fredag 21 februari 2014

Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Elva



Åsa Nelvin. Foto: Folke Johansson.
11. GATTET – EN PASSAGE MELLAN HEMLÖSHETER

”Ge mig gift att dö eller drömmar att leva” – så skrev poeten Gunnar Ekelöf i sin debutbok Sent på jorden, av honom själv betecknad som en självmordsbok. Lite oklart är det om han därmed syftade på att han skrev i stället för att ta livet av sig eller på att dikterna innehöll och uttryckte självmordstankar.

   En självmordsbok av helt annat slag – och där behöver ingen tvekan om terminologin råda – är diktsamlingen Gattet, skriven av Åsa Nelvin (1951-1981). När den boken publicerades, i augusti 1981, var författaren redan död.

Åsa Nelvin var i första hand prosaförfattare. Hon debuterade med en barnbok, De vita björnarnas land, 1969, följd av ännu en sådan två år senare, med titeln Det lilla landet. De är båda ett slags obehagliga samtidssagor. Så kan man också beteckna de två romaner som följde: Tillflyktens hus och Kvinnan som lekte med dockor (1975 respektive 1977). Båda har en ung kvinna som huvudperson, i den första heter hon helt enkelt N., och i bägge fallen handlar det om att försöka hålla fast en identitet som hotas av upplösning.

   Den omgivande verkligheten är förkrympt, skugglik, ett töcken utan verklig mening. Samtidigt ger det starkt kontrollerade språket en obehaglig känsla av något hårt undertryckt, av en panik som ligger på lur och när som helst kan bryta ut och slå allt över ända. Det är vad som sker i Gattet, med underrubriken Sånger från barnasinnet. 

Åsa Nelvin, född i Göteborg, hade en mycket splittrad barndom bakom sig. Modern förlorade hon som liten, och hon växte upp växelvis hos fadern i hemstaden och hos morföräldrarna i trakten av Helsingborg. Som tonåring kom hon in på Statens scenskola i Göteborg och hade senare en kort anställning som skådespelerska på TV i samma stad. I övrigt levde hon på tillfälliga jobb som städerska, kontorist, tidningsbud med mera.

I Gattet brister det uppdämda i något som liknar en flodvåg av sorg och vrede, uppgivenhet och trots, äckel och leda. Att huvudpersonen, den sjuåriga flickan Lisa – som förstås ska läsas Åsa – registrerar och återger allt med knivskarp sinnesskärpa bidrar i hög grad till gastkramningen. 

Det verklighetsnära språket, som då och då blixtrar till i poetiska bilder, tar sig fram längs två stråk: det ena går rätt in i Gattet, i mammas, mormors och alla mostrarnas solkiga, kantstötta, kaotiska värld, med skvalpande pottor, fettrandiga diskhoar, utspillt kaffe och trista gräl. Det mesta är i lika dåligt skick som vattenledningarna. ”Stammarna är ålderdomliga, kvidande av rost. / Kranen rister av en inifrån sprängande smärta / innan den rosslar till / och den tunna, brunaktiga strålen / äntligen sipprar ut / ur metallspiralens spruckna gummituta / som den sista blodlevrade uppkastningen hos en döende.” Språkbruket är talande.

   Det andra stråket utgörs av sex längre drömtexter. Där förstoras allt mot det groteska och flyter ihop i en röra av skräckbilder. Ödlelika varelser är vanligen förekommande representanter för något uråldrigt, nedanförmänskligt. Människor jagar och jagas, våld och äckel väller fram och har nästan konkret substans. Scenerna växlar snabbt, genom hela boken. Små stunder av ömhet, liksom för den delen av övergivenhet, i form av scener med modern, glimtar också förbi och förhöjer det obönhörligas tragik. 

Det är så naket, att läsningen gör nästan fysiskt ont. Det som väller fram låter sig inte kontrolleras, den förflutna tiden är ”ett övergrepp” och den skrivande bekänner sin rädsla för att ”sprängas i luften av sitt eget medvetande”. Om någon ändå kunde ta hjärnan till hjärntvätten! utbrister en dikt.

I grunden handlar det om övergivenhet, om ett svek så grovt att det varken låter sig repareras eller övervinnas. ”Det förflutna är på något sätt framför mig.” så lyder en nyckelrad i den allra sista drömtexten, den där allt redan är oåterkalleligt och den skrivande på väg bort. Det finns inget mer att veta om ensamhet, bara ett återstår: ”Därför, alla mina stendöda vänner, / ska jag stoppa mitt hjärta i en raket / och skjuta upp det tiotusen meter över jorden, / …och jag ska gå genom helvetet / och komma ut / i helvetets ände.”

