måndag 10 februari 2014

'Man är bra på att beskriva det man hatar' - om Österrike och Schweiz efter folkomröstningen

"(Thomas) Bernhards författarskap kan te sig som ett tydligt exempel på den maniska vändning psykoanalysen studerat - övergången från melankoli till mani innebär att den inre tomheten projiceras utåt som hat. I Bernhards fall riktas det maniska hatet mot fosterlandet Österrike, 'Man är bra på att beskriva det man hatar', skriver Bernhard. Själv tröttnar han aldrig på att smäda sitt hemland. Detta hat är själva drivkraften bakom hans skrivande."
Max Frisch(1911-1991)
Dessa ord, hämtade ur Daniel Birnbaums och Anders Olssons Den andra födan - en essä om melankoli och kannibalism kom för mig idag sedan jag läst en hel del texter om folkomröstningen i Schweiz, där drygt 50% av väljarna sade nej till fortsatt invandring. Varför tänkte jag att dessa rader och folkomröstningen hör ihop? Jag gjorde det utifrån Bernhards och andra österrikiska författares konsekventa angrepp på och hat mot makteliten och frågar mig: finns det en sådan intellektuell krets i Schweiz? Max Frisch skulle väl hört till samma krets som Bernhard och Jelinek - men skulle man i hans fall kunnat tala om hat?

Sådana som Robert Walser och Friedrich Dürrenmatt kanske man hellre skulle ha kategoriserat som outsiders, inte som maktkritiker i första hand. Och de - samtida - författare som finns representerade i antologin Sensommarmöten. Schweiz berättar känner jag inte ens till. Så frågan får hänga i luften: skulle en maktkritisk grupp intellektuella ha skällt med de goda eller skulle de ha anslutit sig till en kritik av rådande omständigheter? Det kan vi förstås inte veta, särskilt inte jag som inte ens kan läsa tyska ordentligt och som därför saknar konkreta kunskaper om eventuella sådana opinionsyttringar.

Nå, funderingarna leder mig till något jag redan var medveten om: mina kunskaper om den lilla rikemansstaten är ytterst ringa. Jag vet att en fjärdedel av invånarna är "utlänningar" (vad betyder det - är de franska och tyska bankirer med tillhörande affärsjurister som ska skydda deras rikedomar, eller är de nordafrikanska gatsopare?).

Min personliga erfarenhet av landet inskränker sig till ett dygn i Zürich, på väg hem från Libyen missade jag ett plan, sov över med min albanske vän och fick tillfälle att stifta bekantskap med några av de kosovo-albaner som senare skulle bilda UCK. Men det har ju ingenting med gårdagens folkomröstning att göra, annat än att också den handlade om vilka människor som bebor ett visst europeiskt territorium (och i de albaners fall jag talar om ledde det till att man tog till vapen i kampen mot den serbiska övermakten).


söndag 9 februari 2014

De lurades strålande stupiditet...


"I varje människa slumrar en profet, och när han vaknar finns det lite mer ondska i världen..."
Ingen blir ju förvånad när jag säger att citatet är hämtat från EM Cioran (närmare bestämt ur Sammanfattning av sönderfallet från 1949, i svensk översättning av Nikanor Teratologen). Ändå ville jag återigen citera honom, därför att jag i just det här avseendet ser hur nära en banal sanning han kommer. Någonstans i samma bok kallar han Paulus för "den mest betydande valkampanjsledaren genom alla tider", och när han diskuterar kristendomen som monoteistisk religion säger han:
"Kristendomen framträdde; en enda Gud - och fastan. Och en era av trivialitet och upphöjdhet inleddes."
Man skulle förstås kunna invända att ondska och trivialitet inte är samma sak. Men om man stannar upp kanske man ändå ser det till en början inte fullt synliga sambandet. Profeten, läran, ideologin, ismen - är de inte alla slutna tanke- och idésystem som bär på en enda sanning och därmed presenterar sig i världen som lösningen på människans problem? Profeten träder fram. Ondskan tilltar. Inte behöver man ens harkla sig och viska tyrannernas namn. Cioran talar om gudar och okända monster.
"Om ett av dessa monster segrar, så sätter sig en ny värld i rörelse, rå, dunkel, intolerant, tills den förbrukat sin gud och befriat sig från den; ty människan är inte fri - och ofruktbar - förutom i de mellanrum när gudarna dör; slav - och skapande - är hon när de frodas som tyranner."
Man skulle kunna ställa sig på en (imaginär) höjd, betrakta världen man omges av och med Ciorans ord frågande utbrista:
"Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?"

lördag 8 februari 2014

Misslyckandets värdefullhet

I sjuksängen läser jag Tobias Dahlkvists bok Eremiten i Paris. Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst. Gång på gång hamnar jag i ett tema som jag under många år kretsat kring och försökt närma mig alltmer konkret:
"Tiggare och prostituerade återkommer ständigt i hans böcker. Han talar om sömnlösa nätter när han vandrar längs Paris gator tillsammans med någon gammal prostituerad kvinna som anförtrott honom sitt livs historia. Han talar om bekanta som skulle kunna tjäna stora pengar men som väljer att leva utfattiga. Dessa är de människor som Cioran menar sig vara besläktad med. Att vara en misslyckad, en raté, är på ett paradoxalt sätt ett ideal för Cioran (...) Gång efter annan återkommer han till misslyckandets värdefullhet, som när han i en av intervjuerna slår fast: 'Misslyckandet är en väsentlig och fruktbar filosofisk erfarenhet.'"
Motsatsen har för mig alltid varit synonym med armbågsframgång och karriärslickande. Vem orkar i längden leva ett sådant liv och kalla det lyckat? I Ciorans anda föredrar jag misslyckandet, också när febern är hög och kroppen oförmögen till något annat än viloläge.

