onsdag 18 december 2013

Ny serie: Anders Johanssons En bro i universum

Dagarna runt jul kommer jag här i bloggen att publicera en ny serie bilder och texter av fotografen och poeten Anders Johansson. De första avsnitten kommer redan idag.



                                                                  En bro i universum

Jag vill be läsaren föreställa sig att en tänkt utsiktspunkt för dessa betraktelser är en bro över en å i Småland. Den bron och den ån finns och i verkligheten. På kartan heter ån Alsterån och platsen för bron kallas Rummehölj. Ån utvidgas här och får närmast karaktär av sjö. Jag har otaliga gånger stannat på den bron, ibland suttit där under timmar i stillheten, ty stilla är det; kanske rullar tio bilar över bron under en dag. Runt om utbreder sig mader där myrhö tidigare togs tillvara som vinterfoder åt kreaturen. Allt är inbäddat i skog. Det är en småländsk bro, belägen mitt i universum.

                                                                                 Naturen

Månens vita klo skrapade horisonten. Det löper en smärta genom naturen. Men det eviga finns där också. Det är bara vägen dit som är brutal. Upplevelser i naturen kan hjälpa mig att bli mer rikt osäker.

                                                                            En annan tid

Allt oftare kommer den tanken för mig att det funnits en annan tid. Jag undrar då hur den tiden har ansamlats och gjort avtryck i marken. Hur många lager finns över den tid som kallas förhistoria? Hur många himlar har seglat över? Hur djupt ner förs essensen av det som varit, under asfalt, grästorv. 



                                                                                   Ljuden

De flesta ljud i naturen är inte ämnade att bli avlyssnade av någon, i synnerhet inte av någon människa. Som barn samlade jag snäckskal och skakade dem i en cigarrask. Jag brukade lyssna efter den ekande tystnaden inne i snäckornas spiralvridna innandöme.

                                                                          Aldrig detsamma

Förändrat, aldrig detsamma. Ibland ser jag skillnaden från gång till gång. Främst har jag sett himlen ändra färg, från grön till blå, till djupnande svart, lyssnat till vind och fågelröster och till det torra ljudet av mina egna tankar. Ett mumlande har ibland hörts över vattenytan.


Den verkliga litteraturen – det skapade som med Clarice Lispectors ord inte är ”en förståelse, det är ett nytt mysterium”...

Clarice Lispector, 1961- foto Claudia Andujar

”Hon stod inte ut bland människor som 'slängde ur sig bestsellers' när de pratade.”

(Örjan Sjögren i förordet till Clarice Lispectors Hemlig lycka)

Jag har aldrig förstått hur europén kunde anpassa sig till det extrema marknadstänkandet i böckernas värld. Det som förr var en bokhandel, där man kunde snoka efter sina favoriter eller göra upptäckter av helt nya, är idag förvandlat till en marknadsplats på vilken de stora mediekoncernerna staplar sina redan mångmiljonsäljande böcker.

 Jag har en sådan bok framför mig, och på omslaget står det tryckt: ”Av författaren till den flerfaldigt bästsäljande boken X”. Att själva språket blir ett offer för detta tänkande är uppenbart. En så tokigt tänkt och formulerad mening röjer en avgrund av okunskap. Boken och Litteraturen har blivit två helt olika saker. Boken – denna stapelbara produkt – förenar i sig hela västerlänningens undergångslängtan: deckarna med sina kittlande intriger och banala språkligheter, kokböckerna för människor som redan ätit alldeles för mycket och bordsböckerna som ska skvallra om intresse för heminredning eller skeppsbyggarkonst. 

Den verkliga litteraturen – det skapade som med Clarice Lispectors ord inte är ”en förståelse, det är ett nytt mysterium” – drunknar i denna marknads allt högre röster och allt mer utbredda likriktning. När en författare får Nobelpriset ylar bokmänniskorna att de ”aldrig hört talas om” honom eller henne och bokhandelns folk konstaterar snabbt att de inte heller den här gången hade författarens verk i hyllorna. Biblioteken har nästan alltid rensat bort Nobelpristagarna något år innan de blir kända, själv har jag köpt både Doris Lessings och JMG Le Clézios viktigaste verk på det sättet. Kommer litteraturen att återupprättas som intellektuell utmaning? Kommer vi åter att kunna kalla ett litterärt verk för Bok utan att därmed känna att vi undervärderar det?

