fredag 11 oktober 2013

Rädslan, friheten, arbetet

Lissabon. Foto: Lennart R.
Om jag ska leva som en människa vill jag gärna blanda det Sándor Márai kallar hjältemod med feghet. Fegheten är kanske densamma som självbevarelsedriften? Fegheten är kanske bara ett annat namn på vår rädsla? Jag vill inte vara feg i det jag skriver. Jag vill säga ifrån där jag ser förtryck och orättvisor, även om alla i min omgivning säger "tyst, du kränker en annan kultur". Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds? Om jag teg vore min rädsla definitivt ett slags feghet. Då hade jag instämt i kören som säger att allt är som det är och att ingen kan ändra på någonting. Så ser jag inte på livet. Att "jämra sig" är inte bara ett sätt att lätta sin själ, det är också ett sätt att ta ansvar inför en barbarisk omvärld.

Jag känner också en tröst i Sándor Márais ord om författarens utgångspunkt: han ska inte samla på hög (varken pengar eller andra värdesaker), "han ska i stället se till att i möjligaste mån vara fri i sitt arbete och att inte vara tvungen att skriva en enda rad som han inte har lust till. En författare ska inte ta emot någon annan lön än vad han kompromisslöst kan acceptera eller genom att behöva ta hänsyn till speciella samhälls- eller modetrender."

På ett ställe i Örtaboken säger han, att "det enda du ska bry dig om är den röst med vilken ängeln kallar och uppmanar dig till att göra ditt arbete". Jag gör det. Och jag försöker göra det i just den andan, med lite jämmer, lite feghet och med en allt oftare lätt själ. Att det blivit så, beror på att jag försöker förstå min egen rädsla, min egen skräck för framtiden och den oro den skänker mig när jag tänker på mina barn och barnbarn. Min vandring på jorden är en försumbar vindpust. Men allt det som leder framåt måste beskrivas på annat sätt, och därför fogar jag ord till ord och försöker läsa meningen i det.

torsdag 10 oktober 2013

Alice Munro

Här finns en ytterst läsvärd intervju med dagens Nobelpristagare i litteratur. Det är Paris Review som gjort den, och som alltid är det en djuplodande och omfattande intervju, där författaren bland annat säger:
"I could be writing away one day and think I’ve done very well; I’ve done more pages than I usually do. Then I get up the next morning and realize I don’t want to work on it anymore. When I have a terrible reluctance to go near it, when I would have to push myself to continue, I generally know that something is badly wrong. Often, in about three quarters of what I do, I reach a point somewhere, fairly early on, when I think I’m going to abandon this story. I get myself through a day or two of bad depression, grouching around. And I think of something else I can write. It’s sort of like a love affair: you’re getting out of all the disappointment and misery by going out with some new man you don’t really like at all, but you haven’t noticed that yet. Then, I will suddenly come up with something about the story that I abandoned; I will see how to do it. But that only seems to happen after I’ve said, No, this isn’t going to work, forget it."

Erik Grip på Vartov.

På väg in till Vartovs innergård på smärtande artritknän.
 
Igår gick jag i Grundtvigs fotspår - bokstavligt talat. För på Vartov i Köpenhamn, där den danske psalmisten fanns, firade vi Erik Grip! Det blev ett par timmar av gott umgänge, fin musik, gott vin, glada skratt och trevnad. Som enda skåningar trivdes vi bra bland våra välkomnande och generösa danska vänner. Bjuder er här på en liten bildkavalkad. Astrid Nydahls bilder.

Erik Grip inledde i talarstolen med minnen från femtio år på scenen. Skrönor och sanningar.

Erik Grip sjunger till ackompanjemang av jazzpianisten Henrik Gunde.
 