måndag 3 februari 2014

Mättnaden kan i bästa fall befria människan


Foto: A. Nydahl

Den mentala och fysiska stress som plågar den moderna människan måste ha sin startpunkt i konsumismen. Om man alltid tycker att man ligger efter de andra i fråga om kläder, hus och hem, bil och sommarnöje, sneglar man på grannar och bekanta, så att stressen varje dag skruvas upp till en ny nivå. Adorno skrev: 

"På samma sätt som massamhällets konsumenter genast vill uppleva det nya, så är de ur stånd att avstå från något."
Att avstå är detsamma som att stiga ut ur konsumismen som livsstil. Man kan inte avstå om man alltjämt lever med den mentala och fysiska stress som kommer ur ett konsumtionsbehov, verkligt eller inbillat. Varje försök att vara modern slutar i en monumental känsla av otillräcklighet. Efter varje ny konsumtionsrunda hinner alltid en eller flera av de inköpta varorna föråldras innan man ens kommit hem. Konsumtionskulturen hinner aldrig ifatt sig själv. 

När det uppstår en mättnad ropar medierna om kris. Hur många tv-apparater är det möjligt att köpa, hur många skjortor, blusar, kjolar, kavajer, innan den totala mättnaden uppstår? Varje ekonomisk "kris" är en indikation på mättnad. Mättnaden kan i bästa fall befria människan.


söndag 2 februari 2014

Ett liv i stillhet är inte ett dåligt liv

Foto: Astrid Nydahl
Vad blir det av en resande människa när sammanbrottet kommer? Jag började mitt unga liv som resenär, först försiktiga resor, med tåg, buss eller liftande till Hamburg, Amsterdam, Paris. Ingenting kunde fylla mig med sådan förväntan och glädje som dessa resor. När jag var i tjugoårsåldern föll jag för det totalitäras frestelse i Albanien. Jag var där ett antal gånger och blev alltmer förälskad. Min sista resa, 1978, öppnade dock ögonen på mig för vad en diktatur är. Jag slutade med sådana resor. Den röda fanan attraherade mig inte längre. Jag fick se vad tortyr och nackskott innebär. Det totalitära utgjorde inte längre en frestelse.

Hela 1980-talet och en bit in på 1990-talet fortsatte jag resa i avsikt att skriva: till Libyen, till Israel, till Portugal, till Tjeckien, England, Holland, Frankrike, Finland. Jag skrev mycket. Gjorde radioprogram. Skrev reportage för resemagasin och dagspress. Skrev om panarabism, om intifadan, om sionismen. Reportage blandades med intervjuer och texter kring idéhistoria och politik. England, med tonvikt på Black Country (West Midlands) men också Londonregionen, blev något nytt som kom in i mitt liv från och med 1994.

Jag minns särskilt mina Lissabonresor. Det var i Lissabon jag förstod att fadon skulle bli en viktig del av min personlighet. För alltid. Den blev verkligen det. Första resan dit gjordes 1983. Då var jag alltså 31 år. Jag kom dit med min vän Carlos Valente och min kollega och vän Per Helge. Allt började så bra, vi återvände dit varje år. 1985 var jag mogen för något större. Jag hade förfärliga problem med magen men satsade ändå. Vi fick presskort från Sydsvenskan och skulle efter en vecka åka norrut i Portugal, sedan Spanien och Frankrike och norrut. Vi hade fått ut ett förskott från tidningen. Jag mådde pyton hela veckan. Var helvit och förstod först senare att om jag druckit vin hade jag mått bättre. Ty samma dag vi skulle resa norrut havererade jag, på stationen utanför tåget till Oporto, kom i ambulans till ett vidrigt sjukhus, och efter många om och men hamnade jag på Malmö allmänna med en diffus diagnos (man gissade på gallsten). Jag gick genom hela vårdapparaten tills jag hamnade på psyket. Ja, där är jag än, hos samma läkare.

När jag 1985 hade börjat medicinera mot panikångesten återupptog jag resandet. Det fortsatte med samma naiva optimism som före sammanbrottet. Mina sista resor gick till England (Black Country) våren 2008 och våren 2012. Mest har jag dock lagt undan passet.  Min tanke är denna: ångesten och depressionerna är en del av arvet (hjärnan, signalsubstanserna). Men när det verkliga sammanbrottet kommer vet vi aldrig. Det skedde för mig alltså då, vid 31 års ålder. Idag är jag mer än 60. Kan jag dra någon slutsats? Ja, jag drar en slutsats: våra liv står skrivna i den genetiska koden när vi föds. Det är inte defaitism att säga det, det är klarsyn. Vi kan hantera det mer eller mindre bra. Det största problemet är nog att vi vägrar lyssna till våra inre signaler, att vi rent fysiskt försöker överrösta psykets budskap. Ett liv i stillhet är inte ett dåligt liv. Jag har lärt mig att det rentav kan bli det slags liv som räddar mig från nya sammanbrott. 

(Detta är ett utdrag ur min bok Solitär i nyspråkets tid. Är du intresserad av boken kan du sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com)


lördag 1 februari 2014

"Nydahl har ingen organisation med helig skrift som ger tröst..."

