måndag 4 november 2013

SOLITÄR I NYSPRÅKETS TID. NY TANKEBOK.

Foto: Anders Johansson
Vi lever i en tid då medier och myndigheter ljuger ikapp. Vid sidan av den öppna lögnen använder de sig också av ett nyspråk som både förvirrar och förvrider. Svart blir vitt, falskt blir sant.


Hur kan man försvara friheten och oberoendet i en sådan tid? Hur kan man ens tala sanning när omgivningens världsbild byggs på lögner och nyspråk?

I nya boken reflekterar jag kring detta. Boken ingår i en tradition som kallas tankebok just för att den fäster tankarna och reflektionerna på papper. Jag har tidigare publicerat sådana tankeböcker, som Förensligandet, Den tysta zonen och Inre frihet.

Nya boken Solitär i nyspråkets tid tar dock steget vidare in i det som inte bara har med individen att göra, över till filosofins, politikens och de kollektiva processernas betydelse. I dagens Sverige, allt mer likt ett STASI-inspirerat kontrollsamhälle, blir avvikande, kritiska och alternativa tankar för varje dag alltmer hånade, stämplade och förföljda. Därför är min bok också ett försvar för den enskilda människans rätt att kritiskt betrakta sin samtid, dess maktsystem och repression.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson:

I samma takt som förflackningen av svenska medier accelererar blir behovet av alternativ allt större. Många av oss vet att man numera kan hitta detta goda till och med i bloggar. Det var den vägen jag själv tog till Thomas Nydahls värld och där fann en människa som inte bara skrev om existentiella frågor utan också vältänkt och välformulerat presenterade nyutkommen litteratur (inte minst sådan som ofta försvinner i dagstidningarnas hantering). Dessutom mötte jag rösten hos en man som uppenbarligen levde med ett slags främlingskap jag kunde känna igen hos mig själv, inför företeelser i tiden och vårt eget land: konsumismen, krackelerande välfärdssystem, den kvävande konsensuskulturen i medierna, tron att ”människor kan bygga ett liv på socialbidrag” och oron för det Hans Magnus Enzensberger kallat ett lågintensivt inbördeskrig.

Vidare skriver Andersson:

Thomas Nydahl har i decennier rest vida omkring och berättat om sina resor i böcker och reportage – från Europa, Israel, Mellanöstern och Nordafrika. Numera säger han sig tycka om ordet ”hemmavid” och redogör för alla de vardagens nödvändiga rutiner som måste finnas för att man ska stå ut med sig själv. Dit hör alldeles självklart en beskrivning av hur man sätter en surdeg, matar och vårdar den som ett barn innan det blir dags för brödbaket, undret ”som ger bröd resten av vintern”. Ändå: ”Det finns ingenstans där jag kan gömma mig längre”, skriver han. Det är nödvändigt att säga ifrån inför förtryck och orättvisor, även om alla i hans omgivning säger att han kränker en annan kultur: ”Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds?”

Om du beställer boken nu, och betalar den i förskott kostar den 200:- inklusive frakt. Beställningar som görs när boken publicerats – kring februari 2014 – kostar 250:- (Priserna gäller beställningar inom Sverige). Om du gör en förhandsbeställning bidrar du till att jag i bästa fall kan betala bokens produktionskostnad, från formgivning och sättning till tryckning. Till det kommer kostnaderna för vadderade kuvert och frimärken.

Anmäl dig med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com så får du vidare anvisningar sända till dig.

Boken blir på cirka 200 sidor, den trycks på papper av hög kvalitet och blir linnetrådsbunden.

Formatet är 125 x 200, alltså ett vackert stående format. Boken börjar produceras i vecka 46, då sättningen sker.

Att vara solitär i vår tid

Foto: Astrid Nydahl
Med anledning av arbetet med min kommande bok skulle jag vilja dela några tankar med er denna måndag.

Kan man alls leva som solitär i vår tid - så präglad som den är av det kollektiva, mediala bruset och den digitala kulturens krav på ständig närvaro - eller är det illusionsmakeri att hävda det?

Jag inbillar mig inte att jag lyckas. Men jag vet att det finns några viktiga metoder att praktisera. Den viktigaste är att säga nej. Man är inte sämre för att man tackar nej, till fester, sammankomster, föreställningar, firanden och annat.

Inte ens inom familjekretsen måste man säga ja tack till allt. Jag gör det inte. Har inte gjort det i hela mitt vuxna liv. Solitär blir man möjligen i det ögonblick man svarar nej, väl medveten om att man kan göra andra människor besvikna. Men nödvändigheten har en egen lag. Den andra och kanske lika viktiga metoden är släkt med ordet nej, och jag tänker då på avståendets konst. Måste jag följa med på en utlandsresa som egentligen ter sig motbjudande. Nej, jag kan avstå. Måste jag tacka ja till ett erbjudande som visserligen skulle ge mig en slant i arvode men slita sönder min själ? Nej, jag avstår.

Här kan ni läsa allt om min nya, kommande bok, bara klicka på denna länk.

Under den kommande veckan lär jag återkomma till den nya boken. Beställningarna kommer in i jämn takt, över förväntan. Jag vill tacka alla er som skrivit och beställt i helgen, och säga att jag hoppas på ännu fler. Det behövs alltså 100 stycken för att hela projektet ska vara ekonomiskt i land. Se mer information om du klickar på länken ovan.

