söndag 17 november 2013

Söndagens vilokälla

Tosteberga hamn, söndagen 17 november i strålande höstväder. Foto: Astrid Nydahl
Jag vet att jag borde vila vid en söndags-källa. Så det gör jag. Det är nu exakt en vecka kvar tills jag får ett avgörande besked om framtiden, det som har med den alltmer handikappande artiten att göra. Väntar och vilar. Vilar och väntar.

Produktionen av min nya bok, Solitär i nyspråkets tid, har gått över förväntan bra. Den blir exakt 194 sidor tjock och inkom kort ska jag kunna presentera ett omslag. Förhandsbeställningarna har också i stort sett motsvarat mina förväntningar.

Jag har två adressböcker. En digital och en gammaldags på papper. Sedan många år har jag diskuterat med två av mina absolut bästa och närmaste vänner om nödvändigheten av att med ojämna mellanrum stryka i dessa. Det fanns en tid när jag drog mig för att göra sådana strykningar. Den tiden är förbi. Livet är alldeles för kort och den tid som återstår av det alldeles för knapp för att upptas av futiliteter.

Jag har bestämt mig för att försöka hinna skriva de böcker jag vill innan det är för sent. Skrivandet upptar således det mesta av min vakna tid. Därför kommer boken om identitärerna ut redan till våren och sedan räknar jag med att boken därefter ska kunna utges hösten 2014.

Uppdatering:

Under förmiddagen tog vi oss ut till Tosteberga hamn. Det gränsade till magi att stå där idag. En mild vind från havet. Tystnad. Två husbilar parkerade längst ut på piren. Hälsade på en av männen som tycktes ha all tid i världen för att putsa av några fläckar från plåten. Stod länge och glodde på svanparen. Ett av dem hade tre gråluddiga ungar i släptåg. Än en gång fylldes jag av tacksamhet över att ha en plats som denna att komma till. Det blev verkligen en vilokälla för söndagen.


lördag 16 november 2013

Lördag med löv och brännvin

Det liv vi ges måste förvaltas just som en gåva. Att slösa bort eller förskingra en sådan gåva vore ett hån inte bara mot förfäderna utan mot livets själva princip. Jag kommer och går i mitt eget liv. Ofta går jag bort ifrån det, vänder mitt ansikte åt ett annat håll, sluter mina händer i en kramp och säger saker jag ångrar. Men när höstsolen får de gula löven att blänka som guld mot himlen kommer jag tillbaka till mitt eget liv, jag vänder min blick och ser livet i ögonen, så som man annars bara ser på den älskade. Jag ska idag försöka förvalta mitt liv som en gåva. 

Foto: Astrid Nydahl

fredag 15 november 2013

Fredagens musik

Traditionsenligt avslutar jag arbetsveckan med musik i bloggen. Jag fick idag tre av de bästa skivor som Joni Mitchell gjort, Blue, Clouds och Hejira. Så därför börjar jag med att bjuda er på henne i en inspelning från 1970 av California:



Sedan en kvinna som jag aldrig hört talas om, som bloggaren Gudomlig komedi idag presenterar. Hon sjunger i gruppen Camerata Mediolanense. Bloggaren presenterar henne så här: "Musikkollektivet Camerata Mediolanense grundades 1994 i Italien. Deras musik kan kallas för neoklassisk darkwave. Det var den klassiskt tränade Elena Previdi som tog initiativet."

Här är det sång till cembalo, för helgfridens skull tycker jag att de här två kvinnorna passar bra ihop:



God och fridfull helg önskar jag er alla.

torsdag 14 november 2013

Den nya vänsterns väg från kollektiv till multikulturalism

Idag är det dags för ett nytt litet smakprov ur mitt arbete om identitärerna:

