måndag 20 januari 2014

Marguerite Duras: Anteckningar från kriget

Marguerite Duras: Anteckningar från kriget (Modernista, översättning av Else Marie Güdel, Suzanne Skeppström, Magdalena Sörensen ­­ och Marianne Tufvesson).

Kommer man närmare en författare i hennes dag- och anteckningsböcker än i hennes romaner, noveller eller dikter?

Det finns olika sätt att se på den saken. Själv betraktar jag författardagböcker och anteckningsböcker som en omistlig pusselbit för förståelsen av de överväganden han eller hon gjort inför sitt fiktiva skapande. Marguerite Duras anteckningsböcker är sannerligen inget undantag. Därför kan man bara med glädje hälsa Modernistas svenska utgåva av Marguerite Duras fyra anteckningsböcker, samlade i en volym under namnet Anteckningar från kriget.

Jag hade tidigare läst dem i engelsk översättning, Wartime Notebooks (2008), men inget går ändå upp emot att läsa en översättning på sitt eget modersmål, när man inte behärskar originalspråket.

"Det man som läsare möter i dessa texter är författarskapets barndom", säger redaktörerna för den franska utgåvan.

I denna "barndom" hittar vi fragment och skisser, men också längre texter, till det som skulle bli Duras viktiga verk Smärtan, En fördämning mot Stilla havet och Sjömannen från Gibraltar. De fyra anteckningsböckerna hittades i ett kuvert efter Duras död 1996, de hade skrivits under åren 1943 till 1949 och anses vara några av de tidigaste bevarade texterna av henne.
Redan där ser man hur Duras arbetsmetod skulle formas, som en sammansmältning av rent biografiskt, självupplevt material och det litterärt fiktiva.

De fyra böckerna har i denna volym fått namnen Den rosamarmorerade anteckningsboken, 1900-talsförlagets anteckningsbok, Den hundrasidiga anteckningsboken samt Den ljusbruna anteckningsboken.

Att den andra boken har ett så lustigt namn, beror på att den anspelar på det förlag som Duras och hennes make skulle komma att grunda, vilket dock senare fick namnet Éditions de la Cité Universelle. I detta häfte finns inledningen till det som skulle komma att bli den enastående romanen "Smärtan".

Marguerite Duras bekräftar, så här lång tid efter sin död, den tes som vår egen Ivar Lo-Johansson gång på gång upprepade: en författare har sitt ämne och skriver egentligen bara en enda bok. Denna bok varieras i det oändliga, ges olika gestalt och form, men upprepar egentligen detta enda ämne ett otal gånger.

Ivar Lo hade sin erfarenhet av statarlivet som ämne och han hanterade mästerligt det för att gestalta fattigbarnets väg till litteraturen. Duras har sin asiatiska erfarenhet, nedsänkt i andra världskriget och de trauman som skapades både socialt och individuellt. Den smärta och oändliga sorg de skapat gestaltade hon gång på gång. Redan i dessa tidiga anteckningsböcker ser man hur det ämnet skulle komma att förvaltas.

Volymen innehåller också en avdelning med aldrig tidigare publicerade Duras-berättelser, bara för deras skull är den värd sitt pris.

Jazz, jaget och tystnaden. Ny vecka

Jazz och allt som följer med den, ja det kunde vara ett sätt att börja en ny vecka. Jag ser på Coltrane och tänker på söndagsfilmen om fru Zetterlund, och medger förstås att hon var magnifik på många sätt, inte minst i sitt samarbete med Bill Evans. Men jag funderar också på obalansen i filmen mellan privatliv och konstnärskap, hur det ena, med fokus på missbruket, liksom tar över det andra. Och så inser jag att det är just så dagens jag-fixerade kultur fungerar. Jag såg det ju redan tidigare på kvällen i Poul Paris psykoterapi med Jonas Sjöström. Fick han några viktiga ideologiskt färgade frågor? Nej, inte alls. Det blev jaget som stod i centrum, som alltid. Jaget som förvisso härdats i en svår barndomsmiljö av mobbing, jaget som flydde från medelklassidyllen ut i världen. Men mannen i fråga är partiledare och borde väl fått några frågor om sitt kommunistiska partis historia. Inte? OK, då befinner vi oss i historielöshetens bekväma tystnad. Fan vet om inte årets kommande valrörelser kommer att utgå från den selektiva tystnaden. Så kan vi luta oss tillbaka i tv-fåtöljerna, nedsjunkna i våra jag, förfäade och obildbara som alltid.


