943) apart from being a writer and a teacher was also a member of this underground group. He participated in the hiding of the first part of the archive in 1942. He filled one of the 10 chests that were at his disposal with Gela’s works. By doing so he preserved the memory of the artist and her work."

fredag 7 mars 2014

Finlandsvenska Birgitta Boucht minns liv och skrivande

Man ska inte recensera sina vänners böcker, särskilt inte om man själv omnämns i dem. Finlandsvenska Birgitta Boucht är sedan två årtionden en vän och en förbindelse för mig i det svenskspråkiga Finland. Under alla dessa år har jag förstås läst allt hon skrivit. Och jag hade med henne i min bok Skrivandets portar som djupintervjuade och porträtterade tio nordiska kvinnor i litteraturen. Men man kan förstås redovisa sin läsning. Berätta om en bok som gjort starkt intryck. Det har jag också gjort genom åren, med fler än en nära vän och kollega.

Nu har jag läst Bouchts memoarer, Förklädd och naken, som är en både tät och rik bok, full av dråpligheter som kontrasteras mot svarta minnen från både barndom och vuxenliv, minnen av vad dåliga familjerelationer, alkoholism, sjukdom och ensamhet ställer till med. Eftersom mycket av det hon berättar är känt för mig sedan tidigare koncentrerar jag mig på några särskilt fina kapitel och berättelser i boken.

Läsandets eld är en berättelse om den passion och nödvändighet som litteraturen föder i en människa. Här berättar hon om Elsa Beskows betydelse, om broderns alla Bigglesböcker och Worrals, skapad av samme författare. Sedan blev det ryska klassiker. Här leds vi varsamt in i hennes reseberättelse från Bagdad, dit hon kommit för att delta i en poesifestival 1988. Hon råkade ut för precis samma sak som jag själv gjorde i Libyens huvudstad Tripoli 1983: hennes fotograferande ledde till att polisen arresterar henne! Det hela slutar ändå bra. Själv gick jag fotograferande med min albanske vän Daniar, när fyra väpnade män stormade mot oss från en bil som dök upp från ingenstans. Vi hade våra namnskyltar på arabiska, där det framgick vilka vi var. Men skräckfyllda minuter hinner gå när man står mitt emot sådana män i en diktatur.

I rätt omfattande avsnitt i boken berättar Boucht om sitt eget föräldraskap, om äktenskap och en allt intensivare aktivism i freds- och kvinnorörelser. Det hon där skriver är viktiga historiska pusselbitar till ett stycke europeisk politik som  idag känns både fjärran och okänd - trots den nya tidens alla konflikter och maktkamper.

Via berättelsen om alla de underfundiga och mycket roliga sammanslutningar Boucht bildar med sina väninnor - Syföreningen som aldrig syr, Lugn och ro, och den oöverträffade Sämsta tänkbara sällskap, samt avsnitt om sin egen cancersjukdom, kommer hon i en del på slutet av boken in på märkvärdiga och äventyrsfyllda resor. Just dessa berättelser är så fint skrivna, med ett språk och en attityd som är kongenial med platserna och skeendena.

Jag vet att jag särskilt kommer att återvända till Resor, rastplatser. Hennes porträtt av vännen Nina Burton är gripande, liksom den rumänska resan och den tunga bestigningen av Kilimanjaro. Det är texter som får mig att häpna över mänskligt mod och fysiska ansträngningar som ligger långt bortom vad jag själv gjort i livet - med undantag för några tyska och albanska berg och brant sluttande kvarter i Lissabon. I en liten text om besöket vid Pentti Saarikoskis grav i nya Valamo skriver hon några rader som kan stå som symbol för hela hennes memoarbok:
"Vad är det vi vill, vi som hänger upp saker på främmande mänskors gravar? Som vallfärdar till platser som inte finns? Jag vill tacka för den vackra dagen, för att Valamo var så kravlöst, för att jag fick vara så utslagen som jag var. Jag vill också tacka för att jag fått ytterligare en plats att minnas, ett ställe där det kändes rätt att vara författare."
Just så skriver hon sig igenom minnena. Det är vackert, ödmjukt och inger respekt.


