torsdag 29 augusti 2013

Hälsan. Kort uppdatering

Jag sover - försöker i alla fall - i korta skift med kroppen full av kodein (jo, min läkare har varnat mig, det är vanebildande). Det gör inte dagarna lättare. Men med den nyinskaffade halskragen mildrar jag en del av smärtan. Idag har jag lyckats hitta en väg att skriva. Har tagit fram en liten bärbar dator som placerad på matbordet gör det möjligt för mig att sakta skriva ett och annat. Därför kommer jag inom kort att publicera en första bokrecension sedan jag insjuknade.

Det blir min läsning av SD-ledaren Jimmie Åkessons debutbok Satis polito som utkom för några dagar sedan. Det är en bok som ger svar på många frågor, både kring Åkesson som person och kring Sverigedemokraterna som parti. Men den ger också upphov till en rad nya frågor. Ni vet var jag står när det gäller nationalism och populism, men trots att jag varken sympatiserar med eller röstar på SD ska jag försöka åstadkomma en saklig och i bästa fall objektiv recension av boken. Det borde vara möjligt, när man varken skriver för den knähundspräglade svenska pressen eller dess underlydande kultur- och propagandaapparat.

Under konvalencensen läser jag mer än normalt, så jag hoppas kunna publicera recensioner av en handfull böcker i alla fall. Så får den närmaste tiden gestalta sig. Några egna infall lär det inte bli. Tack till er alla för hälsningar och uppmuntran. Era ord gör nytta!

måndag 26 augusti 2013

Partiell - men kanske lång - sjukfrånvaro

Metafor för tillståndet i min axel: rost och förfall, inflammation och pilar av smärta.
På grund av en elak inflammation i högeraxeln - säkert en klassisk mussjuka för evighetsskrivande - har jag inte kunnat vara aktiv i bloggen idag och kommer inte heller att vara det de närmaste dagarna. Inte heller kommentarfältet kan jag moderera mer än i undantagsfall. Imorgon sjukgymnastik och annat. Återkommer när det är bättre.

Uppdatering tisdag eftermiddag: någon gymnastik blev det inte. Det jag skrev igår här ovan var ett felaktigt antagande. Efter samtal mellan sjukgymnast och specialistläkare idag blev det istället remiss till magnetröntgen av nacken. Preliminär diagnos är diskbråck i nacken (med utstrålande smärta över höger axel och armen ner i fingrarna). Ingen smärtlindring hjälper. Min aktivitet kan förbli minimal rätt så länge, får se hur det utvecklas. Hoppas på er förståelse. Har ju redan tangentabstinenser.





Claus Beck-Nielsen: Mine møder med de danske forfattere (Gyldendal)

NY BOK. Roman kallar han boken, Claus Beck-Nielsen. Jag utgår ifrån att förlaget är ense med honom. Men den är svår att läsa som roman, hela tiden glider blicken ut i den verkliga världen, bort från fiktionen och ända fram till det kött och blod som de omskrivna danska författarna är. Låt mig börja med att säga att det är en hejdlöst rolig bok, det var länge sedan jag skrattade så.

Boken innehåller 13 berättelser. De berör författare som Poul Borum, Jens Christian Grøndahl, Peter Høeg, Pia Tafrdup, Jørgen Leth, Klaus Rifbjerg och ett antal andra. De möten som författaren skildrar är antingen drömska, absurda eller helgalna - och de utspelar sig alla i en dimma som är svår att karaktärisera. För att ytterligare skärpa dramat i dem blir också nära anhöriga förväxlade med författarna - här uppträder en tysk mormor i samma text som författaren ropar efter Inger - är det möjligen Inger Christensen?

Två av texterna har roat mig alldeles särskilt. Den första jag läste var det märkliga mötet med Pia Tafdrup på en fransk järnvägsstation. Hennes namn skrivs inte ut (men det gör det på andra ställen i boken) - istället känner man igen henne på de dikttitlar som finns i texten. Det är ett laddat och ändå alldeles vardagligt möte. Och ändå förbleknar det jämfört med berättelsens andra tema, som skildrar författaren på besök hos en prostituerad i DDR. Det är en skrattförlösande text! Inte minst när kvinnan ber honom att "fräscha till sig" vid vasken före akten - och han tvättar ansiktet! Och så tänker jag på texten om när han, på uppdrag av sin hustru, ska visa Jens Christian Grøndahl en lägenhet de vill hyra ut. Han har ingen nyckel till lägenheten, men har kommit på en metod som ändå gör det möjligt att i alla fall till viss del se den. Också mötet med Klaus Rifbjerg - författaren i vars rent fysiska skugga man alltid kan befinna sig - är oförglömligt.

Jag kan bara rekommendera den här romanen. Den är gränsöverskridande redan i sin metod och den tar läsaren med på ett riktigt äventyr till den danska litterära parnassen. Vem skriver en sådan bok om motsvarande svenska litteraturelit?

Även om författaren är i högsta grad verksam, så påstår han själv att han är död. Här kan du läsa en minnessida över honom och hans verk.

Eftersom jag inte själv orkar reda ut vem som är den verklige författaren och vem som är pseudonym i Nielsens snåriga karriär, bjuder jag er på förlagets version och konstaterar att han inte bara är författare utan också en form av samtida installationskonstnär:
                                   
"CLAUS BECK-NIELSEN er forfatteren Nielsens alter ego, eller rettere hans »old ego«: Claus Beck-Nielsen er den unge håbefulde forfatter, Nielsen engang var. Og Mine møder med De Danske Forfattere er fortællingerne om de tolv uforglemmeligt pinlige møder, Claus Beck-Nielsen i sin tid havde med nationens mest kendte forfattere – fra Poul Borum og Inger Christensen over bl.a. Jørgen Leth og Jens Christian Grøndahl til Klaus Rifbjerg og Ib Michael. Om det mislykkede forsøg på at være Peter Høeg og kunne alt: tale swahili, fægte, danse ballet, stå på ski, bestige bjerge, skrive romaner, sejle på samtlige syv verdenshave (samtidig!). Om at møde Pia Tafdrup i Paris og lokkes ud på en erotisk rejse, der ender hos en tidligere DDR-luder i det genforenede Berlin. Om at låne den ældre forfatters lejlighed og ligge i hans seng, mens den ældre forfatter muligvis ligger i fortællerens og – hvad værre er – med hans kone.   I løbet af møderne med de tolv store vokser billedet af en trettende forfatter langsomt frem. Og tretten er som bekendt et uheldigt tal."

 

söndag 25 augusti 2013

Ny bok: Medborgaren, makten och moskén



”Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.” Lars Vilks

Min nya bok heter Medborgaren, makten och moskén. Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav. Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.

Den senaste utvecklingen i Egypten och Syrien är konkreta exempel på vad som händer när Muslimska Brödraskapet och andra salafister griper makten eller för krig i avsikt att störta en regim. Egypten står på randen av ett katastrofalt inbördeskrig. Syrien hotas av en USA-ledd invasion efter den senaste tidens eskalerande krigföring. Syrierna flyr i hundratusental och hotar nu också det som var en fredlig och framtidstroende kurdisk region i Irak.

Ur innehållet: Från socialism och panarabism till jihad och islamism, Wafa Sultan och den hatande guden, I krigets hus, Yttrandefriheten och islamismen, Fay Weldon och Salman Rushdie, Den franske islamologin Gilles Kepel, Om en tunisisk bloggares erfarenhet av ”arabiska våren”, Till frågan om ”islamofobin”, Religionskritikern Anders Johansson, Fjordman, Eastwood och Brodsky, Finns det svenska Jihad-krigare?, Om David Goodharts angrepp på den brittiska multikulturen, Finsk och dansk kritik av islams makt, Besa - ett hedersbegrepp bortom islam, En dansk kulturminister om det totalitära och islamismen, Från folkhem till demontering, Att stena otrogna, Beslan-massakern och mycket mer.

