lördag 4 januari 2014

Dudley och ”främlingsfientligheten”. Två exempel

Marknad i Dudley. Foto: TN
Dudley kom att bli en av de städer jag återvände till många gånger. Stadskärnan är trivsamt ålderdomlig och som gjord för stilla promenader. 

Jag läser en artikel av Jenny Morgan från den 15 september 2011, med rubriken Beating the Black Country Blues, som kanske rentav kan betraktas som symptomatisk för den idéströmning som värnar om den politiska korrekthetens tänkande och handlande. Låt mig visa. Morgan ska möta Kenneth Rodney från Five Estates Project[1] i Dudley. Rodney är en av grundarna i West Midlands. De går till Fountain Arcade, uppfört 1925. Och så kommer första repliken som sätter tonen för hela texten: ‘Dudley är en mycket kall plats för nykomlingar’. Han som uttalar orden är alltså Rodney, som kom med sina föräldrar från Jamaica när han var sex år. Nu är han runt femtio. Och så fyller han i: ’Dudley saknar visioner’, någon annan fyller i och säger att det var ’en kulturchock att komma till Dudley, som om varje kilometer på motorvägen förflyttade mig fem år bakåt.’

Dudley var en medeltida marknadsstad och blev ett mäktigt centra för Black Countrys järn-, glas-, kol- och andra industrier från 1700-talet fram till 1980-talet. Men nu tävlar Dudley-borna om de cirka 300 låglönejobben som snart ska utannonseras från en ny stormarknad vid foten av Dudleys borg. ’Finns det’, frågar Jenny Morgan, ’en särskild kultur som stänger nykomlingar ute?´ Ja, stadsborna själva pratar vid den här sammankomsten om en ’bykultur’(i betydelsen inskränkt) och det faktum att den lokala dialekten bevarats så att den är nästan ogenomtränglig för engelsktalande som inte kommer från Dudley. Men rasismen spelar också sin roll, och den riktas inte bara mot icke-vita människor, Kenneth Rodney säger att de flesta polacker som kom till Dudley för att arbeta har flytt fältet, på grund av de rasistiska trakasserierna. 

Men flyktingar från Zimbabwe, Irak, Afghanistan, Demokratiska Republiken Kongo som kommit till Dudley genom ett program som Labour en gång i tiden satte igång, saknar nu resurser. Det finns mindre än tusen av dem (…) The Five Estates Project utvecklades av Rodney och en energisk Dudleyite, Martin Smith, som för närvarande är vice ordförande för den lokala hyresgästföreningen. Han säger att han 2005 förstod att det var dags att börja handla, då han sett rasistisk graffiti i hyreshusen och man dessutom kastade in tegelstenar genom fönstren till en muslimsk hyresgäst. Och så kommer det, avsnittet jag anade skulle komma, och jag citerar direkt ur texten:
”Five Estates bildades i september 2009, några månader innan antimuslimska English Defence League mobiliserade mot förslaget till en ny moské i Dudley, och arrangerade två protestmarscher i staden.”
I slutet av artikeln berättar författaren varför allt ändå kommer att sluta bra. Hon har förstått att också invandrare anmält sig som frivilliga till den grupp som ska arbeta med frågorna. En av dem kommer från Zimbabwe. ”I fem år har han försökt övertyga myndigheterna om att han måste få lämna Dudley. Han har sovit i kyrkogårdar och samlat mat från soptunnor. Nu när han fått en liten kommunal lägenhet säger han att han lever precis som sina gamla, vita grannar, ’det finns absolut ingenting att göra, förutom att titta på tv.’ Nu samlar han gamla bilder av Dudley och vill visa dem för sina åldrande grannar.” Och så kommer reportagets slutkläm: ”En zimbabwier som vill knyta samman Dudleys förflutna och nutid – det kan bara sluta bra.”
Man skulle kunna rycka på axlarna och säga att det inte finns något anmärkningsvärt i denna text. Men det är just för att vi är så vana att läsa den sortens texter som vi missar det anmärkningsvärda. I just de sammanhang där man oupphörligen varnar för främlingsfientlighet och rasism, smyger man in sina egna vanföreställningar. Vad är det till exempel som säger att denna zimbabwier var hemlös bara för att han är svart? Det finns många hemlösa människor i England som inte alla är av afrikansk börd. Väldigt många. Över 40.000 totalt enligt Guardian den 13 december 2011. Och då räknar man inte individer utan hushåll. Och vad är det som säger att hans privata bildprojekt bara skulle sluta gott? Det är, som jag ser det, ett uttryck för det som på engelska heter ”prejudices” – det vill säga att man hyser förutfattade åsikter grundade på de egna fördomarna. Och det är just ”fördomar” vi översätter det engelska ordet med.