torsdag 6 mars 2014

En svensk pöbelsvans som kallar sig Swedish Defence League

Idag kan vi ta del av domen mot Kamil Ryba:
"Kamil Ryba, ledare för högerextremistgruppen Swedish Defence League (SDL), har besökt GT-redaktionen i Göteborg vid två tillfällen och högljutt riktat kritik mot tidningens journalistik om näthat."
Nå, det är väl inte precis "kritik" det handlat om. Det har handlat om handgripliga, verbala och våldsladdade hot. Det är en i alla avseenden bra dom, en dom man måste applådera. Han döms till fängelse i sex månader. Vad är problemet? Problemet är att English Defence League har en svensk pöbelsvans som kallar sig Swedish Defence League. I spetsen för denna organisation står en man som varken drar sig för att använda våldsretorik eller att visa sina vapen på Facebook. Han går in på kontoret hos en svensk dagstidning och hotar den vid två tillfällen med våldshandlingar. Han tycks inte begripa att det är just den sortens handlingar som måste bekämpas, fördömas och på alla tänkbara sätt avvisas. Ryba är verkligen en extremist. Han är verkligen ett hot mot det fria ordet. Innebär det att jag försvaras Expressens journalistik. Rakt tvärtom. Jag lämnade Kvällsposten/Expressen för många år sedan, just i protest mot den rännstens-journalistik som bedrivs där. När det gäller yttrande- och tryckfrihet är min inställning principiell: ingenting, varken hot, våld eller lagstiftning får leda till att den beskärs eller avskaffas. Ryba är uppenbarligen av en annan åsikt. Han tycks mena att hot går hem. Nu har domen fallit och jag hoppas att den innebär att andra människor som eventuellt engagerat sig i Swedish Defence League förstår att det är hög tid att lämna och deklarera ett avståndstagande. Kommer det att ske? Jag hoppas, men tvivlar.

Den 27 mars 2013 skrev jag här i bloggen om Rybas vapenskryt.

Intressant att notera är att många antijihadisters älsklingssida Exponerat skriver:
"Tänk vad en Koran och en en så kallad ”kukhri-kniv” kan ställa till det."
och därmed gör sig skyldiga till en bagatellisering av brottet. Jag tror att det i grund och botten handlar om att denna krets aldrig skulle godta brottsrubriceringen som lyder 
"brott mot medborgerlig frihet."
Jag delar den uppfattningen, det handlar om ett brott mot vår kollektiva, medborgerliga frihet. Men jag vill också ta tillfället i akt och påpeka att varje islamistiskt hot mot enskilda individer, institutioner, press och andra ska betraktas just så. Det är vår medborgerliga frihet som äventyras av de politiska och religiösa dårarna som tror att hot och våld kan diktera villkoren för våra liv. 


Ukrainas judar protesterar mot Putins agerande

Brodsky-synagogan, Kiev.
I allt som cirkulerat av rykten och desinformation kan det vara av intresse att veta, att Ukrainas judar nu på ett mycket tydligt sätt tar avstånd från Putins beslut att militärt intervenera på ukrainskt territorium. I ett öppet brev, undertecknat av de viktigaste judiska representanterna skriver de:
“Your certainty about the growth of anti-Semitism in Ukraine, which you expressed at your press conference, also does not correspond to the actual facts. Perhaps you got Ukraine confused with Russia, where Jewish organizations have noticed growth in anti-Semitic tendencies last year (...) We are quite capable of protecting our rights in a constructive dialogue and in cooperation with the government and civil society of a sovereign, democratic, and united Ukraine.”
Bland undertecknarna av det öppna brevet finns Josef Zissels, chairman of Vaad Ukraine; Alexander Gaidar, leader of the Union of Ukrainian Progressive Judaism Religious Communities; Grigoriy Pickman, “B’nei B’rith Leopolis” president; and Leonid Finberg, director of the Center for the Study of History and Culture of Eastern European Jewry at Kiev Mohyla National University. Viktigt att veta är också detta:
"The Vaad of Ukraine was established in 1991. Based in Kiev, it is an umbrella group that says it supports “265 Jewish organizations from 94 cities of Ukraine.”
Detta brev till Putin är knappast försumbart. Inte minst kan det vara bra att ha i  bakhuvudet när nya rykten om förestående pogromer förekommer.

