fredag 25 oktober 2013

Montaigne för FASS. Fredag

"Det är inte riktigt klokt att den mänskliga visdomen ska ägna all sin uppfinningsrikedom åt att göra de njutningar som verkligen tillhör oss färre och mindre ljuva, samtidigt som den flitigt och framgångsrikt arbetar för att konstfullt kamma och sminka upp våra olyckor för att lindra smärtan. Hade jag grundat en filosofisk skola hade jag valt en annan, mer naturlig väg, alltså en som var sann, praktiskt möjlig och okränkbar, och kanske hade jag gjort mig tillräckligt stark för att inte gå för långt på den vägen. Vad ska man säga om att våra andliga och kroppsliga läkare liksom har gaddat sig samman och inte finner någon väg till hälsa och aldrig finner något botemedel mot kroppens och själens sjukdomar annat än genom plågor, pinor och smärta?" (Montaigne: Essayer, bok 1 kapitel 29, översättning av Jan Stolpe).

Jag inbillar mig inte att de stora författarna och filosoferna bör användas för praktisk livsrådgivning. Tvärtom bör det de skrivit fungera som själva fundamenten för det mänskliga och levande. Ändå dristar jag mig att fundera i följande riktning.

Till min frekventa läsning hör FASS. Om det vore någon krut i redaktörerna borde de i en särskild ruta intill varje biverkningslista foga dessa - eller liknande - rader av Montaigne. Svaren måste alltid börja med en fråga. Montaigne har ställt den mest grundläggande när det gäller fysisk och psykisk ohälsa.

***

Som traditionen bjuder ska också denna fredag ha ett musikaliskt tema. Bach som bäst: Martha Argerich på piano.



torsdag 24 oktober 2013

Montaigne och det mediala. Torsdag

"Somliga har uppmanat mig att skriva om min egen tids händelser, de anser att jag kan betrakta dem med en blick som är mindre förvrängd av lidelse än andras och att jag kan betrakta dem på närmare håll eftersom ödet har gett mig nära kontakt med ledarna för olika partier."

Det vill inte Montaigne göra. I första bandet, kapitel tjugo av Essayer (översättning av Jan Stolpe) reder han ut varför. Han anser sig för det första skriva med en "hackig stil" som gör honom andfådd. Han är "dålig på disposition" och "okunnigare än ett barn om uttryck och glosor för de vanligaste saker." Utifrån det har han fattat sitt beslut att bara skriva om det han anser sig kunna "tala om", därmed "anpassande ämnet till min förmåga." Montaigne tog inte emot beställningar. Han skrev inte på andras uppdrag än sitt eget. Och han hade ju redan i förordet till sina essayer påpekat att ämnet för texterna var han själv. "Skulle jag välja ett ämne som styrde mig skulle jag riskera att digna under bördan."

Montaigne skulle alltså, trots att han hade "nära kontakt med ledarna för olika partier", inte ha fungerat som journalist på Aftonbladet eller Rapport. Där skulle de ha tvingat honom att kratta manegen för såväl sittande som kommande medlemmar av politikerklassen. I bästa fall skulle han ha skrattat åt de mediala kollegorna, när han upprepade frågan:
"Hur kan de svara för tankar hos människor som de aldrig har känt och presentera deras gissningar som gångbart mynt?"


onsdag 23 oktober 2013

Montaigne. Onsdag

"Om det finns någon människa, något bra sällskap på landet eller i stan, i Frankrike eller någon annanstans, bofast eller kringresande, som gillar min inställning och omvänt, är det bara att stoppa i fingrarna i munnen och vissla så kommer jag och bjuder på Essayer av kött och blod."

Så muntert anropar Montaigne omvärlden i Essayer, femte kapitlet i bok tre. Det är ett kapitel där han skriver om "några rader av Vergilius" och just den här passagen handlar bland annat om balansen/ obalansen mellan det som plågar och förmörkar, och det som är livets glädje. Notera hans drabbande rader om kärlek och äktenskap, inte minst det han här skriver:
"Jag har aldrig sett några äktenskap råka i olag och spricka så snabbt som de vilka ingås på grund av skönhet och fysisk åtrå. Det krävs gedignare, mer beständiga grundvalar, och att man går kunnigt till väga. Den här sprudlande eldigheten duger inte."
Han är ju inte bara en klok man som går att läsa för eftertankens skull. Han är också en själva livets ironiker och genomskådare, så när han närmar sig slutet på de långa funderingarna kring erotik, åtrå, kärlek och äktenskap kan det, i Jan Stolpes översättning, låta så här:
"... när jag betänker att man har placerat våra organ för vällust och avföring intill varandra och att den högsta njutningen precis som smärtan är förknippad med vanmakt och klagan, då tror jag att Platon har rätt när han säger att människan har skapats av gudarna till att vara deras lekboll..."


