fredag 20 september 2013

Idag intervjuas jag av Mikael Jalving

I dagens Jyllands Posten intervjuas jag av Mikael Jalving om den allmänna flyktingamnesti som Sverige beslutat om när det gäller syrier som tar sig hit. Jag skulle inte använda en så drastisk rubrik som tidningen valt, men här är intervjun i sin helhet (tack till Steen).

Sverige er et nyt Syrien

 af  Mikael Jalving

Betingelserne for rigtig store problemer er allerede til stede i Sverige, vurderer den svenske forfatter Thomas Nydahl.
 
Som den eneste regering i EU har den borgerlige svenske regering givet politisk asyl til alle syrere, der allerede opholder sig i eller kommer til Sverige. Den svenske forfatter Thomas Nydahl, som er aktuel med bogen "Medborgaren, makten och moskén", der beskriver et Europa, hvor der tages stadig større hensyn til imamernes og moskéernes særkrav, er mildest talt ikke imponeret.
 
Jeg spørger ham, hvad problemet er med den generelle amnesti til syrerne.

»Problemet kan beskrives på flere måder. Selv om man medgiver, at syrerne er hårdt ramt af den borgerkrig, som drives frem af islamister og andre grupperinger, hvor al-Qaeda tillige repræsenteret, så må man indse, at den automatiske asylret, som inkluderer permanent opholdstilladelse i Sverige, er en katastrofal vej for vores land.« 

»Sverige er det eneste EU-land, som vælger at gøre sådan. For det første betyder det, at ingen andre EU-lande - eller USA og Canada - vil få syriske flygtningestrømme. Hvorfor skulle syrerne søge at komme andre steder hen, når de ved, at de er sikre på at komme ind i Sverige? For det andet indebærer en generel amnesti, at man samtidig får mange uønskede elementer: krigsforbrydere, spioner, alment kriminelle og personer, som end ikke er syrere, men fremviser et syrisk pas. Man tør næsten ikke påpege, at et stort antal af dem, der allerede er kommet til Sverige, udgør et "logistisk problem". Hvor skal de bo, hvor skal de få skole-og institutionspladser, hvem skal betale deres mad, tøj, sygesikring, tandpleje osv.? Vi må gå ud fra, at det er svenskerne, der får regningen.

« Er problemet blot logistisk og økonomisk? »Nej, ingenlunde. Men den officielle løsning er udtryk for en helt særlig svensk tilgang. Når den svenske regering viser sin "humanitære side", skal det altid være spektakulært. Vi har set det før, f. eks. under krigen på Balkan i 1990' erne, hvor Bosnien og Kosova genererede de største flygtningestrømme.

I stedet for at udstede tidsbegrænsede opholdstilladelser indtil krigen er slut, vælger svenske regeringer uanset partifarve som regel desperat at give generel amnesti. Sådanne panikbeslutninger bliver et stort problem på længere sigt - økonomisk, kulturelt, politisk. Der findes allerede en tra-fik af jihadister, som rejser fra Sverige ned til fronten for at slås, og vi ved fra tidligere krigserfaringer, at disse mennesker skaber problemer efter krigen. Men de ansvarlige sover i timen, ja, de opfordrer endda syrere til at rejse illegalt til Sverige vha. menneskesmuglere.«

Det overrasker mig ikke. Hvorfor overrasker det dig?

»Det overrasker mig ikke, men det er bemærkelsesværdigt, at en svensk politisk elite afstår fra at lære af tidligere erfaringer, som om de for alvor tror, at denne gang skal det nok gå godt. Glem ikke, at vi parallelt med de syriske flygtninge har en import af såkaldte "uledsagede flygtningebørn", hvilket indebærer en daglig tilkomst af unge mænd fra Somalia og Afghanistan.

Mht. somalierne har regeringen ligeledes udstedt en generel amnesti, som giver ret til familiesammenføring, hvilket forøger antallet yderligere. I min lille hjemby, Kristianstad i Skåne, sker der en radikal forøgelse af somaliske familier. Så det er jo ganske logisk, at man fra officielt svensk hold opmuntrer den kriminelle og globale menneskesmuglingsindustri.«

Risikerer Sverige at blive en slags Syrien?

 »Sverige er de facto et Syrien. Med det mener jeg, at landet består af så store, nye etniske og religiøse minoriteter, at betingelserne for rigtig store problemer allerede er til stede. Vi har en stor gruppe syriske kristne, vi har både sunni-og shia-samfund, vi har arabiske, afrikanske og asiatiske minoriteter, som vokser eksplosivt. Hvert eneste af disse minisamfund har lært sig den svenske lektie om at "stille krav" og vil blive betydelige kravsmaskiner, som dræner økonomien og den demokratiske samtale. Den svenske offentlighed har længe lidt under syriske tilstande: Meningskontrol anvendes som våben til at dølge kritiske røster.«
 