Också att man i The Jewish Daily Forward framhåller den nya tiden som bra för landets judar väger ganska tungt i ämnet. Det är David E. Fishman, professor i judisk historia, som skriver, och han säger bland annat att den tillfällige premiärministern Arsenij Jatsenjuk är bra för dem:
"Han gjorde ett starkt uttalande mot antisemitism på Förintelsens minnesdag den 27 januari, mitt under protesterna."
Trots en övergripande positiv syn reserverar han sig dock inför framtiden:
"Finally, the movement’s leaders were prudent enough to refrain from anti-Semitic pronouncements while speaking from the rostrum of Independence Square. They knew that their country needed Western sympathy and aid, and that railing against zhidy would only hurt their cause. But these are not compelling reasons to feel reassured. "

Hubert Lucots bok Jag går, jag lever

Jag vill idag bara citera en text som gjorde så oerhört starkt intryck på mig under onsdagens långa timmar av mörker, grubblerier och tröstlöshet. Den är skriven av Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladet och handlar om den franske författaren Hubert Lucots gigantiska autofiktiva projekt. Texten finns där på kultursidan i sin helhet. Den inledande delen bär jag med mig som ett memento inför det som komma skall. Jag går, jag lever heter hans bok. Vad kan jag sätta emot det nu?

Klockan tjugo över två på natten till den 9 augusti 2011 ringer telefonen hemma hos Hubert Lucot i Paris. Samtalet blir kort: ”Jag är nattsköterskan. Er fru avled tjugo minuter efter midnatt, kom och hämta hennes smycken.” Det är slutet – även om boken ”Je vais, je vis” (Jag går, jag lever, Editions POL) slutar först några veckor senare när Anne-Marie Lucots aska sprids i Medelhavet av sonen Emmanuel – på den infernovandring som inletts 600 sidor tidigare med den undersökning som leder fram till besked om en cysta på bukspottskörteln, och därifrån går det raskt utför: ”Je vais, je vis” är en obönhörlig vandring genom dödsskuggans dal, en resa med enkel biljett till strålningens och cellgifternas allra nedersta krets. Till slut tar paret Lucot i ren förtvivlan kontakt med en schweizisk dödshjälpsklinik, Anne-Marie talar med galghumor om att hon ser fram emot en romantisk död i bergsmiljö, men faller i koma innan de hunnit ordna resan dit.
På radiumkliniken går Hubert och Anne-Marie under benämningen ”kärleksparet”. (Det är svårt att inte associera till Michael Hanekes äkta par i filmen ”Amour” från 2012.) De hinner fira sin femtioandra bröllopsdag. Hubert påstår själv att hon är det han velat mest i livet: hon replikerar syrligt att han velat bli berömd minst lika gärna. Hon anklagar honom för hans narcissism och exhibitionism och påpekar att som patient är det faktiskt hon som nu står i centrum. Han är odräglig i sin fåfänga men registrerar samtidigt öppet varje prov på denna sin odräglighet, som när han efter en nära väns begravning konstaterar att han hållit ett ”lyckat griftetal”. Han noterar, när bokhandeln inte tagit in hans böcker, att de inte säljer – men springer också runt halva Paris när Anne-Marie vill ha en särskild sorts bakelse. Han konstaterar i ett av alla väntrum på sjukhus han får sitta i att han ägnat halva livet åt att vänta på henne.

onsdag 5 mars 2014

Fiktionen och den verkliga världen i Viby och Kiev

Foto: Astrid Nydahl
Det är mörkt nu. Det är svart. Jag läser mig in i nätterna och vaknar som en påminnelse om vad som sker. Bara då slår det mig att jag måste agera. Men vad kan jag göra? Är det något av detta som jag har grepp om eller förmår påverka? Är operationsbordet det enda jag måste tänka på?

