"Alströms syndrom är en sällsynt, ärftlig sjukdom som bland annat kännetecknas av tidig svår synnedsättning, hörselnedsättning, hjärtsjukdom, övervikt och diabetes typ 2. Alströms syndrom tillhör gruppen dövblindsyndrom. I den gruppen ingår sjukdomar som, förutom dövblindheten, ibland kan medföra andra organstörningar. Vid Alströms syndrom är många olika organ drabbade. Alla som har sjukdomen får problem med övervikt och infektioner samt syn- och hörselnedsättning, men graden av svårigheter varierar mycket, liksom de övriga symtom som kan följa med sjukdomen. Tidpunkten för när de olika symtomen visar sig följer i stort sett ett likartat mönster, även om stora individuella variationer kan förekomma. Övriga symptom som ingår i sjukdomsbilden är skolios, tandförändringar, håravfall, underproduktion av sköldkörtelhormon, frånvaroattacker m.m. Idag har sammanlagt tio personer i Sverige diagnostiserats med Alströms syndrom, i världen finns drygt 800 diagnostiserade personer."Malins son Hugo, mitt barnbarn, har detta syndrom och för varje litet framsteg i forskning och kunskap gläds jag. Inte för att det förändrar faktum, utan för att det möjligen kan bidra till att göra livet för Hugo, hans syskon, föräldrar och andra anhöriga lite lättare att hantera.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
onsdag 20 november 2013
Sällsynta diagnoser
Nu skriver min dotter Malin att Alströms syndrom finns med på Sällsynta diagnoser.
Mediala skräckvisioner
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Rakel Chukris gamle kollega på Sydsvenskan, Daniel Sandström,
tillhör samma krets av Lundaintellektuella som helst inte vill höra talas om en
annan vardag än den de själv känner till. När danskar angriper eller kritiserar
Sverige får det honom att i Svenska Dagbladet[1], där han
nu är kulturredaktör, skriva att förklaringen till danskarnas attityd står att
finna i en inskränkt nationalism:
”Det nationella självhävdelsebehovet bör snarare ses som en del av en europeisk kris, som är djupare än vad den nordiska tuppfäktningen gör gällande. Över hela Europa rör sig nationalismens spöke och sprider en doft av unket 1800-tal. Mest stinker den koalition av främlingsfientliga nationalistpartier som nu gör gemensam sak i Europa, ironiskt nog på ett program som syftar till att underminera den europeiska unionen. En annan variant på samma trend är de språkpuristiska tendenser som man kan se i exempelvis Finland, där flerspråkighet plötsligt ses som en brist och inte en tillgång. Denna nationalism lever på oron som kommer med den långvariga lågkonjunkturen och med globaliseringen, den sprider skräckvisioner av en havererad välfärd.”
För Sandström är välfärdens resa ner i avgrunden
endast ”skräckvisioner”. Men det är ett faktum att landet han lever i av allt
fler svenskar upplevs som otryggt, i såväl ekonomisk som social mening, och att
”globaliseringen” inte bara är ett honnörsord för den alltmer välmående
medieklassen. Med sin korta
verklighetsbeskrivning lyckas visa att han inte alls förstår de pågående
processerna i Skandinavien. Varje form av missnöjesyttring och protest utanför
det politiska etablissemangen beskrivs därför som ”en koalition av
främlingsfientliga”. Det som för mycket länge sedan formulerades som att ”det dånar
uti rättens krater”[2]
tycks inte längre vara godtagbara uttryck för den sorg och vrede som vanligt
fattigfolk känner. Oavsett vad kommer Chukri, Sandström och deras övre medelklasskamrater
alltid att finna protesterna vulgära.