Den nya och mycket radikala vänster som bröt dels med de sovjetiska betongpartiernas lojaliteter, dels med en stalinistisk tradition, ställde sig ändå i det led som försvarade kommunistiska principer. De nya vänsterpartierna organiserade sig i förbluffande hög grad utifrån Lenins och Stalins teorier om ”den demokratiska centralismen”. Men i sin politik formulerade den nya vänstern något nytt, som var ett definitivt brott med kollektivismen och dess viktigaste politiska försvar: den sociala rättvisan. Tony Judt skriver i sin postuma bok Illa far landet[1]:
”Det som förenad sextioåttorna var inte allas gemensamma intresse utan vars och ens behov och rättigheter. ’Individualismen’, varje persons rätt att kräva maximal privat frihet, att i obegränsad omfattning uttrycka sina självständiga önskemål och få dem respekterade och integrerade av samhället i stort blev vänsterns aktuella slagord (…) Den politiska praktiken på 1960-talet övergick sålunda till att grunda sig på en samling individuella krav på samhället och staten. ’Identitet’ började tränga in i den offentliga diskussionen i begrepp som privat identitet, sexuell identitet och kulturell identitet. Därifrån var det endast ett kort steg till att den radikala politiken splittrades upp och omvandlades till multikulturalism. Vänstern fortsatte dock, egendomligt nog, att ömma för kollektiva benämningar för människor i avlägsna länder som kunde slås ihop till anonyma sociala kategorier som ’bönder’, ’postkoloniala’, ’subalterna’ och så vidare. Men på hemmaplan var individen den suveräna härskaren.”
Det som slår mig i detta resonemang är det uppenbara avståendet från två kategorier: nationen och arbetarklassen. Om vi tar det sista först så vill jag påminna om att den nya vänstern i Sverige med emfas hävdade arbetarklassens rättigheter, i vissa avseenden snävt fackligt formulerade som en kamp för bättre arbetsvillkor och löner, i andra avseenden, som i just den organisation jag själv tillhörde, KFML(r), vilken hade ”proletariatets diktatur” som ett strategiskt mål. När det gäller nationen kan vi konstatera att den vänster som Judt resonerar om, i sitt val av det privata och individuella utan besvär kunde röra sig in i multikulturalismen, eftersom den var oförmögen att se vilka konsekvenser det skulle få när varje enskild grupp, etnisk, religiös, nationell eller annan, begränsade sitt synfält till att gälla bara den egna gruppens särkrav och vilja till isolationism. Multikulturalismen som postmodernt, europeiskt fenomen hävdar just att ”allt duger”, ”allt har samma värde” – vilket fått betydande delar av den nya vänstern att i just mångkulturtermer försvara barbariska seder som kvinnlig omskärelse eller stening av ”otrogna”. Identiteten som man skapade sig förblev individualistisk, samtidigt som man, helt i enlighet med traditionen, fortsatte att kategorisera Den Andre kollektivistiskt. Det fick bland annat till följd att man inte kunde förstå att det fanns och finns avfällingar från islam, som i sin västerländska exil formulerar hård principiell kritik både mot en religion och mot en sedvänja som plågar, förnedrar och dödar människor. Mot dessa avfällingar ställer sig vänstern på prästernas och diktaturernas sida, därför att den kollektivt benämnda ”tredje världen” och ”muslimerna” definieras som förtryckta av västerlandet.
”Men den individualism som den nya vänstern stod för hyste ingen respekt för vare sig kollektiva mål eller traditionell auktoritet. Den var när allt kom omkring både ny och vänster. Det som återstod var subjektivismen i det privata, i individuellt mätta, intressen och önskningar. Detta inbjöd i sin tur till en estetisk och moralisk relativism: om någonting är bra för mig åligger det inte mig att ta reda på om det är bra för någon annan, än mindre är det något jag ska tvinga på andra (’gör som du själv vill’).”
Tony Judt menar rentav att 1960-talsvänstern bara använde marxismen som ”ett retoriskt paraply”, under vilket man tyckte sig överens i sitt oliktänkande. Men det var en illusion! Under paraplyet, genom illusionen, ”föll vänstern i spillror och förlorade all känsla för ett gemensamt mål.” Judt menar – och i det går han längre än de flesta historiker – att vänstern då kom att hysa tämligen odrägliga människor, en människotyp som ”egoistisk, självbelåten och egendomligt inskränkt i sina intressen.”  Hans slutsatser är oerhört viktiga för diskussionen om identitet. Judt menar nämligen att Vietnamdemonstrationerna inte ska underskattas, men att de mer handlade om individuellt självförverkligande och vrede, än om ”känsla för ett kollektivt mål”.
”Dessa meritokratins paradoxer – sextioåttorna var framför allt den framgångsrika biprodukten av just de välfärdsstater som de öste ett sådant ungdomligt förakt över – återspeglade sviktande mod (…) Den tysta konsensus som rådde under efterkrigstiden hade brutits och en ny, avgjort onaturlig, konsensus började uppstå med privatintresset som det primära. De unga radikalerna skulle aldrig ha beskrivit sina syftet på det sättet men det var glappet mellan lovvärda privata friheter och irriterande offentliga restriktioner som mest satte deras känslor i rörelse. Och det var ironiskt nog just detta glapp som kännetecknade även den nyvaknade högern.”
Kan man därmed säga att cirkeln är sluten? Det kan man förvisso, men det är samtidigt att göra det alldeles för enkelt för sig. De paradoxala och ytterst subtila skillnader som finns i olika unga människors sökande efter identitet kan ta sig uttryck som till det yttre är väldigt lika, men som under ytan är förankrade i diametralt motsatta drömmar och mål. Den nya vänsterns väg ter sig idag som en lärorik läxa som väldigt få ens brytt sig om att notera. Det är å andra sidan en tragedi som den delar med resten av de postmoderna europeiska nationerna.


