söndag 8 december 2013

Saarikoski visste att han skulle stämplas...


Pekka Tarkka: Pentii Saarikoski, II, åren 1966-1983 (Översättning av Mårten Westö, Söderströms/Atlantis, 2004)

”Alldeles onödigt
när jag ändå
tänker dricka
hela flaskan
alldeles onödigt
smaka först”

Paavo Haavikko, I världen, 1974


Att läsa böcker av eller om Pentti Saarikoski är att gå i närkamp med sig själv. Man måste öppet, naket och självrannsakande närma sig skrivandets och levandets ”problematik” (eller ska jag kalla det ”aktivitet”?). Därför är det också en nattlig syssla. Måste så vara. I nattens tystnad och ensamhet – bara tidningsbudet kommer framåt småtimmarna och det smäller i brevlådelocket, annars är det helt tyst – kan jag koncentrera mig på det som är både människan och verket. Saarikoski inbjuder säkert till långtgående analyser av människan, på bekostnad av verket. Men så blir det inte hos Tarkka, hans biografi över Saarikoski är en genuin levnadsteckning av klassiskt anglosaxiskt ”Life and Letter” - slag. Där pekar livet in i litteraturen och därifrån igen mot livet. Alltså en närkamp, både en spegelbild och en insikt.

Under de senaste tio åren har jag levt i ett intensivt brevsamtal med en kvinnlig poet. Som svenskspråkig poet med finlandssvensk arbetarklassbakgrund har hon givit mig en större förståelse för hur den finlandssvenska litteraturen ser ut, vilka dess villkor varit efter andra världskriget och hur växelspelet mellan det finska och det finlandssvenska utvecklats, komplicerats och hur de till dels stått i motsättning till varandra. Jag har inte minst förstått hur klassmässiga faktorer spelat in.

Hur klass har varit en väsentlig faktor för det skrivna. Hur finsk arbetarklass stått i motsättning till finlandssvensk medel- eller överklass. Denna kunskap har i hög grad påverkat min läsning, inte minst min läsning av Helsingfors-borgerskapets litteratur som förblivit ljum och avvaktande. Det var också av den kvinnliga poeten jag för några år sedan fick en samlingsvolym dikter av Paavo Haavikko i Bo Carpelans tolkningar.

I läsningen av Saarikoski, vilket pågått åtminstone tio år längre än brevväxlingen, har jag ibland stött på Haavikkos namn. Mest som en legend, poet och förläggare, som sedan debuten 1951 vuxit och vuxit, för att i mitten av 1990-talet i en recension omtalas som ”kejsare i republiken”.

I Tarkkas bok finns Haavikko med längs färdvägen, som kollega och trätobroder till Saarikoski, som vinälskare och som nykterist. Men också och kanske framför allt som förläggare. Jag kikar på en sen dikt av honom och tänker att den kunde gälla för Saarikoski också: ”Vinet skriver bättre än jag sannerligen/ i flaskan bor en vild ande/ se/ där på hyllan står en rad böcker, stora namn/ som den har skapat” (ur Vin, skrift, 1976). Detta är också ett slags insikt jag fått av min brevvän. Men det är också en insikt som fördjupats av Tarkka: att alkoholismen och dikten här varit två sammanvävda komponenter. Just därför blir insikten en spegelbild: att läsa Saarikoski och Tarkka om honom är att försöka förstå, utifrån den spegelbild som framträder, hur det egna lovet präglats av ångest och flykt, bedövning, förnyad ångest, skrivandet som en ständigt pågående självläkning och ett pansar mot alla banalitetens angrepp. Drogen alkohol har funnits med i diktarens liv så länge att det ter sig omöjligt att blicka bakåt. Därmed har alkoholen också varit tragedi och inspiration i lika hög grad. Hämsko och drivkraft. Och där den inte slagit ihjäl diktaren har den gjort honom eller henne bättre, starkare.

Gång på gång under läsningen ser jag hur Saarikoski går ner sig mot döden. Han säger att livet inte ”får vara ett självändamål”. Han dör hellre ung och med känslan av att ha fullgjort ett gott dagsverke, än lever ett tomt och långt liv. Det kan se ut som ett förnuftigt resonemang men är samtidigt en försvarsmekanism. Läkarnas diagnoser var entydiga: om du fortsätter att dricka som nu kommer du inte att bli gammal. Istället för att slås ned av att halva levern bestod av skadade celler, gladde han sig åt att den andra halvan tycktes oskadd.