(Ur min bok Solitär i nyspråkets tid)

tisdag 17 december 2013

Svarta hål av olika sort

Foto: A. Nydahl. Tiden före de svarta inre hålen
Jag såg ett vetenskapsprogram i helgen där man bland annat diskuterade tidsbegreppet. Där hävdades det att själva begreppet tid en gång i en avlägsen framtid kommer att bli meningslöst eftersom det förflutna, nuet och det kommande utspelar sig samtidigt. Vid denna tidpunkt syns inte heller längre några stjärnor på himlen. Den är helt svart och består till stor del av svarta hål. Det som nu lyser på vår himmel kommer då att befinna sig "utanför det jordiska synfältet". Sådana program är för en amatör fyllda med abstraktioner och obegripligheter. Jag ser dem med stor behållning, inte minst för att få perspektiv på den egna bristen på kunskap. Och på det faktum att varken den ena eller andra politiska ideologin kan påverka den sortens förändring av det rent jordiska.

Under helgen och veckans inledning har jag känt hur min inre horisont blivit allt mörkare. Det är som om den befann sig bortom det mänskligt perspektivrika och uppfylldes av svarta hål. Med en sådan inre känsla sugs allt ner i de svarta hålen. Det är som om glädjen inte längre var en faktor att räkna med. Sådana dagar är tunga och meningslösa.

Jag bestämde mig för att göra julhelgen meningsfull i två handgripliga avseenden. Laddar upp med bra film och tar fram de viktigaste litterära verken jag ännu inte läst. Så får julfriden fyllas av andra människors erfarenheter och gestaltningar av livet - fyllt av mening eller meningslöshet - och mina egna svarta hål glöms bort, i alla fall under de stunderna.


måndag 16 december 2013

Utdrag ur en artritdagbok (som måste byta namn?)



Den här veckan ska jag börja riktigt privat. Jag gör det av två skäl: kanske känner någon läsare igen situationen och kan/vill ventilera den? Och det andra skälet: kanske kan det privata alltid vara allmänt i den meningen att det djupast sett mänskliga berör oss?

16 oktober 2013. I augusti 2013 var det slut på en lång, varm sommars smärt- och sårfrihet. Artriten slog till med full styrka i knäna, samtidigt som nacke och högerarm förlamades av ett diskbråck. En månad senare fick jag för första gången sprutor med kortison i båda knäna, helt utan effekt. Svullna av vätska och infektion  (?) plågade de mig dygnet runt. Att gå i trappor, också här hemma, blev allt svårare, ja också rent plågsamt. Sommarens många cykelturer kändes avlägsna.

18/10. Tilltagande värk och illamående. Sängliggande vid två tillfällen med sömn.

19/10. Samma som igår. Tilltagande smärtor varje dag. Tre tillfällen då blixtsmärta i höger knä fått mig att nästan falla. Trapporna nästan omöjliga gå i. 

6/11. Besök hos ortopeden S. Två nya kortisonsprutor med annat, snabbverkande preparat. Remiss till röntgen för eventuell artros. Köpt krycka. 

8/11. Sprutorna gav mildrande effekt i drygt två dygn, sedan kom värk och smärta tillbaka.

11/11 Kallelse från röntgen, ska dit söndagen den 24 november för knäledsröntgen.

13/12 Luciadagen. Artrit-dagboken havererar. Mina fruktansvärda smärtor som krävt så mycket främmande substanser för att stillna en smula, visade sig inte ha med artriten att göra. Jag fick hela röntgensvaret uppläst, på latin och allt, och sedan tolkat på ren svenska, och det löd: dubbelsidig artros i båda knäna med 50% broskbortfall. I höger knä finns inget brosk alls kvar på vänstersidan, där gnager benbitarna bokstavligt talat på varandra. Jag befinner mig alltså i det som kallas slutstadiet på artros i knäna.

Inväntar nu samtal med ortoped den 18 december för att diskutera de två kommande operationerna. Jag räds varken smärta eller operationer, men fylls av vämjelse vid tanken på att vara inlagd på sjukhus. Kanske veckovis på sal med andra, snarkande, snörvlande, radiolyssnande medpatienter. 

Sist jag tvingades gick det åt skogen. Jag fick med milt våld övertyga personalen om att få sova själv i ett dagrum för cancerpatienter. Det ordnades på villkor att jag varje kväll själv körde dit min säng och flyttade tillbaka den till salen varje morgon före klockan 06.30. Hur ska det bli nu? Måste jag först av allt byta namn på artrit-dagboken till artros-dagbok?