[1] Tony Judt: Illa far landet (Karneval förlag 2011, översättning av Lars Ohlsson)

***

Här en repris på min recension av Illa far landet, som jag publicerade i bloggen

Ur Oliver Goldsmiths dikt The Deserted Village (1770) har Tony Judt hämtat titeln till sin bok Ill fares the land som nu finns översatt till svenska, Illa far landet. Poängen med diktcitatet är att det slutar med orden ”Till penningens fromma och människans fördärv”och därmed visar vad det är boken kretsar kring. Den 1900-talshistoria Judt skriver tecknar bilden av ett Europa där välfärdsstaten bytts ut mot ett slags armbågarnas snabbekonomi, som alstrar stora vinster till ett litet fåtal och samtidigt försämrar, avstår att underhålla eller helt enkelt skrotar väsentliga delar av välfärdsstaten. Här börjar också hans resonemang: ”Under trettio år har vi gjort en dygd av strävan efter materiell egennytta. Och just denna strävan utgör faktiskt numera det enda som återstår av vår känsla för kollektiva mål. Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda.”

Man skulle kunna säga att Judt sammanfattar en samhällssyn som många före honom varit inne och analyserat, inte minst då det ytliga förtingligande som konsumismens genombrott inneburit. Flera av Judts tankar kunde också ha varit hämtade direkt från Pier Paolo Pasolini (i avsnittet om den rika medelklassens studenter som utför sin misshandel av de italienska poliser som rekryterats från de fattigaste skikten). Judt är således en författare som ser samhällets klasskillnader rakt i ögonen. Han citerar Orwells ord: ”Det krävs en ständig kamp för att se vad man har mitt framför näsan.”

Därför kan jag inte heller låta bli att se sambandet mellan det som finns mitt framför näsan och det svenska riksdagsvalet 2010, där det socialdemokratiska partiet fick litet stöd, ett stöd som därtill ständigt minskat efter valet. En partiledare som avgår utan att det finns en efterträdare, i ett parti så vilset att det inte ens vet om det ska gå framåt eller bakåt. Judt sätter in de socialdemokratiska partiernas historia i sitt sammanhang, och han menar att den nyvunna insikten om välfärdsstatens viktiga beskattningspolitik havererar när gemene man inser att inte alla betalar skatt, att det kollektiva ansvaret därmed försvinner och att det finns individer och grupper som förskingrat eller slösat bort skattemedlen. Judt menar att vi glömmer bort att definiera vem ”vi” är, och vem vi kan lita på. Som den engelske konservative filosofen Michael Oakeshott skrev, så måste samhället vara ”en gemenskap byggd på förtroende”. Om vi vet vad ordet ”vi” står för är det, säger Judt, självklart att invånarna i Nebraska inte skulle godta att deras skattepengar användes för att bygga motorvägar i Kuala Lumpur.