söndag 19 januari 2014

Carl Rudbeck: Islam och liberalismen (Timbro)


Carl Rudbeck, journalist med mera, har i många år skrivit om både sådant som kretsar kring eller som direkt rör religionen islam i tidnings- och tidskriftsartiklar. Han har också skrivit mycket om islamismen, det vi kallar politisk islam, och allt vad den innebär av vardagliga konflikter och terrorism, såväl i islams egna länder och då särskilt i Pakistan och Afghanistan som i Europa och USA. Jag har egentligen aldrig blivit riktigt klok på var Rudbeck står när det gäller islam som religion och politik. Hans bok Islam och liberalismen läser jag därför med mycket stort intresse. Men den gör mig ställvis också konfunderad eftersom de olika ståndpunkter man kan inta alla tycks sväva över hans text. Essän Islam och liberalismen sägs syfta till att ”hyfsa en debatt” och möjligen bidra till att ”sätta frågetecken i kanten på den skrämselpropaganda” han tycker förekommer. Jag är dock inte så säker på att det han betecknar som skrämselpropaganda alltid ens är propaganda. Med de senaste trettio årens utveckling måste vi utgå ifrån att människor är rädda för islam.

Rädslan dämpas inte heller av den stora inflyttningen av muslimer till våra länder, här i Sverige tänker jag konkret på den stora somaliska inflyttningen, liksom tidvis också omfattande människoströmmar från Irak och Palestina, och nu senast från Syrien. Förekomsten av islam i svensk vardag orsakar mycket oro och rädsla, inte minst förstärkt av varje nytt moskébygge och den mediala kampanj som säger att all kritik mot islam ska betecknas som ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”.

Dessvärre hakar Carl Rudbeck i hög grad på denna vilja att stävja en opinion och förse den med giftstämpel. Och samtidigt som han varnar för slentrianmässiga anklagelser om ”islamofobi” mot minsta kritik, säger han att kritiken – ”den islamofoba diskursen” – ingår i en nästan tusenårig tradition. Därmed påstår han de facto att våra dagars islamkritik står på en diffus kristen grund och ansluter till korstågen och den kristna kyrkans krig mot islam. Det är ett fåfängt försök att lura in opinionen i en fålla den aldrig ens tänkt sig höra hemma i. Opinionen vi ser varje dag stammar då mer ifrån ett sekulariserat samhälles alldeles förnuftiga förväntan om att stat och religion är två helt olika storheter och en självklar känsla av att ingen, vare sig i Europa eller USA, vill låta sig styras av en medeltida hederskodex i ett modernt samhälle.

