Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand. Slutet för den röda människan (Ersatz, Översättning från ryska Kajsa Öberg Lindsten)

Det finns bara en författare som skriver så här, hon heter Svetlana Aleksijevitj. Jag har läst det jag kommit över av henne. Här i bloggen föregående volym på Ersatz förlag, Kriget har inget kvinnligt ansikte. Och förstås har jag läst Bön för Tjernobyl. 

Nu kommer Tiden second hand, en drygt 650 sidor tjock örfil åt historien och utopin, så skickligt översatt till svenska av Kajsa Öberg Lindsten (jag tänker inte minst på alla de pyttesmå nyanserna i människors sätt att tala och uttrycka sig som hon får att låta precis mitt i prick på svenska!).

Aleksijevitjs stil är alldeles egen. Det är som jag skrev inledningsvis bara hon som behärskar den. Hon har två talanger som hon förenar till en: journalistens och den skönlitterära författarens. När hon reser runt i det gamla sovjetiska imperiet för att lyssna och lära tycks hon också ha stenografens gamla förmåga att skriva ner, att anteckna, lika snabbt, impulsivt och flödande som människor pratar - ofta i mun på varandra. Aleksijevitj har tagit på sig en i det närmaste omänsklig uppgift: att göra den sovjetiska, totalitära utopin och dess förverkligande i skräck, terror och armod, begriplig både för henne själv, de forna sovjetmedborgarna som läsare och oss andra, vi som får ta del av erfarenheten och lärdomen i form av översättningar. Även om jag nu själv sedan tidigt 1970-tal läst såväl fack- som skönlitteratur om "realsocialismens" tillkortakommanden och övergrepp tycker jag ändå att jag av Aleksijevitj lär mig något mer, djupare, ja kanske också något som är fundamentalt viktigare. Aleksijevitj har en förmåga att i ord skapa den sorts bilder som också avger dofter, röster, klanger. Här möter vi Sovjetunionen som en enda stor tragedi. Den formar ännu människor till att tro att det finns "ett ryskt öde" som mer eller mindre tvingar dem att längta efter en ny stenhård despot av Stalin-klass och ett krig där ryssen kan göra sig gällande. För så säger människor till henne: det vi ryssar är bäst på är krig. Men demokrati, det vill vi inte ha. Vad är det mer än kaos, fattigdom, rövarekonomi, förfall? Och för varje sådan röst tänker jag: vem är jag att döma? Klart jag förstår deras bitterhet (tror mig förstå). Jag har ju mött människor från forna diktaturer i mitt liv. De längtar ofta tillbaka. Till Enver Hoxha. Till Salazar, Franco eller Mao. "När det var ordning och reda och rent på gatorna". Ja, vem är jag att döma?

Läs den här boken. Man måste läsa den, därför att det efter läsningen alltid blir omöjligt att säga att det var ordning och reda. Inga försök att förverkliga politiska - eller religiösa - utopier eller totalitära tankesystem har slutat på annat sätt än detta.

Förlaget skriver:

»Alla talar om Sovjetunionens fall, men vad ett imperiums sammanbrott egentligen innebär, det förmår bara en författare som Svetlana Aleksijevitj skildra. Hon ger röst åt dem som hamnade under hjulen i det postsovjetiska kaoset, och upp stiger en kör som hämtad ur antiken – men scenerna utspelar sig i dag, i det begynnande tjugohundratalet.« Karl Schlögel

Sovjetunionen. Det började med drömmar om en ny människa, som skulle formas av de kommunistiska idéerna. I stället kom hon att präglas av krig, läger och umbäranden, men också av höga ideal och vardagens socialism. Hon levde i ett mäktigt imperium, älskat och fruktat världen över, men en dag gick det under och kvar blev bara sovjetmänniskan, som plötsligt kastades ut i en osäker och obegriplig tillvaro.

I över tjugo år har Svetlana Aleksijevitj rest runt i de forna sovjetrepublikerna och sökt upp kvinnor och män med olika bakgrunder och erfarenheter. Hon har pratat med förlorarna – gästarbetare, barnhemsbarn, anhöriga till självmördare och många, många andra. Av tusentals röster har hon skapat ett körverk om livet i den socialistiska utopin, om kaoset som följde – och om det tilltagande politiska förtrycket av i dag.

Tiden second hand ingår i Utopins röster, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv.

***

Svenska Dagbladet recenserar boken idag. Därför lägger jag också ut min recension, som egentligen skulle publiceras den 17 augusti.

"Dagens viktigaste är respekt för dagen"

Taga sina behov på allvar! Icke som tillfälliga depressioner, modlösheter, hvilka man för stunden hjälpligt bedövar, utan såsom den en gång för alla givna situationen, hvilken man endast genom att oavbrutet affordra sig det bästa kan bära.

*

Dagens viktigaste är respekt för dagen. Allt ordnar, jämnar och understödjer respekten.

*

Märk att ensamhet kan vara - antingen en allvarlig sak, d.v.s. full af finaste glädje och solighet - eller också bara helt enkelt en löjlig situation.Ensamhet förpliktar.


Vilhelm Ekelund, ur Sak och sken. Foto: A. Nydahl

Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon, översättning av Helena Hansson)

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

DVD-versionen av Bruno Monsaingeons film

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga

Dispatch International går från propaganda till ren och skär l ö g n p r o p a g a n d a

Dispatch berättar nu om svensk man, "Axel", som sökt vård som "papperslös". Det är en riktig rövarhistoria, lika osannolik som den senare utvecklar sig till att bli ren lögn. Läs först historien.

"På lappen skrev Axel att han kom från Bosnien, och ett påhittat namn. Han rekommenderades att själv behandla örat hemma, och fick komma tillbaka tre dagar senare. Då blev han läkarundersökt, och fick kortison och örondroppar utskrivna. På receptet stod det påhittade namnet och ett ”reservnummer”, ett påhittat tillfälligt personnummer. Detta trots att Axel vid återbesöket drabbats av samvetskval och försökte avslöja bluffen genom att säga sitt riktiga svenska namn. Men sköterskan bara körde på. ”Du behöver inte vara orolig, vi har sekretess här” sa hon. De får tydligen inte ifrågasätta, hur orimligt det än verkar, säger Axel."

Var spricker då denna berättelse? Som jag ser det spricker den flera gånger, men kommen hit har den avslöjat sig själv som en lögn:

"Väl på apoteket kände Axel sig rejält illa till mods, och betalade fullt pris för medicinen han fått utskriven, trots att han som ”papperslös” kunde fått den gratis."