***

Jag håller fast vid mitt löfte att inte mer här i bloggen recensera nyutkommen litteratur, oavsett hur bra eller inte den är. Men jag vill idag säga några ord om en bok jag läste tidigt i våras. Av speciella skäl hade jag tillgång till boken långt innan den skulle komma ut, och eftersom jag alltid tyckt om det lilla jag läst av Christian Ottesen så kastade jag mig över hans Resor med Ninas vita termos. Det är en riktig liten pärla. Efter bästa förmåga ska jag pussla samman mina intryck. Mycket försvinner ju redan av det enkla skälet att tiden gått och går, men det finns en sak jag minns väldigt starkt från den: en ton och attityd som tycks gemensam för volymens alla berättelser, vilket ju betyder att man läser en författare som hittat en egen röst, en särart.

Centrala i boken är förstås berättelserna från det land vi vant oss att kalla Vitryssland, men som nu själv vill att vi säger Belarus. Ottesen säger att ”stämningen i Minsk år 2002 starkt (påminde) om den i Tintin-äventyret Det hemliga vapnet. Tiden var en annan än i resten av världen och det fanns sådant man inte talade högt om.”
 

Sådant har jag själv erfarenhet av – dock från Albanien – och förstår därför genast vad han menar. Alla de militärer han ser ”såg ut att vara på väg någonstans i viktiga ärenden.” Så där är det i Vitryssland och människor försöker väl hitta de små andningshålen och de sällsynta luckorna av frihet. Men det är ändå doften av svett som är mest påtaglig i Minsk. Och inte blir det lättare av att Ottesen går längre in i labyrinten. Tvärtom: frågorna blir fler, förvirringen större. Den geografiska placeringen låter sig göras. Men resten? Inte ens för den utlänning som arbetar i staden låter sig de faktiska omständigheterna helt röjas.

Ottesen skriver en prosa som kunde kallas förströdd och enkel. Men det tror jag är en felsyn. Tvärtom tycks den vara den sorts ädelprodukt som blir kvar när man under lång tid – flera år – och efter många försök lyckas sätta en erfarenhet på pränt. Det gäller inte bara hans Minsk-texter. Också nedslagen i helt andra städer – som Berlin, Paris, Lhasa – tycks präglade av samma svåråtkomliga ton, den som får mig att tänka både på tät dimma, hög och syrefattig luft och det sorglösa i resandet (bakom vars fasad man gömmer såväl rädsla som malande oro). Jag behöver väl inte säga att jag är väldigt förtjust i det?



lördag 2 november 2013

Ny bok: Solitär i nyspråkets tid

"Samtidigt som han betonar sin ålder, och hur den gör honom mer självständig, liknar han barnet i sin nyfikenhet och förtjusning. Vi åldras bara på ett ytligt plan. Dessutom liknar han barnet i sin oförmåga att ge upp: däri överskrider han den pessimism som han ändå identifierar sig med. Pessimisten ger upp, men Nydahl fortsätter, och för det kan vi bara vara tacksamma." (Bloggaren Bernur).      

"Det är skillnad på att ryckas med i kulturdebatten och twitterflödet med dess uppmaningar att läsa artiklar, böcker och se filmer för att diskutera vad som är på tapeten just nu, och att söka sig fram till inspiration och kunskapskällor på egen hand, intuitivt därför att man känner att just där finns någonting, ännu oklart vad. Det förra är i mångt och mycket positionering. Jag vill sätta min tillit till det senare, men det innebär i någon mening också ett avståndstagande från samtiden och ett val att ställa sig utanför. Solitär i nyspråkets tid är en sådan självständig vandring i litteraturens spår." (Anna Brodow Inzaina)

"Från det personliga till det globala finns det så mycket som är illa (men också personliga ljusglimtar). Vi jagas av konsumism, pladdermedia, obegåvade/halvbegåvade människor och totalitära rörelser av världslig eller religiös natur. Det ser inte bra ut i världen. Det som saknas är Augustinus’ långsiktiga förhoppning om att det kommer att fixa sig. Nydahl har ingen organisation med helig skrift som ger tröst och förhoppning om en ny himmel och en ny värld. Det finns en ‘underjordisk international av fria andar’ som han uppskattar. Det är i stort sett inga jag läst så det kanske är bäst att hålla inne med omdömena. Frågan är om denna ‘international’ är så mycket effektivare än Komintern? Att ta avstånd från världen som den ser ut omkring en kan ge två olika reaktioner. En ytterlighet är att helt ignorera vad man har omkring sig och spana efter något ‘bortom’. Den andra ytterligheten analyserar och söker förändring. Nydahl verkar pendla mellan de två. Varför skulle han annars diskutera kvalitén på samtidens spekulationsbyggen i trakten? I själva verket är han ju inne i diskussioner om samtiden så gott som hela tiden, det är bara det att han inte mår så bra av vad han ser. Det är länken till förändringen som saknas, men den plockar han bort själv genom att inte vilja vara med i några sammanhang som han har svårt med – och de verkar vara rätt många. Det blir pekande på olika saker som inte är bra, men det blir ingen diskussion om tänkbara lösningar. Tidigare organisatoriska anknytningar verkar inte ha gett mersmak, och då blir man en solitär som kanske inte kan påverka så mycket." (Björn Nilssons blogg)


 Solitär i nyspråkets tid är en bok i samma tradition som Förensligandet, Den tysta zonen och Inre frihet. Bokens förord har skrivits av poeten Urban Andersson.

SOLITÄR I NYSPRÅKETS TID. NY TANKEBOK.