Erik och hans kära Joan

Grundtvig själv står staty på Vartovs innergård.
Här får ni också min recension av Grips senaste skiva:



Erik Grip har alltsedan tidigt 1980-tal varit min verkliga favorit bland de danska visartisterna. Han är ju så mycket mer än vissångare. Hade det inte varit för att begreppet singer/songwriter är så slitet skulle jag gärna använda det för att beskriva honom. Han har nu i femtio år stått på scenen – och det innebär ett stort antal turnéer Danmark runt och ett stort antal skivinspelningar. Mest känd i hemlandet är han för den ytterst framgångsrika Grundtvig-skivan De levendes land (som sålt i mer än 100.000 exemplar). Ett kännetecken i Grips arbete har alltid varit samarbetet med poeter av högsta klass, eller hans egna tonsättningar av klassisk poesi och psalmtexter. Han har tagit sig an klassiker som Frank Jæger, Emil Aarestrup, Adam OehIenschläger, Jeppe Aakjær, Halfdan Rasmussen och många, många andra. Han har gjort musikaliska utflykter, främst på 1990-talet, i en mer rytmiskt präglad musik, inte minst när han översatte och spelade in Ulf Lundells låtar. Men som åren gått har han alltmer kommit att utvecklas åt ett sensuellt, lyriskt håll. Det märktes inte minst i de fina psalminspelningar han gjorde med den svenske jazzpianisten Lars Jansson.

När han nu firar hela 50 år som scenartist gör han det med en omfattande Danmarksturné. Den startade den 10 augusti och fortsätter hela hösten fram till den 23 november då den avslutas i Skanderborg. Men han ger också ut denna nya CD: Viser genemm fem årtier tillsammans med den fine, danske jazzpianisten Henrik Gunde. Här fortsätter han att utforska det han påbörjade med Lars Jansson; hur visan sakta men omärkligt glider över i jazzballad, hur texten, oavsett om det är en klassiker eller en samtida text som Bo Green Jensens Fader min, får en mer markant diktion och lyfter till en berättelse för åhöraren (texten är gripande för varje människa som har ett problematiskt förhållande till fadern, och Gunde kommer in med ett mättat och stilla solo på elpiano). Samspelet mellan Grips egen gitarr, som han för övrigt spelar vackrare än någonsin, och Gundes piano fungerar utmärkt och förstärks ytterligare av de passager där de spelar var för sig (i till exempel Aarestrups Til en veninde är Grip ensam, som klassisk trubadur). I Det er i dag et vejr (med Ludvig Holsteins text) blir det särskilt tydligt hur fint pianot och gitarren samverkar. Gunde nästan droppar in sina pianoklanger i sången, ömsint och finkänsligt.


Erik Grip behöver inte bevisa något. Han har en så gedigen grund att stå på. Ändå bevisar han med jubileumsskivan att han utvecklas och förändras i en mycket positiv riktning. Jag lyssnar på den och får emellanåt en tår i ögonvrån. Det är av sådana tårar konsten gör oss mänskligare och starkare.


Erik Grip kan man läsa mer om här: http://www.grip.dk/


Pianisten Henrik Gunde kan man läsa mer om här: http://www.gundeongarner.dk/gundeongarner/Forside.html


Om en tidigare CD av Erik Grip skrev jag här.
 
 


onsdag 9 oktober 2013

Köpenhamn


Heldag med Erik Grip och hans 50-årsjubileum som artist i Köpenhamn. Besvarar mail och modererar blogg-kommentarer tidigast torsdag. På återseende!


tisdag 8 oktober 2013

EDL-ledarna Tommy Robinson och Kevin Carroll lämnar organisationen

Tommy Robinson. Fotot taget av Snaphanen,
ur min bok Black Country.
English Defence League (EDL) leader Tommy Robinson has quit the controversial anti-Muslim campaign group. The shock announcement from Robinson will rock the organisation he founded to battle militant Islam. Announcing his dramatic departure, Robinson cited far-right extremism as a reason and said he had been mulling his decision for some time. THE two leaders of the English Defence League are to end their involvement with the far right group after accepting it has been taken over by neo-Nazis.
Robinson said: “I have been considering this move for a long time because I recognise that, though street demonstrations have brought us to this point, they are no longer productive. “I acknowledge the dangers of far-right extremism and the on-going need to counter Islamist ideology not with violence but with better, democratic ideas.”
Deputy leader Kevin Carroll has also left the group, it was announced. A spokesman for Anti-extremism group Quilliam called it a “huge success.” EDL Leader Tommy Robinson Quits anti-Muslim League over Far-Right Extremists, Shock as EDL leader Tommy Robinson quits over ‘dangers of far-right extremism’, EDL leader Tommy Robinson QUITS.
EFtersom det är omöjligt att komma in på Quilliam Foundations hemsida idag får ni här hela pressmeddelandet om vad som skett:

Quilliam facilitates Tommy Robinson and Kevin Carroll leaving the English Defence League, 8 October 2013

Quilliam is proud to announce that Tommy Robinson and Kevin Carroll, the leaders of the anti-Islamist group, the English Defence League (EDL), have decided to leave the group. Having set up the EDL, infamous for its street protests, in 2009, they wish to exit this group, because they feel they can no longer keep extremist elements at bay.