Det är ovanligt tyst i huset dessa dagar. Jag stiger upp utan att ens se meningen med det. Allting går mycket sakta, ingenting tycks angeläget. Jag läser de senaste telegrammen från Ukraina. Försöker hålla mig informerad om varje aspekt av den farliga situationen. Inser att Putins "inrikes utrikespolitik" är tämligen lik den gamla sovjetiska nomenklaturans. "Rätten" att intervenera är sig lik. Då: Ungern, Tjeckoslovakien, Afghanistan. Nu: de forna sovjetrepublikerna, i stormens öga Ukraina.

Svenska nationalsocialister fortsätter skicka "frivilliga" till Kiev. De allra mest extrema tycks fullständigt fixerade vid "juden" som den fiktive fienden. De letar "judar" i Ukraina och de letar "judar" i Ryssland. Temat är så välbekant: "Judiska oligarker genomförde statskupp i Ukraina". När jag läser deras texter förbluffas jag av fanatismen, den historiska obildningen och den bristande kontakten med verklighetens värld, där det är handgripliga och mycket mänskliga motsättningar som striden gäller. Det kan inte några nymornade nationalsocialister ändra på. I Aftonbladet söker Åsa Linderborg istället efter en tredje ståndpunkt:
"Det går inte att hålla på nån i det här stormaktsinfernot. EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någondera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt.En tredje ståndpunkt kompromissar inte med folkrätten men heller inte med fascismen. Den hävdar att den nationella suveräniteten står fri från alla militärpakter. Att demokratin bara kan byggas underifrån, av folket, på arbetsplatserna, i bostadsområdena. En tredje ståndpunkt väljer demokrati, humanism, social progress. En tredje ståndpunkt bygger på ett kritiskt tänkande bortom Korruptionen, bortom Kapitalet, bortom Kreml."
Ukrainas frihet ligger inom räckhåll, men det finns tillräckligt många som vill ändra på det för att man ännu ska hålla andan. Och frågan är om en "tredje ståndpunkt" ens är nödvändig i den här situationen. Det finns nämligen en som är hedervärd nog: frihetens och det nationella oberoendets ståndpunkt.

Expressens kulturredaktör Karin Olsson bemöter Linderborg så här: 
"Hon påstår också att västvärldens liberaler har "påhejat" fascisterna i det ultranationalistiska partiet Svoboda. Man kan kritisera att de högerextrema inslagen i demonstrationerna har uppmärksammats för lite och i vissa fall spelats ner. Man kan också vara orolig för att det råder en viss naivitet inför vad dessa människor ska göra med sin nyvunna makt i interimsregeringen.
Men man kan inte med hedern i behåll påstå att de lyfts fram av väst. De som däremot med rätta har "påhejats" är de demonstranter som kämpat mot korruption och totalitarism, och som föredragit ett närmande mot EU än mot Ryssland."
Bodil Zalesky har på annan plats här i bloggen skickat detta:

"Här är en text av Alex Voronov som jag tror klargör det språkliga läget i Ukraina"

Idag ska jag ägna mig åt Birgitta Bouchts memoarer. Redan har jag memorerat en rad ur den, då hennes moster säger åt henne som barn, att även om hon inte har möjlighet att tvätta fötterna varje kväll, så ska hon i alla fall peta mellan tårna! Det rådet är härmed vidarebefordrat.






