måndag 9 september 2013

Rochus Misch: Jag var Hitlers livvakt – det sista vittnet berättar (Natur & Kultur, översättning av Per Nyqvist).


Med anledning av att den här bokens författare, Hitlers livvakt, just avlidit kommer här en repris:

När jag började läsningen av Rochus Mischs självbiografiska berättelse Jag var Hitlers livvakt (nedtecknad av Le Monde-journalisten Nicolas Bourcier, med originaltiteln J´etais garde du corps d´Hitler) blev jag skeptisk. Vad skulle den tjäna till, vad kunde den tillföra av kunskap om den tyske diktatorn och massmördaren?

Snart nog blev jag varse att boken inte alls har den ambitionen. Misch berättar snarare på ett avslappnat men totalt humorbefriat sätt om sin tjänst. Han gjorde sitt arbete. Han lydde. Han ifrågasatte ingenting. Han varken såg eller hörde något anmärkningsvärt (först efter kriget blir han "förskräckt" över vad som skett med judarna). Han noterade att Hitler var samlad, lugn, vänlig och generös. Nej, jag överdriver inte, det är så Misch beskriver åren med Hitler.

Det som ändå gör boken intressant är att den, i alla fall för mig, visar på den djupa klyftan mellan de offentliga talen, paraderna och retoriken i propagandan å ena sidan och vardagslivet i staber och sammanträdesrum å den andra. Misch är ju menig soldat, men trots allt utvald att ingå i den styrka som ska skydda och tjäna Hitler dygnet runt oavsett om han befinner sig i Berlin eller vid fronten. Han noterar vem som kommer och går, har tycks ta tid på mötena och noterar att de blir kortare efterhand som det tyska nederlaget närmar sig. Hitler dricker sitt te. Ibland har han sällskap av en sekreterare. Allt närmare gryningen stannar han uppe, ”det verkade som om han arbetade mycket” noterar Misch.

Finns det ett enda inslag av hjältemod i denna berättelse om Tusenårsrikets innersta politiska och militära krets? Nej, det är bara rädsla och feghet de utstrålar. De sista dagarna i bunkern blir ändå det mest minnesvärda i läsningen, här ser vi hur nazisterna högsta höns tar farväl av varandra, antingen för att fly söderut eller utomlands, eller bita av giftampullen som Goebbels och hans hustru, eller skjuta sig som Hitler och hans Eva. Det blev mest män som Rochus Misch som fick ta straffen – i hans fall nio år av lägertillvaro i Sovjetunionen. Som berättelse om detta fungerar hans minnesfragment väl så bra.


Tankar i Tosteberga

Tosteberga. Foto: A.N.
Med svår värk i knäna och med diskbråcket mullrande i högersidan kom jag idag för första gången denna sommar till Tosteberga. Ett avsked till sommaren. Det hade redan börjar blåsa upp, så det blev till att sätta sig på läsidan. Ett av hamnens vackraste hus var till salu.

Allt detta struntade såväl kor och får som hästar i. De gick eller låg där de brukar gå eller ligga. En rovfågel lyfte från en liten kant av havet.

Väl hemkommen insåg jag att det kanske blir att ligga i samma hamn ett bra tag nu. Att inse att rörligheten är begränsad och att anpassa sig efter det. Med posten kom TLS och en nyutgiven pocketversion av den engelska översättningen av Ismail Kadares roman The Concert, som handlar om den dramatiska sommaren 1978, då de albanska kommunisterna - och därmed nationen - bröt med den sista viktiga allierade, Folkrepubliken Kina och det kinesiska kommunistpartiet. Jag bodde i Durrës och Tirana den sommaren och fick se förloppet på plats och är därför lite extra nyfiken på Kadares skildring.

Engelsmän, amerikanare, fransmän och andra i maktens korridorer drömmer sina våta bombdrömmar. Och jag kan inte hejda mitt förakt för dödens köpmän. Först säljer engelsmännen sarin till Assad-regimen (x). Sedan blir de upprörda när den används! Vad hade Blair, Cameron och andra spetsar i London trott att man skulle ha dessa kemiska stridsmedel till? Nöjde de sig med tanken att Assad "bara" tänkt använda dem i ett storkrig mot Israel? Var det så USA tänkte när de utrustade Irak och Saddam-regimen med kemiska stridsmedel (eller var de bara ämnade att använda mot Iran? Rumsfeld var i alla fall där på högtidligt besök i dessa smutsiga vapenaffärer). Om de tänkte så är förstås deras ständiga solidaritetsförklaringar med Israel cyniskt och spekulativt hyckleri, som visar att penningen alltid går före moralen. Också sina allierade kan man sälja ut, om det lönar sig, och det är i så fall inte första gången i historien. Hela den arabiska våren och dess fasansfulla och preliminära facit är ju exempel på sådan politik.

Putins gångna vecka har också ekat av krigsretorik. Om nu Putins regim sätter kraft bakom orden och angriper amerikanska krigsskepp i Medelhavet, vad sker då? Det varken vågar eller vill jag tänka på. Men nog finns det skäl för rejäl misströstan och oro.

Jag går tillbaka in i litteraturen. Inte minst för min vinterbok som jag vänder och vrider på. Inne i litteraturen kan jag få små och korta stunder av vila. Man orkar inte stirra världens dårskap i ögonen alltid.

(x) Med anledning av Lasse O:s kommentar vill jag här göra en uppdatering.