Varför spricker den här? Mycket enkelt: om "Axel" fått ett recept utskrivet på en påhittad, papperslös bosnier, skulle denna påhittade persons namn med vad de kallar "reservnummer" ha stått på receptet. Det kan det inte ha gjort, eftersom den gode "Axel" - som man säger i artikeln -  "betalade fullt pris för medicinen han fått utskriven". En Axel med svenskt personnummer får inte ut en papperslös bosniers mediciner.

Hade historien inte spruckit där, hade den gjort det med den avslutande motsägelsen. I det ovan citerade stycket säger "Axel" att han "drabbats av samvetskval och försökte avslöja bluffen genom att säga sitt riktiga svenska namn." Men artikeln avslutas ändå med detta:

"Jag hade gärna betalat i efterhand, men jag är rädd att de ska polisanmäla mig för bedrägeri om jag avslöjar bluffen, säger Axel."

Nå, hur ska de ha det? Avslöjade han bluffen eller är han för rädd att göra det? Båda utsagorna kan inte användas i samma artikel. Lögnen har korta ben och den springer banne mig inte fort. Man kan hinna upp den redan under läsningen. Om Maria Celander själv hittat på historien eller om hon beordrats att skriva den av Ingrid Carlqvist, som sedan skrivit en ledare utifrån den (full av löjliga överdrifter och halvlögner - en "papperslös" får naturligtvis inte ett "helt garnityr" gratis hos tandläkaren), det låter jag vara osagt. Men det stinker alldeles oavsett om Dispatch. Verkligheten är obehaglig nog. Det faktum att "papperslösa" kan få gratis eller billig sjuk- eller tandvård är ett stort problem i sig. Det behövs inga rövarhistorier.

***

Jag tillåter inga kommentarer för denna text. Istället ber jag varje läsare att i lugn och ro analysera den lögntext DI publicerat. Det är sällan man ser så extrema exempel på fejkjournalistik och därför menar jag att man måste förhålla sig - minst sagt - kritisk till en publikation som sprider den. Är väldigt medveten om att det är att svära i vissa kyrkor, men det gör jag med glädje.

Gamla Väster 1970

Jag arbetar i det helt privata med en bildkrönika för mina barn, så att de kan se vad som hänt i mitt - och senare förstås också deras - liv åren 1952 till 2012. Jag har hittat några fina bilder som gör också mig förvånad. Den här till exempel. Den är tagen i köket på Jöns Filsgatan 18, på Gamla Väster i Malmö. Det var min första bostad på egen hand. Jag hyrde denna 3-rummare tillsammans med min vän Claës från 1969 då jag lämnade barndomshemmet på Lorensborg.

Det var ett märkligt liv vi levde där. Vi försörjde oss med olika jobb. Flera kvällar i veckan arbetade vi på Nya Teatern som scenarbetare. Det var både lärorikt och roligt. Kretsen där har jag inte glömt, den som bestod av skådisar och annan teaterpersonal. Allför ofta slutade våra sena arbetsdagar på Bullen, där vi grundlade ohälsosamma alkoholvanor. Men både Claës och jag var också dagpappor för små fina barn. Det var ju en tid när det redan fanns många ensamstående mammor som ville "bryta könsmönstren" som det hette. De sökte alltså unga män som barnskötare dagtid. Jag passade en flicka ute vid Jägersro och hade lång väg från Gamla Väster dit, men det var en fantastisk tid. Sanna som flickan hette blev ett litet prov på det liv som skulle komma, eftersom min äldste son föddes redan 1973. Lägenheten blev en mötesplats för både musik och fester. Det kunde plåga mig så länge jag hade jobb som dekoratör på Ohlssons kläder. Det kunde plåga grannarna med. Så småningom gled vi in i den "revolutionära" kretsen och blev medlemmar av Sveriges absolut värsta stalinistsekt. Det blev några år av fasansfulla förväntningar, inte minst då jag arbetade på Nordsjö Färgfabrik och förväntades "agitera" (vilket jag i nio fall av tio smet ifrån, antingen gömde jag mig i någon skrubb där jag satt och skrev eller så drog jag mig undan samtalen när någon hivade fram Proletären). När jag ser att vi hade Frank Zappas toalettbild på köksväggen i kombination med en kalender med Lenin så anar jag här en djup ambivalens inför livsvägarna (eller helt enkelt bara en omfattande obildning som kunde döljas med fraser och naivitet). Bilder väcker minnen. Vackra och fula. Glädjande och nedslående. Men med bilderna tvingar jag fram något som kan likna en korrekt bild av hur det var - och hur det blev, när katastroferna avlöste varandra och livet ofta förmörkades.

Stolarna tomma idag med

Vinden tar i. Björkarna gungar utanför mitt fönster. De mörka molnen samlas. Det är en helt annan dag idag. Temperaturmässigt ganska lik gårdagen men annars också som om hösten bara ville säga att den är på väg.

Finalen igår blev så bra med mat från en ganska ny grekisk restaurang i staden. Retsinan till det var pricken över i. Söndagen kommer att bli en dag i vila och eftertanke.

Hur ska vardagen se ut från och med imorgon? Den ska i första hand präglas av rutinens makt. Det är bara i rutinen jag förmår åstadkomma något. Rutinen är som en ram runt verket. Det man gör måste ha sådana ramar. Om jag inte har dessa ramar från och med ögonblicket jag stiger upp är dagen redan ödelagd. Jag ödelägger alldeles för lätt både dagar och annat. Men måndagen den 12 augusti ska bli starten på det nya som är mycket välbekant och egentligen också gammalt och inarbetat. Jag går till gruvan med sång!

***

Jag vill återvända till en bok om författaren och fotografen Anders Johansson. Införlivad - röster om Anders Johansson (Solvändan) . Jag medverkar med en längre essä, samt ett förord. Det är inte det huvudsakliga skälet till att jag talar om den. Jag tror däremot att det är en viktig bok just nu, eftersom den huvudlösa hållningen förstärks varje vecka i landet Sverige. Jag läser nu igen texterna om den lågmälde, ödmjuke och alltid så intressante fotografen, poeten (om knappt två veckor kommer hans nya diktsamling, den recenseras förstås här i bloggen) och naturmänniskan Anders Johansson.

Övriga medverkande i boken är Per Helge, Tom Hedlund, Lennart Sjögren, Ingrid Nettervik, Bo Gustavsson, Jan-Olov Nyström, Ingegerd Erlandsson, Anders Marell, Jan W. Mascher, Peter Hultsberg, Ulf Beijbom och Inger Dahlman. Här nedan kan du läsa förordet som jag skrev till boken. Min egen essä i den finns också här i bloggen, men idag koncentrerar jag mig på förordet.

