måndag 13 januari 2014

Fadons ofattbara rymd


Lissabon. Foto: Lennart R.

Klangen från instrumenten. Det blottade struphuvudet. Bara där och första gången med en rysning. Välbehaget och tårarna. Den blottade strupen och rädslan för att ett skri skulle komma ur munnen. Sångens uppfordrande ord, språkmelodin med sina vokala förförelseknep. Kvinnorösten, djupt ner eller högt upp. Mansrösten, aldrig söt eller inställsam men oftare spröd som strängarna på instrumenten. Handen i byxfickan. Som balanserar den andra handen, den som med rörelser berättar och fyller i textens luckor, som drar det outtalades skarpa linje i sanden. Det förgängliga och det beständiga, det i rörelse som funnits i roten. Och så i ett språng av mod, bort från huvudstråken och de mondäna butikerna, de pärlbeströdda och blåhåriga damerna, de kokett åtsnörpta gubbmunnarna över rosa bakelser. In där mörkret redan sänkt sig. In i det, utan rädsla, in i det med rädsla, oavsett hur: in i det. Och ögat registrerar vad det ser: Den trånga gränden.  Hus mot hus och vi på kullerstensgatan. Oset från den vidbrända kotletten. Smaken av vitlök mellan tänderna. Värmen och kylan; hudens knottranden. Hunden, skabbig, köttiga sår på skinkorna, päls som faller, som ryker i vinden som maskrosbollar. De dörrlösa lokalerna, där karmarna tycks byggda direkt på berget och där rännsten och köksgolv är ett och samma underlag för mänskligt liv. Spårvagnen som gnisslar, stånkar, sliter i linor och räls, ringer, hojtar med järnlungorna fulla av avgaspartiklar, grändens förbindelse med centrum, den eviga rörelsen mellan det låglänta centrum och de sju kullarnas trånga, lutande bebyggelse. Här har man sett saker ske, här har man skakats av det som skulle leda till Voltaires dystopier men aldrig själv fallit. Jordbävningarna har sopat hela centrum med sig ut i floden. Stadsdelar har stått i brand både förr och nu. Men på kullarna har man fortsatt sitta på sina små pinnstolar eller viftat med något, ett palmblad eller en gammal tidning, för att få kolglöden att lysa rödare, man har suttit med radbanden och grannen, småpratat och nojsat med de små, man har schasat iväg hundskrällena och ätit sin fisk i fred och man har lagt märke till sprickorna i grunden men sett husen trotsa varje seismisk rörelse, varje tidsfrätande. 