I texten skriver Jenny Morgan om de två EDL-protestmarscher som genomförts i Dudley. Låt oss kika på dem. Daily Mail skrev den 4 maj 2010 utförligt om vad det är som EDL protesterar mot, nämligen en gigantisk moské som det skulle kosta 18 miljoner pund att bygga[2] i Dudleys centrum. En ny protest genomfördes 2010, men de stora protestmarscherna ägde rum tidigare. EDL sade då att de framför allt ville protestera mot islamisk extremism. En talesman för polisen, Matt Markham, sa till medierna att det hade genomförts fredliga demonstrationer. Vid sidan av dessa har man också samlat namn på protestlistor som 50.000 personer skrivit på. Invånare har uttryckt åsikten att moskén skulle förstöra stadens medeltida karaktär. Det fick till följd att fullmäktige 2009 vände sig till Högsta domstolen. Men Daily Mail hade självklart också hittat invånare som kallade EDL-protesterna för ”rasistiska” och ”ett slöseri med polisens resurser”. Sarah Williams, 23, sa till tidningen om EDL: “De är här bara för att ställa till bråk.” Om moskéns folk sa hon: ‘De här människorna vill ju bara leva fridfullt här.”   

Oavsett vilket tycker jag att man kan betrakta hela denna segdragna historia som det första viktiga steget i en folklig opposition mot de allt storslagnare moskébyggena. I England gör man allt oftare en reflektion som måste betraktas som rimlig. Nämligen den, att muslimerna som bosätter sig i landet gör precis motsatsen till vad kristna i muslimska nationer gör. För att alls kunna leva där förhåller de sig respektfulla gentemot muslimerna. De försäkrar sig om att deras kyrkor och andra religiösa byggnaden inte blir alltför synliga i muslimska områden, om de nu alls fått sådana tillstånd. I Saudiarabien är det förstås helt omöjligt. Men de egyptiska kopterna[3] skulle just efter ”den arabiska våren” få erfara innebörden av islamismens syn på rättigheter och skyldigheter. Det som hänt där under 2011 och 2012 kunde tjäna som exempel inte bara i brittisk debatt utan också i svensk. När de urgamla koptiska kyrkorna brann, människor klubbades eller sköts ihjäl och människor som levt i Egypten så länge tvingades iväg i massflykt, fick vi konkreta exempel på hur det ser ut när islamismens idéer ska omsättas i praktisk politik. ”Det kan bara sluta bra” skrev Jenny Morgan om Dudley. Man skulle kunna travestera hennes ord om man trodde sig ha siarens gåvor och säga ”Det kan bara sluta illa”. Det gör jag inte. Men jag finner det nödvändigt att med öppna ögon betrakta skeendet. Kanske skulle man också lägga på minnet vad den turkiske premiärministern, Recept Erdogan sa i ett tal 1997[4]:  
"Minareterna är våra bajonetter, moskéerna våra baracker, de troende våra soldater."
Denna artikel finns med i min bok Black Country som utkom 2012. Därför är vissa uppgifter en smula daterade, t.ex. det som handlar om EDL och de specifika flyktinggrupperna (som sedan dess förändrats en smula). Men det som gäller de politiska strategierna, bristen på integration och mångkulturens baksidor är i högsta grad giltigt, både i England i stort och i Dudley/ Black Country specifikt. Är du intresserad av boken kan du läsa mer här och göra din beställning med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com
 
