måndag 19 augusti 2013

Ännu en viktig essä om västerländsk judenhet inför islamismens offensiv

Lawrence Auster (1949-2013)
I söndags publicerade jag utdrag ur en nyutgiven essä om de europeiska judarnas situation. Den finns här: http://nydahlsoccident.blogspot.se/2013/08/ny-langre-essa-om-islamistiskt-judehat.html

Idag följer jag upp med att visa en annan essä i samma ämne, skriven av Lawrence Auster i tidskriften Front Page Magazine, under rubriken Why Jews Welcome Muslims. Auster inleder sitt resonemang med att säga följande (och han utgår då ifrån den nordamerikanska judenheten):
"Mass Moslem immigration into America combined with world-wide Moslem Jew-hatred poses an unprecedented threat to American Jews—a "perfect storm" that is forcing at least some Jews into an agonizing re-appraisal of their traditional support for open immigration. So says Stephen Steinlight in his hard-hitting essay, "High Noon to Midnight: Why Current Immigration Policy Dooms American Jewry," published by the Center for Immigration Studies. A former director of national affairs at the American Jewish Committee and now an outspoken advocate of immigration reform, Steinlight tells his fellow Jews that they, along with the rest of America, face a momentous choice. If they turn away from their extreme immigration liberalism and help move America toward sensible immigration restrictions, the growth of the Moslem community in this country can be slowed substantially and even stopped, and a decent existence for the Jews themselves can be preserved. But if Jews and others continue in their embrace of open borders, in thirty years time the Jews will find themselves a besieged and powerless minority in an Islamic-dominated, anti-Semitic America."

Stephen Steinlight
 Auster menar att Steinlight verkar tala för döva öron. Det finns en djupgående beröringsskräck och de flesta ryggar tillbaka för kritik mot islamismen av det enkla skälet att de inte vill bli anklagade för att vara "islamofober" eller "rasister". Auster fortsätter genom att citera Steinlight:
"Every high profile Jewish institution, whether it's a national organization or a major synagogue, is surrounded by concrete barriers to prevent car bombs exploding too close to the buildings. If you go through the lobbies into those buildings you have to pass metal detectors and double-doors of bulletproof glass. You are then frisked by security guards, mostly retired New York City police or Israeli agents, and then are scanned again with metal detectors. What is truly comic about this—were it not an instance in the theatre of the absurd, and were it not so appalling an indication of the kind of mass denial that is still governing major American Jewish organizations, including the one I used to work for that's currently meeting across the street—is that the staffs of these organizations pass the car bomb barriers, go through the double bulletproof glass lobbies, get frisked, then go upstairs into their offices and spend their days talking about the threats posed by evangelical Christians...."
Finns det alltså någon form av självbedrägeri inbyggt i dessa attityder? Jag kan föreställa mig det och kan inte låta bli att tänka på de politiska redaktörer i Sverige som skriver om antisemitismen i Malmö utan att med ett enda ord beröra det faktum att judarna där framför allt angrips av stadens unga arabiska män (vars antisemitism ursäktas med att den "beror på Palestinakonflikten").

Jag tror att kärnan i Austers essä finns i denna passage:
"Now, when Jews put together the idea that "all bigotry is indivisible," with the idea that "any social prejudice or exclusion directed against Jews leads potentially to Auschwitz," they must reach the conclusion that any exclusion of any minority group, no matter how alien it may be to the host society, is a potential Auschwitz.
So there it is. We have identified the core assumption that makes many liberal and neoconservative Jews keep pushing relentlessly for mass immigration, even the mass immigration of their mortal enemies. As these Jews see it, any immigration restrictions against Moslems would release a latent ethnocentrism in the white American majority that would then turn instantly against the Jews. To state this thought process in the baldest terms, these Jews believe that if philo-Semitic white gentiles exclude Jew-hating Moslems from America, it would lead those same gentiles to commit another Jewish Holocaust."
Jag har svårt att tänka mig en angelägnare fråga att diskutera. Men jag är samtidigt övertygad om att de flesta väljer att tiga. Risken att bli "missförstådd" är alltför stor, och frågan alltför kontroversiell. Jag har själv de senaste åren mötts av just argumentet "muslimerna är vår tids judar, risken för ännu en förintelse är stor och den här gången är det de muslimska invandrarna som kommer att drabbas". Vem vågar tala fritt inför sådana skenargument? Därför finner jag essäerna av Michel Gurfinkiel, Stephen Steinlight och Lawrence Auster intressanta.

(Tack till Vávra Suk för tipsen)


Lawrence Auster died today at 3:56 a.m., Eastern Daylight Time, at a hospice in West Chester, Pennsylvania. His death came after more than a week of rapidly worsening distress and physical collapse caused by the pancreatic cancer he endured for almost three years.
 
On Monday evening, after arriving at the hospice in the late afternoon, Mr. Auster read and responded to a few emails. He then closed his battered and medicine-stained Lenovo laptop for the last time. “That’s enough for now,” he said, holding his hands over the computer as if sated by an unfinished meal.
 