Och därmed är det sagt, att det är omöjligt att skriva om hans författarskap och översättargärning om man inte har med alkoholismen som bakgrund. Den både påverkade dikten och påverkades av den. Saarikoski var själv sent i livet mycket medveten om att vinet försämrade hans tankeverksamhet, gav upphov till idétorka och omfattande tecken på trötthet, leda och tomhet. Tarkka karaktäriserar hans alkoholism som ett ”programmatiskt supande”, vilken hade varit som värst under åren 1966-68 då en tredjedel av levern skadats.

Men allt det andra, det som inte är alkohol, är lika mångfacetterat och motsägelsefullt som den tid han levde i. Han var kommunist men insåg att det samhällssystem som härskade i Sovjetunionen och dess lydstater, framför allt utmärktes av förtryck och nöd. Han satte sitt hopp till Mao och den kinesiska revolutionen, och därmed var han lik de flesta vänstermänniskor i vårt eget land, med den väsentliga skillnaden att det finska kommunistpartiet var ännu mer sovjettroget än det svenska, och att det inte tolererade revisionistiska strömningar i sina led. En marxist-leninistisk rörelse som den svenska (SKP m.fl.) kunde han aldrig hitta i Finland. Hans kommunism utvecklades i allt högre grad till ett slags trohet mot grundläggande humanistiska och kristna ideal. Med tanke på hur begreppet kommunism alltmer utvecklades till att endast vara en beteckning på en totalitär idétradition – där hammaren och skäran blev emblem lika avskyvärda som hakkorset – är det tveksamt om han själv skulle ha insisterat på att kalla sig kommunist. Hans individualism skulle oavsett det aldrig har fungerat i en kollektivistisk rörelse, och hans ungdoms kommunistiska politikerdrömmar var säkert sedan länge skrotade.

Eller som Tarkka uttrycker det: ”Saarikoski visste att han skulle stämplas som individualist och dissident, men han ville inte ta emot några råd eller bestämmelser från partiets sida. Det båtade föga att tala om arbetarnas och författarnas gemensamma klassituation, en partistyrd litteratur kunde bara vara skräp”. Och när Saarikoski i en polemisk dikt, riktad till Rauno Setälä (en av partiets stalinister), rannsakade sig själv kunde han konstatera: ”Solen och ljuset har jag/skådat på fel sätt”. Därmed formulerade han en insikt om att partiet skulle kräva lydnad av honom. Saarikoski insåg också att ett parti med företrädare som Setälä vid makten skulle ha tvingat honom att fly landet. Det var ju ett faktum att författare som han själv fängslats eller avrättats i den kommuniststyrda staterna. Den partiavdelning som han tillhörde på Brändö i början av 1970-talet höll möten som enligt Tarkka ”påminde lite om församlingens husförhör”.

När Saarikoski fick en ny partibok 1973 förundrades han över det, eftersom han inte längre visste ”om jag är kommunist eller fågel”. Han lämnade partiet på det tysta sättet, genom att sluta betala medlemsavgiften. Om en gång Lenin och Stalin hade varit hans stora förebilder kom en annan gammal bekant att alltmer tränga sig på, nämligen människan Jesus. Saarikoskis bror var präst, men själv ansåg han sig inte behöva kyrkan, och kyrkan inte honom. Någon gudstro hade han aldrig haft. Men hos revolutionären och det alltmer miljöengagerade Saarikoski fanns Jesus med som förebild.

Samma år som Saarikoski skulle komma att dö, ”dök ungdomsårens följeslagare Jesus upp vid hans sida” skriver Tarkka. Saarikoski var en i grunden religiös människa ”som aldrig fann sin religion”.

När polska arbetare skjuts till döds i samband med införandet av krigslagarna och fackföreningsrörelsen Solidaritet ska krossas skriver Saarikoski: ”Lenins arvtagare har våldtagit även språket till den grad att ingen hederlig människa längre törs kalla sig socialist, än mindre kommunist”. Redan då och ändå för sent menade han att Sovjetsystemet var dömt att gå under, eftersom landets ekonomi och politiska system skulle haverera. ”Det enda som återstod av socialismen var tomma dogmer” konstaterar Tarkka.