tisdag 4 mars 2014

Gömslen och realiteter

Gettlinge gravfält. Södra Öland. Foto: Astrid Nydahl
Hur mycket hellre hade jag inte gömt mig på Öland nu. Låst en stugdörr. Bevarat tystnaden. Avstått all kommunikation och låtit naturen ha sin gång. Jag var nämligen på förberedande halvdagsbesök på Ortopedkliniken i Hässleholm igår. Det mesta såg bra ut. Fram till blodtrycksprovet. Skyhögt som vanligt. Efter många om och med kom beskedet: jag godkändes ej för operation. Så jag är tillbaka på ruta ett. Måste börja med annan blodtrycksmedicin för att sedan återkomma. Klassades dessutom som kategori 3-patient, vilket innebär att mina kroniska sjukdomar gör narkos omöjlig. Om och när det blir operation måste jag göra den i vaket tillstånd med ryggmärgsbedövning. Ja, jag hade hellre gömt mig på södra Öland, där i vintertystnaden och ödsligheten. Det här livet - som patient i skytteltrafik och ständigt nya överraskningar - ter sig alltför svårt. Och så säger jag till mig själv att låta min inre gnällpetter tystna, det pågår trots allt en militär uppladdning och det nya ryska riket under Putin visar vem de verkligen är och vilka avsikter de har. Det är så mycket angelägnare och ett verkligt skäl till oro. En mycket klok analys görs i dagens DN av historikern och författaren Timothy Snider:
"Hur den ryska interventionen än kommer att arta sig, så är den inte ett försök att stoppa en fascistisk kupp, eftersom någon sådan inte har inträffat. Vad som inträffat är en folklig revolution, med allt vad det innebär av oreda och förvirring. De unga ledarna på Majdan, somliga av dem radikala vänstertänkare, har riskerat sina liv för att opponera mot en regim som representerade, å det extremaste, sådana ojämlikheter som vi kritiserar här hemma. De har en erfarenhet av revolutionen som vi saknar. En del av denna erfarenhet är, dessvärre, att västerlänningar är provinsiella, godtrogna och reaktionära.
Än så länge har den nya ukrainska ledningen reagerat med anmärkningsvärt lugn. Det är mycket möjligt att en rysk attack på Ukraina kommer att utlösa en stark nationalistisk reaktion. Det skulle vara konstigt om den inte gjorde det, eftersom invasioner har en benägenhet att locka fram det värsta hos människor. Om detta händer, så bör vi se utvecklingen för vad den är: en helt och hållet oprovocerad attack av en nation mot en annans suveräna territorium."

söndag 2 mars 2014

Oleg Dorman: Ordagrant (Ersatz, översättning av Hans Björkegren)

Det finns böcker som blir liggande lite länge. Men de tittar liksom på en, uppfordrande, för att man ska förstå att de ska läsas. Så var det med Oleg Dormans bok, som ju enligt underrubriken är ”Lilianna Lunginas liv som hon själv berättade det i en film av Oleg Dorman". Nu har jag äntligen läst den, och det ångrar jag verkligen inte. Här har vi sovjetisk historia utifrån en fri andes perspektiv! Det är en kuslig, gripande och bitvis mycket tragisk berättelse som Astrid Lindgrens ryska översättare Lungina (1920-1998) ger oss. Den handlar om fattigdom, elände och förtryck, men också om hur man bevarar sin mänskliga värdighet i situationer då rädsla och misstänksamhet hotar att ta över hela medvetandet.

Lungina var nu inte en ordinär sovjetmedborgare. Hon hade en uppväxt i Tyskland, Frankrike och Palestina bakom sig och kunde, både utifrån språkliga kunskaper och en annorlunda mentalitet, se på det sovjetiska samhället med något andra ögon. Hennes berättelser om Stalintiden är påminnelser om vad som sker med människorna i ett samhälle där angiveriet har gjorts till högsta princip. Jag blev särskilt fascinerad av allt hon berättar om de stora, världsbekanta, intellektuella som kom och gick i hennes liv. Man möter såväl Solsjenitsyn som Andrej Sinjavskij, Julij Daniel och Andrej Sacharov. Hon berättar om Marina Tsvetajevas betydelse och maktens förnedring av henne.

Det finns mycket att säga om den här boken, den är rik både i sitt tidsperspektiv och i sin detaljrikedom Men jag vill inte närmare gå in på bokens förlopp, eftersom det vore att på förhand röja hur en dokumentär kan vara uppbyggd, med sin närvaro i nuet och i sin livslånga förståelse av hur ett enskilt människoliv kunde gestalta sig i både vardagens familjeliv och i ett yrkesliv som bara alltför ofta saboterades av censur och andra myndighetsingripanden. Men jag vill gärna understryka att Lunginas berättelse är så stark att jag känner mig privilegierad som fått läsa den. Mitt i den större kretsen av dissidenter träder där fram en människa av kött och blod, lika rädd som andra men fast besluten att hävda grundläggande värden och mänsklig överlevnadsinstinkt. Ordagrant är ytterligare en sådan viktig titel ur den ryska litteraturskatten som förlaget Ersatz gör tillgänglig för en svensk läsekrets.