När Rudbeck diskuterar olika muslimska teologer blir det svårt att se hur hans tanke ser ut. Han förmår visserligen visa att Tariq Ramadan är en europeisk muslim som talar med kluven tunga, men han drar inga slutsatser av det. Finns det skäl tro att Ramadan gör så därför att han är en svårt begåvad ättling till Muslimska brödraskapets grundare Hasan al-Bana, och att han vet att den stora muslimska befolkningen i Europa inte rakt på sak kan redovisa alla sina framtidsdrömmar utan att de måste gå försiktigt fram och gärna tala med européer på européers vis och med muslimska bröder på islamiskt vis? Rudbeck skriver:
”Det är lätt att mobilisera islamkritiska röster när islam representeras av Abu Hamza al-Masri och Abu Qatada men det blir betydligt svårare när Tariq Ramadan gör det. Men han har många kritiker som menar att under hans demokratiska fernissa döljs en mer hårdför islamist”.
Jag frågar mig därför om det inte är just predikanter som Ramadan som måste granskas, debatteras och kritiseras? Att bara lyfta fram de till det yttre mest extrema bidrar inte till en djupgående islamkritik. I just detta sammanhang blir jag djupt oenig med Rudbeck när han säger att kritiken ”måste som sagt, komma inifrån islam. När icke-muslimer formulerar den kan den lätt avfärdas som resultat av bristande förståelse eller till och med som ett utslag av islamofobi”. Det kunde inte vara mer fel, eftersom varje religiös rörelse i människans historia dels reformerats inifrån, men förändrats också som ett resultat av omgivningens kritik.

Varför skulle det vara annorlunda med islam? I vårt eget land bestod den stora vågen av kristendomskritik av röster både från kristna och ateistiska miljöer. När vi talar om kristen anti-semitism så är det naturligtvis inte ett problem som judar ska behöva anstränga sig att kritisera, det är också och i lika hög grad en angelägenhet för hela det sekulariserade samhället. Samma sak måste gälla muslimskt judehat. Ska vi vänta på Tariq Ramadan för att få exponera och kritisera det, eller får vi lov att agera självständigt och nu? Rudbecks resonemang är bitvis av sådan karaktär att man själv måste argumentera emot dem för att framställningen ska te sig meningsfull.

Rudbeck går noggrant igenom såväl islam som liberalismen, men det är svårt att se att de två någonstans skulle mötas. Tvärtom visar hans text att islam, i samma utsträckning som andra religioner, vill vara sanningen med stort S, och därmed omöjlig att förena med en liberal samhällssyn. Han redovisar såväl pessimistiska som optimistiska framtidsscenarier. Reformering av islam tycks inte nära förestående och den lever i en civilisatorisk stagnation, vilket Rudbeck menar ha många orsaker. De orsakerna går jag inte in på här, utan nöjer mig med att säga att den stora fördelen med den här lilla boken är att den sätter igång en tankeprocess hos läsaren. Så sker inte minst när författaren vill övertyga mig om att islam kommer att leva i en form av sämja med de sekulära i Europa. Det kommer att ske, avslutar han sin bok med att säga, när muslimerna argumenterat för sin sak.

”Framtiden är inte skriven utan vi får skriva den själva och då helst tillsammans.” Jag har mycket svårt att se att ett sådant ”tillsammans” är möjligt ens inom en ganska avlägsen framtid. Alltför mycket talar för att det blir tvärtom.


lördag 18 januari 2014

Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn

Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ragna Essén).

Berättelserna om Andra världskriget är så vanliga att det ibland är svårt att få ögonen på de som verkligen viker av från det allmänintressanta. De personliga vittnesbörden, de unika erfarenheterna och infallsvinklarna. Anne Wiazemskys bok om modern, Claire Mauriac, är en sådan bok som man unnar många läsare. Författarinnans morfar var alltså den legendariske franske författaren François Mauriac (1885-1970) som fick Nobelpriset i litteratur 1952.

Ändå är morfadern och mormodern perifera gestalter i denna berättelse som fokuserar på modern Claire som på Röda Kors-uppdrag kör ambulans i krigets slutskede och i samband med krigsslutet placeras i Berlin. Hon har då sedan länge en relation med en man i Paris, en relation hon måste bryta.

Arbetet i Berlin är både upprivande och tragiskt, men framför allt svetsar det samman de människor som tillsammans ska rädda så många krigsfångar som möjligt tillbaka till sina familjer i Frankrike.