Min bok kostar 150:- inklusive frakt. Den är linnetrådsbunden och tryckt på kvalitetspapper, 144 sidor. Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com om du vill köpa boken.
  
Några röster om boken:
”Tystnaden kring muslimsk kriminalitet upplever Nydahl som ett tecken på beröringsskräck. Svenska medier är livrädda för associationer som kan misstolkas. Men alternativet är väl ändå värre: ”Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte 'isolerade' (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar.” Går han för långt? Det vet vi inte förrän det har blivit för sent. Som han visar har det blivit mer kutym i Sverige att angripa kristendomen än islam. Med sin bok visar Nydahl att vi måste fortsätta ifrågasätta det som är fel – vi måste fortsätta värna de demokratiska värderingarna, till vilket pris som helst. Med Ciorans ord: ”Man är en demokrat av förnuftet”.” Bloggaren Bernur, Björn Kohlström


”Frankrike och Sverige är i flera viktiga avseenden mycket olika. Det är därför betänksamt att de två länderna är så lika i ett väsentligt stycke: i båda länderna har rädslan slagit rot och drivit etablissemanget till tystnad och eftergifter. Det är i och för sig inte förvånande att folk blir rädda, framför allt att journalister, författare, bildkonstnärer med flera, som vet att kolleger redan är under dödshot. Men fruktan för islamistiskt våld har gripit också den breda allmänheten efter alla bombdåd som riktats mot anonyma civila. Och vad värre är: det politiska korrekta har lagt munkavle även på debatten på kaféer och andra offentliga platser. Jag hör ofta folk säga att de inte vågar säga sin mening om islamismen. De vet att de då blir stämplade som "reaktionärer", "rasister", "islamofober" eller annat ännu värre. Alltså håller man tyst.” Jan Valdelin, Frankrike.


"Detta är en bok med intryck från en process som författaren bedömer som farlig: hur aktiva islamister i Västerlandet kräver större hänsyn till egna intressen och makt i de områden man kontrollerar, och ibland blir våldsamma. Man kan se det på ytan, som folk med konstiga kläder. Eller försöka gå djupare. Undertiteln är ”Betraktelser & anteckningar”, men jag undrar om inte den verkliga undertiteln kommer som rubrik på första sidan: ”Från socialism och pan-arabism till jihad och islamism”? Det är ju där som en del av problemet ligger. En ganska hoppfull utveckling omkring östra och södra Medelhavet föll sönder och ersattes av ibland väldigt mörka krafter. Revolutionerna blev kontrarevolutioner. Och detta sköljer över till Europa. Ett Europa som dessutom är i kris. Att ta det här ämnet är som att vandra in i ett minfält, som att utan skyddsnät eller livlina försöka gå på flera knivseggar samtidigt (ursäkta staplandet av liknelser). För Nydahls del så är avsvärjandet av alla religiösa och politiska band väl detsamma som att balansera utan återförsäkringar. Ibland tycker jag balansen är bra, ibland inte – konstigare än så är det inte." Bloggaren Björnbrum.

”Det är ingen linjär skildring vi möter, ingen faktabok med otvetydiga analyser, ingen stridsskrift. Snarare är det en personlig genomgång av Nydahls egna upplevelser av islam och debatten omkring, uppblandat med frukten av ett intensivt läsande av bland annat kända namn som Ayaan Hirsi Ali, Helle Merete Brix, David Goodhart, Salman Rushdie och Fay Weldon. Bilden som framkallas är fasetterad, men förstås knappast ljus. För den som själv läst mycket i ämnet och deltagit i debatten fungerar nog Nydahls bok mer som en summering och repetition än som en aha-upplevelse. Men även som sådan är den betydelsefull. Den tydliggör ett skeende som när man tittar tillbaka torde upplevas som totalt absurt. Där minsta kritik av utvecklingen omedelbart kan stämplas såsom varande uttryck för rasism och fascism. Hur den västliga intelligentian lagt sig platt för en växande religiös/politisk kraft. Och där tystnaden växer i denna anpassningens kölvatten.” K. Karlsson, Dispatch International.
 

Foto, samtliga engelska bilder: Thomas Nydahl
Foto: bokens omslag, tagen i Benghazi, Libyen 1983 av Thomas Nydahl

Privata läsarreaktioner:

”Personligen menar jag att man inte kan bortse från det faktum att islamism har sina rötter i religionen islam och att det därför är riktigt och viktig att granska och även kritisera själva den religiösa grunden. ”Kränker” man då alla utövande muslimer? Ja, det är vad alla förskrämda och förvirrade ”gutmenschen” eller röstfiskande politiker vill få oss att tro. Och när då högerextrema fanatiker, xenofober och ”äkta” rasister stämmer in i religionskritiken blir det svårt att hålla fast vid sin egen linje. Du har ju alltid gjort det och också fått betala priset.” Bengt / ”Jag tycker boken var mycket välkomponerad. Uppskattade formen, de skilda kapitlen som bildade en flödande och naturlig enhet, inte minst genom det personliga men för den skull inte påträngande intima tilltalet.” Einar / ”Det är min förhoppning att Thomas Nydahls bok ska läsas av politiker och andra beslutsfattare. Författaren har påvisat fegheten och riskerna i hållningen hos alltför många av dem som bär största ansvaret för Europas framtid och han har tydligt visat att om vi accepterar Islams frammarsch blir resultatet som på lejonets bjudning: Alla spår leder in, inga leder ut!!” Ullmar / ”Även en sån alltmer världsfrånvänd gammal stöt som jag ser utan svårighet att detta är en viktig och angelägen, dessvärre nog också nödvändig, bok. Och jag är imponerad av ditt sätt att skriva och resonera. Då tänker jag inte i första hand på att den är ytterst välskriven, vilket är en självklarhet att vänta sig från dig, utan än mer på den sakliga – om än lite dova och sammanbitna – tonen, som behåller sitt lugn och sin behärskning medan texten oförtröttligt argumenterar vidare. Med tanke på hur explosivt ämnet är, är det en prestation i sig.” Per / ”Slutkläm: tack för en ytterst intressant bok (borde var obligatorisk läsning för inskränkta politiker och journalister). Du dyngsprider inte och frågorna som väckts är viktiga — viktigare för mig nu när jag läst Medborgaren, makten och moskén. Du haver bildat mig!” Peter / ”Tacksam är jag också för litteraturhänvisningarna. Till några av verken har jag tidigare hittat men exempelvis Gilles Kepel förstår jag av dina ord att jag måste skaffa mig.” Urban/ ”Det är en viktig bok du har skrivit. Lars Vilks är en hedersman, en verklig intellektuell som söker sanningen om den så försöker krypa ner i helvetet och gömma sig. Sådana män är sällsynta i alla tider. Att få beröm av honom är därför en stor sak.” Anders / ”Jag har nästan läst boken färdig och jag tycker att den är riktigt bra. Gratulerar! Du har fångat problemen på ett mycket bra sätt. Vill gärna ge den i present till några fler vänner. Köper därför gärna tre till.” Lars / ”Trots att jag så gärna ville läsa din bok så snabbt som möjligt kände jag att jag bara orkade en liten bit varje dag. Under flera år har jag läst så mycket jag har kommit över om islamiseringen, men jag tycker att utvecklingen är mycket otäck och måste därför få en stund att andas, få tänka på annat en stund, innan jag kastar mig in i nästa otäcka beskrivning om islams utbredning Det är en otroligt viktig bok du har skrivit! Den är lättläst, språket flödar på och jag är övertygad om att de flesta med en normal skolgång skulle kunna ta sig igenom den. Du är en mycket skicklig författare.” Marie


 






 

 
 

Läsande, skrivande och datorer

Från pumpverket som förbinder Hammarsjön med kanalerna. Foto: AN
Datorn har blivit synonym med arbetsbordet. Där jag förr satt och skrev för hand eller på en ljusblå Facit Privat har idag skärmen och tangentbordet tagit det mesta av platsen. Men det är inte bara en plats för skrivande. I minst lika hög grad har nätet blivit min verklighet, där jag läser dagens viktigaste kultursidor och bloggar. En morgonrutin och en daglig inspirationskälla. Nåja, lika ofta en källa till irritation eller vrede; en digital återspegling av ett samhälle i fritt fall.