Vi lever i en tid då medier och myndigheter ljuger ikapp. Vid sidan av den öppna lögnen använder de sig också av ett nyspråk som både förvirrar och förvrider. Svart blir vitt, falskt blir sant.

Hur kan man försvara friheten och oberoendet i en sådan tid? Hur kan man ens tala sanning när omgivningens världsbild byggs på lögner och nyspråk?

I nya boken reflekterar jag kring detta. Boken ingår i en tradition som kallas tankebok just för att den fäster tankarna och reflektionerna på papper. Jag har tidigare publicerat sådana tankeböcker, som Förensligandet, Den tysta zonen och Inre frihet.

Nya boken Solitär i nyspråkets tid tar dock steget vidare in i det som inte bara har med individen att göra, över till filosofins, politikens och de kollektiva processernas betydelse. I dagens Sverige, allt mer likt ett STASI-inspirerat kontrollsamhälle, blir avvikande, kritiska och alternativa tankar för varje dag alltmer hånade, stämplade och förföljda. Därför är min bok också ett försvar för den enskilda människans rätt att kritiskt betrakta sin samtid, dess maktsystem och repression.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson:

I samma takt som förflackningen av svenska medier accelererar blir behovet av alternativ allt större. Många av oss vet att man numera kan hitta detta goda till och med i bloggar. Det var den vägen jag själv tog till Thomas Nydahls värld och där fann en människa som inte bara skrev om existentiella frågor utan också vältänkt och välformulerat presenterade nyutkommen litteratur (inte minst sådan som ofta försvinner i dagstidningarnas hantering). Dessutom mötte jag rösten hos en man som uppenbarligen levde med ett slags främlingskap jag kunde känna igen hos mig själv, inför företeelser i tiden och vårt eget land: konsumismen, krackelerande välfärdssystem, den kvävande konsensuskulturen i medierna, tron att ”människor kan bygga ett liv på socialbidrag” och oron för det Hans Magnus Enzensberger kallat ett lågintensivt inbördeskrig.

Vidare skriver Andersson:

Thomas Nydahl har i decennier rest vida omkring och berättat om sina resor i böcker och reportage – från Europa, Israel, Mellanöstern och Nordafrika. Numera säger han sig tycka om ordet ”hemmavid” och redogör för alla de vardagens nödvändiga rutiner som måste finnas för att man ska stå ut med sig själv. Dit hör alldeles självklart en beskrivning av hur man sätter en surdeg, matar och vårdar den som ett barn innan det blir dags för brödbaket, undret ”som ger bröd resten av vintern”. Ändå: ”Det finns ingenstans där jag kan gömma mig längre”, skriver han. Det är nödvändigt att säga ifrån inför förtryck och orättvisor, även om alla i hans omgivning säger att han kränker en annan kultur: ”Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds?”

Bokens pris är 250:- inklusive frakt. Beställ med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com så får du vidare anvisningar sända till dig.

Boken är på 196 sidor, tryckt på papper av hög kvalitet och linnetrådsbunden. Formatet är 125 x 200, alltså ett vackert stående format. 

Konsumenten och medborgaren

Rea i Lissabon 1985. Foto: Thomas Nydahl
Varje epok har sin pöbel. Imre Kertész citerar Nietzsche som menade att "demokratins pöbel, konsumenten" är vår epoks. Nietzsche? Hur kunde han se det, redan då? Idag står konsument-pöbelns epok skriven i eldskrift framför oss. Inte en dag utan en bunt reklam i brevlådan, inte ett tv-program utan tre avbrott per timme för tjocka sjok av reklam. Inte en utbetalningsdag av pensioner, barnbidrag eller löner utan fyllda varuhus, där denna "demokratins pöbel" rotar sig fram genom gångarna och tömmer hyllorna, oavsett om det finns behov eller ej. Kertész: "... det vill säga att något som heter folk inte längre existerar, att det bara finns massor, konsumenter, samhällsklasser och så vidare och organisationer, apparater och av ideologier genomsyrade totaliteter och totalitarismen som svarar mot dem". Konsumenten är medborgarens antites.


fredag 1 november 2013

Per Fjord står för fredagens sång


Här står jag på Vartov i Köpenhamn och diskuterar med Per Fjord. Han har skrivit några av de bästa sångerna som Erik Grip sjunger. Men han är ju inte bara kompositör, utan också artist i egen rätt. Det tycker jag att man känner om man lyssnar till Udspringeren (illustrerad i klippet med Fjords egna målningar):



"Per Fjord synger sin særlige gospel om at turde tage de chancer og muligheder livet byder på. Springe ud på dybt vand og ikke stå tilbage og ærgre sig over alt det, der aldrig blev til noget.

God fredag önskar jag er!



