tisdag 18 februari 2014

Kiev och civilisationernas sammandrabbning

Inte behöver man ha läst Samuel Huntingtons bok om civilisationernas sammandrabbning, men det kan kanske underlätta för förståelsen av vad som sker i Kiev nu. De som idag dödas eller blir svårt skadade blir det inte i första hand för att det finns en konflikt mellan ukrainska medborgare och president Viktor Janukovytj. Jag tror det är viktigt att man nu höjer blicken en aning och ser det blodiga skeendet i en större kontext: här slåss i själva verket det nya Ryssland under Putin med EU under ekonomisk ledning av Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

KyivPost skriver:
"Acting Security Services of Ukraine head Oleksandr Yakymenko and acting Interior Minister Vitaliy Zakharchenko issued a public warning at 4 p.m. to protesters to clear the streets within two hours: “If by 6 p.m. the lawlessness doesn't cease, we shall be forced to used all legal means to bring order.”
By mid-afternoon, thousands of police officers had encircled the government district that includes the Presidential Administration complex, parliament and the Cabinet of Ministers. They chased protesters down to Independence Square, from Institutska and Hrushevskhoho streets near parliament, banging on their protective metal shields and encouraging each other."
Det lär bli mycket blodiga dagar nu. Frågan är om Angela Merkel och hennes allierade förstår allvaret, och om de i så fall är redo att utkämpa denna strid mot Ryssland och Putins allierade. Jag tvivlar. Om de gör det lär vi antingen få se en snabbt eskalerande konflikt eller en där EU lägger sig platt. Stora ord biter inte på Putin-väldet. Det finns inga mellanvägar. Det som Carl Bildt skriver ter sig alltmer som en önskedröm:
"Högst bekymmersamma nyheter från Kiev. Alla måste undvika alla typer av våld. Bara dialog och demokrati kan leda till en lösning. Alla i Ukraina har ett ansvar att säkra en fredlig lösning efter de tragiska dödsfallen i dag."
Redan i december skrev bloggaren Oskorei en intressant artikel om Ukraina-krisen som pekar på några faktorer - visserligen via en rysk nyhetskanal, men kanske just därför så belysande - som aldrig ens omnämns i svensk press:
"Sammantaget kan man alltså konstatera att situationen är betydligt mer komplex än att det ukrainska folket spontant rest sig för att få bli en del av det demokratiska Europa. Man kan också fråga sig hur de legitima intressena hos de olika grupper som här står mot varandra ska kunna förenas, här är snarare regionalism och federalism än ren etnonationalism lösningen. En principiellt viktig fråga rör också hur man som systemkritiker i Västeuropa ska se på det faktum att nationalister i många östeuropeiska länder ofta betraktar Ryssland som det historiska hotet mot sina respektive folk."
Även om jag inte alltid delar syn på frågor om etnicitet i sammanhanget, så är det ju en självklar sak att etniska ryssar i Ukraina vill något helt annat än resten av befolkningen. Också det kan man reflektera över utifrån Huntingtons tes.

Bilden från KyivPost: "A priest gives last rites to three demonstrators shot to death today by police. Their bodies were taken to the House of Officers on Hrushevskoho Street."

Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Åtta



8. SAMHÄLLETS TILLSTÅND OCH KONSTNÄRENS ANSVAR

”Hålla sig nära intill verkligheten? Intill är utanför.” Så skrev Birger Norman (1914-1995) i den sista av sina tolv diktsamlingar. Det är en rad som säger mycket om sin upphovsmans strävan, om hans förhållande till skrivandet och det han försökte fånga in med sin penna.

   Få av det senaste halvseklets författare har som Birger Norman borrat i det välfärdssvenska, granskat och ifrågasatt det, kritiserat, hängt ut och älskat det. Förutom i sin poesi gjorde han det i noveller och ett par romaner, i debattböcker och inte minst i artiklar i dagstidningar och i fackpress.

   Hans Vinkelskott i tidningen Metallarbetaren blev både berömda och mycket lästa, för sin bitskhet och sitt klarsynta sätt att ställa saker under debatt utan att vara demagogiska. Tvärtom, det mest utmärkande för Birger Norman är en sökande hållning, en som hellre ställer svåra frågor än ger enkla svar, en klarsyn som den hos Stig Sjödin men parad med ett vemod som nog var sorgen över alltings förgänglighet.

