lördag 28 december 2013

Mellan islamisternas vapen och "marknadens" gyckel

FEMEN-aktion, Paris 27 december.
När tungt beväpnad militär står i kyrkporten för att skydda församlingen, när FEMEN rusar in i en kyrka och visar politiska budskap på den nakna överkroppen, när självmordsbombaren tar med sig män, kvinnor och barn i döden, när den tjocka bunten med reklam fyller brevlådan, när handeln rapporterar ökad försäljning och skakar på huvudet åt fattigdomsrapporterna... då vet jag att det är jul. Inte bara för konsumismens totala seger, inte bara för lockropen i brevlådan och på tv-skärmen, utan mest av allt därför att dödens patruller närmar sig varje sammanhang som kan knyta an till denna helg, firandet av den och de traditioner som utgör dess grund. Vi vet att vi är otrogna hundar, vi vet att de människor som ens vågar andas det gamla begreppet judisk-kristen tradition sitter löst i sadeln och farligt långt ute på historiens klippkant. Å andra sidan vet vi också att så många andra är otrogna hundar. Det kan vara kunden hos Marks & Spencer´s som försöker köpa vin, skinka eller en barnbok med bibelberättelser, det kan vara hinduerna, sikherna eller de icke-troende som ställs inför jihad och dess krav på anpassning och lydnad. Ja, då vet vi att det är jul. Och vi envisas, vi som inte ville fira jul som unga, vi envisas nu av det enkla skälet att det inte gives några reella val.


fredag 27 december 2013

Lissabonfredag inför det nya året.

Fredag i Skåne. Lissabon i Skåne. Med posten kom Carlos do Carmos jubileumsskiva Fado é amor (videon nedan visar när han spelar in duetten med Camané). På kuvertet läste jag som avsändare ett svenskt namn och en adress i Porto. Jodå, det är Anna O. som skickat mig skivan.



Sedan jag i slutet av 1970-talet bekantade mig med fadokulturen genom Carlos Valente i Malmö har just Carlos do Carmo stått högt i kurs. Han är, som ju finlandsvenske forskaren Sven-Erik Klinkmann påpekat, en av genrens gamänger. Och han har så djupa rötter i denna kultur att han med lätt hand och stor generositet kan bjuda in en yngre generation att sjunga på skivan: Camané, Mariza, Carminho, Ana Moura, Ricardo Ribeiro, Raquel Tavares, Cristina Branco, Marco Rodrigues, Aldina Duarte och Mafalda Arnauth. Carlos do Carmo är en av de viktigaste faktorerna bakom mitt pågående liv med fadon och de böcker jag skrivit om den.

Två vänner, Krister R. och Ulf B. befinner sig just nu i Lissabon. Ett sting av avund har jag känt. Men nu delar jag hela den stora känslan av saudade med dem. Tack vare Anna O. och Carlos do Carmo är det en Lissabon-fredag idag.


torsdag 26 december 2013

Fobier inför det nya året

Föremål för arborfobi? Foto: A.N
Det finns alltid en fobi du inte visste fanns. Kunde man inte formulera en nytidsinsikt just så? Den nya tiden måste kunna sägas vara här nu. På allvar och fullt ut. Nya tider kräver nya insikter och nya formuleringar som påminner om de vetenskapliga. Låt oss ta det igen:

Det finns alltid en fobi du inte visste fanns.

Det innebär att du med all säkerhet bär på en fobi du inte kan medge eftersom du inte vet att den finns. Låt mig nämna detta exempel på hur myndigheter kan ha dig i sitt garn innan du upptäckt din inre fobi:

Att störa homogenitet. Så heter metoden. Och så formuleras den som maktprojekt:
 "Rasism, funkofobi, antisemitism, transfobi, islamofobi, antiziganism och homofobi får livskraft av föreställningar om kulturell renhet och idéer om ett homogent och idealiserat svenskt folk som tänkt, känt och varit lika. Samtalet, platsen och kulturen bör tillhöra alla oavsett livsstil, sexuell läggning, klass, kön, funktionsnedsättning eller ursprung. I fyra konferenser som genomförs i Örebro under hösten 2013 och våren 2014 vill vi störa bilden av det homogena genom samtal och reflektioner som tar utgångspunkt i mångfaldsperspektiv, pluralism och normkritik."
Det är Länsstyrelsen i Örebro Län som sänder ut bannbullan. För att kunna anpassa sig till den nya tidens melodi - att störa homogenitet - måste man förstås utbildas, formas och stöpas om. Med det allt vanligare mantrat om "svenskar" som inbillar sig att de "alltid" trott sig "tänka och känna" likadant vill man föra in ett nytt verklighetsperspektiv som understryker att allt är relativt, att inget är bättre än något annat, att varje livsstil - oavsett om man menar könsstympning av småflickor eller kniven i ryggen på den olydige sonen - duger lika bra som det vi andra föreställer oss som "svenskt". Denna falska och förljugna propaganda vinner terräng varje dag. Den som ser sig i spegeln och föreställer sig att han kommer undan den myndighetsstyrda störningen av homogeniteten är illa ute. Låt oss vara uppriktiga: vi ska alla anpassas till det torg där allt duger och är likvärdigt. Allt utom det vi trodde var vårt nedärvda kulturmönster, det som utesluter våld mot andra människor, hat mot människor vi inte ens känner och som därför utan pukor och trumpeter kan sägas vara det vanliga, rimliga och anspråkslösa livet, som vi utan att skämmas hittills stigit upp till varje dag. Inför inkvisitionen räcker det förstås inte, vi måste avge löften om att störa homogeniteten innan vi betraktas som fullgoda människor. 

