Så var det slut för den här sommaren. Frekventa sittningar vid havet - här på Landöns yttersta spets - blir det inte. Jag reste mig idag ur stolen och tog den tomma kaffekoppen från gräset med mig. Denna augustilördag får symbolisera en vändpunkt. Snart går människor tillbaka till sina lönearbeten och om en dryg vecka går också barnbarnen tillbaka till grundskolor och gymnasier. Själv stannar jag där jag alltid befinner mig - i bågen mellan skrivande och läsande, mellan sittande och cyklande, mellan verklighet och dröm - för att färdigställa vinterns kommande bok: Solitär i nyspråkets tid. Det blir en bok som högst konkret ansluter till tidigare utgivna av samma typ, jag tänker då främst på titlar som Äntligen ensam, Förensligandet, Den tysta zonen och Inre frihet. Sommarboken Medborgaren, makten och moskén blev ingen större framgång, det hade jag inte heller räknat med, men jag sålde i alla fall så många att det täckte kostnaderna för bokens produktion. Nu lämnar jag förvisso inte den bakom mig, den är i högsta grad aktuell också under hösten och den finns att köpa direkt av mig.
Den gångna sommaren har jag haft många fina stunder tillsammans med barn och barnbarn. Vi har både samtalat och lekt med varandra. Flera av dem har tagit steget från barndom till ungdom och börjar i gymnasiet. De allra yngsta är nu också uppe i den ålder då man kan sitta ner tillsammans och prata om högt och lågt. Att se dem växa och utvecklas är bra mycket mer spännande än att se en ny svenskproducerad film (ansträngde mig till det yttersta för att se slut gårdagens version av ankdammsidealet i SVT, filmen Puss av Johan Kling, men jag måste då säga att jag trodde att gränsen gick snäppet högre upp, för värre pekoral har jag då inte sett sedan Jönssonligans dagar).
Verkligheten överträffar dikten heter det. Ja, men inte bara det: att se de egna barnbarnen formas till individer, att se dem välja vägar i livet, det är det som är så spännande och fascinerande. Ändå känns det som om det var barnen - deras föräldrar! - som alldeles nyss valde. Men det är bara en typ av självbedrägeri när man drömmer tillbaka till deras unga livsvägar. Det räcker att se sig själv i spegeln eller att ta fram pensionsbrevet.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
lördag 10 augusti 2013
Madame Bovary och den ouppnåeliga kärlekenn
Gustave Flaubert: Madame Bovary (Bonniers, översättning av Anders Bodegård, förord av Sara Danius)
Frågan jag ställer mig under läsningen: är Madame Bovary kvinnan som söker den ouppnåeliga kärleken eller är hon ett tidigt exempel på den konsumtionsskadade människan? I grund och botten handlar Flauberts roman om en människa som vill köpa sig lyckan, i form av tyger, kläder, prylar – och unga, vackra män. Men det kommer en dag då hon inte längre kan slingra sig förbi skuldsedlar, växlar och inteckningar, en dag då hon kommer att ställas inför maken Bovarys frågor. Är det den ekonomiska katastrofen som driver henne i döden? Läst på annat sätt skulle man säga att den är den förlorade kärleken som får henne att ge upp. Men jag vill hävda att det är konsumismens gift som fått henne till vägs ände. Hon kan varken betala sina skulder eller konsumera mer. Vad finns det då att leva för? Sara Danius är inne på den tankegången i sitt förord:
Vid flytten till Yonville, där Charles fått en tjänst, lär de känna apotekaren Homais, en man som ska komma att spela en viktig roll i Emmas liv. Han har ju en viktig bisyssla som journalist (och som Danius påpekar är han därmed också en berättelsens representant för det nya borgerskapets relation till det tryckta ordet, till skriften). Barnet lämnas förstås till en amma. Och unge Léon Dupius som är advokatpraktikant stiger in i berättelsen, de samtalar och kommer allt närmare den punkt där de får vara tillsammans. Men den snabbt uppflammande kärlekslågan släcks när Léon lämnar trakten och Emma återförs till just den verklighet hon leds ihjäl av. Tygerna, kläderna, allt det hon kan konsumera – på kredit – blir kärlekens ersättning. Charles Flaubert verkar inte ens se vad som pågår.
Efter Lantbruksmässan träder den rike grannen Rodolphe in i berättelsen med en kärleksförklaring till Emma. Han förför henne. Nu förs också hästridning in som en metod för avskildhet och kärleksstunder. Charles Bovary ser ridningen ur ett praktiskt och hälsomässigt perspektiv och erbjuder naturligtvis sin hjälp. Hästen han köper till Emma blir hennes sätt att få älska (äga? konsumera?) Rodolphe utan andra människors insyn. Men han tröttnar förstås.