He did not expect that to be the last.
 
But the blogging career that stands out on the Internet and in the history of American letters as a tour de force of philosophical and cultural insight is over. Mr. Auster entered a state of sedated and sometimes pained sleep the next day, after a night of agony. He spoke no more than a few words during the next two days and died peacefully this morning after about ten hours of unusually quiet and mostly undisturbed rest.

Ida Jessen: Postkort til Annie. Noveller (Gyldendal)

NY BOK IDAG. Få prosaister i den samtida danska litteraturen kan berättandets konst så bra som Ida Jessen. Oavsett om det är en roman eller en novellsamling man läser så lyckas hon fängsla redan från start och en bit in i berättelsen lever man med i dess skiftningar och kast.

Förra gången jag läste Ida Jessen var det med en för henne mycket ovanlig bok, Ramt af ingenting - en glemmebog. Om den skrev jag bland annat:
"Den här gången talar hon om sig själv, en förlorad kärlek och ett liv fullt av frågor, i en liten tunn volym där varje enskilt textfragment är både lyriskt och mänskligt laddat. Jag läser boken med en känsla av att Jessen här försöker hålla fast i något som redan är förlorat, ett stycke liv och en kärlek som lovade så mycket men skulle visa sig innehålla den obegripliga splittring och oförenlighet som kan uppstå i kärlekens kölvatten."
Just detta, att tala om sig själv, är inte Jessens kännemärke. Tvärtom är hon ju en fin människokännare och hon kan teckna och gestalta såväl män som kvinnor, vuxna som barn, så övertygande att man nog både ser och hör dem. Men det märkvärdiga är att också den förra boken blev en stor läsarframgång, den har sålt i mer än tiotusen exemplar. I min bok om tio skandinaviska författare, Skrivandets portar, är Ida Jessen en i gruppen som kommer från Danmark. Det är ingen tillfällighet. När jag läste henne första gången förstod jag att det var något utöver det vanliga. I min bok säger hon:
”För mig är litteraturen fullbordat liv. I de lyckade, fullgångna verken är det verkligen kött och blod det rör sig om, både när jag läser och skriver. När jag skriver är jag kort sagt en annan.”
Ida Jessen. Foto: Miklos Szabo, Gyldendal, Köpenhamn.

Med den nya novellsamlingen återvänder Jessen just till att via orden bli en annan genom att gestalta andra människor. Jag vill bara nämna tre exempel ur den här fina boken som innehåller fem längre noveller och en sjätte kortare text. Inledningsnovellen, En udflugt, är en mycket typisk Jessen-text. Man leds in i en kvinnas tankar och drar slutsatsen att hon är på väg att lämna sitt hem och sin man för gott. När hon tar cykeln bort följer man med i hennes grubblande om vad som ska hända och man ser framför sig mannen, när han väl kommit hem och upptäckt att hon är borta. Från den bilden leds vi sedan vidare in i något annat, som möjligen kunde beskrivas som kvinnan Toves tillbakablickar på ett samliv med uppenbara brister och sprickor. När Tove till exempel har bjudit hem väninnan Larna ställs saker och ting på sin spets. Men hur novellen sedan fortsätter och avrundas kan man inte berätta utan att förstöra den. Jag kan däremot försäkra att det är just den förmågan att avsluta en liten berättelse som är Jessens främsta kvalitet.

Det visar hon också i novellen December er en grusom måned, som är riktigt skakande. Den öppnar med en scen som andas tomhet och tystnad. I ett Brugsenvaruhus är en kvinna kvar för att städa. Hon vet att barnen väntar där hemma på henne och hon vill inte bli försenad. Så stiger Jessen ut ur den scenen och växlar till en annan. En allvarlig trafikolycka inträffar. Man ser polisavspärrningarna vid Brugsen. En kvinna har mördats. De två barnen blir ensamma kvar med pappan. Några varv till skruvas berättelsen. Nej, det är ingen "mordgåta" eller den sorts "kriminalhistoria" som det går tretton på dussinet av. Det här är istället en bild av hur ett litet samhälle idag kan se ut. Det går rykten. Man talar illa om folk. Den stora ensamheten griper tag. Barn förlorar det viktigaste.

Boken avslutas efter att också novellerna Et skænderi, Postkort til Annie och Mor og søn följt, med en kort, mycket annorlunda text som heter I min hjemby. I den får vi blicka in i den danska familjens julbjudningar. I denna, Jessens egen, barndomsstad fanns det
"et hav af buttiker og små næringsdrivende. Ud over Saugmanns boghandel var der to slagtere, to bagere, fire købmænd, en skohandel, en trikotageforreting, en blomsterforretning, en guldsmed, en tobakshandel, en Tatol och Marys Magasiner."
Det är som om Ida Jessen hur lätt som helst kan trolla fram den tiden och den miljön. Hennes nya novellsamling visar vilken fin och betydande författare hon är.