 ***

Igår skrev Karen Jespersen om saken i Berlingske:
"Sverige har nærmest givet en fribillet til syriske flygtninge, der nu strømmer til landet i meget stort tal. Danmark skal tage imod flygtninge. Men ikke på en måde, der er ødelæggende for det danske samfund. Flygtningenævnet besluttede i går, at man fremover kan få asyl i Danmark uden at være personlig forfulgt, hvis man kommer fra de dele af Syrien, der er hårdest ramt af borgerkrigen. Det kan få uoverskuelige konsekvenser: Antallet af flygtninge fra det borgerkrigsplagede land kan blive så stort, at det kan være svært at håndtere. Og en del af dem, der kommer, kan være rabiate islamister, som vil øge faren for terror i Danmark.
Det er ikke gætterier. Tværtimod kan man blot vende sig mod Sverige for at få et helt konkret billede af de konsekvenser, som beslutningen vil få. I Sverige har man nemlig for nylig besluttet at gøre det, Danmark nu gør: De asylansøgere, der kommer fra Syrien, får groft sagt automatisk permanent opholdstilladelse. Det har med det samme betydet en stærk stigning i antallet af asylansøgere fra Syrien. På hjemmesiden for den svenske udlændingestyrelse - Migrationsverket - kan man læse tallene for de tre første uger af september. Her er antallet af asylansøgere steget fra under 300 om ugen i begyndelsen af september til over 700 i midten af måneden. Sverige får nu flere asylansøgere på en enkelt uge end Danmark får på tre-fire måneder."
Du kan läsa hela hennes artikel här.
 
 

HÖSTREA PÅ 14 BOKTITLAR

HÖSTREAN IGÅNG. PÅGÅR FRAM TILL OCH MED DEN 25 OKTOBER.

Samtliga böcker nedan (men endast dessa!) ingår i årets höstrea. Priserna gäller inklusive frakt!

Böcker i danskt band 40:- styck, följande titlar:

Stormar och vilopunkter. Essäer och artiklar.
Kärlek och längtan. En bok om portugisisk fadokultur.
Ökenvandring. Essäer och prosatexter.
Kön, klass och kultur. Essäer och prosatexter.

Storformat, inbunden, hårda pärmar, tryckt på exklusivt papper, 120:-

Skrivandets portar. Samtal med Anne-Marie Berglund, Birgitta Boucht, Gabriela Melinescu, Suzanne Brøgger, Pia Tafdrup, Janne Teller, Ida Jessen, Agneta Pleijel, Agneta Klingspor och Nina Malinovski om liv och litteratur. Rikt illustrerad.

Övriga, mjukband, 30:- styck, följande titlar:

Förensligandet. Essä om det solitära livet.
Den tysta zonen. Uppföljare på Förensligandet.
Inre frihet. Ännu en bok på samma tema som de två föregående.
Öland en vinterresa. Svart-vita foton av en öländsk vinter av Astrid Nydahl med mina texter.

Till detta pris, 30:- styck, kan man också köpa två böcker jag utgivit:

Markku Paasonen: Sånger om sjunkna städer (finsk prosalyrik i översättning av Henrika Ringbom).
Vasco Graça Moura: En mörk tid i Lissabon. Gåtan Zulmira (portugisisk roman i översättning av Örjan Sjögren).

Tre titlar, utgivna 2010- 2012, kan du också köpa till lägre pris.

Alla de andra som också skrev för 60:- (essäer och dagböcker).
En centraleuropeisk afton för 60:- (brevväxling med diplomaten och författaren Alvar Alsterdal under det kalla krigets sista år).
Sextio år senare (om Israel/Palestina, Libyens "krigsvår" med mera) för 40:-

Beställ med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com



torsdag 19 september 2013

Ännu en gång hälsade döden på

Ängeln Gabriel
För en månad sedan föddes en liten pojke i släkten, den här gången på A:s sida. Han mådde inte bra och opererades ganska omedelbart efter förlossningen. Vi var nere i Lund och hälsade på honom när han var en dryg vecka gammal, då han flyttats från intensiven till barnkirurgen. Då såg det hoppfullt ut.

Operationen hade lyckats och föräldrarna, de unga två, kände att det kanske hade vänt. Vi åkte hem på gott humör, tacksamma över att ha fått vara med och se en nyfödd liten människa. Han var vacker där han låg och kikade med stora mörka ögon. Undrande, frågande blickade han på omgivningen.

Bara några dagar senare kom dråpslaget. Vid en ny operation hade man sett att hela tarmsystemet upphört att fungera. Han skulle inte överleva. Dryga två veckor tog det. Ingen näring fick han, bara morfin och vätska. Igår kväll somnade han in. Han hade redan döpts till Gabriel. Jag tror inte det var en tillfällighet att de valde det namnet.

Gabriel (גַּבְרִיאֵל, hebreiska Gavri'el, tiberiansk hebreiska Gaḇrîʼēl, latin Gabrielus, grekiska Γαβριήλ, Gabriēl, arabiska جبريل Jibrīl eller جبرائيل Jibrail, arameiska Gabri-el, bokstavligen "Herre, av Gud", egentligen en Herre, som är "av Gud") anses inom de abrahamitiska religionerna vara en ärkeängel och tros tjäna som sändebud från Gud.

onsdag 18 september 2013

Tina Persson: Till nattens gudinna

Tina Persson läser dikter i Kosova. Foto: Stefan Nilsson
Tina Perssons nya diktsamling, Till nattens gudinna, har den intressant underrubriken Sånger från en sjunken kontinent, och kallas för ett diktcollage. Boken är Tina Perssons femte, efter debuten 2005 med Sjunger mig in i dig.

Det som här blir en röd tråd hämtar sin näring och sina inspirationskällor i det antika Grekland, och leder fram till dagens ekonomiska och sociala katastrof i EU-nationen som blir alltmer utmärglad och vars folk går på knäna.