I tidskriften Axess (9/2008) skrev Nicholas Carr om hur nätet ”omformaterar” våra hjärnor. Hans text blir i många avseenden en bekräftelse på en misstanke jag länge burit på, nämligen den att själva förekomsten av ett digitalt informationsnät förändrar oss i grunden. När använde jag ett uppslagsverk senast? Det enda jag till vardags öppnar är mitt danska lexikon, och några verk i specialområden jag arbetar med. Nästan all annan information hämtar jag på nätet.
 
Nå, vad skulle problemet vara? Carr säger att den som surfar sig fram till informationen förändrar hela sin tankeprocess: ”Och vad nätet tycks göra är att hacka sönder min förmåga till koncentration och begrundan” säger han. Tänkandet blir stackatoartat därför att man på nätet lär sig att ”skanna korta textavsnitt från många olika källor”. Jag tror han har rätt. Läsandet förlorar sitt djup. Man kan som van textmänniska se, ”avläsa” en hel boksida samtidigt, precis så som man gör på nätet. Man läser inte längre, man ”skannar”.  Allt tycks bottna i att koncentrationen blir störd. På samma sätt som vi ögnar igenom rubriker eller ingresser i en tidning börjar vi läsa också böcker som om ögnandet var detsamma som läsande. Det är det som bekant inte. Utan förmågan att läsa sakta förlorar vi också möjligheten att se den unika författarens unika språk, hans val av ord, hans känsla för valörer. Det är en kuslig insikt. Å andra sidan har jag under många års litteraturrecenserande (jag började i mitten av 1970-talet) misstänkt att det finns två sorters läsning.
 
Den metod jag använder när jag läser en bok som ska recenseras går inte att använda för ”privat” läsning. Att läsa en hel sida genom att skumma den vertikalt är inte en metod som fungerar för en djupare förståelse av ett litterärt verk. Den kan möjligen ge en ytlig kunskap om författarens verk, vilken tradition han verkar i, vad hans ärende är. Men om jag vill njuta av ett litterärt verk, så som jag t.ex. vid upprepade omläsningar gör med Imre Kertész böcker, måste jag läsa sakta, gärna med penna i hand. Vad gör nätet med oss som läsare? Blir vi bättre upplysta, kunnigare, eller blir vi bara ytligt allmänbildade, en aning mer korkade som människor?

fredag 23 augusti 2013

Zimmerman-dag igen, en glädjens dag

Idag kom den med posten: Another Self Portrait, Bob Dylans alla osläppta inspelningar från 1970-talet, sådant som - i vanlig ordning - blivit över vid inspelningar av skivor som Self Portrait, New Morning, Nashville Skyline, lite konsertinspelningar med The Band och så förstås demos och alternativa inspelningar. Passar en man som är vit. Passar en man i vila. Och glädje.

Och här kan faktiskt lyssna på lite av skivans innehåll. Och i The Telegraph har den recenserats:
"Good timing, then, for this Bootleg Series box set of unreleased recordings centred on Self Portrait, but extending its parameters to include versions of tracks from Nashville Skyline and New Morning (1970). Stripped of their cheesy orchestration, even Marcus admits that some of these sessions were “very stark and arresting”. They certainly sharpen your ears, often sounding more sincere than the Dylan we know. On the traditional English folk ballad, Pretty Saro, his voice tracks desolate highs and lows of heartbreak like a lover’s eye, sweeping the contours of a barren landscape. There’s plenty for the Dylanologists too. The demo of Went to See the Gypsy – widely believed to be about Elvis – sees the King wishing Dylan well, rather than greeting him with the more ambiguous “well, well, well” of the finished version."



Anders Johansson: strömmarna (Björkmans förlag)

NY BOK IDAG. Det finns i hela Anders Johanssons diktargärning en förhöjd medvetenhet om människans plats på jorden. Den medvetenheten handlar ytterst om att ge henne de rätta proportionerna. Anders Johansson är nämligen en av vår tids diktare som ser och skildrar helheten, hur oviktig, skruttig eller ointressant den än ter sig. När jag läser Anders Johansson tänker jag på två andra diktare av betydelse: Lennart Sjögren som så tidigt fick mig att också våga se på råttans ungar med ömhet, och så Lars Gustafsson som i sina till synes förströdda naturdikter egentligen försöker fånga in de beståndsdelar av varat som brukar forma en filosofi. För hos Anders Johansson finns det just en filosofi, en livsfilosofi.

Den kommer förstås också tydligt till uttryck i hans fenomenala fotoböcker från Öland och Småland. Men nu är det som poet vi har privilegiet att möta honom igen – på Peter Björkmans nystartade bokförlag. Som tidigare placerar han sig i olika natur- och kulturmiljöer, där han kan spana mot det som bestämmer och avgör våra liv. Han kan stå i skogen eller ute på öppen mark, han kan vandra vid havet liksom på en kyrkogård. Han ser tillbaka på ett liv som nu börjat göra honom åldrande. Döden blir därför så självklart närvarande: ”Nu när jag börjat säga farväl till träd och/ katter, de lövtunna varelserna, och formerna av/ försummad skönhet” heter det till exempel i dikten Kartan, och i Minnen av natten avslutar han: ”Längtan säger vi, men menar åtrå med dess/oändliga distans. Var befann jag mig? Vad sade/ jag? Vilket land är detta? Jag minns inte och/ kanske reste jag i en cirkel. Kanske stannade jag kvar/ på samma plats medan världen tumlade genom/ mig i drömmen. Närvarande, men så flyktig att/ den liknar mest en frånvaro.”

Över Anders Johanssons landskap välver sig förstås den oändliga stjärnhimlen. Men han gör onekligen en poäng av att han betraktar den i skogens mörka göl. På samma sätt blir hans närstudier av marken och gräset till bilder av just den mänskliga vandring som beskrivs i dikten ovan – som så flyktig att den mest liknar frånvaro. Inte behöver jag läsa många av Anders Johanssons dikter för att övermannas av det vemod som understryker vad jag redan vet: att vi kan ingenting ta med oss när vi går. Visst kan man skriva testamente för barnens skull. Visst kan man ömsint återvända till både musikstycken och konstverk. Den skönhet som vissa människor förmår gestalta i sina verk blir för mig, nu i denna ålder liksom när jag var ung, ett av ytterst få argument för människans vistelse i det jordiska livet. Den skönheten blir också en konkret och tungt vägande bild av det mänskliga när det för ovanlighetens skulle ger istället för att ta, berikar istället för att nivellera och fördumma. Anders Johanssons diktsamling är, i all sin anspråkslöshet, litteratur av den sorten. Hans dikt spänner över hela den verklighet som rymmer hästarnas andedräkt, lövens flikar, hundars svansar och koltrastar i solnedgången – och den diktande, skapande människan.