I takt med att alkoholen bröt ned Saarikoski fick han allt svårare att skriva poesi. Hans prosa och översättningar karaktäriseras rentav som en flykt från poesin. Första boken i den trilogi som skulle bli Thiarnia (Dansgolvet på berget 1977, Spela upp till dans 1982 och Den dunkles danser 1984) skrev han med lätthet, de två kommande med stora tvivel och med uppbådande av alla sina mentala krafter. Prosan kunde han däremot arbeta med utan att få de inspirerande ingivelser som poesin krävde. Och översättandet var ett nära nog fysiskt arbete, att jämföra med att hugga ved eller gräva upp trädgårdslandet (vilket var projekt som han oftast misslyckades med, hans lättja förbjöd honom att fullborda dem, yxan och spaden blev mest stående vid ett oavslutat arbete.

Mia Berner säger någonstans att han skrev om dessa saker i sina böcker just för att han inte klarade av dem i verkligheten). Prosaböckerna Vid Europas rand, Angeläget eller ej och Dagarna i Kerlin (som alla kom ut postumt i Sverige) övertygar som genreöverskridande prosa, här ryms allt från det lilla kvicka infallet till reseskildringens och jag-berättelsens mer essäistiska former (”…vill stjälpa ut hela sitt jag på papperet”, skrev Karl-Erik Lagerlöf, och om Vid Europas rand skrev Saarikoski själv: ”Jag avbildar inte det som händer omkring mig, utan det som händer i min hjärna”). I centrum för dem står ett jag, det är med hans ögon och ord läsaren lär känna världen. Vardagsmänniskan Saarikoski blir där också synlig på ett sätt som ingen utomstående kan uppnå, hans nakenhet och självrannsakan är mycket stark.

Översättningsarbetena kräver sitt eget kapitel och Tarkka redogör mycket ingående för dem. Han visar på aspekter hos dem som är mycket överraskande. Slarv och lättja tycks ha präglat framför allt den finska utgåvan av Odyssén. Han tycks ha tagit på sig uppgifter som var övermäktiga för honom. Han hade varken krafter eller kunskaper nog.

Därmed kunde han tillåta sig att vara lättsinnig och t.ex. stryka hela avsnitt ur Odyssén och säga att de enligt en källa, Victor Bérards franska utgåva, ändå räknas som ”ohomeriska”! Men enligt Tarkka förhöll det sig så att Saarikoski tidigt insåg sin ”bristfälliga beläsenhet” och att strykningarna kom sig av ”pur bekvämlighet och lättja”. Däremot menar Tarkka att den text som föreligger på finska, om man bortser från strykningarna, ”kulturellt och språkligt” är ett ”utmärkt arbete” och ”den språkliga klangfullheten i hans fritt rytmiserade prosaframställning är både njutbar och skickligt utförd”.

Alla översättningsuppdragen gjorde det också möjligt för honom att få ut förskott från förlaget. Hans skuld var ansenlig och när han vistades i Paris tillsammans med hustrun Mia Berner och beskedet om att John Lennon mördats nådde honom, gick de tillsammans runt i stadens skivbutiker och skrev av sångtexter, som snabbt översattes till finska och gavs ut som en minnesbok. Fansen lär ha blivit bestörta över att se Lennons subtila och lekande texter förvandlade till dålig finska, och sonen Juri klagade på boken och tyckte att pappa ”kunde ha skärpt sig”, men Pentti försvarade sig med att Lennon själv hade skrivit ”när han var hög”. Saarikoski hade själv inga höga tankar om Lennon, men med lite vin att dricka fick han jobbet gjort och pengar sändes till honom i Paris.

Hans översättningar sträckte sig både tids- och genremässigt över ett brett register: från Homeros till Joyce, från Herakleitos till Gunnar Ekelöf och Göran Sonnevi, från bibelberättelser till Werner Aspenström.

Idag är det mer regel än undantag att framgångsrika författare syns i offentligheten. Varje tv-soffa har besök av dem. Varje veckotidning skriver om deras privatliv. I Sverige finns det en handfull sådana ”personligheter” och vi kan se dem som reklampelare för klädbutiker och som experter på ditt och datt i tv. Ett förlagskontrakt tycks idag automatiskt medföra att författaren ska resa landet runt för att sälja inte bara boken utan också sin person. Saarikoski var tidigt ute med att etablera just detta slags mediala bild av sig själv. Hans upptåg och spektakel nådde betydligt fler människor än hans böcker. Han fanns i damtidningar, han filmades och fotograferades i alla tänkbara situationer.