Lissabon. Foto: Lennart R.
De svartklädda gummorna har alltid vandrat här, fram och tillbaka, till synes utan mål. Inga kameror på magen, inga turistguider i händerna, aldrig viftande eller hojtande på jakt efter dagens upplevelse. Århundrade efter århundrade, alltid samma exteriör, alltid samma övertygelse om att ta dagen som den kommer, att varken tro på löften eller vackra bilder, att veta att ödets makt är lika stor som regnets eller åskans eller eldens. Och klangen har alltid varit sin egen här uppe: en ofattbar rymd i den, en ofattbar rymd i så små lokaler, i så trånga lokaler, och med så lågt i tak att också de kortväxta slagit huvudet i bjälken. Vokalerna igen, små miniatyrer av melodi och tilltal, vokalerna och de mycket finmaskiga näten av historiska betydelser och samtida uttryck: finns du i vemodet eller bara i reklamens värld, finns du i din egen längtans kropp eller i köpslåendet? Varje ny kväll en ny gränd. Varje ny gränd en fråga. Orden formulerade sedan länge och ändå så okända, sakta, sakta lärde vi oss dem, lärde oss uttala dem, lärde oss tolka, bokstav för bokstav i hjärnbarken och på läppens tunna skikt av hud och hetta: saudade. Vi hörde människor säga det. Vi tog ett steg närmare. Och vi sa det också, med en lätt rodnad som om vi var rädda för att någon skulle skratta åt vårt uttal: saudade. Vi reste till nya platser för att lära oss mer. Men hade vi förstått det vi sa? Vad var det för ett märkligt ord? Kunde man slå upp det i ett lexikon och en gång för alla få veta varför det viskas i de små lokalerna, eller hade det en djupare innebörd som inte lät sig infångas så lätt? Med ordet saudade stod vi som nakna och nyfödda. Poeten och Akademiledamoten Arthur Lundkvist hade skrivit om det o-över-sätt-bara ordet och inpräntat i oss att vi inte ens skulle försöka. Men vi hade också fått veta att om inte saudade fanns i fado-lokalen, så skulle det märkas. Vi såg oss omkring där vi satt vid det fyrkantiga, dukade bordet. Bakom oss stod en munkliknande varelse i en liten nisch i väggen, han skulle visa sig vara mer helgon än munk. Vi betraktade honom som ett gott sällskap när vi fått serverat den första flaskan av husets röda vin. Till spädgeten kändes det som om han log bakom oss, vi fick kika över axeln för att försäkra oss om att munken, det vill säga helgonet, bara var en staty och inte ett levande väsen. Men saudade? Vi visste inte om den skulle ha med mättnad eller berusning att göra, vi visste då rakt inte vad den bestod i. Och hur skulle vi märka skillnad på om den fanns eller inte fanns i lokalen? Vi som aldrig mött den!
                      När huvudrätterna dukats av borden och några av oss rundat av måltiden med en dessert, några koppar kaffe och en stark, flammande kupa bagaceira, uppstod en tystnad vi aldrig förr upplevt. Två kostymklädda män satte sig på var sin stol i lokalens kortända, han till vänster, något yngre av de två, tog upp ett instrument som förde tankarna till cittran eller mandolinen. Den andre, den äldre av de två, tog upp en vanlig akustisk gitarr. Den äldre slog an ett ackord och så kom den yngre in i melodin med sitt på-tå-trippande och fingerplockande spel: tillsammans skapade de en stämning som var ny för oss. Vi hade hört den förut på skiva, men aldrig i samma rum som vi själva befann oss i. Den yngre spelade en guitarra portuguesa, den portugisiska gitarren, instrumentet som utvecklats under århundrandena, och burit vidare på en spröd, dubbelsträngad klang som bär spår av både Occident och Orient. En klang som nästan omedelbart åt sig innanför huden, in i hjärtat, en klang som ekade i våra egna öppna munnar som en förbipasserande melodi, som ett fäste för kvällens värme och närvaro.
 