Mytologin är ett bärande element. Den kvinnliga namnges och känns igen. Gudinnornas namn känner vi igen. Men att vara ett vittnesbörd i denna berättelse är också att som vittne bära en konkret börda. Den löper djupt nerifrån människans historia och famnar de konkreta, samtida krigsförbrytelserna. Kvinnor ligger på marken med bortslitna kläder och kängor på de blottade magarna, och man behöver aldrig tvivla på att det är militära kängor.

Vilken den sjunkna kontinenten är får man fundera över, alldeles självklara svar ges inte i poesin. Men i min läsning kan den vara både den "manliga" krigskontinenten och den penningstinna och profithungriga konsumtionsideologin. Under alla omständigheter rör de sig mot antingen kaos eller undergång.

Marmorn, också den som likt damm lägger sig i poetens mun, tycks vara beständig, något som följer med hela den månghundraåriga resan, och när Tina Persson besvärjer samtiden kan polisens tårgas också bidra till att vi ser det som pågår:

"Igår stod jag som en blind i stadens larm, orörlig:
Mina ögon sved av tårgasen och den brutna
marmorstenen; kanske är jag ännu förblindad
men inte utan röst och tunga: jag förmår sjunga."

Det är just detta - förmågan att sjunga - som bär Tina Perssons poesi. Att hon både läser och på annat sätt framträder på scen är logiskt. Och jag vet att den vanliga stela läsningen är en omöjlighet, en sådan lyssnar man inte till. Poesin har ju vingar, och poeten måste fälla ut dem! Tina Persson gör det, också i den nya boken, övertygande, både smärtsamt och vackert.

"- Lyssna till stenarna, sa herden
vid Preveli gamla kloster på Kreta
Lyssna! och de kommer att tala

Bergen skriver inte heller förgäves
sina hårt sammanpressade brev
om lerans flykt utmed sluttningarna

Nu lossnar allt igen som hudflagor, som
om en titanisk hand kliade jordskorpan, se!
Husen närmast rymden blöder ur fönsterna"


Tina Perssons bok kan beställas med ett mail: freja@mac.com
Mer upplysningar om författaren och hennes olika verk finns på freja.as/tina



Mohamed Omar: Skymning öfver Upsala (Björkmans förlag)

Det första som slår mig sedan jag läser Mohamed Omars nya diktsamling, den verkliga lyrikdebuten enligt poeten själv, är att han med sina ömsinta, ibland kärleksfulla, personporträtt visar på en ovanlig människokännedom. För Omar är det de udda, de utstötta, sjuka eller mystiska, som är de verkligt intressanta människorna och det är i deras sällskap eller historiska skugga han rör sig i denna Uppsalaförankrade bok.

För den i högsta grad politiska människan Mohamed Omar måste detta vara som en annan värld, en annan del av personligheten. Missförstå mig inte, det finns mycket av det politiska i hans dikter, men de närmar sig det mänskliga utifrån helt andra perspektiv än de politiska. Om politiken präglas och bestäms av dogmerna och teorierna kan man säga att Omars poesi präglas och bestäms av det djupast mänskliga som finns, nämligen den mellanmänskliga förståelsen och sympatin. Jag är inte överraskad över att han lever ut denna attityd bland illaluktande filosofer och språkgenier, halvmultna löv, mumifierade katter, svarta och röda baroner, klosettpalats, nattliga taximiljöer och inte minst i sällskap med sin afrikanska pappa, han som väljer att bli kallad Kung Lear. Hans miljöer befinner sig i den andra änden av salongspoesins eller de högstämda litterära kretsarnas. Han står jordiskt förankrad som en hederlig, gammeldags skald som inte tvekar att deklamera sina dikter i sällskap som andra skulle fly.
Vad är det då för typ av dikt vi möter hos Mohamed Omar? Låt mig ge några konkreta exempel.
Den inledande dikten, Herr Omars antikvariat, är inte alls ett självporträtt, utan berättar om en antikvariatsbokhandlare han möter när han är arbetar för städfirman Partena Clean:
”Mannen där inne, han påminner om någon jag känner./Jag kallar honom Herr Omar, för fezens skull, /och för sirligheten i hans sätt./ Han försvinner in genom en dörr/ som stått på glänt hela tiden/ till ett innersta rum”
Här anar man en ton som bär drag av mystik, och därmed har man hunnit uppfatta ett för samlingen viktigt element redan i första dikten.
I Apeiron får vi möta Fritz, mannen som var med vid åtskilliga disputationer och som alltid begärde ordet, mannen som behärskade grekiska, latin och hebreiska.
”Få tog vad han hade att säga på allvar./ De flesta undvek honom./ Man rynkade på näsan, delvis eftersom han luktade illa.”
Omar betraktar honom som ”mer än ett original, han var en äkta mystiker”:
”Fritz menade nämligen att människan/ till sitt innersta väsen är gudomlig./ Hennes ande är oändlig.”
I dikten Geijers tanke får vi möta poeten när han jobbar på vaktmästeri och tar sina rökpauser tillsammans med mamman, och i Min pappa, Kung Lear får vi möta den afrikanske man som blev hans styvpappa. Det är en stark dikt som ytterst handlar om identitet och tillhörighet.
”Pappa berättade att jag hade sextio kusiner i Afrika./ Det gjorde mig glad och stolt./ Jag föreställde mig att mina kusiner såg ut som massajerna./ Svepta i röda skynken.”
I dikten berättar Omar också om Stokley Carmicheals besök i Uppsala 1967. Han kom som representant för Svarta Pantrarna. Här visar Omar hur elegant han kan smyga in ett gammalt tidningsreferat i en dikt utan att det känns det minsta konstigt.
Till sist vill jag nämna den dikt som jag kanske tycker allra bäst om i samlingen, det är också bokens sista, Statisten. Här visar Omar hur man med till synes lätt hand och enkla penseldrag kan förmedla en stämning som pendlar mellan mystik och dröm. Poeten lånar hem en film, Lasse Åbergs Repmånad. Han ser den med sina söner och en av dem tycker sig se pappa som statist i filmen. Jodå, det stämmer nog, också poeten känner igen sig själv. Men filmen är inspelar när poeten bara var tre år gammal! I filmen ser han ut att vara minst sjutton. Hur det går ihop? Det tänker jag inte berätta. Den som läser Mohamed Omars nya, starka diktsamling får förstås veta svaret. Och får därtill en rad fina, lyriska upplevelser. Om inte den här diktsamlingen blir både omtalad och lovordad vet jag inte vad som är fel i det litterära undantagslandet Sverige.
 