***

Till sist ett par exempel ur den nya boken, här återgivna med författarens tillstånd:


Inte här, men var?

Fårens röster kom långt bortifrån, flöt över den vida slätten, som långsamt gav upp sin mening när solen från dag till dag fann allt djupare platser. Det finns inget slut på historien, och ingen historia. Pilgrimsresor måste man göra ensam. Bara drömmen fullföljer den bortre sidan av det som hände. Det avlägsna åskvädret är inget krig, inte ens en bra metafor för krig. Men fåglarna sjöng alltför högt, tusenskönorna lyste länge vita och dagen slutade i lätt, blå dimma när den svarta båten i skymningen återvände genom ett mycket smalt sund och blekte natten till tystnad.

Sång om snöfallet över Örkullegölen

Det snöar över Örkullegölen, ett vattenöga i den stora skogen. Det är ensamt här, men inte så ensamt som på socknens kyrkogård där jaget är en illusion, en såpbubbla som brister och tar form på nytt. Att vara människa, human, är att förbindas med jorden, humus, och med de döda; de som var före dem som sedan kom. Men det som slipas i naturen förändrar ursprung i en dekorativ riktning. Som om det fanns en mening. Som om havets arbete var förbundet med en önskan om en skapande hand, en tanke lika lockande som den att bodens gamla nycklar på sin knippa, som alltid funnits där, ska passa till de nya låsen. Med en nedfallen gren skriver jag ändå ett meddelande på gölens is, som inom kort ska svartna och försvinna, medan jag mumlar för mig själv: misstro det uppenbara i de bedrägliga förenklingarna. I mörkret far jag därifrån. Världen upplyst av ett snöfall.

Strömmarna

 
Höstens torra löv
Prasslar runt min sjöbod;
De faller eftertänksamt
Som om de memorerade sitt träd.

Stigen som leder dit
Finns inte för att den behövs
Men kanske för att påminna om
Att det ännu finns tid.

I halvmörkret mellan en krans av tallar
Står jag en stund i gläntan.
En ung lövsångare sjunger, trevande
sin enda melodi.
Bernes mahognybåt
Glimmar i dunklet;
Han dog i går.

Men havets vågbräm
Är av samma stoft som grönskan i maj.
Graniten fortsätter.
Mineralerna pulserar av strömmar.
Grodans öga är gulare än kroppen,
Som om färgen destillerats fram.

Det ser ut att bli vinter tidigt.
Säg att mitt liv
Är en människas liv,
Men min död är ett djurs.


 

torsdag 22 augusti 2013

Jean Giono: Mannen från bergen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)

Så kom då tredje boken i trilogin Pan av Jean Giono, boken som enligt förlaget "hyllar det karga, storslagna provensalska landskapet, människans nära samspel med naturen och kärlek och som övervinner alla hinder." Det är en alldeles ovanligt sann förlagstext, för precis så här kunde jag själv ha beskrivit Mannen från bergen (1929). Här finns naturscenerier - och ovädersskildringar! - av ett slag man sällan eller aldrig möter i dagens litteratur. Här finns skildringar av människors hårda arbete och otacksamma slit mot alla odds, och här finns inte minst en kärleksskildring som står och väger på gränsen till det ofattbara. Jag läste den här boken på två kvällar. Igår kunde jag inte släcka förrän en bra bit efter midnatt, det var ju omöjligt att spara de 25 sidor som återstod. Så jag kunde med glädje avsluta där bokens berättare Amédée står och blickar ner mot platsen för dramat och med ett lugnt och eftertänksamt beslut drar sig tillbaka, han vet att allt nått sin fullbordan, han vet att kärleken placerat hans förtrogne vän Albin och hans äntligen återfunna Angèle och deras barn precis där de ska vara för att få leva ett liv med framtidsdrömmar.

Det är när Amédée, huvudpersonen som berättar, når fram till gården La Douloire som det lunkande och allt mer spännande dramat börjar. Han tror sig veta att Albins älskade Angéle finns där någonstans, gömd eller undanskymd. Hon har en gång tvingats ut i prostitution, fött ett barn och av familjen gömts undan, därför att skammen och hedern gjort allt annat omöjligt. Albin har förlorat henne, sitt livs enda och stora kärlek. Men Amédée är inte välkommen till gården, han blir aggressivt bemött. Det är när först när den folkilske husbondens fru lugnar ner stämningen som han inser att han kan ha nytta av vandraren. Själv är han skadad och föga duglig i jordbruket. Så kommer alltså den främmande mannen, som just dykt upp, att bli en i huset, han sover, äter och arbetar där, och blir snart belönad; han tycker sig höra något som mycket väl kan vara Angéle, men han vet inte var i huset hon finns. Kanske är hon inlåst i någon kammare eller källare? Så småningom kommer också det ljud som får honom att dra slutsatsen att hon dessutom inte är ensam. Ett barn finns det absolut med i ljuden!

Så fortsätter letandet och han kan gå högre upp i bergen, berätta för Albin och tillsammans med honom smida planen för att befria Angéle. Det gör de förstås. Men så här enkel är ju inte historien, den rymmer sidoblickar, den överraskar och gör det ännu lite mer spännande för läsaren. Det är som att stiga rakt ner i en miljö som ligger långt tillbaka i tiden och att höra människor tala från hjärtat, på gott och ont. Här finns inga intellektuella överväganden, här är livet ett drama på blodigt allvar. Om det inte lät så uttjatat skulle jag säga att detta är genuint folklig litteratur. Den får mig att tänka på sådant jag läste av Ivar Lo och andra arbetarförfattare, då de utifrån egen erfarenhet gestaltade människor som kallas små bara för att de är så många, människor vars storhet består i att de sliter med jorden för att vi alla ska ha mat att sätta på bordet. Jean Giono är en av de finaste författare jag läst av den här typen och Jan Stolpes översättning är en fröjd. Han lyckas verkligen förmedla Gionos doft-, smak- och ljudrika prosa.

Om den föregående boken skrev jag följande bloggtext:

Jean Giono: Kullen ( Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)
I The Books in My Life skrev Henry Miller: ”Giono has created his own private terrestrial domain, a mythical domain far closer to reality than books of history or geography.” Och André Malraux menade att han var den generationens främste författare. Jean Giono (1895-1970) har lyckligtvis ånyo fått en svensk förläggare i Elisabeth Grate bokförlag. Man utgav Mannen som planterade träd i Pontus Grates översättning 2006 och nu kommer första delen i hans trilogi Pan, den heter Kullen och har översatts av Jan Stolpe.

Giono var okänd för mig fram till 2006. Året därpå fick jag i present också den tjocka volymen Joy of Man´s Desiring.

I Kullen inleds den svit böcker som mot bakgrund av grekisk mytologi skildrar livet i en liten by. Det som utvecklas i berättelsen är ett slags skräck för naturens egna krafter. Sinande brunnar, jakten på vatten och slutligen den våldsamma branden som skövlar skog och mark på bergen blir här den konkreta upplevelsen av Pan. Man kan höra honom spela i själva växtligheten, ty i Gionos by är det blad och vajande säd som sjunger eller låter, diffust men för människorna alltid klart och tydligt.

Det märkliga med Gionos berättelse är att själva språket fascinerar. Ibland glömmer jag rentav bort skeendet för sättet att beskriva det:

”Redan knastrar det i skogarna därnere. Ett knivblad av vind glider in mellan Lures väggar, skär sönder röken. Lågorna stänker upp som ett vredgat hav. Himlen fraktar ett tungt regn av brinnande pinjebarr. Pinjekottarnas smällande flykt drar blodstreck genom röken. Ett jättemoln av fåglar stiger rakt upp, mot den bitande höga luften, berusar sig på ren vind, sjunker tillbaka, stiger upp igen, virvlar, skriker. Eldhavets fruktansvärda andedräkt för med sig hela fågelvingar, losslitna, ännu blödande, som roterar likt döda löv.”