Det är svårt att tänka sig plågsammare läsning än Gattet. Finns det något gott i den plågan, ligger det nog i upplevelsen, än en gång, av poesins överlägsna styrka, när det gäller att förmedla en människas smärta så att den gör ont även i läsaren, i mig.


                      Gattet – rinnande av ljus lera, en gulaktig
                      upplösande färg som på gamla fotografier
                      där motivet är på väg att erövras av papperet.
                      Jag går nerför trappan. Min lilla väska är
                      packad. Det blåser hårt. Jag har den blå
                      sydvästen. För varje gång är det samma sak,
                      fullkomligt självklart att lämna allt. Ja,
                      förhärdad – att inte veta vad kärlek är,
                      när jag haft alla dessa kvinnor omkring mig
                      som offrat sina tungor av rörelse. Gattet
                      bleknar bakom mig, vitnar med ett svagt
                      fräsande. Och i varje sekund upphör mitt liv
                      och deras. Det är bråttom nu. Mot mig blåser
                      halva kosmos, stora block av framtid. Hela
                      förorter stångar mig i sidan. En motorväg
                      passerar förbi i en oerhörd hastighet, ett regn
                      av het asfalt. Och allting upphör för alltid
                      att vara sig likt -
                      Följ mig inte längre. Det behövs inte.
                      Jag är på väg till er.

                                            (Gattet, den avslutande dikten)


torsdag 20 februari 2014

Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Tio

Bernt Stenberg. Foto: Per Helge

10. ATT GE SPÄNNING ÅT DET OMÄRKVÄRDIGA

Kravet att vara nyskapande driver ständigt författare och konstnärer ut i alla tänkbara och otänkbara riktningar. Ibland sker det till förfång för en än svårare konst: att skänka nytt ljus åt det gamla och välbekanta, för att vi ska få syn på det ovanliga i det vanliga. 

   En av dem som så tydligt föredrar det senare framför det förstnämnda är poeten Bernt Stenberg (född 1931). Han har bara publicerat två diktsamlingar, men i nästan varje text visar han sin förmåga att ge lyster och spänning åt det till synes omärkvärdiga.

Bernt Stenberg är född i Stockholm, men faderns verksamhet som frikyrkopredikant gjorde att familjen levde ett kringflackande liv. Sonen hann under barndomen och uppväxten bo på så skilda ställen som Bohuslän, Gotland och Bergslagen. I vuxen ålder kom han till Kristinehamn, där han blivit kvar och hela sitt yrkesliv arbetat som folkskollärare. Alla de här miljöerna, inklusive episoder från skolans värld, finns i hans poesi.

   I den första boken, Inomskärs, från 1979, möter vi individer som Nattvakten, Sömmerskan och mästerbrottaren och evangelisten Johan Richthoff. Den senare for omkring och berättade om sitt hårda liv och om sina framgångar på brottarmattan. ”Men min viktigaste match gick jag mot Herren Gud / och hans järnhårda nacksving kom jag aldrig ur.” Här skildras Schacksällskapet, och en dikt handlar om de blinda i stadens blindskola. Avdelningen Pastorns pojke innehåller erfarenheter och minnesbilder från barndomen. Här märks just inga konflikter, men desto mer av förundran och en bottenlös nyfikenhet på vuxenvärlden.

Rekognoscering i Bergslagen heter en sådan dikt, ett av de bidrag med vilka Stenberg vann Expressens stora landsomfattande lyriktävling. 1973. Den handlar om hur fadern cyklar runt som sjuttonårig evangelist för att undersöka möjligheterna att bilda fler församlingar. Ett och annat lovade gott, men desto mer talade emot. Han rapporterade, med malmletarens ord: ”Stråk av fyndigheter, men knappast lönande för bearbetning.”

