fredag 29 november 2013

Intervju: Niall Ferguson

Sparkhill, Niqabland i Birmingham. Foto: TN
Historikern och författaren Niall Ferguson intervjuas i tidskriften Neo. Jag tycker att den intervjun - omfattande och djuplodande - bör läsas av var och en som ställer sig frågande inför utvecklingen i Sverige och Europa. Här bara några korta citat:
"Om man får tro amerikanska vänstermedier är Skandinavien himmelriket på jorden. Ni har jämlikhet, social rörlighet, lysande hälsovård, fantastisk skola och utbildning, ekonomin växer … allt är fantastiskt. Men en viktig sak som saknas i diskussionen, och det är den absolut största svårigheten de skandinaviska länderna står inför, är den totalt misslyckade integrationen av invandrare."
"Europas problem är mer svårlösta. Först har vi något dysfunktionellt i form av EU, sedan har vi något ännu mer dysfunktionellt i form av valutaunionen. Det är en katastrof i sig. Man kan inte vara lite gravid. Antingen är man en federal stat, eller så är man inte det. Bara det att ha en valutaunion utan en federal skattepolitik är omöjligt. Och det här sade vi på 1990-talet när genierna i Bryssel tyckte det var en lysande idé att ha en gemensam valuta. Det var klokt av Sverige att inte hoppa på tåget. Lyckosamt, för er ekonomiska situation skulle vara betydligt värre om ni hade gått med. Men det är en röra som amerikanarna inte har. Utöver detta har man katastrofen med icke-integrerade invandrare. Låt mig vara tydlig med det här: Jag är invandrare själv, och jag har inget emot invandring. Problemet med Europa är att man inte kan hantera och integrera invandrare. Och det här misslyckandet kommer att ha katastrofala följder framöver, utan tvivel. Jag tror inte det finns något som oroar mig mer. När jag ser hur europeiska städer har utvecklats, ser jag enbart problem framför oss. Och, du vet, det vi såg i Stockholms förorter nyligen är bara ett mycket begränsat exempel på den typ av problem vi kommer att få se i större städer framöver. Tänk bara på Paris."
"Det finns en grad av kosmetisk assimilering vad gäller andra och tredje generationen. Men problemet är att dessa generationer riskerar att känna sig så alienerade att en minoritet av dem, ofta de som tidigare har sysslat med porr och droger – som bröderna Tsaraev, som låg bakom Bostonbombningarna – ändrar sig och bestämmer sig för att ”det här samhället är vidrigt, och alla här hatar oss ändå så låt oss döda dem”. Vi har den här väldigt instabila kombinationen i våra samhällen med andra och tredje generationen som inte är välintegrerade. De finns grupper bland dem som är väldigt ambivalenta till allt det som finns omkring dem.– Samtidigt med detta finns det en annan parallell ideologi som aktivt söker dem och som säger att ”alla dina synder kommer att försvinna om du bara spränger några andra människor med dig på Boston Maraton.” Och det är väldigt oroande att man i immigrantsamhällen har en minoritetsgrupp som riskerar att bli radikaliserade och begå fruktansvärda handlingar. Utan att någon sitter i en grotta i Afghanistan och ger dem order att göra det."
 Hela intervjun finns här på Neos hemsida.


Tomteverkstaden i full fart: en ny bok före jul!

Den går i tryck nu, min nya bok, och jag räknar med att beställningar gjorda före 15 december ska hinna fram till er före jul. Den nya boken, Solitär i nyspråkets tid, är en klassisk tankebok. Den har ett brett ämnesområde som sträcker sig från privatlivets vedermödor in i politikens, kulturens och idéernas värld. Den som läst mina tidigare böcker i genren, som Förensligandet, Den tysta zonen eller Inre frihet kommer att känna igen sig i den nya boken.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson bland annat:
"Thomas Nydahl har i decennier rest vida omkring och berättat om sina resor i böcker och reportage – från Europa, Israel, Mellanöstern och Nordafrika. Numera säger han sig tycka om ordet 'hemmavid' och redogör för alla de vardagens nödvändiga rutiner som måste finnas för att man ska stå ut med sig själv. Dit hör alldeles självklart en beskrivning av hur man sätter en surdeg, matar och vårdar den som ett barn innan det blir dags för brödbaket, undret 'som ger bröd resten av vintern'.
Och han behöver bara sätta sig på bussen in till Kristianstad – för att med ens hamna mitt uppe i sin samtid: 'När jag stiger av ettans buss går jag rakt in i Bagdads manskrets. De irakiska männen fyller platsen med sin rent fysiska dominans. Mellan hållplatserna ilar unga irakiska och palestinska kvinnor med eller utan barnvagnar, alla beslöjade, också niqabdamerna är där. Utanför Stadium står de somaliska tanterna. Deras bruna och svarta tält fladdrar i vinden och avtecknar sig mot den moddiga snön. Jag känner inte igen en enda röst, inte ett enda språk. Det är januari på jorden, den isande vinden mot ansiktet försäkrar mig: Jodå, det här är Skåne, det här är Europa.'
I sin bok 'Motljus' återger Carl Göran Ekerwald en tidningsuppgift från 1921 om att Vilhelm Ekelund led av en 'inre felaktighet'. Jag tror att Thomas Nydahl har rätt när han, säkert med en klar insikt om sin egen hållning inför samtiden och sin oförmåga till anpasslighet, konstaterar att det är 'en stämpel som man väl numera kan bära med en viss stolthet'."
Boken är 198 sidor tjock, tryckt på bra papper och linnetrådsbunden. Den kostar 250:- inklusive frakt. Är du intresserad av att köpa den, skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