Så ser det ut, hans språk. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till översättaren Jan Stolpe, för det här är ren poesi också på svenska, en poesi som saknar varje kliché, som är personlig, originell och bildmässigt fyndig. Vem hade kunnat tänka sig att pinjekottar drar blodstreck genom röken? Giono kunde och han vet hur man återger den flykten.

Förlaget presenterar Kullen så här: "I ett av de fyra övervuxna husen i den ödsliga provensalska byn på kullens sluttning ligger gubben Janet på sitt yttersta. I sin krafts dagar besatt han en trollkraft som fick byn att blomstra. Nu yrar han hemlighetsfulla oroande ord. Snart följer olyckor slag i slag, en förbannelse tycks vila över byn. Kullen (1928) är den första av tre romaner i trilogin Pan, där Giono hyllar det karga, storslagna provensalska landskapet och människans nära samspel med naturen."

Mannen som planterade träd kom i svensk översättning 2006.

Joy of Man´s Desiring översattes från franskan 1991.
 
 
 

Sverige, underbara nya världen. Om akademiska koder, kemiska vapen, våldtäktsoffer, hatbrott och slöjor

Bosarpasjön. Foto: A.N.
Hela onsdagen befann jag mig långt från datorer, och till en början också människor. Vi färdades allt djupare in i A:s barndomsland, genom blandad bok- och granskog, där den ljusa, välkomnande grönskan mötte den mörka, klaustrofobiska. Vi såg på småskolan där hon gått, vi slingrade oss fram mellan minimala byar och enskilda gårdar med stora TILL SALU-skyltar. När Bosarpasjön öppnade sig tog vi med stolarna och satte oss alldeles vid vattnet för kaffe och smörgås.

En andfamilj gjorde oss sällskap och fick dela på en dubbel skinkmacka. Då insåg jag att inte ens änder är solidariska; en av dem tog en hel macka och stack iväg fortare än kvickt men fyra andra efter sig som aldrig hade en chans att nå brödet.

På eftermiddagen bar det hemåt med fikapaus i grannstaden. Också ett duntäcke fick jag med mig hem, skrivet på stipendiekontot för svalare nätter.

Det var först framåt kvällen jag satte mig att botanisera. Det Sverige jag möter på nätet får mig först alltid att skratta, sedan att hulkande dra mig tillbaka. Exempel? De kommer här:
"Den akademiska koden knäcker studenterna"
Rubriken mötte mig här. Jag kunde inte låta bli att tänka på termen de lättkränktas land. Om man går in i högre studier med den världsbilden kunde man lika gärna ha skrivit varningar överallt i vårt arma land. Visst knäcker den kommersiella koden dagens shoppare? Visst knäcker alfabetet alla som vägrar läsa litteratur? Det finns så många besvärliga "koder" att brottas med. Så här berättar artikeln:
"Studenterna nu har ett hemskt litet ordförråd, språket är fullt av missförstånd och hos många har den grammatiska förståelsen har mer eller mindre kollapsat, säger Hanna Enefalk, historiker som undervisar i A-kursen i historia vid Uppsala universitet."
Här kan jag inte låta bli att påpeka att det i den citerade texten insmugit sig ett "har" för mycket (jo, det är jag som kursiverat dem ovan). Redan där ser man vad som pågår! Man kunde ju föreslå ett utökat ordförråd före universitetstudier. Varför inte en sommarkurs i ABF-regi på temat: "Flest ord före augusti vinner en resa till Badabing"?

Pågår det krig i Somalia? Det tror nog inte Vänsterpartiets ledande "kamrater" - de åker helt sonika ner för att genomföra "ett demokratiprojekt". Resultat? En död och en allvarligt skadad, den senare gruppledare för Vänsterpartiet i Storstockholm. Undrar om de ens läste på före resan? En av dem var ju själv somalier - nåja, "svensk" somalier då - och borde veta bättre. Kanske kunde V-politikerna har börjat här eller här, och om man bara litar på vad andra kommunister anser kunde man ha hämtat denna information i Proletären, det finns ju en hel del fakta att gå på och inte förstår jag varför man ska genomföra "demokratiprojekt" under brinnande krig, förutsättningarna att lyckas torde vara mycket små. Under alla omständigheter bör vänsterpartisterna vara väl förtrogna med den mordiska, islamistiska al shabaab-milisen (som har djupa förgreningar också i Sverige och som är den främsta kraften bakom det fortsatta kriget).

Så läser jag att en svensk kvinna i Oskarshamn utsatts för ett hatbrott:
"Vid tretiden i måndags befann sig en 23-årig kvinna på väg hem i Kristinebergsområdet i Oskarshamn. Plötsligt närmade sig tre yngre utländska män. De frågade om hon var svensk och när hon svarade ja blev hon slagen så pass hårt att hon hamnade på marken. De tre männen ställde sig över kvinnan och sa: "Välkommen till Sverige, det är vårt land nu, inte ditt". Polisen rubricerar händelsen som hatbrott."
Jag blir förvånad. Trodde inte att svenskar kunde utsättas för hatbrott, men om nu polisen säger det så har kanske konsensus börjat krackelera. Ingen kommer förstås att kalla till solidaritetsmanifestationer med kvinnor som får se denna sida av multikulturen. Inte heller kommer någon att klä sig i säck och aska för att visa medlidande med de 1,4 miljonerna brottoffer som finns i Sverige (där 6.400 kvinnor är utsatta för våldtäkt), enligt senaste siffrorna från Brottsförebyggande rådet.

Ånej, kan man istället klä sig i slöja och knipa poäng på ett brott som inte ens bekräftats i skrivande stund, så gör man  hellre det och ställer in sig i den fördummande kören av politiskt korrekta kollaboratörer med den islamistiska saken. Så här skriver Snaphanen om de geografiska omständigheterna kring området där överfallet på den slöjbärande kvinnan ska ha ägt rum:
"Ikke-europæiske indvandrere udgør desuden over 70 % af befolkningen i Fagersjö, alene 48 % er fra Asien og Afrika. Ville en svensk racist vove at opføre sig sådan, hvad enten han boede der eller kom udefra? Hvem ville gå ind i Vollsmose en fredag aften og råbe og skrige højt og tæve en besløret kvinde besvimet flere gange? En højgravid, muslimsk kvinde alene ude kl. 23 uden en mand i en kriminalitetshærget forstad? Oh, dear, lad være med at trække mig i benet, det falder uden for det sandsynlige, men hvis en gerningmand endelig findes efter dette, er han da overhovedet svensk, og hvis ikke, hvad vil mediesverige så lære os af det?"
I sammanhanget får man inte glömma den arabiske man som ringde Sveriges Radio, och sa att han bevittnat alltsammans och att det var kvinnans egen make som misshandlat henne! Är hans vittnesmål oväsentligt? Att mannen tycker det är ok att göra som den påstådda gärningsmannen gjort är en helt annan sak. Så visar sig ju en moralkodex i all sin fulhet, också när det inte är hans mening att låta det ske. Han vill ju bara vara ärlig: "Det var bara hennes man som klippte till henne".

Så här låter själva historien i radio, är det någon som tycker det är trovärdigt?