tisdag 22 oktober 2013

Oktoberregn. Rustningar och rädsla. Montaigne

Oktoberregnen är fina. Ömsom småstilta och som luft förpackad i droppform, ömsom hårda, piskande och ösande ur stora kar. Jag tycker om dessa regn. Så jag bad att få komma till Tosteberga hamn och stå där med paraply och glo på Östersjön. Det beviljades.

En husvagn och en husbil dröjde sig kvar. På anslagstavlan meddelades att man kunde hyra in sig på elnätet "i mån av tillgång". Sakliga ord som antyder att vinterhalvåret kan vara rejält stormigt här ute och de luftdragna elledningarna kan blåsa sönder mer än en gång. En enda båt låg kvar efter förra fredagens kollektiva upptagningar. En ensam häst betade allra längst ut på holmen.

Jag tänkte tillbaka på det jag nyss läst hos Montaigne:
"När naturen har blottställt mig på den ena sidan har den täckt mig på den andra; vad den har avväpnat mig i fråga om styrka har den väpnat mig med i fråga om okänslighet och kontrollerad eller trubbig förmåga att uppfatta faror (...) jag avskyr alla transportmedel utom hästen, både i stad och på land. Men jag har svårare att klara en bärstol än en vagn, och av samma skäl har jag lättare att stå ut med omild gungning på sjön, som väcker rädsla, än med den rörelse som man upplever när vädret är lugnt. Den lätta ryckning som åstadkoms av årorna när de drar båten under oss ger mig en egendomlig känsla av att huvudet och magen råkar i olag, och på samma sätt står jag inte ut med att sitta på en stol som rör sig."
Skrivbordsstolen och filmfåtöljen är mina två favoriter. Antingen läser, skriver eller betraktar jag. Helst läser jag förstås liggande. Det har jag gjort alltsedan unga år, då jag på Nordsjö Färgfabrik fick så mycket lösningsmedel i mig, att allt på fritiden tycktes gunga. Jag kan bli sjösjuk av att läsa Montaigne om jag inte ligger ner. Ändå sitter jag med honom här och nu.

I Tosteberga hamn eller ute på Landön är jag bäst väpnad av naturen. Tämligen orädd och lugnare än på någon annan plats. Hemmets ångest är som bortblåst. Jag står alldeles stilla och låter regnet falla.

Båda bilderna tagna av Astrid Nydahl i Tosteberga den 21 oktober 2013.




måndag 21 oktober 2013

Montaigne. Måndag

"... det här svåra temperamentet gör att jag är nogräknad i umgänget med människor - jag måste sålla noga - och är olämplig för vanliga sysslor (...) De vackraste rörelserna i vår själ är de som är mest avspända och naturliga, och de bästa sysslorna är de som utförs med minsta ansträngning. Herregud, vilken tjänst gör inte visheten människorna när den anpassar deras begär efter deras krafter! (...) Men kylan i mitt sätt med andra människor har med rätta berövat mig många människors välvilja, och det är helt ursäktligt att de tolkar den annorlunda, mer negativt." (Essayer, bok tre, kapitel tre, översättning av Jan Stolpe).

Ett helt vuxenliv har jag bakom mig, ett liv som började med just mer eller mindre påtvingat arbetsliv (butiker, fabriker, kontor, fabriker, fabriker). Vid 24 års ålder smällde jag igen den sista företagsdörren bakom mig och bestämde mig för att aldrig mer ha ett lönearbete eller en anställning. 1978, då jag skulle bli 26, började jag frilansa. Det gjorde jag fram till siste maj 2013. I full frihet men alldeles för ofta med människor som jag varken kunnat sålla bort eller förhålla mig annat än kylig till. Som pensionär kan jag dagligen läsa Montaigne. Över århundradena känner jag då igen mig själv. Sedan må andra tolka det "annorlunda, mer negativt." Men jag känner igen mig. Jag var olämplig inte bara för "vanliga sysslor" utan för de flesta som upptar min samtids människor.

Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i?