Jag erkänner att jag för att fullt ut skulle kunna ta del av bannbullan fick lära mig något nytt. Så visste jag till exempel inte vad funkofobi är och transfobi föreställde jag mig som fördomar mot vissa transportmetoder. Jag lever i en värld som rusar fram i så hög fart att mentalitetsförändringen blir omöjlig. Och varför skulle jag anpassa mig till en värld där vanligt vardagsliv misstänkliggörs och stämplas? Snart är det 2014. Jag kommer att vända den världen ryggen i ännu högre grad.


Torsdagen den 26 december 2013


Foto: Astrid Nydahl


Att bli till och finnas i ljuset av sina tillkortakommanden.
Att inte leva i illusioner och framtidsdrömmar. Att vara
människa på just de givna villkoren: äta sin psykofarmaka
och sina cellgifter som om det vore lika självklart som en
pastarätt eller en croissant till kaffet. Att i detta ljus finnas
som människa, också i tårarna och tröttheten. Att inte
lura sig framför spegelns leende och nykammade frisyr, att
veta att illamåendet är en del av boten, att rädslan inte
är annat än en mental förberedelse och att de långa vaknätterna
är av samma slag. Att bli till och finnas i detta ljus, en
lugnare andning, en klarare blick. Att lyssna till BBC3 varje
dag som om den vore den sista, att läsa nya numret av
Horisont och se hur det unga och det åldrade växer samman.
Att veta att Bagdad är lika nära som Rinkeby, att förstå att
varje ringsignal från telefonen är lika försumbar som
de rinnande vattenljuden i husets avloppsrör, att se det
flyktiga som själva livet, också när det undflyr både blick
och smak. Att bli till och finnas i det ljuset. I tillkortakommandet.




onsdag 25 december 2013

Jag är livrädd och saknar varje form av svar

Foto: Anders Johansson
Jag har svårt att föreställa mig en dag efter julafton. På frågan "Vad är det du sysslar med från morgon till kväll?" svarar E.M. Cioran: "Jag uthärdar mig själv”. Den ensamt verkande konstnären måste, för att stå ut med sig själv och inte drabbas av leda, ha ett antal rutiner som han följer varje dag. Dessa rutiner är i själva verket grunden för allt det andra. När dricka sitt morgonkaffe, och vad läsa till det? När ta promenaden, eller cykelturen, oavsett väder? När lämna skrivbordet för att laga middag och när återvända till arbetet efter tuppluren? Hur göra kvällen till en kombination av vila och glädjeämnen  

E.M. Cioran menade att om vi trots allt härdar ut, så är det därför att "våra defekter är så många och så motsägelsefulla att de upphäver varandra." Inte minst postmodernismens fixering vid kroppsliga ting gör att jag instämmer i Ciorans ord. På vilket sätt skulle det bli lättare att härda ut för att vi göder en livsstilsindustri som ständigt har synpunkter på vår vikt, våra kläder, våra vanor och frisyrer? Låt defekterna upphäva varandra! Kan jag gå vidare efter detta? Jag är livrädd och saknar varje form av svar. 



tisdag 24 december 2013

En riktigt god jul och ett gott 2014.



Foto: Anders Johansson

Julafton blev det i år också. Det har varit en alldeles ovanligt spektakelbefriad julmånad för min del. Jag har inte befunnit mig i miljöer där julshoppandet pågår. Istället har jag valt att vistas vid havet, hemma och framför i min egen symboliska öken av vila, tystnad och avskildhet. Befriande och nödvändigt året runt, och de få gånger jag besökt min egen eller andra städer har det berott på konkreta ärenden. Malmö besökte jag två gånger i år, min födelsestad som ter sig alltmer som en arabisk främling. Den ena gången var för att besöka Lars Vilks utställning på Gamla Väster, vilket jag är glad att jag gjorde. I de vanliga sommarresorna ingick dagsturen till Simrishamn, där jag fick återse en mycket gammal vän efter många år. Men inga utlandsresor annat än till Köpenhamn då gamle vännen Erik Grip firade femtio år som scenartist.

