![]() |
| Lissabon. Foto: Lennart R. |
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
fredag 18 oktober 2013
Hur kan en människa blunda för det hon en gång sett, för att vara den nya omgivningen till lags?
Ur Omar Khayyams Rubaiyat
"Jag är det, som i brokig gycklarskrud
går främst bland dem, som bryta alla bud."
"Låt den blott blåsa! Allt vad mänskor byggt
bärs bort som damm av tidens tunga flykt."
"Om bröd för tvenne dagar än jag har
och än en droppe i min kruka kvar -
säg, varför skall jag lyda då en annan,
som dock en människa blott är och var."
"Så njut av det, som än beskärs dig, njut!
Snart öppnas dörren, och du bäres ut
att vila stum som stoft i stoftet utan
musik och vin och sång - och utan slut."
"Så njut av det, som än beskärs dig, njut!
Snart öppnas dörren, och du bäres ut
att vila stum som stoft i stoftet utan
musik och vin och sång - och utan slut."
Omar Khayyam föddes 1123 i Nisjapur i Khorassan. Betraktas idag som en av de största persiska poeterna. Översättningarna här är hämtade från Sten Selanders utgåva på Bonniers 1959. Han förlitade sig i sin tur på Edward Fitzgeralds pionjärarbeten. Jag blev påmind om honom med den lysande BBC-dokumentären som Axess just sänt. Volymen vars omslag och inlaga ni ser här fick jag av min äldste son redan 1991.
torsdag 17 oktober 2013
Nygammalt bloggnamn
Vill bara meddela att jag återtagit min bloggs ursprungliga namn. Under tre år har jag haft E.M. Ciorans ord "Vaka över ensamheten" som blogg- och förlagsnamn. Nu vill jag gå tillbaka till Occident, och eftersom jag här och där på nätet ser referenser till den som "Nydahls Occident" tog jag steget fullt ut. Ja, ni ser här ovan vad den heter. Så hette bloggen alltså när jag började med den 2003.
Välkomna till fortsatt läsning.
Välkomna till fortsatt läsning.
Finns Malmö eller är allt jag minns en illusion?
![]() |
| Till henne går jag när det är som svårast: Aldina Duarte i Lissabon |
Det är torsdag nu. Jag hade bara tänkt reprisera min Malmö-text. Den äger ju sin aktualitet. Men som onsdagen gick fick jag några - inte särskilt nya - tankar i huvudet:
1/ Varför ska jag fylla en blogg med recensioner och läsningar? Jag är sedan den förste juni pensionär på riktigt. Jag skriver inte en enda rad för pengar. I 35 år skrev jag om litteratur i pressen. Vad hade jag för det? 700:- per text eller mot slutet, som mest en tusenlapp. Varför skulle jag fortsätta? Nej, jag kan inte hitta ett enda argument.
2/ Jag är alltså pensionär. Min plan är att skriva till varje bokförlag som skickar mig böcker och säga: sluta med det. Jag ägnar mig åt Montaigne och de andra väsentliga, inte behöver jag något annat. Jo, två stekta ägg till fika och en köttgryta till middag, inte något annat. Böcker har jag i tusental. Jag vill inte ha fler. Jag vill tvärtom tömma mina hyllor och lägga mig att vila.
3/ Till er, mina läsare, frågar jag: skulle ni sakna mina läsningar och recensioner? Jag tror inte det. Jag tror egentligen att ni förväntar er något annat, en bekräftelse eller ett instämmande. Jag har mött sådana läsare på sistone, och de gör mig så trött. De flesta ser ni aldrig, eftersom jag blockerar dem. Men jag ser dem, och det räcker för att jag ska bli illamående. Jag skriver inte för program, partier eller sekter. Jag skriver - höger, vänster, hönster hela vägen - därför att jag inget annat kan, förmår eller önskar. Jag skriver i full frihet utan minsta hänsyn till politiskt korrekta och ångestridna människor utan ryggrad.
4/ Finns det ett mål? Nej, jag tror inte det. Snart kan jag inte ens gå upp för trappan till arbetsrummet. Vad återstår då? Ryggläge, läsning, jämmerdalen? Nej, jag har två böcker till att ge ut. Efter det väntar bara tystnaden och barnbarnens besök.
Nu får ni läsa min repris av Malmötexten. Den kommer i min vinterbok. Vad som väntar efter det vet jag inte. Jag är innerligt trött.
