![]() |
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
söndag 22 december 2013
Barnbarnsjul 22 december
Down and out...
![]() |
| Foto: Anders Johansson |
I sängen funderar jag över språkligheter.
I tv-nyheterna hörde jag i veckan om en ny rymdraket som skjutits upp. Till bilderna av den vackra farkosten sade en helt ung reporter: "Raketen avfärdade i morse". I gårdagens nyhetssändning talades det om något annat europeiskt och en annan lika ung reporter sa: "Alla kontinenter i den världsdelen". Är det den senaste PISA-undersökningen som illustreras på detta eleganta sätt?
Är det bara feberhallucinationer? Jag sätter mig bredvid A. i bilen, och hon kör oss båda till sju av mina barnbarn i eftermiddag. Lite små julklappar och en helt kort julfika och sedan tillbaka till febersängen.
Anders Johansson: En bro i universum, del fem
Så gott det går
Jag trevar efter någon slags livsprincip som delas
av alla varelser och försöker se på naturen och världen med oförvillade
blickar, så gott det går.
Vinden
En zenpoet skulle säga att vinden blåser genom
oss, att vi alltid befinner oss på samma plats och att någon tid inte
existerar. På ett gåtfullt vis tycker jag att det ligger något i detta.
Möjligen vill jag säga att den vind som blåser även rör sig i riktning mot min
början och kanske mot ett ändlöst förflutet. Zen-poeten skulle kanske invända:
Lyssna noga, du har hört allt.
En sträng uppgift
Att vara sig själv i en värld med få hasselnötter
är en sträng uppgift. För en ekorre
Subtil balans
När jag ser på naturens medborgare måste jag säga
mig att balansen mellan de korta ögonblicken av kroppslig glädje och den stora
bakgrunden av kroppslig sorg utgör en subtil balans.
Ekologi
Andedräkten
från alla levande varelser blandas.
Smärtan
Finns det en smärta i förlusten så finns det även
en smärta vid tanken på olika möjligheter.
Inte heller den smärta som följer på glädjen ska glömmas.
Kunskap
Var ska jag söka kunskap om mänskliga
förhållanden? I den västerländska tradition där jag vuxit upp? I en tradition
från öst, eller kanske, i naturen?
Historien
Jag visste inte att platsen existerade förrän jag
kom dit. Här hade historien utspelat sig; den blev verklig för mig, höjde sig
över legenden och blev en faktisk verklighet där ett val hade gjorts.
Molnen och träden
Jag kan lita på molnen, träden och åarna därför
att de existerar utanför det mänskliga.
Konsten
Konst är aldrig självtillräcklig: dess enda
berättigande är i människans liv, psyke och hjärta, och dess påverkan sker hos
individen, i ett förändrat jag.
En kort tid
Vi värderar, mer eller mindre omedvetet, vår
relation till naturen utifrån vår egen korta tid på jorden. Det är en djupt
antropocentrisk tanke att jorden är till för oss, nota bene för oss som vandrar
här just nu. Det är psykologiskt svårt att föreställa sig något utanför sin
egen tid, den som avslutas med döden. Vi vill så innerligt gärna tro att vi
finns här och föreställa oss detta som en självklarhet bortom tid och rum.
Naturens eget förlopp har en annan kronologi. Den hör sammans med klimat och
geologiska förändringar, ytterst med inlandsisens avsmältande och en vikande
isrand. Naturen är en annan värld och en annan tillvaro som försiggår bortom,
men strax intill vår värld. Den är ouppnåelig men i korta glimtar kan den bli
vår.
Ögat
Påfågelögats "ögon" liknar sparvugglans,
musens största fiende. Med sina falska ögon skrämmer fjärilen många fiender.
Ångest
Kierkegaard hävdar att endast i eller i närheten
av ångest kan vi förverkliga det specifikt mänskliga. Vi bör därför leva med
den och erkänna den. Jag erkänner den, men kan inte acceptera den. Att se djupt
in i naturen är mitt botemedel. Återstår att se hur långt det räcker.
lördag 21 december 2013
Anders Johansson: En bro i universum, del fyra
Bön
Skratt är en slags bön, säger Kierkegaard. Ja, nog
kan bönen se ut på många olika sätt. Är inte fåglarnas sång i maj en bön?
Ekologi
Nej, inte förneka det mänskliga, dess överlevnad.
Men många konventionella distinktioner kring vad vi betecknar som det mänskliga
finns det förvisso skäl att begrunda. För att göra människans plats tydligare
måste vår roll ifrågasättas och med långt större kraft kopplas till det som i
högtidliga sammanhang kallas natur. Jag märker att jag blir varm om hjärtat när
jag läser något som handlar om försök att föreställa sig den kunskap eller den
förmåga eller medvetenhet som finns hos andra djur än människan. Är inte detta
ekologins verkliga kärna?
Att välja sitt
förflutna
Konformitet är inte sällan den enda tillåtna
formen av individualitet, inte minst i den demokrati som vi mot bättre vetande
betecknar Sverige som. Ett fritt folk står det fritt att välja sitt förflutna,
att vid varje tidpunkt välja de traditioner det vill föra med sig till
framtiden.
Lycka
Det finns platser tänker jag mig där vi stiger ut
ur tiden och kan försjunka i ett tillstånd av, ja, lycka. Kanske är det platser
där man får vara vuxen och ändå behålla sin barndom.
Lögnerna
Att lära sig extrahera lögnerna tar mycket tid.
Jag märker hur välgörande det är att gå hela dagen under tystnad i sällskap med
en hund. Det orediga sorteras, får proportioner, medan bisatser skiljs från
huvudsatser.
Telefonnumret
Jag återvänder gång på gång till mina platser och
betraktar dem så som en målare betraktar sitt verk. Jag ser mina egna, ständigt
föränderliga motiv med mitt eget, ständigt föränderliga medvetande. Hur förhåller
sig barmhärtighet till rättvisa? Vilket var först? Är tillväxt bara en metafor
som kryddar den sura tanken på förändring? Jag ringer det mest ursprungliga
telefonnummer jag känner, det till mitt föräldrahem på Knektgatan 5 F i
Västerås. Jag ringer det och blir upplyst av en anonym inspelad röst att numret
har upphört och att hänvisning saknas. Är det verkligen möjligt? Det är ändå
detta telefonnummer jag ringt sedan min tidigaste barndom och framåt genom alla
år till den januaridag då också min mamma var borta. Nu ser jag rummen genom
min barndoms fönster, när huset är tomt och rummen ekar av det som varit. Jag
lägger mörker till tomheten, och uttalar orden mamma och pappa och ingen
svarar. Nu, de här höstmånaderna när jag är 66 år gammal, sorterar jag mina
papper som inför en lång resa. Visst är det en lång resa jag planerar, på lite
sikt.
Böckerna
När jag var i femårsåldern kunde jag ur minnet läsa
upp långa stycken som jag memorerat ur böcker. Fast läsa kunde jag inte, vilket
jag lögnaktigt gjorde sken av. Läsning har sedan alltid gett mig hemmahörighet
i de rum där jag vistats. På samma sätt tyckte jag om det stora Stifts- och
landsbiblioteket i Västerås och dess rader av böcker. Där smög jag omkring,
satte mig i ett hörn och kände mig djupt hemmastadd, som om både ord och tankar
sipprade ut från alla böcker. Nu undrar jag vilka tankar som är viktiga, nu när
jag med stormsteg närmar mig ålderdomen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
+(800x697).jpg)