torsdag 15 augusti 2013

Egypten och ett jiddisch-ordspråk

Från Jiddischbloggen hämtar jag nu detta ordspråk:
"Zayn vort zol zayn a brik, volt ikh moyre gehat aribertsugeyn. (Om hans ord var en bro, skulle jag vara rädd för att gå över den)"
Det finns anledning att fundera på innebörden av det. Just nu bombarderas vi av ord som verkligen inte bär, propagandaord. Det som sker i Egypten omges förstås av propaganda. Jag har under onsdagen och torsdagen läst israeliska, olika arabiska och brittiska kommentarer. Det ger en svindlande obehagskänsla. Arabiska tidningar talar om massakern som förutsättningen för demokratiska reformer. Andra ger oreserverat brödraskapet sitt stöd. I Israel avvaktar man, den israeliska pressens analytiker är lågmälda och försiktiga, och det har de all anledning att vara. Från London (tidningskommentarer, ledare såväl som enskilda krönikörer) kan man bland annat fånga upp krav på att USA ska kalla hem sin ambassadör och frysa förbindelserna med Egypten. Här hemma hos oss uttrycker Bildt oro och EU:s representanter tassar på tå och säger att de före militärens insats hade varnat egyptierna för just detta.

Varför är det framför allt en diplomatisk rädsla som präglar kommentarerna? Varför kan man inte med skärpa fördöma massakrerna, samtidigt som man påtalar att Muslimska Brödraskapets mål var att förvandla Egypten till en islamistisk sharia-stat? För övrigt noterar jag att inga svenska medier - som jag kunnat ta del av - har påpekat att sju koptiska kyrkor igår stacks i brand av islamister. Det är en viktig beståndsdel av denna utveckling där orden varken bär eller är att lita på. Ett av islamismens kännetecken är just beslutsamheten att fördriva, förstöra och förgöra allt som har med kristen och judisk historia att göra. Mer om kyrkobränderna kan man läsa här:
"Islamic supporters of Egypt’s ousted president Mohamed Morsi launched on Wednesday arson attacks against churches, resulting in the destruction of at least three buildings. Muslim Brotherhood supporters wreaked havoc on Coptic Christian businesses and property throughout the country. There may have been more than 20 incidents of burning of churches and attacks on Christian institutions, based on unconfirmed reports on Twitter from Coptic leaders and organizations who are closely following the outbreak of anti-Christian violence."

Nu har Reinfeldt talat:
"Vi ska alltid fördöma våldsanvändning. Det är en oacceptabel våldsanvändning med stor risk för upptrappning. Det kan gå ännu mer snett innan det förhoppningsvis går bättre, säger han."
Kloker! Toker? Butter? Det kan kvitta men han gör alltid intryck av att komma direkt från dagis när han uttalar sig. Den tänkta visdomen är mest av allt en banalitet.

Delphine de Vigan: Ingenting kan hindra natten (Sekwa, översättning av Helén Enqvist)

Delphine de Vigan. Foto: A. Karlsson, Sekwa förlag.
Det här är en roman skapad med den metod som jag själv finner allra intressantast i samtidslitteraturen. De två skikt av skrivande som möts, består dels av en fiktiv beskrivning av en människas barndom, uppväxt och vuxenliv, dels av författarens egna reflektioner kring om det alls är möjligt att göra så. Den kärva realism som utgör bokens nutid kan ibland framstå som betydligt ”sannare” och uppriktigare än de texter som skildrar kvinnan Lucile från tidig barndom och framåt. Lucile är inte vem som helst för Delphine de Vigan, hon är hennes mamma. Och sin mamma kan man söka ett helt liv, oavsett om man är son eller dotter, men när hon väl dött och tystnat kan man aldrig fråga henne själv hur det förhöll sig då, en gång i ett avlägset förflutet. Delphine de Vigan talar med många människor, ställer frågor, reflekterar – man skulle kunna säga att hon beger sig ut på en forskningsresa i sin mammas liv och därmed i sitt eget förflutna.

Delphine de Vigan är en av flera högintressanta franska författarinnor som förlaget Sekwa utger. Hon lever i Paris, och av hennes böcker finns sedan tidigare No och jag, Underjordiska timmar och Dagar utan hunger översatta till svenska. Den nu aktuella boken, en rejäl och ytterst läsvärd sak på 391 sidor, har fått många lovord i Frankrike och har sedan utgivningen i augusti 2011 sålt i en halv miljon exemplar. Att jag nämner detta beror inte på att jag inbillar mig att höga försäljningssiffror automatiskt indikerar kvalitet. Vi har ju vant oss vid att det snarare rätt ofta är tvärtom. Men i Delphine de Vigans fall skulle jag säga att hon tar sig an ämnen som få människor kan vara likgiltig inför och som hon behandlar med den yttersta uppriktighet och med en sanningslidelse som är ovanlig, och att detta kan förklara att många människor vill läsa henne.

Jag betraktar Dagar utan hunger som den självklara höjdpunkten i det jag läst av henne på svenska. Denna självbiografiskt baserade roman om anorexi är plågsamt övertygande och jag kommer aldrig att glömma den. Det är sällan böcker gör rent fysiska avtryck hos en läsare, men med den förhåller det sig så. Kan Ingenting kan hindra natten leva upp till det? Jag tycker inte att man kan jämföra böckerna. Det är en mycket bra bok, men den är skriven i ett annat tonfall än Dagar utan hunger. Det kan man förstås enkelt förklara med det faktum att varje ny bok är sin egen värld. En roman eller en fackskildring växer fram utifrån sina egna, specifika förutsättningar.

Delphine de Vigan är författare. Det är hennes liv och yrke. Att skapa och att minnas är två sidor av samma mynt för henne. Hon minns verkligen sin mamma och hon vill förstå hennes smärta. På bokens framsida ser vi mamman, Lucile, i ett ögonblick som utstrålar lugn, trygghet och njutning. Hon röker. Hon ler så som man ler när man trivs eller känner lycka.  Det är både en sann och en förrädisk bild.

Den lockar mig så som en filmaffisch lockar mig till biografen. Jag ser att Delphine de Vigan är ”besatt av tanken” att skriva fram sin mamma. Det går inte så bra. Hon pillar mest, petar i manus, möblerar om arbetsrummet, hon lyssnar på alla samtal hon spelat in för att kunna skriva ner det som sägs. Allt har de gett henne: sina minnen, sitt förtroende. Men hon ställer allt fler självkritiska frågor.