Jag inser att det inte var särskilt sofistikerat av mig att formulera meningen ovan som jag gjort. Men det har ju den senaste veckan publicerats en mängd artiklar som hävdar just detta. Här bara ett exempel. Följ gärna länken. I artikeln kan man bland annat läsa (understrykningarna är mina):
"BRITAIN allowed firms to sell chemicals to Syria capable of being used to make nerve gas, the Sunday Mail can reveal today. Export licences for potassium fluoride and sodium fluoride were granted months after the bloody civil war in the Middle East began.
The chemical is capable of being used to make weapons such as sarin, thought to be the nerve gas used in the attack on a rebel-held Damascus suburb which killed nearly 1500 people, including 426 children, 10 days ago. President Bashar Assad’s forces have been blamed for the attack, leading to calls for an armed response from the West.
British MPs voted against joining America in a strike. But last night, President Barack Obama said he will seek the approval of Congress to take military action. The chemical export licences were granted by Business Secretary Vince Cable’s Department for Business, Innovation and Skills last January – 10 months after the Syrian uprising began.
They were only revoked six months later, when the European Union imposed tough sanctions on Assad’s regime."

Även om inget är nytt under solen har jag som sagt svårt att dölja mitt förakt för dödens köpmän.


Nina Bouraoui: Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grate Bokförlag, övers. Maria Björkman)

Eftersom jag inte betraktar riktig litteratur som färskvara ber jag att få börja den nya veckan med att påminna er om en av de absolut intressantaste rösterna i samtida fransk litteratur.
 
Jag har just varit vaken en natt och läst den senaste, till svenska översatta boken av Nina Bouraoui, Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman). För varje ny bok jag läser av henne blir min övertygelse allt starkare, vi har här att göra med en av den moderna franska litteraturens verkligt stora namn. Våra kyssar är avsked kom i original så sent som 2010 (på svenska 2011). Utifrån ett slags motto har hon i den nedtecknat minnen av människor hon älskat och/eller älskat med, av föremål och platser som blivit som en kärlek för henne. Mottot lyder:  
”Åtrån är inte fristående. Den är mångsidig och hemlighetsfull. Den är till genom andra människor och för andra människor. Jag har gått tillbaka till män, kvinnor, föremål och bilder som har skapat den människa som jag är.”
Åter möter vi en kvinna som har nära till sin åtrå. Den går som en röd tråd genom författarskapet. Det som lyser allra starkast här är de fragment som söker sig ända ner till femårsåldern. Ännu fler kretsar kring de alldeles tidiga tonåren. Det förvånar och gläder mig att en författare så övertygande kan skildra sina första sexuella känslor så starkt som hon gör. Kanske kan människor i allmänhet också göra det. Själv minns jag ingenting av sexualitet från barndomen. Det är först när puberteten förvandlar allting som också den erotiska åtrån fäster som ett minne. Nu är ju Nina Bouraoui inte en fackförfattare. Hela hennes gärning är skönlitterär, också när det är konkreta, levande människor och egna erfarenheter hon skriver om.
 
Eftersom Nina Bouraoui är bisexuell får vi möta kärlek både till män och kvinnor, även om kvinnorna dominerar. Med Kärlekens geografi (2008) chockade hon enligt egen uppgift många av sina läsare. Den skildrar en kärlek till en av hennes läsare, en man. Lesbiska kvinnor anklagade henne för förräderi. Det är förstås komiskt, som om människor trodde att en författare har ett slags kontrakt med sina läsare, ett kontrakt som går ut på att hon aldrig skulle få överraska eller förvåna.
 
Jag skrev bland annat:
” Ramberättelsen är enkel och rak: Nina Bouraoui signerar böcker i en bokhandel. Platsen är Lausanne. Läsaren P. kommer fram, berättar att han blivit hjälpt av hennes tidigare böcker, inte minst Dagboken. Han tackar henne för det. Genast uppstår ett slags åtrå hos författarinnan. P. är en yngre, vacker man som genast blir drömmen om kärleken för henne. Boken är dedicerad till P.M. Sambandet mellan berättelsen, författarinnan och den unge konstnären från Schweiz är uppenbart: ”Jag drömde om en framtid med honom (…) Jag var rädd att förlora mitt minne av honom (…) Jag älskade också att han befann sig så långt ifrån min blick”. Det som börjar som ett voyeuristiskt sökande på nätet från hennes sida – hon vill läsa och se allt som har med honom att göra - utvecklas så småningom till en daglig mailväxling mellan de två. De håller en distans, kallar varandra för Ni, och betonar därmed också respektfullt åldersskillnaden. Hon är medelålders, han är hela sexton år yngre. Men som originaltiteln antyder så övergår denna distans till de två älskandes intimitet och förnamn.”
Här finns hela den text jag skrev i min blogg.
 
Tillbaka till Våra kyssar är avsked. Det är just denna mänskliga nyfikenhet och utforskandet av den egna personen som gör så starkt intryck hos Nina Bouraoui. Jag kan läsa hennes prosa som om den var poesi. Jag vill därför bjuda bara på lite exempel:
”Jag åtrår hennes förlåtelse och sedan åtrår jag min hämnd. Min sorgsenhet följer ingen logik.”
”Det hade tagit tid innan hon kände sig trygg hos en kvinna. Hon kom från männen som man kommer från ett land.”
”Som man skulle ha kunnat fråga en alkoholist eller en narkoman om hans eller hennes beroende frågade en väninna som jag inte träffat på femton år, vid busshållplatsen på Rue de Turenne, i en solstrimma som tycktes skilja oss från resten av världen: - Har du slutat med kvinnor?”
”Jag vävde en framtida åtrå, lättsinnig inför det okända.”
”Jag kysser dig som första vidagen.”
Att läsa en sådan prosa är att själv, som läsare och betraktare, förflyttas bakåt i tiden, till de dagar som var åtråns och icke-rädslans. Det är stort för mig. Jag ska genast börja om från början och läsa Våra kyssar är avsked.
 