Ny recension av min bok Solitär i nyspråkets tid hos Björn Nilsson. Som alltid när han skriver om mina böcker får jag en liten ögonöppnare som tar mig tillbaka till den tid då jag själv betraktade världen ur ett radikalt vänsterperspektiv. Björn Nilsson har en världsbild som i många avseenden kunde ha varit hämtad ur tidningar som Gnistan och Proletären, eller deras nutida efterföljare. Han vill - inbillar jag mig - förstås helst se att människor betraktar, beskriver och förändrar världen utifrån de stora läromästarnas recept. Men han ser att jag saknar "en helig skrift" - hans hänvisningar till Augustinus betyder förstås i första hand bibeln som sådan skrift, men jag läser gärna också in de tongivande texterna av den kommunistiska rörelsens heliga skrifter av Marx, Engels, Lenin, Stalin, Mao och andra. Ett smakprov ur Björn Nilssons recension:
"Från det personliga till det globala finns det så mycket som är illa (men också personliga ljusglimtar). Vi jagas av konsumism, pladdermedia, obegåvade/halvbegåvade människor och totalitära rörelser av världslig eller religiös natur. Det ser inte bra ut i världen. Det som saknas är Augustinus’ långsiktiga förhoppning om att det kommer att fixa sig. Nydahl har ingen organisation med helig skrift som ger tröst och förhoppning om en ny himmel och en ny värld. Det finns en ‘underjordisk international av fria andar’ som han uppskattar. Det är i stort sett inga jag läst så det kanske är bäst att hålla inne med omdömena. Frågan är om denna ‘international’ är så mycket effektivare än Komintern?
Att ta avstånd från världen som den ser ut omkring en kan ge två olika reaktioner. En ytterlighet är att helt ignorera vad man har omkring sig och spana efter något ‘bortom’. Den andra ytterligheten analyserar och söker förändring. Nydahl verkar pendla mellan de två. Varför skulle han annars diskutera kvalitén på samtidens spekulationsbyggen i trakten? I själva verket är han ju inne i diskussioner om samtiden så gott som hela tiden, det är bara det att han inte mår så bra av vad han ser. Det är länken till förändringen som saknas, men den plockar han bort själv genom att inte vilja vara med i några sammanhang som han har svårt med – och de verkar vara rätt många. Det blir pekande på olika saker som inte är bra, men det blir ingen diskussion om tänkbara lösningar. Tidigare organisatoriska anknytningar verkar inte ha gett mersmak, och då blir man en solitär som kanske inte kan påverka så mycket."
Det sista stycket kritiserar min ovilja mot kollektiva sammanhang. Jag tar bort "länken till förändringen". Ja, det är alldeles riktigt. Jag tror inte att någon sådan länk finns. Inbillar mig inte alls att en verklig förändring är möjlig. Det som väntar oss - eller våra barnbarn - är ingenting annat än nya, cykliska, katastrofer. Därmed har jag också gått in på Nilssons avslutande resonemang. De är kanske lärorika, men de äger inte mycket relevans för det jag skriver om i min bok. Någon vurm för överheten - engelsk, svensk eller annan - har jag aldrig ägnat mig åt. Jag kommer ur och identifierar mig med just den underklass han tror att jag möjligen föraktar. Det gör jag inte, men jag ser hur illa det går för den just nu och anar att det värsta ännu inte inträffat. Därmed har jag väl egentligen också sagt att jag varken tror på den koloniala tiden, imperialismen eller socialimperialismen och dess folkmord. Jag ser ingen kvalitativ skillnad på belgarnas, tyskarnas, fransmännens och engelsmännens blodiga tid i Afrika och på de kommunistiska härskarnas folkmord i Sovjet, Kina och andra länder. Mitt perspektiv är inte partigängarens. Jag avstår gärna från varje form av förtryck.

Hela recensionen kan man läsa här.


Grégoire Delacourt: Allt jag önskar mig (Sekwa, översättning av Sofia Strängberg)

Två dagars ovanligt munter läsning är avslutad. Det händer visserligen rätt så ofta att man känner så efter en bok från Sekwa. Men jag blev glatt överraskad när jag redan i början av den här berättelsen kände förtroende för rösten, stilen och själva berättelsen. Delacourt slussar läsaren in i en tillvaro som känns mycket trovärdig. Ämnet är ju inte det lättaste att hantera: den gigantiska lottovinsten och hur man hanterar den. Så sent som den här veckan meddelades att Margot Wallström lämnar sin tjänst i FN för att basa för den svenska lottoverksamheten. Mina åskmolnstankar kom som på beställning, men jag tänkte sedan efter och drog mig till minnes att just denna verksamhet i Storbritannien finansierar viktiga och tunga delar av kulturlivet.

Vad Delacourt visar är en aspekt man inte kan blunda för, nämligen hur den stora förmögenheten också kan förstöra och förgöra människor. Spelberoendet är en aspekt som inte alls berörs i romanen, och det hade inte heller haft en plats där, eftersom Delacourt berättar om en kvinna som aldrig haft en tanke på att spela på Lotto.

Men det gör hon alltså. Jocelyne är gift med sin namne Jocelyn. Hon driver en liten sybehörsbutik i hemstaden Arras. Det är en stilla vardagslunk vi möter henne i. Först när hon startat bloggen Tioflinkafingrar börjar det hända saker i hennes liv. Hon har snabbt fått tusen läsare och det förundrar henne. Bloggens rikedom är jag själv bekant med och kunde bara le och nicka instämmande åt denna skildring. Det är sann och övertygande. Så här blir det när man driver en läsvärd blogg, oavsett ämne. Jocelyne skriver om allt som har med tyger, nålar och trådar att göra.

Natten innan hon ska resa för att hämta ut sin stora Lottovinst älskar hon ömt med sin man. Hon anade att det fanns ett skäl till att natten blev så fin, och livet ska bekräfta det för henne. Hon har redan börjat räkna på allt hon ska köpa till mannen. Men hon tycker att tankarna spårar ur. Det ter sig fasansfullt.

Den vita lögnen får hon ta till när hon reser till spelbolaget utanför Paris. Hon tas emot med högtidsord och en specialinkallad psykolog som ska berätta om alla farorna med en sådan vinst. Inte minst understryker psykologen att hon kommer att bli mycket uppvaktad av människor som behöver pengar. Hennes vinst motsvarar ett tusen normala månadslöner för en vanlig människa: 18 547 301 euro!

