Eftersom jag just sett
Nattåg till Lissabon som film (den säljs med den engelska titeln
Night Train to Lisbon) i regi av Bille August, med Jeremy Irons i huvudrollen och Charlotte Rampling i en tung, bärande roll, samt Lena Olin och Bruno Ganz i två av de mindre rollerna - och tyckt väldigt mycket om den (trots de negativa omdömen den fick både i Danmark och i USA) - vill jag ändå ta tillfället i akt att påminna om romanen:
Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske
legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen
Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren)
skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att
både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår
tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos
i särklass bästa romaner.
Man kan säga att den schweiziske författaren
Pascal Mercier (Peter Bieri) gjort något liknande med sin roman
Nattåg till Lissabon (
Bonniers, översättning av Lars W Freij)
.
I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med
författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som
Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon
efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson
anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska
huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det
1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar
understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons
bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter
"Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är
en mångfald av sig själv."
Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda
individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok.
Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och
omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska.
Språkets egen skönhet förtrollar honom.
Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde.
Boken,
Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver
jag säga att både boken och dess författare endast existerar i
fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln,
som betyder
En ordens guldsmed, har fått det att svindla för
Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina
elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på
jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och
innebörder.
Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint
eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra,
och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra
skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men
det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess
uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.
Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med
nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar,
telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som
sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad "en ordens
guldsmed" kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens
nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det
hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När
Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den
portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi
föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.