torsdag 31 oktober 2013

Postmodernt renhetstest

Galleria Boulevard, Kristianstad, under uppförande. I fredags öppnade den nya konsumtionsmarknaden. Foto: TN
"I den postmoderna världen av fritt konkurrerande stilar och livsmönster återstår ett strängt renhetstest som var och en som söker inträde måste klara: man måste kunna bli förförd av den oändliga möjlighet och ständiga förnyelse som uppammas av konsumtionsmarknaden, kunna glädja sig åt möjligheten att ta på sig och av sig identiteter, kunna ägna sitt liv åt en ständigt pågående jakt på allt intensivare sensationer och allt mer upplivande erfarenheter. Det är inte alla som klarar testet. De som inte gör det är den postmoderna renhetens 'smuts'" (Zygmunt Bauman: Vi vantrivs i det postmoderna, översättning av Sven-Erik Torhell).
I många år har jag periodvis läst Baumans kritik av det postmoderna, kombinerat med Adornos Minima Moralia. Jag är tillbaka hos dem nu. Det beror helt enkelt på att jag hos dem finner så mycket som är relevent för arbetet om identitärerna. Kritiken av postmodernismen och konsumismen är en integrerad del av det som är den grundläggande kritiken av identitetslösheten. Adorno skriver:
"Ödeläggelsen av de europeiska städerna verkställer bara på samma sätt som arbets- och koncentrationslägren, den dom som den inneboende tekniska utvecklingen för längesen fällt över fenomenet hus." (Minima Moralia, översättning av Lars Bjurman).
Man kunde med Adornos ord egentligen skriva att det jag försöker säga för längesen sagts. Vad är poängen med att säga det igen? Kanske för att påminna om tankar som också idag 2013 är mycket giltiga.

onsdag 30 oktober 2013

Dispatch International – vägen till graven eller helförsörjd av amerikanska intressen?

Papperstidningen lades ner. Nätupplagan skulle ”utkomma fem dagar i veckan”. Prenumerationsmöjligheterna lbev helår eller halvår på nätet. Dyrt. Priset sänktes. Sedan enbart helår för att kunna få presstöd. Nu inga prenumeranter alls, för att ”skydda våra prenumeranter”; vilket innebär en gratis tidning och att de som redan hunnit betala skyfflas ut ur registren och får en aldrig uttalad ursäkt på vägen.
Vi har med omedelbar verkan gett upp vårt prenumerationssystem. Från och med nu är allting på Dispatch International gratis och du behöver inget login för att läsa artiklarna. Vi litar på att våra prenumeranter förstår varför vi tvingats vidta denna åtgärd.Detta betyder förstås, att vi inte längre får några inkomster från prenumeration. Men hellre förlorar vi de pengarna, än försätter våra prenumeranter i fara.
Utvecklingen väcker många frågor. Den första är: vem finansierar en gratistidning? Redaktörerna och administratörerna vill säkert fortsätta få betalt. Vem betalar dem? Papperstidningen lades ner – men skulle ju komma tillbaka, minns ni det? – därför att det inte fanns ekonomiskt förnuft i att utge den.

Det krävdes ett visst antal helårsprenumeranter för att få presstöd. Kunde man få det för en nättidning? Jag vet inte. Men det är bara två veckor sedan man basunerade ut att detta var ambitionen.

Under tiden sitter Ingrid Carlqvist i ett egenproducerat amatöristiskt ”tv-program” som heter Norse News som är en ofrivillig parodi. Hon ser det kanske inte själv. Men jag ser det och jag tror inte jag är ensam. Det är så dåligt gjort att man rodnar.
Den viktigaste fråga man nu måste ställa sig är: om redaktionen ska försörja sig på att utge en gratis nättidning, vem står då för finansieringen? Först när Dispatch redovisar det kan man med någorlunda heder fortsätta sin verksamhet.
En kollega som varit tidningen närstående försäkrade mig redan för flera månader sedan om att dödsdomen var utfärdad. Jag valde då att tro på det påståendet. Ingenting har hittills motbevisat det, tvärtom.

Ty om man först säger att man behöver ett visst antal prenumeranter för att överleva, och därefter  säger att presstödet är enda möjligheten för framtida utgivning - och sedan, som en blixt från klar himmel deklarerar att man, av omsorg om prenumeranternas "säkerhet", beslutat sig för att ge ut tidningen gratis - då är man ute på sanningens yttersta skär och förtjänar en ytterst kritisk blick. Det är, i det här skedet, den enda blick Dispatch förtjänar.
 
Tack gode gud att jag hoppade av det projektet på ett tidigt stadium. Lars Hedegaard och hans amerikanska uppdragsgivare får nog ägna en tid åt att tvätta bort minnet av Dispatch. Det har på ett djupt plan skadat förtroendet för människor som kunde ha bidragit till att på ett konstruktivt och seriöst sätt ha belyst västerlandets väg ner i islamism, nivellering och hopplöshet. Vad beträffar Carlqvist har jag svårt att tänka mig en fortsatt medial väg, hon kommer kanske att återvända till det under Dispatch-tiden sovande svenska Tryckfrihetssällskapet, om hon inte hellre blir veckotidningsreporter eller vikarie på Kvällsposten eller Skånskan, något litet påhugg finns det väl för jul- och nyårshelgerna?!

 
 

Alströms syndrom - en halv dag med människor som vet, förstår och kan förklara

Hugo med Ulysses.
Idag satt vi hela förmiddagen på ett nätverksmöte kring mitt barnbarn Hugo, han som har Alströms syndrom. Nog gav detta möte mig anledning att vara både ödmjuk och tacksam. Kring Hugo finns det ett imponerande nätverk av lärare och specialpedagoger (från dövblindskolan i Lund), läkare, sköterskor, personliga assistenter, professorer och forskare. De som kan mest på området hade rest ner från Örebro och från Lund hade kommit den professor som via Hugos ögonskador kunnat ställa rätt diagnos. Jag lyssnade, jag bokstavligt talat insöp all den kunskap de förmedlade. Min dotter Malin och hennes f.d. man Olle, föräldrar till Hugo, berättade både sakligt och laddat om vardagen med honom. Andra fyllde i. En stark känsla upptog mig: är det ändå inte fantastiskt att vi alltjämt lever i ett samhälle där det finns sådana nätverk runt en svårt sjuk person? Jag tycker inte att det är något vi kan ta för givet. Min tacksamhet är därför stor. För varje ny händelse lär vi oss något nytt om Alströms syndrom, alla dessa komponenter som i andra sammanhang skulle betecknas som enskilda sjukdomar: de processer som gör honom helt blind och döv, övervikten, diabetesen, epilepsin, förstörelseprocessen av ryggraden, det förstorade hjärtat...