[1] http://www.cfed.org.uk/4_Estates.htm
[2] Högsta domstolen i England satte definitivt stopp för byggplanerna den 17 april 2012. Beslutet innebär att den muslimska församlingen måste sälja tillbaka marken – gammal, förgiftad industrimark – till kommunen. Församlingen har ägt den sedan 2005.
[3]Kristna kopter utgör omkring 10 procent av den egyptiska befolkningen och har länge utsatts för diskriminering. Under året har flera kyrkor bränts ned av islamistgrupper. Många kopter har dödats. Till en början var det nog väldigt optimistiskt under våren, kopterna var ju en del av folket på gatorna som protesterade mot Mubarak. Många hade nog stora förhoppningar att spänningarna skulle lätta. De allra flesta vände sig mot salafisternas kritik och trodde på en ökad trygghet för kopterna. Men så blev det inte.” Dagens Nyheter 10 oktober 2011.
[4] Spiegel Online 16 juli 2008. I tidningens översättning blev det “The minarets are our lances, the domes our helmets, the believers our army.” En läsare protesterade och hävdar att hennes egen översättning från turkiska blir: “The minarets are our bayonets, the domes our helmets, the mosques our barracks, the believers our soldiers.” Finns att läsa här: http://www.amnation.com/vfr/archives/011049.html och Spiegel översättning här: http://www.spiegel.de/international/germany/domes-and-minarets-not-in-my-backyard-say-an-increasing-number-of-germans-a-565146.html

Vad är rasistiskt våld?



Rubrikens fråga fanns i min bok Black Country. Med tanke på de senaste månadernas händelser och debatter/kampanjer här hemma vill jag visa det kapitlet igen. Vad är rasistiskt våld?

Det finns i England, liksom i Sverige, en debatt om ”rasistiskt våld”. I blickfånget står undantagslöst våld utövat av vita personer – det bär mig emot att skriva det, ty jag skulle hellre kalla dem engelsmän – mot människor av annan hudfärg, nationalitet eller religion. Man diskuterar varken där eller här det våld som riktas mot landets infödda, vita eller på annat identifierbart sätt engelska eller svenska befolkning. När pakistanska män kidnappar unga, vita brittiska flickor för att våldta eller på annat sätt förgripa sig på dem har det inte förrän de senaste två åren givit mediarubriker (och fällande domar) betraktar jag det som just ”rasistiskt våld” eftersom de aldrig skulle göra så mot sina egna. När somaliska pojkar fångas på bevakningskameror i färd med att råna unga vita pojkar har det hittills inte kallats för ”rasistiskt våld” – inte ens när det dokumenterats att förövarna har refererat till offrens identitet i nedsättande ordalag (som ”vitt avskum”). Det är således inte lätt att få en övergripande bild av hur detta våld ser ut i Storbritannien, ett våld som inte bara kan förknippas med traditionellt stökiga miljöer som idrottsarenor eller pubar/krogar/diskotek, utan framför allt med de öppna, offentliga miljöerna, gator och torg, eller i kollektivtrafiken. 