Lissabon. Foto: Lennart R.
Det är också då rymden uppstår. I den lilla trånga lokalen med lågt i tak sitter vi plötsligt under en ofattbar rymd: en stjärnhimmel i svart öppnar sig över våra huvuden, vi andas lättare nu, den förr så tunga cigarettröken förflyktigas, vi andas inte medvetet, det är som om andningen kom utifrån och in och syresatte oss mer än någonsin, syresatte våra känslor, tankar, rörelser. Plötsligt lättar våra händer från bordet, de dansar framför oss, som besjälade små varelser, händerna dansar och vi beskådar dem. De syns inte ens när de dansar, de är besjälade just för att de är osynliga och hur vi än tittar oss omkring i lokalen ser vi inga andra människors händer dansa, men vi är alla uppfyllda av den ofattbara rymden, om inte annat syns det i våra ansikten, milt leende och med en stor närvaro i rummet och tiden. Och i samma ögonblick hör vi hans röst: den stiger från en oidentifierbar punkt i rummet, vi hör att han börjat sjunga men vi sluter våra ögon samtidigt, vi sluter dem och stiger in i hans röst och befinner oss där tills tårarna – en sekund, en minut, kanske ett helt liv senare – kommer fram ur våra ögon och droppar ner på den rödvitrutiga duken. Vi gråter stilla men vi vet inte varför. Vi sitter där, vuxna män och kvinnor, tillsammans i en trång liten lokal i en trång liten gränd i Lissabon och gråter när Fernando Mega börjat sjunga sin fado. Vi behöver inga förklaringar. Vi behöver inte förstå orden. Det skulle ta många år innan vi förstod dem, men det förändrade ingenting. Det var första gångens närvaro som avgjorde alltsammans: det var då tårarna kom och det är så de fortsatt att komma, som en bekräftelse på att något hänt mellan oss och musikerna.
Så kommer Alice Maria och Lina Santos in med musikerna efter en kort paus och det var som om Amália Rodrigues stigit ut ur sina egna myter. Vi såg ju henne på en armlängds avstånd ifrån oss, vi hörde hennes röst, trots att vårt förnuft sa oss att dessa kvinnor var andra varelser, så var det som om de i klädsel, uppförande och röster förenades med mytologien. Lina Santos, ännu ung och osäker i rösten men med en magnifik utstrålning. Den svarta schalens fransar invirade mellan fingrarna, dramatiken i det bakåtkastade huvudet, intensiteten i hennes sång. Alice Maria: redan en mogen och väletablerad fadosångerska med skivinspelningar bakom sig. Lätt nasal, men stor och fyllig röst, en närvaro och en pondus som ingen behövde tvivla på. År efter år satt vi och lyssnade, också den sena kväll då hon lät sin unga dotter provsjunga tillsammans med de ärrade musikerna. Alice Maria blev vår första stora fadista, och så plötsligt var hon borta.
När vi kommer ut i gränden igen, klockan närmar sig halvtre på morgonen, är det som om ordet kommer tillbaka till oss: saudade. Det är saudade vi fått erfara. Det är fadons hemliga kod och känsla vi stigit ned i, som den badande stiger ner i vattnet: ordet som står för kärlek och längtan, lycka och svek, uppfyllelse och svartsjuka. Det är en välbekant känsla som har andra namn hos oss, en känsla som innefattar detta.  Och i fadon finns alla livets motsägelsefulla känslor, i en kultur och i en musik som inte i första hand stavas med sedelsymboler eller framgångsjuveler, därför att det liv den berättar om är så mycket större, så mycket komplexare än så

(Denna text finns med i min bok Musiken som föddes bortom haven, Artéa förlag 2006).


söndag 12 januari 2014

Söndagstumlaren och tillbakablicken

Foto: Astrid Nydahl
Det tumlar runt - inte bara i tvättmaskinen - denna söndag. Mellan vilja och vettlöshet finns egentligen bara den tumlande tomheten. Det går runt, runt men fäster aldrig i en tanke. Jag tar fram en tidigare bok, Inre frihet, som jag gav ut 2007. När jag läser i den ser jag att allt är likadant.

Hur medial måste man vara som författare, för att känna, att det man skriver också betyder något för andra människor, för läsarna? Det verkar idag som om de flesta är beredda att sälja sina själar till djävulen för en stor bokupplaga. Tv-soffor, veckotidningsreportage, uppläsningar, mässor och annat verkar vara självklara delar av författarskapet, även om redan en ganska ytlig analys ger vid handen att det rör sig om ren marknadsföring (som tycks ha ersatt gamla tiders annonsering).

                       
Själv är jag nöjd med den lilla läsekrets jag har, därför att redan en enda läsare är skäl nog att fortsätta skriva. Och jag tänker på vad den danske poeten Jørgen Sonne sagt:

" Man skriver for at tilintetgøres. Værket er borte, forfattaren er borte. Der er ingen som helst blivende stand, i det der skrives. Når skift kun har fandtes i en brøkdel af menneskets historia, hvorfor skulle det dog så skrives til evigheden? Og hvis nogen skulle finde på at læse mig efter min død, hvad fanden rager det så mig? Jeg er der jo ikke! Men lige nu har jeg 31 læsere med navn og adresser. Tak! Jeg er rigeligt tilfreds! Jeg kender ikke dem alle, men jeg ved, at de er der. Og at de altid samler på ens bøger, læser dem og køber den næste bog. Kan man forlange andet?"
Ändå är det mesta förändrat när det gäller böcker. Inte minst de böcker jag själv skriver. De finner sina läsare via de digitala systemen. Från rymden kommer signalerna om böckernas existens.