   Nästa bok, som heter Omgivningarna, dröjde ända till 1990. I uppläggning och vad gäller motiv och miljöer liknar den ganska mycket den första. Dikterna blir gärna långa och utförliga, framdrivna av en berättelse vilken emellanåt tätnar i observationer som ställer allt i sällsam dager. En dikt tilldrar sig på regementets hinderbana, dit ungdomarna gärna sökte sig för att beundra de viga snabba männen som tog sig runt den kolstybbsdoftande banan. ”Den har lika snäva kurvor som stadion i det antika Olympia.” I den långa dikten Järsbergsslätten förekommer ett öde missionshus: ”Jag gick dit ibland och kikade in genom fönstren. / Bänkarna var staplade till taket i Lilla salen / i väntan på en ny väckelse.” Här finns också en dikt om elvaåringen som cyklar en hel natt i stadens omgivningar, ”upprörd och förtvivlad över all ondska i världen han bevittnat i tv och läst om i tidningarna.”

Just elvaårsåldern lockar Bernt Stenberg särskilt. Han återkommer till den i några av sina finaste dikter. På Harberget har många av Kristinehamnstraktens barn lärt sig orienteringens grunder. ”En flicka minns jag. Hon gick med stora steg och nynnade: En centimeter på kartan är hundra meter i verkligheten.” 

Banan lades alltid förbi torpet där en vithårig gamling bodde. Han lade ut fallfrukt åt barnen och försäkrade dem att hunden inte var farlig. Till den utposterade läraren kom de så, och ”Med ett tallbarr pekade de på sina kartor. De visste exakt var de befann sig på livets stig.”

Så är det hela tiden i Bernt Stenbergs poesi. Den fascination som stiger ur texterna utvinns ur ovedersägliga sakförhållanden. Saga och sanning, förundran och fakta är grannar i verkligheten, så ock i dikterna. Många av dem har helt enkelt något av sagans ton och skimmer; de bygger och återskapar med språkets hjälp gångna och närvarande tider, ting och människor. Det finns stark glädje i den ljuskrets som omramar det framlyfta; men mellan raderna finns en lika tydlig sorg. I det som liknar idyll syns sprickor och revor, även om de infogas med lågmäld saklighet.

   Den förhöjda vitalitet läsaren känner efter att ha läst de här dikterna kommer ur rena rama verkligheten.


                      Utflykt till ett innanhav

                      Barnen kopplar cyklarna två och två
                      som de sett militärerna göra.
                      De samlas på stranden, där sanden
                      ännu är hård av dagg.
                      Dimma driver in rå och kall.
                      Läraren berättar om Ancylussjön, landhöjningen
                      och Svea älv.
                      Han förklarar varför jordskalv kan förekomma
                      i dessa trakter.
                      Blanklaxen är en marin relikt.
                      När han påstår att alla människor på jorden
                      kan få plats på Vänerns yta lystrar barnen.
                      Misstrogna stirrar de ut i tjockan.
                      Vita och röda, gula och svarta?
                      All nöd så nära!
                      Då ljuder utifrån lommens klagande läte.
                      Solens eldklot rullar i den bolmande dimman
                      och stenreven skymtar som ryggar
                      på strandade urtidsdjur.
                      Men stämningar är flyktiga som skumflagor.
                      Snart leker barnen med bollar och äter sin matsäck.
                      Någon kastar upp sand och fångar kornen
                      på handens ovansida.
                      - Se så många barn jag får!
                      Andra rider grensle på en stock ut i vattnet.
                                                                 (ur Inomskärs)
 
  

onsdag 19 februari 2014

Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Nio

Foto: Curt Warås, 1987


9. SÅ GER HAVET MIG RO

Havet är det stora, återkommande motivet hos poeten Ebba Lindqvist (1908-1995). Havet som tröst och ro, som vidd och öppenhet, som mäktig malande påminnelse, i våg efter våg, om livets gång, som intighet, där frånvaron av mening i vår existens gör sig påmind.

   Att en bohuslänsk diktare ständigt återkommer till det motivet är förstås alldeles naturligt; Ebba Lindqvist var född i Grebbestad. Hon utbildade sig till och arbetade som lärare, och under perioder senare i livet var hon bosatt såväl i New York som i Beirut och Nairobi. Det stränga kustlandskapet, med naturens och människornas karghet, liksom med beroendet av havet för utkomst och försörjning förblev dock hennes hemmahörighet, både när hon tidvis lämnade det och när hon stannade kvar.

Om denna grund skrev hon i sina första diktsamlingar (hon debuterade 1931), från början aningen stelt och uppstyltat i språk och ton, och med en mörk livssyn.