***

Här följer ett utdrag ur boken:



I den portugisiska litteraturen är det framför allt en poet som betytt mycket för mig. Det är Eugénio de Andrade. Min första bekantskap med honom ägde rum i Marianne Sandels omistliga antologi Smaken av oceanerna. Jag köpte boken den 6 juni 1983 och från och med augusti 1984 har den alltid varit med mig på resorna till Lissabon. Den är sliten, kantstött och tejpad men den ger mig alltid lika stor tröst. Den dikt av Eugénio de Andrade som jag föll för och fortfarande håller för att vara en av de finaste Lissabonskildringarna heter kort och gott just Lissabon:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk
i brådska eller med all tid att slösa bort
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.

När jag tillsammans med fotografen Hideo Matsumoto, hösten 2000 skulle utge min första bok om staden - Lissabon, en promenadbok - fick jag Eugénio de Andrades tillstånd att trycka dikten i boken. Den hörde hemma där, den slog an en ton som jag ville skulle ljuda boken igenom. Inte nog med att jag fick hans tillstånd, jag fick också boken med 30 av hans dikter på fyra språk, samt ett generöst litet brev.
Nu är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna, minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.
... ack ja, som detta ljus av vatten...

*

Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.
 
*
Det man en gång tappat är för alltid förlorat. Så är det ju. Har man tappat sitt självförtroende är det ingen mening att man går ut bland människorna för att finna det. Camus skrev: ”Frid vore att älska i tysthet. Men så finns samvetet och personen; vi måste tala. Att älska blir ett helvete.”
Om man tar Camus på orden som man gör med de döda, så måste man förstå innebörden. Den som tappat sitt självförtroende kan inte älska. Att älska är livsfarligt, det kräver inte bara ett språk, det kräver motsatsen till tystnad. Vem förmår det?
*
Två dagar i rad har jag funderat på saken. Igår steg en släkting till storfamiljen Arafat på bussen. De kommer från Gaza, bor sedan drygt ett år här i byn, och hon den unga på bussen hade anlänt hit för två månader sedan. Jag fann ingen anledning att diskutera Hamas och islamismen med henne utan önskade henne istället lycka till. Hennes leende var beviset för att det gjorde henne gott. Hade jag inte vetat att hon kommit från Gaza via Egypten hade jag tagit henne för vilken modern ung kvinna som helst, med rödmålade läppar och en stickad basker i samma färg.

Idag var det min vän Beqim som körde bussen från centrum till byn. Han kom som 18-åring från våldets Kosova till Sverige, fick hjälp av vår gemensamma vän Ullmar som både talar och skriver albanska. Idag är Beqim familjefar med tre barn och han arbetar sedan många år i lokaltrafiken här i stan. Hur många gånger har inte han och jag talat om vrångbilden av albaner. Och varje gång har han sagt att han skäms när albanska ungdomar begår brott. "Det drabbar oss alla" säger han. Och Beqim är på sitt sätt representativ. I vår lilla stad vet jag minst ett dussin chaufförer som kommer från Kosova. Flera av dem känner jag. Också bildläraren på C4-gymnasiet är alban, en mycket fin skulptör.

Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransens baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer.


torsdag 28 november 2013

What a gutless pack of invertebrates...

Edward Abbeys Desert Solitaire - a season in the Wilderness fick jag av gamle vännen Per Helge, i julklapp 2008, ett vackert tummat och gulnat pocketband som säkert studerats flitigt av någon tidigare ägare.

Jag tyckte så mycket om den att jag köpte Confessions of a Barbarian som är ett urval av hans dagböcker - från 1951 till 1989 - gjort av David Petersen och med originalteckningar av Abbey. Jag snappar upp några pressröster: “The Thoreau of the American West” och “A precious figure in our lethal times”.