Onsdag. Montaigne om att knåda det nya ämnet

"Om mina intellektuella krafter inte räcker till för att klargöra en sak slutar jag ändå inte upp med att loda och pröva den, och genom att granska och knåda det nya ämnet, genom att röra om i det och värma upp det överlämnar jag det till den som kommer efter mig i ett smidigare och mer hanterligt skick, så att han lättare kan njuta det: såsom vax från Hymettos/ mjuknar i solen och lätt kan formas till många figurer/ när det knådas med tummen och genom att nyttjas blir nyttigt (Ovidius, Metamorfoser)."

Så skriver Montaigne i andra bokens 12:e kapitel (översättning av Jan Stolpe). Jag funderar mycket på det som sägs. Inte minst de sista orden från Ovidius stämmer till eftertanke: att "genom att nyttjas blir nyttigt" får mig att tänka på hur också undersökningen och studiet av en politisk rörelse man blir alltmer bekant med den, just för att man ägnar den tid och arbete. Nyttjad, nyttig! Det är alldeles för lätt att man ger upp inför det som de egna intellektuella krafterna inte tycks kunna hantera. Men vid femte eller åttonde försöket bryter man igenom en vall. Man når fram. Man förstår bättre och kan dra slutsatser.



tisdag 29 oktober 2013

Norska Document som papperstidskrift



Så har det äntligen kommit, första numret av norska Document på papper! Det har blivit en sober, seriös och mycket intressant tidskrift i stort format (A4) på 184 sidor, späckad med information och illustrerad med både klassiska bilder (Daumier, Da Vinci, Dürer) som nya originalarbeten i den satiriska traditionen.


Document är en nättidskrift - Document.no - som startades 2003. Så det är i samband med tioårs-jubileumet man utger första numret av det som förväntas bli en tidskrift med fler nummer i framtiden. Document har som underrubrik "Politisk analyse, kommentarer, essays og reportasjer". Eldsjälen är förstås Hans Rustad. Han är också ansvarig utgivare och med sig i redaktionen har han som fasta medarbetare Nina Hjerpset-Østlie och Christian Skaug.

Tidskriften är indelad i ett antal avdelningar, där den första om "norska ögonblick" är mest omfattande. Document är en tidskrift som dagligen dokumenterar och belyser norska missförhållande, problem och fenomen som landet förvisso i mångt och mycket delar med oss andra. Andra avdelningen handlar om "världens rikaste land" och man förstår genast det centrala temat. I "broderfolkets väl" ser vi oss själva i spegeln som svenskar. Rustad skriver om "svenskesyken", en text som borde finnas tillgänglig på svenska för svenska läsare. Gästskribent i detta avsnitt är Mikael Jalving, mannen som enträget vill måla vårt porträtt, det som sällan är särskilt smickrande.

I tidskriftens fjärde avdelningen behandlas det ämne som är föremål för omslagsbilden: "den arabiska våren". Sist kommer en avdelningen recensioner och sedan Dextrocardia och Kleggen, det sista som en liten sockerbit till de humortörstande.

Merparten av materialet har publicerats på Document.no våren 2013, men här finns också sådant som går långt tillbaka i tiden och kastar ett ljus över de senaste tio årens utveckling, hemma i Norge och ute i världen.

Jag betraktar utgivningen av Document som ett fint historiedokument, en rejäl sak tryckt på papper. Den kommer att hamna i hyllan för litteratur om förändringen av våra skandinaviska samhällen, som en samling viktiga debattexter och dokumentationer både av det vardagliga (våldtäkterna, rånen, nyfattigdomen, islamiseringen, mediapropagandan, demografin) och det idémässigt övergripande. I förordet skriver Hans Rustad:
"I detta nummeret har vi samlet noen av de viktigste artiklene fra første kvartal. Nummeret åpner med to specialskrevne artikler om demografisk endring i Norge och Oslo. De som ignorerer fakta har et problem. Disse talene er hentet fra SSB:s egne tabeller. Hvis borgerne ska kunne danne seg en oppfattning av hva som skjer er første krav at noen uhildet forsøker å fortelle dem det."
Den största tillgången hos Document har jag sedan flera år ansett var att man berättar istället för att propagera, man använder en klok och saklig ton istället för en av krigsmetaforer mättad agitation. Document skiljer sig i det avseendet inte minst från svenska nätsidor där förolämpningen och aggressionen tycks vara de främsta drivkrafterna. Document är däremot en trovärdig, saklig och mycket upplysningsrik källa till kunskaper om vår arma samtid.

Tidskriften Document är ett måste för oss som aldrig tar pc:n med i sängen, och som hellre läser på papper än på digitala skärmar. Jag håller tummarna hårt för att detta ska falla väl ut och bli en regelbundet utkommande tidskrift.