Köpenhamn, februari 2012. Foto: Astrid Nydahl
Timmar av återseende. Strandskogen av ensamhet. Mossa, kottar och tallkvistar. Tankarna på Stefan Zweigs memoarer:
"Solen lyste stark och klar när jag gick hem. Med ens gav jag akt på min egen skugga framför mig, precis som jag såg det förra krigets skugga bakom det nuvarande."
Hur vet en människa när hon lever i en förkrigstid? Förmodligen inte förrän kriget brutit ut och hon kan säga att hennes värsta farhågor besannats. Zweig skriver slutraderna i sin bok när Hitlers Tyskland angripit Polen och England förklarat Tyskland krig. Han skulle inte leva länge till. Han såg inte någon möjlighet att fortsätta leva i en värld där massmordet skulle bli vardagsmat:
"Vi som redan bar ödets brännmärke var alltså hänvisade till oss själva..."

Medicinerna är hämtade på sjukhusapoteket, det finns kaffe och isvatten för eftermiddagen. Jag ska snart ta itu med Zweig igen, den plågsamma frågan hänger över mig hela tiden:
"Ju mer den politiska spänningen skärptes, desto mer drog jag mig undan alla samtal..." 
Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i? Bör vi dra oss undan alla samtal? Eller kanske precis tvärtom?


söndag 20 oktober 2013

Montaigne. Söndag

I tredje bokens nionde kapitel av Essayer (i svensk översättning av Jan Stolpe) skriver Montaigne:
"Det är de minsta och svagaste förtretligheterna som sticker mest. Och på samma sätt som små bokstäver tröttar ögonen mest är det småsaker som sticker oss mest:en svärm av små plågor skadar oss mer än en enda våldsam, hur stor den än är (...) Jag är inte filosof. Olyckorna drabbar mig efter sin tyngd, och formen väger ofta lika tungt som materien, ofta mer (...) Livet är en ömtålig sak, lätt att bringa i olag."
Så tröstar jag mig denna söndag av mörker, regn och blåst med att veta, att det jag själv erfar är något djupt mänskligt och att människor som levat hundratals år före oss också fått erfara dem. Det handlar inte bara om de fysiska plågorna. Det handlar numera också i hög grad om hur man kan uthärda den postmoderna, digitala kulturen och dess tusentals "små plågor" och förtretligheter. Ett sätt att uthärda är att studera denna samtid i akt och mening att med ord blottlägga och förgöra dess mest omänskliga sidor. Är det ens möjligt?

Natten är min exil.

"Vi saknar den frid som hör natten till. Dagen har trängt in i alla mänskliga funktioner, man måste på nytt försöka hitta utrymmen där den sortens rörelser eller känslor inte är effektiva längre" säger Peter Sloterdijk i sin dialogbok med Alain Finkielkraut, Världen hjärta. Nå, friden om natten är för mig den enda rimliga platsen att leva på. Dagen plågar mig med sina bilar och maskiner, sina dunkande stereoanläggningar, sin hektiska reklam, sin allt ätande konsumtion, sina konvulsioner av mänskliga och omänskliga aktiviteter, sina utbrott och sina destruktiva mönster. Natten är min exil. Jag vet att den frid natten erbjuder är helt borta ur det moderna mänskliga livet. Dagen tränger in i varje por och ju kortare jag kan göra dagen, desto bättre. Jag är nattens. Natten är min.


fredag 18 oktober 2013

Hur kan en människa blunda för det hon en gång sett, för att vara den nya omgivningen till lags?

Lissabon. Foto: Lennart R.
Vilken vinkel du än väljer är skönheten densamma. Vilken åsikt du än förfäktar är makten alltid densamma. Vi tror oss välja men har bara lite olika infallsvinkel på livet och tillvaron. Vi bestäms av vårt sociala vara, penningen styr tanken och miljön präglar våra paket av ord och "åsikter". Ingenting är sig likt för den som seglat från fattigdom till räkmacka. Ingenting ter sig som det är när styrelserummet förflyttat honom från underhuggarens bugningar till beslutfattarens snörpta överläpp. Hur är det möjligt att i ett och samma liv glömma de bilder av nöd och lidande som inpräntats i ungdomen? Hur kan en människa blunda för det hon en gång sett, för att vara den nya omgivningen till lags? Jag går själv genom mörka tunnlar och håller handen för ögonen när jag väl når fram till ljuset. Inne i tunneln försöker jag låta som om jag kunde flyga, jag utmanar de andra som går där, lyfter armarna i en rörelse som får mig att se ut som om jag hade vingar. Ingenting är sig likt på andra sidan. Allt är detsamma men med helt nya förutsättningar. En enda sak är sig lik: jag bugar inte, jag krusar inte, jag säger aldrig sockersöta ord för att vara en övermakt till lags. Ingenting kan få mig att svika barnet jag bär i bröstet; det barn jag en gång var, kuvat till tystnad och lydnad.