När storhetsvansinnet under de värsta drinkarperioderna drabbade honom, föreställde han sig att han skulle bli Finlands näste president. Han kunde inte leva med att inte alltid få se sig själv på bild. Offentligheten bekräftade hans existens. Utan den kom tvivlen. Sin ryktbarhet uppnådde han inte minst med alla sina kvinnoaffärer, som pendlade mellan korta nattliga bekantskaper till regelrätta förälskelser och äktenskap. Han talade ibland om att han behövde en ny kvinna varje gång han skulle skriva en ny bok.

Kvinnan fungerade då som hans musa och för det ändamålet kunde inte en gammal bekant fungera. Ändå kunde han själv förundras över att så många attraherades av honom: ”Jag är ju en tråkig människa, tystlåten och dålig på att lyssna till andras bekymmer, och som älskare på sin höjd medelmåttig”. Han värjde sig mot tanken på att någon skulle ha beskrivit honom som förälskad. ”Mitt liv är fiktion, ren och skär fiktion!”. Så den kärleksförklaring han givit många kvinnor var mer en beståndsdel i en diktad värld, än en verklig kärlek: ”Jag har aldrig älskat någon” sa han.

Ur min bok Stormar och vilopunkter.


lördag 7 december 2013

Okänd överföring

Vem har idag gjort en överföring på 300:- till mitt konto utan att ange namn? Jag behöver veta vem du är och för vad du betalar. Tack på förhand! Thomas


Imre Kertész: Från Budapest till Berlin

Få författare har betytt så mycket för mig som 2002 års Nobelpristagare, ungersk-judiske Imre Kertész. Och det var inte Mannen utan öde som förde mig till hans författarskap, den läste jag senare. Det var Galärdagbok som fällde avgörandet.

Jag har under årens lopp skrivit mycket om honom. I min bok Alla de andra som också skrev (2009) finns det en essä om honom med rubriken Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra människans medvetande. Imre Kertész, erfarenheten och ödet. Ur den saxar jag:

”Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.”

Den nya volymen, Från Budapest till Berlin – en dagbok (Weyler förlag, översättning av Ervin Rosenberg), innehåller dagboksanteckningar gjorda från den 18 mars 2001 till den 18 oktober 2003. Den utkommer på lördag.  Om man skulle försöka fånga vad som är den underliggande och gnagande problematiken i den här volymen, så är det vantrivseln i den alltmer judehatande ungerska offentligheten och den nödvändiga flytten till Berlin. Därmed beskriver Kertész också en något absurd tidslinje: från att ha varit fånge i de tyska koncentrationslägren som barn återvänder han till landet för att kunna arbeta i frihet och frid.

Det finns en sådan konsekvens i detta författarskap. Det är kompromisslöst i den meningen att det i varje genre berättar vad en jude i 1900-talets Europa fick utstå, och hur denna judiskhet också nu, en bit in på 2000-talet, åter konfronteras med hatet. Det finns olika grader i helvetet och frågan är om inte Ungern idag är en nation som anstränger sig, målmedvetet och oupphörligen, för att inta tätplatsen, genom att väcka till liv spökena från det förflutna, de marscherande männen som i sin längtan efter ungersk renhet ibland glömmer bort att de själva kan bära den fruktade genen.

Det är ju denna cirkus Kertész saknar förmåga att leva i. Vem hade orkat? Inte ens när han 2002 fick sitt Nobelpris kunde han gömma sig för attackerna. Han är ju i renhetsivrarnas smak inte ”en äkta ungrare”. I en intervju gjord av Florence Noiville i Le Monde, som publicerades översatt av Jan Stolpe i Expressen kommenterar han saken så här:

”Tänk på det våld som utlöstes när jag fick Nobelpriset. Man kritiserade mig för att vara den enda ungerska Nobelpristagaren samtidigt som jag inte hyllade ’ungerskheten’. Efter En annan angrep man mig för den mörka bild jag gav av landet. Man undrade rentav om jag verkligen var en riktig ungersk författare… I övrigt är hatkulturen sådan att det är mycket svårt att berätta för dessa vänner att jag också talar med folk som står till vänster.”