Hon väljer att avstå en banköverföring och får hela beloppet utskrivet på en check. Redan där börjar jag oroa mig för hur det ska gå. Tänk om någon stjäl hennes väska på tåget tillbaka till hemstaden Arras. Men hon har redan börjat grubbla på sin plan.

När maken tar emot henne ovanligt ömt på stationen misstänker hon säkert att han redan vet. Ryktet sprids med eldens hastighet i alla fall. Man vet nu att det är en kvinna i just Arras som tagit hem storvinsten. Men man vet förstås inte vem.

Jocelyne viker ihop checken. Nej, redan i nästa mening förtydligas det: ”Knycklar ihop den i min knutna hand.” Vad ska hon göra, ska hon kasta bort den? Man får följa berättelsen utan att veta. Men allt får sin dramatiska förlösning när man inser – samtidigt som Jocelyne – att mannen stulit hennes check och rest, för att aldrig mer komma tillbaka. Så ser berättelsen ut. Den handlar om svek och förräderi. Hon hade inte tänkt lösa in förmögenheten till sitt konto. Hon hade valt att fortsätta leva ett normalt liv utan lyxkonsumtion och allas vetskap om hennes plötsliga rikedom. Men mannen hon älskar och lever med sticker hål på allt det hon håller högt. Det är ett förräderi alltför stort för att hon ska orka bära det.

Här måste jag stoppa. Om jag berättar resten av romanen förstör jag ju den. Men jag kan försäkra att fortsättningen, hela vägen fram till de avslutande mailen från Jocelyns bloggläsare, vänner och släktingar står sig bra. Trots de rätt så dramatiska vändningarna i intrigen så känns hela berättelsen trovärdig och sann. Att man dessutom avslutar läsningen med ett leende på läpparna kan bara bli ett plus. Jag är glad för att den här lilla romanen gladde mig. Tack igen, Sekwa.

fredag 31 januari 2014

Solsjenitsyn om det skamlösa våldet

"Utifrån betraktat närmar sig amplituden för det västerländska samhällets svängningar den gräns, bakom vilket systemet blir metastabilt och måste falla sönder. Allt mindre besvärat av den månghundraåriga legalitetens ramar marscherar våldet skamlöst och segerrikt genom hela världen utan att bekymra sig för att dess ofruktbarhet redan mångfaldiga gånger har röjts och bevisats i historien. Det är inte ens blott och bart den brutala styrkan som triumferar utan dess högljudda ursäkt: världen översvämmas av den skamlösa övertygelsen om att våldet förmår allt men rättskaffenheten intet."
Sotsji, bild från Uppdrag granskning
Aleksander Solsjenitsyn skrev så i sin Nobelföreläsning från 1970 (Norstedts förlag, översättning av Hans Björkegren). Också om man bortser från Solsjenitsyns egen erfarenhet av detta brutala våld, lyckas han i sin text visa hur de stora makterna härskar med just våldet som högsta princip. Den som bara ägnat någon minut åt att se vad som hänt i bygget av de gigantiska OS-anläggningarna i Sotsji kan konstatera att den nya ryska makten använder våldet i kombination med skamlös korruption för att överleva. Ett järnspett i anus på den arbetare som kräver att få lönen utbetald. Massutvisningar av de gästarbetare som kommit från andra republiker för att tjäna ihop till familjens överlevnad. Våldets princip. Det ryska riket är förstås inte ensamt om detta. Men Solsjenitsyns ord ekar väldigt starkt in i vår samtid. Det våld han skriver om är både en maktprincip och en mellanmänsklig vardagsrelation.


torsdag 30 januari 2014

Då: frihetshjälte. Idag: död terrorislamist

Året är 1993. Robert Fisk publicerar sin artikel om "den saudiske affärsmannen Osama Bin Laden". Han leder "sin armé på vägen mot fred". Ja, en bild/ett pressklipp säger mer än man kanske önskar. (Tack till Snaphanen för tipset).


Landsflyktig, ensam eller humorlös

Zenta Maurina 1897 - 1978
I Exilens tragik (1966) skriver Zenta Maurina:
"Att vara landsflyktig i Norden betyder landsflykt i högsta potens."
Jag funderar på vad hon egentligen menar med detta. I sitt eget hemland Lettland levde hon också i Norden. Som flykting i Sverige borde förutsättningarna för henne ha varit de bästa. Men det var de inte. Hon vantrivdes. Hon våndades. Exilen blev i alla betydelser också en ensamhetens tillvaro. Hon skrev:
"Den allmänt höga kulturnivån i Sverige har betingat en konformitet som träder i dagen även i det andliga (...) Lagom är ett svenskt ord som inte går att översätta, det betyder: inte för kallt, inte för varmt; inte för mycket och inte för litet, alltså just det rätta, en mittemellan temperatur (eller mängd)."
Och så en dräpande liten mening samma dag i sin dagbok:
"Utan humor måste svensken gå under i den långa mörka vintern."
Ja, jag sitter i den just nu. Denna mörka vinter. Snön yr sedan flera dagar och det blir allt svårare att ens ta sig ut. Smärtan tilltar i kylan. Besöket på kliniken ledde till dystra besked. Värdena är inte bra. Men jag lever inte i annan exil än den inre. Befriad från den svenska humorn. Och jag tänker på Maurinas ord om en hög kulturnivå i Sverige. Var det så ännu på 1960-talet? Jag vet inte, ty då var jag ett barn och en tonåring. Idag vet jag bättre. Kulturnivån idag är förfärande och förfäande låg. Det finns ingenting som tyder på en annan väg bortom de digitala dumheterna. Inte ens landets styresmän kan annat än jollra när tv-kamerorna riktas mot dem. Det är just så som hon också säger: konformt!