Ur Omar Khayyams Rubaiyat



"Jag är det, som i brokig gycklarskrud
går främst bland dem, som bryta alla bud."
 
"Låt den blott blåsa! Allt vad mänskor byggt
bärs bort som damm av tidens tunga flykt."
 
"Om bröd för tvenne dagar än jag har
och än en droppe i min kruka kvar -
säg, varför skall jag lyda då en annan,
som dock en människa blott är och var."

"Så njut av det, som än beskärs dig, njut!
Snart öppnas dörren, och du bäres ut
att vila stum som stoft i stoftet utan
musik och vin och sång - och utan slut."


*




Omar Khayyam föddes 1123 i Nisjapur i Khorassan. Betraktas idag som en av de största persiska poeterna. Översättningarna här är hämtade från Sten Selanders utgåva på Bonniers 1959. Han förlitade sig i sin tur på Edward Fitzgeralds pionjärarbeten. Jag blev påmind om honom med den lysande BBC-dokumentären som Axess just sänt. Volymen vars omslag och inlaga ni ser här fick jag av min äldste son redan 1991.



torsdag 17 oktober 2013

Nygammalt bloggnamn

Vill bara meddela att jag återtagit min bloggs ursprungliga namn. Under tre år har jag haft E.M. Ciorans ord "Vaka över ensamheten" som blogg- och förlagsnamn. Nu vill jag gå tillbaka till Occident, och eftersom jag här och där på nätet ser referenser till den som "Nydahls Occident" tog jag steget fullt ut. Ja, ni ser här ovan vad den heter. Så hette bloggen alltså när jag började med den 2003.
Välkomna till fortsatt läsning.

Finns Malmö eller är allt jag minns en illusion?

Till henne går jag när det är som svårast: Aldina Duarte i Lissabon

Det är torsdag nu. Jag hade bara tänkt reprisera min Malmö-text. Den äger ju sin aktualitet. Men som onsdagen gick fick jag några - inte särskilt nya - tankar i huvudet:

1/ Varför ska jag fylla en blogg med recensioner och läsningar? Jag är sedan den förste juni pensionär på riktigt. Jag skriver inte en enda rad för pengar. I 35 år skrev jag om litteratur i pressen. Vad hade jag för det? 700:- per text eller mot slutet, som mest en tusenlapp. Varför skulle jag fortsätta? Nej, jag kan inte hitta ett enda argument.

2/ Jag är alltså pensionär. Min plan är att skriva till varje bokförlag som skickar mig böcker och säga: sluta med det. Jag ägnar mig åt Montaigne och de andra väsentliga, inte behöver jag något annat. Jo, två stekta ägg till fika och en köttgryta till middag, inte något annat. Böcker har jag i tusental. Jag vill inte ha fler. Jag vill tvärtom tömma mina hyllor och lägga mig att vila.

3/ Till er, mina läsare, frågar jag: skulle ni sakna mina läsningar och recensioner? Jag tror inte det. Jag tror egentligen att ni förväntar er något annat, en bekräftelse eller ett instämmande. Jag har mött sådana läsare på sistone, och de gör mig så trött. De flesta ser ni aldrig, eftersom jag blockerar dem. Men jag ser dem, och det räcker för att jag ska bli illamående. Jag skriver inte för program, partier eller sekter. Jag skriver - höger, vänster, hönster hela vägen - därför att jag inget annat kan, förmår eller önskar. Jag skriver i full frihet utan minsta hänsyn till politiskt korrekta och ångestridna människor utan ryggrad.

4/ Finns det ett mål? Nej, jag tror inte det. Snart kan jag inte ens gå upp för trappan till arbetsrummet. Vad återstår då? Ryggläge, läsning, jämmerdalen? Nej, jag har två böcker till att ge ut. Efter det väntar bara tystnaden och barnbarnens besök.

Nu får ni läsa min repris av Malmötexten. Den kommer i min vinterbok. Vad som väntar efter det vet jag inte. Jag är innerligt trött.