 
 

söndag 8 september 2013

Från djurens värld: en familjetragedi

Duvan på Landön. Foto: Astrid Nydahl
Under sommaren som gått har vi sakta men säkert etablerat en form av ordlös kontakt med ett duvpar på Landön. Varje gång vi kom dit flög en duva och satte sig alldeles intill oss, en halv meter upp i grenverket. När den började attackflyga mot mig fick vi en första insikt: det måste finnas ett bo någonstans i trädet. För en månads tid sedan fick vi bekräftat: där uppe låg duvhonan på ägg, dag efter dag. Duvhanen kom flygande för att ge henne mat. Vi var rörda av det vi såg. Och sedan vi bytt plats för våra kustsittningar till andra sidan trädet lät hanen oss vara ifred, vi utgjorde inte längre ett hot.

När vi satt där i lördags kände jag genast att något var fel. Det kom aldrig någon duvhane inflygande till boet. Vi såg att honan låg där. Men hon var märkligt stilla. Efter en timmes tid, fortfarande utan påhälsning från hanen, kastade jag lite grus upp i trädet för att se om hon reagerade. Ingenting hände. Jag förstod att hon var död.

Söndagens besök bekräftade: hon låg exakt likadant, orörlig. Och så började tankarna mala: kan det vara så att hanen blivit dödad eller dött helt odramatiskt. Ligger då en duvhona kvar på äggen, oförmögen att skaffa mat? Eller kan honan ha dött och hanen därmed övergivit boet? Jag vet alldeles för lite om fåglars beteende, men blev mycket berörd av detta. Jag läste mig idag till att både hanen och honan ruvar äggen, så vem av dem som ligger död i boet kan jag alltså inte säkert veta. Bilden ovan tog Astrid av hanen när han en gång i somras började komma ner från trädet och liksom inspektera oss på nära håll.



Det är här jag fördjupar mig....

Just nu läselever jag i en Uppsalamiljö jag inte vet ett skvatt om.

Jag läser inte en rad för att jag måste.

Jag läser för att jag vill.

Men jag har bestämt mig för att läsa Mohamed Omars återkomst till poesin - den verkliga debuten kallar han den själv - därför att jag både måste och vill.

Boken utkommer först 18 september.

Så jag läser och funderar. Och denna anteckning har jag gjort:
"Om politiken präglas och bestäms av dogmerna och teorierna kan man säga att Omars poesi präglas och bestäms av det djupast mänskliga som finns, nämligen den mellanmänskliga förståelsen och sympatin. Jag är inte överraskad över att han lever ut denna attityd bland illaluktande filosofer och språkgenier, halvmultna löv, mumifierade katter, svarta och röda baroner, klosettpalats, nattliga taximiljöer och inte minst i sällskap med sin afrikanska pappa, han som väljer att bli kallad Kung Lear. Hans miljöer befinner sig i den andra änden av salongspoesins eller de högstämda litterära kretsarnas. Han står jordiskt förankrad som en hederlig, gammeldags skald som inte tvekar att deklamera sina dikter i sällskap som andra skulle fly."
Så, är du intresserad, så kan du läsa en utförlig recension av Omars diktsamling här i bloggen om tio dagar. Här kan du läsa hans egen presentation.


lördag 7 september 2013

Anne Wiazemsky: Ett avgörande år (Elisabeth Grates bokförlag, översättning av Ragna Essén)

NY BOK. Det finns författare man gärna fortsätter att följa sedan man första gången läst dem. Anne Wiazemsky är en sådan. Det är Elisabeth Grates bokförlag som utger hennes böcker på svenska och det är jag tacksam för. Den förra boken jag läste av henne, Mitt Berlinbarn, är en oförglömlig bok. På svenska finns också En handfull människor, Lovsånger till kärleken och Debutant. Den nya boken heter Ett avgörande år. Egentligen ska man inte recensera böcker man läser under sjukdomsinflytande. Men jag skriver i alla fall om den, för att ge ett litet tips på en personlig bok om kärlek och konst, som för mig varit trösterik under veckor av smärta och elände. Det lustiga är att förlagets egen presentation av boken kunde tjäna som den bästa också för mig, i all sin saklighet. Så här skriver förlaget:
 "En junidag 1966 skickar Anne Wiazemsky ett beundrarbrev till den hyllade filmregissören Jean-Luc Godard. Ett år senare är de gifta och Anne på väg att bli en av den den franska nya vågens stjärnor. Om deras möte och första år tillsammans, om uppbrottet från familjen och om livet som ung student i en politiskt omvälvande tid berättar Wiazemsky frispråkigt i Ett avgörande år."

Men jag har förstås annat att tillägga. Författarinnan Anne Wiazemsky är vid denna tid endast en flicka i övre tonåren. Hon är student med ett klart uttalat intresse för filmens välrd (hon har debuterat som skådespelerska i en film av Robert Bresson, Min vän Balthazar). Hon bestämmer sig för att först brevvägen och sedan rent fysiskt inleda en flirt med sin stora idol, filmregissören Jean-Luc Godard. Det går riktigt bra. Han kommer till Anne Wiazemskys väninnas föräldragods (jodå, här rör vi oss i de socialt högre sfärerna) och flirten börjar anta karaktär av kärlek, passionerad och äkta. Han är förvisso precis dubbelt så gammal som hon. Men det är verkligen ingen hinder.

Det märkliga med den här cinematografiska självbiografin är att Anne Wiazemsky tycks skriva som om hon fortfarande kunde göra sig till tonåring. Hon är, som Jan Myrdal underströk i Barndom att man måste vara, åter den människa hon då var, därför att man måste göra sig till denna tonåring för att berätta hennes historia trovärdigt. Myrdal lyckades i Barndom, Anne Wiazemsky lyckas i Ett avgörande år. Hon och Godard blir verkligen ett kärlekspar och hon blir en av den nya franska filmvågens firade stjärnor. Deras äktenskap ska komma att hålla i tolv år, längre än de flesta europeiska "normaläktenskap" håller idag.