lördag 1 mars 2014

Krig på gång. Ukraina som fri nation eller nationalsocialistisk mardröm

Krimkriget
Om man trodde att Putin och hans maktkrets skulle förhålla sig till passiva till utvecklingen i Ukraina måste man ha förundrats över de senaste dagarnas utveckling och då inte minst lördagens väg fram till ett ryskt parlamentsbeslut som ger Putin rätt att sätta in militära förband.Vad ska det tjäna till? Först och främst att säkra Krim och flottbaserna.

Men också, vilket man talade om i BBC redan lördag eftermiddag, att passa på att knipa så mycket av östra Ukraina som möjligt. "Putin ser inte Ukraina som en nation utan som ett territorium." Så sades det och då är det självklart att man som betraktare måste tänka nästa steg, nämligen att Putin vill säkra så mycket som möjligt av detta territorium som är bebott av ryssar, rysktalande.

Här hemma skramlar nationalsocialister och andra nationalister med "civila vapen". De mobiliserar anhängare som reser till Kiev för att understödja sina kamrater i Svoboda och andra organisationer. På den nya nätsidan Motgift.nu (som drivs av bland andra Jonas de Geer och inte ska förväxlas med Motpol.nu) och som jag helt kort berör i min kommande bok skriver man:
"Som nationalist vill jag vara konsekvent och tro på ett framtida Europa av fria folk i fria nationer. Att det finns ett ukrainskt folk och en ukrainsk identitet råder det inga tvivel om, och deras kamp för självständighet och suveränitet har mitt fulla stöd. Deras ledande nationalistiska parti är dessutom goda vänner med Svenskarnas parti, och har besökt oss i Sverige och dessutom flera gånger uttryckt sin solidaritet med vår kamp för ett svenskt Sverige. Nu är de inne i en avgörande tid för deras nations framtid och har gjort analysen att deras deltagande i revolutionen är till deras och nationalismens gagn (...) Ett nationalistiskt Ukraina är bra för nationalismen i hela Europa."
Och i en aktivistdagbok kan man läsa:
"Jag känner, djupt, att jag är övertygad om att Europas omdaning har börjat här, i Kiev, Ukraina."
Alldeles bortsett från att ukrainarnas frihetslängtan tycks ha nått en delseger på en mycket besvärlig väg, kan jag inte låta bli att fråga mig vad det är för ett slags "omdanat" Europa dessa nationalsocialister drömmer om. Ska man tro det allmänna svamlet på Motgift.nu så kan det formuleras negativt och så här i en text om fotbollslag av idag:
"Många vita ungdomar har gått miste om ett kontrakt eller en chans att få provspela på grund av det judiska inflytande i sportens värld, där vita trycks undan för att ge plats åt medelålders negrer med sviktande fysik."
Och så här när de Geer skriver om den islamistiska terrorn i London:
"Detta programmatiska vansinne – en följd av den gamla judiska maktstrategin att moraliskt och etniskt undergräva de vita, kristna nationerna – måste få ett slut."
Så ser världen ut från den horisont som Svenskarnas parti och andra nationalsocialister i vårt land skapar också för perspektivet på Ukraina. Det är därför de värvar frivilliga att resa ner. De vill livas upp i ett judehat som alltid tycks mig lika förbryllande. Vad har "judar" att göra med fotbollsturneringarna i Europa, vad har "judar" med avrättningen av den brittiske soldaten i London att göra?

Nå, det är lätt att ens eget perspektiv tippar över. Men när jag denna lördagskväll följer BBC och andra medier så är det förstås det omedelbara krigshotet som bekymrar mest. Även om jag tycker att man i denna situation också ska fundera över varför judiska ledare i Kiev uppmanat församlingens medlemmar att lämna staden - och helst också landet - och jag förstår varför den uppmaningen kommer, så menar jag att det är varje ukrainare - jude, ortodox, katolik eller av annan tro - som blir offer för den ryska politiken.