Hade hon verkligen trott att hon skulle kunna skriva en objektiv text? Också i sin egen familj ifrågasätts hennes projekt. När hon så kommer till den andra avdelningen på sidan 169 är det som om både hon själv som författare och texten i sig börjar leva ett helt annat liv. Nu är det fritt fram att använda de ord som handlar om icke-fiktionen, de ord som börjar med ”jag”, ”mig”, ”mina”, och som har en särskilt tyngd just därför. Här ”växer” nu modern Lucile allt radikalare in i förstörelsen. Hon faller ner i sjukdom och beroende. Hon förlorar sitt jag i utbyte mot demoner och berusningar. Delphine de Vigan beskriver det som om ett bestämt datum, den 31 januari 1980, innebär en brytpunkt: ett före och ett efter skapas den dagen. Hon citerar ur polisrapporten: 
”Förde en person till sjukhuset Lariboisière efter nervöst sammanbrott och övergrepp mot en minderårig person på tretton år (hennes dotter). Krimchef på plats.”
Modern är inte gammal när det händer. Hon är knappt trettio. Sammanbrottet är precis så grymt och fult som det är i verkligheten. Det finns ingen anledning att försköna eller mytologisera det. Det gör heller inte Delphine de Vigan. Lucile har hallucinationer, hon klär av sig naken i polisbilen. I en egen text medger Lucile att hon ser vad som hänt: ”Jag kan inte skilja på fantasi och verklighet längre.”
Delphine de Vigan säger som svar på frågan hon får om varför hon skriver:  
”Jag skriver på grund av den 31 januari 1980. Ursprunget till mitt skrivande finns där, det vet jag på ett dunkelt sätt, det finns i de här timmarna som förändrade våra liv, i dagarna före dem och i den isolering som följde.”
Är man det minsta intresserad av hur familjer formas och hur vi som individer bär vidare på våra förfäders och förmödrars liv, sjukdomar, problem och sönderfall, är det helt enkelt omöjligt att avstå från den här boken. Den har en alldeles särskild klokhet och insikt och den  förhäver sig aldrig i efterkonstruktionernas frestelse. Delphine de Vigan är en författare som inger allt större förtroende. Också i det allra mest smärtsamma lyckas hon fängsla läsaren. Eller kanske just där, i det smärtsamma, är hon som mest läsvärd. I vår tid av ytligt flamsande och mediala fyrverkerier av försumbara futtigheter är det förstås anmärkningsvärt att man kan finna litteratur som denna.

onsdag 14 augusti 2013

Norska röster om svensk "debatt"

Foto: Astrid Nydahl
Jag fick ett mail från författaren Gunnar Sandelin. Det är han som tillsammans med etnologen Karl-Olov Arnstberg skrivit den intressanta boken om invandringen som svensk problematik, Invandring och mörkläggning. Han hade en länk i sitt mail, den gick till en norsk dagstidning, Aftenposten, som skriver om hur tyst det blev när boken utkom:
"I alle fall om vi skal tro forfatterne Karl-Olov Arnstberg og Gunnar Sandelin, som i mars ga ut boken Invandring och mörkläggning, En saklig rapport från en förryckt tid. Arnstberg og Sandelin kommer med en vitenskapelig og sterkt innvandringskritisk bok, og ble ifølge seg selv og meningsfeller totalt kneblet i det svenske debattklimaet.
Kun Aftonbladet av de store, svenske avisene ville anmelde boken. Og det med anklager om rasisme - illustrert av et bilde fra en nynazistisk demonstrasjon i 2007. Boken ble imidlertid omtalt av flere danske aviser - Det skjedde ingenting i vanlige medier. Derimot slo det direkte til på internett. Avpixlat og en mengde blogger reagerte veldig kjapt. De har lengtet etter denne boken, sier Karl-Olov Arnstberg til Aftenposten. Gunnar Sandelin og Arnstberg var ikke helt uforberedt på den svenske stillheten, forteller han. - Vi tok det vel nærmest med et sukk. Svenske medier har fått høyreekstremisme på hjernen, og kaller alt for det. Det blir litt som om de jager et spøkelse - denne typen ekstreme grupper finnes på begge sider, men de er veldig små, sier Arnstberg."
Man ställer sig två frågor, inte bara idag men för det mesta: varför är det omöjligt att kritiskt granska och/eller diskutera invandringspolitiken? Och: varför stigmatiseras de människor som gör det? Jag har ju själv fått stämpeln i pannan nu, sedan jag utgav boken Black Country. Jag vet att stigmatiseringen är en del av processen.
"Årsaken til at boken ble fortiet er en kraftig polarisering i det svenske debattklimaet, mener blogger og Aftenposten-spaltist Bjørn Stærk. - Jeg kunne ikke skjønne den fortielsen boken møtte da jeg leste den. Det sier veldig mye om Sverige, både at Aftonbladet bruker så sterke ord, og at ingen snakker om det etterpå. Selvsagt mener ikke alle svensker at boken er rasistisk, men de skjønner at det blir bråk hvis man hiver seg inn i debatten. Derfor blir det veldig vanskelig å snakke om det, sier Stærk." 
Det komiska mitt i tragiken är att en bok som deras ändå finner sin läsare. Naturligtvis. Men det är en skam att hela den svenska offentligheten - som på en given signal - iakttar största möjliga tystnad. Vad är det mer vi inte får säga, vad är det mer som föranleder tystnad? Jag tror att alla kan komma med minst tio förslag var. Det märkligaste av allt är att man kan pricka av sin egen lista mot offentligheten. Funderar på det efter massakrerna i Kairo idag. Vad får sägas om det? Får man ens antyda att problemets grund finns i islamismen, i Muslimska Brödraskapets krav på en shariastat? Förmodligen inte. Den korrekta åsikten är en helt annan. Så är det alltså också med kvalificerad granskning av invandringspolitiken i Sverige. Det lär oss historien med Invandring och mörkläggning.


Min recension av den förtigna boken finns här. I den skrev jag bland annat:
"Boken visar på ett övertygande sätt hur stor skillnaden är mellan invandrare i allmänhet och asylsökande. Den stora asylströmmen medför ökat antal anhöriginflyttningar samt späder på det uteslutande destruktiva i att människor som fått avslag på asylansökan stannar i landet – gömda och därtill uppmuntrade – och utgör en stor påfrestning på sociala, kulturella och ekonomiska strukturer. Alliansregeringens uppgörelse med Miljöpartiet förvärrar denna problematik då dessa människor får rätt till fri sjuk- och tandvård, en förmån som ingen svensk fattigpensionär skulle våga drömma om. I detta sammanhang får man aldrig glömma bort att det finns en hel industri som berikar sig på flyktingsmuggling. För den är det vinsterna som gäller, aldrig de enskilda individerna. Förbindelsen mellan de kriminellt intjänade pengarna i ena änden och de stora ekonomiska påfrestningarna i den andra änden bör alltid tas med i beräkningen. Det gör Arnstberg och Sandelin."
Boken kan man köpa här.
 