***

Och har ni inga problem med danskan vill jag rekommendera ett fint tv-program: Blues for Montmartre, programbeskrivningen ser ut så här:

Jazzhuset Montmartre i København var i 1960'erne på niveau med de betydeligste jazzcentre i New York. I de år slog en række af jazzens største musikere sig ned i Danmark: nogle flygtede fra den amerikanske racisme, andre ville ud af narkomiljøet, og alle kom de for at nyde godt af den kunstneriske anerkendelse, som jazzen fik her - samt af de danske piger, som var åbne for mere end deres musikalske begavelse. Det var ret enestående, at man den ene uge kunne opleve en af jazzens grundlæggere, George Lewis, den næste en mainstream-musiker som Stan Getz, og den næste igen en avantgardist som Albert Ayler. For mange, bl.a. en ung Christian Braad Thomsen, var Montmartre en blanding af dagligstue og jazzuniversitet. Han har opstøvet værdifuldt arkivmateriale med Dexter Gordon, Ben Webster, Bud Powell, Stan Getz og Stuff Smith. Desuden har han filmet muntre og vemodige anekdoter fortalt af Montmartres grundlæggere Anders Dyrup og Herluf Kamp Larsen samt af jazzkritikerne Torben Ulrich og Henrik Wolsgaard-Iversen, fotografen Jørgen Bo og musikerne Bo Stief, Alex Riel, John Tchicai, Marilyn Mazur og Jan Kaspersen.

lördag 11 januari 2014

Ariel Sharon, regel eller undantag?

Jag har ägnat eftermiddagen åt att läsa nekrologer över Ariel Sharon i svensk och internationell press. En slående gemensam faktor i dessa texter är att de får honom att framstå som ett lysande undantag i Israels historia: en "hök", en "krigare", "bosättarnas vän" och annat. Men det som präglat Sharons hela liv har ju präglat varje politiker av betydelse i Israel. För att alls nå maktens topp har en politiker med nödvändighet en militär bakgrund i Israel, av det enkla skälet att det alltsedan sin födelse hotats och alltjämt hotas av utplåning.

Jag läste en annan mycket illustrativ artikel igår. Fjorton israeliska och femton palestinska fredsaktivister hade samlats på ett hotell i palestinska Ramallah för att diskutera framtiden. De hade inte hunnit särskilt långt i samtalen förrän en mobb stormade hotellet, krossade rutorna och skrek antijudiska slagord. De fjorton israelerna fick smugglas ut bakvägen och föras tillbaka till Israel med hjälp av palestinsk polis. Så är det att vara fredsaktivist - oavsett om du är israel eller palestinier. Det är ingen populär hållning. Skälet är enkelt: israelerna fruktar de arabiska nationerna och palestinierna lever dagligen under en brutal militär och politisk ockupation.

Ariel Sharon var förstås en speciell människa. Han har många handlingar på sitt samvete som präglat bilden av honom som sällsynt brutal. Man behöver bara viska Sabra och Shatila. Men man kan också, högt och tydligt, tala om de beslut han fattat som varit speciella, också sedda ur hans forna anhängares perspektiv. Han lät utrymma Gaza, trots högljudda och våldsamma protester från israeler. Han kunde, precis som en gång Begin, tala klarspråk med palestinierna, därför att de visste var de hade honom.