Uppdatering 17/10: Jag avser inte sluta blogga. Jag avser sluta läsa och recensera allt som kommer ut. Jag har mailat de förlag som har mig på sina utskickslistor och bett dem stryka mig. Reningsbadet består av klassiker som Montaigne, Nietzsche, Cioran, Simone Weil, Czesław Miłosz, Imre Kertész och den politiska/filosofiska litteratur (klassisk och samtida) som verkligen intresserar mig. Det kommer förstås att påverka bloggens karaktär. Med nödvändighet. Tack för era kommentarer!



***


Rasmusgatan 2013. Foto: privat
Kan man åka till sin födelsestad och bli glad över återseendet? Jag kan det inte. Malmö är en stad som jag för alltid stötts bort av - och som jag i min tur stött bort. 1982 lämnade jag Malmö efter trettio år. Jag föddes på Sevedsplan där min familj bodde i en påver enrummare på Rasmusgatan, kom 1958 till det nybyggda förortshuset på Lorensborg och stannade där till 1969 då jag med bästa vännen flyttade till egen lägenhet på Gamla Väster. Familj bildade jag 1972 och bodde under åren fram till 1982 på Lindängen, Nydala och Bellevuegården med en kort avvikelse på landet.

Vi vandrade från Värnhemstorget till Möllan och tillbaka upp till Centralen. Det tog fem timmar med fikapauser och lunch på Möllan. Jag befann mig i det arabiska Malmö, vattenpipornas och den svarta ekonomins Malmö, slöjornas, hamas- och om-gud-vill-Malmö.

Jag trivs inte där. Jag känner mig obekväm trots att jag är i vad som borde upplevas som min stad. Men jag är en främling där, men en som saknar främlingens nyfikenhet, den jag hade under resorna i Israel/Palestina och Libyen. I Malmö vill jag inte vara en främling. I Malmö vill jag vara jag  - just den person som föddes, växte upp och formades till människa här. Det är jag inte i det nya, atomiserade Malmö. Malmö är inte en stad ens, den är en samling slutna enheter med väldigt liten förbindelse och väldigt stora etniska och sociala skillnader. Malmö är en vistelseort, en sönderslagen husmassa och en folksamling som tänjs ut i sina egna beståndsdelar, där individerna är främmande för varandra, parallellt lever och befinner de sig i livet men ändå i osynlighet, beslöjade, bakom ridåerna och murarna, inneslutna, inkapslade... Och språken skiljer dem åt. Också i den meningen saknar de malmöbons identitet, den som före etnifieringen delades också av människor som klassmässigt stod långt ifrån varandra.



Jöns Filsgat. 18. Min första bostad, 1969
Bussarna, skriken, spektaklen, människomassorna, tingel-tanglet, mobilringningarna, de sammanpackade anhopningarna av kroppar, det motbjudande och det bortstötande, Malmö som en universell kropp man måste tvinga sig igenom, med huvudet uppfyllt av fraser på alla de nya språken, de arabiska och de persiska, de andra från Afrika och Asien, de språk som formar nya generationer av icke-malmöiter.

Efter nio timmar var jag hemma igen. Hemma i hemlösheten och hemma i mig själv. Rotlös men med en rottråd, starkare, lite fastare förankrad...
 

Det kommer att dröja länge innan jag ens tänker tanken att Malmö finns. Och jag vet då att jag ljuger för mig själv. Igen. Malmö finns nämligen inte och har inte funnits på mycket länge. Den stad som hette Malmö är nu en global by, genomblåst av de "ideal" som tror att människor kan bygga ett liv på socialbidrag, som låter traditioner och arv monteras ner därför att de inte passar tidens krav på lydnad och likriktning, en global by som kring

Arbetets ära skapar en fyllecell, en narkotikaklassning och en ångestcentral, som tror att framtiden kan skrivas i neon när allt blivit svart-vitt, och som med tunga vapen och sprängmedel låter den ena maffian bekämpa den andra, samtidigt som centrifugalkraften förminskas av de dunkande diskotekrytmerna... ack nej, Malmö finns inte.
 
 
 

onsdag 16 oktober 2013

Maria Antas: En stor bok om städning. Vardagsessäer och tankeflykt (Schildts & Söderströms, Helsingfors)

Vad har du för städrutiner? Jag städar varje fredag, det har jag gjort i många år. Det innebär att skura toan, byta handdukarna, tvätta allt som samlats, dammsuga golven och ibland också såpatorka hyllor, skåp och annat. Numera, sedan vi bara är två vuxna i huset, händer det allt oftare att jag hoppar över allt utom toan.