Tysk antisemitism eller muslimsk antisemitism i Tyskland? Fakta och funderingar


Vad ska vi kalla den? Det finns människor som på ytterst vettig grund talar om två typer av anti-judiska attityder i Tyskland: å ena sidan har vi en nationellt rotad, historiskt förankrad antisemitism, å andra sidan en ”ny” i den meningen att den lever och frodas i den stora muslimska befolkningen i Tyskland. Så istället för att tala om ”tysk antisemitism” kan man ju vara specifik och säga precis vad man menar. Jag har nu studerat det här ett ämnet ett tag, av den enkla anledningen att jag är trött på alla skriverier om ”antisemitismen i Malmö”, så länge man inte pekar ut gärningsmännen bakom anti-judiska attacker, nämligen Malmös unga, arabiska muslimer. Någon aktiv nationalsocialism finns inte i Malmö. Finns den i Tyskland? Det är det vi specifikt måste studera. Jag börjar här med en nyhet från 2012, som är djupt oroande:

”Antijudiska åsikter är djupt förankrade i det tyska samhället. Allt enligt en rapport från de experter som utsetts av Förbundsdagen. Enligt brittiska BBC, som citerar nyhetsbyrån DPA, har internet spelat en nyckelroll i spridandet av förnekelse av Förintelsen, högerextrema åsikter och islamistiska ståndpunkter. Experterna menar också att det i dag finns en större acceptans för det antijudiska i det tyska samhället. Expertgruppen tillsattes 2009 och rapporterar regelbundet till Förbundsdagen. Måndagens rapport visar att åsikterna baseras på ’fördomar och djupt rotade klichéer, samt okunskap om judarna och judendomen’”.
Hela artikeln kan man läsa här: http://www.dn.se/nyheter/varlden/djupt-rotad-antisemitism-i-tyskland/

I mars 2012, två månader efter det att den tyska rapporten blivit känd, skrev Svenska Kommittén mot Antisemitism om den i sitt nyhetsbrev. Utan att för en sekund tveka pekar de i nyhetsbrevet på två anti-judiska kraftcentra:

”En ny rapport visar att antisemitismen är djupt förankrad i det tyska samhället. Den är central i högerextrema och islamistiska grupper, men oroväckande utbredd även i bredare opinioner. Antisemitiska attityder förekommer i ”betydande omfattning” i det tyska majoritetssamhället. Uppfattningarna grundas på ”vitt spridda fördomar och djupt rotade klichéer respektive elementär okunskap om judar och judendom”. Det skriver författarna till den uppmärksammade rapporten ”Antisemitism i Tyskland” som presenterades för förbundsdagen i januari i år.”
Sedan tog de sig en närmare titt på rapporten:

”Rapporten har sammanställts av en oberoende expertkommission, tillsatt av förbundsdagen 2008, under ledning av historikerna Peter Longerich och Juliane Wetzel. Syftet har varit att utifrån befintlig forskning beskriva den samtida antisemitismen i Tyskland, belysa det preventiva arbete som görs och föreslå åtgärder för att förbättra arbetet mot judefientlighet. Författarna presenterar en bekymmersam bild, men pekar också på kunskapsluckor. Utifrån resultaten från en rad attitydundersökningar dras slutsatsen att runt 20 procent av den tyska befolkningen bär på antijudiska attityder. Bland dessa återfinns traditionella uppfattningar som att judar har för stort inflytande eller att judehatet är självförvållat. Men där finns också efterkrigstida konstruktioner som att judar exploaterar Förintelsen för egna syften liksom antisemitiska former av ’Israelkritik’.”
Hela rapporten kan läsas här: http://skma.se/blogg/2012/03/antisemitism-i-dagens-tyskland/

Då är frågan: är dessa två anti-judiska krafter typiska för Tyskland, eller finns de allmänt i Europa? Den frågan är kanske viktigast av alla. Vi vet att islamismens stärkta ställning i hela Europa utvecklat en allt livaktigare anti-semitism. Vi vet också att angreppen på judar rent fysiskt blivit allt vanligare i länder som UngernFrankrike, England, Belgien, Holland, Tyskland och som vi vet, också i Sverige, Norge och Danmark. Kan man då som följdfråga undra: är det den muslimska anti-semitismen vi ser som är huvudproblemet? Eller lever också den nationellt rotade föreställningen om judar kvar i de generationer som fötts efter förintelsen, i så hög grad att den faktiskt växer? Och en sista viktig fråga är varför ingen i rapporterna talar om den vänster som i sin "anti-sionism" allt oftare glider över i klassisk anti-semitism. Jag har mina funderingar.

Michel de Montaigne: Essayer. Band 1 - 3 (Atlantis, översättning av Jan Stolpe)

Henrik Tikkanen hade en liten krumelur i Ansikten och åsikter från 1980. Där skrev han:
”Författare borde inte skriva om sig själva utan om något de förstår sig på…”
Kan inte låta bli att tänka på det när jag slår upp första bandet i det av Jan Stolpe nyöversatta Essayer av Michel de Montaigne (1533-1592). I sitt korta förord till läsaren skriver han:
 ”Alltså, läsare, är jag själv ämnet för min bok. Du har ingen förnuftig anledning att använda din lediga tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne.”
Montaigne var, till allt annat, en människa som under se sista 21 åren av sitt liv, verkligen kom att anstränga sig att förstå vem han var. Essäskrivandet i tornets bibliotek och arbetsrum vittnar om en tämligen djupgående tolkning av det egna livet och allt det som omgav honom själv och hans familj. Montaigne skriver, noga räknat, inte så mycket om sig själv som utifrån sig själv. Han hade påtagligt fel i självironierna i orden till läsaren. Det finns all anledning att lägga inte bara tid utan också kraft på hans essäer.

Den utgåva jag här skriver om utkom den 27 september 2012. Den är alltså inte identisk med Stolpes första utgåva som kom 1986 - 1992.

I det första bandets förord av Stolpe presenteras verket och författaren utförligt, och han berättar om de olika utgåvorna. Stolpes kommentarer är nytt för denna andra svenska utgåva. Montaignes texter är högintressanta från allra första stund. I första bandets genreskapande essayer skriver han om allt från sorg och barnuppfostran till ensamhet och lagar mot lyx.