Här kan du göra din beställning av Magasinet Document: http://www.document.no/bestilling/



Vilken nytta av vetandet? Tisdags-Montaigne

Vi är upplysta sägs det. Våra kunskaper är så stora att vi, enskilt och i föreningar, tillrättavisar läkarna och nobelkommittérna. Vi tror oss veta allt. Vi tror rentav att vi "kan engelska". Har någon mänsklig epok varit mer fylld av förmätenhet och illa motiverat högmod? Jag vet inte. Montaigne skrev:
"Vilken nytta kan vi anta att Varro och Aristoteles fick av sitt stora vetande? Slapp de sådana olyckor som drabbar en bärare? Gav logiken dem någon lindring för gikten? Kände de mindre av vätskan i lederna därför att de visste hur den hade kommit dit?" (Montaigne: Essayer, bok två, kapitel 12, i översättning av Jan Stolpe). 
Frågorna kunde vi föra direkt in i vår tid. Jag såg i söndags kväll en dokumentär från ett av Londons stora sjukhus. Till akutavdelningen hade kommit en kvinna - i sällskap med dotter och två barnbarn - övertygad om att hon var döende. Minst en hjärntumör måste det vara! I intervjun sade hon att hon varje vecka gick till doktorn minst två gånger och att hon aldrig reste till platser där det inte var nära till sjukvård. Efter CT-undersökning (och en rad prover) visade det sig - förstås - att hon var helt (fysiskt) frisk, men att hon levde med så stora sociala problem att hennes psyke förvandlade vardagen till ett helvete. Hon är sannerligen inte ensam. Det vet jag av egen erfarenhet.
"Inbilskheten är vår medfödda, ursprungliga sjukdom. Den mest sårbara och bräckliga av alla skapade varelser är människan; hon är samtidigt den mest högmodiga (...) i fantasin placerar hon sig ovanför månens sfär och med himlen under sina fötter."
Kunskap är inte alltid till nytta. Det är uppenbart. Men om vi ni ska fortsätta med vårt högmod skulle det förstås kräva en helt ny social väg, bort från Mammons och Läkemedelsgudarnas makt över våra liv. Bort från det en bekant kallar "neuros"-iserandet av allt vi genomlever. Bort från föreställningen att man måste vara smärtfri, lycklig och helt varje minut. Jag "känner av vätskan i lederna." Jag vet hur den kom dit och försöker göra något åt saken. Skulle det misslyckas får jag i ännu högre grad ägna mig åt Montaigne och de andra som i sina böcker skänker mig en mening.
"Har man funnit att vällust och hälsa smakar bättre om man kan sin astronomi och grammatik - blir kuken på den olärde mannen mindre styv? (Horatius) - eller att skam och fattigdom då blir lättare att bära?"


måndag 28 oktober 2013

Fler muslimer = fler islamister

Kristianstad 2013. Foto: T.N.
Ur en krönika av Mikael Jalving:
"Här vill jag gärna upprepa mitt förslag om att stoppa invandringen av oanpassad och outbildad ungdom från muslimska länder under en period, t.ex. fyra år. Som ett försök att att definiera bestämda brännpunkter som ungdomskriminalitet, gängbildning, hot mot debattörer och politiker, sociala bedrägerier, gettobildning, mord, utgifter till förtidspension, rättsväsende, fängelser och så vidare.
Men hänsyn till, om det inte stämmer, om det inte är rätt, att väldigt många av de direkt och därtill hörande samhällsproblemen som kan förbindas med invandringen från muslimska länder, handlar sig om antalet. Hypotesen kunde ju vara: ju fler muslimer, desto fler islamister."
Mikael Jalving spår inte i kaffesump. Han studerar fakta. Och slutsatsen han drar hade - och har - jag förstås själv dragit. Hela hans krönika kan du läsa här.




Mer Grönköping och Ankdamm

I min jakt på nya mediala Grönköping-texter om "monsterstormen" ramlar jag över detta i lokaltidningen. Är det någon på Kristianstadsbladet som skämtar eller? Jag ber om hjälp att analysera detta senast lästa ur den svenska ankdamms-poolen:
Sölvesborg
Kvinna bestulen på en burk lingonsylt

Text: KB

 
 

Storm i ett vattenglas eller mellan tårna

"Vi är verkligen på tårna och har förberett så mycket vi kan."
Dessa visdomsord kommer från Mattias Hennius, presschef på Eon. Jag läser dem i Aftonbladet som insinuant varnar för att något hemskt kommer att hända när "kaosstormen" når fram. Eller med Hennius egna ord:
"Det kommer att hända någonting."
Det får betraktas som en helgardering. Blir det inte vad en annan kvällsblaska kallar "monsterstorm" så kan vi ändå trösta oss med ett eller annat nedblåst träd och lite strömlösa hus. Jag oroar mig varken för det eller kvällspressens språkliga praxis utan mer för att A tidigt imorgon bitti ska iväg till Halland. Räcker det om hon är "på tårna" för att klara sig dit?


Måndags-Montaigne i kort och lätt form

Tornet på Château de Montaigne. Det var här han skrev.
Man ska aldrig äta tung kost en måndag. Har man ägnat helgen åt annat än kroppens och tankens arbete ska man gå varsamt fram. I dessa tider, då religionskritik i det närmaste är att betrakta som en social brottshandling, vill jag lite försiktigt glänta på Montaigne när han funderar över ämnet religion:
"Det är bedrövligt att vi bedrar oss själva med våra egna apkonster och påhitt - de fruktar vad de själva tänkt ut (Lucanus) - likt barn som blir rädda för lekkamratens ansikte som de själva har smort in med sot."
"Att hylla dem som har skapat oss är något helt annat än att hylla dem som vi har skapat."
"Människan är verkligen galen. Hon kan inte skapa ett kvalster - och skapar dussinvis av gudar."
"Alltså: uppbyggandet och nedmonteringen av gudomen och det gudomligas egenskaper ombesörjs av människan på hennes egna förutsättningar. Vilket mönster, vilken modell! Låt oss sträcka ut, upphöja och förstora de mänskliga egenskaperna av hjärtans lust! Blås upp dig, stackars människa, mer och mer och ännu mer."
Citaten här är hämtade ur Montaignes Essayer, band 2, kapitel 12, i Jan Stolpes översättningar. I vanlig ordning skrivet i mitten av 1500-talet.