 

tisdag 17 september 2013

Ljubitza. Chile, Skåne, Spanien

Med Ljubitza och hennes yngsta dotter Kathya för några år sedan i Viby.
18 september är Chiles nationaldag. Varje år den dagen sänder jag en rad till Ljubitza. Hon är min fosterdotter och kom till mig när hon var en mycket ung flicka. Idag är hon en medelålders kvinna, bosatt i Spanien med sina två döttrar (Cindy, den äldsta, är min guddotter).




Ja, jag saknar dem mycket. Men jag lyssnar till Victor Jara och minns varför de kom till Sverige.

Om jag visste hur skulle jag göra hennes livshistoria till en bok. Det skulle bli både intressant och spännande läsning. Och den skulle säga mycket om svensk flyktingpolitik. Skälet till det är att jag och en hel drös andra skåníngar slogs hårt för att hennes familj skulle få stanna i Sverige då det begav sig (1980-tal). Men den historien skulle också förändra hela min syn på sant och falskt. Tack och lov för Ljubitza, flickan från Antafagasta i Chile som blev skåning och sedan spanjor!



Bea Uusma: Expeditionen. Min kärlekshistoria (Norstedts)

Bea Uusma. Foto: Anna-Lena Ahlström
Jag fick ett recensionsexemplar av Bea Uusmas efterlängtade Expeditionen. Min kärlekshistoria. Den utkommer imorgon. Men detta blir en minirecension med förhinder och en dag i förväg. Ty boken jag fick visade sig vara en "textversion" som utgörs av en drygt 200 sidor lång, men liten bok i danskt band - där hela bildmaterialet tagits bort.

Är detta ny svensk förlagspolicy - den riktiga boken till kunderna och en stympad version till kritikerna? Nå, jag har köpt den riktiga utgåvan och den lär anlända inom kort. Ändå skriver jag här nu att Uusmas bok är en sådan ovanlig företeelse, därför att den är skriven utifrån brinnande passion och ohejdbar entusiasm. Det är en bok för var och en av oss som känner äventyret och det oväntade som en daglig del av våra hjärtslag. Det är en bok för oss som hellre söker upp det av människan oformade än springer runt i shoppinggallerior.

Bakgrundshistorien har jag sett henne berätta både i Babel och Go´kväll. Det har säkert ni med. Den bubblar av skapandeglädje. Ingen kan motstå hennes charm och förmåga att skapa en förståelse för varför hon tvingades skriva den här boken.

Uusma berättar i tv om en tråkig fest där hon råkar ta fram en bok: "Med Örnen mot polen. Andrées polarexpedition år 1897". Hon snor boken med sig hem, sjunker in i den och saken är klar: hon måste själv reda ut vad som skedde då expeditionen misslyckades. Boken är ett fint växelspel mellan Uusmas egna utforskningar, resor, läsningar, studier och våndor å ena sidan och skildringen av själva expeditionen, den misslyckades som dödade de tre männen. Dessutom berättar den om hennes unika stund på Vitön, den lilla landbit det nästan är omöjligt att nå fram till. Uusmas uppgift är att försöka förstå varför de tre männen dog när de väl kommit till Vitön efter att ballongen kraschat. De hade ju allt de behövde, inklusive mat! De olika teorierna diskuteras - Uusma är läkare och förmår navigera mellan de vetenskapliga teorierna.

Nu väntar jag på att den riktiga boken ska komma med posten. Och jag är samtidigt så glad och tacksam att ha fått läsa texten. Att jag sätter en fråga i marginalen beror helt och hållet på förlagets beslut att ge ut två versioner. Inte fasen vill man vara utan bildmaterialet!

Så här presenterar förlaget de två olika utgåvorna:
"Expeditionen. Min kärlekshistoria ges samtidigt ut i två utföranden: en textbok i mjukband och en påkostad illustrerad utgåva med foton, teckningar, kartor och ett omfångsrikt extramaterial."


Bristande dialog?

Den senaste veckan har jag fått många kommentarer i mina bloggposter om identitärerna. Jag kan förstå om ni är besvikna på obefintliga svar från mig. Det finns en enkel förklaring: jag arbetar vid en annan dator som saknar uppkoppling, för att där få den arbetsro jag behöver för boken. Kommer till den uppkopplade datorn bara för att kika i e-posten samt för att lägga in anlända kommentarer. Jag hoppas på er förståelse.