Erotikens behag ligger i nyheten. Den blir snabbt invand och därmed förbrukad. Hans tvärvändning gör Emma så sjuk att man nästan anar att hon är på väg bort från det jordiska.
Efter tre år återvänder Léon. Kärleksaffären börjar. Men i takt med de ständiga resorna till hotellet där hon träffar honom – under förespegling att hon reser för att ta pianolektioner – börjar också människor vilja driva in skulderna. Otroheten och penningskulderna blir två parallella utförsbanor. Emma återvänder till Rodolphe i en scen av patetiska och överdrivna kärleksförklaring, allt för att försöka få honom att betala den stora skulden. Det varken kan eller vill han.
Den enda lösning som återstår finns hos apotekare Homais. Hans arsenik blir hennes sista måltid. Hennes dödskamp är en lång och magnifik skildring i romanen, men den slutar inte där. Sista kapitlet skruvar berättelsen ännu ett varv, då vi får se hur Charles Bovary pressas av Emmas skulder. Resten måste man tiga om.
Bodegårds nyöversättning innefattar också alla de egenheter som finns i Flauberts original, till exempel de återkommande kursiveringarna (”Flaubert använder sig av kursiven för att markera en kollektivt omfattad ståndpunkt. Det betyder allmängods, floskler, slitna fraser, truismer, gängse idéer, allmänt nonsens” påpekar Danius i förordet). Det har varit en fröjd att bekanta sig med Bodegårds fina och tonsäkra nyöversättning av denna klassiker. Flera gånger under läsningen har jag frågat mig själv varför jag alls bryr mig om den samtida litteraturen, när hyllorna dignar av guldklimpar som denna. Flauberts stil är en sak för sig. Berättelsen en annan. Han skriver som om varje detalj kom av sig själv, som om berättelsen hade varit hur lätt som helst att komponera. Kanske är det just i den skenbara enkelheten som Flauberts geni döljer sig?
Frågan jag ställer mig under läsningen: är Madame Bovary kvinnan som söker den ouppnåeliga kärleken eller är hon ett tidigt exempel på den konsumtionsskadade människan? I grund och botten handlar Flauberts roman om en människa som vill köpa sig lyckan, i form av tyger, kläder, prylar – och unga, vackra män. Men det kommer en dag då hon inte längre kan slingra sig förbi skuldsedlar, växlar och inteckningar, en dag då hon kommer att ställas inför maken Bovarys frågor. Är det den ekonomiska katastrofen som driver henne i döden? Läst på annat sätt skulle man säga att den är den förlorade kärleken som får henne att ge upp. Men jag vill hävda att det är konsumismens gift som fått henne till vägs ände. Hon kan varken betala sina skulder eller konsumera mer. Vad finns det då att leva för? Sara Danius är inne på den tankegången i sitt förord:
”Skälet till att Emma Bovary begår självmord är inte att hon lever i en annan värld, utan att hon lever i denna världen, visserligen vidlyftigt, men likväl. Skälet heter pengar. Eftersom hon har smak på snygga kläder, exklusiva tyger och vackra möbler, och eftersom hon lägger sig till med vanor som att handla citroner till fromma för sin nagelvård, drar hon på sig skulder. Därtill kommer hennes kostsamma fritidssysslor, älskarna. En av dessa kärleksaffärer förutsätter regelbundet återkommande hotellvistelser på annan ort (…) det som gör Emma till en sant modern konsument är att hon inte behöver de föremål hon köper…”Landsortsläkaren Charles Flaubert har varit gift en gång tidigare när hans och Emmas vägar korsas. Han är änkeman och hon behöver väl en försörjning och en trygg plats i tillvaron. Men hon får ledan och meningslösheten på köpet. Hon blir gravid och föder så småningom en flicka.
Vid flytten till Yonville, där Charles fått en tjänst, lär de känna apotekaren Homais, en man som ska komma att spela en viktig roll i Emmas liv. Han har ju en viktig bisyssla som journalist (och som Danius påpekar är han därmed också en berättelsens representant för det nya borgerskapets relation till det tryckta ordet, till skriften). Barnet lämnas förstås till en amma. Och unge Léon Dupius som är advokatpraktikant stiger in i berättelsen, de samtalar och kommer allt närmare den punkt där de får vara tillsammans. Men den snabbt uppflammande kärlekslågan släcks när Léon lämnar trakten och Emma återförs till just den verklighet hon leds ihjäl av. Tygerna, kläderna, allt det hon kan konsumera – på kredit – blir kärlekens ersättning. Charles Flaubert verkar inte ens se vad som pågår.