Detta är ett tema som tungt präglar den nya boken, översatt av Ervin Rosenberg (en man som verkligen kan sin Kertész och alla de språkliga nyanser som gör att man genast känner igen hans stil och ton). Den 1 augusti 2001 skriver han:

”Du lever i ett fientligt land, i en fientlig miljö, du har alltid måst dölja vem du är, och likväl har du blivit det du är. Denna process har varat i sjuttiotvå år. Man hatar dig därför att du är jude, man hatar dig därför att du är lycklig, man hatar dig därför att du är uppskattad på annat håll – man hatar dig därför att du är.”

Det är runt denna tid som Kertész tar itu med de praktiska förberedelserna att lämna Ungern. Hans fru har instämt. Han tror förstås inte att Västeuropa – det är ju dit han ska flytta – är något paradis. Rakt tvärtom, han säger att denna del av Europa ”inte har använt den framgångsrika perioden mellan 1949 och 1989 för att skapa lycka.” Ändå är det hit han vill. Närmare bestämt till Berlin. Han trivs där. Han flanerar i kvarteret, han går på krogen, han tilltalas av hororna som naturligtvis vill göra honom till kund, han lyssnar till positivhalarens ”knarrande melodier” och frågar sig: ”Accepterar jag mitt förfall?”.

Han har kört fast i skrivandet. Han plågas av sin längtan till skrivandet. På besök i Budapest i mars 2002 ser han något som gör honom skräckslagen, i tunnelbanan har man tapetserat med plakat som i pilkorsarnas färger skriker ut: ”Varken höger eller vänster, kristet och ungerskt” – han återkallar sin barndom när ”vi samlade på pilkorsarpartiets valfrimärken och valplakat: judar i cylinderhatt och jackett springer som löss åt alla håll under en ångvält, och så vidare.”

I oktober skriver han att han på nytt ”hotas” av att få Nobelpriset. Och det får han. Den 12 oktober 2002 skriver han i dagboken att han måste tolka detta beslut ”på något sätt”. Motiveringen är oväsentlig. Och så skriver han: ”Akademien har röstat för de bräckliga värdena”, och ”till min oerhörda förvåning kan jag inte säga mer.”

Så bryter hetsen ut. Hetsen och hatet. Den 3 december konstaterar han i dagboken att det inte bara handlar om ”nazisternas hets mot judarna”, utan värre än så, om

”judarnas hets mot judarna; den vidriga ohyran som kryper fram ut det förflutna och fyller luften med likstank. Maskineriet; detta maskineri som blivit skapat för att nöta ner mig; genom press och andra offentliga framträdanden tär det på mina krafter till det yttersta. Alla vrider ett varv i maskineriet som undan för undan kväver, krossar och förgör mig.” 

Två veckor senare är han tillbaka, hemma i Berlin och han väntar på att få vara tillbaka i vardagen.

I oktober 2003 konstaterar han att han glider ifrån sitt eget liv, att

”det fjärmar sig från mig med en komets hastighet, förundrad följer jag det med blicken och ser hur det krymper och nästan försvinner vid horisonten, sedan vänder jag om och går hem med betryckta steg…”

Också när man vet att Imre Kertész idag är svårt sjuk kan man konstatera att man med översättningen och publiceringen av denna volym får ett nytt tillfälle att läsa verkligt väsentlig litteratur. Att han dessutom lär ha minst ett annat verk på väg är trösterikt. Den här volymen är det med – trösterik, i allt sitt mörker och tvivel.


Bokhögar på matbordet, i lådor och vaddkuvert

Ankommen. Mitt i stormen anlände lastbilen igår. Chauffören höll på att flyga med dörren ut i landskapet. Han svor en ramsa och sedan hjälptes vi åt att lasta av pallen. När jag öppnade plastemballaget runt lådorna började både papp och plast flyga utmed bygatan. Jag satt hela eftermiddagen och packade böcker och fram emot kvällen skickade jag iväg några buntar, som bör anlända till mottagarna på måndag.

Halvfärdig är processen. Nu återstår det som ska signeras, till familj och kollegor. Det tar sin tid och jag tänkte använda lördagen till det.

Eftersom jag är barnsligt förtjust i bokhögar kan jag inte motstå frestelsen att lägga ut dessa bilder. Boken blev vacker. Bra tryck, fin färgåtergivning på omslaget. Jag är med andra ord nöjd. Och läsarna får, helt oplanerat och ganska förvånansvärt, en bok före julhelgen.

