Några reflektioner kring islamisk väckelse och krav på inskränkningar
av yttrandefriheten (ur min bok Medborgaren, makten och moskén).
Helle Merete Brix:/Farshad Kholghi/Peter Legård Nielsen: Fri tale. Danske
kunstnere om ytringsfriheden (Gyldendal, 2005). Ayaan Hirsi Ali: Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld (Bonnier
Fakta, översättning av Joakim Sundström, 2005) Botho
Strauss: Kopistens misstag (Norstedts, översättning av Lars W. Freij, 2000) Jósef
Tischner: Solidaritetens etik (Åsak, översättning av Anders Bodegård, 1984).
”Högmodet och inbilskheten att vilja härska
bortom graven är det mest löjeväckande och oförskämda av allt tyranni. Människa
äger icke människa, ej heller äger något släktled del av kommande släkten.”
Så skrev Thomas Paine för mer än tvåhundra år sedan i Människans
rättigheter, ett våldsamt angrepp på den engelska kungamaktens ärftliga
tyranni. Thomas Paine hade idémässigt anslutit sig till franska revolutionen
och därmed också till upplysningen. Mot denna fria människa satte tyranniet in
allt vad den hade av kraft och möjlighet. Hur har tiden sedan dess visat att
makten kunnat förhålla sig neutral till upplysningsidéerna och dess uttolkare?
Tyranniet har förvisso fortlevt, om än inte i de länder där Thomas Paine
drabbades av det.
Man
skulle kunna säga att Salman Rushdie är den moderne, i det demokratiska Europa
verksamme författare som först fått känna på vad tyranniet innebär i praktiken,
eftersom den dödsdom som utsändes av ayatolla Khomeini, fortfarande efter
dennes död är giltig. Det är bokstavligen tal om ett tyranni som ärvs, och det
är därför inte heller konstigt att den danska antologin Fri tale utgår ifrån
just denna fatwa i många av bidragen. Man skulle också kunna säga att 1989 års
fatwa, vilken alltså kom samma år som Berlinmuren föll och man började skönja
en större frihet i Europa, är något av en vattendelare sedan dess. Är det
rimligt att religiösa vanföreställningar styr det fria ordets öde i vår del av
världen? Vattendelaren har senare förstärkts, i och med att fatworna inte bara
kommit från en annan världsdel, utan de facto flyttat in i de europeiska
samhällena. Det rituella mordet på filmskaparen Theo van Gogh i Amsterdam blev
i det avseendet nästa upptrappning och nästa vattendelare. Det kom i en tid som
helt präglas av 11-septemberdåden och de därpå följande terrorattackerna mot
Madrid, London och en rad andra städer, både i och utanför Europa.
Är
yttrandefriheten i Europa hotad? Den människa som i ett eller annat avseende
betraktar den som given begår ett stort misstag. Att för dagen inte ha ett
behov av att yttra sig, betyder inte att den finns, trots min egen tystnad. I
samma stund jag tar till orda ser jag om det jag sagt låter sig sägas. Att
kritisera religion har i alla fall i min egen kulturkrets betraktats som en
självklarhet. Någon gång mot slutet av 1960-talet upphörde väl intresset för
det ”hädiska”, och den kritik som i ett eller annat avseende riktats mot den
kristna kyrkan, både som religion och som institution har efterhand tyckts mer
och mer ointressant. De debatter som trots allt förts, som kvinnoprästfrågan
eller homosexfrågan, har för den icke troende tett sig som å ena sidan
inomkyrklig problematik och å den andra sidan som mellanmänskliga och rent
allmänt giltiga för samhällslivet och kollektivet i stort. Med islams starka
grepp om Europa har denna situation radikalt förändrats. Plötsligt har
1950-talets hädelser blivit som nya. Att kritisera islam har blivit synonymt
med främlingsfientlighet.
Att angripa religionens urkunder – vilket t.ex. den
franske författaren Michel Houellebecq (islam är "världens
knäppaste religion", Svenska Dagbladet 23/8-2005) och den
italienska journalisten Oriana Fallaci ("
Om vår kultur har samma värde som en som kräver burqa, varför tillbringar ni då
er semester i Toscana och inte i Saudi Arabien?” The Wall Street Journal,
Opinion Journal 13/3-2003 ) gjort i sina angrepp, vilka varit både starka och
principiellt djupgående – har inneburit en risk att hamna inför rätta, anklagad
för att begå ett ”hatbrott” eller att ”kränka en världsreligion och dess
utövare”. För konstnärer som på 1950- och 60-talen angrep katolska kyrkan på
samma sätt – som t.ex. Fernando Arrabal – skulle dagens situation ha framstått
som mycket osannolik, därför att deras eget agerande bidrog till att göra
”hädelsen” alltmer ointressant och marginaliserad. Arrabals angrepp var inget
självändamål. Lika lite som tidigare angrepp på kristendomen har varit det. De
syftade till förändring, till upplysning där vanföreställningar och myter
härskade. När Ingemar Hedenius utgav sin bok Tro och vetande 1949 blev det
något av sista spiken i kistan för dem som fortfarande tyckte att man skulle
dra människor inför rätta för att ha hädat. Hedenius skrädde inte orden och
konstaterade: ”Vi står inför valet att antingen förkasta den kristna tron i
alla dess former eller just i den viktigaste livsåskådningsfrågan vända oss
bort från förnuftet, det enda instrument vi har för att få hållfast klarhet om
verklighet och vår situation i den.” (s. 131).