Efter Lantbruksmässan träder den rike grannen Rodolphe in i berättelsen med en kärleksförklaring till Emma. Han förför henne. Nu förs också hästridning in som en metod för avskildhet och kärleksstunder. Charles Bovary ser ridningen ur ett praktiskt och hälsomässigt perspektiv och erbjuder naturligtvis sin hjälp. Hästen han köper till Emma blir hennes sätt att få älska (äga? konsumera?) Rodolphe utan andra människors insyn. Men han tröttnar förstås.
Erotikens behag ligger i nyheten. Den blir snabbt invand och därmed förbrukad. Hans tvärvändning gör Emma så sjuk att man nästan anar att hon är på väg bort från det jordiska.
Efter tre år återvänder Léon. Kärleksaffären börjar. Men i takt med de ständiga resorna till hotellet där hon träffar honom – under förespegling att hon reser för att ta pianolektioner – börjar också människor vilja driva in skulderna. Otroheten och penningskulderna blir två parallella utförsbanor. Emma återvänder till Rodolphe i en scen av patetiska och överdrivna kärleksförklaring, allt för att försöka få honom att betala den stora skulden. Det varken kan eller vill han.
Den enda lösning som återstår finns hos apotekare Homais. Hans arsenik blir hennes sista måltid. Hennes dödskamp är en lång och magnifik skildring i romanen, men den slutar inte där. Sista kapitlet skruvar berättelsen ännu ett varv, då vi får se hur Charles Bovary pressas av Emmas skulder. Resten måste man tiga om.
Bodegårds nyöversättning innefattar också alla de egenheter som finns i Flauberts original, till exempel de återkommande kursiveringarna (”Flaubert använder sig av kursiven för att markera en kollektivt omfattad ståndpunkt. Det betyder allmängods, floskler, slitna fraser, truismer, gängse idéer, allmänt nonsens” påpekar Danius i förordet). Det har varit en fröjd att bekanta sig med Bodegårds fina och tonsäkra nyöversättning av denna klassiker. Flera gånger under läsningen har jag frågat mig själv varför jag alls bryr mig om den samtida litteraturen, när hyllorna dignar av guldklimpar som denna. Flauberts stil är en sak för sig. Berättelsen en annan. Han skriver som om varje detalj kom av sig själv, som om berättelsen hade varit hur lätt som helst att komponera. Kanske är det just i den skenbara enkelheten som Flauberts geni döljer sig?
fredag 9 augusti 2013
Marguerite Duras: Anteckningar från kriget
Marguerite Duras: Anteckningar från kriget (Modernista, översättning av Else Marie Güdel, Suzanne Skeppström, Magdalena Sörensen och Marianne Tufvesson).
Kommer man närmare en författare i hennes dag- och anteckningsböcker än i hennes romaner, noveller eller dikter? Det finns olika sätt att se på den saken. Själv betraktar jag författardagböcker och anteckningsböcker som en omistlig pusselbit för förståelsen av de överväganden han eller hon gjort inför sitt fiktiva skapande. Marguerite Duras anteckningsböcker är sannerligen inget undantag. Därför kan man bara med glädje hälsa Modernistas svenska utgåva av Marguerite Duras fyra anteckningsböcker, samlade i en volym under namnet Anteckningar från kriget. Jag hade tidigare läst dem i engelsk översättning, Wartime Notebooks (2008), men inget går ändå upp emot att läsa en översättning på sitt eget modersmål, när man inte behärskar originalspråket.
"Det man som läsare möter i dessa texter är författarskapets barndom", säger redaktörerna för den franska utgåvan. I denna "barndom" hittar vi fragment och skisser, men också längre texter, till det som skulle bli Duras viktiga verk Smärtan, En fördämning mot Stilla havet och Sjömannen från Gibraltar. De fyra anteckningsböckerna hittades i ett kuvert efter Duras död 1996, de hade skrivits under åren 1943 till 1949 och anses vara några av de tidigaste bevarade texterna av henne. Redan där ser man hur Duras arbetsmetod skulle formas, som en sammansmältning av rent biografiskt, självupplevt material och det litterärt fiktiva.
De fyra böckerna har i denna volym fått namnen Den rosamarmorerade anteckningsboken, 1900-talsförlagets anteckningsbok, Den hundrasidiga anteckningsboken samt Den ljusbruna anteckningsboken. Att den andra boken har ett så lustigt namn, beror på att den anspelar på det förlag som Duras och hennes make skulle komma att grunda, vilket dock senare fick namnet Éditions de la Cité Universelle. I detta häfte finns inledningen till det som skulle komma att bli den enastående romanen "Smärtan".