*****

Antologin föddes med Lennart Sjögrens essä Lyssnaren. Efterhand har de övriga texterna flutit in och tillsammans ger de en mångtydig bild av poeten, naturskildraren och fotografen Anders Johansson.

När Bo Gustavsson i sitt bidrag talar om Anders Johanssons ord om ”att bli införlivad” träffar han kanske själva kärnan i författarskapet. Det får mig att tänka på att man hos Anders Johanssons aldrig behöver känna främlingskap. I hans poesi, liksom i hans prosa, är luften frisk och klar, orden är just de byggstenar vi alla använder för att kommunicera och han försöker inte göra dem märkvärdigare än de är. Just för att de i sig är märkvärdiga. Språket är ett mirakel i det avseendet att dess bokstäver och ord, på pappret ser de kanske ut som abstraktioner, är själva kittet som förbinder en människa med en annan. Bo Gustavsson säger rentav att Johanssons författarskap handlar om att ”erövra sin existens, att förnimma de avgörande livsfrågorna”. Det är en mycket vacker sammanfattning av en livsgärning.

Jan-Olov Nyström pekar på samma fenomen, när han säger att Johansson aldrig lämnar sina läsare i sticket, därför att hans dikt kan få läsaren att känna sig stärkt, kanske rentav med en blick in i framtiden, som är allt annat än trendkänslig. Nyström går också tillbaka till Johanssons tidiga författarskap, med bland annat Amerikaskildringarna och med hans, vad patos och engagemang beträffar, likhet med en man som Vilhelm Moberg. Lika orädd och uppfylld av ett slags vrede mot människans dumheter ter sig Anders Johansson, inte minst när han skriver om hur vi behandlar djuren, eller hur vi säljer ut gemensamma egendomar till högstbjudande och därmed raserar det som finns kvar av folkhemmet.

Per Helge säger i sitt bidrag att Johanssons texter rör sig, ”utan begränsningar, ut mot världen, in mot jaget”. Kanske är det en sådan pendelrörelse som karaktäriserar hans författarskap. Jag tänker inte minst på de många Ölandsböckerna, där han ömsom går ner i varje enskilt litet liv, växt och sten på Alvaret, samtidigt som han ser ut över de till synes oändliga vidderna, havet och himlen.

Per Helge pekar på en intressant dualism hos Anders Johansson när han låter träden kontrastera människorna. Helge menar att han med trädens hjälp kan uppnå ett slags tidsdimension som annars är svår att få syn på: ”Årsringarna, trädens tideräkning, noterar och minns historia på ett annat sätt än vi.” Och så visar Per Helge på en osannolikt vacker text ur Johanssons författarskap, där denne skriver: ”Naturen åskådliggör idéer som för länge sedan har sjunkit i glömska.” Tänk om vi kunde hålla det i minnet, både när vi har träden och den övriga naturen framför oss och när vi är inlåsta bakom betong och stål. Tydligare kan jag inte just nu föreställa mig en beskrivning av människans korta tid på jorden.

Att Anders Johansson besitter förmåga att porträttera människor, både i ord och bild, får Inger Dahlman att konstatera, att han ”är en mästare på att ge ansikte åt den lilla, osynliga människan.” Som exempel nämner hon hans skildring av Birgit i Gårdby. Men vid sidan av det mänskliga bör man framhålla att djuren ägnas särskilt noggranna porträtt, inte minst hans egna katter som fått stå modell för hela böcker.

Ingrid Nettervik uppehåller sig inledningsvis vid den flit som utmärker Johanssons vardag. Att han givit ut många böcker kunde å andra sidan te sig som en självklarhet, om man med sitt författarskap menar lika stort allvar som snickaren eller bilmekanikern med sina respektive arbeten. En av vårt lands flitigaste författare sa för många år sedan till mig, ”jag skriver som mest fem sidor om dagen”, och det räckte för att hans produktion skulle vara ovanligt stor. Så förhåller det sig med Anders Johansson, hans verkförteckning är i själva verket ett slags bekräftelse på vad som händer den skrivande människan när hon är ute och samlar intryck och iakttagelser.

Peter Hultsberg är en diktande kollega som ser Anders Johansson både utifrån sin poetiska verksamhet och utifrån sitt värv som litteraturkritiker. Han för ett mycket intressant resonemang om det vi brukar kalla ”platsens poesi”. Johansson vänder det ut och in, talar om ”poesins plats” och Hultsberg citerar ett avsnitt ur En hink i skogen:

”Ett av sätten för jaget att vinna hemhörighet i världen är att tämja geografin, utforska och kartlägga platsen för att vila i. Men om texter kan betraktas som platser, vilket jag anser, så är skrivandet av en text i sig en hänvändelse till geografinm ett sätt att lokalisera sin egen plats, ett kartläggande av språkliga sammanhang där jaget kan få en boning.”

Att jag uppehåller mig vid just detta är för att jag tror att Anders Johanssons resonemang är särskilt viktiga att framhålla idag, när vi befinner oss i ett slags politiskt vakuum där oikofobin är vanligare än hemlandstonerna, där stoltheten över det man tillhör förväxlas med något slags inskränkt och skränig nationalism. I Anders Johanssons hela författarskap finns den förankring som vi kan kallas poesins plats.

Lennart Sjögren påpekar att Johansson utifrån både den individuella smärtan, och den individuella glädjen, skapar oss en känsla av ”moralisk angelägenhet gentemot den enskilda varelsen.” Sjögren vill inför nya läsare av Johansson använda begreppet ”lyssnaren” som ett slags sammanfattning av vad det handlar om: ”Det är ett lyssnande som tar alla sinnena i anspråk, men också ett lyssnande där det resonerande förnuftet har sin plats”.

Tom Hedlunds bidrag i denna bok är fascinerande inte minst för att det lyfter fram vad man kunde kalla för en skrovligare yta, en mer komplex och problematiserande bild: Åtskilliga texter av Anders Johansson präglas av en mildhet i tonfallet som man kan känna igen också i många bilder: någon sällsynt orkidé, en harunge, en älskad katt. Men den värld man mötes i hans böcker är ingen idyll. Många av USA-emigranterna genomlevde hårda öden, fattigdomen i den gamla malmbebyggelsen ytterst mot alvaret i den gamla Ölandsbyarna var förfärlig, djurens lidande på grund av människans bristande empati är omåttliga.”

Jag känner ofta själv när jag vistas på Öland att många, kanske de flesta, turister som solar, vandrar eller bilar runt i landskapet borde undervisas om detta innan de ger sig hän åt de idylliserande lovsångerna. Turistindustrin har en förmåga att dölja det obekväma, fula och fattiga. Anders Johansson gör tvärtom i sådana bilder och texter, han lyfter fram för att tydliggöra samband och perspektiv.

Det finns fler röster i denna bok, än de jag har nämnt i förordet. Det spännande är just att de har mycket olika infallsvinklar på Johanssons författarskap. Rikedomen ligger, som alltid i litteraturen, på det personliga, det enskilda. Vi fäster oss vid olika saker, och med ett så mångfacetterat författarskap som detta är det därför en självklarhet att läsningarna blir olika, och att de förlägger såväl intresse som fokus på olika aspekter i det.

Som vägvisare in i denna bok och dess olika berättelser om Anders Johanssons författarskap kan jag sluta med samma rader som Lennart Sjögren gör i sin essä. De få orden är hämtade från Johansson själv och lyder: ”Och för varje år,/ En starkare önskan:/ Att få leva i denna värld.”

Du kan köpa boken här.

Sommarslut, arbete och barnbarn

Så var det slut för den här sommaren. Frekventa sittningar vid havet - här på Landöns yttersta spets - blir det inte. Jag reste mig idag ur stolen och tog den tomma kaffekoppen från gräset med mig. Denna augustilördag får symbolisera en vändpunkt. Snart går människor tillbaka till sina lönearbeten och om en dryg vecka går också barnbarnen tillbaka till grundskolor och gymnasier. Själv stannar jag där jag alltid befinner mig - i bågen mellan skrivande och läsande, mellan sittande och cyklande, mellan verklighet och dröm - för att färdigställa vinterns kommande bok: Solitär i nyspråkets tid. Det blir en bok som högst konkret ansluter till tidigare utgivna av samma typ, jag tänker då främst på titlar som Äntligen ensam, Förensligandet, Den tysta zonen och Inre frihet. Sommarboken Medborgaren, makten och moskén blev ingen större framgång, det hade jag inte heller räknat med, men jag sålde i alla fall så många att det täckte kostnaderna för bokens produktion. Nu lämnar jag förvisso inte den bakom mig, den är i högsta grad aktuell också under hösten och den finns att köpa direkt av mig.

Den gångna sommaren har jag haft många fina stunder tillsammans med barn och barnbarn. Vi har både samtalat och lekt med varandra. Flera av dem har tagit steget från barndom till ungdom och börjar i gymnasiet. De allra yngsta är nu också uppe i den ålder då man kan sitta ner tillsammans och prata om högt och lågt. Att se dem växa och utvecklas är bra mycket mer spännande än att se en ny svenskproducerad film (ansträngde mig till det yttersta för att se slut gårdagens version av ankdammsidealet i SVT, filmen Puss av Johan Kling, men jag måste då säga att jag trodde att gränsen gick snäppet högre upp, för värre pekoral har jag då inte sett sedan Jönssonligans dagar).

Verkligheten överträffar dikten heter det. Ja, men inte bara det: att se de egna barnbarnen formas till individer, att se dem välja vägar i livet, det är det som är så spännande och fascinerande. Ändå känns det som om det var barnen - deras föräldrar! - som alldeles nyss valde. Men det är bara en typ av självbedrägeri när man drömmer tillbaka till deras unga livsvägar. Det räcker att se sig själv i spegeln eller att ta fram pensionsbrevet.

Madame Bovary och den ouppnåeliga kärlekenn

Gustave Flaubert: Madame Bovary (Bonniers, översättning av Anders Bodegård, förord av Sara Danius)

Frågan jag ställer mig under läsningen: är Madame Bovary kvinnan som söker den ouppnåeliga kärleken eller är hon ett tidigt exempel på den konsumtionsskadade människan? I grund och botten handlar Flauberts roman om en människa som vill köpa sig lyckan, i form av tyger, kläder, prylar – och unga, vackra män. Men det kommer en dag då hon inte längre kan slingra sig förbi skuldsedlar, växlar och inteckningar, en dag då hon kommer att ställas inför maken Bovarys frågor. Är det den ekonomiska katastrofen som driver henne i döden? Läst på annat sätt skulle man säga att den är den förlorade kärleken som får henne att ge upp. Men jag vill hävda att det är konsumismens gift som fått henne till vägs ände. Hon kan varken betala sina skulder eller konsumera mer. Vad finns det då att leva för? Sara Danius är inne på den tankegången i sitt förord:

”Skälet till att Emma Bovary begår självmord är inte att hon lever i en annan värld, utan att hon lever i denna världen, visserligen vidlyftigt, men likväl. Skälet heter pengar. Eftersom hon har smak på snygga kläder, exklusiva tyger och vackra möbler, och eftersom hon lägger sig till med vanor som att handla citroner till fromma för sin nagelvård, drar hon på sig skulder. Därtill kommer hennes kostsamma fritidssysslor, älskarna. En av dessa kärleksaffärer förutsätter regelbundet återkommande hotellvistelser på annan ort (…) det som gör Emma till en sant modern konsument är att hon inte behöver de föremål hon köper…”

Landsortsläkaren Charles Flaubert har varit gift en gång tidigare när hans och Emmas vägar korsas. Han är änkeman och hon behöver väl en försörjning och en trygg plats i tillvaron. Men hon får ledan och meningslösheten på köpet. Hon blir gravid och föder så småningom en flicka.

Vid flytten till Yonville, där Charles fått en tjänst, lär de känna apotekaren Homais, en man som ska komma att spela en viktig roll i Emmas liv. Han har ju en viktig bisyssla som journalist (och som Danius påpekar är han därmed också en berättelsens representant för det nya borgerskapets relation till det tryckta ordet, till skriften). Barnet lämnas förstås till en amma. Och unge Léon Dupius som är advokatpraktikant stiger in i berättelsen, de samtalar och kommer allt närmare den punkt där de får vara tillsammans. Men den snabbt uppflammande kärlekslågan släcks när Léon lämnar trakten och Emma återförs till just den verklighet hon leds ihjäl av. Tygerna, kläderna, allt det hon kan konsumera – på kredit – blir kärlekens ersättning. Charles Flaubert verkar inte ens se vad som pågår.

Efter Lantbruksmässan träder den rike grannen Rodolphe in i berättelsen med en kärleksförklaring till Emma. Han förför henne. Nu förs också hästridning in som en metod för avskildhet och kärleksstunder. Charles Bovary ser ridningen ur ett praktiskt och hälsomässigt perspektiv och erbjuder naturligtvis sin hjälp. Hästen han köper till Emma blir hennes sätt att få älska (äga? konsumera?) Rodolphe utan andra människors insyn. Men han tröttnar förstås.

Erotikens behag ligger i nyheten. Den blir snabbt invand och därmed förbrukad. Hans tvärvändning gör Emma så sjuk att man nästan anar att hon är på väg bort från det jordiska.

Efter tre år återvänder Léon. Kärleksaffären börjar. Men i takt med de ständiga resorna till hotellet där hon träffar honom – under förespegling att hon reser för att ta pianolektioner – börjar också människor vilja driva in skulderna. Otroheten och penningskulderna blir två parallella utförsbanor. Emma återvänder till Rodolphe i en scen av patetiska och överdrivna kärleksförklaring, allt för att försöka få honom att betala den stora skulden. Det varken kan eller vill han.

Den enda lösning som återstår finns hos apotekare Homais. Hans arsenik blir hennes sista måltid. Hennes dödskamp är en lång och magnifik skildring i romanen, men den slutar inte där. Sista kapitlet skruvar berättelsen ännu ett varv, då vi får se hur Charles Bovary pressas av Emmas skulder. Resten måste man tiga om.

Bodegårds nyöversättning innefattar också alla de egenheter som finns i Flauberts original, till exempel de återkommande kursiveringarna (”Flaubert använder sig av kursiven för att markera en kollektivt omfattad ståndpunkt. Det betyder allmängods, floskler, slitna fraser, truismer, gängse idéer, allmänt nonsens” påpekar Danius i förordet). Det har varit en fröjd att bekanta sig med Bodegårds fina och tonsäkra nyöversättning av denna klassiker. Flera gånger under läsningen har jag frågat mig själv varför jag alls bryr mig om den samtida litteraturen, när hyllorna dignar av guldklimpar som denna. Flauberts stil är en sak för sig. Berättelsen en annan. Han skriver som om varje detalj kom av sig själv, som om berättelsen hade varit hur lätt som helst att komponera. Kanske är det just i den skenbara enkelheten som Flauberts geni döljer sig?

Marguerite Duras: Anteckningar från kriget

Marguerite Duras: Anteckningar från kriget (Modernista, översättning av Else Marie Güdel, Suzanne Skeppström, Magdalena Sörensen ­­ och Marianne Tufvesson).

Kommer man närmare en författare i hennes dag- och anteckningsböcker än i hennes romaner, noveller eller dikter? Det finns olika sätt att se på den saken. Själv betraktar jag författardagböcker och anteckningsböcker som en omistlig pusselbit för förståelsen av de överväganden han eller hon gjort inför sitt fiktiva skapande. Marguerite Duras anteckningsböcker är sannerligen inget undantag. Därför kan man bara med glädje hälsa Modernistas svenska utgåva av Marguerite Duras fyra anteckningsböcker, samlade i en volym under namnet Anteckningar från kriget. Jag hade tidigare läst dem i engelsk översättning, Wartime Notebooks (2008), men inget går ändå upp emot att läsa en översättning på sitt eget modersmål, när man inte behärskar originalspråket.

"Det man som läsare möter i dessa texter är författarskapets barndom", säger redaktörerna för den franska utgåvan. I denna "barndom" hittar vi fragment och skisser, men också längre texter, till det som skulle bli Duras viktiga verk Smärtan, En fördämning mot Stilla havet och Sjömannen från Gibraltar. De fyra anteckningsböckerna hittades i ett kuvert efter Duras död 1996, de hade skrivits under åren 1943 till 1949 och anses vara några av de tidigaste bevarade texterna av henne. Redan där ser man hur Duras arbetsmetod skulle formas, som en sammansmältning av rent biografiskt, självupplevt material och det litterärt fiktiva.

De fyra böckerna har i denna volym fått namnen Den rosamarmorerade anteckningsboken, 1900-talsförlagets anteckningsbok, Den hundrasidiga anteckningsboken samt Den ljusbruna anteckningsboken. Att den andra boken har ett så lustigt namn, beror på att den anspelar på det förlag som Duras och hennes make skulle komma att grunda, vilket dock senare fick namnet Éditions de la Cité Universelle. I detta häfte finns inledningen till det som skulle komma att bli den enastående romanen "Smärtan".

Marguerite Duras bekräftar, så här lång tid efter sin död, den tes som vår egen Ivar Lo-Johansson gång på gång upprepade: en författare har sitt ämne och skriver egentligen bara en enda bok. Denna bok varieras i det oändliga, ges olika gestalt och form, men upprepar egentligen detta enda ämne ett otal gånger.

Ivar Lo hade sin erfarenhet av statarlivet som ämne och han hanterade mästerligt det för att gestalta fattigbarnets väg till litteraturen. Duras har sin asiatiska erfarenhet, nedsänkt i andra världskriget och de trauman som skapades både socialt och individuellt. Den smärta och oändliga sorg de skapat gestaltade hon gång på gång. Redan i dessa tidiga anteckningsböcker ser man hur det ämnet skulle komma att förvaltas.

Volymen innehåller också en avdelning med aldrig tidigare publicerade Duras-berättelser, bara för deras skull är den värd sitt pris.

 

 

Dispatch International lägger ner papperstidningen

Under den tid jag skrev i Dispatch International (mars-maj 2013) blev jag rätt snart varse att tidningen kunde tryckas och utkomma en gång i veckan tack vare gåvor från bättre bemedlade människor. Jag ville gärna ställa frågan om finansieringen kom från Pamela Gellers SION men när jag fick veta att 25.000 dollar en gång skänkts ”från en rik amerikan” tyckte jag inte att jag behövde veta mer. Mina kunskaper om mediabranschen är tillräckligt stora för att jag mellan tummen och pekfingret skulle veta vad det kostar att ge ut en tidning tryckt på papper. Att utöver det ha en redaktion på (uppskattningsvis) 6-7 personer inklusive administrativ personal och att betala anständiga arvoden till frilansarna – ja, det säger sig själv att det kräver en kassa.

Ingrid Carlqvist och jag hade tidigt en dialog om samarbetet med Avpixlat. Jag förhöll mig principiellt negativ. Carlqvist menade att det samarbetet var nödvändigt för att få ihop det antal prenumeranter som behövs för att ge ut tidningen och få statligt presstöd. Men inte ens det samarbetet och de rungande applåderna från Sverigedemokraterna räckte. Idag meddelar man att tidningen – "tills vidare" – ställer in utgivningen av den tryckta upplagan. Den visan har jag hört från andra tidningsutgivare, förr. När Tidningen Kulturen för många år sedan gjorde likadant var det "tills vidare". Den återfinns idag fortfarande endast på nätet. Varför skulle Dispatch lyckas återkomma i tryckt version? Jag betraktar det som en dröm och en illusion. Man kan säkert få ihop uppåt ett tusental prenumeranter. Men gränsen brukar gå där. Skulle tidningen få ett större genomslag skulle det krävas en avsevärt bredare och intellektuellt trovärdigare tidning, en tidning som inte bara kunde åstadkomma braskande rubriker om islamismen och president Obamas bakgrund, utan en som kunde analysera och klokt förklara utvecklingen både här i Skandinavien och världen i stort, oavsett om det gällde överhetens ekonomiska svindleri, kriminalitetens nya former och uttryck, islamismen, andra totalitära ideologier eller Europas snabba nivellering.

Redaktörerna skriver i sitt meddelande idag att sabotageförsöken är den främsta förklaringen till misslyckandet. Det tror jag inte ett ögonblick på. Dispatch har funnits på många nätverk, bloggar och nätpublikationer, och i många sammanhang sedan den drogs igång, både i Danmark och i Sverige. Avpixlat och Sverigedemokraterna har slagit på den riktigt stora trumman för tidningen. Är det inte sabotagförsöken så är det den ”rädsla som gripit tag i Sverige” som är förklaringen, säger man. Det är nog en ännu sämre förklaring. För det är första är rädsla ingenting som plötsligt "gripit tag" i svenskarna, den har funnits där så länge jag kan blicka tillbaka. Svensken är känd för att hellre knyta näven i byxfickan än att klart och tydligt säga vad han eller hon tycker. Fenomenet är alltså inget nytt som skulle kunna fungera som förklaring. Tidningen kom dessutom i brevlådan i synnerligen diskret kuvert. Ingen annan än mottagaren kunde se vad som fanns i det. Dessutom inbillar jag mig att de prenumeranter som man fick i hög utsträckningen kom därför att de ville ha just en papperstidning. När den svenska pressen förlorat sitt intresse och man sagt upp sina sista prenumerationer saknar man förvisso den där papperssaken att hålla i handen till morgonkaffet eller kvällsläsningen. Jag gjorde det. Och jag tror inte jag skiljer mig från majoriteten i det avseendet. Men jag minns vänner och bekanta som sa redan när Dispatch provnummer utkom: "Det är ett dödfött projekt, en papperstidning är helt omodern." Jag delade inte den uppfattningen, men har förmodligen haft fel.

”Just nu handlar det om tidningens överlevnad, och den säkrar vi bäst genom att koncentrera oss på online-utgåvorna på svenska, danska och engelska” skriver man vidare. Här ser jag också ett problem som hänger samman med hur tidningen lanserades. Den skulle ju komma på papper i alla dessa versioner, plus en tyskspråkig. Det blev bara en svensk – med en dansk chefredaktör, Lars Hedegaard, som därmed blivit ett slags broderfolkets missionär och folkuppfostrare.

En av de saker som irriterat mig mest i Dispatch har varit just missionärstonen – jag känner bara alltför väl igen den från den svenska sektvänster jag tillhörde på 1970-talet. Den vill ge intryck av att ha alla svar, att veta hur allt hänger samman. Sista meningen i dagens pressmeddelande lyder därför helt följdriktigt: ”Vi är säkra på att du också kommer att stå på vår sida och vara med och se till att vår stämma fortfarande kommer att höras.”

Barrikaderna är byggda. Det finns bara två sidor: "vår" och "deras". Frågan är bara om det där uppe i barrikadstridens hetta finns plats för en tryckt dagstidning som har den inställningen och det språket. Jag tvivlar. De tänkta tidningsläsarna har redan sitt hem hos Avpixlat, gratis och dygnet runt. Där kan de dessutom ge verbalt uttryck för allt sitt hat och illamående. Dispatch Internationals lilla utrymme för insändare - som i gamla tider - hade inte räckt på långa vägar för det.

Vad skulle kunna rädda tidningens pappersversion? Som jag ser det: endast kontinuerliga donationer "från en rik amerikan."

PS: Här kan du läsa om varför jag inte ville fortsätta skriva i Dispatch.

Samtliga anonyma kommentarer tas bort, både från detta inlägg och från andra. Det har ingenting med censur att göra. Bloggen är mitt vardagsrum, jag väljer själv vem jag vill umgås med där. Alla som anonymt skriver kommentarer kan jag bara uppmana att starta egna bloggar. Lätt som en plätt.



　

Privat? Personligt? Bortom dagboken

Foto: A. Nydahl

Det har varit en märkligt vacker dag med mina två äldsta döttrar och tre av mina barnbarn (Hugo skulle ha varit med, men han mår inte bra och ville stanna hemma med sin assistent). Vi skulle alla ha suttit vid Ivösjöns norra strand, barnen skulle ha badat en sista gång där före skolstarten och jag skulle ha njutit av sommarens avklingande. Men tji fick vi . Åskan och regnet slog till ungefär när de kom för att hämta mig. Så vi tog picknickkorgen och frysväskan med mat och dryck till matrummet, låtsades sitta i solen och åt tillsammans där istället. Det blev, som alltid, inspirerande timmar med de unga som betyder allt mer för mig. En av dem har en efterhängsen infektion efter att tidigare i sommar ha drabbats av scharlakansfeber, hon är hängig och håglös men lever upp under korta stunder och leker med sina kusiner.

I hällregnet fick jag sedan skjuts till affären för att handla hem det som behövdes. Och så ställde jag mig frågan: varför skriver jag om detta? Är det inte i själva verket alldeles privata noteringar? Så hade jag kunnat svara. Men jag försöker hantera denna blogg som en dagbok, och därför rymmer den högt och lågt, privat och allmängiltigt.

Jag ser ju vad som händer i världen. Jag ser vad som händer i Sverige. Ofta skriver jag om det här. Ja, jag skriver nästan dagligen om det världsliga tillstånd som jag brukar beteckna som en pågående katastrof. Inte förminskas den av mina noteringar. Men när jag skriver får jag ett grepp om problematiken, anstränger mig för att förstå den. Och om inte annat kan jag glädjas över Theodore Dalrymples senaste bok, som jag fick med posten från England igår. Jag parallelläser den med en ny bok om E.M. Cioran. Det är en alldeles lämplig kombination. Ingen har hittills lyckats byta min svärta mot oskuldens vita.

Val, frihet, rättigheter

Graffiti i Berlin. En mänsklig rättighet eller ett lagbrottt? Foto: T Nydahl

"Röstar majoriteten för sharialagar så är sharialagar demokratiska, punkt. Men demokrati är också rätten att slippa valutslag, på det att folk får styra sig själva snarare än varandra. Demokrati är inte bara rätten att delta, det är också rätten att få vara i fred."