Hedenius kunde inte ha
föreställt sig att ett land som Sverige återigen skulle göra avkall på vunna
framsteg och ställa sig i vanföreställningarnas tjänst, genom att
misstänkliggöra och tabuisera kritiken mot en religion. Hädelsen skulle på nytt
bli både intressant och central. Botho Strauss, som själv tycks vara bekännande
kristen, skriver i Kopistens misstag: ”Religionernas makt går mot sitt slut…
Hur ofta har man inte läst det i moderna tänkares verk! (Och jag senast på nytt
i Canettis Masse und Macht). Och så uppstår religionernas makt på nytt. Och det
i samma århundrade som dödförklarade den. Hävdar sig återigen, fast nu sker det
på ett oanat ställe, som i islams fall.”(s. 47) I vår tid är religionen
alltså lika fräsch som en nyutsprungen ros, och framstår kanske som en av de
stora stridsfrågorna för dagen. Återigen kan vi ”häda” och angripas för att vi
gjort det. Vi kan inte bara angripas med ord av troende människor. Vi kan råka
betydligt värre ut en så om vi formulerar ett tvivel eller en ateistisk tanke.
Det är nämligen stor skillnad på gudstro och religiöst formulerat hat.
Skillnaden mellan fredsfursten Jesus i den kristna traditionen och krigsherren
Muhammed inom islam kan inte bli tydligare än den är just nu. När människor
mördas eller drivs till tystnad av islams förespråkare kan man inte
karaktärisera situationen på annat sätt. Hur har då sekulariserade europeiska
samhällen kunnat drivas hit? Vilka krafter har styrt utvecklingen, och i hur
hög grad är vi själva skyldiga till att den ledde hit? Jag skulle vilja börja
besvara dessa frågor med att hävda, att tiden efter Förintelsen bestämt vår
egen räddhågsna, nästan undanglidande, relation till folk och kulturer utanför
den kristna och/eller sekulära.
Varje nytt inslag i våra länder, som nått oss
antingen med invandringen eller med den globala sammansmältningsprocessen, har
gjort oss osäkra och försiktiga. I och med att de officiella ståndpunkterna
präglats av erfarenheterna från Förintelsen har också varje kritik mot
invandringens karaktär eller omfattning stämplats som ”rasistisk” eller
”främlingsfientlig”. Ingen, bokstavligt talat ingen, har i det offentliga
samtalet tagit risken att förknippas med nynazistiska eller andra extrema
rörelser och har då hellre tigit, också inför de uppenbara missförhållandena.
I
ett land som Sverige, där det blivit ett brott att hissa den svenska flaggan
och att sjunga psalmer i kyrkorna på skolavslutningen har varje meningsyttring
om nation, identitet, språk och kulturtradition stötts ut ur offentligheten
till förmån för en offer-kultur där alla resonemang utgår ifrån abstraktioner
som ”etnisk rättvisa” och ”etnisk representation”. Med begrepp som
”andra-generationens invandrare” har vi skapat en mytologi som dels baseras på
att en ättling till invandrare för alltid själv kategoriseras som en sådan,
dels på en rad tabu-belagda ämnen. Till exempel har det betraktats som
”främlingsfientligt” att diskutera islam, om en invandrare varit muslim,
eftersom denna då kunnat känna sig ”kränkt”. Det lustiga med den uppkomna
situationen är att den så radikalt skiljer sig från efterkrigstidens
kristendomskritik: den har kunnat framföras utan minsta hänsyn till om en
kristen människa skulle ha känt sig personligen angripen. Och just denna
kritiska hållning till ideologiska och filosofiska system måste vara en av
demokratins och yttrandefrihetens grundpelare, eftersom den till sin karaktär
aldrig riktar in sig på en enskild människa som omfattar dess idéer utan på idébygget
som sådant.
Författaren
Anders Johansson, poeten som vid sidan av sina diktsamlingar är mest känd för
sina vackra bild- och textskildringar av öländsk natur och djurliv, fick känna
på vad ett engagemang i dessa frågor kan innebära. Vårvintern 2003 startade han
en debatt i Ölandsbladet om invandringen och de islamistiskt präglade svenska
gettona. Han ställde en rad kritiska frågor och undrade bl.a. över hur
nationsbegreppet angrips i en tid av våldsamma etno-sociala konflikter. Han
påpekade också, på tal om den stora muslimska gruppen bland invandrarna, att ”hedersmord,
kvinnlig omskärelse, polygami, arrangerade äktenskap och andra typer av etniskt
förankrade kvinnoförtryck är förbjudna enligt svensk lag.” (s. 66) Om man
deltar i debatten med sådana synpunkter blir man snabbt stigmatiserad. Anders
Johansson blev utkastad från Carlssons förlag där han i många år utgivit sina
naturböcker. Detta fick inte sägas! Och sades det ändå fick man räkna med
repressalier eller utstötning. Anders Johansson fick just detta, men
understryker själv idag att han högt värderar den frihet det inneburit. Det
spelar ingen roll hur man ser på företeelser som omskärelse eller hedersmord –
om man anser dem kulturellt eller religiöst betingade – poängen är att de inte
får diskuteras. Det är själva motsatsen till den frimodighet som bör utmärka en
demokrati, där själva livsluften är det
fria ordet.
Själv skrev jag
sommaren 2005 ett stort reportage om brottsligheten i min egen hemstad.Den ledde till mängder av sympatiyttringar
från läsarna. Men brottslingarnas familjer anmälde Kristianstadsbladet för
Pressens Opinionsnämnd, och skrev bl.a. i sin anmälan att de ”kände sig som
offer för yttrandefriheten”. Jag tror att detta är ett klassiskt exempel på hur
tystnaden lett fram till fatala missförstånd. Man kan rimligen inte vara ett
offer för en grundlagsstadgad frihet så länge man själv orsakat en
publicistiska uppmärksamheten.
Det
finns en rad exempel från svensk offentlighet. De få människor som vågat sätta
ord på sammanhangen och visat på sambandet mellan islamisering, getto och
brottslighet har på ett eller annat sätt marginaliserats, avskedats eller
tystats. Man kan i sammanhanget
påminna sig vad Kåre Bluitgen skriver i den danska antologin Fri tale, danske
kunstnere om ytringsfriheden: ”Der er idag så mange i det offentlige rum og
i den offentlige debatt, der føler sig krænkede, at man kan fordre svin med
dem. Der er tale om mennesker, hvis ytringer tillægges stor værdi af mediefolk
og politikere; det er nærmest blevet et argument i debatten at føle sig
krænket.” (s.105) Men Bluitgen visar att det finns ett
historiskt samband för denna känsla av kränkning: ”På et område stammer
traditionen med att gengælde verbal krænkelse med vold fra Muhammed selv. Digtere, der krænkede hans ære, beordrede han
dræbt. Det gjaldt bl.a. den gamle jødiske digter Abu Afak og den kvindelige
digter Asma bint Marwan.” (s. 108)
Mot
hela den räddhågsna kultur, vilken inte tar strid mot farliga tendenser i det
egna samhället, skulle jag vilja ställa en helt annan. När den polska
kommunismen äntligen bjöds motstånd av en stor folkligt rörelse, djupt
förankrad i den katolska tron, Solidaritet, skrev en av kyrkans män, Jósef
Tischner en uppfordrande bok, Solidaritetens etik, i vilken vi kunde läsa om ett helt annat
slags människor:
”Människorna kastar av sig sina masker, går ut ur sina
gömställen, visar sina verkliga ansikten… Saken gäller människans värdighet,
vilket i sin tur har sin grund i hennes samvete. Den djupaste solidariteten är
samvetenas solidaritet.”
Just i detta historiska ögonblick ser det ut som
en stark religiös tradition möter upplysningstraditionen och ger människor mod
och ansikten. Därmed blir också deras röster – och samveten! – synliga inte
bara kollektivt utan också, och kanske framför allt som ett tydligt budskap
till tyrannerna: er tid är förbi, våra samveten tillåter inte längre att ni
härskar över oss. Det som hände i Polen i början av 1980-talet tycks idag som
bortblåst. I Europa råder ett slags spänd tystnad, som väntade folken på något,
en förlösning, en avgörande vändning, en förändring. Hukande under EU-diktaten
och den kulturella nivelleringen låser vi våra dörrar med dubbla lås och hoppas
att ingen ska kunna läsa våra innersta tankar.