Vänskaper, både ytliga och djupa, uppstår i detta arbete och i det hus där de inkvarterats på Kurfürstendam. De flesta av stadens överlevande bor i källare till de helt eller delvis raserade husen, hunger och kyla är mer än påtagliga problem. Priset för Hitlers och nationalsocialisternas tusenårsdröm är högt, mycket högt, också för det tyska folket.

Anne Wiazemsky är en mycket driven berättare. Sitt förflutna som filmskådespelare (i filmer av bl.a. Robert Bresson och Jean-Luc Godard (som hon i tolv år var gift med), har hon förvaltat väl sin egen gestaltningskonst, som gör människor till något mycket mer än namn och egenskaper. I Mitt Berlinbarn är de människor av kött och blod, vilka man tycker sig komma mycket nära.

Det som gör starkast intryck i Mitt Berlinbarn är hur barnet själv, författarinnan, genom brev och berättelse ger en så komplex och mänsklig bild av sin mamma. Och ett bärande tema i boken, kärleken till kollegan, ryskfödde Yvan Wiazemsky (född 1915 i Sankt Petersburg), utvecklas till en alldeles sann historia om ett ungt par som gifter sig och får barn, och senare av döden skiljs åt. Mannen, som sedan bara omtalas med smeknamnet Wia, har en furstlig bakgrund och lyckas ändå överbrygga detta tunga bagage i ett liv som existentiellt sett befinner sig på andra sidan av den sociala skalan.

Mitt Berlinbarn är en bok som markant skiljer sig från all den krigstrivia vi är vana att matas med. Kanske är det familjeangelägenheten, det alldeles personliga, som får författaren att här skala bort allt utanverk för att istället koncentera sig på det väsentliga, och det tycks vara att människan är så funtad att hon också under de svåraste förhållanden kan odla sina goda sidor, sin kärlek och sin trots allt-attityd som väl bottnar både i egen överlevnadsvilja och kärlek till den människa som ska bli hennes partner.

Tidigare böcker av Anne Wiazemsky på Elisabeth Grate Bokförlag:

En handfull människor (2004), Lovsånger till kärleken (2006), Debutant (2008)

fredag 17 januari 2014

Andrej Tarkovskij: Martyrologion

Andrej Tarkovskij: Martyrologion. Dagböcker 1970-1986 (Atrium, översättning av Håkan Lövgren, redaktion och förord av Christo Burman).

”Jag måste föra dagbok och notera allt som har med arbetet att göra, som jag gjorde med Spegeln och Stalker” - dagboken den 26 maj 1980.

Måste man vara cineast för att fascineras av och intressera sig för en av 1900-talets största filmskapare? Kanske underlättar det att ha specialkunskaper om filmarens verk, deras kontext och bemötande i samtiden, men det räcker långt att intressera sig för konstnärernas villkor i det mest seglivade europeiska diktatursystemet, Sovjetunionen, för att Andrej Tarkovskijs dagböcker ska bli intressant för vem som helst. I dagbokstexterna kommer man varje konstnär allra närmast, och inte ens de vardagliga banaliteterna blir ointressanta eftersom de säger något om de konkreta livsvillkoren i Sovjetunionen.

Tarkovskij blev i Sverige sedd och känd inte minst för sitt samarbete med filmfotografen Sven Nyqvist, skådespelaren och regissören Erland Josephson (Offret, hans sista film), och kopplingar till Ingmar Bergman (som han också sent i livet omvärderade och förhöll sig sval till). Hans filmer grep in i både metafysiska och mytologiska världar, gestaltade något som i bästa mening kan kallas poesi, och skapade därmed också en alldeles egen bildberättelse. Alldeles självklart ter det sig att han redan tidigt utforskade kristna föreställningar och miljöer, och att dessa utforskningar också vållade honom stora problem med diktaturens censurmyndigheter. När han skapat sitt kanske viktigaste verk, Andrej Rubljov, säger han sig ha deltagit i en spiritistisk seans där han fått kontakt med Boris Pasternak, som också varit en gammal bekant med hans far. Här går handgripligt konstnärskap hand i hand med en mystik de flesta av oss betraktar med skepsis. Tarkovskij lät sig inte begränsas av sin ortodoxa kristna tro och deltog därför också i rent ockulta sammanhang.