Nå, det var detta Sverige som mötte mig under onsdagskvällen. Låt mig slippa möta det igen på ett tag, det sliter på både kropp och själ. Bara i Sverige drabbas "feminister" av hysteri och går man ur huse klädda i slöja. I de länder där man enligt lag måste bära slöja, längtar kvinnor efter friheten att ens få lov att kalla sig feminister. Bara i Sverige kallar man till möte efter ett obekräftat och av polisen beskrivit som "ett möjligt brott" - som ingen vet om det ens ägt rum. Och till alla "de goda" svenska medelklasskvinnor som från Sensus till FI klär sig i slöja vill jag sända dessa ord:
"Att tro, att alla kvinnor som bär hijab gör detta frivilligt och av eget val, är naivt. Att tro, att alla beslöjade kvinnor står fria att göra sina livsval, utan påtryckning, hot och löften från släkten, klanen eller sin familj, är naivt. Att tro att hijaben har något annat syfte än kontroll av kvinnans sexualitet, är naivt." (Sara Mohammad och Virpi Hellmark, Riksorganisationen GAPF– Glöm Aldrig Pela och Fadime)
Kanske kunde man också erinra sig bloggaren Oskoreis ord, med anledning av den hatbrottsutsatta svenska kvinnan i Oskarshamn som jag skriver om här ovan, ställda i relation till diverse slöjbärande manifestationer:
"...valet av slöjan som solidaritetssymbol och den beslöjade kvinnan passar in i ett ”grand narrative” som osynliggör andra offer och andra förövare. Ett exempel på detta är infödda svenskar som utsätts för hatbrott i det offentliga rummet av andra, icke-infödda, rasister. Med dessa visas ingen solidaritet, deras existens förnekas istället och att ens beröra det klassas närmast som ett hatbrott i sig. Men att måla upp ett rasistiskt Sverige utan att ens nämna att det är ett mångrasistiskt samhälle är i sig ett uttryck för rasism, och ett försök att ge etniska svenskar en kollektiv skuld." 
Kunde man kanske inte en stund ägna sig åt det som förmodligen är de krigförande islamisternas senaste provokation i Syrien: kemiska stridsmedel mot civilbefolkningen samtidigt som FN:s vapeninspektörer befinner sig i landet? Det förefaller helt orimligt att regimen skulle begå ett sådant brott med tanke på rådande omständigheter.Låt oss hoppas att de skyldiga hittas. Det syriska jihad-kriget blir smutsigare för varje dag. Till och med Al Jazeera, som annars för det mesta står på jihadisternas sida (därför att de finansieras av samma makthavare), ser vart det barkar.

Uppdatering om Syrien: Idag kan man i AB läsa bl.a. detta:
Regimen medger att armén utförde en attack mot rebellfästen i går, men kallar i ett uttalande upp­gifterna om att kemiska vapen använts ”ogiltiga och helt ogrundade”.
Attacken inträffade bara dagar efter att en grupp FN-inspektörer anlände till Syrien för att under­söka tidigare anklag­elser om kem­isk krigs­föring.
Gruppens led­a­re, svenska vapen­experten Åke Sellström, uppgav i går att han bara sett tv-bilder från den misstänka gasattacken.
– Men de höga siffrorna på antal skadade och döda som man talar om låter misstänkt. Det låter som någonting man bör titta på, säger han till TT.
Frankrike, Storbritannien och USA kallade i går eftermiddag till ett extra kris­möte i FN:s säkerhetsråd efter den misstänkta gas­attacken. Länderna krävde en omedelbar FN-inspektion för att under­söka de nya anklagelserna.
Och i Svenska Dagbladet finns nu en mycket intressant analys. Som sagt: låt oss hoppas att man verkligen finner de skyldiga.

onsdag 21 augusti 2013

21 augusti 2013. 45-årsdagen för Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien


Idag är det 45 år sedan Sovjetunionens och lydstaternas stridsvagnar rullade in i Tjeckoslovakien för en långvarig och plågsam ockupation. Nu var det slut på "socialism med mänskligt ansikte". En så kallad "normaliseringsprocess" skulle inledas. Också Sveriges Moskvatrogna kommunister fattade viken. Ända fram till Lars Werners tid talade man i VPK om "normaliseringen". Med anledning av dagen repriserar jag här en bloggtext om en minnesskrift ägnad det svenska solidaritetsarbetet.

***

På initiativ av Tjeckiens ambassadör i Sverige, Jan Kára, avhölls den 27 september i Stockholms en minnesdag, dit man samlat både tjeckiska och svenska deltagare. Bland talarna fanns både Tjeckiens och Slovakiens ambassadörer, Lubomir Durovic, Agneta Pleijel, Richard Swartz och många andra. Jag var inbjuden men deltog inte, eftersom jag numera inte reser.

För arrangemanget hade man beslutat att ge ut en minnesbok. Till den blev jag också inbjuden att skriva. Nu har boken kommit. Med bidrag av Olof Palme (hela hans tal i Malmö 21 augusti 1968, som jag också kommenterar i min text), ambassadör Jan Kára, Václav Havel, Anders Ferm, Kristian Gerner, Jan Mosander, Suzanne Nash, Miroslava Slavicková, Otakar Storch, Urban Westling och många fler.

Är man intresserad av boken kan man vända sig till Tjeckiens ambassad i Stockholm, stockholm@embassy.mzv.cz

Här nedan mitt minnesbidrag samt en liten presentation, hämtat ur Swedish-Czechoslovak Solidarity 1968 - 1989:

Sommaren 1968 hade jag fyllt sexton år och just slutat grundskolan. Jag skulle snart gå i mitt livs första demonstration i hemstaden Malmö, kvällen den 21 augusti. Den gick vägen från Stortorget till Folkets park, där Olof Palme höll ett tal om det som skett. Sovjetunionen och ett antal av dess vasallstater hade invaderat Tjeckoslovakien. Palme sa bland annat: ”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Detta är vad vi framför allt skall säga oss idag när Prag är en stängd stad och Warszawapaktens styrkor invaderar Tjeckoslovakien.”

Reaktionen i vår unga vänkrets var inte olik den vi redan visat kring Vietnamkriget. Vi växte upp med en bild av ett kallt krig, där två supermakter, USA och Sovjetunionen, också förde ett militärt krig mot små nationer. Men när Vietnamkriget var över stod de sovjetiska stridsvagnarna kvar i Prag. Ingenting tydde på att det skulle ske en förändring. Tvärtom. Och två år senare kom Charta 77 som en befriande röst mot ockupanten och dess redskap i den tjeckoslovakiska regeringen. Här spelade också kulturen och litteraturen en avgörande roll. Tjeckoslovakiska författare kom att bli viktiga för oss, både de riktigt kända som Václav Havel och Ludvik Vaculik, men också nya, för oss dittills okända som Pavel Kohout, och exilförfattare som Milan Kundera. Genom tidskriften Röster från Tjeckoslovakien fick vi en kontinuerlig inblick i detta motstånd där pennan och skrivmaskinen var de viktigaste vapnen.

Jag tror att det som hände i den Sovjetkontrollerade delen av Europa påverkade oss starkt, inte minst för att vi befann oss geografiskt nära. När Sovjetunionen också förde krig i Afghanistan förstärktes känslan av hot och fara. För oss som var mycket unga i augusti 1968 blev detta formande och bildande erfarenheter som kom att vara avgörande för resten av livet. Konkret och handgripligt lärde vi oss förstå frihetens värde.

***

Under åren fram till kommunismens kollaps skrev jag ofta om Tjeckoslovakien i pressen. I min trilogi Politisk geografi (2002 – 2005) skrev jag om Prag i det andra bandet. Texten tog avstamp från en vistelse i lånad lägenhet på Lupácovagatan, alldeles intill Žižkovs tv-torn. 1993 utgav jag ett temanummer av kulturtidskriften Studiekamraten, med titeln Prag – politik, litteratur, religion och historia. I numret fanns texter av såväl klassiker som Gustav Janouch och Karel Capek som dagsaktuella bidrag från diplomaten och författaren Alvar Alsterdal, Daniel Hjort, Steve Sem-Sandberg, Karin Mossdal och många andra. Václav Havels bidrag var ett tal han hållit vid Världsekonomiskt forum i Davos.