Hur många minns att Rabin, strax innan han mördades, uppmanade soldaterna att bryta av armar och ben på palestinska ungdomar? Hur många minns Arbetarpartiets politik för bosättningar på Västbanken? Hur många ser en koppling mellan forna kibbutz- och moshavrörelser och dagens kollektivboenden i bosättningar i Judéen och Samarien? Jag har diskuterat just den aspekten många gånger med israeler, innanför och bortom den gröna linjen, men aldrig sett den ens beröras i svenska medier. Men liksom Sharon som tjugoåring stod i Latrun för att med vapen i hand försvara det nyfödda Israel (och själv skadades svårt), står idag bosättarna på Västbanken med vapen i hand för att utgöra ett fysiskt faktum i den israeliska strategin. En bosättning är, precis som kibbutzen och moshaven, en plats där man bor och i många fall också arbetar. Men den viktigaste likheten dem emellan är förstås den militära funktionen. När Sharon har sagt att man måste inta varenda kulle man ser, så beror det på att just "kullarna" kunde bli - och blev - viktiga platser för det rutnät av israelisk närvaro som omöjliggör en palestinsk stat. Hur skulle den se ut? Jag är inte den förste som frågar hur en stat skulle kunna bildas i ostens hål, när själva osten redan är civilt och militärt erövrad.

Det är alldeles för enkelt att gömma sig bakom en karikatyr av "Guds lejon" (Ariel) och tro att han ensam, eller han i allians med extrema krafter i israelisk politik, stod bakom bosättnings- och ockupationspolitiken.

Om man öppnar ögonen en smula kan man se vad hans efterträdare gör just nu. Tro inte att det finns en väg till "fred" - det är en illusion och ett självbedrägeri. Sharon är död men det förändrar absolut ingenting. Den politikerklass som idag härskar över Israel och Västbanken är i alla avseenden barn och barnbarn till den generation som tog kullarna och valde att fördröja och förhindra varje samtal med palestinierna. Inte minst Netanyahu själv framstår som ett nedslående exempel på hur den kretsen tänker och handlar.



Vinet och befrielsen



”Modern life is often a mechanical oppression and liquor is the only mechanical relief.” (Ernest Hemingway)

Är vinet något annat än en njutning och en flykt? Ja, jag tror att Hemingway har alldeles rätt i sin beskrivning, sedan kan vi kalla den olika saker. Relief är ett starkt ord. Befrielse. Men också lättnad.

När jag dricker alkohol – vilket jag gör i perioder, i form av öl eller vin – gör jag det för att jaga ledan och ångesten på flykten. När alkoholen börjar ge effekt försvinner ledan i samma takt för att lite senare på kvällen vara helt borta.

Är det lämpligt att göra så? Jag frågar inte längre efter lämplighet i moralisk eller medicinsk mening. För en människa med tre kroniska sjukdomar vore kanske vatten och bröd det enda lämpliga. Men jag vet att jag bara lever en gång. Jag har aldrig trott på något liv efter detta. Oavsett hur länge till jag får stanna i det jordiska vill jag gå till vinet med jämna eller ojämna mellanrum. Omständigheternas diktatur råder varje dag. Något måste man göra för att få lättnad, eller i bästa fall befrielse. 

***

Om Hemingways dryckesvanor kan man läsa mer här. 

 

fredag 10 januari 2014

Magnus Sandelin: Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken (Reporto)

Det mesta som skrivs om ”de svenska islamisterna” – oavsett var de är födda, om de befinner sig i Sverige illegalt eller om de är svenska medborgare – är flyktigt och osammanhängande. Jag får ofta en känsla av att man bagatelliserar dessa våldsfixerade och hatiska människor, vars hela livsinnehåll är jihad och olika former av aktioner riktade mot det land där de lever, eller som organiseras här i avsikt att angripa andra länder.

En del av dessa människor har genomfört spektakulära dåd och finns i det kollektiva medvetandet. Jag tänker förstås i första hand på den man som i media kallades ”svensk” men som i själva verket var irakier, och som sprängde sig själv till döds i Stockholms centrum i julhandeln 2010. Många har försökt bagatellisera hans dåd genom att framställa honom som både ”ensam galning” och ”tafflig”. Utredningen, främst i Storbritannien, har visat att det inte alls förhöll sig så.