För i år jämnt 100 år sedan föddes Birger Norman i Svanö i Ådalen, där fadern var brädgårdsarbetare och senare faktor vid det stora sågverket. Det var också där sonen började, för att så småningom studera på folkhögskola först, Socialinstitutet sedan. Med tiden blev han ABF-instruktör, journalist och redaktör på Folket i Bilds förlag. 

   När han debuterade med dikter var det i så kallad mogen ålder, först i antologin Ny Lyrik 1950, därefter med en egen samling, Sånger vid floden, året därpå. Floden, det var i första hand Ångermanälven, i andra hand själva livsfloden.

   I den här samlingen fanns redan från början Birger Normans två dominerande teman, var för sig och i förening: existentiell utsatthet och sökande efter mening (med någon form av religiös inramning), och å andra sidan social och politisk uppfordran.

Än tydligare blev detta i nästa samling, Vandringsutställning, från 1953. Här möter också i flera dikter den tillspetsade, satiriskt bitska hållning som så ofta förknippas med Birger Norman. Sviten Amanuens med blandad kör är typisk: ”Ett nytt samhälle / fulländas under våra händer / och det är bråttom / för vi stänger kl. 15.00 / sommartid”, säger Amanuensen. ”Kedjad i luftdraget / från det stora utblåsningsröret / fladdrar en ensam sociolog”, heter det i Folklivsbilder, i samma bok.

   Den där tonen kom Birger Norman att utveckla åt olika håll, dels i mörkare och dovare toner, där en existentiell smärta ”i social infattning” kunde formuleras, dels i än skarpare, aforistiskt korta och snärtiga dikter. I det senare fallet riskerar han ibland att bli både sökt och övertydlig, som om han offrade en sammansatt tanke för en snitsig formulering: ”Artlikas utbyte - / på sin höjd ett kafferep, / ett rep åt de redan välhängda.” Dikten heter Trivselkväll och ingår i Vinterfiske, annars Normans kanske allra finaste diktsamling.

Det fyndiga kan också räddas oskadat, som i en liten dikt (också i Vinterfiske) om han som är en i målgruppen, som står i produktionen och är föremål för bekymrad omsorg uppifrån. ”Nu nödgas vi ju försöka ge honom en känsla av att vara med och bestämma. Företagsnämnd. I övrigt glömd.” Den här sidan kom Birger Norman att lyckosamt utveckla på ett nytt sätt, när han i mogen ålder gav ut ett par samlingar med dikter på ångermanländskt mål: Utanikring och Speleka (1976 resp. 1980). De såldes i jätteupplagor och spreds även på grammofonskiva.

Birger Norman hävdade sin demokratiska övertygelse och sin jämlikhetsplädering mot både ideologiska kotteribildningar och den dubbelmoraliska karriärism som deformerade arbetskamrater till klättrare och svikare. Han vidgade också gärna det skrivna till att rymma världen utanför det svenska folkhemmet, skarpt och kärleksfullt i exempelvis dikter om det Tjeckoslovakien som härtogs av sovjetiska trupper i augusti 1968.

   I sina sena samlingar visade han också mer och mer av en smått romantisk kärlek till den svenska naturen, utan att för den skull montera ner den kritiska tvesynen. Sverige är ett okänt land, menade han ännu i Vinterfiske, mellan staplarna i statistiken syns människorna som sandmyror. ”Undersökarna har god utbildning men skral insyn.” Det förhållandet har väl knappast förbättrats sedan dess.

Om tillståndet i samhället är ett av Birger Normans teman, är ett naturligt och återkommande följdtema konstnärens, författarens ansvar i sammanhanget. Dikten här nedan, som inleder samlingen Vinterfiske, visar hans höga tankar om just konstens möjlighet, och betydelse.


                      I människans ändlösa slaveri under sig själv
                      och sina avgudar
                      har konsten varit med från början.
                      En bild, en åtbörd,
                      en viskare i mörkret,
                      mörkret som ibland kallas ljus.