Som symbol är exemplet väl valt. Det utbredda missnöjet i välfärdsstaterna har liknande orsaker. När man ser hur skattefinansierade grundelement i välfärden, sjukvård, skola, åldringsvård och annat förfalla, och ser offentliga angelägenheter som vägar, gatubelysning, snöplogning och annat hamna långt ner på prioriteringslistorna samtidigt som staten ger sig in i militära äventyr i Afghanistan och bygger hem med större personaltäthet än på svenska dag- eller ålderdomshem, för att unga män från Somalia och Afghanistan ska omplanteras i Sverige, då har man också börjat se det som finns mitt framför näsan.

I det man ser ingår också det faktum att privata företag i skapandet av dessa ”hem” gör mångmiljonvinster på en maffiastyrd migrationsindustri. De så kallade ”vårdföretagen” vill inte att denna hantering ska stoppas, de vill se en fortsättning eftersom den berikar dem. Där ser vi också ett exempel på en politik som är ”till penningens fromma”. Någonstans ska pengarna tas. När de tas uppstår också de rejäla underskott som utarmar välfärdssystemet. Det land som tog initiativet borde också betala för det. USA borde ge alla dessa flyende människor en fristad. Så sker inte. Istället läxar Obama upp vårt land och kräver mer av oss. I det ligger en annan av de orimligheter som nöter ner förtroenden och skapar nya, djupa klyftor i den forna välfärden.

Man får inte heller glömma den girighet som de forna välfärdsstaternas politikerklass visat. Miljoner har smusslats undan i kostnadsersättningar, arvoden, traktamenten och löner. Vid sidan av de politiska parlamenten i respektive land, och i EU-parlamentet, har också en annan girigare klass visat sig: den som består av företags- och bankledare över hela västvärlden. De har inte sett någon bortre gräns för sina löner och bonusar. När folket via skattsedeln fått betala havererade bankers underskott för att garantera deras fortsatta drift, har naturligtvis gränsen för den mest elementära formen av anständighet passerats många gånger om.

Judt exemplifierar med amerikansk bilindustri där man i tidiga år kritiserades för att man som till exemepl Generals Motors vd tjänade sextiosex gånger mer än arbetarna. Idag kan man konstatera att Walmarts ägarfamilj har en förmögenhet som uppgår till nittio miljarder dollar, vilket är samma summa som för de fyrtio procent av USA:s befolkning som har det sämst, det vill säga hundratjugo miljoner människor. Denna girighet kan jämföras med det faktum att unga människor idag sällan kan få en fast anställning. De erbjuds istället otrygga korttidsanställningar som förvisso kan förlängas periodvis. Behöver man fråga sig vilka villkoren är för en förlängning?

Verkligheten är inte okomplicerad, men just de kritiska frågorna kan få samband att framträda. Judt: ”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.” Den slutsats han drar tycks bara alltför väl sammanfalla med verkligheten i de skandinaviska välfärdsstaterna: ”Om vi inte litar på varandra kommer våra städer att se förfärliga ut och vara mycket obehagliga att leva i. ” Han tillägger att det är näst intill omöjligt att bygga upp ett förtroende som en gång skadats eller gått om intet.