söndag 18 augusti 2013

Ny längre essä om islamistiskt judehat och de europeiska judarnas situation

Michel Gurfinkiel
For years, some Jewish leaders entertained delusory expectations concerning the rise of Islam in Europe. Some believed that a more religiously diverse Europe would conduce to an even more secure place for Judaism in the long term. Others thought that by joining the fight against such conventionally defined evils as “anti-immigration bigotry,” “anti-Arab racism,” and “anti-Islamic prejudice,” European Jews would earn the affection and gratitude of Islam at large and perhaps even contribute to peace between Israel and its neighbors. Still others were of the view that Muslims would gradually become integrated and assimilated into the European mainstream, just like Jews in the past.
Such hopes are long gone. The sad fact is that many European Muslims subscribe to the unreconstructed forms of anti-Semitism that are prevalent in the Muslim world at large, and are impervious to any kind of Holocaust-related education. In today’s Europe, hard-core anti-Jewish and anti-Israel activity, from harassment in the street or at school to arson and murder, is mostly the doing of Muslims.
I en mycket lång essä skriver Michel Gurfinkiel i ämnet. Han är fransk journalist och författare, hans essä publiceras i Mosaic Magazine. Det finns andra viktiga texter i ämnet som jag kommer att återvända till, bland annat en av Lawrence Auster om den traditionella judiska attityden till muslimsk invandring i Europa, och hur denna med nödvändighet måste förändras. Den artikeln fick jag för bara några dagar sedan. Gurfinkiel och Auster lägger tillsammans fram en bild som säger att Europas judar med all säkerhet kommer att förvandlas till en försvinnande minoritet, därför att det för dem kommer att bli outhärdligt att leva här. Med dessa mörka ord avslutar han sin essä:
"A mitigating view of today’s situation might have it that, at the very least, divine providence did beneficently afford to about two million European Jews a brief golden age, a true rebirth, which in turn brought fresh luster to European civilization as well as encouragement and inspiration to millions of their fellow Jews around the world, most especially in the Jewish state. True enough; but what is no less certain is that the end of European Jewry, a millennia-old civilization and a crowning achievement of the human spirit, will deliver a lasting blow to the collective psyche of the Jewish people. That it will also render a shattering judgment on the so-called European idea, exposed as a deadly travesty for anyone with eyes to see, is cold comfort indeed.
Börja med att läsa Gurfinkiel. Så här presenteras han i Mosaic Magazine:
Michel Gurfinkiel, a French journalist and writer, is the author of eight books and a regular contributor to publications in Europe and the United States. The former editor of Valeurs Actuelles, France’s leading conservative magazine, he is the founder and president of the Jean-Jacques Rousseau Institute, a political think-tank in Paris, and a Shillman/Ginsburg fellow at the Middle East Forum. He also serves on the board of governors of the Consistoire, the union of French synagogues.



Elisabeth Strout: The Burgess Boys


Elisabeth Strout, född 1956 i amerikanska Portland, har en engelsk juristutbildning och är numera bosatt i New York. Hon började sin författarbana med kortare berättelser i olika tidskrifter och bokdebuterade 1998 med romanen Amy and Isabelle. 2009 fick hon Pulitzerpriset för romanen Olive Kitteridge.
 
Hennes nya roman heter The Burgess Boys och skildrar syskonrelationernas specifika problematik. I centrum står Jim Burgess och hans två yngre tvillingssyskon Bob och Susan. De båda bröderna bor i Brooklyn. Till denna intrig vävs också en berättelse om ett samhälle med stor somalisk inflyttning, Shirley Falls. Strout räds inte att komplicera de svåruppnådda relationerna mellan lokalbefolkningen och denna afrikanska kultur vilket gör att man tydligt ser hennes ambitioner (och jag kan inte låta bli att ställa mig frågan: finns det en svensk författare som skulle förmå skriva en liknande skildring av till exempel ett mindre svenskt samhälle som plötsligt blir en magnet för somalisk anhöriginvandring? Hur skulle en sådan svensk roman tas emot på kultursidorna?)
 
Elisabeth Strout är en driven berättare som kan skapa trovärdiga gestalter och hennes nya roman bekräftar hennes ställning som en av den samtida amerikanska litteraturens skickliga och sensibla skildrare av vardagslivets mödor, konflikter och glädjeämnen.

 

Revolution och kulturarv

Egypten bär på en väsentlig del av den moderna människans kulturarv. När nu Muslimska Brödraskapets "revolution" slår landet i stycken så passar man på att plundra landets viktigaste delar av detta arv.
Egypt’s famous Malawi National Museum has been ransacked, looted and smashed up by vandals in another example of the recent unrest in the country. Photos of the damaged artefacts and empty display cases were released this afternoon as supporters of deposed President Mohamed Morsi fought a gunbattle with security forces in a Cairo mosque. According to a statement made by the Ministry of Antiquities, the museum, in the Upper Egyptian city of Minya, was allegedly broken into and some artifacts were damaged and stolen on Thursday evening.
Varje revolution krossar arvet. Ändå längtar vi efter uppgörelsen som ska förvandla Sverige till ett folkhem på nytt. Till glädje för vem? Vi vet ju att alla bakåttickande klockor förr eller senare sprängs. Vad ska krossas för att det nya ska skapas ur grusen? Jag har mina tankar.

På bilden kan ni se en del av resultatet av veckans plundringar av Malawi National Museum, en plats som fått besök av de "revolutionära", det vill säga islamismens mest reaktionära upprorsmän, de som är övertygade om att gudsstaten bara kan födas ur spillrorna av det som finns/fanns. Gud bevare oss väl för dem.
Och här lite bilder på en video om Muslimska Brödraskapet:




lördag 17 augusti 2013

Amy Winehouse för tio år sedan



Här möter vi en ung, lovande och oförstörd Amy Winehouse. Nog blir man lite sorgsen när man tänker på hur det slutade. Men man kan ändå tillåta sig att njuta av denna människa så djupt impregnerad av bluesens och jazzens alla uttryckssätt.

DDR som familjegulag: Weissensee

Hela Stasi-familjen, kring vilken dramat i Weissensee byggs
"Det finns ett liv före döden" (Wolf Biermann)
Jag har under tre veckor följt den tyska tv-serien Weissensee (sex avsnitt, går att se här på SVT Play nästan en hel månad till). Den utspelar sig på 1980-talet. Man skulle kunna säga att det vi där ser är gulag nedflyttat på familjenivå (med hela lägerbefolkningen från slavarbetarna upp till slavdrivarna i partiet). Där finns hela "realsocialismen" gestaltad i en familj som rymmer en folkpolis, en Stasiofficerare och en fader som har en högt uppsatt position i Stasi och därtill är vän med partiordföranden. Komplikationen gestaltas av en ung kvinna vars mor är artist som hamnat på svarta listan (hela hennes gestalt tycks modellerad på Wolf Biermanns verkliga öde). Modern visar sig ha haft en kärleksaffär med stasifadern - ja, hon är rent av hans stora kärlek, och dottern blir förstås förälskad i stasiofficerns son, folkpolisen.

Nu är förvisso intrigen på klassisk tv-dramanivå. Men det gör ingenting, nog är gestalterna trovärdiga, man ser dem för just det de är, och man vill gärna veta vad som ska ske i avsnittet efter det man just avslutat. Miljöerna är också mycket trovärdiga, med hela det modernistiska 60-talets betongbyggnader och de för "öst" så typiska vardagsrummen med sina mörkbruna, helväggstäckande, hyllsystem (jag såg dem i både Polen och Albanien, identiskt lika). Men det som gör serien så intressant är att den visar på de mekanismer som de totalitära "öst"-staterna tycks ha haft inbyggda i själva de ekonomiska och sociala systemen. Angiveriet var förstås grundpelare nummer ett. Man rapporterar alltid "klassfiendens" handlingar. Det andra var rövslickeriet - och det kunde förvisso ske genom angiveri, men här illustreras det främst genom familjemedlemmarnas beredvillighet att offra också de närmaste för den egna karriären. Över hela denna "samhällsanda" vilar ett tungt lager av ständig misstänksamhet, brist på möjlighet till det goda livet (om man inte som officerare kunde få det i form av mutor), en likriktning som var påtaglig ända in i badrummet eller sovrummet och en brist på tankefrihet (de scener som utspelar sig i skolan är kusliga exempel på det, med elever som inte svarar på frågor utan snarare bara rabblar utantillärda fraser om "socialismen", "imperialismen" och den lysande framtid som aldrig kom).

Man skulle önska att unga människor såg serien. Den fungerar verkligen som en påminnelse (för oss gamlingar) och kunde vara ren folkbildning för de unga som inte sett "realsocialismen" och som därför insisterar med hammare, skära, Che-tröjor och "socialism". De samhällen som fanns i "öst"-staterna var i själva verket Europas verkliga skamplättar och det de lämnade efter sig var bara en fadd smak av brunkol, avlyssningar, stängda gränser, åsiktsförföljelse och grova ingrepp i privatlivet från en statsapparat som behövde veta och registrera allt och som därför anlitade halva folken för att spionera på den andra halvan. Weissensee ger oss bilden av detta sunkiga samhälle, kanske redan glömt av alltför många.



"De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna..."


Botho Strauss säger i Kopistens misstag:
"Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare."
Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.

Sedan en av mina riktigt gamla vänner sagt att "det fria ordet är en tom illusion" som man använder för att förtrycka andra människor, var jag tvungen att ta fram några böcker och orientera mig mot en helt annan verklighet.

Den kulturrelativistiska synen på livet ser i mina ögon bara ut som ett slags västerländsk bortskämdhet. Det fria ordet är i själva verket det dyrbaraste vi har. Om jag betraktar det som en tom illusion glömmer jag också bort alla som förföljs, torteras och dödas för att de, muntligt eller i skrift, försökt använda sig av ordet. Man kan också släppa sådana tankegrodor om man tror att framtiden avgörs av huruvida man är "snäll" eller ej. Frihetens fiender lär inte i framtiden, lika litet som i det förflutna, bry sig om den kategorin. Liksom 1990-talets totalitära ideologier kommer dagens att krossa varje försök till formulering av just det fria ordet.

Jag vill bort från denna vidriga samtid. Den är förljugen, falsk och självbedragarens tid. Jag ser hos Botho Strauss mycket som jag kan nicka igenkännande åt.

 I Kopistens misstag skriver han:
"De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant 'aggiornamento' kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid."

Precis så! Det ges inget val. Jag avlägsnar mig, bit för bit. Genom att stryka namn i adressboken och steg för steg avstå från den mediala offentligheten kan jag också bättre värdera utsagor om det fria ordet. När jag beslutade mig från att avstå från varje medverkan i svensk dagspress var det en av flera tankar som mognat. Den västerländska förmätenhet som gör varje frihet till något man kan ha eller mista vänder jag mig med hela mitt väsen emot.
 
 

fredag 16 augusti 2013

Provisorisk nyordning

New Haven, USA. Foto: Astrid Nydahl
Från och med nu och ett par dagar eller veckor framöver kommer jag att ha förhandsgranskning i kommentarfunktionen. Det innebär att jag inte släpper igenom sådant jag vill slippa ha i mitt vardagsrum, min blogg. Jag har gjort det stora misstaget att ge mig in i diskussion med de professionella och hårdföra "anti-islamisterna" igen och blir därför utsatt för diverse obehagligheter både här i bloggen och i mailen. Nå, det är ett mindre problem.

Om det senare skulle visa sig bli nödvändigt kommer jag att stänga bloggen och invänta vintern då jag har för avsikt att publicera Solitär i nyspråkets tid. Under alla omständigheter har jag bestämt mig för att inte spela några krigsspel, och de människor som fylkas kring vapnen, slagorden och hatet har jag definitivt tröttnat på.



Jan Myrdal om "vänsterns" allians med islamisterna

Hos Björnbrum läser jag en mycket intressant notis om vad Jan Myrdal skriver i nya numret av Folket i Bild. Eftersom jag inte själv håller tidningen citerar jag från Björn:
Men att sådana som betraktas och betraktar sig som anti-imperialistisk vänster nu går samman med det wahabitiska Saudi Arabien för väpnad kamp mot det sekulära Syrien utan att inse vilka storekonomiska och maktpolitiska intressen de i detta tjänar är allvarligt. Men inte nytt. För hundra, hundrafemtio år sedan lät många på vår kant förleda sig att stödja Tsarryssland för det dess diplomater då kallade "de små folkens frihet".
Myrdal pekar här med hela handen på det han själv kallat "vänsterns elände". Denna vänster, inte minst den svenska, tycks oförmögen att se vad den förtryckande islamismens avsikter är. Och den tycks inte heller ha begripit själva det grundläggande i den saudiska politiken. Blodet fortsätter flyta. Vredens dag eller ej, brödraskapet och dess allierade i arabvärlden marscherar vidare på väg mot shariastatens terror. Befriande att någon i den svenska eländiga vänstern kan formulera kritik mot rörelsens eget historiska misstag.

Niall Ferguson om Brendans Simms bok Europe. The struggle for supremacy

Niall Ferguson
I en stor artikel i Times Literary Supplement skriver Niall Ferguson om Brendan Simms nya bok Europe. The struggle for supremacy:
An Irishman by birth, Simms is a convinced believer in the project for a European federation. Interestingly, he sees this primarily as a geopolitical rather than an economic imperative. This was, of course, an American view throughout the Cold War and beyond. In the words of John McCloy, "No permanent solution of the German problem seems possible without an effective European Union".
Like more recent American commentators - the political theorist Larry Siedentop, for example, and most recently the economist Tom Sargent - Simms likes to draw parallels between the process of European integration and the creation of the United States. As he sees it, the principal mistake of European integration has been the reluctance, not least of the French, to pool military sovereignty, which has kept the EU (in the Belgian Prime Minister Mark Eyskens's phrase) "an economic giant, but a political dwarf and a military worm". Simms concludes with another nod to Max Weber, adapting his famous verdict on Weltpolitik: if Europe does not achieve the transition to a fully federal structure, then "history will judge the European Union an expensive youthful prank which the continent played in its dotage".
Ferguson är inte överens om analysen. Han menar att varningarna för tysk dominans i Europa funnits där hela tiden, och att frågan rör just maktbalansen.
There are three serious flaws with this analysis, even in its own terms. First, it flies in the face of all that Simms has told us about the balance of power. It was not Margaret Thatcher who first warned that the project of European union would lead to a "western Europe dominated in fact by Germany. .. . It is really giving them on a plate what we fought two wars to prevent". Those were the words of Harold Macmillan. When Thatcher vainly attempted to prevent German reunification on the ground that Germany "would once again dominate the whole of Europe", she was not (as some treacherous members of her Cabinet claimed) delusional.
Senare i artikeln avfärdar Ferguson tanken på EU som ett nytt USA, som Europas förenade stater:
Secondly, the choice Simms poses - between a new Holy Roman Empire, just as weak as the old one, or a United States of Europe - is not on offer. Berlin is not New York and Brussels will never be Washington DC. As he himself admits, "German power surged again after unification. .. and now dominates the European Union". In that sense, the EU's stated goal of "ever closer union" becomes just the latest attempt since Charles V to end the balance of power. If Simms really believes in some version of Ranke's old pentarchy, he should be a Eurosceptic.
Och för det tredje anför han dessa argument (och här finner jag hans tankar om den höga arbetslösheten bland ungdomar och invandrare vara de intressantaste):
Finally, even he has to concede that in Europe today "the primacy of foreign policy, which. .. so long determined European domestic politics" is "no more". For precisely that reason, it is quite futile to hope that Britain and Germany might somehow work together to "unlock the door to deeper integration" The very last question Simms poses - "Will Britain serve as the Prussia of the European project?" - is easy to answer. No chance. The struggle for supremacy in Europe is, fortunately, by no means over. The project of monetary union has gone badly wrong, just as a few of us predicted it would. The economic consequences of the financial crisis have been devastating for "peripheral" countries. And the political fallout - crumbling establishments, maverick populists - has been all too predictable. Meanwhile, the sad truth is that Europe is no longer even an economic giant. Key countries, including Germany, are in demographic decline and the EU as a whole now faces the real prospect of "lost decades" of zero growth, like Japan since 1990. High youth unemployment, high immigrant unemployment, heavy reliance on imported energy - the list of weaknesses is long. 
har för övrigt skrivit denna intressanta text i Spectator för bara två månader sedan, där han intervjuar Simms utifrån hans nya bok. Allra sist i intervjun säger Simms:
And I think likewise it would be in Britain’s interest to have a strong Eurozone state able to not only sort out its own problems, which are quite considerable, but also to serve as a partner for things that need to be done globally. We’ve been very hampered in terms of the global western posture because Europe hasn’t pulled its weight. And I think the creation of a single Eurozone state, for all the potential dangers in it, the likely increase in European influence globally will more than make up for the downside.

"Vredens dag" i Egypten

Muslimska Brödraskapets symbol: Koranen och de två svärden
Muslimska Brödraskapet kallar fredagen för "vredens dag" och uppmanar folk att gå ut på gatorna. Vi har fler blodiga sammanstötningar att se fram emot. För det är inte bara brödraskapet som manar till gatunärvaro. Guardian skriver:
In the early hours of Friday the Brotherhood called for a nationwide "millions' march of anger" after noon prayers, Reuters reported. "Despite the pain and sorrow over the loss of our martyrs, the latest coup makers' crime has increased our determination to end them," the Islamist group said in a statement. In a counter move, a loose liberal and leftist coalition, the National Salvation Front, called on Egyptians to protest on Friday against "obvious terrorism actions" conducted by the Brotherhood. The government warned it would turn its guns on anyone who attacked the police or public institutions after protesters torched a government building in Cairo on Thursday.
Det finns ingenting som kan hejda en islamistgrupp när den väl börjat sina gatustrider. En islamist är övertygad om att han eller hon kommer till paradiset. Döden är inget att frukta, den är åtråvärd. Läs detta sedelärande exempel, ett brev från Abu Khattad till danskarna:
Danskere tog til Syrien ikke for at skabe et begrænset stat, men rettere en global stat, der vil række helt fra Christiansborg til den Hvide Hus i Amerika. Det er kun starten på den kommende islamiske stat, der vil dominere fra øst til vest.´
Just det perspektivet präglar brödraskapets medlemmar när de trotsar den egyptiska militären. De tar till och med barnen med sig upp på barrikaderna - vilken ära att ens barn får dö "martyrdöden". Mot den bakgrunden kan man bara vara pessimist beträffande Egypten. Vad "vredens dag" kommer att leda till mer konkret vet vi inte. Däremot vet vi att gårdagens bomb i Beirut var riktad mot gudspartisterna i Hizbollah, vilket knappast är en tillfällighet. Nu går det heliga krigets (Jihads) blixt från Syrien, via Libanon till Egypten och tillbaka igen. Frågan är hur mycket den kommer att sätta i brand och vilka de yttersta konsekvenserna för Mellanöstern och Nordafrika blir. Akut är framför allt nu situationen för Egyptens kristna kopter, som blir hårt attackera av den islamistpöbel som drar fram. Det finns scenarier som är kärvare än man annars kanske föreställer sig.
The United States has less influence in the region than at any time since World War II, due to gross incompetence of the Obama administration as well as the Republican establishment. The Obama administration as well as Senators John McCain and Lindsey Graham courted the Muslim Brotherhood as a prospective vehicle for Muslim democracy, ignoring the catastrophic failure of the Egyptian economy as well as the totalitarian character of the Brotherhood.  
Americans instinctively ask about any problem overseas, "Who are the good guys?" When told that there are no good guys, they go to see a different movie. There are no good guys in Egypt, except perhaps for the hapless democracy activists who draw on no social constituency and wield no power, and the endangered Coptic Christian minority. There are only forces that coincide with American interests for reasons of their own. It is a gauge of American foreign policy incompetence that the medieval Saudi monarchy is a better guardian of American interests in Egypt for the time being than the United States itself.
Spengler, som jag här citerar ställer också en retoriskt intressant fråga utifrån tesen att islamismen är dagens nazism och att brödraskapet, inte bara i Egypten, är vår tids nazirörelse:
Suppose the German military had overthrown the democratically-elected leader of Germany and massacred his loyal followers, say, in 1936? The world, presumably, would have condemned the blatant use of force against an elected leader even if, hypothetically, a third of the German population already had taken to the streets to demand Hitler’s ouster. The Muslim Brothera are Nazis bearing a crescent rather than a swastika……Read Berman before you weep for the fate of the Muslim Brotherhood. Suppose the German military had crushed the Nazi Party in 1936
Man kan förstås tycka att det är bra att USA:s inflytande är mindre än tidigare. Men då bedrar man sig själv. Ska den styrande egyptiska militären förlita sig på Moskva eller Peking? Har de allierade i arabvärlden? Hur kommer en isolering regionalt att påverka Egyptens framtid? Det finns många frågor men få svar. Vi får till att börja med se vad denna fredag bär i sitt sköte. Inte kommer det att bli vackert.



Skallmätningar, pseudopsykologi och medvetande

Det fanns en tid då man mätte skallar för att ta reda på människors egenskaper. Skallmätningen har idag sin motsvarighet i den moderna pseudopsykologin (ej att förväxla med verklig psykologi). Jag har just fått veta saker om mig själv som jag tidigare svävade i okunnighet om. En pseudopsykolog har förklarat för mig vilka mina verkliga motiv var för att sluta skriva i Dispatch. Så för de samtida skallmätarnas skull vill jag rekapitulera:

1/ Jag vände mig tidigt mot det faktum att Dispatch-artiklar sampublicerades hos Avpixlat (och därmed en avsiktlig eller oavsiktlig anknytning till SD)
2/ Jag ifrågasatte det stenhårda fokus på islam som tidningen hade och har, och det ofta gapiga och propagandistiska språket.
3/ Droppen blev redaktörernas medverkan i en amerikansk nazi-radiokanal.

Nå, det är klart att man kan reducera dessa tre punkter till pseudopsykologi om man vill. För mig är de hårdfakta. Jag bestämde mig för att medverka i Dispatch därför att jag delar syn på islamismen och multikultur-religionen. Jag gick in för det jag gjorde. Skrev i varje nummer. Varje artikel har sampublicerats i min blogg. Jag står för vartenda ord. Och viktigast av allt: jag ångrar inte min medverkan, den blev en intressant och lärorik erfarenhet. Hade jag varit konstnär kunde jag ha sagt att kvartalet hos Dispatch numera ingår i verket! Allt inlemmas. Allt är en fördel, som han säger, konstnären. Men jag är ingen konstnär, bara en ordens montör, så jag får ju leva också med de rader som andra uppfattat som extrema eller obehagliga.

Men detta blir mitt absolut sista ord i frågor som har med Dispatch att göra. Att jag alls skriver detta kommer sig av en enda recension av min nya bok, skriven just i Dispatch. Läs den gärna.

Det finns således inga mystiska motiv bakom mitt beslut. Jag har rykte om mig att vara impulsiv. Det stämmer, det är jag. Men jag lider inte av någon "posttraumatisk stress" efter mina unga år som vänsteraktivist (som pseudopsykologen skrev i sin analys av mig); jag har alltför lång erfarenhet av att argumentera - skriva medvetet! - mot denna vänster för att det ska låta sig beskrivas som ett sjukdomstillstånd. Det har jag gjort i trettio års tid, hundratals artiklar och många böcker. Jag vet vad jag gör och jag gör det jag finner nödvändigt och angeläget.

Det går inte att kommentera denna bloggpost. Jag är trött på att behöva köra detta trista ämne ett varv till men försäkrar att det är sista gången. God helg på er, alla mina läsare!

torsdag 15 augusti 2013

Kommunism, ja! Mänskligt ansikte?

Kung Tito, livstidspresident enligt 1974 års konstitution i Jugoslavien, umgicks med andra kungligheter medan många av hans undersåtar torterades, plågades och dödades i landets egen Gulag.
Vi som varit med några årtionden minns förstås att man om vissa kommuniststyrda europeiska stater använde begreppet "socialism med mänskligt ansikte". Det är förstås särskilt förknippat med Tjeckoslovakien, åren före den sovjetiska inmarschen den 21 augusti 1968. Årsdagen närmar sig så det kan vara tillfälle att skriva några rader i ämnet. Det fanns två andra länder som ansågs ha detta "mänskliga ansikte"; Ungern kallade man för "den gladaste baracken" i östblocket och Jugoslavien under Tito ansågs ha en alldeles särskilt mild regim eftersom landet och dess styrande kommunistförbund brutit med Stalin och Sovjetunionen. Det var och förblir en illusion. I Svenska Dagbladet läser jag Kjell Albin Abrahamsons recension av Božidar Jezerniks bok Non cogito ergo sum (som han läst i den polska översättningen Naga Wyspa, Czarne, 2013, med förord av Adam Michnik):
"Alla kommunister i Jugoslavien som motsatte sig Titos brytning med Moskva skickades till koncentrationslägret Goli otok, Den nakna ön. Titos våldsamma repression är ovanlig till såväl omfång som brutalitet. Den var också ovanlig eftersom de drabbade var partikamrater. Titos agerande är en de hårdaste – och minst kända – förföljelser mot kommunister som Europa upplevt. Adam Michnik har med embryonal elegans karaktäriserat Titos omänskliga brutalitet som ”antistalinistisk stalinism”. Milovan Djilas, Titos närmaste man och sedan fängslad regimkritiker, har kallat Den nakna ön för ”den mörkaste och mest skamliga sidan av den jugoslaviska kommunismen. Till och med värre och mer uppskakande än kommunismen själv”."
Den här sortens utsagor brukar tillbakavisas av de troende kommunisterna som överdrifter och propaganda. Jag har i och för sig i två tredjedelar av mitt liv lyssnat på största allvar när jag läst sådana berättelser och tycker att det är hög tid att också granskningar av Kung Titos rike når ut.

"De allra flesta av fångarna var Moskvatrogna kommunister men där fanns också enstaka katolska och ortodoxa präster, fritänkare och författare (fångar med glasögon betraktades per definition som intellektuella, alltså opålitliga). Några av framför allt kommunisterna hade tidigare lägererfarenheter från Auschwitz, Dachau och Buchenwald. Jämförelsen mellan Hitlers Lager och Titos Gulag utföll inte till nazisternas nackdel. Titos var ”ännu brutalare än nazistiska läger” upprepar samtliga fångar med erfarenhet av brun och röd terror. En fånge kolorerar bilden ytterligare; Titos Gulag var 'övertagen av nazistisk metodik, berikad med asiatisk knipslughet och balkansk primitivism'. Som välkomstceremoni och den vanligaste bestraffningsmetoden ('återanpassningsmetoden' enligt lägerledningens terminologi) användes 'skamhäcken', att löpa gatlopp mellan medfångarnas hugg och slag, Stenar kastades, skymford haglade: 'Här har du för din Stalin!', 'Hälsningar från Kominform!', 'Den här är från Tito!'. Enligt lägerledningen skedde skamhäcken och andra former av tortyr helt på internernas initiativ, partiet hade alltid rena händer och byggde 'socialism med mänskligt ansikte'. Olika former av prygelstraff, skenavrättningar, tortyr, isoleringscell – allt tillämpades i Titos Gulag. Sett ur det perspektivet verkar det snarast lindrigt att det allenarådande tilltalsordet till manliga fångar var 'bandit' och till kvinnliga 'hora'."
Min pappa var Jugoslavienvän från tidigt 1960-tal fram till de förödande krigen började på 1990-talet, då han började se klarare på vad som skett och skedde. Hans sista illusion brast när han fick möjlighet besöka det barnhem i Korcula där han arbetat som konstlärare för barnen i många år: huset var förvandlat till damm och kvar på tomten låg några enarmade dockor. Socialismens väg från enpartistat och fångläger hade gått vidare via nationalismen fram till öppet krig. Hade han fått läsa Božidar Jezerniks bok kanske han tänkt om mycket tidigare. Men våra 1970-talsdiskussioner om Balkan och socialismen var egentligen alldeles meningslösa. Jag "höll på" Albanien och Enver Hoxha, pappa höll på Jugoslavien och Tito. Om det inte varit en sådan tragedi hade man kunnat skratta åt det. Men av någon underlig anledning hade de totalitära systemen en dragningskraft på människor i väst.

Det är ingen ursäkt att ha sökt utanför den sovjetiska sfären - den hade aldrig någon sådan dragningskraft på mig, jag var bara 16 år när ockupationen av Tjeckoslovakien inleddes och det blev min vaccination - men det kan möjligen förklaras med en rad för den tiden signifikativa skeenden, där kanske Vietnamkriget var det viktigaste. Utan det kriget hade jag som tonåring kanske aldrig radikaliserats, och därmed inte heller blivit en apologet för en av Europas värsta diktaturer. Men som sagt: terrorn och förtrycket rådde också där man helst inte ville se det. Den jugoslaviska läxan är därför så viktig

"Den första gruppen fångar kom till Titos Gulag i juli 1949 och bestod av 1300 män och kvinnor. Hur många som sammantaget passerade Den nakna ön vet ingen, sekretessen kring Titos Gulag var nästan total. Božidar Jezernik anger olika källor och senaste forskning och hamnar på mellan 200000 och 300000 fångar. Också den lägre siffran ger en mer skrämmande omfattning av terrorn än vad som tidigare varit känt. I 'Kommunismens svarta bok' (svensk översättning 1999) anges siffran 31000 internerade enbart på Den nakna ön."  

Hela artikeln kan du läsa här.