Marguerite Duras bekräftar, så här lång tid efter sin död, den tes som vår egen Ivar Lo-Johansson gång på gång upprepade: en författare har sitt ämne och skriver egentligen bara en enda bok. Denna bok varieras i det oändliga, ges olika gestalt och form, men upprepar egentligen detta enda ämne ett otal gånger.
Ivar Lo hade sin erfarenhet av statarlivet som ämne och han hanterade mästerligt det för att gestalta fattigbarnets väg till litteraturen. Duras har sin asiatiska erfarenhet, nedsänkt i andra världskriget och de trauman som skapades både socialt och individuellt. Den smärta och oändliga sorg de skapat gestaltade hon gång på gång. Redan i dessa tidiga anteckningsböcker ser man hur det ämnet skulle komma att förvaltas.
Volymen innehåller också en avdelning med aldrig tidigare publicerade Duras-berättelser, bara för deras skull är den värd sitt pris.
torsdag 8 augusti 2013
Dispatch International lägger ner papperstidningen
Under den tid jag skrev i Dispatch International (mars-maj 2013) blev jag rätt snart varse att tidningen kunde tryckas och utkomma en gång i veckan tack vare gåvor från bättre bemedlade människor. Jag ville gärna ställa frågan om finansieringen kom från Pamela Gellers SION men när jag fick veta att 25.000 dollar en gång skänkts ”från en rik amerikan” tyckte jag inte att jag behövde veta mer. Mina kunskaper om mediabranschen är tillräckligt stora för att jag mellan tummen och pekfingret skulle veta vad det kostar att ge ut en tidning tryckt på papper. Att utöver det ha en redaktion på (uppskattningsvis) 6-7 personer inklusive administrativ personal och att betala anständiga arvoden till frilansarna – ja, det säger sig själv att det kräver en kassa.
Ingrid Carlqvist och jag hade tidigt en dialog om samarbetet med Avpixlat. Jag förhöll mig principiellt negativ. Carlqvist menade att det samarbetet var nödvändigt för att få ihop det antal prenumeranter som behövs för att ge ut tidningen och få statligt presstöd. Men inte ens det samarbetet och de rungande applåderna från Sverigedemokraterna räckte. Idag meddelar man att tidningen – "tills vidare" – ställer in utgivningen av den tryckta upplagan. Den visan har jag hört från andra tidningsutgivare, förr. När Tidningen Kulturen för många år sedan gjorde likadant var det "tills vidare". Den återfinns idag fortfarande endast på nätet. Varför skulle Dispatch lyckas återkomma i tryckt version? Jag betraktar det som en dröm och en illusion. Man kan säkert få ihop uppåt ett tusental prenumeranter. Men gränsen brukar gå där. Skulle tidningen få ett större genomslag skulle det krävas en avsevärt bredare och intellektuellt trovärdigare tidning, en tidning som inte bara kunde åstadkomma braskande rubriker om islamismen och president Obamas bakgrund, utan en som kunde analysera och klokt förklara utvecklingen både här i Skandinavien och världen i stort, oavsett om det gällde överhetens ekonomiska svindleri, kriminalitetens nya former och uttryck, islamismen, andra totalitära ideologier eller Europas snabba nivellering.
Redaktörerna skriver i sitt meddelande idag att sabotageförsöken är den främsta förklaringen till misslyckandet. Det tror jag inte ett ögonblick på. Dispatch har funnits på många nätverk, bloggar och nätpublikationer, och i många sammanhang sedan den drogs igång, både i Danmark och i Sverige. Avpixlat och Sverigedemokraterna har slagit på den riktigt stora trumman för tidningen. Är det inte sabotagförsöken så är det den ”rädsla som gripit tag i Sverige” som är förklaringen, säger man. Det är nog en ännu sämre förklaring. För det är första är rädsla ingenting som plötsligt "gripit tag" i svenskarna, den har funnits där så länge jag kan blicka tillbaka. Svensken är känd för att hellre knyta näven i byxfickan än att klart och tydligt säga vad han eller hon tycker. Fenomenet är alltså inget nytt som skulle kunna fungera som förklaring. Tidningen kom dessutom i brevlådan i synnerligen diskret kuvert. Ingen annan än mottagaren kunde se vad som fanns i det. Dessutom inbillar jag mig att de prenumeranter som man fick i hög utsträckningen kom därför att de ville ha just en papperstidning. När den svenska pressen förlorat sitt intresse och man sagt upp sina sista prenumerationer saknar man förvisso den där papperssaken att hålla i handen till morgonkaffet eller kvällsläsningen. Jag gjorde det. Och jag tror inte jag skiljer mig från majoriteten i det avseendet. Men jag minns vänner och bekanta som sa redan när Dispatch provnummer utkom: "Det är ett dödfött projekt, en papperstidning är helt omodern." Jag delade inte den uppfattningen, men har förmodligen haft fel.