Jag hade förstås inte behövt några pressröster för att förstå att jag här hade några hundra sidor guldkorn. Det räckte att Per hade rekommenderat honom och jag funnit det jag snusat lite på tillräckligt tungt för att jag skulle ägna honom seriös läsning. Det är ju så många som idag blir jämförda med Thoreau (som ni kan läsa om hos Bernur)  - eller som i sina verk ständigt refererar till honom - att man inte kan stirra sig blind på det. Själva referensen är inget kvalitetskriterium. Men Edward Abbey står på egna ben. Vingligt ibland, men han står förankrad i något man inte kan läsa sig till på universitet.

Edward Abbey i egenskap av skogvaktare - här i brandutkikstornet.
Det finns två sidor hos Abbey. Den ena hade varit mig övermäktig. Nämligen att rent fysiskt försvinna ut i vildmarken. Att sova där under himlen och stjärnorna. Jag är gärna ensam, men så pass civilisationsanpassad (och/eller -förstörd) att jag vill ha tak över huvudet. Den andra sidan är den jag vill försöka lära mig av: att stå fri från institutioner, media, makt, att inte låtsas att den egna rösten är något annat än just det. Att aldrig tala i någon annans namn. Jag är mer än trött på alla dessa som talar för “folket”, “motståndet”, “konservatismen”, “vänstern” eller något femte. Det räcker ju att skrapa med en fingernagel för att sådana kollektiv ska krackelera. De håller inte ens inåt. När två människor bildar en organisation tar det kort tid innan de delat sig i två fraktioner som bildar var sin ny organisation. Jag vägrar inlemma mig i sådant. Mina sex årtionden på jorden har fått mig att se det fåfänga i varje sådant försök, politiskt eller ej.

Hemkommen tog jag fram Abbey. Jag fäste mig redan vid förordets avslutande meningar (klicka på bilden och läs direkt ur boken), där han understryker att boken inte ska misstas för något slags reseguide, för att sedan citera Neruda:

Give me silence, water, hope
Give me struggle, iron, volcanoes

När jag läser Abbey, eller någon annan solitär, så är det inte för att ansluta mig till någon “skola” eller “rörelse”. Jag läser honom som jag alltid läser: i hopp om att lära något, i hopp om att finna en visdom jag kan försjunka i, eller rentav bara för att jag ser en stor glädje i att läsa en bok som hans.

Dagböcker är nästan alltid intressanta. Det är en litterär genre som lockar mig både att läsa och att själv skriva. Det urval av Abbeys dagböcker som finns i Confessions of a barbarian är sannerligen inget undantag. Här får man inte möta en man som vill putsa på bilden av sig själv. Snarare tvärtom. Hos Abbey finns ett filosofiskt djup. Ändå får man se en man som dricker hårt, sviker kvinnor och beter sig rätt så illa. Men det som intresserar mig är hur han som författare förhåller sig till den industriellt fungerande kulturvärlden.

Den 22 mars 1988 skriver han:

“To Denver next week for a public reading, talk show, interviews, and receptions etc. - all the horrible tedious farce of the Publick Author. Why do I do this nonsens? Vanity. Money. But is it worth it? No. I swear, this is my last time. Weariness. Fatigue. I´m heartily sick of writing, typing, editing, reviewing - the hole corrupt and rotten literary world.”

Till sina amerikanska kollegor säger han några veckor senare:

“What a gutless pack of invertebrates you mostly are (…) Banana slugs of literature!”

När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:

“It´s better to write the truth for a small audience than tell lies for a big one.”