Man måste betona den fria anden i kontrast mot sovjetstaten; individen i kontrast mot diktaturen; individualitet i kontrast mot likriktningen. Andrej Tarkovskij är i lika hög grad som Solsjenitsyn inte bara en symbol utan också ett levande exempel på hur svårt, näst intill omöjligt, det är att verka i en totalitär stat. Men liksom Solsjenitsyn lyckas Tarkovskij få ut det han skapat, både till en inhemsk, då för tiden sovjetisk, publik och till en globalt intresserad krets människor. Därmed markerar han också vikten av en fri ande.

Solsjenitsyn
Ingmar Bergman försökte gång på gång uppmuntra honom med paket och inbjudningar, men dessvärre kom de aldrig fram till honom. Där gick uppenbarligen en skarp gräns för den kommunistiska censurmyndigheten.

För Tarkovskij blir andra konstnärer oerhört viktiga som inspirationskällor eller som referenspunkter. Han skriver med både kritiska formuleringar och med ett slags broderlighet om sådana som Sartre (”Han erkände till exempel att han undanhållit sanningen om sina intryck från besöket i Sovjetunionen 1954, därför att han inte ville att man skulle ’tro ont’ om oss. Det må jag säga!”), Woody Allen (”… ett försök att gå på bio och se Woody Alllens Manhattan. Jag gick efter första halvan. Trist så till förbannelse, och W.A. är en förfärligt charmlös skådespelare som vill framstå som oemotståndlig”), Fellini (”Jag ser Fellinis film Satyricon. Tråkig, smaklös, finns ingen vettig anledning till allt det här. Kyligt och själlöst”), och han citerar författare vars ord uppenbarligen betytt allt för honom, som när Dostojevskij skriver ”För att kunna skriva bra, måste man lida, lida!”

Dagbokens titel, Martyrologion, betyder för övrigt just Martyrkalender. Tarkovskij arbetade i samma tradition som Dostojevskij.

Det som förstås är av allra största intresse i dagboken är å ena sidan de konkreta skildringarna av arbetsvillkoren för en sovjetisk konstnär, och å andra sidan de överväganden Tarkovskij gör inför konkreta filmprojekt, också sådana som förblir drömmar, aldrig förverkligade, för honom.

Att vi har denna nästan tusen sidor tjocka volym översatt till svenska är i högsta grad anmärkningsvärt. Att den dessutom är utgiven av ett litet specialiserat förlag, Atrium i Umeå, gör det ännu mer heroiskt. Man kan med tacksamhet säga, att man med denna volym fått möjligheten att detaljrikt och omfattande kunna studera, och bättre lära sig förstå hur sovjetväldet fungerade och hur förödande det var på människors kreativitet, konstnärer eller inte.

Den sista delen av dagboken från 1986 är dessutom en gripande skildring av Tarkovskijs sista tid i livet, då han förgäves utkämpade striden mot cancern. Han avled natten till 29 december 1986 på Hartmannkliniken i franska Neuilly-Sur-Seine och hans stoft begravdes enligt testamentet på den rysk-ortodoxa kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois utanför Paris. En stor konstnär hade avslutat sitt verk. Hans filmer finns bevarade för oss alla.

Vänja sig - eller ej



"Livets största ansträngning är att inte vänja sig vid döden"

skriver Elias Canetti. Trots att vi alla känner vår dödlighet, några tydligare, några mera vagt, försöker vi anstränga oss just så. I min egen ålder är det alldeles "normalt" att ha tagit farväl av föräldrar, släktingar, vänner. Några av dem var alldeles för unga, flera dog för egen hand, andra av missbruk och felaktiga val. Men när ett barn dör för oss, hur mycket måste vi inte då anstränga oss?