”Just nu handlar det om tidningens överlevnad, och den säkrar vi bäst genom att koncentrera oss på online-utgåvorna på svenska, danska och engelska” skriver man vidare. Här ser jag också ett problem som hänger samman med hur tidningen lanserades. Den skulle ju komma på papper i alla dessa versioner, plus en tyskspråkig. Det blev bara en svensk – med en dansk chefredaktör, Lars Hedegaard, som därmed blivit ett slags broderfolkets missionär och folkuppfostrare.
En av de saker som irriterat mig mest i Dispatch har varit just missionärstonen – jag känner bara alltför väl igen den från den svenska sektvänster jag tillhörde på 1970-talet. Den vill ge intryck av att ha alla svar, att veta hur allt hänger samman. Sista meningen i dagens pressmeddelande lyder därför helt följdriktigt: ”Vi är säkra på att du också kommer att stå på vår sida och vara med och se till att vår stämma fortfarande kommer att höras.”
Barrikaderna är byggda. Det finns bara två sidor: "vår" och "deras". Frågan är bara om det där uppe i barrikadstridens hetta finns plats för en tryckt dagstidning som har den inställningen och det språket. Jag tvivlar. De tänkta tidningsläsarna har redan sitt hem hos Avpixlat, gratis och dygnet runt. Där kan de dessutom ge verbalt uttryck för allt sitt hat och illamående. Dispatch Internationals lilla utrymme för insändare - som i gamla tider - hade inte räckt på långa vägar för det.
Vad skulle kunna rädda tidningens pappersversion? Som jag ser det: endast kontinuerliga donationer "från en rik amerikan."
PS: Här kan du läsa om varför jag inte ville fortsätta skriva i Dispatch.
Samtliga anonyma kommentarer tas bort, både från detta inlägg och från andra. Det har ingenting med censur att göra. Bloggen är mitt vardagsrum, jag väljer själv vem jag vill umgås med där. Alla som anonymt skriver kommentarer kan jag bara uppmana att starta egna bloggar. Lätt som en plätt.
Ingrid Carlqvist och jag hade tidigt en dialog om samarbetet med Avpixlat. Jag förhöll mig principiellt negativ. Carlqvist menade att det samarbetet var nödvändigt för att få ihop det antal prenumeranter som behövs för att ge ut tidningen och få statligt presstöd. Men inte ens det samarbetet och de rungande applåderna från Sverigedemokraterna räckte. Idag meddelar man att tidningen – "tills vidare" – ställer in utgivningen av den tryckta upplagan. Den visan har jag hört från andra tidningsutgivare, förr. När Tidningen Kulturen för många år sedan gjorde likadant var det "tills vidare". Den återfinns idag fortfarande endast på nätet. Varför skulle Dispatch lyckas återkomma i tryckt version? Jag betraktar det som en dröm och en illusion. Man kan säkert få ihop uppåt ett tusental prenumeranter. Men gränsen brukar gå där. Skulle tidningen få ett större genomslag skulle det krävas en avsevärt bredare och intellektuellt trovärdigare tidning, en tidning som inte bara kunde åstadkomma braskande rubriker om islamismen och president Obamas bakgrund, utan en som kunde analysera och klokt förklara utvecklingen både här i Skandinavien och världen i stort, oavsett om det gällde överhetens ekonomiska svindleri, kriminalitetens nya former och uttryck, islamismen, andra totalitära ideologier eller Europas snabba nivellering.
Redaktörerna skriver i sitt meddelande idag att sabotageförsöken är den främsta förklaringen till misslyckandet. Det tror jag inte ett ögonblick på. Dispatch har funnits på många nätverk, bloggar och nätpublikationer, och i många sammanhang sedan den drogs igång, både i Danmark och i Sverige. Avpixlat och Sverigedemokraterna har slagit på den riktigt stora trumman för tidningen. Är det inte sabotagförsöken så är det den ”rädsla som gripit tag i Sverige” som är förklaringen, säger man. Det är nog en ännu sämre förklaring. För det är första är rädsla ingenting som plötsligt "gripit tag" i svenskarna, den har funnits där så länge jag kan blicka tillbaka. Svensken är känd för att hellre knyta näven i byxfickan än att klart och tydligt säga vad han eller hon tycker. Fenomenet är alltså inget nytt som skulle kunna fungera som förklaring. Tidningen kom dessutom i brevlådan i synnerligen diskret kuvert. Ingen annan än mottagaren kunde se vad som fanns i det. Dessutom inbillar jag mig att de prenumeranter som man fick i hög utsträckningen kom därför att de ville ha just en papperstidning. När den svenska pressen förlorat sitt intresse och man sagt upp sina sista prenumerationer saknar man förvisso den där papperssaken att hålla i handen till morgonkaffet eller kvällsläsningen. Jag gjorde det. Och jag tror inte jag skiljer mig från majoriteten i det avseendet. Men jag minns vänner och bekanta som sa redan när Dispatch provnummer utkom: "Det är ett dödfött projekt, en papperstidning är helt omodern." Jag delade inte den uppfattningen, men har förmodligen haft fel.