Blir det krig kan vi nog räkna med att varken USA eller EU kommer att bistå Ukraina. Istället kommer med all säkerhet landet att smulas sönder av de ryska anspråken, och med en formell delning i en nära framtid att bli ett mini-Ukraina där de forna ryska medborgarna istället förenat sig med Putins ryska rike. För att främja en sådan utveckling har de nya provisoriska makthavarna i Kiev aktivt bidragit med sitt urbota korkade beslut att inte längre tillåta ryska som officiellt andraspråk i landet (Detta visar sig nu vara ren desinformation. Följ denna länk, skickad till mig av Bodil Zalesky för vidare information).

Revolutionsromantikerna i Svenskarnas parti och Nordisk Ungdom ter sig lika patetiska som de romantiker av svart, brun och röd färg som på 1930- och 1940-talen tog värvning för att se till att den egna sidan vann i krigen. Spanienfrivilliga är än idag betraktade som hjältar, men i själva verket bidrog de bara till lidandet. Vad dagens Ukraina-frivilliga bidrar med är för tidigt att säga. Förmodligen får de bara uppleva det egna "segerruset", de blir "revolutions-turister" och kan publicera eggande dagböcker på nätet. I en militär konfrontation lär de inte ha mycket att bidra med. Om den ryska arméns vapen mullrar över dem kommer de hukande och rutinmässigt att förbanna "judarna".

***

Björnbrum skriver:
"Frågan är vad 'väst', kanske i första hand EU, skall göra om man sitter med västra Ukraina i knäet: fattigt, nedgånget, skuldsatt, fullt med obehagliga nationalister/fascister/nazister av gammalt ökänt märke. Kan man tänka sig att strategerna i Kreml har förutsett detta och är redo med förslag? Jag antar att de inte har önskat den nuvarande krisen, men de har förmåga - och kanske goda möjligheter - att vända krisen till något fördelaktigt för Putins långsiktiga politik. EU orkar knappast stötta upp ett fallfärdigt Ukraina, inte när unionen själv mår dåligt, men låt oss säga att Moskva kommer med ett erbjudande om samarbete ...? Putin har råd att verka storsint och uppträda som en första rangens statsman, det kostar inte så mycket när motparterna är fumlande korttänkta klantskallar. Han och hans stab kanske sitter och funderar några schackdrag längre fram, när ett skakat EU är redo att öppna närmare samarbete med Ryssland i en ekonomisk zon från Atlanten till Stilla havet. Skulle 'väst' krångla kan det ju alltid bli fel på någon gasledning eller så ..."
Kyiv Post skriver:
"However, Ukraine's transitional government has failed to prevent the takeover of Crimean government buildings and airports. Moreover, armed and uniformed men are manning road checkpoints under the Russian flag."

Ur Miguel Torga: Inre frihet. Dagböcker

Jag saxar några små rader ur Torgas förnämliga dagböcker. Hos mig väcker de ständigt eftertanke kring individen och massan.

"Coimbra 4 november 1965. Ännu ett manifest. Nu har vi hållit på i fyrtio år att skänka polisen våra autografer."

"Coimbra 25 april 1974. Militärkupp. Det var väl inte mycket mer att vänta av militärer? Under de senaste femtio årens förnedring här i landet har de arresterat och anklagat oss, fängslat oss och med bajonetternas hjälp säkrat makten åt tyranner. Vem kan glömma sådant? Men för all del, hur som helst är det ett steg. Bara vi nu inte får se parader i all framtid..."

"Coimbra 6 maj 1974. Revolutionen fortsätter och alla har bråttom att stämpla in."

"Coimbra 29 april 1986. Explosion i ett ryskt kärnkraftverk (...) Det första stora tecknet på den apokalyps som väntar oss."

"Coimbra 30 april 1986. Katastrofen i Tjernobyl igår skakar om hela min tankevärld. Samtidigt har min blick fått vila på en samling kakel i Hertigen av Óbidos gamla palats, och skogen av stillastående lyftkranar i Lissabons övergivna hamn kom mitt gamla portugisiska hjärta att blöda."