Någon som är intresserad av boken? Följ översta rutan i högerspalten, så finner du information om hur du ska gå tillväga.



fredag 6 december 2013

Huka, vila, vänta - och julförbereda

Foto: A.N.
Natten ett hukande under stormen. I Danmark orkanstyrka i vindstötarna. Regn som piskar mot de svarta rutorna.

Under fredagsförmiddagen kommer lastbilen med en pall böcker från Lettland. Ja, det är min nya bok. Packandet kommer att ske under lördagen. I början av nästa vecka börjar utskicket. Först till er som förhandsbeställt och betalt. Sedan till övriga, nytillkomna beställare som betalt (ni som beställt men inte överfört några pengar får vänta). I vanlig ordning går det ut ett antal böcker som friexemplar till kollegor och nära vänner, liksom familjen förstås. Men jag skickar inte ut ett enda recensionsexemplar. Inte heller till Bibliotekstjänst. Jag har sedan ett par år lärt mig läxan allt bättre. Mina läsare återkommer vid varje ny bokutgivning. Det räcker länge för mig. Ja, det är just det som motiverar och driver mig.

Under söndagen tar jag första barnbarnstrippen med lite små julklappar. De får förstås inte öppnas förrän på julafton. Innan dess ska jag ha gjort två likadana tripper till, så har alla sina små paket med tomtar på. Plötsligt slår mig tanken: får man lov att ha tomtemotiv på omslagspappret? Får man lov att ha änglar hängande i granen? Är Bachs juloratorium fortfarande tillåtet? Vilka straff är det på risgrötsförtäring? Jag tar chansen och undervisar mina barnbarn om svunna tiders traditioner och hoppas att de för dem vidare, om så det ska ske i lönndom.

torsdag 5 december 2013

Oddasat, suovas och skrivandet

Sedan några år tillbaka har jag funderat på att göra en seriös granskning av de värderingar och ståndpunkter som ligger till grund för det samnordiska, samiska tv-nyhetsprogrammet Oddasat. Det har hittills inte blivit av. Jag ser både det och de finska nyheterna Uutiset, varje vardag från klockan 17.30. Det är ett bra sätt att hålla sig orienterad om vad som sker i dessa två minoriteter.

Andra projekt har kommit emellan. Böcker som skulle skrivas. Böcker som alltjämt är oskrivna. Men en dag ska jag sätta mig vid tv:n och följa programmet dag för dag, anteckna och systematisera.

Och som vore det trolldom fick jag igår kulinariskt besök från just Sameland. A. hade varit där långt uppe i norra Norrland och med sig hem i bagaget hade hon rökt renkött och ett recept: Suovas. Det var en fantastisk rätt med ganska lätta förberedelser. Renköttet stekt med färska kantareller och sedan allt som skulle uppväga sältan i det mjuka tunnbrödet: de rårörda lingonen, hjortronsylten, salladen och det andra.

Det var premiär för mig, men jag ska inte glömma den fina smaken. Det klagas väldeliga i Oddasat. Det mesta tycks i de samiska samhällena i Norge, Sverige och Finland lida av än det ena, än det andra. Man har för lite pengar eller fel slags pengar, sametingen fattar fel beslut eller inga beslut alls, man har för många eller för få renar, man kan inte räknas som same om man inte kan språket tillräckligt, man ropar på dagis och skolor som det inte ens finns samisktalande barn till… och så vidare. Jag lär återkomma, oavsett om det blir mer suovas på bordet.


tisdag 3 december 2013

SOLITÄR I NYSPRÅKETS TID. NY TANKEBOK


SOLITÄR I NYSPRÅKETS TID. NY TANKEBOK

Vi lever i en tid då medier och myndigheter ljuger ikapp. Vid sidan av den öppna lögnen använder de sig också av ett nyspråk som både förvirrar och förvrider. Svart blir vitt, falskt blir sant.


Hur kan man försvara friheten och oberoendet i en sådan tid? Hur kan man ens tala sanning när omgivningens världsbild byggs på lögner och nyspråk?

I nya boken reflekterar jag kring detta. Boken ingår i en tradition som kallas tankebok just för att den fäster tankarna och reflektionerna på papper. Jag har tidigare publicerat sådana tankeböcker, som Förensligandet, Den tysta zonen och Inre frihet.