Men jag tänker också på de framför allt somaliska och arabiska män som kallas ”svenskar” och som finansierar, organiserar eller på annat sätt är iblandade i våldsamma attacker som drabbar framför allt civila i olika länder. När jag skrev detta satt ett sådant gäng fängslat i Köpenhamn. Vi vet att ett antal nordiska konstnärer lever med livvakter dygnet runt därför att jihadister satt ett pris på deras huvud. Vi vet att islamismen finns i våra egna städer och kvarter. Men ser vi mönstren? Har vi lärt oss att känna igen dessa krafter?

Med utgivningen av Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken har journalisten Magnus Sandelin gjort en insats för att skapa en tydligare bild och att läsa hans bok är en bra bit på vägen mot den sortens kunskap som kan skapa en större beredskap i det svenska samhället. Sandelin har tidigare utgivit böckerna Extremister och Den svarte nazisten. Han är bra på att gräva fram material, han ställer sig öga mot öga med de extremister han vill intervjua och ibland lyckas han också få dem att säga något som kan vara till nytta. Men framför allt skapar han de mönster som jag tycker att pressen aldrig förmår ge oss. Hans nya bok visar framför allt hur terrornätverken Al-Qaida och Al-Shabaab ser ut från svensk horisont.

En annan viktig sak i boken är att han visar hur konvertiters vägar kan se ut. Han berättar om en svensk före detta kriminell (jag sätter frågetecken för f.d.) från Göteborg, som i sin ungdom misshandlade invandrare, blir muslim därför att han i fängelset kommer i kontakt med islam. Det kan te sig som en krokig väg, men internationellt sett vet man att den är ganska vanlig. Dessa män vill sluta begå brott, men hamnar i det slags ”helighet” där brott betraktas som hedervärda och moraliskt påbjudna.

Boken avslutas med en förteckning över alla de händelser som har sin bakgrund i de islamistiska miljöerna i Sverige, från 1995 då man uppdagade att en muslimsk församling i Brandbergen hade samröre med den algeriska terrorgruppen GIA, över bland annat försöken att grunda en terrorcell med namnet Al-Qaida i Norra Europa i Kungälv 2005, fram till rättssaken i Köpenhamn där ett antal så kallade ”svenskar” åtalats (och senare också fällts för omfattande förberedelser till terrordåd).

Jag skulle säga att Sandelins bok är det viktigaste bidraget hittills till en förståelse av hur den islamistiska terrorns förgreningar i Sverige ser ut.

Dubravka Ugresic: Smärtans ministerium



”För en människa i exil känns exiltillståndet som ett slags ständig, säregen känslighet för ljud, för en melodi; ibland känner man att exilen inte är något annat än en sorts omedvetet musikminne.” (Dubravka Ugresic)


När 1990-talets Balkankrig befann sig i sitt mest intensiva skede – anfallet på Kroatien var fullbordat och Bosnien stod sedan ett år i brand, lämnade litteraturhistorikern och författaren DubravkaUgresic sin födelsestad, kroatiska Zagreb. Vid sidan av sina skönlitterära verk (romaner, noveller, barnböcker) har hon skrivit ett stort antal essäer. En av hennes mycket läsvärda essäsamlingar finns också utgiven på engelska under titeln Thank you for not Reading (Dalkey Archive Press, 2003), liksom en handfull andra titlar. På svenska utkom 2000 Den ovillkorliga kapitulationens museum och sedan Smärtans ministerium. För båda dessa böcker gäller ett slags genreöverskridande prosa, där den litterära berättelsen sprängs sönder i och präglas av en essäistisk ton. Det kanske värdefullaste av allt med denna metod är att den saknar alla inslag av feghet, författarinnan understryker visserligen att hon inte är identisk med böckernas huvudperson, men tillåter sig samtidigt att med både biografi och text upphäva sitt påstående. I den meningen liknar hennes böcker mer litterära essäer än romaner. Hon skriver medvetna försök att förstå det som hände under krigen, och hur det präglat exiltillvaron för alla de människor som flydde. Själv lever hon numera i Amsterdam, och det är också dit handlingen är förlagd i den nya boken (i den första stod exilens tillfälliga pålar nerkörda i Berlin). Den uppenbara skillnaden mellan de två böckerna är att den första tycks bestå av hundratals snabbt förbiflimrande minnesbilder, anteckningar, nedslag i vardagen, medan den nya är mer sammanhållen och entydigt geografiskt förankrad. 
                     