Tommy Robinson said:
“I have been considering this move for a long time because I recognise that, though street demonstrations have brought us to this point, they are no longer productive. I acknowledge the dangers of far-right extremism and the ongoing need to counter Islamist ideology not with violence but with better, democratic ideas.”

Quilliam has been working with Tommy to achieve this transition, which represents a huge success for community relations in the United Kingdom. We have previously identified the symbiotic relationship between far-right extremism and Islamism and think that this event can dismantle the underpinnings of one phenomenon while removing the need for the other phenomenon.

We hope to help Tommy invest his energy and commitment in countering extremism of all kinds, supporting the efforts to bring along his former followers and encouraging his critique of Islamism as well as his concern with far-right extremism. We call all of Tommy’s former colleagues in the EDL to follow in his footsteps and also call on Islamist extremist leaders to follow this example and leave their respective groups. Tommy and Kevin believe the voice they have created can be channelled in a positive direction. Quilliam stands ready to facilitate such moves across the spectrum.

Quilliam Chairman and Co-Founder Maajid Nawaz said:
“As well as being a very positive change for the United Kingdom, this is a very proud moment for Quilliam. This represents not a change but a continuation for us, as challenging extremism of all kinds forms the basis of our work. We have been able to show that Britain stands together against extremism regardless of political views and hope to continue supporting Tommy and Kevin in their journey to counter Islamism and neo-Nazi extremism.”

We are hosting a press conference for Tommy Robinson and Kevin Carroll’s departure from the EDL at an undisclosed location in London today, 8 October 2013 at 6:30pm and will field all questions then. Entrance will be strictly conditional on the presentation of press passes; please contact media@quilliamfoundation.org or call 020 7182 7275 or 020 7182 7278 if you would like to attend and more details will be provided but please do not RSVP if you are not press.

Här kan du läsa vad jag skrev om EDL i maj 2012. Här ka du läsa min text om Helle Merete Brix och hennes kritik mot EDL.

Uppdatering: Ed West skriver i Spectator om det inträffade:
"If anything they saw themselves as a sort of Christianist organisation, and they only stumbled upon the use of Emperor Constantine’s motto (‘From this sign I will conquer’) after dropping the original idea of a Crusader Emblem. The interview was actually for a feature on the Christian influence on the European counter-jihad movement, for The Catholic Herald, which never ran for various reasons, and after the interview Lennon was off to church to prepare for confirmation as a Catholic. Curiously Joseph Pearce, the former youth leader of the National Front, left the organisation after converting to Catholicism in jail, a story he recounts in his recently published memoir, Race with the Devil. Maybe the whole Catholic guilt thing got to Robinson, too.

måndag 7 oktober 2013

Höstens mörka kvällar räddade

Det kom ett pressmeddelande idag från förlaget Tranan. För första gången har Thomas Bernhards debutroman Frost översatts till svenska (av Jan Erik Bornlid). Så fort boken kommer tar jag mig an den och återkommer förstås med recension. Så här presenteras den av förlaget:
"En AT-läkare får i uppdrag att åka till en avlägsen alpby och observera sin mentors sjuke bror, den ålderstigne och egensinnige konstnären Strauch. Uppdraget ska utföras i hemlighet och den unge läkaren utger sig därför för att vara en semestrande juridikstudent. Vistelsen blir emellertid inte som han tänkt sig. Den världsfrånvände målarens oupphörliga ordflöde genomsyrar honom och förändrar honom i grunden."
Tidigare om Thomas Bernhard här i min blogg: Fnissförtjust eller ställd inför nedrigheten. Mina priser. Heldenplatz.

lördag 5 oktober 2013

Tomas Espedal: Mot konsten (anteckningsböckerna)

Med den självbiografiskt förankrade Mot konsten (anteckningsböckerna ) introduceras den norske författaren Tomas Espedal på svenska. Typiskt nog är det ett litet förlag som står för utgivningen, LIndelöws i Göteborg.