Tankarna slog mig när jag läste finlandssvenska Maria Antas nya En stor bok om städning. Den har en så charmig undertitel: Vardagsessäer och tankeflykt. För är det något jag förknippar med städning så är det just tankeflykt. Medan dammsugaren går funderar jag på både intellektuella utmaningar och familjeangelägenheter. Tanken flyger. Tanken fäster.

Antas arbetar heltid med litteratur. På FILI (Finnish Literature Exchange) i Helsingfors har hon sin dagliga gärning. En gång i tiden var hon chefredaktör för tidskriften Astra Nova. Det var där jag lärde känna henne, under min mångåriga medverkan som litteraturkritiker i tidskriften. Antas tillhör den krets av finlandssvenskar som jag både högaktar och älskar. I deras sällskap trivs jag alltid, oavsett om de finns i Helsingfors eller i Västra Nyland. Men som jag sällan reser numera får jag umgås med dem i litteraturen.

Antas har i full frihet, utan planer, synopsis eller baktankar kastat sig in i städningens "problematik". Hon fejar sig fram med orden, hon ser bakåt i historien, hon genomskådar allt-i-hemmet-förljugenheten utifrån egna erfarenheter och hon bläddrar i litteraturens städskatter. Det är verkligen i samling vardagsessäer som man både kan nicka instämmande åt, skratta med och tycka att man nog ändå fick några timmars befriande, kloka och charmiga iakttagelser av det liv vi alla delar, oavsett om vi har rutiner för det eller om vi tar fram redskapen när andan faller på eller när dammtussarna är alldeles för stora och många.

Att Maria Antas dessutom ägnar sig åt digital städning i sin bok gör den ännu finare. För det är just i det kapitlet jag höjer på ögonbrynen och frågar mig själv: har jag texter eller bilder i min dator som skulle krossa mitt privatliv? Nu har jag inte det, men tanken är så självklar att var och en borde drabbas av den. Städa datorn, skura toan och sug upp de värsta tussarna - det får bli min Antasmelodi framöver!

Johan Persson & Martin Schibbye: 438 dagar. Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar (Filter).

Den som sett bilderna eller filmklippen på de två tillfångatagna svenska journalisterna Persson och Schibbye i den etiopiska öknen har väl aldrig behövt tvivla på deras skräck och smärta. Sedan de gått över gränsen in i Etiopien för att vandra med Ogadenprovinsens gerilla, ONLF, och därmed kunna komma sanningen om Lundingruppens oljeexploatering på spåren hamnade de bokstavligt talat i helvetet.

Jag skulle inte vilja säga något om naivitet. Hellre fokuserar jag på den grundmurade övertygelsen om att det är journalistens uppgift att söka sanningen. I en tid som vår, då journalistiken förvandlats till megafonpropaganda åt makten – den inhemska och den globala – är varje gärning i en annan riktning förstås lovvärd.

Sedan några veckor tillbaka har jag läst Johan Persson &Martin Schibbyes gastkramande tegelsten om dagarna före, under och efter det drama som först utspelade sig i öknen – den obarmhärtigt vidriga – och sedan i olika arrestlokaler och fängelser, fram till rättegången och det slutgiltiga frigivandet. Sedan jag på 1970-talet läste Papillon – och såg filmen med Dustin Hoffman i huvudrollen – har jag inte stött på en fängelseskildring av så hög karat som denna. Persson och Shibbye växelskriver, vilket ger berättelsen särskild glöd och intensitet. Deras temperament är olika, och de är i olika grad skadade. När jag ser bilderna på Perssons groteska skottskada får jag svårt att förstå hans överlevnad.

Hur ser den nakna och militära makten ut? Den ömsom lockar, ömsom hotar. Den vädjar och ryter, den stampar och skriker. Jag är övertygad om att de två vid flera tillfällen var inställda på att de skulle dö. Det gjorde de inte. Därför bör man läsa deras bok. Det är en djupt personlig skildring av hur den postkoloniala smutsen ser ut, hur en diktatur behandlar sin nation och hur man ser på det fria ordet. Och inte minst hur vår del av världen förhåller sig - ekonomiskt, kulturellt och politiskt - till länder som man kan ha nytta av.
 