I bokens inledning finns en dikt av Marina Tsvetajeva, som bland annat säger: ”Ej ens det kära modersmålet/frestar mig med sin honungsstämma./På vilket språk den som jag möter/ inte förstår mig, gör detsamma”.
                     
Man kan säga att hela boken handlar om missförstånd, att känna att man inte når fram med ord och tankar även om man tillägnar sig exilens nya språk.
                     
I berättelsens centrum står Tanja Lucics som tillsammans med sin make Goran flytt krigets Kroatien. De har gått skilda vägar, också klyftan mellan det kroatiska och det serbiska – som kriget ytligt sett tycks handla om – äter upp deras relation, och när han i Berlinexilen erbjuds arbete vid ett universitet i Tokyo blir det förevändningen för att skiljas åt: ”Goran var nämligen serb, och jag var väl hans serbkärring.” Hon själv får arbete vid Amsterdams slaviska institution, där en vag plan om undervisning på det språk som kallades serbokroatiska lever kvar. Både hon och hennes studenter uppfinner dock ett nytt namn: vårska, alltså det språk vi kan kalla vårt (och som de andra nu döper om till kroatiska, bosniska, serbiska). Hon själv tilltalas på alla de sätt man kan tilltala det försvunna landet skingrade människor: Kamrat (”betydde lärare och var för mina studenter en munter, intim kod som förband dem med de skolbänkar som både de och jag hade lämnat för länge sedan, med gamla tider, med det land som inte längre fanns. Det var inte ens ett ord, det var det lustfyllda ljudet från Pavlovs klockor”), fröken Lucics, professor Lucics eller kort och gott Tanja. Lektionerna blir den terapisoffa där alla ska försöka identifiera och beskriva sina fantomsmärtor, naturligtvis med mycket skilda resultat. Ty i studentgruppen finns bokstavligt talat hela det försvunna landet representerat, både sådana som haft turen att få en partner i Holland och därmed början till ett anständigt liv, och rena krigsvrak. 

Tanjas första problem uppstår redan när hon ber eleverna fylla i ett formulär inför kursen, och till den foga en kort biografi på engelska. På engelska!? Varför nu det, undrar studenterna. Svaret är enkelt: Tanja vill göra det enkelt både för sig själva och studenterna, genom att inte ens ta sådana ord i munnen som kan väcka anstöt, och det är också därför som begreppet vårska så småningom föds. Nu kan de som vill vagga sig själv med den gamla sydslaviska drömmen, och de andra, som vill bryta upp i sin nya självvalda identitet göra det. Vips har alla ett språk de kan kalla något utan att stöta sig med bänkgrannen. Den ende som avviker är Igor som svarar: ”Shit, I don´t have any biography!”. Och det är hans insikt som också får Tanja att se, att exilen i sig är ett slags regression, vuxna människor förpassas till ett slags andra barndom och det de förväntar sig av läraren är det omöjliga: att hon ska föra dem hem till sina rätta jag igen. Klassrummet blir det förflutna. Rum och tid smälter samman, och som om kriget och flykten aldrig ägt rum vill de ny födas på nytt, i kroppar och själar som är de rätta.
                     