Espedal är född 1961, debuterade 1988 och har utgivit elva prosaböcker. Mot konsten är en vacker, melankolisk och mycket gripande meditation över liv och död, tomhet och skapande, ensamhet och konst. Den berättar i jag-form om förlusten av en hustru och en moder. Författaren mister sin mor samma år som hans hustru, mamma till deras gemensamma dotter, dör. Hur överleva med dottern? Han vandrar i det han kallar ”det vita” – en symbol för just den meningslöshet som kan förknippas med djup sorg. Men det vita står också för oförmågan att skriva. Han isolerar sig, vill inte går ut ur huset. Dottern tröttnar på hans överdrivna omsorger och rentav uppmanar honom att försvinna.

I tillbakablickande avsnitt möter vi den äldsta generationen. Andra världskriget kastar sina skuggor över deras tillvaro. Men det blir aldrig en krigsskildring utan snarare en spegeleffekt av samtiden och dess vardagliga överlevnadskamp.

Espedal lyckas formulera en berättelse som fångar tre generationer och deras gemensamma kamp för det förgängliga livets värdighet och mening. Som skildring av skapandets hårda villkor är den också i högsta grad angelägen. Efter denna bok vill jag gärna läsa mer av Espedal, för den är övertygande från första till sista sidan, i sin skimrande prosa som har starka inslag av poetisk klang och äkta vemod. Till det bidrar förstås i högsta grad översättaren Jimmy Ginsby.

 

Den fjärde totalitarismen

I danska Weekendavisen recenserar Frederik Stjernfelt en nyutkommen bok om islamismen, Islamisme - en orientalsk totalitarisme, skriven av den iranske flyktingen Mehdi Mozaffari i Köpenhamn, som nu pensioneras från sin tjänst vid Århus universitet. Han gör det med denna bok som han kallar sitt tack till danskarna för att de tog emot honom när han flydde den islamistiska revolutionen i hemlandet Iran.

Stjernfelt skriver:

"I forordet erklærer han, at bogen skal udtrykke hans taknemmelighed over for danskerne, den danske stat og Institut for Statskundskab, der tog imod flygtningen fra den iranske revolution for mere end tredive år siden. Det er en flot og lærd tak. For bogen giver et betydeligt bredere og dybere perspektiv på det omstridte begreb islamisme, end vi er vant til fra almindelig debat. Mange synes at føle et ubehag ved selve ordet »islamisme«, nogle har nærmest syntes selve begrebet udtrykte islamofobi, og mange experter på muslimske lande har ikke haft Mozaffaris statsvidenskabelige overblik i bedømmelsen af islamismen. Han kalder selv sin metode for »historisk politologi« : for at kunne begribe en politisk strømning bør man både kende dens historie og sammenligne den med beslægtede fænomener. Det er velkendt, hvordan moderne islamisme har sin rod i Hassan al-Bannas grundlæggelse af Det muslimske Broderskab, Kairo 1928, for at genoprette kalifatet, der i 1924 var blevet nedlagt i Istanbul. Mozaffari trækker historien helt tilbage til islams oprindelse i 600-tallet, idet han undersøger hvilke særlige traditioner, islamismens centrale forfattere, al-Banna, Qutb, Mawdudi, Khomeini, viser tilbage til."