Jag frågar mig om inte förtroendet raserats bland annat därför att vårt land frivilligt anslutit sig till en krigsapparat som håller en korrumperad överklass under armarna i Afghanistan, och som med entusiasm givit sitt stöd till krigföringen i Irak (den som idag fått hälften av landets kristna befolkning att fly – det handlar om minst en halv miljon människor). På vilket sätt har de USA-ledda krigen i dessa två länder gjort tillvaron bättre för dess medborgare? På vilket sätt har krigen minskat terrorhoten?

onsdag 13 november 2013

Nya Argus - en tidskrift som inger förtroende

Sedan anrika Astra Nova i ungdomligt rus nu kastat sig utför stupet ner i den kokande queer-grytan, får man söka på andra platser i den finlandssvenska tidskriftsfloran. Nya Argus är, nu på sin hundrasjätte årgång, en tidskrift som inger förtroende. Min vän Anders i Västra Nyland sände mig detta nummer, som innehåller den vinnande essän från senaste Hans Ruin-tävlingen. Essän heter Minnesteckning över glömskan och är skriven av psykologi- och litteraturstuderande Petter Lindblad Ehnborg. Eftersom jag sett alzheimer hämta min egen mamma är det mycket jag känner igen mig i:
"Du öppnar och stänger skåpdörrar, plockar frenetiskt med än det ena, än det andra, alltmedan du beskyller 'den där kvinnan' - från hemtjänsten - för att stjäla ur dina hemliga smyckegömmor. I dina bokhyllor samsas främmandespråk som en gång blivit främmande."
Man kan också med fördel läsa tidskriftens redaktör Trygve Söderling som skrivit Obekväma sanningar. Världen efter Snowden.


Samtal och trivsel med barnbarn

I fredags hade jag två barnbarn med kompisar här på middag. Hannes, den yngre av dem, kommenterade det faktum att jag gått i pension med orden: "Så då ska du inte skriva fler böcker då" varpå hans syster Ebba, några år äldre, snabbt replikerade: "Skriva kan man göra hela livet."

Under tisdagseftermiddagen och en bit in på kvällen hade jag mina två yngsta barnbarn Vera och Lykke här. Det är två ljuvliga flickor som tycker om att vara här i huset. De får vara ifred med sitt tecknande och sina pussel. De ser en film och äter middag med oss. Längst upp syns båda två vid bordet i vårt bibliotek. Bilden här ovan är Vera som tecknade en hel serie läckra bakelser till mig, och på understa bilden sitter Lykke, hon som kom in i familjen som tionde barnbarn. När jag haft barnbarn här känner jag både ödmjukhet och tacksamhet. Men mest av allt ställer jag mig oförstående till ett enkelt faktum: hur blev detta möjligt?




tisdag 12 november 2013

Vem var Björn Afzelius?

Nog kan man tillåta sig en banal fråga som rubrik. Alla "vet" ju vem Björn Afzelius var. Hans nära vän Gunnar Wesslén trodde sig också veta. Men när han börjar rota i Afzelius liv finner han en massa saker som han inte förväntat sig. Om vännen, kompositören, musikern och legenden har han skrivit boken "Björn Afzelius - en god man (och bara en människa)" som just utkommit. Wesslén är en erfaren mediamänniska - han driver Mediabolaget där han producerar tidningar, tv och "andra journalistiska produkter" vilket boken uppger. Därför är det för mig en gåta att han - och förlaget Norstedts i samarbete med Metronome Books - kunnat skicka till trycket ett manus som är nedlusat med korrekturfel (och inte så små heller). Tar man inte mer seriöst än så på sitt arbete? Har alla redaktörer och korrekturläsare avskaffats? Om så är fallet blir slutfrågan: till gagn för vem? För läsarens skulle kan det inte vara, eftersom han/hon tvingas korrigera felen under pågående läsning.

Nå, Afzelius gick alltså från "refrängsångare i Mikael Wiehes band" till att bli en ytterst framgångsrik soloartist med eget band. Hans framgångar i Norge, Danmark och Sverige var så stora, att när han stod på den absoluta toppen, hans skivbolag tidigare endast sålt fler skivor av - Simon & Garfunkel!

Wesslén rör sig ledigt i Afzelius liv. Han skriver om både de konstnärliga och de privata aspekterna av det som var kaos, kärlekstrubbel, rikedomar i kombination med ekonomiskt haveri. Och det som får mig att läsa boken är egentligen att den påminner mig om mina egna rötter i Malmö. Så i Afzelius malmöitiska förankring möter jag inte bara honom och Wiehe utan också gamla bekanta som Fjellis (den fantastiske gitarristen som jag både hade som arbetskamrat och vän på den tiden, och som dog på ett järnvägsspår utanför Malmö).