Nytt danskt slag mot yttrandefriheten

Firoozeh Bazrafkan
Igår dömdes den Iransk-födda, danska konstnären Firoozeh Bazrafkan enligt den så kallade "racisme-paragraffen" (Se definition nedan och smaka på varje ord! Detta är Danmarks motsvarighet till vår "hets mot folkgrupp"), sedan hon i sin blogg skrivit att 
"jeg er meget overbevist om, at muslimske mænd i meget stort omfang verden over både voldtager, mishandler og slår deres døtre ihjel"
Lars Vilks kommenterar klokt:
"Kanske bör man kräva certifiering av äkta rasister. Ett sådant certifikat kan t ex komma genom ett domslut. Idag fick Danmark den vägen en rasist. Konstnären och debattören Firoozeh Bazrafkan fälldes för hets mot folkgrupp (efter att ha blivit frikänd i första instans). Hon har iransk bakgrund men en sådan autenticitet duger inte längre eftersom vi ser ett genomslag för vad man kan benämna ”rasism i det utvidgade fältet”. Bazrafkan behöver inte se detta som en stor olycka, som just konstnär och debattör är det bättre att bli fälld än friad. Det gynnar hennes kritiska projekt. Men när vi lever i ett samhälle (i det här fallet är förhållandena desamma i Danmark och Sverige) där man stämplar in brottslingar på det sättet kan man inte säga annat än att vi lever i farsens tid."
Det som nu hänt Bazrafkan är ytterligare en spik i yttrande- och tryckfrihetens kista. Imamer och andra islamistiska krafter gnuggar händerna, allt tycks gå enligt deras schema och önskemål. Också i Danmark.

§ 266 a. Den, der ved Udspredelse af falske Rygter eller Beskyldninger forfølger eller ophidser til Had mod en Gruppe af den danske Befolkning paa Grund af dens Tro, Afstamning eller Statsborgerforhold, straffes med Hæfte eller under formildende Omstændigheder med Bøde. Er Rygterne eller Beskyldningerne fremsat i trykt Skrift eller paa anden Maade, hvorved de er naaet ud til en større Kreds, er Straffen Hæfte eller under skærpende Omstændigheder Fængsel indtil 1 Aar.


måndag 16 september 2013

Specialerbjudande hela september

Tripoli, Libyen. Foto: Thomas Nydahl
Till och med den måndagen den 30 september säljer jag två böcker till specialpris. (Priset gäller endast denna period). 

Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com om du vill köpa böckerna i samlat paket.

Paketet innehåller:

1/ Min nya bok Medborgaren, makten och moskén. Ursprungligt pris 150:-
2/ Föregående bok i ämnet: Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren & islamiseringen. Ursprungligt pris 150:-

Det samlade priset för dessa två böcker är alltså 300:- Men under september får du båda böckerna för endast 150:- inklusive frakt. Det innebär i praktiken att du får den föregående boken helt gratis.

Här en presentation av Sextio år senare.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden. Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte.

Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som utkom hösten 2013, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.



Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen. 1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah (en liten poäng i sammanhanget är att stadsnamnen Tel Aviv och Ramallah betyder "Vårens kulle" respektive "Guds höjd"). Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009. Återblickar från 1980- och 1990-talen.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.

"Under 2000-talet har Nydahl intensifierat sin utgivning. Han förmedlar, numera främst på bloggen, insiktsfulla och initerade rapporter från politik och litteratur, utifrån en internationell horisont. Styrkan i den här boken ligger i det dubbla perspektivet: hur han klarar av att vara både analytisk och privat, att han bryter det objektiva med det subjektiva. Det är också skrivet stillöst – utan skyddande barriärer, men hela tiden i växelverkan mellan balanserat sakligt och engagerat hetsigt. Han avstår också från förenklingen i sitt sätt att presentera det som är komplext och svårt. Det här är en bok som blir ett dokument av både tiden, våren 2011, och människan Thomas Nydahl, våren 2011, med förgreningar bakåt. Här skriver han klarsynt om de problem som mångfalden levererar – en växande fientlighet mellan människor. Det är också fientligheten i sig som han vänder sig mot, inte mångfalden, och att därför söka billiga poänger om politisk inkorrekthet är bara att ställa sig i tjänst åt dumheten. Jag känner få svenska intellektuella som är lika öppna för intryck från andra kulturer, som är lika nyfikna inför just den mångfald som erbjuds från hela världen (alltså den som är större än den anglosaxiska)." (Bernur)


Här en presentation av Medborgaren, makten och moskén.
”Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.” Lars Vilks


Min nya bok heter Medborgaren, makten och moskén. Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav. Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.
Den senaste utvecklingen i Egypten och Syrien är konkreta exempel på vad som händer när Muslimska Brödraskapet och andra salafister griper makten eller för krig i avsikt att störta en regim. Egypten står på randen av ett katastrofalt inbördeskrig. Syrien hotas av en USA-ledd invasion efter den senaste tidens eskalerande krigföring. Syrierna flyr i hundratusental och hotar nu också det som var en fredlig och framtidstroende kurdisk region i Irak.

Ur innehållet: Från socialism och panarabism till jihad och islamism, Wafa Sultan och den hatande guden, I krigets hus, Yttrandefriheten och islamismen, Fay Weldon och Salman Rushdie, Den franske islamologin Gilles Kepel, Om en tunisisk bloggares erfarenhet av ”arabiska våren”, Till frågan om ”islamofobin”, Religionskritikern Anders Johansson, Fjordman, Eastwood och Brodsky, Finns det svenska Jihad-krigare?, Om David Goodharts angrepp på den brittiska multikulturen, Finsk och dansk kritik av islams makt, Besa - ett hedersbegrepp bortom islam, En dansk kulturminister om det totalitära och islamismen, Från folkhem till demontering, Att stena otrogna, Beslan-massakern och mycket mer.
 