Är Montaigne i strikt mening en upplysningsman? Oavsett tid och rum är han det i filosofisk mening. Han genomskådar så mycket av den mänskliga fåfängan där han sitter i sitt torn på godset Montaigne och skriver. Där nere på marken hugger man ihjäl varandra - i gudars namn! "Som om det inte vore nog att Platon härstammade från gudarna", suckar han.

Men han får till ett nålstick också mot "Muhammeds religion" där han säger sig ha sett "barn utan fäder, andliga barn som avlats på gudomligt sätt" - och man förstår att han har svårt uthärda dumheterna. Det blev kanske för stark kost för en måndag? Men nu är den serverad.



söndag 27 oktober 2013

Lou Reed (1942-2013)

 
Döden är alltid samma avskyvärda monster. Alldeles nyss, i ett samtal med en av mina döttrar, fick jag veta att Lou Reed är död.

Med Astrid och min yngste son Tobias fick jag för ett antal år sedan höra och se honom i Malmö. Det var en magisk konsert. Den kvällen lever kvar i oss.

Runorna får andra skriva. Vem skulle orka famna en stor artist från Velvet Underground till dagens datum. Inte jag. Så här minns jag honom ikväll. Perfect Day har jag alltid tyckt om, men det är kanske mest för att jag vet att det inte finns sådana dagar.





Kändissjukan. Montaigne. Söndag

"När i sprider ut vårt namn och sår det i många munnar säger vi att vi skapat oss ett stort namn. Vi vill att det ska falla i god jord och gagnas när det växer; detta är det mest ursäktliga i en sådan föresats. Men när denna sjuka går till ytterlighet leder den till att många försöker bli omtalade med vilka metoder som helst." (Montaigne: Essayer, bok 2, kapitel 16 i översättning av Jan Stolpe).
Nå, fundera nu på det faktum att Montaigne skrev detta på 1500-talet. Jag tänker först att det säger något om hur den postmoderna mediala kulturen fungerar och att det är ett mycket gammalt fenomen som speglas också i vår tid och vår livsstil. Vi är stora missbrukare av ordet och begreppet "kändisar" - unga människor vill numera bli kända, men de vet inte för vad, bara att de vill bli kända. TV-soffan skapade kändis-inflation. Den digitala världen har dessutom gjort kändisen till vardagsvara. Han eller hon kan skapas på fem sekunder och dumpas lika fort. Kändisskapet har ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Det är en konsumtionsform som ger och tar, och vars pris ingen ifrågasätter förrän det är för sent. I postmodernismens diken ligger de forna kändisarna och förblöder. Deras sista stund på jorden är sedan länge förbi och nya, lika utbytbara, kändisar har tagit deras platser. 1500-tal? Nej, 2000-tal!
"Att vara känd tycks på något sätt vara att ha sitt liv och sin fortlevnad i andras förvar",
säger Montaigne och fortsätter sedan resonemanget utifrån sitt eget liv, och så anför han Vergilius Eneiden:
"Knappt en tynande fläkt av ryktet är allt vad som oss når."
Montaigne sätter Vergilius i rätt perspektiv när han påpekar att
"det är mycket nog om man om hundra år kommer ihåg litet vagt att det pågick ett inbördeskrig i Frankrike i vår tid."
Om hundra år, vad är då vinnaren av Idol, den lokala dansbandskungen, lillprinsen eller installationskonstnären? Om femtio år? Om fem?


lördag 26 oktober 2013

Ett återseende: Landön lördag

Idag började vi dagen med ett fint återseende av Landön. Där satt vi det mesta av vår gemensamma lediga tid i somras, med fika och vila. Idag var platsen förvisso sig lik, men helt klädd i höstfärger. Tystnaden var total. Femton plusgrader gjorde att vi kunde stå ända ute vid havet utan det minsta känsla av en ankommande november. Bilderna tog Astrid Nydahl där ute idag:

Här fann vi vår sommarvila. Framför trädet, på sidan som vetter mot havet satt vi.





Sist men inte minst vill jag be er att kika in hos mitt barnbarn Hugo, som för en vecka sedan var i Lund för möte med professorn som hittade rätt diagnos: Alströms syndrom. Det är en fin och gripande text hans mamma Malin skrivit om Lundaresan och Hugos eget namn på professorn, som han kallar Mäster Yoda:
"Mör i kropp och själ åkte jag milen till Lund för att träffa Mäster Yoda, ja det var i alla fall vad Hugo sa. Som om Hugo visste hur rätt han hade."
Imorgon får jag glädjen träffa Hugo här hemma, tillsammans med mina andra barnbarn. Födelsedagskalas i familj är anledning till att vi träffas så många, från både Astrids och min sida, för en enkel måltid, tårta och umgänge. Hugo har mycket att lära oss som har syn och hörsel i behåll, inte minst om de grundläggade fysiska funktionerna, men också om hur olika och lika våra inre världar är.