onsdag 27 november 2013

Solitär i nyspråkets tid - min nya bok

Den går i tryck nu, min nya bok, och jag räknar med att beställningar gjorda före 15 december ska hinna fram till er före jul. Den nya boken, Solitär i nyspråkets tid, är en klassisk tankebok. Den har ett brett ämnesområde som sträcker sig från privatlivets vedermödor in i politikens, kulturens och idéernas värld. Den som läst mina tidigare böcker i genren, som Förensligandet, Den tysta zonen eller Inre frihet kommer att känna igen sig i den nya boken.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson bland annat:
"Thomas Nydahl har i decennier rest vida omkring och berättat om sina resor i böcker och reportage – från Europa, Israel, Mellanöstern och Nordafrika. Numera säger han sig tycka om ordet 'hemmavid' och redogör för alla de vardagens nödvändiga rutiner som måste finnas för att man ska stå ut med sig själv. Dit hör alldeles självklart en beskrivning av hur man sätter en surdeg, matar och vårdar den som ett barn innan det blir dags för brödbaket, undret 'som ger bröd resten av vintern'.
Och han behöver bara sätta sig på bussen in till Kristianstad – för att med ens hamna mitt uppe i sin samtid: 'När jag stiger av ettans buss går jag rakt in i Bagdads manskrets. De irakiska männen fyller platsen med sin rent fysiska dominans. Mellan hållplatserna ilar unga irakiska och palestinska kvinnor med eller utan barnvagnar, alla beslöjade, också niqabdamerna är där. Utanför Stadium står de somaliska tanterna. Deras bruna och svarta tält fladdrar i vinden och avtecknar sig mot den moddiga snön. Jag känner inte igen en enda röst, inte ett enda språk. Det är januari på jorden, den isande vinden mot ansiktet försäkrar mig: Jodå, det här är Skåne, det här är Europa.'
I sin bok 'Motljus' återger Carl Göran Ekerwald en tidningsuppgift från 1921 om att Vilhelm Ekelund led av en 'inre felaktighet'. Jag tror att Thomas Nydahl har rätt när han, säkert med en klar insikt om sin egen hållning inför samtiden och sin oförmåga till anpasslighet, konstaterar att det är 'en stämpel som man väl numera kan bära med en viss stolthet'."
Boken är 198 sidor tjock, tryckt på bra papper och linnetrådsbunden. Den kostar 250:- inklusive frakt. Är du intresserad av att köpa den, skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

***

Här följer ett utdrag ur boken:



I den portugisiska litteraturen är det framför allt en poet som betytt mycket för mig. Det är Eugénio de Andrade. Min första bekantskap med honom ägde rum i Marianne Sandels omistliga antologi Smaken av oceanerna. Jag köpte boken den 6 juni 1983 och från och med augusti 1984 har den alltid varit med mig på resorna till Lissabon. Den är sliten, kantstött och tejpad men den ger mig alltid lika stor tröst. Den dikt av Eugénio de Andrade som jag föll för och fortfarande håller för att vara en av de finaste Lissabonskildringarna heter kort och gott just Lissabon:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk
i brådska eller med all tid att slösa bort
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.

När jag tillsammans med fotografen Hideo Matsumoto, hösten 2000 skulle utge min första bok om staden - Lissabon, en promenadbok - fick jag Eugénio de Andrades tillstånd att trycka dikten i boken. Den hörde hemma där, den slog an en ton som jag ville skulle ljuda boken igenom. Inte nog med att jag fick hans tillstånd, jag fick också boken med 30 av hans dikter på fyra språk, samt ett generöst litet brev.

Nu är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna, minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.

... ack ja, som detta ljus av vatten...

*

Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.
 
*

Det man en gång tappat är för alltid förlorat. Så är det ju. Har man tappat sitt självförtroende är det ingen mening att man går ut bland människorna för att finna det. Camus skrev: ”Frid vore att älska i tysthet. Men så finns samvetet och personen; vi måste tala. Att älska blir ett helvete.”

Om man tar Camus på orden som man gör med de döda, så måste man förstå innebörden. Den som tappat sitt självförtroende kan inte älska. Att älska är livsfarligt, det kräver inte bara ett språk, det kräver motsatsen till tystnad. Vem förmår det?

*

Två dagar i rad har jag funderat på saken. Igår steg en släkting till storfamiljen Arafat på bussen. De kommer från Gaza, bor sedan drygt ett år här i byn, och hon den unga på bussen hade anlänt hit för två månader sedan. Jag fann ingen anledning att diskutera Hamas och islamismen med henne utan önskade henne istället lycka till. Hennes leende var beviset för att det gjorde henne gott. Hade jag inte vetat att hon kommit från Gaza via Egypten hade jag tagit henne för vilken modern ung kvinna som helst, med rödmålade läppar och en stickad basker i samma färg.

Idag var det min vän Beqim som körde bussen från centrum till byn. Han kom som 18-åring från våldets Kosova till Sverige, fick hjälp av vår gemensamma vän Ullmar som både talar och skriver albanska. Idag är Beqim familjefar med tre barn och han arbetar sedan många år i lokaltrafiken här i stan. Hur många gånger har inte han och jag talat om vrångbilden av albaner. Och varje gång har han sagt att han skäms när albanska ungdomar begår brott. "Det drabbar oss alla" säger han. Och Beqim är på sitt sätt representativ. I vår lilla stad vet jag minst ett dussin chaufförer som kommer från Kosova. Flera av dem känner jag. Också bildläraren på C4-gymnasiet är alban, en mycket fin skulptör.

Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransens baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer.