söndag 25 augusti 2013

Läsande, skrivande och datorer

Från pumpverket som förbinder Hammarsjön med kanalerna. Foto: AN
Datorn har blivit synonym med arbetsbordet. Där jag förr satt och skrev för hand eller på en ljusblå Facit Privat har idag skärmen och tangentbordet tagit det mesta av platsen. Men det är inte bara en plats för skrivande. I minst lika hög grad har nätet blivit min verklighet, där jag läser dagens viktigaste kultursidor och bloggar. En morgonrutin och en daglig inspirationskälla. Nåja, lika ofta en källa till irritation eller vrede; en digital återspegling av ett samhälle i fritt fall.

I tidskriften Axess (9/2008) skrev Nicholas Carr om hur nätet ”omformaterar” våra hjärnor. Hans text blir i många avseenden en bekräftelse på en misstanke jag länge burit på, nämligen den att själva förekomsten av ett digitalt informationsnät förändrar oss i grunden. När använde jag ett uppslagsverk senast? Det enda jag till vardags öppnar är mitt danska lexikon, och några verk i specialområden jag arbetar med. Nästan all annan information hämtar jag på nätet.
 
Nå, vad skulle problemet vara? Carr säger att den som surfar sig fram till informationen förändrar hela sin tankeprocess: ”Och vad nätet tycks göra är att hacka sönder min förmåga till koncentration och begrundan” säger han. Tänkandet blir stackatoartat därför att man på nätet lär sig att ”skanna korta textavsnitt från många olika källor”. Jag tror han har rätt. Läsandet förlorar sitt djup. Man kan som van textmänniska se, ”avläsa” en hel boksida samtidigt, precis så som man gör på nätet. Man läser inte längre, man ”skannar”.  Allt tycks bottna i att koncentrationen blir störd. På samma sätt som vi ögnar igenom rubriker eller ingresser i en tidning börjar vi läsa också böcker som om ögnandet var detsamma som läsande. Det är det som bekant inte. Utan förmågan att läsa sakta förlorar vi också möjligheten att se den unika författarens unika språk, hans val av ord, hans känsla för valörer. Det är en kuslig insikt. Å andra sidan har jag under många års litteraturrecenserande (jag började i mitten av 1970-talet) misstänkt att det finns två sorters läsning.
 
Den metod jag använder när jag läser en bok som ska recenseras går inte att använda för ”privat” läsning. Att läsa en hel sida genom att skumma den vertikalt är inte en metod som fungerar för en djupare förståelse av ett litterärt verk. Den kan möjligen ge en ytlig kunskap om författarens verk, vilken tradition han verkar i, vad hans ärende är. Men om jag vill njuta av ett litterärt verk, så som jag t.ex. vid upprepade omläsningar gör med Imre Kertész böcker, måste jag läsa sakta, gärna med penna i hand. Vad gör nätet med oss som läsare? Blir vi bättre upplysta, kunnigare, eller blir vi bara ytligt allmänbildade, en aning mer korkade som människor?

fredag 23 augusti 2013

Zimmerman-dag igen, en glädjens dag

Idag kom den med posten: Another Self Portrait, Bob Dylans alla osläppta inspelningar från 1970-talet, sådant som - i vanlig ordning - blivit över vid inspelningar av skivor som Self Portrait, New Morning, Nashville Skyline, lite konsertinspelningar med The Band och så förstås demos och alternativa inspelningar. Passar en man som är vit. Passar en man i vila. Och glädje.

Och här kan faktiskt lyssna på lite av skivans innehåll. Och i The Telegraph har den recenserats:
"Good timing, then, for this Bootleg Series box set of unreleased recordings centred on Self Portrait, but extending its parameters to include versions of tracks from Nashville Skyline and New Morning (1970). Stripped of their cheesy orchestration, even Marcus admits that some of these sessions were “very stark and arresting”. They certainly sharpen your ears, often sounding more sincere than the Dylan we know. On the traditional English folk ballad, Pretty Saro, his voice tracks desolate highs and lows of heartbreak like a lover’s eye, sweeping the contours of a barren landscape. There’s plenty for the Dylanologists too. The demo of Went to See the Gypsy – widely believed to be about Elvis – sees the King wishing Dylan well, rather than greeting him with the more ambiguous “well, well, well” of the finished version."



Anders Johansson: strömmarna (Björkmans förlag)

NY BOK IDAG. Det finns i hela Anders Johanssons diktargärning en förhöjd medvetenhet om människans plats på jorden. Den medvetenheten handlar ytterst om att ge henne de rätta proportionerna. Anders Johansson är nämligen en av vår tids diktare som ser och skildrar helheten, hur oviktig, skruttig eller ointressant den än ter sig. När jag läser Anders Johansson tänker jag på två andra diktare av betydelse: Lennart Sjögren som så tidigt fick mig att också våga se på råttans ungar med ömhet, och så Lars Gustafsson som i sina till synes förströdda naturdikter egentligen försöker fånga in de beståndsdelar av varat som brukar forma en filosofi. För hos Anders Johansson finns det just en filosofi, en livsfilosofi.

Den kommer förstås också tydligt till uttryck i hans fenomenala fotoböcker från Öland och Småland. Men nu är det som poet vi har privilegiet att möta honom igen – på Peter Björkmans nystartade bokförlag. Som tidigare placerar han sig i olika natur- och kulturmiljöer, där han kan spana mot det som bestämmer och avgör våra liv. Han kan stå i skogen eller ute på öppen mark, han kan vandra vid havet liksom på en kyrkogård. Han ser tillbaka på ett liv som nu börjat göra honom åldrande. Döden blir därför så självklart närvarande: ”Nu när jag börjat säga farväl till träd och/ katter, de lövtunna varelserna, och formerna av/ försummad skönhet” heter det till exempel i dikten Kartan, och i Minnen av natten avslutar han: ”Längtan säger vi, men menar åtrå med dess/oändliga distans. Var befann jag mig? Vad sade/ jag? Vilket land är detta? Jag minns inte och/ kanske reste jag i en cirkel. Kanske stannade jag kvar/ på samma plats medan världen tumlade genom/ mig i drömmen. Närvarande, men så flyktig att/ den liknar mest en frånvaro.”

Över Anders Johanssons landskap välver sig förstås den oändliga stjärnhimlen. Men han gör onekligen en poäng av att han betraktar den i skogens mörka göl. På samma sätt blir hans närstudier av marken och gräset till bilder av just den mänskliga vandring som beskrivs i dikten ovan – som så flyktig att den mest liknar frånvaro. Inte behöver jag läsa många av Anders Johanssons dikter för att övermannas av det vemod som understryker vad jag redan vet: att vi kan ingenting ta med oss när vi går. Visst kan man skriva testamente för barnens skull. Visst kan man ömsint återvända till både musikstycken och konstverk. Den skönhet som vissa människor förmår gestalta i sina verk blir för mig, nu i denna ålder liksom när jag var ung, ett av ytterst få argument för människans vistelse i det jordiska livet. Den skönheten blir också en konkret och tungt vägande bild av det mänskliga när det för ovanlighetens skulle ger istället för att ta, berikar istället för att nivellera och fördumma. Anders Johanssons diktsamling är, i all sin anspråkslöshet, litteratur av den sorten. Hans dikt spänner över hela den verklighet som rymmer hästarnas andedräkt, lövens flikar, hundars svansar och koltrastar i solnedgången – och den diktande, skapande människan.

***

Till sist ett par exempel ur den nya boken, här återgivna med författarens tillstånd:


Inte här, men var?

Fårens röster kom långt bortifrån, flöt över den vida slätten, som långsamt gav upp sin mening när solen från dag till dag fann allt djupare platser. Det finns inget slut på historien, och ingen historia. Pilgrimsresor måste man göra ensam. Bara drömmen fullföljer den bortre sidan av det som hände. Det avlägsna åskvädret är inget krig, inte ens en bra metafor för krig. Men fåglarna sjöng alltför högt, tusenskönorna lyste länge vita och dagen slutade i lätt, blå dimma när den svarta båten i skymningen återvände genom ett mycket smalt sund och blekte natten till tystnad.

Sång om snöfallet över Örkullegölen

Det snöar över Örkullegölen, ett vattenöga i den stora skogen. Det är ensamt här, men inte så ensamt som på socknens kyrkogård där jaget är en illusion, en såpbubbla som brister och tar form på nytt. Att vara människa, human, är att förbindas med jorden, humus, och med de döda; de som var före dem som sedan kom. Men det som slipas i naturen förändrar ursprung i en dekorativ riktning. Som om det fanns en mening. Som om havets arbete var förbundet med en önskan om en skapande hand, en tanke lika lockande som den att bodens gamla nycklar på sin knippa, som alltid funnits där, ska passa till de nya låsen. Med en nedfallen gren skriver jag ändå ett meddelande på gölens is, som inom kort ska svartna och försvinna, medan jag mumlar för mig själv: misstro det uppenbara i de bedrägliga förenklingarna. I mörkret far jag därifrån. Världen upplyst av ett snöfall.

Strömmarna

 
Höstens torra löv
Prasslar runt min sjöbod;
De faller eftertänksamt
Som om de memorerade sitt träd.

Stigen som leder dit
Finns inte för att den behövs
Men kanske för att påminna om
Att det ännu finns tid.

I halvmörkret mellan en krans av tallar
Står jag en stund i gläntan.
En ung lövsångare sjunger, trevande
sin enda melodi.
Bernes mahognybåt
Glimmar i dunklet;
Han dog i går.

Men havets vågbräm
Är av samma stoft som grönskan i maj.
Graniten fortsätter.
Mineralerna pulserar av strömmar.
Grodans öga är gulare än kroppen,
Som om färgen destillerats fram.

Det ser ut att bli vinter tidigt.
Säg att mitt liv
Är en människas liv,
Men min död är ett djurs.


 

torsdag 22 augusti 2013

Jean Giono: Mannen från bergen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)

Så kom då tredje boken i trilogin Pan av Jean Giono, boken som enligt förlaget "hyllar det karga, storslagna provensalska landskapet, människans nära samspel med naturen och kärlek och som övervinner alla hinder." Det är en alldeles ovanligt sann förlagstext, för precis så här kunde jag själv ha beskrivit Mannen från bergen (1929). Här finns naturscenerier - och ovädersskildringar! - av ett slag man sällan eller aldrig möter i dagens litteratur. Här finns skildringar av människors hårda arbete och otacksamma slit mot alla odds, och här finns inte minst en kärleksskildring som står och väger på gränsen till det ofattbara. Jag läste den här boken på två kvällar. Igår kunde jag inte släcka förrän en bra bit efter midnatt, det var ju omöjligt att spara de 25 sidor som återstod. Så jag kunde med glädje avsluta där bokens berättare Amédée står och blickar ner mot platsen för dramat och med ett lugnt och eftertänksamt beslut drar sig tillbaka, han vet att allt nått sin fullbordan, han vet att kärleken placerat hans förtrogne vän Albin och hans äntligen återfunna Angèle och deras barn precis där de ska vara för att få leva ett liv med framtidsdrömmar.

Det är när Amédée, huvudpersonen som berättar, når fram till gården La Douloire som det lunkande och allt mer spännande dramat börjar. Han tror sig veta att Albins älskade Angéle finns där någonstans, gömd eller undanskymd. Hon har en gång tvingats ut i prostitution, fött ett barn och av familjen gömts undan, därför att skammen och hedern gjort allt annat omöjligt. Albin har förlorat henne, sitt livs enda och stora kärlek. Men Amédée är inte välkommen till gården, han blir aggressivt bemött. Det är när först när den folkilske husbondens fru lugnar ner stämningen som han inser att han kan ha nytta av vandraren. Själv är han skadad och föga duglig i jordbruket. Så kommer alltså den främmande mannen, som just dykt upp, att bli en i huset, han sover, äter och arbetar där, och blir snart belönad; han tycker sig höra något som mycket väl kan vara Angéle, men han vet inte var i huset hon finns. Kanske är hon inlåst i någon kammare eller källare? Så småningom kommer också det ljud som får honom att dra slutsatsen att hon dessutom inte är ensam. Ett barn finns det absolut med i ljuden!

Så fortsätter letandet och han kan gå högre upp i bergen, berätta för Albin och tillsammans med honom smida planen för att befria Angéle. Det gör de förstås. Men så här enkel är ju inte historien, den rymmer sidoblickar, den överraskar och gör det ännu lite mer spännande för läsaren. Det är som att stiga rakt ner i en miljö som ligger långt tillbaka i tiden och att höra människor tala från hjärtat, på gott och ont. Här finns inga intellektuella överväganden, här är livet ett drama på blodigt allvar. Om det inte lät så uttjatat skulle jag säga att detta är genuint folklig litteratur. Den får mig att tänka på sådant jag läste av Ivar Lo och andra arbetarförfattare, då de utifrån egen erfarenhet gestaltade människor som kallas små bara för att de är så många, människor vars storhet består i att de sliter med jorden för att vi alla ska ha mat att sätta på bordet. Jean Giono är en av de finaste författare jag läst av den här typen och Jan Stolpes översättning är en fröjd. Han lyckas verkligen förmedla Gionos doft-, smak- och ljudrika prosa.

Om den föregående boken skrev jag följande bloggtext:

Jean Giono: Kullen ( Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)
I The Books in My Life skrev Henry Miller: ”Giono has created his own private terrestrial domain, a mythical domain far closer to reality than books of history or geography.” Och André Malraux menade att han var den generationens främste författare. Jean Giono (1895-1970) har lyckligtvis ånyo fått en svensk förläggare i Elisabeth Grate bokförlag. Man utgav Mannen som planterade träd i Pontus Grates översättning 2006 och nu kommer första delen i hans trilogi Pan, den heter Kullen och har översatts av Jan Stolpe.

Giono var okänd för mig fram till 2006. Året därpå fick jag i present också den tjocka volymen Joy of Man´s Desiring.

I Kullen inleds den svit böcker som mot bakgrund av grekisk mytologi skildrar livet i en liten by. Det som utvecklas i berättelsen är ett slags skräck för naturens egna krafter. Sinande brunnar, jakten på vatten och slutligen den våldsamma branden som skövlar skog och mark på bergen blir här den konkreta upplevelsen av Pan. Man kan höra honom spela i själva växtligheten, ty i Gionos by är det blad och vajande säd som sjunger eller låter, diffust men för människorna alltid klart och tydligt.

Det märkliga med Gionos berättelse är att själva språket fascinerar. Ibland glömmer jag rentav bort skeendet för sättet att beskriva det:

”Redan knastrar det i skogarna därnere. Ett knivblad av vind glider in mellan Lures väggar, skär sönder röken. Lågorna stänker upp som ett vredgat hav. Himlen fraktar ett tungt regn av brinnande pinjebarr. Pinjekottarnas smällande flykt drar blodstreck genom röken. Ett jättemoln av fåglar stiger rakt upp, mot den bitande höga luften, berusar sig på ren vind, sjunker tillbaka, stiger upp igen, virvlar, skriker. Eldhavets fruktansvärda andedräkt för med sig hela fågelvingar, losslitna, ännu blödande, som roterar likt döda löv.”

Så ser det ut, hans språk. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till översättaren Jan Stolpe, för det här är ren poesi också på svenska, en poesi som saknar varje kliché, som är personlig, originell och bildmässigt fyndig. Vem hade kunnat tänka sig att pinjekottar drar blodstreck genom röken? Giono kunde och han vet hur man återger den flykten.

Förlaget presenterar Kullen så här: "I ett av de fyra övervuxna husen i den ödsliga provensalska byn på kullens sluttning ligger gubben Janet på sitt yttersta. I sin krafts dagar besatt han en trollkraft som fick byn att blomstra. Nu yrar han hemlighetsfulla oroande ord. Snart följer olyckor slag i slag, en förbannelse tycks vila över byn. Kullen (1928) är den första av tre romaner i trilogin Pan, där Giono hyllar det karga, storslagna provensalska landskapet och människans nära samspel med naturen."

Mannen som planterade träd kom i svensk översättning 2006.

Joy of Man´s Desiring översattes från franskan 1991.
 
 
 

Sverige, underbara nya världen. Om akademiska koder, kemiska vapen, våldtäktsoffer, hatbrott och slöjor

Bosarpasjön. Foto: A.N.
Hela onsdagen befann jag mig långt från datorer, och till en början också människor. Vi färdades allt djupare in i A:s barndomsland, genom blandad bok- och granskog, där den ljusa, välkomnande grönskan mötte den mörka, klaustrofobiska. Vi såg på småskolan där hon gått, vi slingrade oss fram mellan minimala byar och enskilda gårdar med stora TILL SALU-skyltar. När Bosarpasjön öppnade sig tog vi med stolarna och satte oss alldeles vid vattnet för kaffe och smörgås.

En andfamilj gjorde oss sällskap och fick dela på en dubbel skinkmacka. Då insåg jag att inte ens änder är solidariska; en av dem tog en hel macka och stack iväg fortare än kvickt men fyra andra efter sig som aldrig hade en chans att nå brödet.

På eftermiddagen bar det hemåt med fikapaus i grannstaden. Också ett duntäcke fick jag med mig hem, skrivet på stipendiekontot för svalare nätter.

Det var först framåt kvällen jag satte mig att botanisera. Det Sverige jag möter på nätet får mig först alltid att skratta, sedan att hulkande dra mig tillbaka. Exempel? De kommer här:
"Den akademiska koden knäcker studenterna"
Rubriken mötte mig här. Jag kunde inte låta bli att tänka på termen de lättkränktas land. Om man går in i högre studier med den världsbilden kunde man lika gärna ha skrivit varningar överallt i vårt arma land. Visst knäcker den kommersiella koden dagens shoppare? Visst knäcker alfabetet alla som vägrar läsa litteratur? Det finns så många besvärliga "koder" att brottas med. Så här berättar artikeln:
"Studenterna nu har ett hemskt litet ordförråd, språket är fullt av missförstånd och hos många har den grammatiska förståelsen har mer eller mindre kollapsat, säger Hanna Enefalk, historiker som undervisar i A-kursen i historia vid Uppsala universitet."
Här kan jag inte låta bli att påpeka att det i den citerade texten insmugit sig ett "har" för mycket (jo, det är jag som kursiverat dem ovan). Redan där ser man vad som pågår! Man kunde ju föreslå ett utökat ordförråd före universitetstudier. Varför inte en sommarkurs i ABF-regi på temat: "Flest ord före augusti vinner en resa till Badabing"?

Pågår det krig i Somalia? Det tror nog inte Vänsterpartiets ledande "kamrater" - de åker helt sonika ner för att genomföra "ett demokratiprojekt". Resultat? En död och en allvarligt skadad, den senare gruppledare för Vänsterpartiet i Storstockholm. Undrar om de ens läste på före resan? En av dem var ju själv somalier - nåja, "svensk" somalier då - och borde veta bättre. Kanske kunde V-politikerna har börjat här eller här, och om man bara litar på vad andra kommunister anser kunde man ha hämtat denna information i Proletären, det finns ju en hel del fakta att gå på och inte förstår jag varför man ska genomföra "demokratiprojekt" under brinnande krig, förutsättningarna att lyckas torde vara mycket små. Under alla omständigheter bör vänsterpartisterna vara väl förtrogna med den mordiska, islamistiska al shabaab-milisen (som har djupa förgreningar också i Sverige och som är den främsta kraften bakom det fortsatta kriget).

Så läser jag att en svensk kvinna i Oskarshamn utsatts för ett hatbrott:
"Vid tretiden i måndags befann sig en 23-årig kvinna på väg hem i Kristinebergsområdet i Oskarshamn. Plötsligt närmade sig tre yngre utländska män. De frågade om hon var svensk och när hon svarade ja blev hon slagen så pass hårt att hon hamnade på marken. De tre männen ställde sig över kvinnan och sa: "Välkommen till Sverige, det är vårt land nu, inte ditt". Polisen rubricerar händelsen som hatbrott."
Jag blir förvånad. Trodde inte att svenskar kunde utsättas för hatbrott, men om nu polisen säger det så har kanske konsensus börjat krackelera. Ingen kommer förstås att kalla till solidaritetsmanifestationer med kvinnor som får se denna sida av multikulturen. Inte heller kommer någon att klä sig i säck och aska för att visa medlidande med de 1,4 miljonerna brottoffer som finns i Sverige (där 6.400 kvinnor är utsatta för våldtäkt), enligt senaste siffrorna från Brottsförebyggande rådet.

Ånej, kan man istället klä sig i slöja och knipa poäng på ett brott som inte ens bekräftats i skrivande stund, så gör man  hellre det och ställer in sig i den fördummande kören av politiskt korrekta kollaboratörer med den islamistiska saken. Så här skriver Snaphanen om de geografiska omständigheterna kring området där överfallet på den slöjbärande kvinnan ska ha ägt rum:
"Ikke-europæiske indvandrere udgør desuden over 70 % af befolkningen i Fagersjö, alene 48 % er fra Asien og Afrika. Ville en svensk racist vove at opføre sig sådan, hvad enten han boede der eller kom udefra? Hvem ville gå ind i Vollsmose en fredag aften og råbe og skrige højt og tæve en besløret kvinde besvimet flere gange? En højgravid, muslimsk kvinde alene ude kl. 23 uden en mand i en kriminalitetshærget forstad? Oh, dear, lad være med at trække mig i benet, det falder uden for det sandsynlige, men hvis en gerningmand endelig findes efter dette, er han da overhovedet svensk, og hvis ikke, hvad vil mediesverige så lære os af det?"
I sammanhanget får man inte glömma den arabiske man som ringde Sveriges Radio, och sa att han bevittnat alltsammans och att det var kvinnans egen make som misshandlat henne! Är hans vittnesmål oväsentligt? Att mannen tycker det är ok att göra som den påstådda gärningsmannen gjort är en helt annan sak. Så visar sig ju en moralkodex i all sin fulhet, också när det inte är hans mening att låta det ske. Han vill ju bara vara ärlig: "Det var bara hennes man som klippte till henne".

Så här låter själva historien i radio, är det någon som tycker det är trovärdigt?

Nå, det var detta Sverige som mötte mig under onsdagskvällen. Låt mig slippa möta det igen på ett tag, det sliter på både kropp och själ. Bara i Sverige drabbas "feminister" av hysteri och går man ur huse klädda i slöja. I de länder där man enligt lag måste bära slöja, längtar kvinnor efter friheten att ens få lov att kalla sig feminister. Bara i Sverige kallar man till möte efter ett obekräftat och av polisen beskrivit som "ett möjligt brott" - som ingen vet om det ens ägt rum. Och till alla "de goda" svenska medelklasskvinnor som från Sensus till FI klär sig i slöja vill jag sända dessa ord:
"Att tro, att alla kvinnor som bär hijab gör detta frivilligt och av eget val, är naivt. Att tro, att alla beslöjade kvinnor står fria att göra sina livsval, utan påtryckning, hot och löften från släkten, klanen eller sin familj, är naivt. Att tro att hijaben har något annat syfte än kontroll av kvinnans sexualitet, är naivt." (Sara Mohammad och Virpi Hellmark, Riksorganisationen GAPF– Glöm Aldrig Pela och Fadime)
Kanske kunde man också erinra sig bloggaren Oskoreis ord, med anledning av den hatbrottsutsatta svenska kvinnan i Oskarshamn som jag skriver om här ovan, ställda i relation till diverse slöjbärande manifestationer:
"...valet av slöjan som solidaritetssymbol och den beslöjade kvinnan passar in i ett ”grand narrative” som osynliggör andra offer och andra förövare. Ett exempel på detta är infödda svenskar som utsätts för hatbrott i det offentliga rummet av andra, icke-infödda, rasister. Med dessa visas ingen solidaritet, deras existens förnekas istället och att ens beröra det klassas närmast som ett hatbrott i sig. Men att måla upp ett rasistiskt Sverige utan att ens nämna att det är ett mångrasistiskt samhälle är i sig ett uttryck för rasism, och ett försök att ge etniska svenskar en kollektiv skuld." 
Kunde man kanske inte en stund ägna sig åt det som förmodligen är de krigförande islamisternas senaste provokation i Syrien: kemiska stridsmedel mot civilbefolkningen samtidigt som FN:s vapeninspektörer befinner sig i landet? Det förefaller helt orimligt att regimen skulle begå ett sådant brott med tanke på rådande omständigheter.Låt oss hoppas att de skyldiga hittas. Det syriska jihad-kriget blir smutsigare för varje dag. Till och med Al Jazeera, som annars för det mesta står på jihadisternas sida (därför att de finansieras av samma makthavare), ser vart det barkar.

Uppdatering om Syrien: Idag kan man i AB läsa bl.a. detta:
Regimen medger att armén utförde en attack mot rebellfästen i går, men kallar i ett uttalande upp­gifterna om att kemiska vapen använts ”ogiltiga och helt ogrundade”.
Attacken inträffade bara dagar efter att en grupp FN-inspektörer anlände till Syrien för att under­söka tidigare anklag­elser om kem­isk krigs­föring.
Gruppens led­a­re, svenska vapen­experten Åke Sellström, uppgav i går att han bara sett tv-bilder från den misstänka gasattacken.
– Men de höga siffrorna på antal skadade och döda som man talar om låter misstänkt. Det låter som någonting man bör titta på, säger han till TT.
Frankrike, Storbritannien och USA kallade i går eftermiddag till ett extra kris­möte i FN:s säkerhetsråd efter den misstänkta gas­attacken. Länderna krävde en omedelbar FN-inspektion för att under­söka de nya anklagelserna.
Och i Svenska Dagbladet finns nu en mycket intressant analys. Som sagt: låt oss hoppas att man verkligen finner de skyldiga.

onsdag 21 augusti 2013

21 augusti 2013. 45-årsdagen för Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien


Idag är det 45 år sedan Sovjetunionens och lydstaternas stridsvagnar rullade in i Tjeckoslovakien för en långvarig och plågsam ockupation. Nu var det slut på "socialism med mänskligt ansikte". En så kallad "normaliseringsprocess" skulle inledas. Också Sveriges Moskvatrogna kommunister fattade viken. Ända fram till Lars Werners tid talade man i VPK om "normaliseringen". Med anledning av dagen repriserar jag här en bloggtext om en minnesskrift ägnad det svenska solidaritetsarbetet.

***

På initiativ av Tjeckiens ambassadör i Sverige, Jan Kára, avhölls den 27 september i Stockholms en minnesdag, dit man samlat både tjeckiska och svenska deltagare. Bland talarna fanns både Tjeckiens och Slovakiens ambassadörer, Lubomir Durovic, Agneta Pleijel, Richard Swartz och många andra. Jag var inbjuden men deltog inte, eftersom jag numera inte reser.

För arrangemanget hade man beslutat att ge ut en minnesbok. Till den blev jag också inbjuden att skriva. Nu har boken kommit. Med bidrag av Olof Palme (hela hans tal i Malmö 21 augusti 1968, som jag också kommenterar i min text), ambassadör Jan Kára, Václav Havel, Anders Ferm, Kristian Gerner, Jan Mosander, Suzanne Nash, Miroslava Slavicková, Otakar Storch, Urban Westling och många fler.

Är man intresserad av boken kan man vända sig till Tjeckiens ambassad i Stockholm, stockholm@embassy.mzv.cz

Här nedan mitt minnesbidrag samt en liten presentation, hämtat ur Swedish-Czechoslovak Solidarity 1968 - 1989:

Sommaren 1968 hade jag fyllt sexton år och just slutat grundskolan. Jag skulle snart gå i mitt livs första demonstration i hemstaden Malmö, kvällen den 21 augusti. Den gick vägen från Stortorget till Folkets park, där Olof Palme höll ett tal om det som skett. Sovjetunionen och ett antal av dess vasallstater hade invaderat Tjeckoslovakien. Palme sa bland annat: ”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Detta är vad vi framför allt skall säga oss idag när Prag är en stängd stad och Warszawapaktens styrkor invaderar Tjeckoslovakien.”

Reaktionen i vår unga vänkrets var inte olik den vi redan visat kring Vietnamkriget. Vi växte upp med en bild av ett kallt krig, där två supermakter, USA och Sovjetunionen, också förde ett militärt krig mot små nationer. Men när Vietnamkriget var över stod de sovjetiska stridsvagnarna kvar i Prag. Ingenting tydde på att det skulle ske en förändring. Tvärtom. Och två år senare kom Charta 77 som en befriande röst mot ockupanten och dess redskap i den tjeckoslovakiska regeringen. Här spelade också kulturen och litteraturen en avgörande roll. Tjeckoslovakiska författare kom att bli viktiga för oss, både de riktigt kända som Václav Havel och Ludvik Vaculik, men också nya, för oss dittills okända som Pavel Kohout, och exilförfattare som Milan Kundera. Genom tidskriften Röster från Tjeckoslovakien fick vi en kontinuerlig inblick i detta motstånd där pennan och skrivmaskinen var de viktigaste vapnen.

Jag tror att det som hände i den Sovjetkontrollerade delen av Europa påverkade oss starkt, inte minst för att vi befann oss geografiskt nära. När Sovjetunionen också förde krig i Afghanistan förstärktes känslan av hot och fara. För oss som var mycket unga i augusti 1968 blev detta formande och bildande erfarenheter som kom att vara avgörande för resten av livet. Konkret och handgripligt lärde vi oss förstå frihetens värde.

***

Under åren fram till kommunismens kollaps skrev jag ofta om Tjeckoslovakien i pressen. I min trilogi Politisk geografi (2002 – 2005) skrev jag om Prag i det andra bandet. Texten tog avstamp från en vistelse i lånad lägenhet på Lupácovagatan, alldeles intill Žižkovs tv-torn. 1993 utgav jag ett temanummer av kulturtidskriften Studiekamraten, med titeln Prag – politik, litteratur, religion och historia. I numret fanns texter av såväl klassiker som Gustav Janouch och Karel Capek som dagsaktuella bidrag från diplomaten och författaren Alvar Alsterdal, Daniel Hjort, Steve Sem-Sandberg, Karin Mossdal och många andra. Václav Havels bidrag var ett tal han hållit vid Världsekonomiskt forum i Davos.

Bilderna är privata och hämtade från en manifestation till stöd för Charta 77 som ägde rum i Malmö, förmodligen i slutet av 1970-talet eller alldeles i början av 1980-talet. Och jo, den unge smärte mannen vid mikrofonen är jag.


Albaniens Londonambassadör: "The history of Albanian – Hebrew relations goes back to the Roman times"

Bild ur Norman H. Gershams bok Besa, professor Kotani
som är ordförande för Albansk-Israeliska vänskapsförbundet
Albaniens Londonambassadör, Mal Berisha, har skrivit en mycket intressant artikel om albanernas relation med judarna, historiskt och nutida. Han går förstås tillbaka till Besa-begreppet som jag skrivit om vid flera tillfällen här i bloggen. Hans artikel börjar med ett konstaterande som få folk och nationer kan stoltsera med:
"There has never been a pogrom, crime, offense, persecution performed by Albanians as a native population in their country against the Jews in more than two thousand years since the first Jewish settlement is recorded in the country."
Liksom Norman H. Gersham konstaterade i sin stora fotobok Besa, påpekar Berisha att begreppet (som hederskod både i det egna folket och i relation till gäster, privata eller nationella) hade mycket bestämda och uttalade syften:
"The Kanun is a very old code among the Albanian society. According to this Code Kanun explains: 'The house of an Albanian belongs to God and to the guest'. Every hour of the day and night, a man must be ready to receive a guest with bread, salt, and an open heart. He must offer him a bed, a pillow and a worm hearth. To the delight of the Jewish refugees seeking shelter among Albanians – many of whom were Muslims – from the Nazi killing machine. 'Guest' meant guests in the country as well guest in the house. Every Albanian can see himself as a good man when he is addressed as a man of honour. 'A man must defend his guest’s honour even if he endangers his own life in doing so.'"
Berisha berättar sedan om några konkreta familjer från tiden för den nazistiska ockupationen av Albanien. Här ett exempel:
"Sulo Mecaj was a farmer in Kruja and lived with his wife and son in a small house he built with his father. In 1943 he opened his house to ten Jews, members of the Battino family. When Sulo received a message that the Germans were going to his house looking for Jews, he told the Jews that when he gives a signal, they should go to the space that he had prepared for them in the attic. Panic surfaced and Sulo tried to reassure the Jews that it was unlikely they would be discovered. One Jew asked, what would happen if the Germans will set the house on fire. To reassure them, Sulo asked his only son to go to the attic with them and suffer their fate if the house is set on fire. Sulo had no choice. It was a matter of honour."
Vi vet alla hur den europeiska judenheten decimerades av förintelsen. I Albanien kunde man efter kriget istället konstatera att landets judiska minoritet hade vuxit från 1.000 till 3.000 individer, tack vare att man för det första räddat landets alla judar, och för det andra tagit emot de manga judiska flyktingarna som kommit dit:
"It is estimated that in the beginning of 1930, Albania had about 1000 Jews. In 1945 this number was about 3000. The Jewish population increased in Albania three times while in Europe it was reduced in millions.."
När jag läser artikeln kommer jag att tänka på att jag en gång i tiden, för ett halvt liv sedan ganska exakt, sa till mig själv, att det knappast varit en tillfällighet att jag intresserat mig för och studerat båda dessa folk. Liksom judarna har albanerna under århundradena tvingats i exil, gång på gång. De är ett litet folk som ständigt ifrågasatts och fortfarande ifrågasätts. Men de har bevarat sin nationella kultur, sitt språk, sin stolthet. Precis som judarna.



 

tisdag 20 augusti 2013

Zinaida Lindén: För många länder sedan (Schildts & Söderströms)

Piranesi. Ur Fängelsesviten
NY BOK: Zinaida Lindén har jag läst sedan 2009. Hon deltog i samma litteraturarrangemang som jag i finländska Ekenäs i november det året. Sedan hon läst ur sin då nyutkomna novellsamling Lindanserskan blev jag övertygad om att det var dags för en rejäl läsning av hennes författarskap (se länk till recension av Lindanserskan längst ner).

Lindén har utgivit två novellsamlingar och tre romaner sedan debuten med Överstinnan och syntetisatorn 1996. Hennes nya roman, den tredje i ordningen, har just utkommit, den heter För många länder sedan och berättar i jag-form Leningrad-födda Galinas historia från 1970-talet och framåt. Det blir därför en historia om Sovjetunionens sista årtionde och förfall, liksom om den så sakta spirande frihetliga andan i de unga sovjetmedborgarnas hjärtan. Galina förkroppsligar med både sina drömmar och handlingar denna utveckling, och hon gör det övertygande av det enkla skälet att hon varken blir präktig eller bedrövlig, utan en alldeles trovärdig, vanlig människa med fel och brister. Galinas drömmar bär henne framåt, och hennes liv ska komma att bli mycket händelserikt.

Jag skulle vilja börja med romanens slutkapitel. Där står Galina vid sina föräldrars grav i Petersburg. Hon går dit i tron att hon ensam sörjer dem. Men där finns en annan kvinna, också hon uppenbarligen sörjande. Det hon berättar för Galina kunde stå som ett signum för hela romanen: hur vi än lever, vad vi än påstår om oss själva och våra liv, så finns det en alternativ berättelse (som också rymmer ett alternativt liv). Galina hade förmodligen aldrig skänkt det en tanke, men när hon där och då förstår det, tolkar jag det som att ett tillstånd av vila och frid äntligen sänker sig över henne.

Zinaida Lindén. Foto: Janne Aaltonen.
Som ung träffar Galina en diplomat i Leningrad. Han heter Igor och har varit stationerad i Afrika. De blir förstås ett par, de gifter sig och Galina blir diplomathustrun, hon som ansvarar för bjudningarna, hon som är ”ett hem” för de andra. De får två barn. Det mesta tycks gå på räls. Galina följer med Igor till de olika placeringarna, och efter länder som Japan ter det sig föga exotiskt att Igor hamnar i finska Åbo. Galina har skapat sitt viktiga livsverk, en avhandling om Giovanni Battista Piranesi, hon är besatt och förälskad i ”Carceri, Fängelsesviten”.

Men så finns ju också Roman. Han, den judiske pojken, som tidigare funnits i hennes unga liv och som på outtalade eller bara antydda vägar åter dyker upp. Roman är romantiken förkroppsligad. Är det där – hos Roman och insvept in romantik – som Galina bygger sitt eget alternativa liv? Jag tolkar det så. Han är nu en firad teaterman. Han är van att ha allt ljus på sig. Han är både en estetisk och erotisk lockelse och han tycks kunna erbjuda allt det som inte vardagslivet som diplomathustru ger. Tristessens ljusglugg heter Roman.

Det finns mycket att säga om Zinaia Lindéns nya roman. Jag vill särskilt framhäva hennes förmåga att i en nästan självklart lättflytande prosa få en hel berättelse att övertyga, från början till slut.  Det är svårt att skapa en sådan prosa - konsten är att få det att se lätt ut! Också hennes distanserade humor och erfarenhet av flera olika kulturkretsar – från Finland via Ryssland till Japan – ger henne en ovanlig rik pannå att arbeta med. Visst skrattar jag till ibland, men det är framför allt den lätt vemodiga och melankoliska tonen som griper mig. Jag tror att det är just tanken på – och kanske drömmen om – det alternativa livet i berättelsen som skapar den tonen. Den är mycket övertygande.
***
 

 

I det vita, en väntan i verkligheten

När jag i förmiddags satt en halvmeter från havsvattnet, längst ut på Landön, och hörde och såg svalorna svirra framför mig, ibland i störtdykningar mot ytan, ibland i loopar högre upp, tänkte jag på nyttan av det vita.

Att stiga upp en morgon alldeles fräsch, att inte darra eller svettas utan bara känna en naturlig trött seghet, och därifrån laga kaffe och bre mackor, packa korgen och ge sig iväg ut till Östersjökusten, det är förvisso en högre form av verklighetskänsla än någon annan.

Alldeles ensamma därute idag, besättningen på Ziona höll just på att packa och skulle tillfälligt lämna Landön för stortvätt hemmavid, med bara duvorna kuttrande bakom oss. De häckar nu för andra gången den här säsongen, honan ligger still i boet medan hanen flyger fram och tillbaka. Han vakar lika noga över oss som han gjort tidigare i sommar, men kommer inte störtflygande över mig. Vi utgör inget hot längre.

I det vita väntar jag. Det måste finnas ett alternativ. Och medan jag väntar framstår verkligheten verkligare än på länge. Det digitala får en plats med rimligare proportioner.

Repliker om Europas judar och islamismen

Walter Laqueur
I nystartade Mosaic Magazine (med underrubriken Advancing Jewish Thought) finns det nu tre rejäla repliker på Michel Gurfinkiels tankar om den europeiska judenhetens relation till islamismens offensiv. Den första är skriven av Walter Laqueur och han inleder så här:
"I broadly agree with Michel Gurfinkiel’s thoughts concerning the eventual disappearance of European Jewry. The process will probably take longer than we assume today—such events have multiple causes, and there are almost always retarding factors as well. In my judgment, however, anti-Semitism is only one factor contributing to the demise of European Jewry, and not the most decisive one.This is hardly to deny the truth of everything Gurfinkiel records about the incidence of verbal and physical anti-Semitism, up to and including murder. Indeed, every passing week supplies fresh evidence. Anti-Semitism has appeared even in the most tolerant European lands, among them the countries of Scandinavia and Benelux where Jews have been advised not to wear certain types of clothing or display other obvious signs of their identity, and Israeli tourists are cautioned against speaking Hebrew."
Längre fram i texten inskärper han sin tanke att antisemitismen inte är den avgörande faktorn. Den utgörs, menar han, istället av demografin:
"Still, to repeat, anti-Semitism is not the main factor. The main factor is demography. Before World War II, more Jews lived in Europe than in any other part of the world. Ever since the great bloodletting of the Holocaust, the presence of Jews in Europe has been insignificant. Against the backdrop of earlier European history, and contrary to what Gurfinkiel writes, European Jewry today does not even look healthy. The postwar flowering that he describes, impressive as it is (or was), should not be exaggerated; the real vibrancy of a community is not measured in new museums and similar institutions.In the 27 member states of the European Union, Jews today number, in all, only slightly more than a million souls: demographically, an immaterial factor in the affairs of Europe and one that appears destined to become even less consequential as the century progresses."
(Walter Laqueur is the author of, among other books, A History of Zionism, Weimar, A History of Terrorism, and After the Fall: The End of the European Dream and the Decline of a Continent. His newest book, Optimism in Politics and Other Essays, is due out from Transaction in January.)

Efter Laqueurs kommer en replik av David Pryce-Jones:

David Pryce-Jones
"Is Gurfinkiel right? Since Cassandra, prophecy has served to avert perceived doom. The Jewish future surely depends on the international standing of Israel. The United Nations seems to have few other purposes than expressing and magnifying hostility toward Israel. Year in, year out, the world body has sought to make Jews feel that any attachment to their national liberation movement is contaminated. In this forum, Arab and Muslim nation states accuse Israel of the racism and exclusiveness that they themselves practice. Sub-committees packed by representatives from despotisms granting no human rights to their own citizens regularly single out and condemn Israel for alleged abuses of human rights. The falsification of Israel’s measures of self-protection as aggressions driven by the ambition to colonize Arab territory puts Jews on the defensive and undermines any identification they might feel with their nation-state.
The European Union perceives nationalism itself as the cause of war, and seeks to deconstruct altogether the concept of the nation-state. Israel is the embodiment of the sense of proud nationhood that runs counter to EU ideology. With a logic all their own, EU policy makers oppose Israel while doing whatever they can to build a nation-state of Palestine. Jewish communities are unsettled to observe large-scale EU subsidies ending up in the hands of Palestinian Arab terrorists, or measures like the boycott recently imposed on products, goods, and personnel coming from Jewish settlements beyond the pre-June 1967 borders.
If Jews do indeed abandon Europe, it will be to escape a situation in which their very identity is increasingly treated as a matter of suspicion and political contention. Should an emigration en masse come to be a reality, Gurfinkiel concludes, it would constitute “a profound blow to the collective psyche of the Jewish people” as well as a shattering judgment on the “so-called European idea.” In the absence of living Jews, Europeans will have nothing but Holocaust museums and memorials on which to base the moral reckoning of their past."
(David Pryce-Jones, the British novelist and commentator, is the author of, among other books, The Closed Circle and Betrayal: France, the Arabs, and the Jews.)

Daniel Johnson
Den tredje repliken kommer från Daniel Johnson:
"At the grassroots level, Jewish communities in Europe are not in terminal decline, as even the Fundamental Rights Agency survey and the study by Dov Maimon cited by Gurfinkiel attest. Spectacular acts of Islamist terror, like Merah’s killing spree in Toulouse or the beheadings in London and Amsterdam, are no more typical of Europe than the Boston bombing was of the United States. Security around Jewish schools, synagogues, and other institutions has been tight for so long as to be taken for granted.
What affects Jewish morale more deeply are the hundreds of more or less serious anti-Semitic incidents that the police typically fail to prosecute, such as last year’s attack on a Berlin rabbi with his six year old daughter. (The four Muslim youths responsible have yet to be caught.) There are more of these incidents every time Israel is vilified in the media, usually after it responds to some intolerable provocation. However, in most EU countries, the Jewish community tends to live in the more prosperous districts, well away from large concentrations of Muslim immigrants; France, with its large proportion of poorer North African Jews, may be unusual in this respect. What does, of course, strike fear into the hearts of all European Jews, rich or poor, is the specter of a pogrom. When Muslim “youths” riot in Paris and Stockholm, threatening lives and property, accompanied by anti-Semitic agitation, it is hardly surprising that French or Scandinavian Jews tell pollsters they are considering emigration."
(Daniel Johnson, the founder and editor of the British monthly Standpoint, writes widely on politics, culture, and religion.)

I sammanhanget kan man också citera vad avgående brittiske Chief rabbi Lord Sacks sade i gårdagens The Guardian, då han både kom in på multikulti-religionen och relationen mellan muslimer, judar och de väsensskilda sätt historien sett dem leva på, för muslimernas del i nationer under deras egen sharialag, för judarnas del som minoriteter i nationer utanför deras egen jurisdiktion:
"Lord Sacks also said multiculturalism in Britain had had led to "segregation and inward-looking communities".Comparing it to a hotel where "nobody is at home", he said: "It doesn't belong to anyone, we've each got our own room and so long as we don't disturb the neighbours we can do whatever we like."

But he acknowledged the difficulties faced by British Muslims when they tried to assimilate."We've had 26 centuries of experience which most Muslims haven't," he said. "The norm was for Muslims to live under a Muslim jurisdiction and the norm since the destruction of the first temple was for Jews to live under a non-Jewish jurisdiction."



måndag 19 augusti 2013

Ännu en viktig essä om västerländsk judenhet inför islamismens offensiv

Lawrence Auster (1949-2013)
I söndags publicerade jag utdrag ur en nyutgiven essä om de europeiska judarnas situation. Den finns här: http://nydahlsoccident.blogspot.se/2013/08/ny-langre-essa-om-islamistiskt-judehat.html

Idag följer jag upp med att visa en annan essä i samma ämne, skriven av Lawrence Auster i tidskriften Front Page Magazine, under rubriken Why Jews Welcome Muslims. Auster inleder sitt resonemang med att säga följande (och han utgår då ifrån den nordamerikanska judenheten):
"Mass Moslem immigration into America combined with world-wide Moslem Jew-hatred poses an unprecedented threat to American Jews—a "perfect storm" that is forcing at least some Jews into an agonizing re-appraisal of their traditional support for open immigration. So says Stephen Steinlight in his hard-hitting essay, "High Noon to Midnight: Why Current Immigration Policy Dooms American Jewry," published by the Center for Immigration Studies. A former director of national affairs at the American Jewish Committee and now an outspoken advocate of immigration reform, Steinlight tells his fellow Jews that they, along with the rest of America, face a momentous choice. If they turn away from their extreme immigration liberalism and help move America toward sensible immigration restrictions, the growth of the Moslem community in this country can be slowed substantially and even stopped, and a decent existence for the Jews themselves can be preserved. But if Jews and others continue in their embrace of open borders, in thirty years time the Jews will find themselves a besieged and powerless minority in an Islamic-dominated, anti-Semitic America."

Stephen Steinlight
 Auster menar att Steinlight verkar tala för döva öron. Det finns en djupgående beröringsskräck och de flesta ryggar tillbaka för kritik mot islamismen av det enkla skälet att de inte vill bli anklagade för att vara "islamofober" eller "rasister". Auster fortsätter genom att citera Steinlight:
"Every high profile Jewish institution, whether it's a national organization or a major synagogue, is surrounded by concrete barriers to prevent car bombs exploding too close to the buildings. If you go through the lobbies into those buildings you have to pass metal detectors and double-doors of bulletproof glass. You are then frisked by security guards, mostly retired New York City police or Israeli agents, and then are scanned again with metal detectors. What is truly comic about this—were it not an instance in the theatre of the absurd, and were it not so appalling an indication of the kind of mass denial that is still governing major American Jewish organizations, including the one I used to work for that's currently meeting across the street—is that the staffs of these organizations pass the car bomb barriers, go through the double bulletproof glass lobbies, get frisked, then go upstairs into their offices and spend their days talking about the threats posed by evangelical Christians...."
Finns det alltså någon form av självbedrägeri inbyggt i dessa attityder? Jag kan föreställa mig det och kan inte låta bli att tänka på de politiska redaktörer i Sverige som skriver om antisemitismen i Malmö utan att med ett enda ord beröra det faktum att judarna där framför allt angrips av stadens unga arabiska män (vars antisemitism ursäktas med att den "beror på Palestinakonflikten").

Jag tror att kärnan i Austers essä finns i denna passage:
"Now, when Jews put together the idea that "all bigotry is indivisible," with the idea that "any social prejudice or exclusion directed against Jews leads potentially to Auschwitz," they must reach the conclusion that any exclusion of any minority group, no matter how alien it may be to the host society, is a potential Auschwitz.
So there it is. We have identified the core assumption that makes many liberal and neoconservative Jews keep pushing relentlessly for mass immigration, even the mass immigration of their mortal enemies. As these Jews see it, any immigration restrictions against Moslems would release a latent ethnocentrism in the white American majority that would then turn instantly against the Jews. To state this thought process in the baldest terms, these Jews believe that if philo-Semitic white gentiles exclude Jew-hating Moslems from America, it would lead those same gentiles to commit another Jewish Holocaust."
Jag har svårt att tänka mig en angelägnare fråga att diskutera. Men jag är samtidigt övertygad om att de flesta väljer att tiga. Risken att bli "missförstådd" är alltför stor, och frågan alltför kontroversiell. Jag har själv de senaste åren mötts av just argumentet "muslimerna är vår tids judar, risken för ännu en förintelse är stor och den här gången är det de muslimska invandrarna som kommer att drabbas". Vem vågar tala fritt inför sådana skenargument? Därför finner jag essäerna av Michel Gurfinkiel, Stephen Steinlight och Lawrence Auster intressanta.

(Tack till Vávra Suk för tipsen)


Lawrence Auster died today at 3:56 a.m., Eastern Daylight Time, at a hospice in West Chester, Pennsylvania. His death came after more than a week of rapidly worsening distress and physical collapse caused by the pancreatic cancer he endured for almost three years.
 
On Monday evening, after arriving at the hospice in the late afternoon, Mr. Auster read and responded to a few emails. He then closed his battered and medicine-stained Lenovo laptop for the last time. “That’s enough for now,” he said, holding his hands over the computer as if sated by an unfinished meal.
 
He did not expect that to be the last.
 
But the blogging career that stands out on the Internet and in the history of American letters as a tour de force of philosophical and cultural insight is over. Mr. Auster entered a state of sedated and sometimes pained sleep the next day, after a night of agony. He spoke no more than a few words during the next two days and died peacefully this morning after about ten hours of unusually quiet and mostly undisturbed rest.

Ida Jessen: Postkort til Annie. Noveller (Gyldendal)

NY BOK IDAG. Få prosaister i den samtida danska litteraturen kan berättandets konst så bra som Ida Jessen. Oavsett om det är en roman eller en novellsamling man läser så lyckas hon fängsla redan från start och en bit in i berättelsen lever man med i dess skiftningar och kast.

Förra gången jag läste Ida Jessen var det med en för henne mycket ovanlig bok, Ramt af ingenting - en glemmebog. Om den skrev jag bland annat:
"Den här gången talar hon om sig själv, en förlorad kärlek och ett liv fullt av frågor, i en liten tunn volym där varje enskilt textfragment är både lyriskt och mänskligt laddat. Jag läser boken med en känsla av att Jessen här försöker hålla fast i något som redan är förlorat, ett stycke liv och en kärlek som lovade så mycket men skulle visa sig innehålla den obegripliga splittring och oförenlighet som kan uppstå i kärlekens kölvatten."
Just detta, att tala om sig själv, är inte Jessens kännemärke. Tvärtom är hon ju en fin människokännare och hon kan teckna och gestalta såväl män som kvinnor, vuxna som barn, så övertygande att man nog både ser och hör dem. Men det märkvärdiga är att också den förra boken blev en stor läsarframgång, den har sålt i mer än tiotusen exemplar. I min bok om tio skandinaviska författare, Skrivandets portar, är Ida Jessen en i gruppen som kommer från Danmark. Det är ingen tillfällighet. När jag läste henne första gången förstod jag att det var något utöver det vanliga. I min bok säger hon:
”För mig är litteraturen fullbordat liv. I de lyckade, fullgångna verken är det verkligen kött och blod det rör sig om, både när jag läser och skriver. När jag skriver är jag kort sagt en annan.”
Ida Jessen. Foto: Miklos Szabo, Gyldendal, Köpenhamn.

Med den nya novellsamlingen återvänder Jessen just till att via orden bli en annan genom att gestalta andra människor. Jag vill bara nämna tre exempel ur den här fina boken som innehåller fem längre noveller och en sjätte kortare text. Inledningsnovellen, En udflugt, är en mycket typisk Jessen-text. Man leds in i en kvinnas tankar och drar slutsatsen att hon är på väg att lämna sitt hem och sin man för gott. När hon tar cykeln bort följer man med i hennes grubblande om vad som ska hända och man ser framför sig mannen, när han väl kommit hem och upptäckt att hon är borta. Från den bilden leds vi sedan vidare in i något annat, som möjligen kunde beskrivas som kvinnan Toves tillbakablickar på ett samliv med uppenbara brister och sprickor. När Tove till exempel har bjudit hem väninnan Larna ställs saker och ting på sin spets. Men hur novellen sedan fortsätter och avrundas kan man inte berätta utan att förstöra den. Jag kan däremot försäkra att det är just den förmågan att avsluta en liten berättelse som är Jessens främsta kvalitet.

Det visar hon också i novellen December er en grusom måned, som är riktigt skakande. Den öppnar med en scen som andas tomhet och tystnad. I ett Brugsenvaruhus är en kvinna kvar för att städa. Hon vet att barnen väntar där hemma på henne och hon vill inte bli försenad. Så stiger Jessen ut ur den scenen och växlar till en annan. En allvarlig trafikolycka inträffar. Man ser polisavspärrningarna vid Brugsen. En kvinna har mördats. De två barnen blir ensamma kvar med pappan. Några varv till skruvas berättelsen. Nej, det är ingen "mordgåta" eller den sorts "kriminalhistoria" som det går tretton på dussinet av. Det här är istället en bild av hur ett litet samhälle idag kan se ut. Det går rykten. Man talar illa om folk. Den stora ensamheten griper tag. Barn förlorar det viktigaste.

Boken avslutas efter att också novellerna Et skænderi, Postkort til Annie och Mor og søn följt, med en kort, mycket annorlunda text som heter I min hjemby. I den får vi blicka in i den danska familjens julbjudningar. I denna, Jessens egen, barndomsstad fanns det
"et hav af buttiker og små næringsdrivende. Ud over Saugmanns boghandel var der to slagtere, to bagere, fire købmænd, en skohandel, en trikotageforreting, en blomsterforretning, en guldsmed, en tobakshandel, en Tatol och Marys Magasiner."
Det är som om Ida Jessen hur lätt som helst kan trolla fram den tiden och den miljön. Hennes nya novellsamling visar vilken fin och betydande författare hon är.



söndag 18 augusti 2013

Ny längre essä om islamistiskt judehat och de europeiska judarnas situation

Michel Gurfinkiel
For years, some Jewish leaders entertained delusory expectations concerning the rise of Islam in Europe. Some believed that a more religiously diverse Europe would conduce to an even more secure place for Judaism in the long term. Others thought that by joining the fight against such conventionally defined evils as “anti-immigration bigotry,” “anti-Arab racism,” and “anti-Islamic prejudice,” European Jews would earn the affection and gratitude of Islam at large and perhaps even contribute to peace between Israel and its neighbors. Still others were of the view that Muslims would gradually become integrated and assimilated into the European mainstream, just like Jews in the past.
Such hopes are long gone. The sad fact is that many European Muslims subscribe to the unreconstructed forms of anti-Semitism that are prevalent in the Muslim world at large, and are impervious to any kind of Holocaust-related education. In today’s Europe, hard-core anti-Jewish and anti-Israel activity, from harassment in the street or at school to arson and murder, is mostly the doing of Muslims.
I en mycket lång essä skriver Michel Gurfinkiel i ämnet. Han är fransk journalist och författare, hans essä publiceras i Mosaic Magazine. Det finns andra viktiga texter i ämnet som jag kommer att återvända till, bland annat en av Lawrence Auster om den traditionella judiska attityden till muslimsk invandring i Europa, och hur denna med nödvändighet måste förändras. Den artikeln fick jag för bara några dagar sedan. Gurfinkiel och Auster lägger tillsammans fram en bild som säger att Europas judar med all säkerhet kommer att förvandlas till en försvinnande minoritet, därför att det för dem kommer att bli outhärdligt att leva här. Med dessa mörka ord avslutar han sin essä:
"A mitigating view of today’s situation might have it that, at the very least, divine providence did beneficently afford to about two million European Jews a brief golden age, a true rebirth, which in turn brought fresh luster to European civilization as well as encouragement and inspiration to millions of their fellow Jews around the world, most especially in the Jewish state. True enough; but what is no less certain is that the end of European Jewry, a millennia-old civilization and a crowning achievement of the human spirit, will deliver a lasting blow to the collective psyche of the Jewish people. That it will also render a shattering judgment on the so-called European idea, exposed as a deadly travesty for anyone with eyes to see, is cold comfort indeed.
Börja med att läsa Gurfinkiel. Så här presenteras han i Mosaic Magazine:
Michel Gurfinkiel, a French journalist and writer, is the author of eight books and a regular contributor to publications in Europe and the United States. The former editor of Valeurs Actuelles, France’s leading conservative magazine, he is the founder and president of the Jean-Jacques Rousseau Institute, a political think-tank in Paris, and a Shillman/Ginsburg fellow at the Middle East Forum. He also serves on the board of governors of the Consistoire, the union of French synagogues.



Elisabeth Strout: The Burgess Boys


Elisabeth Strout, född 1956 i amerikanska Portland, har en engelsk juristutbildning och är numera bosatt i New York. Hon började sin författarbana med kortare berättelser i olika tidskrifter och bokdebuterade 1998 med romanen Amy and Isabelle. 2009 fick hon Pulitzerpriset för romanen Olive Kitteridge.
 
Hennes nya roman heter The Burgess Boys och skildrar syskonrelationernas specifika problematik. I centrum står Jim Burgess och hans två yngre tvillingssyskon Bob och Susan. De båda bröderna bor i Brooklyn. Till denna intrig vävs också en berättelse om ett samhälle med stor somalisk inflyttning, Shirley Falls. Strout räds inte att komplicera de svåruppnådda relationerna mellan lokalbefolkningen och denna afrikanska kultur vilket gör att man tydligt ser hennes ambitioner (och jag kan inte låta bli att ställa mig frågan: finns det en svensk författare som skulle förmå skriva en liknande skildring av till exempel ett mindre svenskt samhälle som plötsligt blir en magnet för somalisk anhöriginvandring? Hur skulle en sådan svensk roman tas emot på kultursidorna?)
 
Elisabeth Strout är en driven berättare som kan skapa trovärdiga gestalter och hennes nya roman bekräftar hennes ställning som en av den samtida amerikanska litteraturens skickliga och sensibla skildrare av vardagslivets mödor, konflikter och glädjeämnen.

 

Revolution och kulturarv

Egypten bär på en väsentlig del av den moderna människans kulturarv. När nu Muslimska Brödraskapets "revolution" slår landet i stycken så passar man på att plundra landets viktigaste delar av detta arv.
Egypt’s famous Malawi National Museum has been ransacked, looted and smashed up by vandals in another example of the recent unrest in the country. Photos of the damaged artefacts and empty display cases were released this afternoon as supporters of deposed President Mohamed Morsi fought a gunbattle with security forces in a Cairo mosque. According to a statement made by the Ministry of Antiquities, the museum, in the Upper Egyptian city of Minya, was allegedly broken into and some artifacts were damaged and stolen on Thursday evening.
Varje revolution krossar arvet. Ändå längtar vi efter uppgörelsen som ska förvandla Sverige till ett folkhem på nytt. Till glädje för vem? Vi vet ju att alla bakåttickande klockor förr eller senare sprängs. Vad ska krossas för att det nya ska skapas ur grusen? Jag har mina tankar.

På bilden kan ni se en del av resultatet av veckans plundringar av Malawi National Museum, en plats som fått besök av de "revolutionära", det vill säga islamismens mest reaktionära upprorsmän, de som är övertygade om att gudsstaten bara kan födas ur spillrorna av det som finns/fanns. Gud bevare oss väl för dem.
Och här lite bilder på en video om Muslimska Brödraskapet:




lördag 17 augusti 2013

Amy Winehouse för tio år sedan



Här möter vi en ung, lovande och oförstörd Amy Winehouse. Nog blir man lite sorgsen när man tänker på hur det slutade. Men man kan ändå tillåta sig att njuta av denna människa så djupt impregnerad av bluesens och jazzens alla uttryckssätt.

DDR som familjegulag: Weissensee

Hela Stasi-familjen, kring vilken dramat i Weissensee byggs
"Det finns ett liv före döden" (Wolf Biermann)
Jag har under tre veckor följt den tyska tv-serien Weissensee (sex avsnitt, går att se här på SVT Play nästan en hel månad till). Den utspelar sig på 1980-talet. Man skulle kunna säga att det vi där ser är gulag nedflyttat på familjenivå (med hela lägerbefolkningen från slavarbetarna upp till slavdrivarna i partiet). Där finns hela "realsocialismen" gestaltad i en familj som rymmer en folkpolis, en Stasiofficerare och en fader som har en högt uppsatt position i Stasi och därtill är vän med partiordföranden. Komplikationen gestaltas av en ung kvinna vars mor är artist som hamnat på svarta listan (hela hennes gestalt tycks modellerad på Wolf Biermanns verkliga öde). Modern visar sig ha haft en kärleksaffär med stasifadern - ja, hon är rent av hans stora kärlek, och dottern blir förstås förälskad i stasiofficerns son, folkpolisen.

Nu är förvisso intrigen på klassisk tv-dramanivå. Men det gör ingenting, nog är gestalterna trovärdiga, man ser dem för just det de är, och man vill gärna veta vad som ska ske i avsnittet efter det man just avslutat. Miljöerna är också mycket trovärdiga, med hela det modernistiska 60-talets betongbyggnader och de för "öst" så typiska vardagsrummen med sina mörkbruna, helväggstäckande, hyllsystem (jag såg dem i både Polen och Albanien, identiskt lika). Men det som gör serien så intressant är att den visar på de mekanismer som de totalitära "öst"-staterna tycks ha haft inbyggda i själva de ekonomiska och sociala systemen. Angiveriet var förstås grundpelare nummer ett. Man rapporterar alltid "klassfiendens" handlingar. Det andra var rövslickeriet - och det kunde förvisso ske genom angiveri, men här illustreras det främst genom familjemedlemmarnas beredvillighet att offra också de närmaste för den egna karriären. Över hela denna "samhällsanda" vilar ett tungt lager av ständig misstänksamhet, brist på möjlighet till det goda livet (om man inte som officerare kunde få det i form av mutor), en likriktning som var påtaglig ända in i badrummet eller sovrummet och en brist på tankefrihet (de scener som utspelar sig i skolan är kusliga exempel på det, med elever som inte svarar på frågor utan snarare bara rabblar utantillärda fraser om "socialismen", "imperialismen" och den lysande framtid som aldrig kom).

Man skulle önska att unga människor såg serien. Den fungerar verkligen som en påminnelse (för oss gamlingar) och kunde vara ren folkbildning för de unga som inte sett "realsocialismen" och som därför insisterar med hammare, skära, Che-tröjor och "socialism". De samhällen som fanns i "öst"-staterna var i själva verket Europas verkliga skamplättar och det de lämnade efter sig var bara en fadd smak av brunkol, avlyssningar, stängda gränser, åsiktsförföljelse och grova ingrepp i privatlivet från en statsapparat som behövde veta och registrera allt och som därför anlitade halva folken för att spionera på den andra halvan. Weissensee ger oss bilden av detta sunkiga samhälle, kanske redan glömt av alltför många.



"De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna..."


Botho Strauss säger i Kopistens misstag:
"Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare."
Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.

Sedan en av mina riktigt gamla vänner sagt att "det fria ordet är en tom illusion" som man använder för att förtrycka andra människor, var jag tvungen att ta fram några böcker och orientera mig mot en helt annan verklighet.

Den kulturrelativistiska synen på livet ser i mina ögon bara ut som ett slags västerländsk bortskämdhet. Det fria ordet är i själva verket det dyrbaraste vi har. Om jag betraktar det som en tom illusion glömmer jag också bort alla som förföljs, torteras och dödas för att de, muntligt eller i skrift, försökt använda sig av ordet. Man kan också släppa sådana tankegrodor om man tror att framtiden avgörs av huruvida man är "snäll" eller ej. Frihetens fiender lär inte i framtiden, lika litet som i det förflutna, bry sig om den kategorin. Liksom 1990-talets totalitära ideologier kommer dagens att krossa varje försök till formulering av just det fria ordet.

Jag vill bort från denna vidriga samtid. Den är förljugen, falsk och självbedragarens tid. Jag ser hos Botho Strauss mycket som jag kan nicka igenkännande åt.

 I Kopistens misstag skriver han:
"De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant 'aggiornamento' kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid."

Precis så! Det ges inget val. Jag avlägsnar mig, bit för bit. Genom att stryka namn i adressboken och steg för steg avstå från den mediala offentligheten kan jag också bättre värdera utsagor om det fria ordet. När jag beslutade mig från att avstå från varje medverkan i svensk dagspress var det en av flera tankar som mognat. Den västerländska förmätenhet som gör varje frihet till något man kan ha eller mista vänder jag mig med hela mitt väsen emot.