”Just nu handlar det om tidningens överlevnad, och den säkrar vi bäst genom att koncentrera oss på online-utgåvorna på svenska, danska och engelska” skriver man vidare. Här ser jag också ett problem som hänger samman med hur tidningen lanserades. Den skulle ju komma på papper i alla dessa versioner, plus en tyskspråkig. Det blev bara en svensk – med en dansk chefredaktör, Lars Hedegaard, som därmed blivit ett slags broderfolkets missionär och folkuppfostrare.
En av de saker som irriterat mig mest i Dispatch har varit just missionärstonen – jag känner bara alltför väl igen den från den svenska sektvänster jag tillhörde på 1970-talet. Den vill ge intryck av att ha alla svar, att veta hur allt hänger samman. Sista meningen i dagens pressmeddelande lyder därför helt följdriktigt: ”Vi är säkra på att du också kommer att stå på vår sida och vara med och se till att vår stämma fortfarande kommer att höras.”
Barrikaderna är byggda. Det finns bara två sidor: "vår" och "deras". Frågan är bara om det där uppe i barrikadstridens hetta finns plats för en tryckt dagstidning som har den inställningen och det språket. Jag tvivlar. De tänkta tidningsläsarna har redan sitt hem hos Avpixlat, gratis och dygnet runt. Där kan de dessutom ge verbalt uttryck för allt sitt hat och illamående. Dispatch Internationals lilla utrymme för insändare - som i gamla tider - hade inte räckt på långa vägar för det.
Vad skulle kunna rädda tidningens pappersversion? Som jag ser det: endast kontinuerliga donationer "från en rik amerikan."
PS: Här kan du läsa om varför jag inte ville fortsätta skriva i Dispatch.
Samtliga anonyma kommentarer tas bort, både från detta inlägg och från andra. Det har ingenting med censur att göra. Bloggen är mitt vardagsrum, jag väljer själv vem jag vill umgås med där. Alla som anonymt skriver kommentarer kan jag bara uppmana att starta egna bloggar. Lätt som en plätt.
Privat? Personligt? Bortom dagboken
![]() |
| Foto: A. Nydahl |
I hällregnet fick jag sedan skjuts till affären för att handla hem det som behövdes. Och så ställde jag mig frågan: varför skriver jag om detta? Är det inte i själva verket alldeles privata noteringar? Så hade jag kunnat svara. Men jag försöker hantera denna blogg som en dagbok, och därför rymmer den högt och lågt, privat och allmängiltigt.
Jag ser ju vad som händer i världen. Jag ser vad som händer i Sverige. Ofta skriver jag om det här. Ja, jag skriver nästan dagligen om det världsliga tillstånd som jag brukar beteckna som en pågående katastrof. Inte förminskas den av mina noteringar. Men när jag skriver får jag ett grepp om problematiken, anstränger mig för att förstå den. Och om inte annat kan jag glädjas över Theodore Dalrymples senaste bok, som jag fick med posten från England igår. Jag parallelläser den med en ny bok om E.M. Cioran. Det är en alldeles lämplig kombination. Ingen har hittills lyckats byta min svärta mot oskuldens vita.
Val, frihet, rättigheter
![]() |
| Graffiti i Berlin. En mänsklig rättighet eller ett lagbrottt? Foto: T Nydahl |
"Röstar majoriteten för sharialagar så är sharialagar demokratiska, punkt. Men demokrati är också rätten att slippa valutslag, på det att folk får styra sig själva snarare än varandra. Demokrati är inte bara rätten att delta, det är också rätten att få vara i fred."Så skriver Lena Andersson i DN. Som alltid är hennes resonemang ytterst raffinerade:
"Det är mycket man inte bör rösta om ifall människors negativa rättigheter ska respekteras. I vårt samhälle finns en problematisk tendens att blanda samman olika sorters rättigheter och betrakta negativa rättigheter som positiva, alltså att de är något man ges genom majoritetens välvilliga beslut, så som barnet får en daghemsplats. Men negativa rättigheter har man utan att någon tillhandahåller dem. Det är en avgörande skillnad som förklarar varför det är rimligt att rösta om positiva rättigheter men inte negativa."Det jag fäster mig vid är två saker. För det första: rätten att få vara ifred. Varje gång jag säger eller skriver att jag inte röstar i de svenska parlamentsvalen får jag höra att jag är "odemokratisk", "aristokratisk", "högdragen", "en snobb", "du visar förakt för vanliga människors viktiga rättighet". Ja, det är autentiska anklagelser, det finns fler och värre. Den värsta är: "förrädare". För det andra: tesen om "de mänskliga rättigheterna" liknar alltmer en religion. Varenda litet särintresse, om det så bara omfattar två individer, flyttas fram med det argumentet. Jag är därför inte ens säker på att Andersson har rätt när hon skiljer negativa och positiva rättigheter från varandra inför tanken på en omröstning eller ett val. Om vi nöjer oss med att betrakta vårt land kan vi väl ställa frågan: hur många gånger har inte svenska folket i fria val fått ta ställning till ytterst avgörande frågor, och hur ofta har inte valresultatet ignorerats, spottats på?
Egentligen kan man väl bara nicka instämmande när hon längre fram plockar fram detta historiska citat:
"'Människan föds fri och överallt är hon i bojor', som Rousseau konstaterar 1762."Och om man inte orkar fundera på det kan man laga en kopp kaffe eller hälla upp ett glas vin och gå till BBC. Jag gör ofta det. Och hittar guldkorn som detta (ja, jag söker, eftersom denne irländare betyder något alldeles särskilt för mig sedan unga år):
onsdag 7 augusti 2013
Israeler flyr både nord och syd
![]() |
| Klagomuren, 1980-tal. Foto: T. Nydahl |
"According to the Knesset Research Department, in the years 2001-2010, 30,200 residents of the country’s north left the area, and 25,300 left the south, while 38,880 went to live in the West Bank. It is not clear how much of the West Bank’s population rise came from people leaving the north and south."När drygt 55.000 människor lämnar de två landsändarna är det förstås anmärkningsvärt. Också i Jerusalem - och förvånande nog i Tel Aviv - sker det en utflyttning till kringliggande orter. I undersökningen betonar man att dessa utflyttningar enbart sker i den judiska befolkningen. Israels araber stannar både i norr och i syd. Att det ofta handlar om unga människor som flyttar förklaras så här:
"Most of the high-tech industry is centered on Herzliya, Raanana, Kfar Saba, in the country’s center."Med tanke på kibbutzrörelsens avveckling och sotdöd är det lätt att förstå att man söker sig dit där jobben finns. Shlomo Buhbut, borgmästare i den nordisraeliska staden Maalot Tarshiha anklagar regeringen för att ha övergivit Galiléen och Negev. Han får medhåll av en Laboupolitiker:
"I am personally an example of a person who had to leave the Galilee, my hometown Safed, for Jerusalem because of the desperate lack of employment in the north and south for many years,” said MK Hilik Bar (Labor), the chair of the Knesset Caucus for Strengthening the Periphery."Regering efter regering har favoriserat bosättningarna på Västbanken. Man struntar helt i "perifera" småorter i Israel. Utan överdrift kan man säga att den här rapporten tydligare än annat den senaste tiden visar vilken kurs Israel valt. Och man talar öppet om det. I Knesset, i pressen, överallt talar man om hur regeringens nya "prioritetskarta" (National Priority Areas map, beslutad av regeringen i söndags) allt starkare fokuserar på bosättningarna. Hilik Bar säger:
"The right-wing governments that have ruled Israel for the past 20 years have taken funds that could have developed the Galilee and Negev and created work and housing, and invested them in places [in the West Bank and Gaza] that only heighten the conflict and threaten the two-state solution,” Bar said. It was a policy, he said, “that contradicts the Zionist dream and a Jewish state of Israel.”Ja, allt tydligare blir det. Drömmar brukar krossas av realiteter. Alla utopier brukar smulas sönder av sociala, kulturella, religiösa och politiska krafters nötande, vardag som helg. Det är sorgligt att se hur man förvaltar arvet från alla de judiska pionjärerna, och jag tänker då inte minst på de judar som flydde Europa medan tid var, och på alla de överlevande för vilka Israel var det enda - och sista - hoppet. Pessimist har jag varit många år. Det blev jag redan när jag reste i Israel och på Västbanken under den första intifadan. Allt det som skapade min pessimistiska bild har tilltagit, förstärkts, intensifierats. Så var det sagt.
