![]() |
| FEMEN-aktion, Paris 27 december. |
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
lördag 28 december 2013
Mellan islamisternas vapen och "marknadens" gyckel
fredag 27 december 2013
Lissabonfredag inför det nya året.
Fredag i Skåne. Lissabon i Skåne. Med posten kom Carlos do Carmos jubileumsskiva Fado é amor (videon nedan visar när han spelar in duetten med Camané). På kuvertet läste jag som avsändare ett svenskt namn och en adress i Porto. Jodå, det är Anna O. som skickat mig skivan.
Sedan jag i slutet av 1970-talet bekantade mig med fadokulturen genom Carlos Valente i Malmö har just Carlos do Carmo stått högt i kurs. Han är, som ju finlandsvenske forskaren Sven-Erik Klinkmann påpekat, en av genrens gamänger. Och han har så djupa rötter i denna kultur att han med lätt hand och stor generositet kan bjuda in en yngre generation att sjunga på skivan: Camané, Mariza, Carminho, Ana Moura, Ricardo Ribeiro, Raquel Tavares, Cristina Branco, Marco Rodrigues, Aldina Duarte och Mafalda Arnauth. Carlos do Carmo är en av de viktigaste faktorerna bakom mitt pågående liv med fadon och de böcker jag skrivit om den.
Två vänner, Krister R. och Ulf B. befinner sig just nu i Lissabon. Ett sting av avund har jag känt. Men nu delar jag hela den stora känslan av saudade med dem. Tack vare Anna O. och Carlos do Carmo är det en Lissabon-fredag idag.
Sedan jag i slutet av 1970-talet bekantade mig med fadokulturen genom Carlos Valente i Malmö har just Carlos do Carmo stått högt i kurs. Han är, som ju finlandsvenske forskaren Sven-Erik Klinkmann påpekat, en av genrens gamänger. Och han har så djupa rötter i denna kultur att han med lätt hand och stor generositet kan bjuda in en yngre generation att sjunga på skivan: Camané, Mariza, Carminho, Ana Moura, Ricardo Ribeiro, Raquel Tavares, Cristina Branco, Marco Rodrigues, Aldina Duarte och Mafalda Arnauth. Carlos do Carmo är en av de viktigaste faktorerna bakom mitt pågående liv med fadon och de böcker jag skrivit om den.
Två vänner, Krister R. och Ulf B. befinner sig just nu i Lissabon. Ett sting av avund har jag känt. Men nu delar jag hela den stora känslan av saudade med dem. Tack vare Anna O. och Carlos do Carmo är det en Lissabon-fredag idag.
torsdag 26 december 2013
Fobier inför det nya året
![]() |
| Föremål för arborfobi? Foto: A.N |
Det finns alltid en fobi du inte visste fanns.
Det innebär att du med all säkerhet bär på en fobi du inte kan medge eftersom du inte vet att den finns. Låt mig nämna detta exempel på hur myndigheter kan ha dig i sitt garn innan du upptäckt din inre fobi:
Att störa homogenitet. Så heter metoden. Och så formuleras den som maktprojekt:
"Rasism, funkofobi, antisemitism, transfobi, islamofobi, antiziganism och homofobi får livskraft av föreställningar om kulturell renhet och idéer om ett homogent och idealiserat svenskt folk som tänkt, känt och varit lika. Samtalet, platsen och kulturen bör tillhöra alla oavsett livsstil, sexuell läggning, klass, kön, funktionsnedsättning eller ursprung. I fyra konferenser som genomförs i Örebro under hösten 2013 och våren 2014 vill vi störa bilden av det homogena genom samtal och reflektioner som tar utgångspunkt i mångfaldsperspektiv, pluralism och normkritik."
Jag erkänner att jag för att fullt ut skulle kunna ta del av bannbullan fick lära mig något nytt. Så visste jag till exempel inte vad funkofobi är och transfobi föreställde jag mig som fördomar mot vissa transportmetoder. Jag lever i en värld som rusar fram i så hög fart att mentalitetsförändringen blir omöjlig. Och varför skulle jag anpassa mig till en värld där vanligt vardagsliv misstänkliggörs och stämplas? Snart är det 2014. Jag kommer att vända den världen ryggen i ännu högre grad.