Det händer saker hela tiden: en familjemedlem får en stroke, en annan viker sig i influensans magkramper. Det ena går inte att jämföra med det andra. Själv stapplar jag fram, kryckberoende med nedslitna operationsväntande knän. En dotter fyller 35 och hon ska få en portugisisk fest. Orkar vi det i snöyran och obildningen. Det är ingen som vet. Det enda vi är säkra på, är att politikens olika kluster arbetar som de alltid gjort: med bedrägerier och truttrollande. De har just bedrägeriet gemensamt. Oss tilltalar de inte med ordet medborgare utan med väljare. Också in i demokratins mörkaste vrår är vi konsumenter. Om det verkligen funnes ett val vore saken en helt annan. Men det de kallar val är bara en söndagsunderhållning mellan lördagspizzan och måndagsförsörjningen. Med vaka och allt.


tisdag 28 januari 2014

Vem är makten?

Olseröd, vid Östersjön. Foto: Astrid Nydahl
Jag läser finlandssvenska Ny Tid. Det är alltid uppfriskande att få perspektiv från andra sidan Östersjön. Joel Backström skriver i sin artikel Tvåtusen år av dåligt samvete:
"Men vem är 'Makten'? Dess källa är kollektivet självt, vi alla, alla-och-ingen. Vi sitter på en makt mot vilken den starkaste buses makt är intet. Också när en diktator tar makten så är det vår makt han tar: genom att i lämpliga doser skrämma, smickra, muta, förvirra och på andra sätt manipulera olika grupper får han oss att spela sitt spel, eller snarare får han oss att låta honom leda vårt spel – tills vi en dag får nog och skoningslöst krossar honom, liksom vi tidigare under hans ledning skoningslöst krossade hans fiender. Om makten idag har dåligt samvete, så innebär det alltså att vi har dåliga samveten över vårt deltagande i maktens spel, över vårt uppgående i kollektivet."
Jag har funderat mycket på ämnet under årens lopp. Massan är i sig en makt. Massan, i alla tänkbara betydelser, innebär att en större samling individer rör sig i samma riktning. Makten den har är omöjlig att hejda, annat än med våld. Vi ser detta ske varje dag. Massan i Kiev utmanar den etablerade makten. Polisens våld mot den demonstrerande massan hotar med lidande och död. Men de två massorna står emot varandra. I Sverige är massan mest tyst. Tyst och inställsam. Lydig ända fram till vallokalerna där den - trots fyra år av gnäll i taget - förnyar sitt stöd för den politiska klassens makt. Inga ifrågasättanden annat än vid köksbordet eller framför tv:n. Ja, den politiska klassen utövar vår makt, det har Backström alldeles rätt i. Hur bryta den? Och vad ersätta den med?

***

Pete Seeger har lämnat oss, 94 år ung. Kan något passa bättre än att han sjunger Bob Dylans Forever Young?





måndag 27 januari 2014

Ákos Szilágyi: Homo sacer hemlös. Storstadens muselmaner



Ákos Szilágyi

Låt det stå klart från början: de muselmaner som figurerar i underrubriken har inget gemensamt med vare sig islam eller muslimer. 

Muselmanerna och muslimerna är skilda storheter. Deras egna kamrater i de nazistiska koncentrationslägren kallade muselmaner de utmärglade, om sitt eget tillstånd inte längre medvetna och till benhögar förvandlade människorester som kunde sägas vara levande endast i biologisk mening.
 
I de ordförklaringar som Tadeusz Borowski har fogat till sina Auschwitz-berättelser definierar han muselmanen på följande vis: ”En människa, helt nedsliten och psykiskt utarmad och förstörd. Betecknande var att muselmanen varken hade kraft eller vilja att fortsätta att kämpa för sitt liv. Vanligtvis berodde det på svält, dysenteri, phlegmone eller skabb. Han var helt mogen för gaskammaren. Det finns ingen förklaring till det otroliga förakt som muselmanen utsattes för av sina medfångar. Fångar som har överlevt lägret vill inte gärna i sina berättelser från lägertiden erkänna att de också någon gång har varit muselmaner[1].”

Primo Levi, ett annat ögonvittne, ställer frågan varför de allra olyckligaste lägerinvånarna betecknades med ordet ”muselman”: ”Gemensamt för alla läger var ordet Muselmann som var benämningen på en fånge som var extremt utmattad, försvagad, nära döden. Två förklaringar har lagts fram, båda föga övertygande: fatalismen och förbanden runt huvudet som kunde liknas vid en turban. Den återspeglade exakt, i sin cyniska ironi det ryska dochodjaga, ordagrant ’som har nått slutet’, ’avslutad’[2].” Dochodjaga (respektive avledningarna dochodism, dochodilovka) var i den ryska lägerjargongen ordet för det tillstånd i vilket fången knappt har kraft att gå, för den som har kommit till vägs ände. Dochodjaga — en människa på nollpunkten, lägrets slutprodukt. Han är inte mer än ett sken av en levande människa (faux vivant) ”Han var ett vacklande lik, ett knippe fysiska funktioner i dödsryckningarna[3].”