Kenan Malik[1] nämner att det i Birmingham finns en organisation som heter Race Action Partnership [2]som leds av Chris Allen, lektor vid universitetet i Wolverhampton. Han var en av de personer som skrev en en rapport efter 11 september-terrorn, och den publicerades i maj 2002. I rapporten kunde man konstatera att det som i offentligheten kallades ”ett klimat präglat av elakartade och systematiska angrepp på muslimer” i Storbritannien inte visade sig stämma överens med verkligheten. I själva verket, berättar Allen, att om man verkligen analyserar hårda fakta, så ”är det svårt att finna data och statistik som verkligen bevisar det.” I forskningen kring ”rasistiska angrepp efter 11 september” fann Chris Allen ”mycket få allvarliga angrepp”. Inte ens efter de blodiga och dödliga terrorattackerna i London i juli 2005 kunde man avläsa någon ökning av sådana angrepp på muslimer. Man kunde konstatera att ”den muslimska kommuniteten i Storbritannien inte demoniserades” och landets riksåklagare meddelade i sin årsrapport för 2006 att de befarade angreppen på muslimer verkade ha varit uttryck för ogrundad rädsla. Kenin Malik tillägger:
”Den verkliga siffran för sådana hatbrott är tvivelsutan betydligt högre. Men det finns inga belägg av något slag för att minoriteterna utses till måltavla på det sätt som var vanligt i Storbritannien för bara tjugo år sedan.” Och som ett understatement tillägger han : ”Det måste med eftertryck sägas att dagens Storbritannien inte är som 1930-talets Tyskland.”
Min omedelbara tanke efter denna läsning flyger snabbt genom huvudet, men jag fångar den i form av en fråga: Vore det inte alldeles korrekt att också kalla de återkommande islamistiska terrorangreppen för hatbrott? De utger sig inte för att vara någonting annat. Varje bomb – också självmordsbomberna – är ett uttryck för ett organiserat hat och förakt mot den kultur som inte underkastat sig Koranens eller Sharias lagar och moral. I den politiskt korrekta offentligheten skulle en sådan tanke förstås aldrig ha slagit rot. Hatbrott är alltid de brott som riktas mot icke-vita människor, alldeles oavsett om de är muslimer eller ej. Så länge dessa brott definieras som de gör, anser jag att själva definitionen är en del av problemet. 

De fakta som Kenan Malik, den brittiske riksåklagaren och fristående organisationer redovisar om tiden efter terrorangreppen 2001 och 2005, står i bjärt kontrast till den retorik som odlas bland ”de goda” – det vill säga individer och organisationer som med ekonomiskt stöd från staten bedriver en propaganda som inte sällan övergår i både myter och rena lögner – när de till exempel säger som Massoud Shadjarah, ordförande för Islamic Human Rights Commission[3]: ”Om inget skyndsamt görs på regeringsnivå kommer muslimerna i Storbritannien att gå samma öde till mötes detta århundrade som judarna i Europa gjorde under det förra”. En fullmäktigeledamot i Birmingham, Salma Yaqob från vänsterpartiet Respec[4]t, hävdar att muslimer i Storbritannien utsätts ”för övergrepp som påminner om antisemitismens hopande stormmoln under 1900-talets första årtionden.” 

Det är befriande att läsa Maliks kommentar till sådana huvudlösa diagnoser, när han säger att föreställningen om att situationen i Europa är sådan att man snart ”kommer att driva in muslimer i gaskammare är – det måste sägas – hysterisk på gränsen till vanföreställning.” Tvärtom är det ett faktum att landets muslimer i själva verket åtnjuter skydd av ”positiv särbehandling”. Malik pekar bland annat på förbudet att uppvigla till ”religiöst motiverat hat” och det faktum att BBC helt slutat använda begrepp som ”islamiska terrorister”. Sedan Malik skrev sin bok har det skett en rad andra saker som ingår i denna förnekelsekultur, där man tror att spänningar minskar om man inte nämner problemen vid deras rätta namn. Så har man till exempel under ett flertal år vid upprepade tillfällen gått till domstol mot sjuksköterskor som burit halsband med ett försynt litet kors för att de velat visa sin kristna tro (och vilket de förmodligen gjort hela sina vuxna liv utan att någon ens höjt på ögonbrynen). Det har kallats för provocerande mot muslimska anställda och patienter, men ingen har begärt att sjuksköterskor iklädda slöja skulle sluta med det (utifrån samma argumentation). Malik avslutar sitt eget resonemang med att berätta mer om denna kultur: 
”Arbetsplatser, skolor och fritidscentra har vidtagit särskilda åtgärder för muslimer. Många har bönerum, erbjuder halalkött eller ger dispens för muslimska kvinnor och flickor att ha mer täckande klädedräkter. Vissa badhus har särskilda tider för de båda könen och till och med perioder reserverade för muslimska män då icke-muslimer och kvinnor är utestängda.” 
Vem utövar rasism mot vem? Kan man alls tala om något så allvarligt som rasism när vardagen i det nya Europa faktiskt präglas av de naturliga och förväntade motsättningarna och friktionerna mellan mycket olika sätt att leva? Finns det en enda europé som tror att allting skulle bli rosenrött när människor från hela jorden ska leva i samma bostadsområden, städer och miljöer? Sådana vanföreställningar kan man bara hysa i kretsar som dyrkar begreppet mångkultur som vore det en ny religion med stränga förhållningsregler.