Nu är Anne Wiazemsky inte minst känd för att vara barnbarn till nobelpristagaren François Mauriac, ett förhållande som sätts särskilt under lupp i Mitt Berlinbarn. Så man kan förstås läsa hennes böcker bara utifrån en skvallerfaktor. Här är det name-dropping så det stänker om det. Men om man läser henne så går man miste om något viktigt; konkret i fallet med den här boken går man miste om alla de kärleksfulla nyanser som utmärker hennes berättelse om passionen för filmen och till filmregissören som blev hennes man. Man ska då inte heller glömma att hennes boktitel, Ett avgörande år, kastar sin skugga över en politiskt och existentiellt het period i franskt samhällsliv. Studentrevolten och de stora strejkernas tid stod för dörren, den revolutionära vänstern skulle göra sin entré både i Frankrike och det övriga Europa. Till vilken nytta då? Ingen alls, skulle man idag kunna sammanfatta. Men litteraturen och filmen från den epoken lever vidare. Det bevisar inte minst Elisabeth Grates utgivning av Anne Wiazemskys författarskap.




Det finns en enda slutstation vi delar oavsett om vi vandrar, cyklar, åker buss och tåg eller bara förflyttar oss i fantasin: bårhuset.


fredag 6 september 2013

Jämna plågor och klaustrofobi

Ekenabben vid Hammarsjön, klockan åtta i morse. Foto: A. Nydahl
Efter några veckors mer eller mindre infernaliska plågor kopplade till diskbråcket skulle jag idag som första patient - alldeles för tidigt - göra en magnetkameraundersökning. Jag steg upp - alldeles för tidigt - till en stilla och ljudlös morgon. Efter morgontvätt och en kopp kaffe kom jag till sjukhuset kvart över sju. Halv åtta kallades jag in, fick byta mina kläder mot en tunn, blå sjukhusrock och låsa in värdesakerna. Inne vid magnetkameran drog jag mig till minnes en tidigare undersökning som varit hur enkel som helst.

Så jag lade mig, fick proceduren förklarad för mig och sedan ett par hörlurar med skvalmusik. Mannen körde igång båren och jag kom in med huvudet i kameran. Precis som förra gången tänkte jag. Men då säger han: "Nu åker du in!" och så åkte båren in med hela min kropp. Jag blundade och tänkte att det ordnar sig. Men när jag öppnade ögonen förstod jag att kameratunneln var alldeles intill kroppen och jag fick en akut panikattack och kunde bara hojta "Ta ut mig genast!". Det gjorde han, lade sin hand på min axel och sa: "Du är inte ensam Thomas, det är många som inte klarar detta." Jag skämdes. Men vad skulle jag göra? Aldrig någonsin mer en magnetkamera. Och så fick jag förklarat för mig att den förra undersökningen var en datortomografi då faktiskt bara övre delen av huvudet fördes in.

Ekenabben vid Hammarsjön, klockan åtta i morse. Foto: A. Nydahl
Nedstämd och besviken på mig själv kom jag till Hammarsjön klockan åtta på morgonen. Det var knäpptyst, solen hade inte ens hunnit över trädtopparna. Där drack jag kaffe och åt min frukost. Aldrig förr har jag suttit där så dags på dagen. Det var en magisk stund. Men väl hemma igen blev jag ensam med smärtorna. Morfinet är enda trösten. En dålig tröst. Och så får jag vänta till nästa vecka då kanske min läkare finner en annan väg.

Specialerbjudande hela september

Från och med fredagen den 6 september och fram till och med den måndagen den 30 september säljer jag två böcker till specialpris. (Priset gäller endast denna period). 

Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com om du vill köpa böckerna i samlat paket.

Paketet innehåller:

1/ Min nya bok Medborgaren, makten och moskén. Ursprungligt pris 150:-
2/ Föregående bok i ämnet: Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren & islamiseringen. Ursprungligt pris 150:-

Det samlade priset för dessa två böcker är alltså 300:- Men under september får du båda böckerna för endast 150:- inklusive frakt. Det innebär i praktiken att du får den föregående boken helt gratis.

Här en presentation av Sextio år senare.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden. Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte.

Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som utkom hösten 2013, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.



Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen. 1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah (en liten poäng i sammanhanget är att stadsnamnen Tel Aviv och Ramallah betyder "Vårens kulle" respektive "Guds höjd"). Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009. Återblickar från 1980- och 1990-talen.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.


Här en presentation av Medborgaren, makten och moskén.
”Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.” Lars Vilks


Min nya bok heter Medborgaren, makten och moskén. Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav. Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.
Den senaste utvecklingen i Egypten och Syrien är konkreta exempel på vad som händer när Muslimska Brödraskapet och andra salafister griper makten eller för krig i avsikt att störta en regim. Egypten står på randen av ett katastrofalt inbördeskrig. Syrien hotas av en USA-ledd invasion efter den senaste tidens eskalerande krigföring. Syrierna flyr i hundratusental och hotar nu också det som var en fredlig och framtidstroende kurdisk region i Irak.

Ur innehållet: Från socialism och panarabism till jihad och islamism, Wafa Sultan och den hatande guden, I krigets hus, Yttrandefriheten och islamismen, Fay Weldon och Salman Rushdie, Den franske islamologin Gilles Kepel, Om en tunisisk bloggares erfarenhet av ”arabiska våren”, Till frågan om ”islamofobin”, Religionskritikern Anders Johansson, Fjordman, Eastwood och Brodsky, Finns det svenska Jihad-krigare?, Om David Goodharts angrepp på den brittiska multikulturen, Finsk och dansk kritik av islams makt, Besa - ett hedersbegrepp bortom islam, En dansk kulturminister om det totalitära och islamismen, Från folkhem till demontering, Att stena otrogna, Beslan-massakern och mycket mer.
 