[1] Svenska
Dagbladet, 17/11-2013
[2] Orden
ingår i Internationalens första vers, som i sin helhet lyder: ”Upp, trälar uti
alla stater,/ som hungern bojor lagt
uppå!/ Det dånar uti rättens krater,/ snart skall uppbrottets timma slå. /
Störtas skall det gamla snart i gruset./ Slav, stig upp för att slå dig fri!/
Från mörkret stiga vi mot ljuset,/ från intet allt vi vilja bli.”
tisdag 19 november 2013
”Svenskar” i världen och hemma i Sverige
Sedan länge är det praktik i vårt land att kalla ”alla” som finns här för svenskar. Inte som i min ungdom då till exempel en till USA inflyttad svensk kallades svensk-amerikan, vilket här borde ha gett dubbelbegrepp som svensk-alban, svensk-turk och liknande. Nej, alla är nu svenskar. Den praktiken ansluter direkt till politiker-och mediaklassens terminologi:
”Unik dom idag: Svensk man döms till livstids fängelse för folkmord i Rwanda” Den som i rubriken (hämtad från Dagens Juridik) kallas ”Svensk man” visade sig vara den 54-årige rwandiern Stanislas Mbanenande, en av de ytterst ansvariga för folkmordet i Rwanda 1994.
Och vi har politikerord på att det är så det ska vara. I riksdagens partiledardebatt den 17 oktober 2012 replikerar Jimmie Åkesson på Åsa Romsons påstående att ”alla som åker tunnelbana i Sverige är svenskar”. Åkesson ställer motfrågan ”Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?”. Kanske är det just när man vänder blicken någon annanstans som svensk mainstream-politik framstår som just så absurd som den är. Jag har rest mycket i världen. Varje nation och varje folk jag besökt har jag mött med en grundläggande respekt. På första plats i den respekten har alltid funnits det självklara att jag varken betraktat mig som alban i Albanien, som israel i Israel, portugis i Portugal eller som libyer i Libyen. Svensk har jag förblivit också när jag stannat länge i ett annat land. Bara så har den ömsesidiga respekten mellan mig som besökare och det landets värdfolk upprätthållits.
Citatet om antalet krigsförbrytare: Merit Wager i Svenska Dagbladet, 18/1-2010. Foto: Astrid Nydahl
”Unik dom idag: Svensk man döms till livstids fängelse för folkmord i Rwanda” Den som i rubriken (hämtad från Dagens Juridik) kallas ”Svensk man” visade sig vara den 54-årige rwandiern Stanislas Mbanenande, en av de ytterst ansvariga för folkmordet i Rwanda 1994.
”Dom i dag mot svenska terroråtalade i Danmark”. De som på Sveriges Radios hemsida kallas ”svenska” är följande: Sahbi Zalouti (född i Tunisien), Mounir Dhari (tunisisk medborgare), Omar Abdalla Aboelazm (född i Dalarna och således den ende som kan göra anspråk på ordet ”svensk”, om än med stort frågetecken) och Munir Awad (född i Libanon). De planerade attentat mot både Jyllandsposten och Politiken i Köpenhamns centrum. ”Svensk förser syriska rebeller med vapen.” Haytham Rahmeh är före detta imam vid Södermalmsmoskén i Stockholm. Sedan ett drygt år tillbaka har han ägnat sig åt att smuggla stora mängder vapen till rebellerna i Syrien, det är han som är ”svensken” på löpsedlarna.Så kan man beskriva den pixlade och därmed döljande svenska journalistiken som alltmer vill gömma undan de faktiska omständigheterna i ärenden som dessa. Jag tror att det är en viktig aspekt, eftersom den ingår i en medveten politisk strategi. Hur skulle man vårda den svenska identiteten om varje människa som använder Sverige som språngbräda för annat i sitt liv kallas svensk? Att så många krigsförbrytare söker sig till Sverige är ingen tillfällighet:
”Det lär vara omkring 1000 krigsförbrytare som har fått asyl eller skydd i Sverige. En del har också blivit medborgare. Det förklaras bland annat av att Sverige accepterar att en överväldigande majoritet av dem som söker asyl inte visar äkta id-handlingar. Det är väl känt ute i världen och en av anledningarna till att så många söker sig just hit.”Från de större konflikterna och inbördeskrigen de senaste 25 åren vet vi att många inte bara kommit till Sverige, utan också fått PUT och sedan svenskt medborgarskap. Det gäller krigen på Balkan (serber, kroater, bosniaker, albaner, romer), det gäller folkmordet i Rwanda(hutuer och tutsier) liksom krigen i Irak, Syrien, Libyen, Afghanistan, Somalia, Etiopien och andra. Som Merit Wager påpekar har krigsförbrytare som söker sig till Sverige lärt sig redan före resan att de ska göra sig av med alla identitetshandlingar. Så småningom belönas de för det med ett medborgarskap och kan börja uppträda i världen som ”svenskar”.