Montaigne om smärtan. Lördag

Jag går nu in i den tredje månaden av smärta. Trots höjd cellgiftsdos, trots kortisonsprutor, är mina knän svårt härjade av artriten, mycket svullna och med en dunkande dygnet-runtsmärta. Först den 6 november väntar nytt ortopedbesök hos en knä-expert och ett litet hopp lägger jag på det. Jag öppnar för dagens läsning av Montaigne, bok ett, kapitel 40 i Jan Stolpes översättning:
"Jag medger att smärtan är den värsta olyckan i vår tillvaro, och jag medger det gärna, för i hela världen finns det ingen som är mer fientligt stämd mot smärtan och undflyr den ivrigare än jag, som gudskelov inte haft särskilt mycket med den att göra så här långt. Men det står i vår makt att, om inte utplåna den så åtminstone minska den genom tålamod och genom att hålla själen och förnuftet i gott skick även om kroppen revolterar."
Och lite längre fram citerar han Cicero som i De finibus skrivit:
"Minns att de största smärtorna avbryts av döden, att de små har många vilopauser, och de medelstora är vi herrar över så att vi står ut med dem om de är uthärdliga, varom inte lämnar vi livet som en teater när livet inte roar oss."
Vidare hävdar Montaigne att smärtan aldrig tar mer plats än vi ger den. Han citerar Augustinus:
"Ju mer de gick upp i smärtan, desto mer kände de av den."
Det finns något mycket uppfordrande både i Montaignes egna tankar, och de som citeras från Cicero och Augustinus. Den finns anledning att funderar både en och två gånger på huruvida jag själv låter smärtan ta för stor plats just nu i mitt liv. Hur gör jag för att minska den?

***

Och så en helt annan sak. Den gångna veckan har jag lagt ut lite smakprov på texter som kommer att ingå i Identitär-boken. Och jag gjorde denna anteckning:
"De politiska rörelser vi känner ägnar sig huvudsakligen åt att plåstra om där det blöder som mest eller att föreslå nya sorters plåster. De saknar varje insikt i vad det är som förfrämligar människan och gör henne identitetslös. De skulle aldrig ens tänka tanken att krämarandan kan vara ett grundläggande problem, eller att konsumismen som övergripande ekonomisk drivkraft kan göra människor tomma på annat innehåll än det som utgör en tillfällig, kortvarig tröst i försöken att döva tomhetskänslan. När jag nu på gamla dagar försöker orientera mig i vardagen gör jag det inte utifrån offentlighetens (brist på) politiska samtal, utan istället utifrån läsningar av litteratur som tidigare inte ens fanns i min värld, och utifrån diskussioner med människor som vågat spränga ramarna och själv orienterar sig bort mot något ”nytt”, något annat (om än det skulle visa sig vara gammal kunskap)."

Sådant slår mig, inte så sällan heller. Igår tänkte jag särskilt mycket på det, då den nya anskrämliga betongbunkern Galleria Boulevard öppnade mitt i stadens centrum. Den står där som ett tempel för konsumismen. Och människor springer för att få vistas därinne, de springer omkull varandra av nedärvd och mångårigt manifesterad dumhet och entusiasm.





 

fredag 25 oktober 2013

Judehataren som visade sig vara - jude!

Då - Jobbikpolitiker och medgrundare av Ungerska gardet.
Idag går han i lära hos sin rabbin i Budapest.
Csanad Szegedi anklagade Ungerns judar för att köpa upp landet, raljerade om hur landets elit var judisk och att de smutsade ner nationella symboler. Han blev känd 2007 som en av grundarna av Ungerska gardet, vilka hade Pilkorsarna[1] som ideal. Gardet förbjöds 2009, men har flera gånger ombildats under nya namn. Szegedi var då redan medlem i Jobbik som grundats 2003. Han utmärkte sig både som talare och som ledande partimedlem och sedan 2009 satt han i EU-parlamentet.

I november 2010 intervjuades han av ungersk statstelevision, och där menade han att de skyldiga bakom landets omfattande privatiseringsprogram fanns i landets politiska elit ”som tog skydd bakom sin judiskhet.” Han menade att de köpte upp mängder med fastigheter för att israeliska medborgare skulle flytta till Ungern.
Så kom då skrällen. Det visade sig att Szegedi, ovetande eftersom han uppfostrats som kristen, själv var jude! Jobbik kastade ut honom ur partiet. Men han stannade som oberoende i EU-parlamentet. Efter långa samtal med sin mormor bestämde han sig för att bejaka sin egen judiskhet, han började gå i synagogan (där de till en början behandlade honom som pestsmittad) och nu går han i lära hos en av Budapests rabbiner. Hela historien berättades i Times of Israel[2]. Jag finner den ytterst sedelärande. Ovetande om att såväl hans mormor och mamma var judinnor – och därmed han själv jude enligt tradition – kunde han dra slutsatsen att ”judarna” orsakade Ungerns problem. När han väl blev klar över en egen identitet förändrades allt. I alla fall för honom.



[1] Pilkorsrörelsen grundades 1939 som nationalsocialistisk och antijudisk organisation. Den leddes av Ferenc Szálasi. Han utsågs den 16 oktober 1944 av tyskarna till Ungerns premiärminister. Deportationen av judar från Ungern, i synnerhet Budapest, till dödslägren i Polen, som stoppats av Miklós Horthy återupptogs efter Pilkorsrörelsens maktövertagande.
[2] Pablo Gorondi och Jewish Telegraphic Agency, Times of Israel 24/10-2013.