Det jag finner särskilt intressant är att Mozaffari visar på en betydligt längre historia för islamismen än vi är vana vid i vår debatt. Den börjar inte med broderskapet.
"Allerede i 800-tallet finder Mozaffari de første salafister, der længes tilbage til denne guldalder. Blandt skikkelser, som nutidige islamister henviser til, opregner Mozaffari Ibn Hanbal, der allerede omkring 800 bekæmpede græsk kultur og filosofi og Al-Ghazali, der omkring 1100 afviser enhver ikke-muslimsk åndsretning; krig mod vantro, fordømmelse af kættere, udbredelse af ortodoksi og opbygning af en fællesskabsfølelse mellem de rettroende er al-Ghazalis inspirerende opskrift. Ibn tamiyyas kæmper omkring 1300 for sharia i alle politiske, administrative og retlige beslutninger - han krævede i 1294 dødsstraf for blasfemi over den kristne an-Nasrani, der havde fornærmet Muhammed - en sag, der spejler sig i islamisters vrede over karikaturer og lignende i vore dage. Ibn tamiyya er også jihad'ens teoretiker, der formulerer det »sublime alternativ« : i jihad er der kun to muligheder: sejrens triumf eller martyriet som belønnes med paradis. en win-win situation. Blandt de fire muslimske lovskoler er især Hanbali-skolens radikale linje inspiration for islamismen - den ligger bag Al-Wahhabs hårde doktriner fra 1700-tallet - der igen ligger bag blandt andet al-Qaeda. Disse islamiske kilder får så fornyet aktualitet i moderne islamisme, hvor Mozaffari grundigt gennemgår hovedskikkelserne."


torsdag 3 oktober 2013

Eduardo Grutzky & Lars Åberg: Heder och samvete. En bok om hederskultur i Sverige (Fri tanke)

Man kan berätta om hederskulturen på två sätt: antingen genom att utifrån konkreta livsöden skapa en begriplig och lättillgänglig historia om ett våld och ett tvång som många människor lever under i Sverige, eller genom att på analytisk nivå visa hur hederskulturen i vårt land tagit strupgrepp på journalistiken, debatten, myndigheterna och samhället. Lars Åberg och Eduardo Grutzky har valt att kombinera de två sätten i sin bok Heder och samvete. Av det har resultatet blivit en stark, gripande och bitvis upprörande bok.

I boken berättas om fem människors situation. Samira, Nejla, Parvi, Gabriel och Fatme delar med sig av erfarenheter och smärta.  Man kan med fördel exemplifiera med några korta citat. Först Samira, om vilken de skriver: ”Samiras val har stått mellan evig exil och utstötning, ett ensamt parialiv , och ett äktenskap bestämt av andra..”, för Nejla slutar allt elände med kapitulation och äktenskap med en kusin. Parvi tog sig för egen hand bort från den här världen. Gabriel försökte förena livet som bög med tystnad men tvingades så småningom in i ett arrangerat äktenskap, ”familjen har inte längre något problem, de har fått som de ville…” - Och Fatme slutligen har brutit med sitt förflutna och lever tillsammans med en svensk kille.

Det som kanske ändå är allra viktigast med den här boken är den parallellt löpande och viktiga texten som resonerar kring hur Sverige och svenskarna agerar (eller låter bli att agera) inför dessa övergrepp. Jag känner förstås igen mycket från Lars Åbergs artiklar i Sydsvenskan och GP, där han är en av ytterst få journalister som alls tycks bry sig om vart den omhuldade ”mångkulturen” är på väg. Han argumenterar i sak och han klär av alla kulturrelativister, oavsett om de finns i kulturlivet eller i politiken. Denna bok skulle jag vilja sätta i händerna på var och en som det minsta bryr sig. Kanske kunde den också göra stor nytta bland alla de människor som funnit ett levebröd i migrationsindustrin, från förläggningar via myndigheter ända upp i de beslutande organen.

onsdag 2 oktober 2013

HÖSTREA PÅ 14 BOKTITLAR


 
HÖSTREAN IGÅNG. PÅGÅR FRAM TILL OCH MED DEN 25 OKTOBER.

Samtliga böcker nedan (men endast dessa!) ingår i årets höstrea. Priserna gäller inklusive frakt!

Böcker i danskt band 40:- styck, följande titlar:

Stormar och vilopunkter. Essäer och artiklar.
Kärlek och längtan. En bok om portugisisk fadokultur.
Ökenvandring. Essäer och prosatexter.
Kön, klass och kultur. Essäer och prosatexter.

Storformat, inbunden, hårda pärmar, tryckt på exklusivt papper, 120:-

Skrivandets portar. Samtal med Anne-Marie Berglund, Birgitta Boucht, Gabriela Melinescu, Suzanne Brøgger, Pia Tafdrup, Janne Teller, Ida Jessen, Agneta Pleijel, Agneta Klingspor och Nina Malinovski om liv och litteratur. Rikt illustrerad.