 

tisdag 15 oktober 2013

Kaj Svensson: Regn över Kraków (Litteraturtjänst/Kulturtjänst)

En gång i tiden var jag Helsingborgpoeten Kaj Svenssons förläggare. Redan på 1990-talet utgav jag hans samling Phaneron. Numera förhåller det sig inte så. Jag driver nämligen inget förlag mer. Men om jag gjort det skulle jag med glädje ha utgivit hans nya diktsamling, Regn över Kraków. Det är nämligen en riktigt fin samling, förankrad i ett Europa som allt mer avlägsnar sig från rötter och traditioner, i krampaktiga försök att tillfredställa nya och nygamla slutna läror och tankesystem. Men vårt samtida Europa är också en blandning av museum och kulturellt/ arkitektoniskt barbari. Svensson rör sig mellan metropoler och hålor och hans blick är vänd både utåt, mot geografin och monumenten, och inåt, mot medvetandet och känslorna.

"Du söker mystiken, det okända/ på varje resa, i varje stad; / bland ruinerna, i barerna; / framför Vermeers mjölkupphällerska, / Picassos blå hemligheter; / eller Max Walters fruktansvärda månskära... / Du vill famna världen/ men vill världen famna dig?"

Det är just i en dikt som denna jag citerar, Dubrovnik, som det resande paret hela tiden, medvetet eller omedvetet, också vistas i något som bäst kan beskrivas som kulturhistoria. Är det inte så man måste göra? Eller räcker det att bara ansluta till solsemesterskaran som klär av sig och häller upp drinkarna direkt?

"En ganska stillsam restaurang/ i Kraków en sen sommarkväll.../ Ett enda möte mellan två ord var nog/ för oss att börja tala om livet/ Det var en röd ros på en silverkedja/ som förde oss samman - Nästa / kväll var det samma sak: vi berörde/ varandra med ord och uppriktighet; / allt verkade möjlig, allt var redan känt - / och nattens måne bar hoppets ljus"

Ja, det är ett annat sätt att resa, detta att hellre söka klassisk kultur och i det belönas med möten. Jag skulle, om jag alltjämt kunnat gå mer än korta sträckor och uthärda ljuden och tempot, velat fortsätta så, i mitt Lissabon, mitt Black Country, mitt Jerusalem och bortom det välkända, kanske också till Svenssons Kraków när det regnar... Å andra sidan kan man alltid resa i poesin!

*

Blir du nyfiken på Kaj Svenssons nya bok kan du sända en rad till thomas.nydahl@gmail.com så förmedlar jag kontakten.

Glöm inte bort fatwornas offer

Lars Vilks föreläser i Köpenhamn. Foto: Thomas Nydahl
Det är lätt hänt att man i det ständigt pågående mediebruset glömmer bort de människor som lever gömda eller med ständigt livvaktsskydd på grund av de mordhot - bland lärda kallade fatwor - som världens islamister sänt dem. Bland de internationellt mest kända finns förstås sådana som Salman Rushdie, Geert Wilders och Ayaan Hirsi Ali. I Danmark finns sedan länge Muhammed-tecknare som Kurt Westergaard, och här hos oss konstnären Lars Vilks, vars Rondellhund fick blodet att koka både i den muslimska världen och i de svenska avkrokarna. Igår summerade Lars Vilks själv sina erfarenheter av det beskyddade livet och skrev bland annat:


"Avsnittet Jihad Jane i det utdragna konstprojektet Rondellhundens äventyr blev inledningen till ett för min del alltför händelserikt år vilket avslutades med Stockholmsbombarens tragiska död, han sände en mindre vänlig sista hälsning till mig. Sedan dess lever jag med ständiga livvakter, något som alltså snart har pågått i tre år. Ingen dager synes än.

Ska man finna sig tillrätta med en sådan livsstil är det en fördel om man som jag har regelbundna vanor och rutiner. För det innebär att jag sitter i husarrest samtidigt som jag har den fulla friheten att dirigera mitt entourage vart jag önskar.

Möjligheterna till missbruk föreligger med denna enorma taxitjänst men man kan inte påstå att jag har utnyttjat detta. För det har sina sidor att komma inklampande med sitt följe vart jag än blir styrd min kosa. Och det är ingen tvekan om att det är bättre att inte behöva än att ha livvaktsskydd. Det skydd som jag har fått är svårt att avveckla eftersom det räcker med ett fåtal benägna islamister för att hotbilden ska vara allvarlig. Man kan ju bara tänka sig annonseringen att ”Nu slipper Vilks sitt livvaktsskydd” svårligen kan betraktas annat än som en invit. För hur man än rensar och även om den islamistiska terrorn falnar i styrka kommer det att ta tid att kunna se den enbart i backspegeln."
 