Muselmanen är bara skuggan av sig själv, som den grekiska underjordens till ansikts- och namnlösa (anonymoi), det vill säga till ingen (outis) förvandlade döda, men i motsats till dem är det inte sin kropp som han har förlorat utan sin ande, sin själ och sin självinsikt, och har blivit till bara kropp. ”Trots att de är inlemmade i den oräkneliga skaran av gelikar, som oavbrutet drar dem med sig, lider de och släpar sig fram i dyster ensamhet, och i ensamhet dör de eller försvinner utan att lämna spår i någons minne. (…) Deras liv i lägret är kort, men deras antal är oändligt; de är de, die Musulmänner, de förlorade, som utgör lägrets grundval, de är den anonyma massan, som ständigt förnyas men alltid är densamma, massan av icke-människor som marscherar och sliter i tysthet sedan den gudomliga glöden i dem släckts och de redan blivit alltför tomma för att verkligen lida. Man tvekar att kalla dem levande: man tvekar att kalla deras död för död, de som inte fruktar den därför att de är alltför trötta för att uppfatta den. De trängs i mitt minne med sin ansiktslösa tillvaro, och om jag skulle försöka innesluta allt ont i vår tid i en enda bild skulle jag välja den här bilden, som är mig välbekant: en utmärglad människa, med sänkt panna och böjda skuldror, i vars ansikte och ögon man inte kan spåra skymten av en tanke.”[4]

Muselmanen befinner sig i ett ingenmansland, i en gråzon mellan de levande och de döda: han är närvarande bara genom sitt fysiska väsen, i alla andra hänseenden har han blivit till ingenting. Just därför gör han en så spöklik och oroande verkan på sina olycksbröder, det är därför han utlöser deras vrede. Han förvarnar dem om det som i slutänden oundvikligt väntar också dem, hur krampaktigt de än klänger sig fast vid livet, hur starkt de än hoppas att någon okänd kraft skall göra ett undantag för dem. Hans fasaväckande gestalt frammanar den medeltida legendens spöklika döda som Barlaam och Josafat möter i den djupa skogen på sin väg till jakten, och som på de unga männens fråga om vad de är svarar med: ”Quod fuimus   estis, quod sumus   eritis.” (Vad vi var, är ni, vad vi är, kommer ni att bli.) Det är därför deras olyckskamrater, idel blivande muselmaner, med fasa vände sig ifrån dem, undvek varje form av kroppskontakt med dem, undvek till och med att se dem: tittade bort eller såg igenom dem. Som om varje form av beröring förde med sig faran av en trolldom eller en smitta. Till och med fångar som dag efter dag höll i, staplade och brände lik ryggade tillbaka för beröringen av muselmanens levande lik. Muselmanen är oberörbar, enklare uttryckt: tabu.

I lägret dras alla förfärande snabbt till slutets avloppsbrunn. Men bara muselmanen bjuder inte motstånd mot strömmen, gör inte allt för att arbeta sig längre bak i den ändlösa kö som slingrar sig vid dödens gryta några steg från skorstenarna. Viljan att leva har helt slocknat i honom. Han har inget mer att förlora. Ingenting kan tas ifrån honom mer, inte ens livet. Han är redan bortom det. Han dör inte, han bara tar slut. Som ett djur. Bara människan dör. Men djuret — som Hegel skrev — ”i sitt varande för sig själv” är identiskt med gudomen: om också inte på det andliga, så i varje fall på det kroppsliga planet är det lika direkt, helt och fullständigt identiskt med sig själv och med sina livsfunktioner som den absolut andliga gudomen. I så måtto är det i paradiset:

”Paradiset är en park, där bara djuren och inte människor kan stanna. Ty djuret är ett med Gud, men bara i och för sig. Bara människan är ande, det vill säga för sig själv.
Detta varande för sig själv, detta medvetande är emellertid samtidigt separationen från den allmänna gudomliga anden[5]” − skriver Hegel. Han kan vara där bara därför att han inte vet om att han befinner sig där, han vet över huvud taget inte ens om att han finns till. Annorlunda uttryckt: människonaturens reduktion till blotta existensen hos muselmanen, den icke-mänskliga karaktären av hans liv och död visar honom på samma gång i förgudningens, helighetens, olycksalighetens och fördömelsens aspekt. Han är bortom allt mänskligt, dock inte bortom livet. Han är allt utom människa. En sådan människa — som har fallit ur mänskligheten och blivit fullkomligt främmande för de andra människorna — kallades homo sacer i det gamla Rom. Man såg honom som någon som inte längre är här, som inte kan underkastas de mänskliga lagarna, han hör till gudarnas övermänskliga eller demonernas undermänskliga värld. I enlighet med den dubbla betydelsen av sacer: en på samma gång helig och fördömd varelse. 

Det är förklaringen till att den italienske filosofen Giorgio Agamben, förnyaren av det gamla romerska rättsbegreppet homo sacer, i den tredje volymen (Remnants of Auschwitz: The Witness and the Archive) av sitt tankeväckande verk Homo sacer presenterar lägrens muselman som den mest representativa moderna varianten av homo sacer. Som homo sacer räknades enligt den gamla romerska rättsuppfattningen den person som till följd av ett mycket svårt brott eller helgerån har upphört att vara människa och har till den grad blivit en främling bland människorna att inte ens lagarna gällde honom längre, han kunde inte dömas till döden: att verkställa en dödsdom var nämligen samtidigt en offertjänst, men en sådan människas liv har förlorat sitt kultiska värde, det var inte längre ett mänskligt liv lämpligt att frambäras åt gudarna, bara ett naket liv: nuda vita (bare life). Av samma anledning kunde vem som helst döda honom utan att göra sig skyldig till rättskränkning eller brott, han kunde däremot ådraga sig gudarnas hämnd, eftersom homo sacer tillhörde dem i någon mening. Den som skadade honom, om han så bara tog i honom, rörde vid något som redan tillhörde gudarna eller demonerna. I den meningen följer homo sacer det arkaiska tabuts logik. I social mening — som människa har han upphört att existera för människorna: han levde bara i biologisk mening. Han omgavs av ett tomrum: han har förvandlats till ingen, till en absolut främling, från människa har han förvandlats till monster, till levande död, till en varelse som inte längre har någon plats bland människorna (atopos). 