Det har varit ett i flera avseenden tungt år med många hälsokrascher. Men jag ser nu ett ljus i tunneln, då jag utlovats den första knäprotesoperationen redan i februari. På det nya årets första vardag börjar jag i artrosskola, vilket innebär gymnastik inför operationen.

Ljuspunkterna har varit privilegiet att få skriva, sammanställa och utge två böcker. Också det faktum att jag fick ett ettårigt, skattefritt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond bidrog till ljuset och arbetsmoralen. Men inget lyser ljusare än barnbarnens närvaro, som det gångna året varit särskilt stark. När de kommer hit händer något alldeles särskilt inom mig. Det är en glädje som inte går att beskriva med ord. Tacksam tar jag emot den och delar tiden med dem.

Nu önskar jag bloggens alla läsare – ni är många – en fin och fridfull jul. Jag kommer att fortsätta skriva som vanligt. Men just idag finns det skäl att sända denna hälsning. Med tacksamhet för att ni finns, läser, skriver, kommenterar och visar uppskattning över mitt arbete. Allt detta motiverar mig att fortsätta. 

En riktigt god jul och ett gott 2014.


måndag 23 december 2013

Måndagen den 23 december 2013

Foto: Anders Johansson
Det är förvisso bara den 23:e december idag, men jag konstaterar att allt är färdigt för julfirande. Det hemlagade julgodiset, maten som gjorts, de få men angelägna julklapparna, julkort och böcker som skickats - allt kan summeras.

Till bords satt jag idag med en sista vardagsrätt: rårakor med stekt lax. Men jag drack julbrygd till. Nu är det den som gäller. Fram till och med 1 januari 2014 blir det julbrygd, dansk snaps, och så förstås en champagnestund vid midnatt då det nya året rings in. Sedan börjar det allvar som kulminerar med första knäoperationen i mitten av februari.

Min identitär-bok är färdigskriven. Vad som återstår är bara några mindre kompletteringar. Jag har fått bra hjälp av människor från olika kretsar, både här i Sverige och utomlands. Men när boken kan färdigsställas för tryckning vågar inte säga något om nu. Det handlar om en enda sak som jag inte har: pengar.

Idag körde vi en runda med några små vardagligheter: kastade skräp vid sopstationen, pantade alla tomburkar och flaskor, postade de sista beställda böckerna för året. Vad som var så påtagligt - trots att vi inte ens var i närheten av stadskärnan - var den iver och hets med vilket människor tog sig mellan de stora butikerna och annat. Som om de måsten julen tycks bestå av hade tornat upp sig sista dagen före julafton.

De mycket små och symboliska julklapparna jag skaffat till barnbarnen fanns här hemma redan i oktober. Mina vuxna barn får sådant som jag inte ens behövde ge mig iväg hemifrån för att skaffa - som ni förstår handlar det främst om litteratur, men också musik.

Snart är det kväll den 23:e december. Då sitter jag ner med första skivan vörtbröd med julskinkan jag gjort idag. Till den självklart också julbrygd. Men ingen snaps. Premiär för den är det först imorgon.

Världens - och Sveriges - politiska dårskap plågar mig alltid, också idag och i julhelgen. Men jag orkar inte kommentera de senaste händelserna här och nu. De finns ju till allmän beskådan.


Anders Johansson: En bro i universum, del sex



                                                                               

                                                                            Hoppet

Vad är det som bestämmer "hoppet" vid varje tidpunkt i historien om inte möjligheten av alternativa strukturer hos tanken, språket och medvetandet, strukturer som tillåter oss att förstå oss själva på ett nytt sätt och frigöra oss från en upprepande och tvingande förtvivlan. Är det inte till sist konstens yttersta uppgift att ge oss dessa alternativ?

                                                                             Småvägar

Allt oftare undrar jag hur långt mitt liv ska bli. Längre än min farfars, min morfars eller min fars? Redan faller mörkret i sena eftermiddagen nu i november. Jag kör hem från skogarna norröver där isen ligger över sjöar och ljuden är få. Jag vet åtskilligt om hur småvägar ringlar genom landskapet men inte mycket om var de till sist slutar. Som en transistorradio som avlägsnar sig medan den spelar en välkänd sång.

                                                                           Allt levande 

Svarta silkessjöar, där gult pollen samlas. Allt levande rör sig genom ett grönt, lätt skimrande dis som när det kalla blå försvinner bort i koncentriska cirklar över skogen en vinterdag. 