Uppdatering 17/10: Jag avser inte sluta blogga. Jag avser sluta läsa och recensera allt som kommer ut. Jag har mailat de förlag som har mig på sina utskickslistor och bett dem stryka mig. Reningsbadet består av klassiker som Montaigne, Nietzsche, Cioran, Simone Weil, Czesław Miłosz, Imre Kertész och den politiska/filosofiska litteratur (klassisk och samtida) som verkligen intresserar mig. Det kommer förstås att påverka bloggens karaktär. Med nödvändighet. Tack för era kommentarer!
***
![]() |
| Rasmusgatan 2013. Foto: privat |
Vi vandrade från Värnhemstorget till Möllan och tillbaka upp till Centralen. Det tog fem timmar med fikapauser och lunch på Möllan. Jag befann mig i det arabiska Malmö, vattenpipornas och den svarta ekonomins Malmö, slöjornas, hamas- och om-gud-vill-Malmö.
Jag trivs inte där. Jag känner mig obekväm trots att jag är i vad som borde upplevas som min stad. Men jag är en främling där, men en som saknar främlingens nyfikenhet, den jag hade under resorna i Israel/Palestina och Libyen. I Malmö vill jag inte vara en främling. I Malmö vill jag vara jag - just den person som föddes, växte upp och formades till människa här. Det är jag inte i det nya, atomiserade Malmö. Malmö är inte en stad ens, den är en samling slutna enheter med väldigt liten förbindelse och väldigt stora etniska och sociala skillnader. Malmö är en vistelseort, en sönderslagen husmassa och en folksamling som tänjs ut i sina egna beståndsdelar, där individerna är främmande för varandra, parallellt lever och befinner de sig i livet men ändå i osynlighet, beslöjade, bakom ridåerna och murarna, inneslutna, inkapslade... Och språken skiljer dem åt. Också i den meningen saknar de malmöbons identitet, den som före etnifieringen delades också av människor som klassmässigt stod långt ifrån varandra.
![]() |
| Jöns Filsgat. 18. Min första bostad, 1969 |
Efter nio timmar var jag hemma igen. Hemma i hemlösheten och hemma i mig själv. Rotlös men med en rottråd, starkare, lite fastare förankrad...
Det kommer att dröja länge innan jag ens tänker tanken att Malmö finns. Och jag vet då att jag ljuger för mig själv. Igen. Malmö finns nämligen inte och har inte funnits på mycket länge. Den stad som hette Malmö är nu en global by, genomblåst av de "ideal" som tror att människor kan bygga ett liv på socialbidrag, som låter traditioner och arv monteras ner därför att de inte passar tidens krav på lydnad och likriktning, en global by som kring
Arbetets
ära
skapar en fyllecell, en narkotikaklassning och en ångestcentral, som tror att
framtiden kan skrivas i neon när allt blivit svart-vitt, och som med tunga vapen
och sprängmedel låter den ena maffian bekämpa den andra, samtidigt som
centrifugalkraften förminskas av de dunkande diskotekrytmerna... ack nej, Malmö
finns inte.
onsdag 16 oktober 2013
Maria Antas: En stor bok om städning. Vardagsessäer och tankeflykt (Schildts & Söderströms, Helsingfors)
Vad har du för städrutiner? Jag städar varje fredag, det har jag gjort i många år. Det innebär att skura toan, byta handdukarna, tvätta allt som samlats, dammsuga golven och ibland också såpatorka hyllor, skåp och annat. Numera, sedan vi bara är två vuxna i huset, händer det allt oftare att jag hoppar över allt utom toan.
Tankarna slog mig när jag läste finlandssvenska Maria Antas nya En stor bok om städning. Den har en så charmig undertitel: Vardagsessäer och tankeflykt. För är det något jag förknippar med städning så är det just tankeflykt. Medan dammsugaren går funderar jag på både intellektuella utmaningar och familjeangelägenheter. Tanken flyger. Tanken fäster.
Antas arbetar heltid med litteratur. På FILI (Finnish Literature Exchange) i Helsingfors har hon sin dagliga gärning. En gång i tiden var hon chefredaktör för tidskriften Astra Nova. Det var där jag lärde känna henne, under min mångåriga medverkan som litteraturkritiker i tidskriften. Antas tillhör den krets av finlandssvenskar som jag både högaktar och älskar. I deras sällskap trivs jag alltid, oavsett om de finns i Helsingfors eller i Västra Nyland. Men som jag sällan reser numera får jag umgås med dem i litteraturen.