En annan privat sak berör den här boken. Nio sånger finns bifogade på en cd. Den första sången är Afzelius egen tolkning av Silvio Rodriguez Sång till friheten. Mitt barnbarn Alfons älskade den sången: "Du är det finaste jag vet/ Du är det dyraste i världen..." Och när Alfons dött i den vidriga cancern sjöng Mikael Wiehe sången för honom, där vid kistan i Västra Vrams kyrka. Sådana handlingar glömmer man aldrig. För mig finns det därför, för alltid och oavsett allt annat, en förbindelse mellan Afzelius, Wiehe och mitt barnbarn.






“lubbers, crackers, dirt eaters, woolhats, river rats, piney-woods tackies, sandhillers, hillbillies, tar-heels, lint heads, and factory rats”

Jag läser i TLS om From Tobacco Road to Route 66: The Southern poor white in fiction,  skriven av Sylvia Jenkins Cook:
"Poor whites. In her preface Sylvia Jenkins Cook has a list of various synonyms by which they have been known: “lubbers, crackers, dirt eaters, woolhats, river rats, piney-woods tackies, sandhillers, hillbillies, tar-heels, lint heads, and factory rats”. It suggests not only their geographical distribution and their changing characteristics and occupations but also the contempt in which they have been traditionally held."
Det första som slår mig är att ingen undervisat mig om öknamnen alternativt smeknamnen man gav dessa fattiga amerikanska vita. Det enda jag undervisas om, dag och natt numera, är att man aldrig får lov att använda sådana namn på folkgrupper som inte är ljusa i hyn. Och nästa tanke som slår mig är om inte dessa namn alltid funnits i en eller annan form, om inte mänskligheten rentav använt sig av detta gatans språk för att identifiera andra och skapa sig en egen identitet.

Det var i januari 1977 som Walter Allen skrev i TLS om denna bok, alltså för 36 år sedan. Jag plockar i minnet bland alla förbjudna ord, från svartskalle till svenne, från rödtocke till paki, från musse till lappjävel.

Jag funderar på öknamnen jag själv bar som barn, rödhårig och fräknig som jag då var, jag funderar på vad som drabbat flera av mina vänner genom åren oavsett var de kommit från  och så minns jag söndagsskolan i Missionsförbundet i barndomens Malmö och sången vi alltid sjöng: "Svarta, vita, bruna, gula gör det samma har han sagt"... och så är jag tillbaka i grundtankarna.


***

Här passar det också att lägga in ett avsnitt ur mitt identitär-arbete:

Identitäre bloggaren Oskorei ser också vad ”vänster-höger”- begreppen innebär konkret om man vill försöka göra en begriplig analys av ett samhälle djupt präglat av och på glid ner mot ännu brutalare klasskillnader och polarisering:

”Trots den officiella ideologin och den relativa materiella jämlikheten är Sverige ett klassamhälle. Detta gäller materiella faktorer som inkomst, hälsa och arbetslöshet, men det gäller också på det symboliska planet. Det kulturella avståndet mellan, i brist på bättre namn, arbetar- och medelklass, här idealtypiskt representerade av ”White trash” och ”ny klass”, är i grunden inte särskilt stort men ges av den senare gruppen en stor symbolisk betydelse. Detta är sällan uttalat, men för den senare gruppen är de egenskaper som förknippas med gruppen ”White trash” betydelsefulla klassmarkörer och inslag i den egna självbilden. Den nya klassen är det som det vita slöddret inte är. Dessa egenskaper har sitt ursprung i en äldre borgerlighet, men de har genomgått en mutation bland annat under påverkan av å ena sidan 1968 års idéer och å den andra Youtube och dokusåpor. Så präglas den nya klassens självbild av förmågan till självdisciplin och ordning, men också av en uppsättning värderingar och sentiment, vilka skiljer den från det högljudda och gränslösa patrasket.”