                                                                      Att få återvända

Det är vad man tror som räknas. Att en sommar få återvända till jorden. Som Kore, från underjorden. Eller som Odysseus, till Ithaka. Eller som berättaren och hans följeslagare Vergilius i Dantes Den gudomliga komedin med dess resa genom helvetet. Vi läsare av denna pilgrimsresa kastas rakt ner i helvetets frusna djup i jordens mitt och letar oss fram genom en annan födelse för att så småningom få skymta stjärnorna igen. Vi står på en strand och ser det första ljuset före gryningen glimma på himlen och vi ser morgonstjärnan - och tröstas efter alla hemskheter i den undre världen. Vi ser himlen, vår himmel, den himmel vi vaknar till i våra dagar. I helvetet finns ingen himmel, inga stjärnor, inget dagsljus, ingen färg hos sky och hav. 

Här hade jag tänkt placera in min egen, något enklare person i det stora sammanhanget. Jag biter därför huvudet av skammen och tillägger: Eller att få återvända, som Sörta från Västerås, till en berghäll med isräfflor vid Mälaren, en av mina ursprungliga platser. 

Inget förblir i den rytm av stillastående som ger oss jämvikt. Över Kore, Odysseus, Dante, Vergilius och Sörta rullar ödets stora hjul.


                                                                           Vårbilder

Jag bombarderas av purpurfärgade skuggor, så långa att de inte längre ryms på de snabbt igenväxande åkerlyckorna. Ett rådjur glider fram ur skogen. I tystnad ser vi på varandra. Månen vandrar genom trädgrenarna, som när en båt ros på en spegelblank sjö. Metafysiken är en tomhet som jag fyller med bilder. Ingen tanke utan känsla. Vilket kommer först? Är ett konstverk bäst när det närmar sig det absurda? Mitt öga fotograferar samtidigt som min kamera gör det och jag undrar var bilden bevaras längst?



                                                                    Makaonfjärilen

Makaonfjärilen, Papilio Machaon, flyger över skogarna, snabb som en fågel, en idealbild av sig själv, av något jag sett för länge sedan. Jag tar ordet makaonfjäril i min mun. Det smakar sommar, tidig sommar, när årstiden föds ur våren. Där jag sett den stora fjärilen landa har jag funnit en plats, dit jag kan gå och erfara något av livets mening.

                                                                      Som alla andra

Vi är förvisso komna från naturen och bestämda att återgå till den precis som alla andra levande varelser, medvetna eller inte. Vid vårt medvetandes slut återvänder vi till det ingenting som också är allt, helheten, den råmassa som naturen knådar och bygger nytt av.

                                                                              Orden

Hur betvingade man naturen? Hur förhöll man sig till den? Långt in i våra dagar var föreställningen om människans förmåga att med olika konstgrepp och trollmedel behärska naturen så djupt rotad att dessa bruk levde vid sidan av kristendomen. De som ristade våra första skrivna ord, runorna, måste ha varit djupt medvetna om betydelsen av ord som slungas ut i ett tomrum. Vad betyder orden i dag, i den cyberrymd som är så full av dem?

                                                                             Kyrkan

Föremål från kyrkor ansågs vara av särskilt värde. År 1596 åtalades fyra bönder från Ryssby socken i Norra Möre för att de hade stulit järn på kyrkdörren och därav gjort krokar för att få god fiskelycka. De skyllde på att de lärt detta av sina föräldrar. Här erinrar jag mig att när den gamla träkyrkan i grannsocknen Bäckebo revs vid 1800-talets början spreds brädor, dörrar och trappstenar till gårdarna i trakten där de infogades i befintliga byggnader och nybyggen. En robust madonna, som förr blickade ut över församlingen, målad med limfärg på grovt timmer, har fått en ny och mera anspråkslös plats på en vind i en av byarna.   

                                                                   När livet är ungt

Många är de säkert som har hyllat naturen i en slags uppblossande livsglädje när livet är ungt och brusande, men sedan dragit sig tillbaka in i de mänskliga myternas värld när livet blivit kallare. Jag kommer i all hast att tänka på Strindberg och Wordsworth, som båda på äldre dar hängav sig åt kristna tankar och förklarade naturen som en styvmor. Fegisar! Jag undrar nu om min egen kärlek till skogar, sjöar, berg och träd ska rädda mig undan sorg och mörka tankar. Ska jag undgå att gripas av den föreställningen att allt detta bara finns där för sin egen skull, av en händelse, utan minsta samband med mitt liv? Det återstår att se. Eller ska jag fortsätta min resa in i naturen och allt starkare erkänna min släktskap med den?