Idag är det dags för ett nytt litet smakprov ur mitt arbete om identitärerna:
Den
nya och mycket radikala vänster som bröt dels med de sovjetiska
betongpartiernas lojaliteter, dels med en stalinistisk tradition, ställde sig
ändå i det led som försvarade kommunistiska principer. De nya vänsterpartierna
organiserade sig i förbluffande hög grad utifrån Lenins och Stalins teorier om ”den
demokratiska centralismen”. Men i sin politik formulerade den nya vänstern
något nytt, som var ett definitivt brott med kollektivismen och dess viktigaste
politiska försvar: den sociala rättvisan. Tony Judt skriver i sin postuma bok
Illa far landet:
”Det
som förenad sextioåttorna var inte allas gemensamma intresse utan vars och ens
behov och rättigheter. ’Individualismen’, varje persons rätt att kräva maximal
privat frihet, att i obegränsad omfattning uttrycka sina självständiga önskemål
och få dem respekterade och integrerade av samhället i stort blev vänsterns
aktuella slagord (…) Den politiska praktiken på 1960-talet övergick sålunda
till att grunda sig på en samling individuella krav på samhället och staten. ’Identitet’
började tränga in i den offentliga diskussionen i begrepp som privat identitet,
sexuell identitet och kulturell identitet. Därifrån var det endast ett kort
steg till att den radikala politiken splittrades upp och omvandlades till
multikulturalism. Vänstern fortsatte dock, egendomligt nog, att ömma för
kollektiva benämningar för människor i avlägsna länder som kunde slås ihop till
anonyma sociala kategorier som ’bönder’, ’postkoloniala’, ’subalterna’ och så
vidare. Men på hemmaplan var individen den suveräna härskaren.”
Det
som slår mig i detta resonemang är det uppenbara avståendet från två
kategorier: nationen och arbetarklassen. Om vi tar det sista först så vill jag
påminna om att den nya vänstern i Sverige med emfas hävdade arbetarklassens
rättigheter, i vissa avseenden snävt fackligt formulerade som en kamp för
bättre arbetsvillkor och löner, i andra avseenden, som i just den organisation
jag själv tillhörde, KFML(r), vilken hade ”proletariatets diktatur” som ett
strategiskt mål. När det gäller nationen kan vi konstatera att den vänster som
Judt resonerar om, i sitt val av det privata och individuella utan besvär kunde
röra sig in i multikulturalismen, eftersom den var oförmögen att se vilka
konsekvenser det skulle få när varje enskild grupp, etnisk, religiös, nationell
eller annan, begränsade sitt synfält till att gälla bara den egna gruppens
särkrav och vilja till isolationism. Multikulturalismen som postmodernt,
europeiskt fenomen hävdar just att ”allt duger”, ”allt har samma värde” – vilket
fått betydande delar av den nya vänstern att i just mångkulturtermer försvara
barbariska seder som kvinnlig omskärelse eller stening av ”otrogna”. Identiteten
som man skapade sig förblev individualistisk, samtidigt som man, helt i enlighet
med traditionen, fortsatte att kategorisera Den Andre kollektivistiskt. Det
fick bland annat till följd att man inte kunde förstå att det fanns och finns
avfällingar från islam, som i sin västerländska exil formulerar hård
principiell kritik både mot en religion och mot en sedvänja som plågar, förnedrar
och dödar människor. Mot dessa avfällingar ställer sig vänstern på prästernas
och diktaturernas sida, därför att den kollektivt benämnda ”tredje världen” och
”muslimerna” definieras som förtryckta av västerlandet.
”Men
den individualism som den nya vänstern stod för hyste ingen respekt för vare
sig kollektiva mål eller traditionell auktoritet. Den var när allt kom omkring
både ny och vänster. Det som återstod var subjektivismen i det privata, i
individuellt mätta, intressen och önskningar. Detta inbjöd i sin tur till en
estetisk och moralisk relativism: om någonting är bra för mig åligger det inte
mig att ta reda på om det är bra för någon annan, än mindre är det något jag
ska tvinga på andra (’gör som du själv vill’).”
Tony
Judt menar rentav att 1960-talsvänstern bara använde marxismen som ”ett
retoriskt paraply”, under vilket man tyckte sig överens i sitt oliktänkande. Men
det var en illusion! Under paraplyet, genom illusionen, ”föll vänstern i
spillror och förlorade all känsla för ett gemensamt mål.” Judt menar – och i
det går han längre än de flesta historiker – att vänstern då kom att hysa
tämligen odrägliga människor, en människotyp som ”egoistisk, självbelåten och egendomligt
inskränkt i sina intressen.” Hans
slutsatser är oerhört viktiga för diskussionen om identitet. Judt menar
nämligen att Vietnamdemonstrationerna inte ska underskattas, men att de mer
handlade om individuellt självförverkligande och vrede, än om ”känsla för ett kollektivt
mål”.
”Dessa
meritokratins paradoxer – sextioåttorna var framför allt den framgångsrika
biprodukten av just de välfärdsstater som de öste ett sådant ungdomligt förakt över
– återspeglade sviktande mod (…) Den tysta konsensus som rådde under
efterkrigstiden hade brutits och en ny, avgjort onaturlig, konsensus började
uppstå med privatintresset som det primära. De unga radikalerna skulle aldrig
ha beskrivit sina syftet på det sättet men det var glappet mellan lovvärda
privata friheter och irriterande offentliga restriktioner som mest satte deras
känslor i rörelse. Och det var ironiskt nog just detta glapp som kännetecknade
även den nyvaknade högern.”
Kan
man därmed säga att cirkeln är sluten? Det kan man förvisso, men det är
samtidigt att göra det alldeles för enkelt för sig. De paradoxala och ytterst
subtila skillnader som finns i olika unga människors sökande efter identitet
kan ta sig uttryck som till det yttre är väldigt lika, men som under ytan är
förankrade i diametralt motsatta drömmar och mål. Den nya vänsterns väg ter sig
idag som en lärorik läxa som väldigt få ens brytt sig om att notera. Det är å
andra sidan en tragedi som den delar med resten av de postmoderna europeiska
nationerna.