                      Konstens medvaro kan inte fixeras
                      med två skänklar
                      och ena ögat.
                      Man kan bara ta den på allvar.
                      Där sviker alla politiska gudar.
                      Där blir man alltid ensam.
                      Det är konsten som håller en kvar
                      bland människor.
                      Konsten är den samhörighet
                      som inte sviker,
                      elementär som blodet.

                      Konsten tar till sig och äter av allt,
                      smälter och växer
                      där lärorna lemlästar
                      och stöter ifrån. 




måndag 17 februari 2014

Veckovisa refränger

Hangö, Finland. Foto: Ulrika W.
Idag har det redan varit måndag ett bra tag. Som ni trogna läsare har märkt har bloggen ett tag gästats av poeten Per Helge och hans serie om bortglömda lyriker. Jag vet att serien är omtyckt och den rullar på lite till.

Själv nöjer jag mig med små och korta inhopp. Det är illa ställt med hälsan och jag är sängliggande för det mesta. Inte för att det är ett särskilt stort problem. Jag har ju varken tider att passa eller betalda uppdrag att slutföra. Det jag pysslar med nu är att försöka få till stånd hundra förhandsbokade exemplar av min bok om identitärerna, så att produktionen av den kan börja. Annars läser jag mest. Har bland annat hunnit med E.M. Forsters fina Maurice - det kommer en kort anmälan här den 24 februari - och några volymer Cioran. Och så har jag i helgen läst Lennart Svenssons Antropolis, en framtidsvisionär roman som höll mig fast till sista sidan. Den är idérik, spännande och full av oväntade infall.

När en ännu inte utläkt halsinfektion gifter sig med två artrossjuka knän blir det emellanåt bara för mycket. Då tar jag av glasögonen och vänder mig på sidan. Det tar kanske en minut eller två, så sover jag. Klockan får ticka för sig själv. Jag bryr mig inte om den. Det enda som angår mig en måndag är att hämta in veckans nummer av TLS från brevlådan, och att se till att en anständig middag blir lagad.

***

Både TLS och middagen är nu avklarade. Och på sista sidan av TLS - den läser jag alltid först - finns följande lilla glädjerad till alla oss som numera utger våra böcker "på eget förlag" som det heter:
"Proust did it, and William Blake. So did Walt Whitman, Jane Austen, Beatrix Potter and Stephen King. Self-publishing has a rich past..."
Nå, men varför ger man ut själv? I mitt fall är svaret enkelt: min utomordentliga förläggare, Helena von Hofsten på förlaget Tusculum, lade ner på grund av sjukdom. Tre böcker hann jag utge hos henne och min erfarenhet var uteslutande positiv. Efter det hade jag verkligen ingen lust att börja leta förläggare igen. Så enkel kan förklaringen vara. Men nu vet jag att jag är i gott sällskap, också med hänsyn tagen till det förflutna. 



Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Sju


Sten Hagliden med hustrun Eivor

7. KNOTIGA DIKTER SOM NÅR ÄNDA IN I MÄRGEN

Sten Hagliden (1905-1979) har en udda och alldeles egen röst i den svenska poesin. Från början nära besläktad med det språkets och själens desperata övertryck som fanns i Birger Sjöbergs Kriser och kransar, och kanske inspirerad även av den knotige Gunnar Björling, han som var ömsom så sublim och ömsom så jordiskt låg, utvecklade Sten Hagliden en ton som blev alltmer oefterhärmligt hans egen.

   Född i Örebro utbildade han sig till lärare, som fadern före honom, och flyttade till Stockholm där han kom att bo resten av sitt liv, tillbakadragen på ett självvalt vis. Mellan åren 1932 och 1978 hann han publicera fjorton diktsamlingar. Därtill tre urvalsvolymer, av vilka den fylligaste heter Tillrygga och ger en bra sammanfattning av hela hans produktion.

Få poeter, om ens någon, har formulerat så korthuggna titlar på sina böcker. De heter sådant som Tvärträ, Bomärke, Stickspår, Rop, Livsgeråd, Utmarks, Kvällsordat. De allra tidigaste skvallrar om det utgångsläge poeten började i: Rastgård, Bundens åtbörder, Kringrännas. I Bundens åtbörder finns den talande dikten om Gårdvars kedja som ”rasslar genom mitt liv, / …Blir det aldrig mer / än detta skrammel…” Andra titlar i samma samling är Dialog med en mur, Ord vid stängsel, Åtbördernas förgäves.