Nya boken Solitär i nyspråkets tid tar dock steget vidare in i det som inte bara har med individen att göra, över till filosofins, politikens och de kollektiva processernas betydelse. I dagens Sverige, allt mer likt ett STASI-inspirerat kontrollsamhälle, blir avvikande, kritiska och alternativa tankar för varje dag alltmer hånade, stämplade och förföljda. Därför är min bok också ett försvar för den enskilda människans rätt att kritiskt betrakta sin samtid, dess maktsystem och repression.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson:

I samma takt som förflackningen av svenska medier accelererar blir behovet av alternativ allt större. Många av oss vet att man numera kan hitta detta goda till och med i bloggar. Det var den vägen jag själv tog till Thomas Nydahls värld och där fann en människa som inte bara skrev om existentiella frågor utan också vältänkt och välformulerat presenterade nyutkommen litteratur (inte minst sådan som ofta försvinner i dagstidningarnas hantering). Dessutom mötte jag rösten hos en man som uppenbarligen levde med ett slags främlingskap jag kunde känna igen hos mig själv, inför företeelser i tiden och vårt eget land: konsumismen, krackelerande välfärdssystem, den kvävande konsensuskulturen i medierna, tron att ”människor kan bygga ett liv på socialbidrag” och oron för det Hans Magnus Enzensberger kallat ett lågintensivt inbördeskrig.

Vidare skriver Andersson:

Thomas Nydahl har i decennier rest vida omkring och berättat om sina resor i böcker och reportage – från Europa, Israel, Mellanöstern och Nordafrika. Numera säger han sig tycka om ordet ”hemmavid” och redogör för alla de vardagens nödvändiga rutiner som måste finnas för att man ska stå ut med sig själv. Dit hör alldeles självklart en beskrivning av hur man sätter en surdeg, matar och vårdar den som ett barn innan det blir dags för brödbaket, undret ”som ger bröd resten av vintern”. Ändå: ”Det finns ingenstans där jag kan gömma mig längre”, skriver han. Det är nödvändigt att säga ifrån inför förtryck och orättvisor, även om alla i hans omgivning säger att han kränker en annan kultur: ”Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds?”

Bokens pris är 250:- inklusive frakt. Beställ med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com så får du vidare anvisningar sända till dig. Boken blir 198 sidor, tryckt på papper av hög kvalitet och linnetrådsbunden. Formatet är 125 x 200, alltså ett vackert stående format. Beräknad leverans: vecka 51.

Förställningen. Flykten

New York. Foto: Astrid Nydahl
Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.



måndag 2 december 2013

Lars Vilks parafraser med hundinslag i Stockholm

 

Så var det dags för Lars Vilks att visa sitt mycket speciella konstnärskap i form av oljemålningar på papper. Just den tekniken använde han när han ställde ut i Malmö, på Galleri Rönnquist, det första galleri som ville bereda honom plats för en separatutställning. Den besökte jag förstås, och skrev om här:
"På utställningen har Vilks lyckats spänna över sex århundradens konsthistoria, från det tidiga 1500-talet fram till vår egen samtid. Många av konstnärerna ingår i ett eller annat allmänt västerländskt medvetande (eller borde i alla fall göra det): Vermeer van Delft, René Magritte, Diego Velàsquez, Gerhard Richter, Carl Larsson, Anders Zorn, Joseph William Mallord Turner och en rad andra. Tidsmässigt går han som längst tillbaka till 1510 och Jan Gossaerts Konungarnas tillbedjan och Agnolo Bronzinos Eleonora av Toldeo med sin son Giovanni de Medici från 1550 – här överförd av Vilks till verket I samma rum som rondellhunden. Längst fram i vår tid hamnar han med Gerhard Richters magiskt undflyende Fru med hund vid sjö från 1967."
Det han nu ställer ut i Stockholm är en ny svit målningar, också de parafraser på mer eller mindre kända verk ur konsthistorien. Den nya utställningen heter Phobos & Deimos och visas på Galleri Movitz. Vernissage på lördag, den 7 december klockan 12-16 i Vilks närvaro. Här kommer konstnärens beskrivning av utställningen:
”Utställningens namn Phobos & Deimos (Fruktan och skräck) hänger samman med att orsaken till att mina rondellhundar inte kan visas (med Rönnquist & Rönnquist som enda undantag) eller säljas på auktioner är just fruktan och skräck för att något förfärligt skall inträffa. I mytologin är Phobos & Deimos söner till krigsguden Mars och kärleksgudinnan Venus. De är också namnen på planeten Mars två månar. De utställda målningarna är parafraser på mer eller mindre kända konstverk från skilda tidsepoker med i verken inplacerad rondellhund. Det enda undantaget är en målning som visar planeten Mars med sina månar tillagt en rondellhund.”