Torsdagen den 26 december 2013
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Att bli till och finnas i ljuset av sina tillkortakommanden.
Att inte leva i illusioner och framtidsdrömmar. Att vara
människa på just de givna villkoren: äta sin psykofarmaka
och sina cellgifter som om det vore lika självklart som en
pastarätt eller en croissant till kaffet. Att i detta ljus
finnas
som människa, också i tårarna och tröttheten. Att inte
lura sig framför spegelns leende och nykammade frisyr, att
veta att illamåendet är en del av boten, att rädslan inte
är annat än en mental förberedelse och att de långa
vaknätterna
är av samma slag. Att bli till och finnas i detta ljus, en
lugnare andning, en klarare blick. Att lyssna till BBC3
varje
dag som om den vore den sista, att läsa nya numret av
Horisont och se hur det unga och det åldrade växer samman.
Att veta att Bagdad är lika nära som Rinkeby, att förstå att
varje ringsignal från telefonen är lika försumbar som
de rinnande vattenljuden i husets avloppsrör, att se det
flyktiga som själva livet, också när det undflyr både blick
och smak. Att bli till och finnas i det ljuset. I
tillkortakommandet.
onsdag 25 december 2013
Jag är livrädd och saknar varje form av svar
![]() |
| Foto: Anders Johansson |
E.M. Cioran menade att om vi trots allt härdar ut, så är det därför att "våra defekter är så många och så motsägelsefulla att de upphäver varandra." Inte minst postmodernismens fixering vid kroppsliga ting gör att jag instämmer i Ciorans ord. På vilket sätt skulle det bli lättare att härda ut för att vi göder en livsstilsindustri som ständigt har synpunkter på vår vikt, våra kläder, våra vanor och frisyrer? Låt defekterna upphäva varandra! Kan jag gå vidare efter detta? Jag är livrädd och saknar varje form av svar.
tisdag 24 december 2013
En riktigt god jul och ett gott 2014.
| Foto: Anders Johansson |
Julafton blev det i år också. Det har varit en
alldeles ovanligt spektakelbefriad julmånad för min del. Jag har inte befunnit
mig i miljöer där julshoppandet pågår. Istället har jag valt att vistas vid
havet, hemma och framför i min egen symboliska öken av vila, tystnad och
avskildhet. Befriande och nödvändigt året runt, och de få gånger jag besökt min egen eller andra städer har det berott på konkreta ärenden. Malmö besökte jag två gånger i år, min födelsestad som ter sig alltmer som en arabisk främling. Den ena gången var för att besöka Lars Vilks utställning på Gamla Väster, vilket jag är glad att jag gjorde. I de vanliga sommarresorna ingick dagsturen till Simrishamn, där jag fick återse en mycket gammal vän efter många år. Men inga utlandsresor annat än till Köpenhamn då gamle vännen Erik Grip firade femtio år som scenartist.
Det har varit ett i flera avseenden tungt år med många
hälsokrascher. Men jag ser nu ett ljus i tunneln, då jag utlovats den första
knäprotesoperationen redan i februari. På det nya årets första vardag börjar
jag i artrosskola, vilket innebär gymnastik inför operationen.
Ljuspunkterna har varit privilegiet att få skriva,
sammanställa och utge två böcker. Också det faktum att jag fick ett ettårigt, skattefritt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond bidrog till ljuset och arbetsmoralen. Men inget lyser ljusare än barnbarnens
närvaro, som det gångna året varit särskilt stark. När de kommer hit händer
något alldeles särskilt inom mig. Det är en glädje som inte går att beskriva
med ord. Tacksam tar jag emot den och delar tiden med dem.