Och vi har politikerord på att det är så det ska vara. I riksdagens partiledardebatt den 17 oktober 2012 replikerar Jimmie Åkesson på Åsa Romsons påstående att ”alla som åker tunnelbana i Sverige är svenskar”. Åkesson ställer motfrågan ”Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?”. Kanske är det just när man vänder blicken någon annanstans som svensk mainstream-politik framstår som just så absurd som den är. Jag har rest mycket i världen. Varje nation och varje folk jag besökt har jag mött med en grundläggande respekt. På första plats i den respekten har alltid funnits det självklara att jag varken betraktat mig som alban i Albanien, som israel i Israel, portugis i Portugal eller som libyer i Libyen. Svensk har jag förblivit också när jag stannat länge i ett annat land. Bara så har den ömsesidiga respekten mellan mig som besökare och det landets värdfolk upprätthållits.
Citatet om antalet krigsförbrytare: Merit Wager i Svenska Dagbladet, 18/1-2010. Foto: Astrid Nydahl
måndag 18 november 2013
Oroande nyheter från Kosova
Det här telegrammet fick jag syn på först idag:
Det oroande är att unga albanska muslimer från Kosova nu ansluter sig till internationell jihad. De dör för de USA-finansierade islamisterna i Syrien, de låter sig värvas att utför diverse terrorbrott runt om i världen.
Telegrammet från AP fortsätter:
Och här kan man läsa en annan kuslig artikel i samma ämne.
"Pristina: Six ethnic Albanians suspected of plotting a terrorist attack inspired by extreme Islamist ideology, including two believed to have fought alongside Syrian rebels, have been arrested in Kosovo, officials said on Tuesday. A seventh suspect remains at large. Two of the men are also suspected of attacking two American Mormon missionaries in the capital, Pristina, two days before their November 5 arrest, a senior police official involved with the investigation said."Före 1990-talets Balkankrig fanns det i praktiken ingen islamism eller jihadism i Bosnien, Kosova och Albanien. De bosniska och albanska muslimerna var ungefär lika religiösa som de svenskar som ännu är medlemmar i Svenska kyrkan, det vill säga nästan inte alls.
Det oroande är att unga albanska muslimer från Kosova nu ansluter sig till internationell jihad. De dör för de USA-finansierade islamisterna i Syrien, de låter sig värvas att utför diverse terrorbrott runt om i världen.
Telegrammet från AP fortsätter:
"A justice official said the suspects had been watched by video surveillance, phone tapping, and email monitoring, but gave no further details because of the ongoing investigation. Both officials spoke on condition of anonymity because they were not authorised to discuss the matter. Though the country of 2 million is overwhelmingly secular, ethnic Albanians from Kosovo and neighbouring Macedonia have been linked with terror plots in the United States, including a foiled bombing last year in Tampa, Florida, and a 2007 attack on military personnel at Fort Dix in New Jersey. Around 150 ethnic Albanians are believed to have joined foreign fighters battling the forces of Syria's President Bashar Assad and some 12 are believed to have been killed there."
Och här kan man läsa en annan kuslig artikel i samma ämne.