Jan Stolpe:
”Montaigne är fascinerad av fånigheten och besynnerligheten i sin själs skapelser. Han inser snart att analysen aldrig har något slut, flödet kan aldrig avstanna. Han utvecklar ett personligt språk för att gestalta rörelserna – och snart är han fast i författandet. Han inser efter hand att själva skrivandet innebär en klyvning i ett iakttagande jag och ett iakttaget.”
I det omfattande band två möter vi bland annat Montaignes funderingar kring samvets- och moralfrågor. Han resonerar om relationer mellan fäder och söner, om ära, lögn och samvetsfriheten, och påminner om de blodiga inbördesstrider som pågår i Frankrike vid tiden för skrivandet. Montaignes texter präglas av lågmäld eftertanke, hans stil är resonerande och inte sällan humoristisk. Att Jan Stolpes nyöversättning också rent typografiskt är mer lättläst än den första är ett stort plus. Den har inte de markeringar för olika uppkomstskeden i den löpande texten, som fanns i första upplagan.

Tredje bandets texter tillkom när Montaigne blivit gammal. Han var 55 år, sjuk och hade bara fyra år kvar att leva. Här finns den enligt min mening bästa av hans texter, nämligen Om fåfänglighet. Den texten kan användas i vår egen tid, som en uppfordrande maning till självständighet, grundlighet och nyfikenhet på världens tillstånd. Han skriver att han tror sig vara begränsad i tiden, han förväntar sig inga nya läsare femtio år fram i tiden. Nyutgåvan säger emot honom, och man bara vara tacksam för Jan Stolpes nyöversättning och Montaignes egen klokhet.

Montaigne i essän Om fåfänglighet:
”Aldrig har någon överlämnat sig så fullständigt och passivt åt någon annans omsorg och ledning som jag skulle göra om jag hade någon att överlämna mig till. Just nu skulle jag önska att jag hittade en svärson som kunde pyssla om mig på min ålderdom och vyssja den till ro: i hans händer skulle jag lägga den fulla rätten att bestämma över min egendom och tillgodogöra sig den, så att han kunde förfara med den som jag gör och få samma utbyte av den som jag nu får, förutsatt att han kom hem med verkligt tacksamt hjärta och som en vän. Men herregud, vi lever i en värld där lojalitet är något okänt för våra barn.”

När Jan Stolpe förklarar att Montaignes bruk av ordet essai står närmare svenskans prövning än försök ger det också en liten förskjutning. Ändå tycker jag att det gängse försök är en tolkning som stämmer så väl överens med genren. Just i vår tid, när de flesta ”sanningar” tycks prövas och varje tvärsäkerhet ter sig dumdristig är kanske essän den perfekta genren för samtidslitteraturen.

Ett sista citat, från kapitel nio i band tre, Om fåfänglighet:
”Man kallar sällan på mig för offentliga uppdrag, och själv erbjuder jag mig lika sällan. Frihet och sysslolöshet, som är mina viktigaste egenskaper, står i diametral motsats till den verksamheten.”

tisdag 13 augusti 2013

För tisdagens kväll eller onsdagens morgon redan nu, ett credo av Frank Martin



Istället för ord. Jag lägger detta i bloggen medan åskan sveper över mig och regnet piskar mot halvöppna eller stängda fönster, för tredje timmen i rad, och jag har ägnat hela tisdagens sena timmar åt mat: jag har lagat en lammgryta som räcker till fyra stora middagar, jag har rensat och skalat nyplockade morötter och rödbetor, jag har tagit mig an den inlagda gurkan och hela spannen full med sill, jag har på alla sätt förberett mig och de mina på den tidiga höstens fina mörka kvällar, med god mat och goda samtal. Allt annat förbleknar just nu. Därför ber jag er att i all stillhet lyssna och avsluta tisdagen eller påbörja onsdagen med detta credo. Jag saknar just nu de ord som handlar om kultur, politik, religion eller sociologi. Jag tystnar vid min källa och bara lyssnar.

Vill man bekanta sig med kompositören kan man börja här. Och så vill jag tacka Einar som var min vägvisare idag.

Erik Grip & Henrik Gunde: Viser gennem fem årtier. 50 års scene-jubilæum.

Erik Grip har alltsedan tidigt 1980-tal varit min verkliga favorit bland de danska visartisterna. Han är ju så mycket mer än vissångare. Hade det inte varit för att begreppet singer/songwriter är så slitet skulle jag gärna använda det för att beskriva honom. Han har nu i femtio år stått på scenen – och det innebär ett stort antal turnéer Danmark runt och ett stort antal skivinspelningar. Mest känd i hemlandet är han för den ytterst framgångsrika Grundtvig-skivan De levendes land (som sålt i mer än 100.000 exemplar). Ett kännetecken i Grips arbete har alltid varit samarbetet med poeter av högsta klass, eller hans egna tonsättningar av klassisk poesi och psalmtexter. Han har tagit sig an klassiker som Frank Jæger, Emil Aarestrup, Adam OehIenschläger, Jeppe Aakjær, Halfdan Rasmussen och många, många andra. Han har gjort musikaliska utflykter, främst på 1990-talet, i en mer rytmiskt präglad musik, inte minst när han översatte och spelade in Ulf Lundells låtar. Men som åren gått har han alltmer kommit att utvecklas åt ett sensuellt, lyriskt håll. Det märktes inte minst i de fina psalminspelningar han gjorde med den svenske jazzpianisten Lars Jansson.

När han nu firar hela 50 år som scenartist gör han det med en omfattande Danmarksturné. Den startade den 10 augusti och fortsätter hela hösten fram till den 23 november då den avslutas i Skanderborg. Men han ger också ut denna nya CD: Viser genemm fem årtier tillsammans med den fine, danske jazzpianisten Henrik Gunde. Här fortsätter han att utforska det han påbörjade med Lars Jansson; hur visan sakta men omärkligt glider över i jazzballad, hur texten, oavsett om det är en klassiker eller en samtida text som Bo Green Jensens Fader min, får en mer markant diktion och lyfter till en berättelse för åhöraren (texten är gripande för varje människa som har ett problematiskt förhållande till fadern, och Gunde kommer in med ett mättat och stilla solo på elpiano). Samspelet mellan Grips egen gitarr, som han för övrigt spelar vackrare än någonsin, och Gundes piano fungerar utmärkt och förstärks ytterligare av de passager där de spelar var för sig (i till exempel Aarestrups Til en veninde är Grip ensam, som klassisk trubadur). I Det er i dag et vejr (med Ludvig Holsteins text) blir det särskilt tydligt hur fint pianot och gitarren samverkar. Gunde nästan droppar in sina pianoklanger i sången, ömsint och finkänsligt.