Glöm inte bort dessa människor. Skänk dem inte bara en tanke utan skriv också om dem med jämna mellanrum. Ingenting kunde passa de mordiska islamisterna bättre än tystnaden och glömskan.





På ögonkliniken med en ny diktsamling

Polskt motiv. Foto: Astrid Nydahl


Nedsänkt i en Bacchus-bassäng med
timjankvistar som bokmärken
minns han tillbaka på resorna och
älskogsnätterna – han ser lammen
hoppa ett och ett över minimala hinder
och det vattnas redan i munnen
av längtan och hunger
 
Han insuper doften av druvor och vätska,
bläddrar ännu en gång i de gamla volymerna
Han hoppas att allt ska skrivas på nytt
Det som förlösts ur kvinnans sköte är
hans eviga följeslagare; familjebanden,
men också dikterna och drömmarna
Åldrad går han till vila just där
 
Mitt emot honom, vid bassängens kant
sitter en broder, redan trött om morgonen
Han väntar på läkarens skalpell och oroas
Dikterna väger han i handen
Ler mot dem, välkomnar dem, som
vore de gamla bekanta och fränder
Han är bekant med typen
 
I väntrummets tickande minuter
läser han, som vore han på väg ner i
samma Bacchus-bassäng. Väntande,
ivrigt läsande molnen och fågelsträcken
Bussen tar honom hem, ett paraply
har skyddat honom, också nu
mot de polska höstregnen
 
Till Kaj Svensson den 14 oktober 2013 efter läsningen av Regn över Kraków
 

måndag 14 oktober 2013

Slakt och bokförsäljning

Lammen kom inte med på bilden. Foto: Astrid Nydahl

Det är slakttid. Årets nyslaktade lamm är hemkört, styckat och lagt i frysen. Det var ett lamm som levde lyckligt på ängarna utanför Tollarp. Det är av uppfödaren där jag brukar köpa. I år blev det största lammet, fjorton kilo rent kött, som blev mitt. För det betalade jag en tusenlapp.

I helgen har jag sålt nio exemplar av min nya bok för en hundralapp styck, 900:- säkrade. I och med det är lammet (nästan) betalt och jag kan dra en lättnadens suck medan höstregnet vräker ner. Och till er som köpt boken vill jag säga att ni har den i brevlådan måndag eller tisdag. Alla utom en är postade under söndagen.

På tisdag är det artritläkaren som väntar. Och efter det drar jag igång nästa arbetsrunda med boken om identitärerna. Jag har föresatt mig att fördubbla manusets omfattning på tre-fyra veckor, så det är bara att arbeta på. Tar tillfället i akt att tacka identitärer och andra som hört av sig med information och annat.

Viktig information: När ni betalar in för köpta böcker måste ni ange namn i meddelandefältet. De betalningar jag fått in är märkta med ordet "Boken" - det säger mig inget om vem betalaren är. V.v. hör av er till mig och berätta vem ni är om ni skrivit detta i meddelandefältet!


Recension av min nya bok i fredags.



I fredagens nummer av Nya Tider skrev Lennart Svensson på ett helt uppslag om min nya bok, Medborgaren, makten och moskén. Recensionen finns inte på nätet, men jag kan säga att jag är mycket glad för den. Saklig, redovisande, resonerande, kritisk och en läsning på allvar. Bland annat skriver Svensson:

"Nydahl gör det ingen annan svensk vänsterperson gör: ställer sig upp och säger ifrån, mot sådant som islamismen."

"Texten bjuder in till dialog."

"... ett skolexempel på hur man skriver samhällsdebatt och rapportbok, med ledigt infogande av berättarjag."

Med anledning av den fina recensionen vill jag erbjuda nya läsare boken till rejält sänkt pris. Ordinarie pris är 150:- Från och med idag kan du beställa och köpa boken för 100:- (inklusive porto) genom att skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

 
 

söndag 13 oktober 2013

Tack till er alla

Foto: Astrid Nydahl

Jag sände ut frågan om identitärerna i bloggen igår. Sedan dess har det rasslat till ordentligt i in-korgen. Tack till er alla. Tack för att ni anmält ert intresse. När boken närmar sig fullbordan kommer var och en av er att få ett mail med mer information och en möjlighet att beställa boken.

God söndag önskar jag bloggens alla läsare!