Bilderna är privata och hämtade från en manifestation till stöd för Charta 77 som ägde rum i Malmö, förmodligen i slutet av 1970-talet eller alldeles i början av 1980-talet. Och jo, den unge smärte mannen vid mikrofonen är jag.


Albaniens Londonambassadör: "The history of Albanian – Hebrew relations goes back to the Roman times"

Bild ur Norman H. Gershams bok Besa, professor Kotani
som är ordförande för Albansk-Israeliska vänskapsförbundet
Albaniens Londonambassadör, Mal Berisha, har skrivit en mycket intressant artikel om albanernas relation med judarna, historiskt och nutida. Han går förstås tillbaka till Besa-begreppet som jag skrivit om vid flera tillfällen här i bloggen. Hans artikel börjar med ett konstaterande som få folk och nationer kan stoltsera med:
"There has never been a pogrom, crime, offense, persecution performed by Albanians as a native population in their country against the Jews in more than two thousand years since the first Jewish settlement is recorded in the country."
Liksom Norman H. Gersham konstaterade i sin stora fotobok Besa, påpekar Berisha att begreppet (som hederskod både i det egna folket och i relation till gäster, privata eller nationella) hade mycket bestämda och uttalade syften:
"The Kanun is a very old code among the Albanian society. According to this Code Kanun explains: 'The house of an Albanian belongs to God and to the guest'. Every hour of the day and night, a man must be ready to receive a guest with bread, salt, and an open heart. He must offer him a bed, a pillow and a worm hearth. To the delight of the Jewish refugees seeking shelter among Albanians – many of whom were Muslims – from the Nazi killing machine. 'Guest' meant guests in the country as well guest in the house. Every Albanian can see himself as a good man when he is addressed as a man of honour. 'A man must defend his guest’s honour even if he endangers his own life in doing so.'"
Berisha berättar sedan om några konkreta familjer från tiden för den nazistiska ockupationen av Albanien. Här ett exempel:
"Sulo Mecaj was a farmer in Kruja and lived with his wife and son in a small house he built with his father. In 1943 he opened his house to ten Jews, members of the Battino family. When Sulo received a message that the Germans were going to his house looking for Jews, he told the Jews that when he gives a signal, they should go to the space that he had prepared for them in the attic. Panic surfaced and Sulo tried to reassure the Jews that it was unlikely they would be discovered. One Jew asked, what would happen if the Germans will set the house on fire. To reassure them, Sulo asked his only son to go to the attic with them and suffer their fate if the house is set on fire. Sulo had no choice. It was a matter of honour."
Vi vet alla hur den europeiska judenheten decimerades av förintelsen. I Albanien kunde man efter kriget istället konstatera att landets judiska minoritet hade vuxit från 1.000 till 3.000 individer, tack vare att man för det första räddat landets alla judar, och för det andra tagit emot de manga judiska flyktingarna som kommit dit:
"It is estimated that in the beginning of 1930, Albania had about 1000 Jews. In 1945 this number was about 3000. The Jewish population increased in Albania three times while in Europe it was reduced in millions.."
När jag läser artikeln kommer jag att tänka på att jag en gång i tiden, för ett halvt liv sedan ganska exakt, sa till mig själv, att det knappast varit en tillfällighet att jag intresserat mig för och studerat båda dessa folk. Liksom judarna har albanerna under århundradena tvingats i exil, gång på gång. De är ett litet folk som ständigt ifrågasatts och fortfarande ifrågasätts. Men de har bevarat sin nationella kultur, sitt språk, sin stolthet. Precis som judarna.



 

tisdag 20 augusti 2013

Zinaida Lindén: För många länder sedan (Schildts & Söderströms)

Piranesi. Ur Fängelsesviten
NY BOK: Zinaida Lindén har jag läst sedan 2009. Hon deltog i samma litteraturarrangemang som jag i finländska Ekenäs i november det året. Sedan hon läst ur sin då nyutkomna novellsamling Lindanserskan blev jag övertygad om att det var dags för en rejäl läsning av hennes författarskap (se länk till recension av Lindanserskan längst ner).

Lindén har utgivit två novellsamlingar och tre romaner sedan debuten med Överstinnan och syntetisatorn 1996. Hennes nya roman, den tredje i ordningen, har just utkommit, den heter För många länder sedan och berättar i jag-form Leningrad-födda Galinas historia från 1970-talet och framåt. Det blir därför en historia om Sovjetunionens sista årtionde och förfall, liksom om den så sakta spirande frihetliga andan i de unga sovjetmedborgarnas hjärtan. Galina förkroppsligar med både sina drömmar och handlingar denna utveckling, och hon gör det övertygande av det enkla skälet att hon varken blir präktig eller bedrövlig, utan en alldeles trovärdig, vanlig människa med fel och brister. Galinas drömmar bär henne framåt, och hennes liv ska komma att bli mycket händelserikt.

Jag skulle vilja börja med romanens slutkapitel. Där står Galina vid sina föräldrars grav i Petersburg. Hon går dit i tron att hon ensam sörjer dem. Men där finns en annan kvinna, också hon uppenbarligen sörjande. Det hon berättar för Galina kunde stå som ett signum för hela romanen: hur vi än lever, vad vi än påstår om oss själva och våra liv, så finns det en alternativ berättelse (som också rymmer ett alternativt liv). Galina hade förmodligen aldrig skänkt det en tanke, men när hon där och då förstår det, tolkar jag det som att ett tillstånd av vila och frid äntligen sänker sig över henne.

Zinaida Lindén. Foto: Janne Aaltonen.
Som ung träffar Galina en diplomat i Leningrad. Han heter Igor och har varit stationerad i Afrika. De blir förstås ett par, de gifter sig och Galina blir diplomathustrun, hon som ansvarar för bjudningarna, hon som är ”ett hem” för de andra. De får två barn. Det mesta tycks gå på räls. Galina följer med Igor till de olika placeringarna, och efter länder som Japan ter det sig föga exotiskt att Igor hamnar i finska Åbo. Galina har skapat sitt viktiga livsverk, en avhandling om Giovanni Battista Piranesi, hon är besatt och förälskad i ”Carceri, Fängelsesviten”.

Men så finns ju också Roman. Han, den judiske pojken, som tidigare funnits i hennes unga liv och som på outtalade eller bara antydda vägar åter dyker upp. Roman är romantiken förkroppsligad. Är det där – hos Roman och insvept in romantik – som Galina bygger sitt eget alternativa liv? Jag tolkar det så. Han är nu en firad teaterman. Han är van att ha allt ljus på sig. Han är både en estetisk och erotisk lockelse och han tycks kunna erbjuda allt det som inte vardagslivet som diplomathustru ger. Tristessens ljusglugg heter Roman.

Det finns mycket att säga om Zinaia Lindéns nya roman. Jag vill särskilt framhäva hennes förmåga att i en nästan självklart lättflytande prosa få en hel berättelse att övertyga, från början till slut.  Det är svårt att skapa en sådan prosa - konsten är att få det att se lätt ut! Också hennes distanserade humor och erfarenhet av flera olika kulturkretsar – från Finland via Ryssland till Japan – ger henne en ovanlig rik pannå att arbeta med. Visst skrattar jag till ibland, men det är framför allt den lätt vemodiga och melankoliska tonen som griper mig. Jag tror att det är just tanken på – och kanske drömmen om – det alternativa livet i berättelsen som skapar den tonen. Den är mycket övertygande.
***
 

 

I det vita, en väntan i verkligheten

När jag i förmiddags satt en halvmeter från havsvattnet, längst ut på Landön, och hörde och såg svalorna svirra framför mig, ibland i störtdykningar mot ytan, ibland i loopar högre upp, tänkte jag på nyttan av det vita.