Några röster om boken:

”Tystnaden kring muslimsk kriminalitet upplever Nydahl som ett tecken på beröringsskräck. Svenska medier är livrädda för associationer som kan misstolkas. Men alternativet är väl ändå värre: ”Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte 'isolerade' (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar.” Går han för långt? Det vet vi inte förrän det har blivit för sent. Som han visar har det blivit mer kutym i Sverige att angripa kristendomen än islam. Med sin bok visar Nydahl att vi måste fortsätta ifrågasätta det som är fel – vi måste fortsätta värna de demokratiska värderingarna, till vilket pris som helst. Med Ciorans ord: ”Man är en demokrat av förnuftet”.” Bloggaren Bernur, Björn Kohlström
 
”Frankrike och Sverige är i flera viktiga avseenden mycket olika. Det är därför betänksamt att de två länderna är så lika i ett väsentligt stycke: i båda länderna har rädslan slagit rot och drivit etablissemanget till tystnad och eftergifter. Det är i och för sig inte förvånande att folk blir rädda, framför allt att journalister, författare, bildkonstnärer med flera, som vet att kolleger redan är under dödshot. Men fruktan för islamistiskt våld har gripit också den breda allmänheten efter alla bombdåd som riktats mot anonyma civila. Och vad värre är: det politiska korrekta har lagt munkavle även på debatten på kaféer och andra offentliga platser. Jag hör ofta folk säga att de inte vågar säga sin mening om islamismen. De vet att de då blir stämplade som "reaktionärer", "rasister", "islamofober" eller annat ännu värre. Alltså håller man tyst.” Jan Valdelin, Frankrike.



"Detta är en bok med intryck från en process som författaren bedömer som farlig: hur aktiva islamister i Västerlandet kräver större hänsyn till egna intressen och makt i de områden man kontrollerar, och ibland blir våldsamma. Man kan se det på ytan, som folk med konstiga kläder. Eller försöka gå djupare. Undertiteln är ”Betraktelser & anteckningar”, men jag undrar om inte den verkliga undertiteln kommer som rubrik på första sidan: ”Från socialism och pan-arabism till jihad och islamism”? Det är ju där som en del av problemet ligger. En ganska hoppfull utveckling omkring östra och södra Medelhavet föll sönder och ersattes av ibland väldigt mörka krafter. Revolutionerna blev kontrarevolutioner. Och detta sköljer över till Europa. Ett Europa som dessutom är i kris. Att ta det här ämnet är som att vandra in i ett minfält, som att utan skyddsnät eller livlina försöka gå på flera knivseggar samtidigt (ursäkta staplandet av liknelser). För Nydahls del så är avsvärjandet av alla religiösa och politiska band väl detsamma som att balansera utan återförsäkringar. Ibland tycker jag balansen är bra, ibland inte – konstigare än så är det inte." Bloggaren Björnbrum.

”Det är ingen linjär skildring vi möter, ingen faktabok med otvetydiga analyser, ingen stridsskrift. Snarare är det en personlig genomgång av Nydahls egna upplevelser av islam och debatten omkring, uppblandat med frukten av ett intensivt läsande av bland annat kända namn som Ayaan Hirsi Ali, Helle Merete Brix, David Goodhart, Salman Rushdie och Fay Weldon. Bilden som framkallas är fasetterad, men förstås knappast ljus. För den som själv läst mycket i ämnet och deltagit i debatten fungerar nog Nydahls bok mer som en summering och repetition än som en aha-upplevelse. Men även som sådan är den betydelsefull. Den tydliggör ett skeende som när man tittar tillbaka torde upplevas som totalt absurt. Där minsta kritik av utvecklingen omedelbart kan stämplas såsom varande uttryck för rasism och fascism. Hur den västliga intelligentian lagt sig platt för en växande religiös/politisk kraft. Och där tystnaden växer i denna anpassningens kölvatten.” K. Karlsson, Dispatch International.

torsdag 5 september 2013

Om hygienhysteri och alzheimer, Vattenrikets författare och Vilks inför en beväpnad "konstnär"


Anslagstavla, Nogersund. Foto: TN
Eftersom alzheimer är alltför vanligt förekommande i min släkt - min egen mamma dog i sjukdomen endast 64 år gammal - läser jag vad jag kommer över i ämnet. Idag rapporterar Guardian om en ny forskningsrapport:
"In their report which was published in the journal Evolution, Medicine and Public Health, the researchers concluded that hygiene was positively associated with risk of Alzheimer's disease. Countries with a greater degree of sanitation and lower prevalence of pathogens had a higher burden from the disorder. Countries with a greater degree of urbanisation and wealth also had higher Alzheimer's burdens.
Whether hygiene causes the pattern is not yet clear – cleanliness or infectious disease might be associated with some other factor – but the team does have a speculative hypothesis for how the two factors might be linked.
Exposure to micro-organisms – good and bad – is important for the body to develop proper immune responses.
The researchers' "hygiene hypothesis" suggests that as societies have become cleaner, the reduced level of contact with bacteria and other kinds of infectious agent might stall the proper development of important elements of the body's immune system such as white blood cells. The team suggests that developing Alzheimer's might be linked to autoimmune disease, in which the body's immune system attacks itself.
"Alzheimer's disease (AD) shares certain etiological features with autoimmunity," the researchers wrote in the journal Evolution, Medicine and Public Health. "Prevalence of autoimmunity varies between populations in accordance with variation in environmental microbial diversity. Exposure to micro-organisms may improve individuals' immunoregulation in ways that protect against autoimmunity, and we suggest this may also be the case for AD."
För ett antal år sedan påpekades ett liknande samband gällande barnallergier. Det handlade då om en jämförande studie i Sverige och Baltikum. På andra sidan Östersjön är barnallergierna fortfarande ovanliga, i Sverige är de extremt vanliga. Hygienhysterin som boven i båda fallen? Duschningsterapin, hygienprodukterna, tvålarna, parfymerna - allt sammantaget som den västerländska människan ägnar sig åt dagligen måste förstås få någon form av bieffekt. Vid sidan av "renheten" uppstår kanske just det som rapporten kallar för brist på mikroorganismer. Intressant är det under alla omständigheter.