Erik Grip behöver inte bevisa något. Han har en så gedigen grund att stå på. Ändå bevisar han med jubileumsskivan att han utvecklas och förändras i en mycket positiv riktning. Jag lyssnar på den och får emellanåt en tår i ögonvrån. Det är av sådana tårar konsten gör oss mänskligare och starkare.

Erik Grip kan man läsa mer om här: http://www.grip.dk/

Pianisten Henrik Gunde kan man läsa mer om här: http://www.gundeongarner.dk/gundeongarner/Forside.html

Om en tidigare CD av Erik Grip skrev jag här.
 

Islamisering i Birmingham. Jan Valdelin läser Black Country med franska sidoperspektiv

Thomas Nydahl, författare och journalist, som har anklagats för islamofobi, publicerade i vintras en bok med titeln Black Country (Vaka över ensamheten, 2013, 270 sidor). Här möter läsaren Nydahl som journalist. Boken är ett reportage om West Midlands, också kallat Black Country, med tonvikt på Birmingham, Englands andra stad med avseende på befolkningsantal. Materialet bygger på författarens fyra vistelser i Birmingham (den första 1998, den senaste 2012) samt regelbunden bevakning av stadens dagstidningar sedan 15 år, väl dokumenterat med källhänvisningar, vilket starkt bidrar till att skapa trovärdighet åt författarens iakttagelser. Som ofta i Nydahls arbeten får vi dessutom ta del av hans intryck från läsningar av ett trettiotal böcker och artiklar kring reportagets brännande ämnen såsom rotlöshet, kriminalitet, islamism och obildning.


Så långt är allt gott och väl. Hur långt kan läsaren därefter följa Nydahl då han utan att beakta vad som är "politiskt korrekt" framför slutsatser om det multikulturella samhällets omöjlighet eller den stora fara som islamiseringen av Europa utgör. Nydahl jämför Birmingham med sin barndoms Malmö. Själv känner jag ingen av dessa båda städer, men jag kan däremot göra jämförelser och dra paralleller med franska nedgångna förorter, "kvarter" som de numera med en politiskt korrekt eufemism kallas i media. Resultatet blir för min del att jag tyvärr måste instämma i författarens pessimism med avseende på Europas framtid vaktslagning kring pressfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, sekulära offentliga verksamheter, fungerande rättssystem (listan kan göras längre) så länge makthavarna - politiker och deras media - insisterar i sin politiska korrekthet.

Flera städer omkring Paris (de kallas ofta förorter) präglas av kriminalitet och droghandel, ofta så starkt dominerande att "vanliga" medborgare som har möjlighet att flytta därifrån gör det. Polisen kan endast nå dessa områden i starka grupper, men innan de ens kommit fram har de kriminella varnats av vakter som signalerar polisens ankomst, ofta minderåriga som tjänar en bra slant. Birmingham kan jämföras med Frankrikes andra stad, Marseille, där framförallt den norra delen är en "no-go". Arbetslöshet och tungt beväpnad kriminalitet är de främsta kännetecknen. Det vore felaktigt att dölja att dessa "kvarter" domineras av invandrare, ofta andra, tredje eller fjärde generationen när det gäller muslimer (Frankrike har mellan 5 och 6 miljoner muslimer). I Toulouse har jag hört fransmän säga "on n'est plus chez nous", ungefär "vi känner oss inte hemma längre", för att undvika att bli beskyllda för att vara "rasister". Flera av de unga män som utfört terrordåd i Frankrike, eller som avslöjats för att förbereda dylika handlingar, kommer från dessa miljöer. De har ofta en bakgrund med smärre olagligheter, som stöld, droginnehav, och när de söker en identitet, i fängelse eller i arbetslöshetens träsk, leds de till moskén, där de kan finna sig till rätta och "radikaliseras", som det gängse uttrycket kallar den väg som leder till extrem islamism.

Detta gäller också för ungdomar födda i "vanliga" franska familjer. Flera sådana fall finns i filmer på nätet, där de propagerar jihad. Detta leder naturligtvis till en klassiska oundvikliga frågan: ursprung eller klass? Om termen "klass" inte är politiskt korrekt i Sverige kan vi istället inskränka oss till de arbetslösa. Arbetslösheten bland ungdomar upp till 25 år är över 26% i Frankrike, högre en Europas genomsnitt. För min del tror jag att denna faktor, vilket är samhällets oförmåga att "integrera" ungdomen i en normal arbetande livsstil, är viktigare än ursprunget. Fransk statistik innehåller inte data som kan berätta hur stor arbetslösheten är bland unga muslimer, men vi vet från flera reportage i media att det är svårare att få anställning om man har ett arabiskt namn.

När kritik av islamismen, en politisk rörelse med religiös diktatur som mål, likställs med xenofobi, "rasism" eller islamofobi, har det "korrekta" helt missat poängen med vår sekulära demokrati och dess rättigheter för medborgarna. I fråga om tryckfrihet och yttrandefrihet är Sverige ett föregångsland, men inget är för alltid vunnet om inte det försvaras i politik och debatt.

Thomas Nydahls bok rekommenderas varmt till alla de som vågar ta del av historia och nutidsfakta som inte stämmer med korrekthetens bild av vårt samhälle.

Jan Valdelin

(Jan Valdelin har tidigare skrivit om min bok Medborgaren, makten och moskén. Han är sedan många år bosatt i Frankrike).

Om några aktuella händelser från den gångna sommaren som belyser problematiken i Black Country kan man läsa här, här och här. Just idag meddelar också Birmingham Mail att Mohammed nu är det allra vanligaste pojknamnet i West Midlands.


Black Country finns åter i lager. Den kostar 250:- inklusive frakt. Du kan beställa den med ett mail till thomas.nydahl@gmailcom


 

måndag 12 augusti 2013

Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand. Slutet för den röda människan (Ersatz, Översättning från ryska Kajsa Öberg Lindsten)

Det finns bara en författare som skriver så här, hon heter Svetlana Aleksijevitj. Jag har läst det jag kommit över av henne. Här i bloggen föregående volym på Ersatz förlag, Kriget har inget kvinnligt ansikte. Och förstås har jag läst Bön för Tjernobyl. 

Nu kommer Tiden second hand, en drygt 650 sidor tjock örfil åt historien och utopin, så skickligt översatt till svenska av Kajsa Öberg Lindsten (jag tänker inte minst på alla de pyttesmå nyanserna i människors sätt att tala och uttrycka sig som hon får att låta precis mitt i prick på svenska!).