Mot den
bakgrunden är det befriande att läsa Ayaan Hirsi Alis bok Kräv er rätt! Själv
född in i en muslimsk kultur har hon trätt ut i ljuset, deltagit i debatten,
engagerat sig politiskt och på andra sätt argumenterat emot en religion som
kräver av sina anhängare ”ett skräckfyllt förhållande till Gud” och ”fullständig
underkastelse” (s. 8). Hon gör allt
annat än tiger. Hon samtycker inte. Hon ansluter sig till den tradition där
samvetet och övertygelse formar orden. Men låt mig för ett ögonblick återvända
till Botho Strauss. Om man läste resten av det stycke jag tidigare citerade av
honom skulle man finna något ytterst bestickande. Han skriver nämligen: ”Den
nya sfäruppdelningen är verkställd sedan länge. Den ena sidan utkämpar
trosstriden, den andra kämpar för en djupare förståelse av den som har en annan
trosuppfattning. Det skulle ju också kunna tänkas att man i en sådan konflikt
återupptäckte eller stärkte sin egen sakramentala identitet.”(s.48) Det
är något helt annat Strauss är ute efter. Frågan är om hans tanke är realistisk
i en tid då kriget redan proklamerats och alla tankar på samtal och lärdom om
den andre skrotats? Kan upptäckten av den andre stärka en kristen tradition?
Hirsi Ali skulle
förmodligen inte hålla med Strauss, eftersom hon in på bara huden fått känna av
motsatsen. Ytterst är det den egna erfarenheten som avgör ställningstagandet,
hur ”fördomsfria” vi än vill framställa oss själv, inför spegeln eller andra
människor. Vad är det då Hirsi Ali fått vara med om? Vad är det som lagt
grunden för hennes frihetliga tänkande?
Låt mig först
bara påpeka, att hennes bok i både Sverige och Danmark mötts av arrogant
kritik. Det är hon som kallas ”provokatören” – därför att hon kritiserar
en rörelse och en ideologi som har mord på sitt program. I liberala Information
kunde man t.ex. läsa om utgångspunkten för hennes kritik, att den har en
”mildest talt diskutabelt præmis” – och man frågar sig varför. Jo, för att
Hirsi Ali talar klarspråk och kallar den islamistiska rörelsen ociviliserad och
medeltida. Den upplyste liberalen vill helst ha en diskussion som utesluter
klarspråket, av rädsla för att såra någons känslor eller kränka någons
identitet. Just samma hädelse-politik jag tidigare belyst.
Hirsi Ali har
inte haft annan anledning att omvärdera sin muslimska uppväxt än en erfarenhet
och dess fysiska tyngd: ”Jag förebrås för att jag inte gör någon skillnad
mellan religion och kultur. Kvinnlig omskärelse skulle inte ha något med islam
att göra, eftersom den här grymma ritualen inte förekommer i alla islamiska
samhällen. Men islam kräver att kvinnan är oskuld när hon ingår äktenskap (…)
Genom islam har sådana lokala sedvänjor spritts, förstärkts och blivit heliga.”
(s.25) Hennes nya liv, som sekulär medborgare i ett demokratiskt land, präglas
av upplysningens ideal. Hon är i själen en syster till Thomas Paine, och det
hennes kritiker kallar för ”provokationer” är just beståndsdelar av denna
upplysning. När hon gjorde filmen Submission, Part 1, tillsammans med Theo van Gogh var det
uttalade syftet att med citat ur Koranen visa hur religionen som sådan
föreskriver underkuvandet av kvinnan, både i familjen och i samhället. Hennes
kritik bygger på att belysa faktiska förhållanden, inte att skenfäktas. De
krigiska verserna ur Koranen står därför skrivna på den pryglade, blödande och
nakna kvinnans kropp. Filmens titel är densamma som betydelsen av ordet islam:
underkastelse! Och det är bokstavligt talat denna nakna kropp som man kräver
underkastelse av: ”Oh, Allah, när jag ligger här sårad och nedbruten hör jag
inom mig domarens röst när han förklarar mig skyldig. Straffet jag dömdes till
finns i dina ord: ’Skökan och skökokunden skolen I giva hundra gisselslag
vardera; Och haven intet medlidande med dem, när det gäller Guds religion om I
tron på Gud och den yttersta dagen’”. Den straffade kvinnan heter Ashia. I
filmen ligger hon i fosterställning. Hennes kropp är full av sår och ärr, och
ur Koranen läser man den text som heter Ljuset (24:2). Kan det bli tydligare än
så? Är inte bilden av den sönderslagna kvinnan just den illustration som texten
kräver?
När jag ställt
dessa frågor knyter jag gärna an till det Jósef Tischner skrev. Motsatsen till
den underkuvade människa, vars kropp är fullskriven av aggression – texter vars
banalitet heligförklarats i den muslimska traditionen – återfinns just hos
honom: det öppna ansiktet, den orädda blicken, viljan att låta samvetet tala
och därigenom säga emot all ärftlig tyranni. I den meningen står han mitt i
upplysningens bästa avsikter, som en fri människa, redo att fatta sina beslut,
välja sin framtid och göra det i gemenskap grundad på den tradition och det arv
han eller hon tilldelats.