onsdag 8 januari 2014

Asocial

Foto: Astrid Nydahl
a|soci|al [-a´l] adjektiv -t -a • avvikande från samhällets normer (Svenska Akademiens ordlista)

Hur vore det möjligt att vara annat än asocial? Den frågan har jag ställts inför snart ett helt liv. Jag var fortfarande i tjugoårsåldern när jag bestämde mig för att lämna arbetslivet för gott. Inte ville jag gå till en plats och arbeta tillsammans med andra människor. Inte ville jag anpassa mig till rådande normer. Inte ville jag höra de infantila och fördummande samtalen i lunchrummen. Jag hade gått hela vägen: 16 år gammal började jag på Pripps bryggerier, blev sedan dekoratör via butiksbiträdesjobbet i den första herrekiperingen, sedan åter fabriksarbete på Nordsjö färg, några andra fabriker och ett sockerbruk och slutligen kontorsvaktmästare på ett större företag i Malmö. 

Jag var en klassisk hoppjerka. Stod inte ut någonstans. Ville bara bort och vidare. Trodde att gräset var grönare på andra sidan. Men kontorsvaktmästeriet väckte en större asocial kraft i mig. Jag gick därifrån för att aldrig komma tillbaka. På största allvar började jag så småningom frilansa. Hela mitt kommande arbetsliv skulle jag frilansa. Inte ens det sättet att försörja mig klarade jag av. Gång på gång kom min asociala sida i konflikt med de välanpassades normer och värderingar. Jag stängde oupphörligen dörrar bakom mig. 

Annorlunda uttryckt: jag brände broarna. Hade inget behov av att gå tillbaka på dem. De kunde bara brännas.

Asocial har jag också varit i den meningen att jag skytt större människosamlingar. Varken i det privata umgänget eller i offentliga sammanhang kan jag vistas i dem. De stora människosamlingarna är som gjorda för att massinstinkterna ska ta vid. I dem frodas de gängse tankarna och de gängse livsvägarna. Det är min bestämda uppfattning att man måste hålla sig undan sådana sammanhang för att inte själv fördummas och förfäas. 

Att vara asocial är ett medvetet val. Att stå utanför krämarsamhällets arbetsplatser och därmed utanför dess välanpassade krets av konsumenter är att förhålla sig fri och obunden. Bara i frihet kan jag leva. Fri men fattig är bättre än anpassad och välbärgad. I den friheten har jag mina få men nära vänner. I den friheten har jag min (stora) familj. Där behöver jag inte anpassas till något eller någon, där är jag alltjämt en fri människa. Inget politiskt parti får min röst. Inget religiöst samfund är jag med i. Inga sociala intressegrupper intresserar mig.

Asocial har jag förblivit. Kommer att dö asocial. Fri.

Kopistens misstag

 Botho Strauss säger i Kopistens misstag: "Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare." Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.
Sedan en av mina riktigt gamla vänner idag sagt att "det fria ordet är en tom illusion" som man använder för att förtrycka andra människor, var jag tvungen att ta fram några böcker och orientera mig mot en helt annan verklighet.

Den kulturrelativistiska synen på livet ser i mina ögon bara ut som ett slags västerländsk bortskämdhet. Det fria ordet är i själva verket det dyrbaraste vi har. Om jag betraktar det som en tom illusion glömmer jag också bort alla som förföljs, torteras och dödas för att de, muntligt eller i skrift, försökt använda sig av ordet. Man kan också släppa sådana tankegrodor om man tror att framtiden avgörs av huruvida man är "snäll" eller ej. Frihetens fiender lär inte i framtiden, lika litet som i det förflutna, bry sig om den kategorin. Liksom 1990-talets totalitära ideologier kommer dagens att krossa varje försök till formulering av just det fria ordet.

Jag vill bort från denna vidriga samtid. Den är förljugen, falsk och självbedragarens tid. Jag ser hos Botho Strauss mycket som jag kan nicka igenkännande åt.

I Kopistens misstag skriver han: "De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant 'aggiornamento' kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid."

Precis så! Det ges inget val. Jag avlägsnar mig, bit för bit. Genom att stryka namn i adressboken och steg för steg avstå från den mediala offentligheten kan jag också bättre värdera utsagor om det fria ordet. När jag beslutade mig från att avstå från varje medverkan i svensk dagspress var det en av flera tankar som mognat.

Den västerländska förmätenhet som gör varje frihet till något man kan ha eller mista vänder jag mig med hela mitt väsen emot. 