Aleksijevitjs stil är alldeles egen. Det är som jag skrev inledningsvis bara hon som behärskar den. Hon har två talanger som hon förenar till en: journalistens och den skönlitterära författarens. När hon reser runt i det gamla sovjetiska imperiet för att lyssna och lära tycks hon också ha stenografens gamla förmåga att skriva ner, att anteckna, lika snabbt, impulsivt och flödande som människor pratar - ofta i mun på varandra. Aleksijevitj har tagit på sig en i det närmaste omänsklig uppgift: att göra den sovjetiska, totalitära utopin och dess förverkligande i skräck, terror och armod, begriplig både för henne själv, de forna sovjetmedborgarna som läsare och oss andra, vi som får ta del av erfarenheten och lärdomen i form av översättningar. Även om jag nu själv sedan tidigt 1970-tal läst såväl fack- som skönlitteratur om "realsocialismens" tillkortakommanden och övergrepp tycker jag ändå att jag av Aleksijevitj lär mig något mer, djupare, ja kanske också något som är fundamentalt viktigare. Aleksijevitj har en förmåga att i ord skapa den sorts bilder som också avger dofter, röster, klanger. Här möter vi Sovjetunionen som en enda stor tragedi. Den formar ännu människor till att tro att det finns "ett ryskt öde" som mer eller mindre tvingar dem att längta efter en ny stenhård despot av Stalin-klass och ett krig där ryssen kan göra sig gällande. För så säger människor till henne: det vi ryssar är bäst på är krig. Men demokrati, det vill vi inte ha. Vad är det mer än kaos, fattigdom, rövarekonomi, förfall? Och för varje sådan röst tänker jag: vem är jag att döma? Klart jag förstår deras bitterhet (tror mig förstå). Jag har ju mött människor från forna diktaturer i mitt liv. De längtar ofta tillbaka. Till Enver Hoxha. Till Salazar, Franco eller Mao. "När det var ordning och reda och rent på gatorna". Ja, vem är jag att döma?

Läs den här boken. Man måste läsa den, därför att det efter läsningen alltid blir omöjligt att säga att det var ordning och reda. Inga försök att förverkliga politiska - eller religiösa - utopier eller totalitära tankesystem har slutat på annat sätt än detta.

Förlaget skriver:

»Alla talar om Sovjetunionens fall, men vad ett imperiums sammanbrott egentligen innebär, det förmår bara en författare som Svetlana Aleksijevitj skildra. Hon ger röst åt dem som hamnade under hjulen i det postsovjetiska kaoset, och upp stiger en kör som hämtad ur antiken – men scenerna utspelar sig i dag, i det begynnande tjugohundratalet.« Karl Schlögel

Sovjetunionen. Det började med drömmar om en ny människa, som skulle formas av de kommunistiska idéerna. I stället kom hon att präglas av krig, läger och umbäranden, men också av höga ideal och vardagens socialism. Hon levde i ett mäktigt imperium, älskat och fruktat världen över, men en dag gick det under och kvar blev bara sovjetmänniskan, som plötsligt kastades ut i en osäker och obegriplig tillvaro.

I över tjugo år har Svetlana Aleksijevitj rest runt i de forna sovjetrepublikerna och sökt upp kvinnor och män med olika bakgrunder och erfarenheter. Hon har pratat med förlorarna – gästarbetare, barnhemsbarn, anhöriga till självmördare och många, många andra. Av tusentals röster har hon skapat ett körverk om livet i den socialistiska utopin, om kaoset som följde – och om det tilltagande politiska förtrycket av i dag.

Tiden second hand ingår i Utopins röster, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv.

***

Svenska Dagbladet recenserar boken idag. Därför lägger jag också ut min recension, som egentligen skulle publiceras den 17 augusti.

"Dagens viktigaste är respekt för dagen"

Taga sina behov på allvar! Icke som tillfälliga depressioner, modlösheter, hvilka man för stunden hjälpligt bedövar, utan såsom den en gång för alla givna situationen, hvilken man endast genom att oavbrutet affordra sig det bästa kan bära.

*

Dagens viktigaste är respekt för dagen. Allt ordnar, jämnar och understödjer respekten.

*

Märk att ensamhet kan vara - antingen en allvarlig sak, d.v.s. full af finaste glädje och solighet - eller också bara helt enkelt en löjlig situation.Ensamhet förpliktar.


Vilhelm Ekelund, ur Sak och sken. Foto: A. Nydahl

söndag 11 augusti 2013

Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon, översättning av Helena Hansson)

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

DVD-versionen av Bruno Monsaingeons film

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga

Dispatch International går från propaganda till ren och skär l ö g n p r o p a g a n d a

Dispatch berättar nu om svensk man, "Axel", som sökt vård som "papperslös". Det är en riktig rövarhistoria, lika osannolik som den senare utvecklar sig till att bli ren lögn. Läs först historien.
"På lappen skrev Axel att han kom från Bosnien, och ett påhittat namn. Han rekommenderades att själv behandla örat hemma, och fick komma tillbaka tre dagar senare. Då blev han läkarundersökt, och fick kortison och örondroppar utskrivna. På receptet stod det påhittade namnet och ett ”reservnummer”, ett påhittat tillfälligt personnummer. Detta trots att Axel vid återbesöket drabbats av samvetskval och försökte avslöja bluffen genom att säga sitt riktiga svenska namn. Men sköterskan bara körde på. ”Du behöver inte vara orolig, vi har sekretess här” sa hon. De får tydligen inte ifrågasätta, hur orimligt det än verkar, säger Axel."
Var spricker då denna berättelse? Som jag ser det spricker den flera gånger, men kommen hit har den avslöjat sig själv som en lögn:
"Väl på apoteket kände Axel sig rejält illa till mods, och betalade fullt pris för medicinen han fått utskriven, trots att han som ”papperslös” kunde fått den gratis."
Varför spricker den här? Mycket enkelt: om "Axel" fått ett recept utskrivet på en påhittad, papperslös bosnier, skulle denna påhittade persons namn med vad de kallar "reservnummer" ha stått på receptet. Det kan det inte ha gjort, eftersom den gode "Axel" - som man säger i artikeln -  "betalade fullt pris för medicinen han fått utskriven". En Axel med svenskt personnummer får inte ut en papperslös bosniers mediciner.