***

Imorgon är det premiär för en ny app som finns att låna på Naturum i Kristianstad. I den presenteras åtta författare som verkat eller verkar i Kristianstad, och det ges exempel på författarnas texter om det unika Vattenriket. Jag är mycket glad att få vara med i detta sammanhang. Bland de övriga, levande eller döda, finns Birgitta Trotzig, Eva Ström, Olle Hammarlund, Eva Waldemarsson och Walter Nilsson. Vattenriket är i högsta grad en del av min vardag. Så ofta jag kan cyklar eller vandrar jag där, då det bara finns på armlängds avstånd från mitt hem. Ansvarig för projektet är den alltid så fyndige och kreative Per-Erik Tell.

***

Nog kan man inlemma gårdagens "attentat" mot Lars Vilks i hela Rondellhundsprojektet. Det handlade i själva verket om en konstnär som för galleristen ville uppvisa sitt senaste verk, i form av ett vapen! Det var det ingen som kunde veta. Och Vilks säkerhetsfolk agerade precis som de ska göra, genom att oskadliggöra mannen. Hur naiv får man vara i sammanhang som dessa? Handlar det om en renodlad stupiditet? Nå, Vilks har sagt sitt i saken och mannen kommer förmodligen att ställas till svars för sitt handlande. Ursprungsmisstanken är "olaga vapeninnehav" - men det kan ju komma att ändras. Oavsett slutresultatet kan vi konstatera att han, om än på ett ovanligt klumpigt och dumt sätt, nu kommit att ingå i verket.

Bilder från händelsen kan man se här i österrikiska Der Standard.

Så här ser konstverket ut, bilden från Kvällsposten. Hur kan någon vara så oerhört korkad att gå in på just det galleriet med ett sådant verk? Jag skulle själv ha blivit livrädd för det. Och han gjorde det medan Vilks befann sig där. Läs artikeln i KvP och förundras. Utan tvekan skulle vem som helst ha kopplat detta konstverk till dödsdomen mot Lars Vilks och utan dröjsmål ha kastat sig över mannen. Som livvakterna gjorde. Att beklaga sig lär inte hjälpa.

David Foenkinos: Minnen (Sekwa, översättning av Sofia Strängberg)

NY BOK IDAG.  Idag är David Foenkinos aktuell med en ny roman. Efter fjolårets Nathalie - en delikat historia blir man ju mycket förväntansfull.Jag har ägnat några fina sensommardagar åt att läsa denna nya och måste säga att jag är mycket förtjust. Den skiljer sig mycket från den förra och jag skulle påstå att det är till dess fördel. Humorn finns där, men är nerskruvad, det goda berättarhumöret likaså. Foenkinos har en del särpräglade metoder som vi ser också i denna roman, t.ex. notapparaten som smyger in när man minst anar det. Den har sällan som syfte att förklara en fackterm, utan kan låta som en alldeles onödig liten information som får mig att le när jag läser den. Och så alla dessa kursiverade "mellanstationer" i texten där någon, levade eller historisk, person reflekterar över något som sagts i berättelsen.

Och vad handlar då Minnen om? Den klassiske berättaren, den allvetande och bokens jag-person, heter Patrick, är en ung, ambitiös nattportier. Han har valt yrket för att om nätterna kunna skriva på sin roman. Men berättelserna i Minnen handlar inte så mycket om honom som om hans farfar, farmor, pappa och mamma. Och den kärlek som träder in i berättelsen i form av Louise. De åldrande får här karaktären av påminnelser. Både för Patrick och för läsaren framstår de som konkreta och ibland rätt så kusliga påminnelser om de olika demenssjukdomarna, om den plötsliga döden, men framför allt om åldrandet i sig, i hemmet eller på institution.

Patrick bryr sig verkligen. Ett längre avsnitt i boken handlar om hur han spårar upp farmodern som rymt från ålderdomshemmet, hittar henne i hennes barndomsmiljö och där stannar för att bistå henne i jakten på barndomens alla minnen. Det är ett gripande avsnitt, kanske bokens höjdpunkt. Ungefär mitt i den hejdar sig Patrick:
"Vid den här tiden började mitt kärleksliv innebära ett ständigt grubblande över ålderdomen. Jag fick för mig att jag måste uppleva saker, glömma alla gränser och moraliska principer. Jag började känna en ständig och akut lust. Och tänka på sinnlig njutning som själva essensen i livet. Jag tror bestämt man älskar annorlunda när man blir medveten om ålderdomen på ett personligt plan."
Hans tankar färgar resten av romanen. Hans möte med Louise - vars omständigheter jag inte ska röja - blir kanske det finaste uttrycket för dessa tankar.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att detta är en roman som stämmer till eftertanke. En fin och gripande betraktelse över livets förgänglighet och nödvändigheten av att gripa tag i varje levande dag, att göra den minnesvärd och helt och fullt ut levd. Man får bestämt hoppas att Sekwa fortsätter att ge ut Foenkinos. Han har ju skrivit ett dussintal.


***

Hans förra bok, Nathalie - en delikat historia, som också blev en filmsuccé, recenserade jag så här för i runda slängar ett år sedan:


Men vad läser man när himlahettan trycker mot huvudet och när de glada barnen örlar runt i vattenbrynet? Jag valde en ny roman från Sekwa. Försiktigt öppnade jag den. Med filmbilderna på omslaget – Audrey Tautou! – anade jag en bagatell. Och visst är den en bagatell. Men vilken charm, vilken övertygande lätthet i berättandet, och vilken humor. Bagateller behövs, de kan få oss att uthärda, de kan få oss att skratta - denna befriande muskelrörelse!