Att stiga upp en morgon alldeles fräsch, att inte darra eller svettas utan bara känna en naturlig trött seghet, och därifrån laga kaffe och bre mackor, packa korgen och ge sig iväg ut till Östersjökusten, det är förvisso en högre form av verklighetskänsla än någon annan.

Alldeles ensamma därute idag, besättningen på Ziona höll just på att packa och skulle tillfälligt lämna Landön för stortvätt hemmavid, med bara duvorna kuttrande bakom oss. De häckar nu för andra gången den här säsongen, honan ligger still i boet medan hanen flyger fram och tillbaka. Han vakar lika noga över oss som han gjort tidigare i sommar, men kommer inte störtflygande över mig. Vi utgör inget hot längre.

I det vita väntar jag. Det måste finnas ett alternativ. Och medan jag väntar framstår verkligheten verkligare än på länge. Det digitala får en plats med rimligare proportioner.

Repliker om Europas judar och islamismen

Walter Laqueur
I nystartade Mosaic Magazine (med underrubriken Advancing Jewish Thought) finns det nu tre rejäla repliker på Michel Gurfinkiels tankar om den europeiska judenhetens relation till islamismens offensiv. Den första är skriven av Walter Laqueur och han inleder så här:
"I broadly agree with Michel Gurfinkiel’s thoughts concerning the eventual disappearance of European Jewry. The process will probably take longer than we assume today—such events have multiple causes, and there are almost always retarding factors as well. In my judgment, however, anti-Semitism is only one factor contributing to the demise of European Jewry, and not the most decisive one.This is hardly to deny the truth of everything Gurfinkiel records about the incidence of verbal and physical anti-Semitism, up to and including murder. Indeed, every passing week supplies fresh evidence. Anti-Semitism has appeared even in the most tolerant European lands, among them the countries of Scandinavia and Benelux where Jews have been advised not to wear certain types of clothing or display other obvious signs of their identity, and Israeli tourists are cautioned against speaking Hebrew."
Längre fram i texten inskärper han sin tanke att antisemitismen inte är den avgörande faktorn. Den utgörs, menar han, istället av demografin:
"Still, to repeat, anti-Semitism is not the main factor. The main factor is demography. Before World War II, more Jews lived in Europe than in any other part of the world. Ever since the great bloodletting of the Holocaust, the presence of Jews in Europe has been insignificant. Against the backdrop of earlier European history, and contrary to what Gurfinkiel writes, European Jewry today does not even look healthy. The postwar flowering that he describes, impressive as it is (or was), should not be exaggerated; the real vibrancy of a community is not measured in new museums and similar institutions.In the 27 member states of the European Union, Jews today number, in all, only slightly more than a million souls: demographically, an immaterial factor in the affairs of Europe and one that appears destined to become even less consequential as the century progresses."
(Walter Laqueur is the author of, among other books, A History of Zionism, Weimar, A History of Terrorism, and After the Fall: The End of the European Dream and the Decline of a Continent. His newest book, Optimism in Politics and Other Essays, is due out from Transaction in January.)

Efter Laqueurs kommer en replik av David Pryce-Jones:

David Pryce-Jones
"Is Gurfinkiel right? Since Cassandra, prophecy has served to avert perceived doom. The Jewish future surely depends on the international standing of Israel. The United Nations seems to have few other purposes than expressing and magnifying hostility toward Israel. Year in, year out, the world body has sought to make Jews feel that any attachment to their national liberation movement is contaminated. In this forum, Arab and Muslim nation states accuse Israel of the racism and exclusiveness that they themselves practice. Sub-committees packed by representatives from despotisms granting no human rights to their own citizens regularly single out and condemn Israel for alleged abuses of human rights. The falsification of Israel’s measures of self-protection as aggressions driven by the ambition to colonize Arab territory puts Jews on the defensive and undermines any identification they might feel with their nation-state.
The European Union perceives nationalism itself as the cause of war, and seeks to deconstruct altogether the concept of the nation-state. Israel is the embodiment of the sense of proud nationhood that runs counter to EU ideology. With a logic all their own, EU policy makers oppose Israel while doing whatever they can to build a nation-state of Palestine. Jewish communities are unsettled to observe large-scale EU subsidies ending up in the hands of Palestinian Arab terrorists, or measures like the boycott recently imposed on products, goods, and personnel coming from Jewish settlements beyond the pre-June 1967 borders.
If Jews do indeed abandon Europe, it will be to escape a situation in which their very identity is increasingly treated as a matter of suspicion and political contention. Should an emigration en masse come to be a reality, Gurfinkiel concludes, it would constitute “a profound blow to the collective psyche of the Jewish people” as well as a shattering judgment on the “so-called European idea.” In the absence of living Jews, Europeans will have nothing but Holocaust museums and memorials on which to base the moral reckoning of their past."
(David Pryce-Jones, the British novelist and commentator, is the author of, among other books, The Closed Circle and Betrayal: France, the Arabs, and the Jews.)

Daniel Johnson
Den tredje repliken kommer från Daniel Johnson:
"At the grassroots level, Jewish communities in Europe are not in terminal decline, as even the Fundamental Rights Agency survey and the study by Dov Maimon cited by Gurfinkiel attest. Spectacular acts of Islamist terror, like Merah’s killing spree in Toulouse or the beheadings in London and Amsterdam, are no more typical of Europe than the Boston bombing was of the United States. Security around Jewish schools, synagogues, and other institutions has been tight for so long as to be taken for granted.
What affects Jewish morale more deeply are the hundreds of more or less serious anti-Semitic incidents that the police typically fail to prosecute, such as last year’s attack on a Berlin rabbi with his six year old daughter. (The four Muslim youths responsible have yet to be caught.) There are more of these incidents every time Israel is vilified in the media, usually after it responds to some intolerable provocation. However, in most EU countries, the Jewish community tends to live in the more prosperous districts, well away from large concentrations of Muslim immigrants; France, with its large proportion of poorer North African Jews, may be unusual in this respect. What does, of course, strike fear into the hearts of all European Jews, rich or poor, is the specter of a pogrom. When Muslim “youths” riot in Paris and Stockholm, threatening lives and property, accompanied by anti-Semitic agitation, it is hardly surprising that French or Scandinavian Jews tell pollsters they are considering emigration."
(Daniel Johnson, the founder and editor of the British monthly Standpoint, writes widely on politics, culture, and religion.)

I sammanhanget kan man också citera vad avgående brittiske Chief rabbi Lord Sacks sade i gårdagens The Guardian, då han både kom in på multikulti-religionen och relationen mellan muslimer, judar och de väsensskilda sätt historien sett dem leva på, för muslimernas del i nationer under deras egen sharialag, för judarnas del som minoriteter i nationer utanför deras egen jurisdiktion:
"Lord Sacks also said multiculturalism in Britain had had led to "segregation and inward-looking communities".Comparing it to a hotel where "nobody is at home", he said: "It doesn't belong to anyone, we've each got our own room and so long as we don't disturb the neighbours we can do whatever we like."

But he acknowledged the difficulties faced by British Muslims when they tried to assimilate."We've had 26 centuries of experience which most Muslims haven't," he said. "The norm was for Muslims to live under a Muslim jurisdiction and the norm since the destruction of the first temple was for Jews to live under a non-Jewish jurisdiction."