Nu önskar jag bloggens alla läsare – ni är många –
en fin och fridfull jul. Jag kommer att fortsätta skriva som vanligt. Men just
idag finns det skäl att sända denna hälsning. Med tacksamhet för att ni finns,
läser, skriver, kommenterar och visar uppskattning över mitt arbete. Allt detta motiverar mig att fortsätta.
En riktigt god jul och ett gott 2014.
måndag 23 december 2013
Måndagen den 23 december 2013
![]() |
| Foto: Anders Johansson |
Till bords satt jag idag med en sista vardagsrätt: rårakor med stekt lax. Men jag drack julbrygd till. Nu är det den som gäller. Fram till och med 1 januari 2014 blir det julbrygd, dansk snaps, och så förstås en champagnestund vid midnatt då det nya året rings in. Sedan börjar det allvar som kulminerar med första knäoperationen i mitten av februari.
Min identitär-bok är färdigskriven. Vad som återstår är bara några mindre kompletteringar. Jag har fått bra hjälp av människor från olika kretsar, både här i Sverige och utomlands. Men när boken kan färdigsställas för tryckning vågar inte säga något om nu. Det handlar om en enda sak som jag inte har: pengar.
Idag körde vi en runda med några små vardagligheter: kastade skräp vid sopstationen, pantade alla tomburkar och flaskor, postade de sista beställda böckerna för året. Vad som var så påtagligt - trots att vi inte ens var i närheten av stadskärnan - var den iver och hets med vilket människor tog sig mellan de stora butikerna och annat. Som om de måsten julen tycks bestå av hade tornat upp sig sista dagen före julafton.
De mycket små och symboliska julklapparna jag skaffat till barnbarnen fanns här hemma redan i oktober. Mina vuxna barn får sådant som jag inte ens behövde ge mig iväg hemifrån för att skaffa - som ni förstår handlar det främst om litteratur, men också musik.
Snart är det kväll den 23:e december. Då sitter jag ner med första skivan vörtbröd med julskinkan jag gjort idag. Till den självklart också julbrygd. Men ingen snaps. Premiär för den är det först imorgon.
Världens - och Sveriges - politiska dårskap plågar mig alltid, också idag och i julhelgen. Men jag orkar inte kommentera de senaste händelserna här och nu. De finns ju till allmän beskådan.
Anders Johansson: En bro i universum, del sex
Hoppet
Vad är det som bestämmer "hoppet" vid
varje tidpunkt i historien om inte möjligheten av alternativa strukturer hos
tanken, språket och medvetandet, strukturer som tillåter oss att förstå oss
själva på ett nytt sätt och frigöra oss från en upprepande och tvingande
förtvivlan. Är det inte till sist konstens yttersta uppgift att ge oss dessa
alternativ?
Småvägar
Allt oftare undrar jag hur långt mitt liv ska bli.
Längre än min farfars, min morfars eller min fars? Redan faller mörkret i sena
eftermiddagen nu i november. Jag kör hem från skogarna norröver där isen ligger
över sjöar och ljuden är få. Jag vet åtskilligt om hur småvägar ringlar genom
landskapet men inte mycket om var de till sist slutar. Som en transistorradio
som avlägsnar sig medan den spelar en välkänd sång.
Allt levande
Svarta silkessjöar, där gult pollen samlas. Allt
levande rör sig genom ett grönt, lätt skimrande dis som när det kalla blå
försvinner bort i koncentriska cirklar över skogen en vinterdag.
Att få återvända
Det är vad man tror som räknas. Att en sommar få
återvända till jorden. Som Kore, från underjorden. Eller som Odysseus, till
Ithaka. Eller som berättaren och hans följeslagare Vergilius i Dantes Den gudomliga komedin med dess resa
genom helvetet. Vi läsare av denna pilgrimsresa kastas rakt ner i helvetets
frusna djup i jordens mitt och letar oss fram genom en annan födelse för att så
småningom få skymta stjärnorna igen. Vi står på en strand och ser det första
ljuset före gryningen glimma på himlen och vi ser morgonstjärnan - och tröstas
efter alla hemskheter i den undre världen. Vi ser himlen, vår himmel, den
himmel vi vaknar till i våra dagar. I helvetet finns ingen himmel, inga
stjärnor, inget dagsljus, ingen färg hos sky och hav.