Så skriver Lena Andersson i DN. Som alltid är hennes resonemang ytterst raffinerade:

"Det är mycket man inte bör rösta om ifall människors negativa rättigheter ska respekteras. I vårt samhälle finns en problematisk tendens att blanda samman olika sorters rättigheter och betrakta negativa rättigheter som positiva, alltså att de är något man ges genom majoritetens välvilliga beslut, så som barnet får en daghemsplats. Men negativa rättigheter har man utan att någon tillhandahåller dem. Det är en avgörande skillnad som förklarar varför det är rimligt att rösta om positiva rättigheter men inte negativa."

Det jag fäster mig vid är två saker. För det första: rätten att få vara ifred. Varje gång jag säger eller skriver att jag inte röstar i de svenska parlamentsvalen får jag höra att jag är "odemokratisk", "aristokratisk", "högdragen", "en snobb", "du visar förakt för vanliga människors viktiga rättighet". Ja, det är autentiska anklagelser, det finns fler och värre. Den värsta är: "förrädare". För det andra: tesen om "de mänskliga rättigheterna" liknar alltmer en religion. Varenda litet särintresse, om det så bara omfattar två individer, flyttas fram med det argumentet. Jag är därför inte ens säker på att Andersson har rätt när hon skiljer negativa och positiva rättigheter från varandra inför tanken på en omröstning eller ett val. Om vi nöjer oss med att betrakta vårt land kan vi väl ställa frågan: hur många gånger har inte svenska folket i fria val fått ta ställning till ytterst avgörande frågor, och hur ofta har inte valresultatet ignorerats, spottats på?

Egentligen kan man väl bara nicka instämmande när hon längre fram plockar fram detta historiska citat:

"'Männi­skan föds fri och överallt är hon i bojor', som Rousseau konstaterar 1762."

Och om man inte orkar fundera på det kan man laga en kopp kaffe eller hälla upp ett glas vin och gå till BBC. Jag gör ofta det. Och hittar guldkorn som detta (ja, jag söker, eftersom denne irländare betyder något alldeles särskilt för mig sedan unga år):

Israeler flyr både nord och syd

Klagomuren, 1980-tal. Foto: T. Nydahl

De senaste tio åren har det skett om en omfattande avfolkning av norra och södra Israel. Människor lämnar Galiléen och Negev för att bosätta sig i centrala Israel - och på Västbanken, i bosättningar. När jag läste nyheten tänkte jag först att flykten måste ha att göra med den allt osäkrare situationen norr och söder om Israel, dvs i Libanon, Syrien och Egypten. Men om man föredrar Västbanken framför Galiléen kan det knappast vara konflikter man räds.

"According to the Knesset Research Department, in the years 2001-2010, 30,200 residents of the country’s north left the area, and 25,300 left the south, while 38,880 went to live in the West Bank. It is not clear how much of the West Bank’s population rise came from people leaving the north and south."

När drygt 55.000 människor lämnar de två landsändarna är det förstås anmärkningsvärt. Också i Jerusalem - och förvånande nog i Tel Aviv - sker det en utflyttning till kringliggande orter. I undersökningen betonar man att dessa utflyttningar enbart sker i den judiska befolkningen. Israels araber stannar både i norr och i syd. Att det ofta handlar om unga människor som flyttar förklaras så här:

"Most of the high-tech industry is centered on Herzliya, Raanana, Kfar Saba, in the country’s center."

Med tanke på kibbutzrörelsens avveckling och sotdöd är det lätt att förstå att man söker sig dit där jobben finns. Shlomo Buhbut, borgmästare i den nordisraeliska staden Maalot Tarshiha anklagar regeringen för att ha övergivit Galiléen och Negev. Han får medhåll av en Laboupolitiker:

"I am personally an example of a person who had to leave the Galilee, my hometown Safed, for Jerusalem because of the desperate lack of employment in the north and south for many years,” said MK Hilik Bar (Labor), the chair of the Knesset Caucus for Strengthening the Periphery."

Regering efter regering har favoriserat bosättningarna på Västbanken. Man struntar helt i "perifera" småorter i Israel. Utan överdrift kan man säga att den här rapporten tydligare än annat den senaste tiden visar vilken kurs Israel valt. Och man talar öppet om det. I Knesset, i pressen, överallt talar man om hur regeringens nya "prioritetskarta" (National Priority Areas map, beslutad av regeringen i söndags) allt starkare fokuserar på bosättningarna. Hilik Bar säger:

"The right-wing governments that have ruled Israel for the past 20 years have taken funds that could have developed the Galilee and Negev and created work and housing, and invested them in places [in the West Bank and Gaza] that only heighten the conflict and threaten the two-state solution,” Bar said. It was a policy, he said, “that contradicts the Zionist dream and a Jewish state of Israel.”

Ja, allt tydligare blir det. Drömmar brukar krossas av realiteter. Alla utopier brukar smulas sönder av sociala, kulturella, religiösa och politiska krafters nötande, vardag som helg. Det är sorgligt att se hur man förvaltar arvet från alla de judiska pionjärerna, och jag tänker då inte minst på de judar som flydde Europa medan tid var, och på alla de överlevande för vilka Israel var det enda - och sista - hoppet. Pessimist har jag varit många år. Det blev jag redan när jag reste i Israel och på Västbanken under den första intifadan. Allt det som skapade min pessimistiska bild har tilltagit, förstärkts, intensifierats. Så var det sagt.

Bägaren full av orenlighet. Reflektioner kring Christine Falkenlands kvinnoporträtt

Foto: Astrid Nydahl

Vad är det som händer med henne, flickan eller kvinnan i Christine Falkenlands böcker? Jag följer hennes spår i böcker som Skärvor av en sönderslagen spegel, Själens begär, Öde och Min skugga. Jag fördjupar mig i Rakels, Coras, Siris och de andras livsdramer. Jag funderar på betydelsen av de erotiska intrigerna, det sexuella våldet, övergreppen i tidiga år, präglingen som förändrar de unga kvinnornas liv. Och när jag nu möter Ylva i Trasdockan är det som om svaren på allt jag funderat över närmar sig, jag börjar se mönster och ana mig till varför vissa beteenden ser ut som de gör. Trasdockan är avgjort Falkenlands starkaste roman. Den är sammanhållen som fiktion, den övertygar från de allra första sidornas dramatik. Men man kan också säga att det är en roman som tvinnar samman lösa trådar från hela författarskapet, en roman som pekar på urproblematiken: kvinnans lidande som sexuellt utnyttjad, kränkt, kvinnan som en människa uppfylld av självförakt och destruktivitet. Det låter kanske banalt, men det finns bara ord som dessa för att beskriva Ylvas tillkortakommanden. Och däri ligger också Falkenlands stora, övergripande tema.