Den negativa identiteten. Nytt avsnitt ur bokarbetet
Var och en av oss känner igen uttryck som ”det är
så svenskt”. De har alltid en negativ klang. Svenskheten ställs mot
semesterortens uppsluppna och glada sydeuropéer. Svenskheten framställs som
inskränkt, tystlåten, blyg, beskedlig. Mot den ställs folkliga uttryck som
representerar motsatsen. I tidskriften Nya Argus (nr 8-9/2013) skriver Johanna
Grönqvist på ett liknande tema om finsk identitet formulerad som lidande:
Hon refererar till forskning i frågan, bl.a. den som gjorts av docenten i historia, Marja Jalava och skriver:
”Men varför är det så att vi i Finland har ett behov av att skapa den finländska identiteten via lidande? Varför finns det en förkärlek för berättelser om att vi är offer? Varför är det så att när man går till de berättelser och myter som vi här i Finland upprätthåller om oss själva så är det speciellt lidandet och offertänkandet som stiger fram? Varför är det genom självspäkning som vi identifierar oss och skapar vår identitet?”
Grönqvist har inga entydiga svar på sina egna
frågor, men hon resonerar intressant kring dem.
”Här är det skäl att påpeka att identitet är en mycket personlig fråga. Din identitet är ungefär lika personlig som ditt modersmål. Min finländska identitet skiljer sig antagligen från din finländska identitet, men det hindrar inte att vi kan och ska diskutera identitet, för just nu befinner sig vår finländska identitet i ett brytningsskede och håller på att förändras.”
Hon refererar till forskning i frågan, bl.a. den som gjorts av docenten i historia, Marja Jalava och skriver:
”Jalava försöker förklara fascinationen för det negativa genom eller mot en pietistisk nationalistisk bakgrund. Om man skryter med sig själv är man självgod och högfärdig inför Gud. Om man vill känna en nationell stolthet och tillfredställelse så måste det ske genom att hela tiden ta upp de egna felen – även idag har jag varit en svag och syndig människa – och genom att föra fram alla de dåliga sidorna kan jag alltså lösa in min rätt att existera.”
Grönqvist avslutar sin studie med att stillsamt
påpeka att Finland under ”en stor del av historien (…) inte existerat”. Det
påpekandet sätter också in diskussionen om den negativa identiteten i ett
större perspektiv, som inte minst har att göra med övergrepp och ockupation
från främmande makt. Och hon säger:
”Finland kanske rentav bara är en tillfällighet och då kan vi ju lika gärna se vår identitet som en del i en process – någonting som vi hela tiden omdefinierar.”
Den avslutningen kan förstås tolkas som en
kapitulation innan diskussionen ens har börjat, men man kan också säga att det
är anmärkningsvärt att en finländsk kulturtidskrift alls är redo för sådana
diskussioner. Jag menar att det visar på ett radikalt annorlunda politiskt och
kulturellt klimat. Man kan inte föreställa sig en motsvarande svensk
publikation mana till diskussion om identitet utifrån språk och nation, särskilt
inte om etnicitet skulle ingå i den.
I Sverige nöjer vi oss med den negativt
formulerade och suckande satsen ”det är så svenskt”. Att formulera tankar som
Grönqvists skulle i Sverige antingen leda till en demonisering på det
personliga planet eller innebära en väl fungerande spärr mot fortsatta inlägg. Det
sker förvisso sådana ”misstag” också i svenska medier: någon ställer i en
debattartikel ett antal kritiska frågor, en redaktör publicerar texten utan att
förstå dess egentliga innebörd, och då kallar man in Publicistklubben, Aftonbladets och Expressens kulturredaktörer samt hela spektret av åsiktspoliser
och deras publikationer, på nätet såväl som på papper. Men generellt gäller
publiceringsförbud. Leif G.W. Persson[1] har
beskrivit fenomenet väl, och visar att det också existerar inom det som borde
vara högst ordinär journalistik:
”Först upphör mediabevakningen. Inte i form av någon vanlig pyspunka utan det går betydligt fortare än så. Man släcker lyset helt enkelt. Det blir knäpptyst i både tidningar, radio och teve och när jag och mina medarbetare försöker prata med de politiker, poliser, åklagare, journalister och alla andra på orten, som ju borde veta vad som har hänt så är det plötsligt ingen av dem som har det minsta lilla att säga.