   Undan för undan växte hennes poesi. den blev friare i ton och form och kunde rentav våga sig på att lovsjunga det dagliga levandet och dess märkvärdighet, om än med de mörka, sträva villkorens reservationer. Samlingen Fiskläge, utgiven 1939, berättar både gripande och kritiskt genomskådande om den vardagsmiljö ett fiskeläge utgör: ”Måsar och tärnor kivas som bäst, / allting är lika, dag efter dag, / handelsmän, fiskare och präst. / Lagen är Mose lag.” Här råder sträng fromhet, och makrill morgon, middag, kväll, skvallerkvarnar mal, och uppköparna av fisk blir rika, medan fiskarbefolkningen förblir i sin fattigdom.

   Men Ebba Lindqvists dikt växte utöver de geografiska ramarna. Den miljö hon kände så väl blev efterhand mer och mer en referenspunkt för hennes djupnande insikt i och erfarenhet av människans livsvillkor i alla tider.

   Och hon valde andra motiv för att gestalta detta. Kanske är hon, vid sidan av Rut Hillarp, den svenska diktare från det senaste halvseklet som mest konsekvent använt sig av klassiska myter för att belysa det mänskliga. Det är framför allt motiv från Bibeln och från antikens Grekland som fått stå till tjänst, och Ebba Lindqvist ger dem ofta en kvinnlig tolkning.

Hon väljer Jobs hustru framför Job, ger röst åt Judas mor, låter Eurydike tala till Orfeus: ”Vem hade sagt, att jag ville följa dig, Orfeus?” Hon, Eurydike, bekänner att hon själv ville sitt liv i Hades, att hon valde allt det som var skönare än livet och bortanför människohjärtat och kärleken.

Ett verkligt genombrott för den sidan av hennes poesi blev samlingen Sången om Fedra, som utkom 1952. Titeldikten är dramatiskt uppbyggd, med Berättare och Kör, och den skildrar den ohejdbara, katastrofala passionen och dess följder: sorg och död. Sångens verkan förstärks när den får bilda fond och eko för efterföljande dikter, som avskalat och naket gestaltar en personlig sorg och saknad. De är stora och rena i tonen, som om den väldiga närkampen med det tragiska hade verkat renande.
I nästa samling, De fåvitska jungfrurna, fem år senare, skriver hon vidare i samma stora ton, om livets tyngd och rikedom (och glädje), om dödens tyngd och ofrånkomlighet. De fåvitska jungfrurna vet att brudgummen kommer och att han är döden själv, och de är beredda.

   I Intervju med Sisyfos är det för denne evige stenrullare inte fråga om att förlika sig med tillvarons absurditet utan om att få sitt liv genom denna sten och att uppleva ständigt samma glädje i det ögonblick då den ligger stilla högst på krönet, innan den rullar ner. Ebba Lindqvists livsperspektiv är det samma, dubbla: av tillvaron som tvång och frihet, gräns och gränslöshet, sorg och lycksalighet, ljus och mörker, sten och grönska.

Med tiden tonas många av hennes kända motiv ner, närmare jorden. Mässa för måsar från 1966, hennes sista diktsamling, avslutas med två minnesvärda dikter: allra sist en Svit för vissna löv – närmare marken är svårt att komma – och dessförinnan Brev till en stjärna. Brevskrivaren, från sin plats ”invid TV på jorden”, skulle gärna vilja få skicka ett brev med rymdfararna till en stjärna, men dikten vänder snart blicken från rymden till jordfararna, envar som ska fara, inte i en rymdraket utan sex alnar djupt i jorden.

   Diktens mål blir till slut den resan, dess vikt och innebörd: ”Tomhänta kom vi till jorden, / men ingen går tomhänt tillbaka. / Var och en har sitt brev att bära. / Var och en har sitt brev / att besvara - / brev till en stjärna.”

Den här dikten om havet har hämtats ur samlingen Fiskläge, 1939:

                      Havet sjunger

                      Och om du älskar mig eller ej gör detsamma,
                      om ditt hjärta är varmt eller kallt gör detsamma,
                      och våra ord må vi spara.

                      Men om din längtan liknar min,
                      så lägg ditt huvud nära mig och lyssna, lyssna,
                      hur havet sjunger.

                      Det stora havet sjunger nära dig, nära mig.
                      Det frågar inte efter ditt eller mitt,
                      och vår rödaste önskan förbleknar.

                      Vem ropar på oss långt där ute,
                      vem kallar på oss,
                      vem vem är i nöd för vår skull?

                      Låt oss kasta oss dit ut, där vi hörde ropet,
                      och ditt rop skall stiga och sjunka i havet,
                      och mitt rop skall stiga och sjunka i havet,
                      tills allt blir tyst.