   Ur detta söker poeten en räddande väg, en där den i sig själv så instängde kan se ”syftets vägvisare / belysas av min självförglömmelses lyktor.” Att försona sig med sin instängdhet i det egna jaget eller att försöka spränga denna begränsning, se där en kamp som pågick och gestaltades genom hela Haglidens skrivande liv.

I Kringrännas finns också dikten Skohorns jubel, ännu en variation på bundenhets- och ofrihetstemat: skohornet gör sin plikt ”när foten efter kampen mot sin egen form / dovt smackar ner / i en förnämlig läst.” Den dikten är också betecknande för ett annat grunddrag hos Hagliden, en förkärlek för det han själv kallade motivens styvbarn. Som få andra poeter har han sökt sig till de ”låga” ämnena och diktat om nåldynan och färgflagan, om omvägen, gångjärnet och fotskrapan. Och vem mer än han har skrivit om prepositioner och verbens tema, om urinstrålen och om pubeshåren!

   I de första samlingarnas knotiga och spända dikter var inspirationen från Birger Sjöberg tydlig, inte minst i mängden av nybildade ord: försåtssand, givmildhand, timligprats bubbelvatten, särlingsot. Sådant tonas efter hand ner; medan knotigheten, det till själva kärnvirket reducerade språket, hela tiden utvecklas och blir till det idiom som är så omisskännligt eget. I dikten Slaktat, ur Karga ägor, talar han om att vräka ut innanmätet: ”hala uttrycksslyngor och ordslamsor”, och om att flå sina floskler. Strävan är att nå in till själva märgen, till det unika i det vanliga. Där ligger hans växande egenart.

Vara sin formel trogen, det blir ett motto för Haglidens bändande i språkets tvärträ. Inom den ramen kan han med tiden också hitta avspändare tonlägen. I Till fots, från 1955, den bästa av hans tidiga samlingar, finns naturdikter och ”allmogetavlor” från hans hemtrakter i Närke som är både dova och ljusa. Ett avspändare språk finner man också i Klackjärn, klockjärn från 1962, inte minst i dikter om skapandets mödor, och i Bomärke från 1965 kan man läsa den bejakande Över hundlokorna, en av de många dikter han tillägnat hustrun Eivor: ”Glädjen svävar, / sjunker i / dikeskantens sky, // lyfter likt ett dansande / vingljust fly, / är som den ej kan bottna / men ändå bor / i detta gungande / vita flor.”

Nog är Hagliden sin formel trogen, när han diktar om kantiga människoindivider och karga marker, om gråheten och lågheten och den levandets ofrihet han aldrig förmår bryta sig ur. Han som förgäves lyssnat efter en trosbekännelse att mumla med i bland människor har utnämnt till sin församling: ”enbacke, karg svenskmark”. På ett beundransvärt sätt varierar han sina få teman, och med åren djupnar de mot en växande fond av förgänglighet och annalkande livsslut. 

   Grundhållningen av tvivel och skepsis står sig, men den buttra kärleken till levandet slipper allt tydligare fram. Denna säkerligen plågsamma klyvnad i det egna livet har Sten Hagliden tuktat och gestaltat i en rik poetisk produktion som inte liknar någon annans.

Här följer en dikt ur samlingen Livsgeråd, 1967:


                      Omvägen talar

                      Min asfalterade spikrake släkting,
                      hetsens och de dånande hjulens vän,
                      föraktar alla dröjande steg.
                      Jag är en ringlare,
                      en tidsförstörare,
                      lugnet mitt väsen,
                      avkroken min frände.
                      Trampgräs snörar in mina kanter
                      och vitgröe bäddar hjulspåren.
                      På knastrande sandens språk
                      talar jag med den ensammes sulor.
                      Över enarnas hed
                      blir hans steg dovt tysta
                      i min nötta pinnmo.
                      Nu genom tallskogens susande
                      förnimmer jag hans enstaka tankar.