Tanja Lucics kan naturligtvis inte hantera situationen. Sakta bryter hon samman inför förväntningarna. Mötet med skolans rektor, som är gift med en landsmaninna i Amsterdam, blir vändpunkten. Hemma hos dem, över en middag som utstrålar småborgerlig instängdhet och ångest, förnedras hon grovt. Väninnan Ines skryter om sina materiella framgångar och hennes holländske make Cees utsätter Tanja för en yrkesmässig attack, och meddelar, mitt i maten, att studenterna klagat på hennes undervisning som ”inte har någon tydlig plan och att era lektioner är kaotiska. Vi har även fått in klagomål där det hävdas att de ofta sitter på kafé med er och att det är ni som insisterar på det.”
                     
Det gungar för Tanja. Marken försvinner under henne. Allt det hon byggt upp, i akt och mening att ta hänsyn till studenternas minst sagt olika förutsättningar, vänds nu mot henne. Cees berättar att han redan lämnat in nya kursplaner, där man kommer att skilja de kroatiska och serbiska språken och deras respektive litteraturhistoria och dessutom förlägga dem till två olika universitet. Tanja skulle bli arbetslös. När de förnedrat henne vänder de till en inställsam ton, som vill förmedla tanken ”vi vill bara ditt eget bästa” och just därför blir så mycket större i sitt hyckleri. Tanja ser bara en väg, och tillbaka på institutionen tar hon strid med eleverna, inför stränga program och slutar dricka kaffe med dem. Väl medveten om att hon kanske aldrig ska lyckas identifiera de elever som anmält henne för skolledningen, utsätter hon hela gruppen för samma kärva behandling.  För henne blir det en fråga om överlevnad. Men överlevnadsstrategin ska utsättas för ett slutligt, rent fysiskt angrepp som tycks vara berättelsens själva crescendo.
                     
Det är just i detta skede som romanen och dess idémässiga underlag blir intressant. Dubravka Ugresic tycks här ifrågasätta hela exilkulturens lätta väg, d.v.s. den som reflexmässigt bygger en miniatyr av födelselandet och inom dennas gränser återskapar hela dess kulturella överbyggnad. Ugresic vänder på hela resonemanget och blir genom Tanja en främling i exilkretsen. Hon flyttar ut till en bedrövlig och nergången liten förortslägenhet i Amsterdam, sedan hon förlorat också sin tjänstebostad. Därifrån ser hon hur allt det som förväntades av henne egentligen ser ut. I det tysta byggs utanförskapet upp som en ny kollektiv identitet, och destruktionen av sociala mönster blir vägledande. ”Vissa kallade dessa stadsdelar för getton. Den här kallades ’lilla Casablanca’, vilket jag skulle få reda på först senare.” Ugresic säger istället att de är oaser. De tillfredställer alla mänskliga behov. Där finns allt ifrån daghem till skolor, kemtvätt, frisör, en pizzeria och ”en coffeeshop där våra ynglingar köper hasch”. Och trots det, eller just därför, är förorten med sina exilvarelser ”en parallell värld, vi lever i en halvvärld” Alldeles oavsett vilka slutsatser man drar av Tanja Lucics plats i världen, ger Ugresic en mycket svart bild av dess förutsättningar. Alldeles oavsett vad ”vi” står för i hennes avslutande berättelser, tycks den mig kunna handla om mänskligheten som sådan, i ett slags ursinnig pessimism av samma slag som EM Cioran brukade redovisa:

”Vi är barbarer. Vi har inget alfabet, vi lämnar vår underskrift i vinden. Vi ger ifrån oss ljud. Vi skriver under med skrik, röster, vrål och spott. Så markerar vi vårt revir (…) Vi krossar rutor, vi åstadkommer smällar, fyrverkerier är vår favorit-underhållning. Ljudet är vårt alfabet, oväsendet som vi åstadkommer är det enda beviset på att vi existerar, smällarna är de enda spår vi lämnar efter oss.”

Dubravka Ugresic: Smärtans ministerium (svensk översättning av Djordje Zarkovic, Bonniers Panache).



Artikeln finns med i min bok Stormar och vilopunkter (2006). Bilden på författaren finns på sidan Kakanien/ New Homelands (där dock ingen fotograf anges).