Varhelst suveränen: härskaren, folkledaren, statschefen — av vilken anledning det än må vara och vad han än åberopar sig på — för en enda människogrupp, ett människoslag eller bara en enda människa inför undantagstillstånd, det vill säga med bruk av sin suveräna makt och med lagen som medel avskaffar det lagliga tillståndet och byter ut människornas och medborgarnas styrning med människotingens, kropparnas administration, där ersätts politiken av biopolitik och var och en som hamnar under undantagstillståndet blir sacer. Eftersom det som håller samman borgerliga samhället primärt inte är traditionellt religiösa eller politiska utan materiella band (sådant som äganderättens helgd och penningdyrkan), är det kränkningen av eller föraktet för denna helgd som leder till att någon blir sacer. Nu är det en gång för alla så att varje egendomslös person begår denna dödssynd. Den som träder in genom det borgerliga samhällets port hälsas av inskriften: ”Den som ingenting äger förtjänar heller inget bättre[6].” Den besegrade, den svage, den fattige — är skyldig och förtjänar straff, inte medkänsla och stöd.

Sedd ur den synvinkeln är den hemlösa den undantagsvarelse som mönstergillt förkroppsligar den moderna prototypen av homo sacer. Han lever i ett slags permanent undantagstillstånd. Han är ett undantag bland människorna, bryter den normala ordningen och den borgerliga trenden. Den sociala nyproduktionens ordning. Den allmänna ordningen, uppförandets, foglighetens och anpassningens mönster. Han kan inte vänta sig något av någon. Han är obönhörligt avskild, mol allena. Han har inga reserver. Det är inte enbart i ordets materiella mening som han saknar tak över huvudet: han är hemlös socialt, politiskt och själsligt på samma gång.

Storstadens muselman är den mest hemlösa även bland de hemlösa. De som har sjunkit ner till uteliggarsamhällets botten, de räddlöst förlorade, dessa olyckliga människovrak — värdiga sinnebilder för ett atomiserat samhälle — som skrumpnade till skinn och ben (eller uppsvällda av alkohol) driver omkring på gator och torg eller ligger i gångtunnlar och parker på sina av lumpor och pappkartonger hopsatta slafar, påminner i sanning om koncentrationslägrens muselmaner. Kanske är det därför som det sätt på vilket deras landsmän, deras medmänniskor (vad då medmänniskor? de är ju inte längre deras medbröder, följaktligen icke-människor) förhåller sig till dem är så förbluffande likt lägerfångarnas sätt var gentemot muselmanerna: helig fasa och total likgiltighet. Medmänniskorna avskyr deras åsyn, förfäras av deras livsföring, känner motvilja till och med för deras blotta beröring, tar till flykten när en av dem kommer för nära, ser igenom dem, tar deras blotta existens för en förarglig närgångenhet, ett obehag, ett missförhållande som fordrar ett brådskande myndighetsingripande.

När det gäller återupplivandet av det förgångnas alla kända statliga disciplin- och bestraffningsanordningar och införandet av undantagstillstånd räknas de ”ungerska människornas” Ungern som Europas föregångsland, det är bekant, och i det avseendet presterar Ungern i sanning allt bättre.[7] Förvandlingen av den hemlösa till homo sacer och muselman är bara ett särskilt iögonfallande tecken på den nya nationsfrälsande ungerska biopolitiken. ”Låt det redan skämda gå till spillo!”[8] är ett synsätt som börjar genomsyra den nyungerska, statskorporativistiska medelklassens sinnelag. Ty i massan av arten homo sacer marscherar förtidspensionärerna, de som lever i djup misär, romerna, de arbetslösa, bidragstagarna, missbrukarna, ja, där lunkar de på grund av sin ålder överflödiga människornas — pensionärernas — flera miljoner stora gräshoppssvärmar, de som ”förbrukar nuet och framtiden för de unga”, sida vid sida med de hemlösa och de fysiskt och mentalt handikappade. Nyligen startade en välmenande ung man, en viss herr Kiss en rörelse för en radikal sänkning av pensionerna. Hans blygsamma förslag (modest proposal)[9] är logiskt och ytterst lättfattligt: ”Pensionen kommer i framtiden att vara låg för de flesta. Den som inte kan arbeta mer och/eller inte har besparingar, den som bara har en otillräcklig pension (enligt det nya systemet kommer det att vara så för flertalet), den som inte kan räkna med stöd från sina avkomlingar (många har ju inga barn), måste staten garantera ett minimiuppehälle, så att han eller hon inte dör av svält eller fryser ihjäl. Inte mindre men inte heller mer[10].” I de arkaiska samhällena, där nödens lag rådde, räknades även den orkeslösa eller arbetsoförmögna gamlingen som sacer, han levde bara i biologisk mening, han kunde dödas när som helst. De moderna samhällena lyder däremot inte under nödens lag. Införa naturtillstånd (denna form av undantagstillstånd) och vidmakthålla det i ett modern samhälle, kan bara göras artificiellt, med ideologiskt legitimerat våld, på nazistiskt manér. Sannerligen, det är som om Baccalaureus ord hade fått nytt liv genom i munnen på herr Kiss: ”När man de trettio passerar, då är man strax så gott som död. Att slå ihjäl er tidigt vore praktiskt[11].” 

En ansvarsfullt tänkande ungrare har inte för avsikt att kränka de hemlösa, romerna, pensionärerna och de andra av samma skrot och korn, han vill bara att de inte skall finnas. Att de inte skall synas. I varje fall skall de inte vara bland oss, bland människor, eftersom de är icke-människor (inte-längre-människor, ännu-inte-människor, likgiltigt vilket). Och eftersom de är icke-människor kan lagen inte gälla för dem. För djur gäller inte lagen. Djuren skall helt enkelt drivas ut i djungeln eller placeras på zoologisk trädgård. Låsas in på ålderdomshem, ligga på långvårdsavdelning, skickas till slakthus.