Vi stod vid mitt barnbarns grav där under de vackra tallarna. Himlen var blå, tallarna nästan orörliga. Vi tände vårt ljus och jag tänkte på den absurda situationen. Jag lever. Min dotter lever. Men hennes son, min dotterson, är död. Jag måste återigen läsa Canettis ord: 

"Livets största ansträngning är att inte vänja sig vid döden"

torsdag 16 januari 2014

Italo Calvino om skrivandets villkor

Italo Calvino (1923-1985)
"Writers write what they can. The act of writing is a function that becomes effective only if it allows one to express one’s inner self. A writer feels several kinds of constraints—literary constraints such as the number of lines in a sonnet or the rules of classical tragedy. These are part of the structure of the work within which the personality of the writer is free to express itself. But then there are social constraints such as religious, ethical, philosophical, and political duties. These cannot be imposed directly on the work but must be filtered through the writer’s inner self. Only if they are part of the innermost personality of the writer can they find their place in the work without suffocating it."
Italo Calvino blev 1983 intervjuad av Damien Pettigrew och Gaspard Di Caro. Hela intervjun finns i Paris Review. Om skrivandets hantverk säger Calvino:
"I write by hand, making many, many corrections. I would say I cross out more than I write. I have to hunt for words when I speak, and I have the same difficulty when writing. Then I make a number of additions, interpolations, that I write in a very tiny hand. There comes a moment when I myself can’t read my handwriting, so I use a magnifying glass to figure out what I’ve written. I have two different handwritings. One is large with fairly big letters—the os and as have a big hole in the center. This is the hand I use when I’m copying or when I’m rather sure of what I’m writing. My other hand corresponds to a less confident mental state and is very small—the os are like dots. This is very hard to decipher, even for me.
My pages are always covered with canceling lines and revisions. There was a time when I made a number of handwritten drafts. Now, after the first draft, written by hand and completely scrawled over, I start typing it out, deciphering as I go. When I finally reread the typescript, I discover an entirely different text that I often revise further. Then I make more corrections. On each page I try first to make my corrections with a typewriter; I then correct some more by hand. Often the page becomes so unreadable that I type it over a second time. I envy those writers who can proceed without correcting."

Kan skuld ärvas - finns det rentav arvssynd?

Ian Buruma
Kan en människa ärva skuld? Kan förfäders ogärningar skyllas på den nu levande människan? I hela mitt vuxna liv har jag betraktat arvssynden som en av de mer bisarra föreställningarna om livet. I såväl politiken som religionen tycks den ändå spela en stor roll. När Albaniens premiärminister Mehmet Shehu ”självmördades” på ett centralkommittémöte i Tirana på 1980-talet, visste hela hans familj, frun, sönerna och döttrarna, att det var ute med dem. En av hans söner studerade i Uppsala. Han kallades hem och visste naturligtvis vad som väntade. Den stalinistiska varianten av arvssynden tillämpades.

I Ian Burumas bok Skuldbördan. Hur Tyskland och Japan gjort upp med andra världskriget (Natur och Kultur, översättning av Emeli André) – diskuteras detta på ett sätt som gör två krigförande staters barn och barnbarn till "material" för en socialpolitisk studie. Det är gastkramande läsning.

Burumi går ju inte in i dessa frågeställningar för att anklaga en tysk född 1968 eller en japan född 1975 för att vara skyldiga till de stora krigsförbrytelserna. Vad han gör är att granska deras effekter på barnen och barnbarnen. Det han finner (i uppdaterade eller nyskrivna avsnitt i boken) är minst sagt fascinerande, inte minst i det tyska fallet, där defensiva och nödvändiga insatser i krigsplågade regioner eller nationer fördöms av en majoritet som använder ordet fred som om det vore en religiös ritual.