Hade historien inte spruckit där, hade den gjort det med den avslutande motsägelsen. I det ovan citerade stycket säger "Axel" att han "drabbats av samvetskval och försökte avslöja bluffen genom att säga sitt riktiga svenska namn." Men artikeln avslutas ändå med detta:
"Jag hade gärna betalat i efterhand, men jag är rädd att de ska polisanmäla mig för bedrägeri om jag avslöjar bluffen, säger Axel."
Nå, hur ska de ha det? Avslöjade han bluffen eller är han för rädd att göra det? Båda utsagorna kan inte användas i samma artikel. Lögnen har korta ben och den springer banne mig inte fort. Man kan hinna upp den redan under läsningen. Om Maria Celander själv hittat på historien eller om hon beordrats att skriva den av Ingrid Carlqvist, som sedan skrivit en ledare utifrån den (full av löjliga överdrifter och halvlögner - en "papperslös" får naturligtvis inte ett "helt garnityr" gratis hos tandläkaren), det låter jag vara osagt. Men det stinker alldeles oavsett om Dispatch. Verkligheten är obehaglig nog. Det faktum att "papperslösa" kan få gratis eller billig sjuk- eller tandvård är ett stort problem i sig. Det behövs inga rövarhistorier.

***

Jag tillåter inga kommentarer för denna text. Istället ber jag varje läsare att i lugn och ro analysera den lögntext DI publicerat. Det är sällan man ser så extrema exempel på fejkjournalistik och därför menar jag att man måste förhålla sig - minst sagt - kritisk till en publikation som sprider den. Är väldigt medveten om att det är att svära i vissa kyrkor, men det gör jag med glädje.


Gamla Väster 1970

Jag arbetar i det helt privata med en bildkrönika för mina barn, så att de kan se vad som hänt i mitt - och senare förstås också deras - liv åren 1952 till 2012. Jag har hittat några fina bilder som gör också mig förvånad. Den här till exempel. Den är tagen i köket på Jöns Filsgatan 18, på Gamla Väster i Malmö. Det var min första bostad på egen hand. Jag hyrde denna 3-rummare tillsammans med min vän Claës från 1969 då jag lämnade barndomshemmet på Lorensborg.

Det var ett märkligt liv vi levde där. Vi försörjde oss med olika jobb. Flera kvällar i veckan arbetade vi på Nya Teatern som scenarbetare. Det var både lärorikt och roligt. Kretsen där har jag inte glömt, den som bestod av skådisar och annan teaterpersonal. Allför ofta slutade våra sena arbetsdagar på Bullen, där vi grundlade ohälsosamma alkoholvanor. Men både Claës och jag var också dagpappor för små fina barn. Det var ju en tid när det redan fanns många ensamstående mammor som ville "bryta könsmönstren" som det hette. De sökte alltså unga män som barnskötare dagtid. Jag passade en flicka ute vid Jägersro och hade lång väg från Gamla Väster dit, men det var en fantastisk tid. Sanna som flickan hette blev ett litet prov på det liv som skulle komma, eftersom min äldste son föddes redan 1973. Lägenheten blev en mötesplats för både musik och fester. Det kunde plåga mig så länge jag hade jobb som dekoratör på Ohlssons kläder. Det kunde plåga grannarna med. Så småningom gled vi in i den "revolutionära" kretsen och blev medlemmar av Sveriges absolut värsta stalinistsekt. Det blev några år av fasansfulla förväntningar, inte minst då jag arbetade på Nordsjö Färgfabrik och förväntades "agitera" (vilket jag i nio fall av tio smet ifrån, antingen gömde jag mig i någon skrubb där jag satt och skrev eller så drog jag mig undan samtalen när någon hivade fram Proletären). När jag ser att vi hade Frank Zappas toalettbild på köksväggen i kombination med en kalender med Lenin så anar jag här en djup ambivalens inför livsvägarna (eller helt enkelt bara en omfattande obildning som kunde döljas med fraser och naivitet). Bilder väcker minnen. Vackra och fula. Glädjande och nedslående. Men med bilderna tvingar jag fram något som kan likna en korrekt bild av hur det var - och hur det blev, när katastroferna avlöste varandra och livet ofta förmörkades.


Stolarna tomma idag med

Vinden tar i. Björkarna gungar utanför mitt fönster. De mörka molnen samlas. Det är en helt annan dag idag. Temperaturmässigt ganska lik gårdagen men annars också som om hösten bara ville säga att den är på väg.

Finalen igår blev så bra med mat från en ganska ny grekisk restaurang i staden. Retsinan till det var pricken över i. Söndagen kommer att bli en dag i vila och eftertanke.

Hur ska vardagen se ut från och med imorgon? Den ska i första hand präglas av rutinens makt. Det är bara i rutinen jag förmår åstadkomma något. Rutinen är som en ram runt verket. Det man gör måste ha sådana ramar. Om jag inte har dessa ramar från och med ögonblicket jag stiger upp är dagen redan ödelagd. Jag ödelägger alldeles för lätt både dagar och annat. Men måndagen den 12 augusti ska bli starten på det nya som är mycket välbekant och egentligen också gammalt och inarbetat. Jag går till gruvan med sång!

***

Jag vill återvända till en bok om författaren och fotografen Anders Johansson. Införlivad - röster om Anders Johansson (Solvändan) . Jag medverkar med en längre essä, samt ett förord. Det är inte det huvudsakliga skälet till att jag talar om den. Jag tror däremot att det är en viktig bok just nu, eftersom den huvudlösa hållningen förstärks varje vecka i landet Sverige. Jag läser nu igen texterna om den lågmälde, ödmjuke och alltid så intressante fotografen, poeten (om knappt två veckor kommer hans nya diktsamling, den recenseras förstås här i bloggen) och naturmänniskan Anders Johansson.

Övriga medverkande i boken är Per Helge, Tom Hedlund, Lennart Sjögren, Ingrid Nettervik, Bo Gustavsson, Jan-Olov Nyström, Ingegerd Erlandsson, Anders Marell, Jan W. Mascher, Peter Hultsberg, Ulf Beijbom och Inger Dahlman. Här nedan kan du läsa förordet som jag skrev till boken. Min egen essä i den finns också här i bloggen, men idag koncentrerar jag mig på förordet.

*****

Antologin föddes med Lennart Sjögrens essä Lyssnaren. Efterhand har de övriga texterna flutit in och tillsammans ger de en mångtydig bild av poeten, naturskildraren och fotografen Anders Johansson.

När Bo Gustavsson i sitt bidrag talar om Anders Johanssons ord om ”att bli införlivad” träffar han kanske själva kärnan i författarskapet. Det får mig att tänka på att man hos Anders Johanssons aldrig behöver känna främlingskap. I hans poesi, liksom i hans prosa, är luften frisk och klar, orden är just de byggstenar vi alla använder för att kommunicera och han försöker inte göra dem märkvärdigare än de är. Just för att de i sig är märkvärdiga. Språket är ett mirakel i det avseendet att dess bokstäver och ord, på pappret ser de kanske ut som abstraktioner, är själva kittet som förbinder en människa med en annan. Bo Gustavsson säger rentav att Johanssons författarskap handlar om att ”erövra sin existens, att förnimma de avgörande livsfrågorna”. Det är en mycket vacker sammanfattning av en livsgärning.