(Ur min nya bok Solitär i nyspråkets tid)


tisdag 7 januari 2014

Förbannade tystnad 1961, 1988 och 2014



Den 10 juni 1988 var det utgivningsdag på min bok Förbannade tystnad (Interculture förlag, Stockholm). Den hade underrubriken Berättelsen om en barndom. Boken fick väldigt fina recensioner på den tiden då dagspressen satte litteraturkritik högt upp på dagordningen. Den är förstås omöjlig att hitta numera (dyker nästan aldrig upp antikvariskt heller). Jag har flera gånger funderat på att ge ut en andra upplaga själv, men har nu fastnat för att inlemma en del av den i min kommande bok om barndom och uppväxtår i Malmö. Det som följer är några fragment från Förbannade tystnad. Dock är namnet på flickan ändrat.

***

Jag tydde mig till en av töserna på hemmet, Anita. Hos henne fick jag tröst. Trots att hon kommit dit av mycket speciella skäl blev det hon som tröstade mig, och inte tvärtom. Hennes pappa hade stuckit ihjäl hennes mamma med kniv och sedan tagit sitt eget liv. Hon var alldeles ensam i världen. Jag förstod varför Anita var här. Men inte varför jag själv var det. ”Dom har bara inte berättat det för dig än” sa hon.

Anita, jag och två till hade en hemlig klubb i skogen. Hon berättade om sitt liv för mig. Att hennes föräldrar hade druckit mycket och att de ofta slagits.  Vi diskuterade också hur vi skulle kunna rymma, vi visste ju var tåget gick.

Hade jag övergivits? Var det i Tormestorp mitt liv skulle utspelas? Den första besökssöndagen kommer några föräldrar för att hälsa på. Inte mina. En av mammorna är berusad. Anita tycker att vi ska till hemliga klubben, men jag är nyfiken och stannar kvar. Den fulla mammans son gråter. Jag ser på dessa människor och undrar vad de har gemensamt med mina föräldrar.

Jag går in i dagrummet och bygger på min plastmodell. Jag ser inte skymten av Anita. Plastmodellen, av ett militärflygplan, faller sönder. Mina fingrar vill inte lyda mig, också de stora lätta bitarna faller av när jag tar i dem. Jag vet ännu inte att det finns något som heter nervös. Jag skulle inte ha kunnat svara om någon frågat vad det var för ett ord. Men nu, när jag ser tillbaka, ser jag mig själv med darrande händer, tårade ögon och en oro i kroppen. Händerna var som främmande utväxter på kroppen. Jag söndertrasades som flygplanet. Allt försvann ur mig: dofterna, hemkänslan och könet.
Enda bilden jag kunnat hitta på huset i Tormestorp. Ett vykort.

Det var bara i skogen som könets, hemmets och närvarons dofter fanns. Anita visade oss den vägen, hon var några år äldre än vi. Vi fick gärna känna på henne, i henne. Skogsdoften i sig var en tröst. Men ännu mer doften av henne på fingrarna. Den första känslan av vad som var att vänta föddes där, under den mycket gamla och breda granen, under vilken vi hade vår klubb och gemenskap. Anita hade kallats horunge hemma i Malmö. Vår gemensamma sorg och utstötning förde oss samman. Det fanns ju där också en doft av förtvivlan, separation och vuxenlögn. Vi stod emot den på vårt sätt.

När mormor dog för många år sedan fick jag de vykort jag skickat till henne från Tormestorp, alla med samma svartvita bild av hemmet på framsidan. På ett av dem hade jag ett till synes oavslutat, oskrivet budskap. Jag hade skrivit: ”Hej mormor! När du skickar kort till mig, så skickar jag också till dig. Jag längtar efter dig. Men…”

Än idag undrar jag vad detta ”men” antyder. Blev jag bara avbruten? Ibland har tanken slagit mig att det betyder ”Hjälp mig härifrån!”.

Jag är kanske nio år och ska försöka gå balansgång runt rabatten vid cykelställen. De andra ungarna hejar på mig. Ingen har hittills klarat att gå hela sträckan, från det ena hörnet av huset till det andra. När jag kommit halvvägs faller jag. Staketet far upp mellan benen på mig och smärtan stiger hela vägen från testiklarna upp i hjärnan och ut genom munnen. Jag svär. Alla de svordomar jag dittills lärt mig kommer ur min mun. Högt. Mamma står i fönstret. Hon ropar på mig. Utan att fråga vad som hänt börjar hon banna mig. I sängen ligger jag sedan gråtande, ingen fick se mig så här. Jag längtar efter mormor. Hennes mjuka händer och kinder. Hennes doft. Bara hon hade förstått mig.