Hitlergenerationens massmord har fått dessa unga tyskar att missförstå till exempel de militära ingripandena i Bosnien och Kosovo. De jämför dem med Tysklands angreppskrig. Nå, Tyskland deltog ändå i det som med en lustig eufemism kallades "fredsframtvingande åtgärder" (och som väl i en annan epok hade kallats intervention). Landets regering hade förnuftslösningar att erbjuda.

Hemma i byn där jag bodde fram till 1996 fanns det en man som alltid varnade för ”den tyska revanschismen” och ”tyska militärer”. Han var övertygad om att ett enat Tyskland skulle gå till militärt angrepp och krossa oss alla. Jag argumenterade emot honom, men höll alltid i minnet att betydligt skarpare hjärnor, också i förbundsrepubliken drog samma slutsats.

Nej, jag tror inte på arvssynden. Nej, jag skulle aldrig komma på tanken att ställa en tysk född efter 1945 till svars för Hitlerregimens terror. Jag skulle för övrigt inte ställa någon enda tysk, oavsett födelseår, till svars utan att först fråga: vem är du, hur såg du på det som hände, vad drog du för slutsatser. Det anser jag vara ett minimum av anständighet.

Samma idé vägleder mig i umgänget med människor från andra krigs- och/eller ockupationsdrabbade länder, oavsett om de är kroater, serber, albaner, palestinier, israeler, sydafrikaner, fransmän, marockaner, österrikare, danskar, afghaner, portugiser, spanjorer, ukrainare, vitryssar eller något annat.

Krigen drar förbi. Människor slukas av propaganda och segerrus. Några ser igenom lögnerna redan när de uttalas (de är få, men viktiga att minnas). Några går i inre exil eller flyr slagfältet också fysiskt. Men att döma utan att ställa frågor är att själv bli offer för skuldkulturen.
 
 

onsdag 15 januari 2014

Hans Boij: Nu är det 2016

Om Hans Boij har jag skrivit förr, till exempel om hans bok Vägen till Brinnarå i juni 2013 och Versus i februari 2012. Redan är det dags för en ny volym, rejäl och omfångsrik också den, Nu är det 2016. I den bjuder Boij på nästan 300 sidor dikt!

Boij lever i högsta grad skrivande. I hans poesi och prosa kan man följa honom på vandringar och caféer. Hans poesi, inte minst i den här volymen, är som ett flöde av tankar, minnen, reflektioner och promenader. Att läsa dem är att följa med honom. Dikterna har en stark inre kraft och när man väl börjat läsa vill man ogärna sluta. Som treradiga aptitretare förbinds de, sida efter sida, i just ett flöde som lagras i mig när jag läser dem. Och så bryts de av en annan form, som en andningspaus eller en viloplats, en kommentar utifrån det egna livet, reflekterat i de andras. Samtiden flimrar förbi. Dess fixpunkter i form av välbekanta namn och företeelser. Men det som gör starkast intryck på mig är tillbakablickarna på Boijs eget liv, från barndomen och framåt. Det blir finska, nordamerikanska och svenska nedslag, inte sällan med brodern som alltjämt bor i Kanada.

Varje gång det kommer en ny bok av Hans Boij lägger jag annan läsning åt sidan. Kanske är det fel att sträckläsa en diktsamling av det här formatet, men jag gör det med stor tillfredsställelse. Nu är det 2016 är förstås en titel som kan förbrylla. Därför har Boij skrivit en förord där han förklarar den. Och hans förklaring är mer än godkänd, den är skulle jag vilja säga, mycket typisk Boij! Liksom det faktum att hans envisa påminnelser om fascismen har en personlig markör i det han skriver. Att mata änderna i viken har sin charm, men att sätta ett ljus på fascismen är för honom det viktigaste. Boij är en i högsta grad levande samtidsmänniska, som aldrig kommenterar från en upphöjd position utan istället väljer det egna skröpliga livets vardag som plattform.

Samtalet, sammanbrottet...