Jag läste som en törstig dricker vatten. Omöjligt att sluta, ens för en paus. Nu visste jag att jag läste en riktig Sekwa-roman, för är det något förlaget gjort sig känt för så är det dessa charmerande franska samtidsberättelser, så fulla av mänsklig värme och charm. Inne i boken kommer det en mening som bekräftar:
”Som en äkta portvakterska, men utan ett uns av igelkottens elegans, försökte hon lirka ur sin chef vad som hänt under gårdagskvällen.”
Minns ni Igelkottens elegans av Muriel Barbery? Så här inledde jag min recension när den kom:
”Jo, jag kan bekräfta att det finns romaner som gör läsaren på gott humör, romaner som i sitt sätt att gestalta enskilda individer gör läsaren tacksam att ha fått göra deras bekantskap. Tvivla inte på att Igelkottens elegans är en sådan roman.”
Just det hade man förstås kunnat säga också om Nathalie! Och referensen till Igelkottens elegans ter sig mindre anmärkningsvärd om man håller i minnet att hela denna bok – som blivit film, regisserad av David & Stéphane Foenkinos – vimlar av referenser och citat, från Cioran till Strindberg. Det är också så att det svenska spelar en avgörande roll i berättelsen om Nathalie, hennes kärlek och sorg, arbetsplats och männen på arbetsplatsen.

Man ska inte förstöra en fin roman med att berätta om innehållet och framför allt inte om hur det utvecklar sig. Så jag nöjer mig med att säga att Nathalie arbetar på ett svenskt företag i Paris. Chefen där gör allt för att få henne. Det visar sig omöjligt. Men in i hennes liv stiger Markus, Uppsala-bon som lämnat Sverige för Paris. Nu doppas allt i en IKEA-stämning som är ömsom komisk, ömsom rörande. Alla förstår ju att Nathalie och Markus utvecklar något egensinnigt och storartat. Men om det tiger jag.

Och nej, jag har inte sett filmen – än. Blir filmatiseringen av denna roman lika bra som Mona Achaches film Igelkotten, baserad på Igelkottens elegans, då kommer den att bli ett måste. Och därmed kommer också Sekwas svenska översättning av Nathalie att bli en storsäljare. Det hoppas jag, för under den kommande höstens dystra dagar kan den bidra till att hålla humöret uppe.

onsdag 4 september 2013

Jodå, Vilks befann sig inne i galleriet

Lars Vilks: Becirov. Foto: A.N.
”Vilks befann sig inne i galleriet under incidenten”
Så mycket kan man vara säker på. Svensk nyhetsförmedling är alltid pricksäker.
”Vilks befann sig inne i galleriet under incidenten”
Från nyhetstelegrammet måste vi gå vidare till den analytiska konsttidskriften.
Kunde texten där ha inletts med orden:
”I början av 1700-talet betydde geni vanligtvis förmåga. I den meningen knyts ’geni’ till den äldre betydelsen för ’konstnär´, hantverkare. ’En genialisk konstnär’ har alltså haft betydelsen ’en skicklig hantverkare’. Geni skulle dock under 1700-talet få en helt annan mening som skulle fortsätta att utvecklas under 1800-talet. Denna nya betydelse av geni brukar härledas till de litterära diskussionerna om William Shakespeare, den olärde och frisinnade, gentemot Ben Jonson, lärd och med en återhållsam stil.”
Men problemet är att texten är Lars Vilks egen. Den är hämtad från sidan 89 i hans bok ART, som utkom 2011. Är det ett problem? Är det inte i själva verket ett klargörande?
Kan man alls likna och jämföra ett attentatsförsök med en konstteori? Ja, det är klart att man kan. Med vår 2000-talsmedvetna konstvärld, den som fortfarande tycker sig se ”konst” i första bästa avskrädeshög, måste allt som har med Lars Vilks att göra kunna skrivas in i teorin. Attentatsförsöket i Malmö den 4 september 2013 – det vi fortfarande inte vet om vi kan tillskriva en helt normal dåre eller en med avsikt och målmedvetenhet agerande attentatsman – blir därmed en del av teorin. Hans röda väska äger samma giltighet som varje parafras på ett historiskt mästerverk.
Jodå, Vilks befann sig inne i galleriet.
Men om vi nu föreställer oss att Vilks inte ens befunnit sig i Malmö och mannen med den röda väskan ändå dykt upp? Kan vi då tänka oss att ett attentat varit förberett mot galleristen själv? Vi kan i själva verket inte föreställa oss någonting.
Obama är i Sverige. De krigförande är i Syrien. Jidahisterna som håller krigets låga brinnande befinner sig i Syrien och i Sverige. Obama kan inget göra. Han befann sig inne i ett helt annat galleri. Vi vet ingenting om vår egen död. Vi har varken datum eller klockslag inskrivna i våra digitala almanackor. Men vi fortsätter att måla, skulptera och skriva. Inför gallerierna har vi inget val. Inte ens inför brevlådorna.
 