Denna av borgerligheten och medelklassen omfattade negativa utopi, som redan sjuttonhundratalet var havande med (den nazistiska ”folkstaten” har bara förverkligat den i dess mest radikala utförande), fick nyligen en mönstergill formulering tack vare två ”ungerska människor” som bara törstar efter det vackra, det goda, efter renhet, trygghet och ordning. Med ett hjärta tyngt av sorg (och likväl oförfärat) uttrycker den ene tidens påbud på följande sätt: ”Minst en tredjedel av samhället är slutgiltigt förlorad, de går inte att räddas ur misären. (…) I praktiken kan vi avskriva dem. (…) I deras intresse som fortfarande har en chans att klara sig har de en grym framtid att vänta”, ty ”dessa människor måste visst lämnas kvar vid vägkanten, för om vi inte gör det, då kommer de andra aldrig att hinna i mål[12].”

Den andre beskrev en etnisk minoritet i följande ordalag: ”De flesta zigenare är djur”, ”de är inte lämpade för ett liv bland andra människor”, alltså: ”dessa djur skall inte finnas någonstans”; ”det är nödvändigt att hitta en lösning, utan dröjsmål och med alla medel”, för dessa djur, ”mördar om de möter motstånd[13].” Han talade inte om de hemlösa. Det hemlösa-djuret är i regel harmlöst, fast det skadar inte att vara på sin vakt där heller, man vet inte när det blir oberäkneligt, när besten, monstret, odjuret bryter fram ur det. Försiktighet är trygghetens moder: Det klokaste är att samla in dem från gator och torg, samla in dem som herrelösa hundar, så att de inte skiter ner världsarvet, förstör utsikten och skämmer luften. 

Den ovan citerade ”ungerska människan”, som bara törstar efter det vackra och det goda, riktar därför följande likaså blygsamma förslag (modest proposal) till sin egen ungerska stat: ”Jag vill ha ordning … Jag vill att varje hederlig zigenare skall kunna reda sig i detta land, och att alla till varje form av socialt samliv oförmögna och olämpliga zigenare skall avlägsnas från samhället. Jag vill att de inte skall vara, ja. Inte skall vara med oss, inte skall vara bland oss[14].” Andra ”ungerska människor” vill en hel del annat också: till exempel att det bland dem inte skall finnas invandrare, hemlösa, invalider, fattiga och bögar.

1935 (sju år före Auschwitz) kunde Attila József ännu häpna: ”Marx skriver att mänskligheten ställer sig alltid blott sådana uppgifter som den kan lösa, eftersom de nödvändiga förutsättningarna redan finns i verkligheten.  Hur kan det då komma sig att halva befolkningen i en stat som räknar sextio miljoner medborgare nu ställer rasrenheten som sitt historiska mål[15]?” Men vi som är medvetna människor som lever i ett världstillstånd efter Auschwitz, vi får inte häpna över någonting. Vi har inte rätt att göra det. I dag finns det knappast någon som vågar påstå att de nödvändiga förutsättningarna för den slutgiltiga lösningen (Endlösung) inte förelåg i verkligheten. Vem skulle våga påstå att de nödvändiga förutsättningarna för en slutlig lösning av invandrarfrågan, zigenarfrågan, fattigfrågan, hemlösfrågan o s v, o s v inte föreligger?

Det av krisen plågade europeiska borgerliga samhället — särskilt i dess södra och syd-östeuropeiska periferi — drar till sinnelaget (och allt mer också politiskt) alldeles tydligt åt det fascistiska hållet: fascism råder inte någonstans, men det finns ett måhända inte generellt, men i alla händelser massivt intresse för den. I det avseendet uppvisar den ungerska medelklassen i stort samma symptom, beter sig lika hysteriskt som den österrikiska, den franska, den grekiska, den holländska eller den finska. Det finns dock en avgörande skillnad: Inom landet spärrar varken stabil rättsstat, stark social sammanhållning, verklig parlamentarism, välorganiserat civilsamhälle, oberoende medier eller starka demokratiska partier vägen för medelklassens hysteriutbrott. Det allvarligaste spärren finns för närvarande utanför landet, spärren heter EU: men denna av nationalstater bildade lösa konfederation är alltjämt för svag: på egen hand kommer den knappast att hålla för trycket som kommer att belasta den när helvetets krafter släpps lösa i Ungern eller någon annanstans i Europa.


(Översättning Ervin Rosenberg) In Élet és Irodalom, 20 december 2013

[1] Tadeusz Borowski, ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar!” (övers. Catherine Berg)
[2] Primo Levi, De förlorade och de räddade (övers. Barbro Andersson)
[3] Jean Améry, Jenseits von Schuld und Sühne (övers. Lars Ringi)
[4] Primo Levi, Är detta en människa? (övers. Ingrid Börge)
[5] Hegel, Vorlesungen über die Philosophie der Geschichte, Werke, bd. 12, s. 389. (övers. Lars Ringi)
[6]Akinek semmije sincs, az annyit is ér.”
[7] ”Ungern presterar bättre” (Magyarország jobban teljesít) har på senare tid varit regeringens mer än diskutabla favoritslogan, som upprepas i tid i och otid. (ö.a.)
[8] ”Hulljon a férgese!”
[9] Jonathan Swift, A modest proposal (1729). http://sv.wikipedia.org/wiki/Ett_anspr%C3%A5ksl%C3%B6st_f%C3%B6rslag.
[10] Se Zoltán Kiss egen Facebook-sida: ”Omedelbar sänkning av pensionerna” (”Azonnali nyugdíjcsökkentést!”)
[11] Goethe, Faust II, 6787ff. (övers. Britt G. Hallqvist)
[12] László Bogár, i Heti Válasz, den 10 januari 2013.
[13] Zsolt Bayer, i Magyar Hírlap, den 15 januari 2014.
[14] Zsolt Bayer (ibid.)
[15] Attila József, Hegel, Marx, Freud, i Összes Művei (Samlade verk), III, Akadémiai Kiadó, 1958, s. 263.