Antas har i full frihet, utan planer, synopsis eller baktankar kastat sig in i städningens "problematik". Hon fejar sig fram med orden, hon ser bakåt i historien, hon genomskådar allt-i-hemmet-förljugenheten utifrån egna erfarenheter och hon bläddrar i litteraturens städskatter. Det är verkligen i samling vardagsessäer som man både kan nicka instämmande åt, skratta med och tycka att man nog ändå fick några timmars befriande, kloka och charmiga iakttagelser av det liv vi alla delar, oavsett om vi har rutiner för det eller om vi tar fram redskapen när andan faller på eller när dammtussarna är alldeles för stora och många.
Att Maria Antas dessutom ägnar sig åt digital städning i sin bok gör den ännu finare. För det är just i det kapitlet jag höjer på ögonbrynen och frågar mig själv: har jag texter eller bilder i min dator som skulle krossa mitt privatliv? Nu har jag inte det, men tanken är så självklar att var och en borde drabbas av den. Städa datorn, skura toan och sug upp de värsta tussarna - det får bli min Antasmelodi framöver!
Tankarna slog mig när jag läste finlandssvenska Maria Antas nya En stor bok om städning. Den har en så charmig undertitel: Vardagsessäer och tankeflykt. För är det något jag förknippar med städning så är det just tankeflykt. Medan dammsugaren går funderar jag på både intellektuella utmaningar och familjeangelägenheter. Tanken flyger. Tanken fäster.
Antas arbetar heltid med litteratur. På FILI (Finnish Literature Exchange) i Helsingfors har hon sin dagliga gärning. En gång i tiden var hon chefredaktör för tidskriften Astra Nova. Det var där jag lärde känna henne, under min mångåriga medverkan som litteraturkritiker i tidskriften. Antas tillhör den krets av finlandssvenskar som jag både högaktar och älskar. I deras sällskap trivs jag alltid, oavsett om de finns i Helsingfors eller i Västra Nyland. Men som jag sällan reser numera får jag umgås med dem i litteraturen.
Antas har i full frihet, utan planer, synopsis eller baktankar kastat sig in i städningens "problematik". Hon fejar sig fram med orden, hon ser bakåt i historien, hon genomskådar allt-i-hemmet-förljugenheten utifrån egna erfarenheter och hon bläddrar i litteraturens städskatter. Det är verkligen i samling vardagsessäer som man både kan nicka instämmande åt, skratta med och tycka att man nog ändå fick några timmars befriande, kloka och charmiga iakttagelser av det liv vi alla delar, oavsett om vi har rutiner för det eller om vi tar fram redskapen när andan faller på eller när dammtussarna är alldeles för stora och många.
Att Maria Antas dessutom ägnar sig åt digital städning i sin bok gör den ännu finare. För det är just i det kapitlet jag höjer på ögonbrynen och frågar mig själv: har jag texter eller bilder i min dator som skulle krossa mitt privatliv? Nu har jag inte det, men tanken är så självklar att var och en borde drabbas av den. Städa datorn, skura toan och sug upp de värsta tussarna - det får bli min Antasmelodi framöver!
Johan Persson & Martin Schibbye: 438 dagar. Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar (Filter).
Den som sett bilderna eller filmklippen på de två
tillfångatagna svenska journalisterna Persson och Schibbye i den etiopiska
öknen har väl aldrig behövt tvivla på deras skräck och smärta. Sedan de gått
över gränsen in i Etiopien för att vandra med Ogadenprovinsens gerilla, ONLF,
och därmed kunna komma sanningen om Lundingruppens oljeexploatering på spåren
hamnade de bokstavligt talat i helvetet.
Jag skulle inte vilja säga något om naivitet.
Hellre fokuserar jag på den grundmurade övertygelsen om att det är
journalistens uppgift att söka sanningen. I en tid som vår, då journalistiken
förvandlats till megafonpropaganda åt makten – den inhemska och den globala –
är varje gärning i en annan riktning förstås lovvärd.
Sedan några veckor tillbaka har jag läst Johan Persson &Martin Schibbyes gastkramande tegelsten om dagarna före, under och efter det
drama som först utspelade sig i öknen – den obarmhärtigt vidriga – och sedan i
olika arrestlokaler och fängelser, fram till rättegången och det slutgiltiga frigivandet.