Här finns en smärtpunkt i det postmoderna samhället. Genom att hänge sig åt den egna nyrikedomen och distansera sig från alla de människor man betraktar som vitt slödder, slipper man ens tänka på alla de nyinflyttade och väsensskilda befolkningssegment som styrs av islam eller andra asiatiska livsideal och moral. Oskorei har en förmåga att realistiskt betrakta förutsättningarna för en tydligare känsla av identitet i denna epok, då just det identitetslösa får människor – oavsett vem de är – att flyta kring i omedvetenhet och en känsla av hemlöshet och utstötthet:

”Denna typ av kulturer och självbilder knutna till sociala skikt är inget historiskt nytt eller nödvändigtvis negativt, så länge det inte omöjliggör en större enhet. Den historiska nationalismen förde exempelvis fram folkgemenskapen som ett ideal och avsåg med detta inte nivellering utan ett mer organiskt ideal där olika skikt och personlighetstyper förenades av solidaritet. Något liknande finner vi i den indo-europeiska ideologin om de tre funktionerna, som heller inte förutsatte en långtgående likhet mellan människor. Men i dagens Sverige finns det två faktorer som gör situationen negativ. För det första fyller en negativ bild av den egna arbetarklassen en central funktion för den nya klassens självbild. Detta beror sannolikt på den svenska medelklassens bristande historiska och kulturella kapital i övrigt, vilket i sin tur kan bero på att Sverige varit ett land av bönder. Man kan inte återknyta till den egna historien, för man känner den inte och vill heller inte känna den. I denna situation blir ”främlingsfientlighet” och ”intolerans” centrala klassmarkörer, vilka kopplas till ett idealtypiskt ”vitt slödder” (idealtypiskt bosatt på landsbygden, bör tilläggas i en intersektionell analys som denna, den nya klassen och alla som vill tillhöra den är i sina självbilder urbana och kosmopolitiska).”

Det är när han å ena sidan påpekar det som är en klassisk bild av ”obildad arbetarklass” som ”intolerant” och ”fördomsfull” som jag tror att vi närmar oss just den verklighetsbeskrivning man måste konfronteras med. De första frågorna man då måste ställa sig är: Vilka fördomar? Hos vem? Riktade mot vem? Och ytterst kan man då ställa sig frågan om inte det man betraktat som fördomar är en verklighetsuppfattning som ligger snäppet närmare sanningen än den man odlat av politiska och ideologiska skäl.[1]




[1] http://oskorei.motpol.nu/?p=7002




måndag 11 november 2013

Karl Aage Rasmussen: Alle farver, alle sjæle

Som ni vet har jag skrivit mycket om den danske komponisten, musikern och författaren Karl Aage Rasmussen. Här har jag skrivit om hans Svjatoslav Richter-bok, här om Gustav Mahler-boken, här om en av hans lite annorlunda böcker. Jag har också skrivit om hans Glenn Gould-bok, men den artikeln låg på den blogg jag raderade i september 2010.

Nu läser jag en alldeles ny bok av honom. Den heter Alle farver, alle sjæle och handlar om George Gershwin. Som vanligt är det ett äventyr att läsa Rasmussen. Om man lever i villfarelsen att man kan sin Gershwin ska man absolut läsa den här boken, eftersom Rasmussen sin vana trogen hittat intressanta biografiska fakta som han parar med sin musikaliska kunskap, ofta i halsbrytande analyser av Gershwins verk. Jag kan bara rekommendera er att läsa den och bjuder er denna måndag att lyssna till ett utdrag ur ett av de verk som omskrivs i Alle farver, alle sjæle, nämligen Of Thee I Sing:



lördag 9 november 2013

Första korrekturet

Det första papperskorrekturet på nya boken har anlänt. Prydligt insatt i en pärm rymmer det dryga tvåhundra sidor. Den tidiga morgonsolen strålar snett in över pärmen där den ligger på köksbordet. Helgen kommer jag helt att ägna korrekturet. Och i vanlig ordning kan jag konstatera att det alltid går fortare än jag förutsett, när en ny bok föds här hemma.