Jan-Olov Nyström pekar på samma fenomen, när han säger att Johansson aldrig lämnar sina läsare i sticket, därför att hans dikt kan få läsaren att känna sig stärkt, kanske rentav med en blick in i framtiden, som är allt annat än trendkänslig. Nyström går också tillbaka till Johanssons tidiga författarskap, med bland annat Amerikaskildringarna och med hans, vad patos och engagemang beträffar, likhet med en man som Vilhelm Moberg. Lika orädd och uppfylld av ett slags vrede mot människans dumheter ter sig Anders Johansson, inte minst när han skriver om hur vi behandlar djuren, eller hur vi säljer ut gemensamma egendomar till högstbjudande och därmed raserar det som finns kvar av folkhemmet.

Per Helge säger i sitt bidrag att Johanssons texter rör sig, ”utan begränsningar, ut mot världen, in mot jaget”. Kanske är det en sådan pendelrörelse som karaktäriserar hans författarskap. Jag tänker inte minst på de många Ölandsböckerna, där han ömsom går ner i varje enskilt litet liv, växt och sten på Alvaret, samtidigt som han ser ut över de till synes oändliga vidderna, havet och himlen.

Per Helge pekar på en intressant dualism hos Anders Johansson när han låter träden kontrastera människorna. Helge menar att han med trädens hjälp kan uppnå ett slags tidsdimension som annars är svår att få syn på: ”Årsringarna, trädens tideräkning, noterar och minns historia på ett annat sätt än vi.” Och så visar Per Helge på en osannolikt vacker text ur Johanssons författarskap, där denne skriver: ”Naturen åskådliggör idéer som för länge sedan har sjunkit i glömska.” Tänk om vi kunde hålla det i minnet, både när vi har träden och den övriga naturen framför oss och när vi är inlåsta bakom betong och stål. Tydligare kan jag inte just nu föreställa mig en beskrivning av människans korta tid på jorden.

Att Anders Johansson besitter förmåga att porträttera människor, både i ord och bild, får Inger Dahlman att konstatera, att han ”är en mästare på att ge ansikte åt den lilla, osynliga människan.” Som exempel nämner hon hans skildring av Birgit i Gårdby. Men vid sidan av det mänskliga bör man framhålla att djuren ägnas särskilt noggranna porträtt, inte minst hans egna katter som fått stå modell för hela böcker.

Ingrid Nettervik uppehåller sig inledningsvis vid den flit som utmärker Johanssons vardag. Att han givit ut många böcker kunde å andra sidan te sig som en självklarhet, om man med sitt författarskap menar lika stort allvar som snickaren eller bilmekanikern med sina respektive arbeten. En av vårt lands flitigaste författare sa för många år sedan till mig, ”jag skriver som mest fem sidor om dagen”, och det räckte för att hans produktion skulle vara ovanligt stor. Så förhåller det sig med Anders Johansson, hans verkförteckning är i själva verket ett slags bekräftelse på vad som händer den skrivande människan när hon är ute och samlar intryck och iakttagelser.

Peter Hultsberg är en diktande kollega som ser Anders Johansson både utifrån sin poetiska verksamhet och utifrån sitt värv som litteraturkritiker. Han för ett mycket intressant resonemang om det vi brukar kalla ”platsens poesi”. Johansson vänder det ut och in, talar om ”poesins plats” och Hultsberg citerar ett avsnitt ur En hink i skogen:

”Ett av sätten för jaget att vinna hemhörighet i världen är att tämja geografin, utforska och kartlägga platsen för att vila i. Men om texter kan betraktas som platser, vilket jag anser, så är skrivandet av en text i sig en hänvändelse till geografinm ett sätt att lokalisera sin egen plats, ett kartläggande av språkliga sammanhang där jaget kan få en boning.”

Att jag uppehåller mig vid just detta är för att jag tror att Anders Johanssons resonemang är särskilt viktiga att framhålla idag, när vi befinner oss i ett slags politiskt vakuum där oikofobin är vanligare än hemlandstonerna, där stoltheten över det man tillhör förväxlas med något slags inskränkt och skränig nationalism. I Anders Johanssons hela författarskap finns den förankring som vi kan kallas poesins plats.

Lennart Sjögren påpekar att Johansson utifrån både den individuella smärtan, och den individuella glädjen, skapar oss en känsla av ”moralisk angelägenhet gentemot den enskilda varelsen.” Sjögren vill inför nya läsare av Johansson använda begreppet ”lyssnaren” som ett slags sammanfattning av vad det handlar om: ”Det är ett lyssnande som tar alla sinnena i anspråk, men också ett lyssnande där det resonerande förnuftet har sin plats”.

Tom Hedlunds bidrag i denna bok är fascinerande inte minst för att det lyfter fram vad man kunde kalla för en skrovligare yta, en mer komplex och problematiserande bild: Åtskilliga texter av Anders Johansson präglas av en mildhet i tonfallet som man kan känna igen också i många bilder: någon sällsynt orkidé, en harunge, en älskad katt. Men den värld man mötes i hans böcker är ingen idyll. Många av USA-emigranterna genomlevde hårda öden, fattigdomen i den gamla malmbebyggelsen ytterst mot alvaret i den gamla Ölandsbyarna var förfärlig, djurens lidande på grund av människans bristande empati är omåttliga.”

Jag känner ofta själv när jag vistas på Öland att många, kanske de flesta, turister som solar, vandrar eller bilar runt i landskapet borde undervisas om detta innan de ger sig hän åt de idylliserande lovsångerna. Turistindustrin har en förmåga att dölja det obekväma, fula och fattiga. Anders Johansson gör tvärtom i sådana bilder och texter, han lyfter fram för att tydliggöra samband och perspektiv.

Det finns fler röster i denna bok, än de jag har nämnt i förordet. Det spännande är just att de har mycket olika infallsvinklar på Johanssons författarskap. Rikedomen ligger, som alltid i litteraturen, på det personliga, det enskilda. Vi fäster oss vid olika saker, och med ett så mångfacetterat författarskap som detta är det därför en självklarhet att läsningarna blir olika, och att de förlägger såväl intresse som fokus på olika aspekter i det.

Som vägvisare in i denna bok och dess olika berättelser om Anders Johanssons författarskap kan jag sluta med samma rader som Lennart Sjögren gör i sin essä. De få orden är hämtade från Johansson själv och lyder: ”Och för varje år,/ En starkare önskan:/ Att få leva i denna värld.”

Du kan köpa boken här.