Citaten hämtade ur Miguel Torga: Inre frihet. Dagböcker 1933 - 1987 (Fabians förlag, översättning av Arne Lundgren).

fredag 28 februari 2014

Rabindranath Tagore: Farande fåglar

”Människorna är grymma, men människan är god.”

”Jag är ett barn i mörkret. Genom nattens täcke sträcker jag mina händer efter dig, min Moder.”

”Människan uppenbarar sig inte i sin historia; hon kämpar sig fram genom den.”

”Jag tackar dig, att jag inte är något av maktens hjul, utan är ett med de levande varelser, som krossas av det.”

torsdag 27 februari 2014

Valeria Parrella: Väntrum (Astor förlag, översättning av Ida Andersen)


Ny författare. Ny roman. Ja, det är så jag närmar mig Valeria Parrellas första roman från 2008, som finns i svensk översättning på Astor förlag. Valeria Parrella är född 1974 och har bakom sig också en novellsamling. Förlaget berättar att hon föddes ”i Torre del Greco och bor idag i Neapel. Hon har bland annat studerat litteraturvetenskap, latin och grekiska. Det litterära genombrottet kom med novellsamlingen Mosca più balena (2003). Parrella skriver även radioteater och arbetar just nu med ett operalibretto. Hon är en av de författare som bidragit till att vitalisera och förnya dagens italienska litteratur. Hennes böcker finns översatta till ett flertal språk. År 2009 filmatiserades Lo spazio bianco av Francesca Comencini.”
 
”Att erkänna lidandet har varit mycket svårt för mig. Jag har föredragit att tro på ett slags normal kontinuitet eller på de fina ögonblicken, framstegen i arbetet, förälskelsernas extas, graviditetens under. Bara dessa saker räknade jag som sanna. När smärtan hade överraskat mig hade jag inte trott på den, den var ett hinder, någon man ställdes inför enbart för att komma igenom, för att sedan återgå till det där andra livet”.

Orden är romankaraktären Marias ord. Hon är 42 år och undervisar i litteratur och engelska på en vuxenskola. Där har hon elever som är äldre än hon själv, ”enorma lastbilsförare” och andra som behöver gå tillbaka till ruta ett för att inhämta högstadiets kunskaper. Det är i denna miljö det brutala klassamhället framträder, det är en italiensk nutidsbild och Parrella ger oss den utan att en enda gång höja rösten.

Maria blir gravid i en ålder då ingen förväntas bli det. Hennes barn, redan inledningsvis med namnet Irene, föds alldeles för tidigt, närmare bestämt i sjätte månaden. Man varnar och förmanar henne: barnet kan vara dödfött, det kan dö, det kan överleva i kuvös, ingen vet.

Detta är romanens ramberättelse. Pendeln som slår mellan vuxenskolans speciella krav, Marias relationer med elever och vänner och så den där prenatalvården där barn ligger kopplade till olika maskiner och deras andning och hjärtslag registreras, där mammorna väntar, väntar, väntar. Maria säger det själv: ”Faktum var att min dotter Irene höll på att dö, eller höll på att födas, jag förstod inte riktigt vilket”. I dessa rum gäller inte vetenskapen som svar, men det är metoden man räddar liv med. I dessa rum väntar man även om man är dålig på det. Prenatalavdelningens väntrum blir scen för denna tröga och plågsamma process.

 
Jag tycker om Parrellas språk. Det rör sig hela tiden runt föremål och individer i processen, kretsar närmare och närmare för att ge oss bilden av dem. Ångesten inför det lilla barnet är inte klibbig. Den är saklig men ändå berörande. Hon är en kvinna som fött ett barn. Ingen försöker bortse ifrån det. Men hon vill ha sitt alldeles vanliga liv samtidigt, hemma, i umgänget och arbetet.
 
Det som tilltalar mig allra mest är att hon inte skriver mig ett lyckligt slut på näsan. Vi vet ingenting om det. Men en barnsäng bestämmer man sig för att köpa. När berättelsen slutar tänker jag mig att lilla Irene kommer hem och andas av alldeles egen kraft.