Övriga, mjukband, 30:- styck, följande titlar:

Förensligandet. Essä om det solitära livet.
Den tysta zonen. Uppföljare på Förensligandet.
Inre frihet. Ännu en bok på samma tema som de två föregående.
Öland en vinterresa. Svart-vita foton av en öländsk vinter av Astrid Nydahl med mina texter.

Till detta pris, 30:- styck, kan man också köpa två böcker jag utgivit:

Markku Paasonen: Sånger om sjunkna städer (finsk prosalyrik i översättning av Henrika Ringbom).
Vasco Graça Moura: En mörk tid i Lissabon. Gåtan Zulmira (portugisisk roman i översättning av Örjan Sjögren).

Tre titlar, utgivna 2010- 2012, kan du också köpa till lägre pris.

Alla de andra som också skrev för 60:- (essäer och dagböcker).
En centraleuropeisk afton för 60:- (brevväxling med diplomaten och författaren Alvar Alsterdal under det kalla krigets sista år).
Sextio år senare (om Israel/Palestina, Libyens "krigsvår" med mera) för 40:-

Beställ med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com
 
 

 

Rumänska skräpliv

Skräpliv. Rumänska berättelser (2244 förlag. Översättning: Jeana Jarlsbo och Anna Hedman Förord: Henrik Nilsson).
 
Allt mer av den rumänska litteraturskatten blir tillgänglig på svenska. Med utgivningen av antologin Skräpliv introduceras elva novellister i ett urval av Eva Leonte och Ingemar E. Nilsson. I ett informativt förord skriver Henrik Nilsson att de flesta av de medverkande aldrig tidigare översatts till svenska och att den kommunistiska diktaturens ofta är närvarande i texterna.
Författarna är födda mellan 1942 (Gabriela Adamesteanu) och 1980 Augustin Cupsa), och ger därför en rikt och skiftande bild av rumänsk novellkonst under en längre tid. Fem av dem är kvinnor, sex stycken är män, de har skiftande yrkeskarriärer bakom sig, men har alla en gedigen förankring i den rumänska litterära världen, både som poeter och prosaister.
Antologins höga konstnärliga kvalitet lovar mycket gott från denna europeiska litteratur i framtiden. Vackra fotografiska författarporträtt inleder varje ny text.

 

tisdag 1 oktober 2013

De danska judarnas flykt i oktober 1943

En av få bilder från flykten. Tagen av Mogens Margolinsky. Finns med i boken Landsmän.
De danska judarnas flykt uppmärksammas idag stort i Danmark. Hos oss är det förstås så gott som knäpptyst. Vi har "viktigare saker" att tala om.
For 70 år siden: Flugten til Sverige¨. Europas jøder forfølges under 2. Verdenskrig, men det lykkes langt de fleste danske jøder at flygte til Sverige i oktober 1943. De er nemlig advaret om razziaen den 1-2. oktober, og de tyske politisoldater kommer derfor til tomme huse og lejligheder. Men hvem er jøderne, der flygter, og de, der advarer og hjælper dem? Og hvordan oplever de flugten? Dyk ned i de mange personlige beretninger hentet fra arkiver og museer og lad dem selv fortælle."
Snaphanen uppmärksammar flera aspekter inför dagens minneshögtider, först och främst ett intressant tv-program som eventuellt också kan ses här i Sverige, samt med några länkar med intressanta texter.
"VISES PÅ DR.DK INDTIL: 30. OKT. 2013 Kan muligvis ses udenfor Danmark. De ikke så mange overlevende, som kan huske flugten ligesom modstandsmanden Jørgen Kieler der var ledende i organiseringen af den. Kommunal hjemmeside sætter jødernes flugt på kortet. Bruce Bawer formidler historien om Moran Jacob på engelsk i Anti-Semitism in Copenhagen.

Jyllands Postens leder: Den nye antisemitisme.
 "Den muslimske indvandring spiller en rolle, men det er for nemt at parkere hele ansvaret dér. Venstrefløjen har sit eget ansvar. Ældre jøder husker endnu en antiisraelsk demonstration, arrangeret af det nu hedengangne VS, foran det jødiske plejehjem i København, der husede flere Holocaust-overlevende. Blekingegade-banden etablerede et jødearkiv; man kan gisne om, hvad det skulle bruges til. Venstrefløjens holdning til Israel camoufleres som regel som antizionisme, men overskrider ofte grænsen til regulær antisemitisme."
Jag vill också gärna rekommendera den nyöversatta boken Landsmän skriven av historikern och chefredaktören för Politiken, Bo Lidegaard. Bokens underrubrik lyder "De danska judarnas flykt i oktober 1943", och har översatts till svenska av Margareta Eklöf (Bonniers förlag).