(Till Lars Vilks en mörk septemberkväll i krigets hus)
 

Angreppsförsök på Lars Vilks

Lars Vilks föreläser i Köpenhamn. Foto: Thomas Nydahl
I korta och luddiga presstexter från Malmö framgår det att en man förmodligen försökte angripa Lars Vilks på Gamla Väster idag. Vad som exakt hänt vet jag inte, men jag försöker få reda på det. Och återkommer förstås när jag vet mer. Kvällsposten skriver:
"Lars Vilks kom under eftermiddagen till Galleri Rönnqvist i Malmö där han har haft en utställning under sommaren. Under tiden som konstnären vistades inne på galleriet kom en äldre man gående förbi som de bevakande poliserna uppmärksammade. Enligt ett vittne på platsen bar mannen på en väska som han böjade sig ner för att öppna utanför galleriet. Han ska också ha uttalat någon form av hotfullheter riktade till Lars Vilks. Ett annat vittne, som såg händelsen från sin balkong, berättar att poliserna då drog sina handeldvapen, övermannade mannen och tryckte ner honom mot marken."
Snaphanen förmedlar detta vittnesmål (ber er ha överseende med hur det skrivits och stavats, förmodligen i all hast på ett debattforum):
"Jag såg hela händelsen, Han gick runt med sin röda lilla portfölj och sa ett par ord till Vilks och sen utbrast paniken när nån dam skrek att han hade en bomb. Ett par civil snutar med dragna vapen springer då fram till snubben och trycker ner han på marken medans 3 andra civilare springer in på galleriet och drar ut Vilks och sätter han i en civilbil och blåser iväg i 190. Personen som blev gripen såg ut att vara 50+ och han blödde över hela ansiktet. En annan person sa att dom va två stycken nyss så jag kanske har missat honom….han såg ut som en sliten halvalkholiserad liten haschtomte."
Aftonbladet har uppdaterat sin information:
"Enligt uppgifter från platsen har en man ha stått utanför galleriet. Han höll en röd väska i handen – och sa att han ville visa sin konst. De som tar hand om Lars Vilks sa att han får visa väskan utanför. Då öppnade han väskan och i väskan låg det någon form av skjutvapen. Det ser ut som en gammal k-pist, säger galleristen Henrik Rönnquist. Vilks livvakter drog då vapen och tvingade ner mannen på gatan. Nu har ett stort område spärrats av runt galleriet. Den röda väskan ligger kvar på ett bord utanför galleriet – enligt obekräftade uppgifter till Aftonbladet misstänker polisen att den kan innehålla en bomb."

 

Smärta, lidande, demografi

Mystic Seaport, New Haven. Foto: A. Nydahl
Smärtans ministerium härskar alltjämt över mina vardagar. Det har förstås sina fördelar också. Inför andras lidande kan ödmjukheten förstärkas. En mycket liten pojke ligger nu för döden i Lund. Vi besökte honom för en vecka sedan, då det ännu fanns ett litet hopp. Vad är den egna smärtan inför något sådant? All kraft och alla tankar går istället till pojkens föräldrar, de som skulle njuta och glädjas över barnets födelse.

Judiskt nyår. Läser befolkningsstatistik från Israel. Landet har nu 8 miljoner invånare, vilket för mig är ofattbart många i detta lilla land. Under mina Israelresor hade man inte ens nått den femte miljonen. Och nu är endast tre fjärdedelar av befolkningen judisk. Israel kan tjäna som exempel på vad demografiska förändringar innebär. Inte minst vi svenskar borde studera och reflektera noggrant över det. Demografi har varit ett av många förbjudna ord. När det nu tycks ha normaliserats och kan användas igen finns det ingen anledning att strunta i de demografiska förändringarnas innebörd, varken i Israel eller Sverige, eller någon annanstans för den delen.

Behöver något europeiskt land från och med nu grubbla på hur många syriska flyktingar de klarar att ta emot? Jag tror inte det. Vårt eget migrationsverk har gjort som så många gånger förut: de syrier som finns i landet får kollektivt PUT och kan ta hit sina familjer. Mest anmärkningsvärt i beslutet är förstås det faktum att varje syrier som tar sig hit automatiskt får PUT vid gränsen. Varför skulle en syrisk flykting ta sig till Italien, Finland eller Tyskland när han eller hon nu vet att Sverige fattat detta beslut. Och jag undrar var det togs först, hos Reinfeldt eller i hela regeringen? Migrationsverket skulle rimligen inte ensamt kunna fatta ett så radikalt beslut. Själva beslutet omskrivs här. Merit Wager reder ut de konkreta omständigheterna här. Skulle detta vara ett exempel på hur man inom den europeiska unionen delar på bördorna? Efter den retoriska frågan konstaterar jag att något sådant aldrig funnits, inte finns och uppenbarligen inte heller framöver kommer att uppstå. Så länge Sverige - uppenbarligen utan konsultation med övriga EU-medlemsstater - fattar den här sortens beslut finns det ju inget skäl för de övriga länderna att ens viska i kristider.

Världen är en pågående katastrof. För de flesta svenskar förefaller röstsedeln vara metoden för att hejda den. För några av oss andra framstår röstsedeln som lika verkningslös som det lilla barnets rop ut i natten: "Bort alla spöken, nu kommer jag". Illusionerna, drömmarna, förhoppningarna - alla grusas de av katastrofen. Next stop Damascus.

***


Igår invigdes Birminghams nya bibliotek. Jag har skrivit mycket om det i samband med arbetet på min Black Countrybok. Invigningstalade gjorde den 16-åriga flicka som sköts av talibanerna i Pakistan, Malala Yousafzai. Det är ju i Birmingham hon räddats till livet. Hon hyllade både staden och biblioteket i sitt tal:
"Malala Yousafzai was warmly applauded by a 1,000-strong crowd outside the £188 million civic library in Centenary Square as she thanked the people of the city for their support during her ordeal. The 16-year-old schoolgirl was flown from Pakistan to the UK for emergency treatment last October after being shot in the head by a Taliban gunman.
Hailing pens and books as "weapons" that can defeat terrorism, Malala began a speech outside the library by addressing the crowd as her "fellow Brummies".
The teenager, who now attends a school in Birmingham, said: "It is an honour for me to be here in Birmingham, the beating heart of England.
"Birmingham is very special for me because it is here that I found myself alive, seven days after I was shot."
I Birmingham har Talibanerna stöd av islamister från framför allt Pakistan. Man kan bara hoppas att Malala slipper dem.