Några röster om boken:

”Tystnaden kring muslimsk kriminalitet upplever Nydahl som ett tecken på beröringsskräck. Svenska medier är livrädda för associationer som kan misstolkas. Men alternativet är väl ändå värre: ”Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte 'isolerade' (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar.” Går han för långt? Det vet vi inte förrän det har blivit för sent. Som han visar har det blivit mer kutym i Sverige att angripa kristendomen än islam. Med sin bok visar Nydahl att vi måste fortsätta ifrågasätta det som är fel – vi måste fortsätta värna de demokratiska värderingarna, till vilket pris som helst. Med Ciorans ord: ”Man är en demokrat av förnuftet”.” Bloggaren Bernur, Björn Kohlström
 
”Frankrike och Sverige är i flera viktiga avseenden mycket olika. Det är därför betänksamt att de två länderna är så lika i ett väsentligt stycke: i båda länderna har rädslan slagit rot och drivit etablissemanget till tystnad och eftergifter. Det är i och för sig inte förvånande att folk blir rädda, framför allt att journalister, författare, bildkonstnärer med flera, som vet att kolleger redan är under dödshot. Men fruktan för islamistiskt våld har gripit också den breda allmänheten efter alla bombdåd som riktats mot anonyma civila. Och vad värre är: det politiska korrekta har lagt munkavle även på debatten på kaféer och andra offentliga platser. Jag hör ofta folk säga att de inte vågar säga sin mening om islamismen. De vet att de då blir stämplade som "reaktionärer", "rasister", "islamofober" eller annat ännu värre. Alltså håller man tyst.” Jan Valdelin, Frankrike.



"Detta är en bok med intryck från en process som författaren bedömer som farlig: hur aktiva islamister i Västerlandet kräver större hänsyn till egna intressen och makt i de områden man kontrollerar, och ibland blir våldsamma. Man kan se det på ytan, som folk med konstiga kläder. Eller försöka gå djupare. Undertiteln är ”Betraktelser & anteckningar”, men jag undrar om inte den verkliga undertiteln kommer som rubrik på första sidan: ”Från socialism och pan-arabism till jihad och islamism”? Det är ju där som en del av problemet ligger. En ganska hoppfull utveckling omkring östra och södra Medelhavet föll sönder och ersattes av ibland väldigt mörka krafter. Revolutionerna blev kontrarevolutioner. Och detta sköljer över till Europa. Ett Europa som dessutom är i kris. Att ta det här ämnet är som att vandra in i ett minfält, som att utan skyddsnät eller livlina försöka gå på flera knivseggar samtidigt (ursäkta staplandet av liknelser). För Nydahls del så är avsvärjandet av alla religiösa och politiska band väl detsamma som att balansera utan återförsäkringar. Ibland tycker jag balansen är bra, ibland inte – konstigare än så är det inte." Bloggaren Björnbrum.

”Det är ingen linjär skildring vi möter, ingen faktabok med otvetydiga analyser, ingen stridsskrift. Snarare är det en personlig genomgång av Nydahls egna upplevelser av islam och debatten omkring, uppblandat med frukten av ett intensivt läsande av bland annat kända namn som Ayaan Hirsi Ali, Helle Merete Brix, David Goodhart, Salman Rushdie och Fay Weldon. Bilden som framkallas är fasetterad, men förstås knappast ljus. För den som själv läst mycket i ämnet och deltagit i debatten fungerar nog Nydahls bok mer som en summering och repetition än som en aha-upplevelse. Men även som sådan är den betydelsefull. Den tydliggör ett skeende som när man tittar tillbaka torde upplevas som totalt absurt. Där minsta kritik av utvecklingen omedelbart kan stämplas såsom varande uttryck för rasism och fascism. Hur den västliga intelligentian lagt sig platt för en växande religiös/politisk kraft. Och där tystnaden växer i denna anpassningens kölvatten.” K. Karlsson, Dispatch International.

torsdag 12 september 2013

I minne och smärta

Barnbarnet Vera på sjuårscykeln. Vad kommer hon att minnas av detta nu?
Idag fyller min äldsta dotter trettiåtta. Hon föddes två år efter min första son, som alltså blev fyrtio i år.

Jag satt hos läkaren igår och fick två kortisonsprutor i knäna. Kom att fundera på vilka minnen jag bär från sjuttiotalet, då tre av mina sex barn föddes, då jag var både en anställd löneslav och senare en frilansande kulturjournalist.

Vad hade kunnat göras annorlunda? Hur hade jag kunnat agera för att redan då ha minskat på smärtan och konflikterna?

Man kan inte göra någonting ogjort, men man kan i sina minnen sortera bort sådant som är ofelbart skadligt och istället koncentrera sig på det som gjorde oss till de människor vi är, på gott och ont.

Idag är alla mina barn vuxna människor.

Barnbarnen skänker glädje och mening åt vardagen, också när den är rent fysiskt plågsam.

Det blir säkert en tur i helgen till byn där flera av barnen och barnbarnen bor, för att gratulera äldsta dottern och för att plocka äpplen till vinterns mos och sylt.

Jag hejdar mig steget. Jag ser mig om.