I Köpenhamns synagoga högtidlighöll man minnet av vad som skedde dessa dagar för sjuttio år sedan alltså.

Här skriver Kasper Støvring.


Själv utgav jag på 1980-talet en skrift med och om Kalle Berman, en av de judar i Malmö som organiserade flykten. Skriften är dessvärre sedan många år omöjlig att få tag i. Kanske något bibliotek har den.


Skriftens inledning med bild på mig och Kalle Berman utanför hans Höör-hem.

Och så bör man, för sin egen skull, lyssna till denna mycket gamla kvinna, både vad hon har att berätta och det hon spelar (med tack till Snaphanen):



Tystnad finns nämligen inte...

Foto: Anders Johansson

”Jag har hört snö falla” skriver Peter Englund i sin essä Om tystnadens historia. Han konkretiserar med att berätta om ”den plötsliga frånvaron av buller” och ett ovanligt kraftigt snöfall och säger att ljudet kom ”från miljarder kolliderande iskristaller”. Tystnad finns nämligen inte, bara en frånvaro av ljud.

Sándor Márai skriver: ”Jag säger igen: var tystlåten. Lika mycket i fred som i krig, var tystlåten”, och ”De kloka kan du prata med, men det är bara med de visa du kan vara tyst.”

Tystnaden är modernitetens främsta bristtillstånd. Tystnaden uppfattas som hotfull. Den äter sig in i den konsumerande människan och förtär henne med sitt intet. Även om vi talar om något så enkelt som en frånvaro av ljud, inser vi att det handlar om ett tillstånd som inte är normalt i det moderna samhället. Varje steg ut i det bekräftar misstanken att konsumismen har sitt eget ljud. Det ljudet finns i varje butik och gathörn. Det manifesteras som musik men är egentligen bara ett ljud som vill befrämja konsumtionen. Inte ens hos frisören eller i sjukhusets akutmottagning saknas det. Ljudet består av dunkande popmusik. I vissa lokaler är det aggressivt och högt. I andra är det nedtonat, både rytmiskt och i volym. Det som tidigare omgav bordellen med musikalisk intimitet är idag varuhusets signum. I ett sådant samhälle kan man varken höra snö falla eller att välja att vara tyst tillsammans med en vis människa. I ett sådant samhälle, i en tid som vår, kan en människa bara smälta in i massan om hon själv godtar ljuden från motorer, mobiltelefoner och musikmaskiner.
 
 
 

Där de döda andas på oss

Foto: Anders Johansson

Där de döda andas på oss väcks vi till minnen. Vi står förundrade vid stenar, gräsplättar, havsvikar där askan spridits men vi kan höra deras röster i vinden. Vi kan höra och se dem som om de aldrig hade lämnat oss. Vid min sida står mormor Sabina, med rotmossleven och de goda dofterna i trapphuset.

Hon står där bredvid mig vid Alfons grav och plötsligt förenas vi i den långa generationskedjan: mormor, mamma, jag, min dotter och Alfons: Sabina, Ylva, Thomas, Catarina, Alfons. Och inuti oss, ovan och bredvid oss, också de andra, som gjorde det möjligt, våra närmaste män och kvinnor, dem vi fostrats av, dem vi förälskat oss i och försökt något nytt med, där de döda nu andas på oss, i helgonlika skuggor över åsens rödgula trädkronor.

Kedjan är alltjämt på väg att rullas ut, den löper mot en framtid om vilken vi intet vet. I barnbarnens blickar och skratt ser vi konturerna av något som kanske kunde kallas hopp. Vi vet inte om det finns något fog för sådana drömmar.

Vi vet bara hur det varit tidigare, vi vet hur mormor, farmor, mamma och morfar, farfar och pappa levde, hur de fick sträva för att nå förbi sina egna länkar...