Samtalet, är det någon som minns? Samtalets tid är förbi. Hojtandet, gastandet, utropstecknen, banderollerna, förstärkarmuller, rock´n´roll, jag-jag-jag-rösterna. Premierna utdelas i varje västland till den som skriker högst och som i varje sammanhang marknadsför sig själv: dokusåpan, tv-soffan, torgscenen, parken, gågatan... överallt pågår den ensidiga kommunikationens avgrundsvrål.

Samtalet, var förs nu det? På café kan man ännu höra det, om inte caféinnehavaren bestämt sig för att det ska sippra popmusik från takets högtalare (sist jag råkade ut för det var i Köpenhamn, ett café där alla samtal var omöjliga). På slutna samkväm, middagar, ja kanske till och med fester, där man bestämt sig för att samlas runt en måltid, några glas vin, för just ett samtal in i natten. I älskogsbäddens efterdyningar: ett samtal om det alldeles livsavgörande. I telefon kan samtal födas. Men inte i mobiltelefon. Jag ryser när jag ser dessa mobilnarkomaner. Eftersom jag själv bestämt mig för att aldrig skaffa en mobiltelefon har jag också kunnat stå emot det slags "samtal" som är infantiliseringens kännetecken: "Hallå, hör du mig... typ... jo, jag sitter på bussen... var det vitt bröd jag skulle köpa... typ"-samtal. Men i en fåtölj vid en ordinär telefon kan ett genuint samtal födas.

Samtalet som socialt fenomen är snart dött. Hur förhindra de sista resterna att försvinna? Hur åter kultivera samtalet så att det återföds? Bortom tjattret, smattret och gastandet måste det finnas.


tisdag 14 januari 2014

Arne Melberg: Essä

Walter Benjamin (1892-1940)
När jag ser Walter Benjamin med penna i handen så här tänker jag på vad begreppet essä står för.

Det där plitandet och petandet, sökandet och prövandet.

Benjamin finns representerad i Arne Melbergs förnämliga antologi Essä (Daidalos förlag). Han har skrivit introduktionerna till var och en av de representerade essäisterna.

Allt börjar förstås, också här, med Montaigne. Sedan följer bland andra Robert Burton, Ludvig Holberg, Samuel Johnson, Charles Lamb, Emerson, Baudelaire, Virginia Wolf, Adorno, Hannah Arendt, Susan Sontag - och i en egen avdelning på slutet fyra svenska essäister, nämligen Klara Johanson, Frans G. Bengtsson, Marianne Höök och Horace Engdahl.

Antologin avslutas med fyra texter av Melberg själv, texter som försöker ringa in vad en essä är för något. Bland annat skriver han:
"Att vandra och att stanna upp, att sugas in och rikta sig utåt - det är ju varianter av den essäistiska pendel som jag ideligen återkommer till, det som slår mellan mellan passivitet och aktivitet: essäismens motor."
Detta är en viktig bok jag kommer att umgås länge med. Tack till Anders W. för överraskningen under julgranen!

... dussinvis med upplagor ...




”På frågan om jag tänker fortsätta förfina mig som författare i namn av Anden, Kulturen, Konsten etc. svarar jag nej, kommer inte på fråga, nej och åter nej. Om skrivandet ska vara en plåga som föder leda bryter jag hellre min penna (...) Om jag inte kan vara till nytta för det offentliga livet återstår alltså inget annat än att jag drar mig ur det. Och om jag inte har förmågan att skriva kultiverade, offentliga krönikor ska jag inte anstränga mig att skriva dem, utan bara uttala mig långt borta från människorna och för mig själv, i en förtrolig dagbok, och inte för det allmänna bästas abstrakta gudomar utan till min egen privata glädje (...) Men detta ord (författare, min anm.) borde få återfå sin heder i en tid när grafomaner trycker dussinvis med upplagor medan goda författare skys som pesten.” 

Ur Witold Gombrowicz: Bakakaj (Modernista, översättning av David Szybek).