Här hade jag tänkt placera in min egen, något
enklare person i det stora sammanhanget. Jag biter därför huvudet av skammen
och tillägger: Eller att få återvända, som Sörta från Västerås, till en
berghäll med isräfflor vid Mälaren, en av mina ursprungliga platser.
Inget förblir i den rytm av stillastående som ger
oss jämvikt. Över Kore, Odysseus, Dante, Vergilius och Sörta rullar ödets stora
hjul.
Vårbilder
Jag bombarderas av purpurfärgade skuggor, så långa
att de inte längre ryms på de snabbt igenväxande åkerlyckorna. Ett rådjur
glider fram ur skogen. I tystnad ser vi på varandra. Månen vandrar genom
trädgrenarna, som när en båt ros på en spegelblank sjö. Metafysiken är en
tomhet som jag fyller med bilder. Ingen tanke utan känsla. Vilket kommer först?
Är ett konstverk bäst när det närmar sig det absurda? Mitt öga fotograferar
samtidigt som min kamera gör det och jag undrar var bilden bevaras längst?
Makaonfjärilen
Makaonfjärilen, Papilio Machaon, flyger över
skogarna, snabb som en fågel, en idealbild av sig själv, av något jag sett för
länge sedan. Jag tar ordet makaonfjäril i min mun. Det smakar sommar, tidig
sommar, när årstiden föds ur våren. Där jag sett den stora fjärilen landa har
jag funnit en plats, dit jag kan gå och erfara något av livets mening.
Som alla
andra
Vi är förvisso komna från naturen och bestämda att
återgå till den precis som alla andra levande varelser, medvetna eller inte.
Vid vårt medvetandes slut återvänder vi till det ingenting som också är allt,
helheten, den råmassa som naturen knådar och bygger nytt av.
Orden
Hur betvingade man naturen? Hur förhöll man sig
till den? Långt in i våra dagar var föreställningen om människans förmåga att
med olika konstgrepp och trollmedel behärska naturen så djupt rotad att dessa
bruk levde vid sidan av kristendomen. De som ristade våra första skrivna ord,
runorna, måste ha varit djupt medvetna om betydelsen av ord som slungas ut i
ett tomrum. Vad betyder orden i dag, i den cyberrymd som är så full av dem?
Kyrkan
Föremål från kyrkor ansågs vara av särskilt värde.
År 1596 åtalades fyra bönder från Ryssby socken i Norra Möre för att de hade
stulit järn på kyrkdörren och därav gjort krokar för att få god fiskelycka. De
skyllde på att de lärt detta av sina föräldrar. Här erinrar jag mig att när den
gamla träkyrkan i grannsocknen Bäckebo revs vid 1800-talets början spreds
brädor, dörrar och trappstenar till gårdarna i trakten där de infogades i
befintliga byggnader och nybyggen. En robust madonna, som förr blickade ut över
församlingen, målad med limfärg på grovt timmer, har fått en ny och mera
anspråkslös plats på en vind i en av byarna.
När livet är ungt
Många är de säkert som har hyllat naturen i en
slags uppblossande livsglädje när livet är ungt och brusande, men sedan dragit
sig tillbaka in i de mänskliga myternas värld när livet blivit kallare. Jag
kommer i all hast att tänka på Strindberg och Wordsworth, som båda på äldre dar
hängav sig åt kristna tankar och förklarade naturen som en styvmor. Fegisar!
Jag undrar nu om min egen kärlek till skogar, sjöar, berg och träd ska rädda
mig undan sorg och mörka tankar. Ska jag undgå att gripas av den föreställningen
att allt detta bara finns där för sin egen skull, av en händelse, utan minsta
samband med mitt liv? Det återstår att se. Eller ska jag fortsätta min resa in
i naturen och allt starkare erkänna min släktskap med den?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
+(800x630).jpg)