Boken heter alltså Solitär i nyspråkets tid. Vid förbeställningar redan nu kostar den 200:- och du gör din beställning med ett enkelt mail till mig på thomas.nydahl@gmail.com

För mer information om boken kan du klicka på den översta rutan i högerspalten, där det finns en bild och en kort text om boken. Klickar du kommer du till en utförlig informationssida. Önskar er alla en god helg.

***

Här två korta utdrag ur nya boken:


När jag såg konserten med Frank Zappas son, Zappa plays Zappa, förflyttades jag många år tillbaka i tiden till Malmö Folkets park, symbolen för det Malmö som var arbetarklassens, men som idag är en kluven stad där gettoarabiseringen står mot medelklassens värderingar och shoppingfilosofi. Det var den 5 september 1978 som Frank Zappa och hans Mothers of Invention (förstärkta med sångarna från The Turtles) spelade just där, det blev en helkväll med allt det Zappa stod för: de dråpliga infallen, de härliga texterna, men också de virtuosa soloinslagen från olika instrumentalister. Det var en tid då allt ännu verkade möjligt. Bandet gick av scenen efter flera extranummer och ursäktade sig med att de inte fick missa sista flygbåten till Köpenhamn. Bron var ännu bara ett diskussionsämne. På det allt slirigare kassettbandet kan jag fortfarande höra hur vi sjöng med i Bobby Brown och Why does it hurt when I pee...

Malmö är idag ett sorgebarn, allt det som lyser emot mig i familjealbumet tycks förflyktigat och försnillat. Krämarna styr staden och gettokulturen slår sönder och eldar upp den. Ingenting tycks vara beständigt. I Sydsvenskan berättar busschaufförerna att de hellre låter bli att ta betalt av passagerarna än att "få på flabben" som det heter på malmöitiska (och som sedan ledde till att all kontanthantering, till turisternas och besökarnas förtvivlan, bannlystes). En stad i undergångens armar, en stad på väg bort från sitt eget ursprung och sin stolta historia. Borta är varvsindustrin, borta är textilindustrin, borta är stora delar av den producerande arbetarklass som befolkade staden, inte bara förorterna utan också stadsdelar som Möllevången, Kirseberg, Dalaplan, Sofielund och många andra. Den kilometerlånga cykelorm som varje dag åt sig fram genom staden på väg till eller från Kockums har lämnat plats åt de nyrika och deras fashionabla renoveringsobjekt på Gamla väster, allt är uppblåst enligt tidens egen ekonomiska logik. Ja, vi behöver inte längre ställa oss frågan Why does it hurt when I pee... alla känner orsaken, alla vet hur tillspillogivna vi är, utan bot, utan bättring.



*
Klockan går mot halv tolv. Stadens centrum fylls med människor som kommer med ettans och tvåans linjer från förorten. De gående kommer från SFI-kursen in mot centrum. Jag är ensam man där vid bussen. Det jag ser betraktar jag som förklaringen till mitt eget ökade utanförskap. Jag förstår varken somaliska eller arabiska och jag har aldrig förstått sharia-lagstiftningen som gäller också i exil. Främlingen är jag. Kvinnorna framför mig är hemma i sin nya stad. De lever med en stor känsla av att bli omhändertagna och med hela islams väckelse som bränsle för sin tanke i tid och rum. (Jag har rest tillräckligt i arabiska miljöer för att tro mig veta vad jag talar om. Varken i palestinska Ramallah eller libyska Tripoli och Benghazi bar unga kvinnor slöja, än mindre niqab, på 1980-talet, före väckelsen). Jag är främlingen idag. Jag är främlingen alla dagar. Jag tänker på Ekelöfs dikt och inser att ingenting av det som skrevs av min föräldrageneration längre är giltigt. Botten i mig kan inte vara botten i islamismen. Främlingen i mig är en helt annan människa än det som är främlingen i islam. Ty han är alltid den som lever på nåder och som betalar en avgift för att få göra det, han är kort sagt dhimmi. Och avgiften betalas, varje dag