Sedan jag på 1970-talet läste Papillon – och såg filmen med Dustin Hoffman i huvudrollen – har jag inte stött på en fängelseskildring av så hög karat som
denna. Persson och Shibbye växelskriver, vilket ger berättelsen särskild glöd
och intensitet. Deras temperament är olika, och de är i olika grad skadade. När
jag ser bilderna på Perssons groteska skottskada får jag svårt att förstå hans
överlevnad.
Hur ser den nakna och militära makten ut? Den ömsom lockar,
ömsom hotar. Den vädjar och ryter, den stampar och skriker. Jag är övertygad om
att de två vid flera tillfällen var inställda på att de skulle dö. Det gjorde
de inte. Därför bör man läsa deras bok. Det är en djupt personlig skildring av
hur den postkoloniala smutsen ser ut, hur en diktatur behandlar sin nation och
hur man ser på det fria ordet. Och inte minst hur vår del av världen förhåller sig - ekonomiskt, kulturellt och politiskt - till länder som man kan ha nytta av.
tisdag 15 oktober 2013
Kaj Svensson: Regn över Kraków (Litteraturtjänst/Kulturtjänst)
En gång i tiden var jag Helsingborgpoeten Kaj Svenssons förläggare. Redan på 1990-talet utgav jag hans samling Phaneron. Numera förhåller det sig inte så. Jag driver nämligen inget förlag mer. Men om jag gjort det skulle jag med glädje ha utgivit hans nya diktsamling, Regn över Kraków. Det är nämligen en riktigt fin samling, förankrad i ett Europa som allt mer avlägsnar sig från rötter och traditioner, i krampaktiga försök att tillfredställa nya och nygamla slutna läror och tankesystem. Men vårt samtida Europa är också en blandning av museum och kulturellt/ arkitektoniskt barbari. Svensson rör sig mellan metropoler och hålor och hans blick är vänd både utåt, mot geografin och monumenten, och inåt, mot medvetandet och känslorna.
"Du söker mystiken, det okända/ på varje resa, i varje stad; / bland ruinerna, i barerna; / framför Vermeers mjölkupphällerska, / Picassos blå hemligheter; / eller Max Walters fruktansvärda månskära... / Du vill famna världen/ men vill världen famna dig?"
Det är just i en dikt som denna jag citerar, Dubrovnik, som det resande paret hela tiden, medvetet eller omedvetet, också vistas i något som bäst kan beskrivas som kulturhistoria. Är det inte så man måste göra? Eller räcker det att bara ansluta till solsemesterskaran som klär av sig och häller upp drinkarna direkt?
"En ganska stillsam restaurang/ i Kraków en sen sommarkväll.../ Ett enda möte mellan två ord var nog/ för oss att börja tala om livet/ Det var en röd ros på en silverkedja/ som förde oss samman - Nästa / kväll var det samma sak: vi berörde/ varandra med ord och uppriktighet; / allt verkade möjlig, allt var redan känt - / och nattens måne bar hoppets ljus"
Ja, det är ett annat sätt att resa, detta att hellre söka klassisk kultur och i det belönas med möten. Jag skulle, om jag alltjämt kunnat gå mer än korta sträckor och uthärda ljuden och tempot, velat fortsätta så, i mitt Lissabon, mitt Black Country, mitt Jerusalem och bortom det välkända, kanske också till Svenssons Kraków när det regnar... Å andra sidan kan man alltid resa i poesin!
Blir du nyfiken på Kaj Svenssons nya bok kan du sända en rad till thomas.nydahl@gmail.com så förmedlar jag kontakten.
"Du söker mystiken, det okända/ på varje resa, i varje stad; / bland ruinerna, i barerna; / framför Vermeers mjölkupphällerska, / Picassos blå hemligheter; / eller Max Walters fruktansvärda månskära... / Du vill famna världen/ men vill världen famna dig?"
Det är just i en dikt som denna jag citerar, Dubrovnik, som det resande paret hela tiden, medvetet eller omedvetet, också vistas i något som bäst kan beskrivas som kulturhistoria. Är det inte så man måste göra? Eller räcker det att bara ansluta till solsemesterskaran som klär av sig och häller upp drinkarna direkt?