Vem utsätts för särbehandling? Denna kultur tycks ingå i en medveten eller omedveten anpassning till dhimmi-beteendet.[5]. Den hänger ihop med de av islamisterna utropade sharia-zonerna i brittiska städer och i nyspråket som förnekar det som är uppenbart. Om man tror sig lösa sociala motsättningar genom att bedriva denna politik kan man på sin höjd uppnå avspänning på kort sikt. Det brittiska samhällets metod för att möta islamismens snabbt ökade inflytande påminner inte så lite om Chamberlains[6] Fred i vår tid. Vi vet hur det gick, freden ”i vår tid” blev snabbt det totala kriget med miljoner döda människor och en hel kontinent av raserade samhällen.


[1] Kenan Malik: Från fatwa till jihad (Voltaire Publishing, översättning av Joachim Retzlaff).

[2] Organisationen finns på denna adress: http://www.brap.org.uk/
Om sig själva säger de bland annat: “We were among the first to argue that many aspects of people’s identity like ‘race’ and ‘gender’ are social constructs and, as such, equalities thinking needs to move away from traditional, siloed approaches that reinforce artificial divisions.” Organisationen ägnar sig åt en rad sociala frågor, inte minst sådana som har med hälso- och sjukvård att göra, och kan inte insorteras i den kategori som fokuserar på etniska eller religiösa skillnader. Snarare fäster den vikt vid sociala orättvisor, arbetslöshet, nätverk och företagande. De utger tidskriften Speek Out. 

[3] Organisationen finns på denna adress: http://www.ihrc.org.uk/
Den tycks huvudsakligen ägna sig åt att framställa muslimer som kränkta men vid skrivtillfället är fokus inställt på palestiniernas situation, ”martyrerna i Bahrain” och en manifestation utanför Israels Londonambassad med parollen som ”Stop massacre in Gaza”.  Dock har man alltid en rubrik på hemsidan om hur man ska gå tillväga för att ”rapportera anti-muslimsk diskriminering” i Storbritannien.

[4] Partiets hemsidan finns på denna adress: http://www.respectparty.org/ En  av partiets galjonsfigurer är Hamasaktivisten George Galloway. I presentationen av sig själva, säger partiet inledningsvis: ” The Respect Party was set up in January 2004. It was formed because of the need for a left-wing alternative to the three established parties.”

[5] Dhimmi-systemet ger kristna och judar möjlighet att leva i sharia-styrda stater, ”under beskydd” men också med särskilda plikter, som t.ex. den skatt som kallas jizya, samt en högre skatt på egendom och mark, som kallades för kharaj.

[6] ”Efter annekteringen av Österrike i mars 1938, krävde Hitler att också Sudetenland skulle bli en del av Tyskland. Han hade starkt stöd av Sudetområdets 3,5 miljoner tysktalande invånare och det sudettyska nazistpartiet. När den tjeckoslovakiska regeringen sade nej, förbereddes en militär tysk aktion mot landet. Den 29 september 1938 sammanträffade den brittiska premiärministern Neville Chamberlain och Frankrikes president Édouard Daladier med Adolf Hitler och Italiens ledare Benito Mussolini i München, för att försöka lösa krisen i Tjeckoslovakien. Genom att hota med krig fick Hitler igenom sina krav på Sudetenland. Han lovade att detta var hans sista territoriella krav och att respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser. Vid hemkomsten till London förklarade premiärminister Chamberlain att han genom Münchenavtalet hade uppnått ”fred i vår tid” ("I bring you peace in our time").” Utdrag ur text på hemsidan för Forum för levande historia.