Ingenting kan göras ogjort. Men varje ny dag kan jag påverka i rätt riktning. Med vilja och moral tänjer jag på de begränsande villkoren. Kikar ut i friheten.

onsdag 11 september 2013

Ulf Bergqvist: Fado. En vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag)

På svenska finns det inte mycket skrivet om den portugisiska fadomusiken. Jag gav själv ut den första svenskspråkiga boken i ämnet, Kärlek och längtan, 2004. Min uppföljare Musiken som föddes bortom haven utkom 2006. En av få som verkligen satt sig in i fadokulturen är Ulf Bergqvist. Tillsammans med honom utgav jag Lissabon. Miljöer, människor, musik 2008. När jag själv slutade skriva i Lira om fado axlade Bergqvist den rollen och han är, så vitt jag vet, den enda som idag har de djupgående kunskaperna om fadons historia, samtidigt som han är uppdaterad och kunnig om de senaste händelserna och personerna. Ulf Bergqvists egen bok Fado har utkommit i år och jag har läst den med mycket stort intresse. Eftersom vi inte har samarbetet i bokform sedan 2008 vågar jag påstå att jag kunnat läsa den utan förutfattade meningar. Också utan medvetna personhänsyn kan jag skriva om den, eftersom det är så ovanligt med människor som gått på djupet i studier av denna mycket säregna, portugisiska stadskultur med rötter i flera olika folkliga traditioner, i och utanför Lissabon, i och utanför Portugal.

Boken tar sin början i historien, genom att teckna ett porträtt av musikens geografi, ursprung och utveckling. Här håller sig Bergqvist till kända källor och historieuppfattningar, så som de framläggs i både portugisiska och engelskspråkiga standardverk. Han berättar om det som skiljer Coimbra-traditionen från huvudfåran som alltid är rotad i Lissabon. På ett enkelt och övertygande sätt visar han att också denna fattigfolkets kultur fått utlöpare i helt andra miljöer, både i den akademiska, ofta övre medelklass som Coimbra och universitetsmiljön erbjöd, och i den globala scenkulturen och turnerandet.

Det som började i rännstenen och fick sin självklara boning i fadohusen kunde sedan, inte minst med renässansen på 1980- och 1990-talen bli en del av en internationell konsertkultur. Ulf Bergqvist är en människa som gärna framställer saker metodiskt och överskådligt. Därför är det också alldeles logiskt att han på ett par ställen i boken gör katalogtexter av sina kunskaper. Det gäller både i förteckningen av viktiga termer och begrepp i fadon, samt om musikerna och den tillgängliga litteraturen och fadon på cd och dvd.

Han har ett fint mellanavsnitt där han samtalar med åtta av de relativt unga och idag både uppskattade och väletablerade fado-artisterna. De som finns med är Ricardo Ribeiro, Mafalda Arnauth, Pedro Moutinho, Joana Amendoeira, Marco Rodrigues, Cuca Roseta, Rodrigo Costa Felix och Maria Ana Bobone, samtliga artister som jag själv håller mycket högt. Dessa samtal ger boken en personlig ton som jag tycker mycket om. Och särskilt viktigt att notera är att han här lyfter fram andra artister än de som ständigt omskrivs i vår egen press (där Mariza blivit den självklara artisten eftersom hon gör tämligen frekventa gästspel i Sverige) och som ändå varit på turné, i vissa fall också här i Sverige. Joana Amendoeira lyckades jag 2006 i samarbete med lokala musikarrangörer få till en bejublad och fullsatt konsert i Kristianstad. Att ta del av dessa åtta intervjuer är intressant ur flera olika aspekter, inte minst när de ger sin syn på tradition kontra förnyelse. 

Maria Ana Bobone vill jag avslutningsvis citera, när hon besvarar författarens fråga om fadons förnyelse genom att ta upp nya teman. Så här säger hon:
”Jag tror det är en viktig uppgift att tonsätta den goda poesin. Här var förstås Amália en pionjär när hon drog in den stora poesin i fadon. Men jag tror inte att fadon behöver förändras så mycket. Det som folk fascineras av i fadon är ju mycket gammalt – men det är för den skull inte föråldrat. Vi måste se till att behålla den där hemliga ingrediensen som gör fadon unik.”
Det är min kursivering i hennes svar. Jag menar att de flesta som recenserar fado i dagspressen helt missat "den där hemliga ingrediensen" och istället bedömer fado-artisterna utifrån mer generella, populärkulturella kriterier.

Med Ulf Bergqvists arbete Fado har vi nu på svenska ett standardverk som ger både sammanhangen, strukturen, historien och nuet samlat. Fadons historia är en oerhört fascinerande berättelse om hur fattigfolket steg för steg skapade sin egen musikaliska kontext i starkt känslomässiga, melankoliska melodier och texter. Att fado-begreppet kommer från latinets fatum (öde) är en självklarhet. Men för att förstå hur detta hänger samman i tid och rum kan man med fördel följa Bergqvist utmed den spännande resans nedslag i olika epoker och miljöer.


Kan man utgöra vänster- eller högeropposition?

Sartre & de Beauvoir, en till vänster, en till höger
Kan man utgöra ett slags vänster- eller högeropposition i det postmoderna samhället och på avgörande sätt förändra det? Jag har tvivlat i många år och mitt tvivel blir bara starkare.

Det parlamentariska system där olika politiska åskådningar skulle brytas mot varandra, bilda koalitioner och bygga, förändra och utveckla samhällen, har i Sveriges fall istället förvandlas till ett enda politiskt maktblock: Sjupartiet.