***






SOLITÄR I NYSPRÅKETS TID. NY TANKEBOK


SOLITÄR I NYSPRÅKETS TID. NY TANKEBOK

Vi lever i en tid då medier och myndigheter ljuger ikapp. Vid sidan av den öppna lögnen använder de sig också av ett nyspråk som både förvirrar och förvrider. Svart blir vitt, falskt blir sant.


Hur kan man försvara friheten och oberoendet i en sådan tid? Hur kan man ens tala sanning när omgivningens världsbild byggs på lögner och nyspråk?

I nya boken reflekterar jag kring detta. Boken ingår i en tradition som kallas tankebok just för att den fäster tankarna och reflektionerna på papper. Jag har tidigare publicerat sådana tankeböcker, som Förensligandet, Den tysta zonen och Inre frihet.

Nya boken Solitär i nyspråkets tid tar dock steget vidare in i det som inte bara har med individen att göra, över till filosofins, politikens och de kollektiva processernas betydelse. I dagens Sverige, allt mer likt ett STASI-inspirerat kontrollsamhälle, blir avvikande, kritiska och alternativa tankar för varje dag alltmer hånade, stämplade och förföljda. Därför är min bok också ett försvar för den enskilda människans rätt att kritiskt betrakta sin samtid, dess maktsystem och repression.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson:

I samma takt som förflackningen av svenska medier accelererar blir behovet av alternativ allt större. Många av oss vet att man numera kan hitta detta goda till och med i bloggar. Det var den vägen jag själv tog till Thomas Nydahls värld och där fann en människa som inte bara skrev om existentiella frågor utan också vältänkt och välformulerat presenterade nyutkommen litteratur (inte minst sådan som ofta försvinner i dagstidningarnas hantering). Dessutom mötte jag rösten hos en man som uppenbarligen levde med ett slags främlingskap jag kunde känna igen hos mig själv, inför företeelser i tiden och vårt eget land: konsumismen, krackelerande välfärdssystem, den kvävande konsensuskulturen i medierna, tron att ”människor kan bygga ett liv på socialbidrag” och oron för det Hans Magnus Enzensberger kallat ett lågintensivt inbördeskrig.

Vidare skriver Andersson:

Thomas Nydahl har i decennier rest vida omkring och berättat om sina resor i böcker och reportage – från Europa, Israel, Mellanöstern och Nordafrika. Numera säger han sig tycka om ordet ”hemmavid” och redogör för alla de vardagens nödvändiga rutiner som måste finnas för att man ska stå ut med sig själv. Dit hör alldeles självklart en beskrivning av hur man sätter en surdeg, matar och vårdar den som ett barn innan det blir dags för brödbaket, undret ”som ger bröd resten av vintern”. Ändå: ”Det finns ingenstans där jag kan gömma mig längre”, skriver han. Det är nödvändigt att säga ifrån inför förtryck och orättvisor, även om alla i hans omgivning säger att han kränker en annan kultur: ”Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds?”

Bokens pris är 250:- inklusive frakt. Beställ med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com så får du vidare anvisningar sända till dig. Boken blir 198 sidor, tryckt på papper av hög kvalitet och linnetrådsbunden. Formatet är 125 x 200, alltså ett vackert stående format. Beräknad leverans: vecka 51.


Jag vill tillbaka dit där jag hör hemma


Central Park, New York. Foto: Astrid Nydahl


Förlora sig i det blå. Bortse och blunda. Tiga och misströsta. Måndag.

”och vad är lyrik?
jag vill berätta:
ett litet hus, smalt, högt och rummet där jag skriver detta,
överdrift!
men jag föreställer mig att allt sker
och vem är inte ensam, vem ej en värld?

Jag vill tiga om allt språket inbegriper.

Jag vill tillbaka dit där jag hör hemma.”

(Ur Vinterpalatset - 1959 - av Paavo Haavikko i tolkning av Bo Carpelan)