”Jag har skurit mig många gånger med min fars rakkniv. Allt för att känna närhet till livet.” säger berättaren i Skärvor av en sönderslagen spegel.

”Min kropp bär minnen av barndomens dumdristigheter”. Det är andra meningen i Min skugga.

”Jag måste fylla munnen med kött, huvudet med tankar, minnena med låtsas mening” säger Siri i Öde.

”Jag är inte rädd för Ernst länge. Hur skall jag kunna frukta någon som bara kan döda kroppen men sedan inte förmår göra mer” frågar sig Cora inför sin egen död i Själens begär.

 

Romanen Trasdockan inleds med själva dödsscenen. Ylva hänger i ett rep. ”Ett evigt nu. Stolen liksom undansparkad.” Man tror sig bevittna resultatet av ett självmord. När Ylva läggs i liksäcken är man övertygad om det, ”Jo, Ylva pratade ofta om självmord som en möjlig utväg”.

Men vad är det sedan som händer och varför är hon nu död. Falkenland skruvar tillbaka tiden och berättar.

Ylva kommer, som så många kvinnor i Falkenlands värd, till ett stor gods för att hyra bostad. Hon återkommer då till det förflutna. Godset där hon bott. Det är ett slags urscen: slottet, godset, den gamla kråkslottsvillan. Och Ön, den karga där ensamheten ropar ur varje sten. Men Ylva är, så vitt jag kan erinra mig, den första kvinna hos Falkenland som är författare. Poeten som söker sina rötter. Poeten som återvänder hem. Som en gestalt ur en Almodóvarfilm kommer hon resande för att reda ut saker och ting, kanske finna något slags ro, skriva. Men som alltid i denna värld hinner det förflutna ikapp henne, och det är sannerligen inte ett vackert förflutet. Det är laddat av förnedring och kränkningar. Eros har här dödsängelns mask.

Hur kan vi nu övertygas om detta när Ylva är död? Falkenland löser det på ett gammalt klassiskt sätt: det är i själva verket den dagbok som Ylva efterlämnat som vi läser. Hon var gravid när hon dog. Tragedin är mer än väl synlig, men Falkenland intresserar sig mindre för gärningsmannen och vem som bär skulden till Ylvas död, och mer för hennes egen trasiga vandring genom livet. Ylva, trasdockan som om sig själv säger: ”Min fitta en sårskorpa att pilla på. Ett oläkt, kliande ärr” . Männen har fått henne att känna sig som ”en nersmetad galjonsfigur”, hon kan inte föreställa sig att ett litet barn som ligga vid hennes bröst för att få mjölk, ”de där brösten, uttjänta av alla smekningar och låga begär”. Hennes självförakt är fysiskt, hon äcklas av sig själv till den grad att hon måste ”jaga bort flugorna från skötet”, hon räds åldrandet, att inte längre vara attraktiv, och hon avverkar dessa män som vill tränga in i henne, ”Nu börjar det om. Näste man”, hon drömmer om att vara en annan, en mjuk och rar kvinna, ”följsam, mildögd och anspråkslös” men hon vet ju att det inte är möjligt. Om inte annat skriker hela hennes gestalt det åt henne, oupphörligen.

Hon sitter i sin hyrda bostad, försöker skriva poesi, lyssna till Sibelius.

På denna gård lär hon känna Gustav, son till godsägaren Carl. Ylva hamnar i en destruktiv relation med Carl och bestämmer sig – kanske just därför – för att förföra den unge sonen, onanisten, den nyfikne. Han tycker själv att han ser barnslig ut men Ylva tycks ingjuta ett slags mod i honom. Han bor i det rum som en gång varit Ylvas. Hon ber att få återse det. Hennes besök där väcker alla minnena till liv. De sexuellt laddade minnen. Debuten. Killarna som tömt sig i henne. Hon tycks bli både upphetsad och äcklad vid minnena: ”Han slaskade till min fitta…”, hon minns också den stora ledsnaden, efteråt, i tomheten efteråt. Första gången godsägaren kommer in på hennes rum och tar henne tänker hon: ”Jag äcklas inte av honom, att han är äldre. Jag är inte så finkänslig. Om man sluter ögonen går det knappt att särskilja smekningarna. ” Och det är just där hennes trauma ligger: hon sluter ögonen och låter det ske, hon framkallar ett slags könets banalitet. Den enda avsmak hon känner är inför sig själv, ”bägaren full av orenlighet”.

Denna avsmak har en förbindelse med Ylvas diktning. Hon söker de dikter som ”inte fastnar i halsen” när hon ska göra ett framträdande på ett bibliotek, dikter som ”går att uttala”. Gustav kommer till uppläsningen, hon läser som om hon bara läste för honom, ”famlande”. På hemvägen blir de båda upphunna av en man som förnedrar dem, kallar Ylva för klichépoet. Då vänder sig Ylva mot Gustav och säger ”kom”. Då händer det ”som skulle förändra allt”. De inleder en vänskap som snabbt blir erotiskt laddad, ”han visste redan för mycket, nu var allt förlorat”, hon blottar sina bröst för honom och drar honom intill sig. Första gången, hans rädsla. Hans ovilja, ”det går aldrig” som sedan går över i en lättnad, en glädje, och när det är över kan hon lugnt konstatera ”Sedan var han bunden till mig. En betingning, snarare än kärlek”.

Här uppstår nu spänningen mellan far och son, den kastar en skugga över berättelsen. Och Ylva har blivit gravid. Spelet börjar präglas av tårar och smärta. Vem som leker med vem är oklart. Unge Gustav har uppenbarligen förälskat sig, så som unga män gör efter sin debut. Han berättar att han läst Mästaren och Margarita och citerar för henne: ”Vem har förnekat att det finns äkta, trogen och evig kärlek här i världen? Slit ut den lögnarens skändliga tunga.”

Berättelsen går mot sitt klimax. Vi vet hur det ska sluta. Det har vi vetat sedan berättelsen började. Christine Falkenland har blottat några människor djupa sår för oss. Och hon har gjort det på ett sätt som gör att de nu finns inne i oss, medvetet eller undermedvetet finns de där som röster ur ett fjärran minne, en händelse som kanske kastat en skugga över våra egna liv.

(Denna essä finns med i min bok Alla de andra som också skrev, som utkom på Tusculum förlag 2009)