"En ganska stillsam restaurang/ i Kraków en sen sommarkväll.../ Ett enda möte mellan två ord var nog/ för oss att börja tala om livet/ Det var en röd ros på en silverkedja/ som förde oss samman - Nästa / kväll var det samma sak: vi berörde/ varandra med ord och uppriktighet; / allt verkade möjlig, allt var redan känt - / och nattens måne bar hoppets ljus"
Ja, det är ett annat sätt att resa, detta att hellre söka klassisk kultur och i det belönas med möten. Jag skulle, om jag alltjämt kunnat gå mer än korta sträckor och uthärda ljuden och tempot, velat fortsätta så, i mitt Lissabon, mitt Black Country, mitt Jerusalem och bortom det välkända, kanske också till Svenssons Kraków när det regnar... Å andra sidan kan man alltid resa i poesin!
*
Blir du nyfiken på Kaj Svenssons nya bok kan du sända en rad till thomas.nydahl@gmail.com så förmedlar jag kontakten.
Glöm inte bort fatwornas offer
![]() |
| Lars Vilks föreläser i Köpenhamn. Foto: Thomas Nydahl |
"Avsnittet Jihad Jane i det utdragna konstprojektet Rondellhundens äventyr blev inledningen till ett för min del alltför händelserikt år vilket avslutades med Stockholmsbombarens tragiska död, han sände en mindre vänlig sista hälsning till mig. Sedan dess lever jag med ständiga livvakter, något som alltså snart har pågått i tre år. Ingen dager synes än.
Ska man finna sig tillrätta med en sådan livsstil är det en fördel om man som jag har regelbundna vanor och rutiner. För det innebär att jag sitter i husarrest samtidigt som jag har den fulla friheten att dirigera mitt entourage vart jag önskar.
Möjligheterna till missbruk föreligger med denna enorma taxitjänst men man kan inte påstå att jag har utnyttjat detta. För det har sina sidor att komma inklampande med sitt följe vart jag än blir styrd min kosa. Och det är ingen tvekan om att det är bättre att inte behöva än att ha livvaktsskydd. Det skydd som jag har fått är svårt att avveckla eftersom det räcker med ett fåtal benägna islamister för att hotbilden ska vara allvarlig. Man kan ju bara tänka sig annonseringen att ”Nu slipper Vilks sitt livvaktsskydd” svårligen kan betraktas annat än som en invit. För hur man än rensar och även om den islamistiska terrorn falnar i styrka kommer det att ta tid att kunna se den enbart i backspegeln."
Glöm inte bort dessa människor. Skänk dem inte bara en tanke utan skriv också om dem med jämna mellanrum. Ingenting kunde passa de mordiska islamisterna bättre än tystnaden och glömskan.
På ögonkliniken med en ny diktsamling
![]() |
| Polskt motiv. Foto: Astrid Nydahl |
Nedsänkt
i en Bacchus-bassäng med
timjankvistar
som bokmärken
minns
han tillbaka på resorna och
älskogsnätterna
– han ser lammen
hoppa
ett och ett över minimala hinder
och
det vattnas redan i munnen
av
längtan och hunger
Han
insuper doften av druvor och vätska,
bläddrar
ännu en gång i de gamla volymerna
Han
hoppas att allt ska skrivas på nytt
Det
som förlösts ur kvinnans sköte är
hans
eviga följeslagare; familjebanden,
men
också dikterna och drömmarna
Åldrad
går han till vila just där
Mitt
emot honom, vid bassängens kant
sitter
en broder, redan trött om morgonen
Han
väntar på läkarens skalpell och oroas
Dikterna
väger han i handen
Ler
mot dem, välkomnar dem, som
vore
de gamla bekanta och fränder
Han är
bekant med typen
I
väntrummets tickande minuter
läser
han, som vore han på väg ner i
samma
Bacchus-bassäng. Väntande,
ivrigt
läsande molnen och fågelsträcken
Bussen
tar honom hem, ett paraply
har
skyddat honom, också nu
mot de
polska höstregnen
Till Kaj Svensson den 14 oktober 2013
efter läsningen av Regn över Kraków
måndag 14 oktober 2013
Slakt och bokförsäljning
![]() |
| Lammen kom inte med på bilden. Foto: Astrid Nydahl |
Det är slakttid. Årets nyslaktade lamm är hemkört, styckat och lagt i frysen. Det var ett lamm som levde lyckligt på ängarna utanför Tollarp. Det är av uppfödaren där jag brukar köpa. I år blev det största lammet, fjorton kilo rent kött, som blev mitt. För det betalade jag en tusenlapp.