Jag avstår från att delta i de parlamentariska valen av just det skälet. Det som en gång i tiden var en militant kommunistisk rörelse har förvandlats till en socialdemokratisk svans, som med sina små patetiska markeringar bara försöker framstå som radikalare än det parti de troget följer sedan årtionden.

Det som en gång i tiden var överhetens politiska organisation, högerpartiet, har förvandlats till en åskådning som ligger närmare medelklassens socialliberala värderingar än någon annan, en åskådning som varken är medveten om sin tradition eller sin uppgift utan försöker göra alla glada med lite lagom fluffiga fraser.

Adorno skrev redan i Minima Moralia, att
"sådana intellektuella som har alla politiska argument mot den borgerliga ideologin på sina fem fingrar undergår en standariseringsprocess, som med hjälp av deras anpassningsberedskap trots alla åsiktsskillnader för dem så nära den förhärskande mentaliteten att deras ståndpunkt till slut blir helt godtycklig, egentligen bara en fråga om hårfina preferenser eller om hur de bedömer sina framtidsutsikter".

Så: istället för att utgöra ett slags radikal opposition förbereder vänstern sig nu för framtiden som ministrar. Framtidsutsikterna för de egna funktionärerna är alltid viktigare än det idébygge som allt startade med.

Om den småborgerliga idyllen kan beskrivas med hjälp av IKEA-sålda tryck av van Gogh-målningar (Adorno är inne på den tanken långt före IKEA), så krossas den hur lätt som helst av varje epoks despot, eller som just Adorno formulerade det:
"Stalin behöver bara harkla sig, så stoppar de både van Gogh och Kafka i sopnedkastet".

***

11 september är dagens datum.

11 september 1973: den USA-regisserade kuppen i Chile.
11 september 2001: Islamismen träder in på den västerländska arenan som krigare av nya dimensioner.
11 september 2003: Anna Lindh mördas av en serbisk nationalist.

Tre ismer: imperialismen, islamismen och nationalismen.

tisdag 10 september 2013

Birgitta Holm: Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni. Rut Hillarp: Dagboken. I urval av Birgitta Holm. Båda utgivna av Atlantis förlag.

I många år var Rut Hillarp för mig ett av många namn som fungerade som referenspunkt bakåt i den poetiska svenska historien. Men mer än ett namn var hon inte. Hon ingav samma respekt som så många av de andra.

Birgitta Holm, professor i litteraturvetenskap, kritiker och föreläsare, har flera uppmärksammade författarbiografier bakom sig, om bland andra Fredrika Bremer och Sara Lidman. När hon öppnar portarna till Rut Hillarps liv och gärning blir det en spännande resa in i det slags tillvaro som – inte alltid med lyckat resultat – vill förena erotiken med konsten, utsvävningen med arbetet. Jag läser Hillarps dagböcker med stort intresse och finner en livsväg som är både inspirerande och avskräckande.

Det finns alltid något djupt tilltalande med poetens frihetsdröm, och något som skrämmer eftersom det hotar att rasera den grund vi i vardagen bygger vår tillvaro på. Holm sätter fokus på detta redan i titeln på sin biografi: poet och erotiskt geni.

Jag ska här inte upprepa biografiska fakta. De finns i boken. Låt mig istället börja med att plocka en intressant passage ur Hillarps dagbok:

”Kan mycket klart skilja på orgasmer av fysiskt o psykiskt ursprung. När ditt ansikte utlämnas åt din lidelse eller blir hårt: då behöver jag inte känna nånting där nere för att få en urladdning. Ofta ser du ut som en blundande o leende katt: då känner jag ömhet, och kan förstås också njuta sensuellt.”

I denna anteckning kan man ana något som ofta förekommer hos Hillarp: en hängivelse som omfattar hela kroppen, hela själen. Hon röjer ofta en masochistisk sida, hon vill lida när hon njuter. Är det inte också en aspekt av poesin: att det är ett lidande att sätta ord på det man erfar? Lidandet kan vara en väg till klarhet. Man kan se njutningens två sidor, både de som har fysisk och de som har psykiskt ursprung.

Mycket av dagböckerna handlar om hat, smärta, underkastelse. Hillarp berättar hur hon klär sig utmanande och åker till att en man för att ligga ”med honom i hat”.

Det är en viktig sida av personligheten. Att blotta sig helt. Att säga också det fula man bär inom sig. Därmed kan jag också tona ner den rent estetiska skönheten i hennes skapande. Jag anar att där finns något annat. I dikten Fedra heter det:

”Vågorna rullar min plåga.
Afrodite, dödsgudinna,
vem såg ditt ansikte naket utan att förskräckas.
Dina ögon är lika tomma som hans händer.”

Och i dikten Förbjuden färd:

”Med tänder och naglar klamrar vi oss fast vid våra gestalter,
förgäves.
Demoner och änglar har tagit oss i besittning
ur våra djup.”

Slutligen ett citat ur dikten Brynhild morgon:

”Nej, tala inte!
Jag vill bara minnas din röst.
Och din hand som
andas kring min nacke
och förvandlar mig.

Mina ögonlock omsluter
ljusa sjöar.
Solen rinner upp ur mitt sköte.”

Dessa två volymer utgör en rik och spännande resa in i ett författarskap. Kanske kan de rentav bidra till att Rut Hillarps konstnärskap – poesin och fotokonsten - inte glöms bort.