I just det fallet handlade det om brott som
politiker råkar ut för. Eller inte råkat ut för. Ty det handlade här konkret om S-politikern Liza
Jansson i Nordmaling som skulle ha blivit misshandlad i sitt hem. Jag minns det
så väl. Det sades nämligen dagen efter att gärningsmannen skulle ha gått in i
hennes hem med egen nyckel! Persson tror inte att någon misshandel ägt rum,
utan att Jansson försökt skaffa sig medlidande, då hon blev mäkta impopulär
efter att ha klubbat ett beslut om skolnedläggning. Nå, media lade locket på.
Man släckte lyset. Och trots fallet speciella karaktär kan man skriva in det i
samma tradition dit de verkliga brotten hör.
Det han beskriver är ett mycket allvarligt samhällsproblem som redan nu innebär att människor drar sig för att vara politiskt aktiva och det gäller lika över hela skalan från vänster till höger, och handlar inte om politiker på marginalen, även om förstås såväl nationalister som kommunister möter våldet som politisk handling, i skrivande stund är förstås den tårta som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson fick kastad i ansiktet mest omtalad, också den kommenterad av Leif G.W. Persson med orden:”Enligt en undersökning som Brottsförebyggande Rådet (Brå) presenterade förra året har en av sex politiker utsatts för trakasserier, hot eller våld. Särskilt utsatta var de politiker som satt på ordförandeposter. En fjärdedel av dem hade råkat ut för främst hot och trakasserier.”
”Tårtar man en politiker borde fängelse vara det obligatoriska straffet i kraft av den dubbla förbrytelse som tårtningen innebär genom att den riktar sig både mot den direkt utsatte och det demokratiska politiska systemet. Dessutom kan en vanlig tårtning få betydligt allvarligare följder för den tårtade än vad själva valet av brottsredskap kan tyckas tyda på. Bland annat är det en mycket trist påminnelse om en människas sårbarhet trots att han den här gången var omgiven av tre livvakter från Säpo. Och trots att en tårta är betydligt större och lättare att känna igen än en morakniv, en flaska med saltsyra eller en vanlig revolver.”Ett av de största problemen i svensk offentlighet är att man bedömer sådana handlingar utifrån sina egna politiska sympatier. En vänstermänniska tycker att Åkessontårtan är helt i sin ordning, en högermänniska kan tycka detsamma om en tårta i ansiktet på en vänsterpolitiker. Att tårtan lika gärna kunde ha varit frätande syra eller ett laddat vapen, vilket Persson ju antyder, finns inte med i en människosyn som är partipolitiskt fyrkantig. Och det är så primitiva ställningstaganden underlättar för det politiska våldet att bita sig fast i ett samhälle. Och att efter detta våld mötas av stora tystnaden, när stora portioner uppmärksamhet borde vara en självklarhet, måste förstås vara en obehaglig erfarenhet för var och en som råkar ut för det politiska våldet, oavsett om det sker på lokal- eller riksnivå (och för den som hittat på alltsammans blir det förstås precis tvärtom: tystnaden blir det skydd som kan låta myten överleva ännu ett tag).
Så länge alla sitter ner i båten – och det gör man
i hela landet, från minsta lokaltidning till största rikspress – förutsätts lugn
råda. Av erfarenhet vet vi att det inte förhåller sig så. Den politiska,
kulturella och sociala undervegetationens flora av kritiska tankar visar sig
förr eller senare i det fria som sammanslutningar, föreningar, vänkretsar eller
rentav politiska partier.
Foto: Astrid Nydahl
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

.jpg)
.jpg)
.jpg)