I helgen har jag sålt nio exemplar av min nya bok för en hundralapp styck, 900:- säkrade. I och med det är lammet (nästan) betalt och jag kan dra en lättnadens suck medan höstregnet vräker ner. Och till er som köpt boken vill jag säga att ni har den i brevlådan måndag eller tisdag. Alla utom en är postade under söndagen.
På tisdag är det artritläkaren som väntar. Och efter det drar jag igång nästa arbetsrunda med boken om identitärerna. Jag har föresatt mig att fördubbla manusets omfattning på tre-fyra veckor, så det är bara att arbeta på. Tar tillfället i akt att tacka identitärer och andra som hört av sig med information och annat.
Viktig information: När ni betalar in för köpta böcker måste ni ange namn i meddelandefältet. De betalningar jag fått in är märkta med ordet "Boken" - det säger mig inget om vem betalaren är. V.v. hör av er till mig och berätta vem ni är om ni skrivit detta i meddelandefältet!
Recension av min nya bok i fredags.
.jpg)
I fredagens nummer av Nya Tider skrev Lennart Svensson på ett helt uppslag om min nya bok, Medborgaren, makten och moskén. Recensionen finns inte på nätet, men jag kan säga att jag är mycket glad för den. Saklig, redovisande, resonerande, kritisk och en läsning på allvar. Bland annat skriver Svensson:
"Nydahl gör det ingen annan svensk vänsterperson gör: ställer sig upp och säger ifrån, mot sådant som islamismen."
"Texten bjuder in till dialog."
"... ett skolexempel på hur man skriver samhällsdebatt och rapportbok, med ledigt infogande av berättarjag."
Med anledning av den fina recensionen vill jag erbjuda nya läsare boken till rejält sänkt pris. Ordinarie pris är 150:- Från och med idag kan du beställa och köpa boken för 100:- (inklusive porto) genom att skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com
söndag 13 oktober 2013
Tack till er alla
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag sände ut frågan om identitärerna i bloggen igår. Sedan dess har det rasslat till ordentligt i in-korgen. Tack till er alla. Tack för att ni anmält ert intresse. När boken närmar sig fullbordan kommer var och en av er att få ett mail med mer information och en möjlighet att beställa boken.
God söndag önskar jag bloggens alla läsare!
lördag 12 oktober 2013
Omständigheternas diktatur
Tillvarons absurditet är inte abstrakt. Varje dag ger den sig konkret
tillkänna. Kampen och kärleken som resulterar i ett nytt liv kan te sig fåfäng
i samma stund som döden hälsar på.
Bortom gott och ont finns omständigheternas diktatur. I den lever vi som vore vi fångar i tid och rum. Vi fäktar med armar och argument, men finner oss sovande i samma säng varje morgon.
Vi fördjupar oss i litteraturen och ler igenkännande. Vi samtalar oss till synes framåt men står minst ett steg längre bak när samtalet avslutats. Bortom gott och ont finns den skadade själen. Där kan en människa krossas under sin egen fjäderlätta existens.
Bortom gott och ont finns omständigheternas diktatur. I den lever vi som vore vi fångar i tid och rum. Vi fäktar med armar och argument, men finner oss sovande i samma säng varje morgon.
Vi fördjupar oss i litteraturen och ler igenkännande. Vi samtalar oss till synes framåt men står minst ett steg längre bak när samtalet avslutats. Bortom gott och ont finns den skadade själen. Där kan en människa krossas under sin egen fjäderlätta existens.
fredag 11 oktober 2013
Stor recension av min nya bok idag
I dagens nummer av Nya Tider skriver Lennart Svensson på ett helt uppslag om min nya bok, Medborgaren, makten och moskén. Recensionen finns inte på nätet, men jag kan säga att jag är mycket glad för den. Saklig, redovisande, resonerande, kritisk och en läsning på allvar. Bland annat skriver Svensson:
"Nydahl gör det ingen annan svensk vänsterperson gör: ställer sig upp och säger ifrån, mot sådant som islamismen."
"Texten bjuder in till dialog."
"... ett skolexempel på hur man skriver samhällsdebatt och rapportbok, med ledigt infogande av berättarjag."
Med anledning av den fina recensionen vill jag erbjuda nya läsare boken till rejält sänkt pris. Ordinarie pris är 150:- Från och med idag kan du beställa och köpa boken för 100:- (inklusive porto) genom att skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)
.jpg)
.jpg)

.jpg)

.jpg)

.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)

.jpg)
.jpg)