Bägaren full av orenlighet. Reflektioner kring Christine Falkenlands kvinnoporträtt
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Jag har skurit mig många gånger med min fars rakkniv. Allt för att känna närhet till livet.” säger berättaren i Skärvor av en sönderslagen spegel.
”Min kropp bär minnen av
barndomens dumdristigheter”.
Det är andra meningen i Min skugga.
”Jag måste fylla munnen med
kött, huvudet med tankar, minnena med låtsas mening” säger Siri i Öde.
”Jag är inte rädd för Ernst
länge. Hur skall jag kunna frukta någon som bara kan döda kroppen men sedan
inte förmår göra mer”
frågar sig Cora inför sin egen död i Själens begär.
Men
vad är det sedan som händer och varför är hon nu död. Falkenland skruvar
tillbaka tiden och berättar.
Ylva
kommer, som så många kvinnor i Falkenlands värd, till ett stor gods för att
hyra bostad. Hon återkommer då till det förflutna. Godset där hon bott. Det är
ett slags urscen: slottet, godset, den gamla kråkslottsvillan. Och Ön, den
karga där ensamheten ropar ur varje sten. Men Ylva är, så vitt jag kan erinra
mig, den första kvinna hos Falkenland som är författare. Poeten som söker sina
rötter. Poeten som återvänder hem. Som en gestalt ur en Almodóvarfilm kommer
hon resande för att reda ut saker och ting, kanske finna något slags ro,
skriva. Men som alltid i denna värld hinner det förflutna ikapp henne, och det
är sannerligen inte ett vackert förflutet. Det är laddat av förnedring och
kränkningar. Eros har här dödsängelns mask.
Hur
kan vi nu övertygas om detta när Ylva är död? Falkenland löser det på ett
gammalt klassiskt sätt: det är i själva verket den dagbok som Ylva efterlämnat
som vi läser. Hon var gravid när hon dog. Tragedin är mer än väl synlig, men
Falkenland intresserar sig mindre för gärningsmannen och vem som bär skulden
till Ylvas död, och mer för hennes egen trasiga vandring genom livet. Ylva,
trasdockan som om sig själv säger: ”Min fitta en sårskorpa att pilla på. Ett
oläkt, kliande ärr” . Männen har fått henne att känna sig som ”en nersmetad
galjonsfigur”, hon kan inte föreställa sig att ett litet barn som ligga vid
hennes bröst för att få mjölk, ”de där brösten, uttjänta av alla smekningar och
låga begär”. Hennes självförakt är fysiskt, hon äcklas av sig själv till den
grad att hon måste ”jaga bort flugorna från skötet”, hon räds åldrandet, att
inte längre vara attraktiv, och hon avverkar dessa män som vill tränga in i
henne, ”Nu börjar det om. Näste man”, hon drömmer om att vara en annan, en mjuk
och rar kvinna, ”följsam, mildögd och anspråkslös” men hon vet ju att det inte
är möjligt. Om inte annat skriker hela hennes gestalt det åt henne,
oupphörligen.
Hon
sitter i sin hyrda bostad, försöker skriva poesi, lyssna till Sibelius.
På
denna gård lär hon känna Gustav, son till godsägaren Carl. Ylva hamnar i en
destruktiv relation med Carl och bestämmer sig – kanske just därför – för att
förföra den unge sonen, onanisten, den nyfikne. Han tycker själv att han ser
barnslig ut men Ylva tycks ingjuta ett slags mod i honom. Han bor i det rum som
en gång varit Ylvas. Hon ber att få återse det. Hennes besök där väcker alla
minnena till liv. De sexuellt laddade minnen. Debuten. Killarna som tömt sig i
henne. Hon tycks bli både upphetsad och äcklad vid minnena: ”Han slaskade till
min fitta…”, hon minns också den stora ledsnaden, efteråt, i tomheten efteråt.
Första gången godsägaren kommer in på hennes rum och tar henne tänker hon: ”Jag
äcklas inte av honom, att han är äldre. Jag är inte så finkänslig. Om man
sluter ögonen går det knappt att särskilja smekningarna. ” Och det är just där
hennes trauma ligger: hon sluter ögonen och låter det ske, hon framkallar ett
slags könets banalitet. Den enda avsmak hon känner är inför sig själv, ”bägaren
full av orenlighet”.
Denna
avsmak har en förbindelse med Ylvas diktning. Hon söker de dikter som ”inte
fastnar i halsen” när hon ska göra ett framträdande på ett bibliotek, dikter
som ”går att uttala”. Gustav kommer till uppläsningen, hon läser som om hon
bara läste för honom, ”famlande”. På hemvägen blir de båda upphunna av en man
som förnedrar dem, kallar Ylva för klichépoet. Då vänder sig Ylva mot Gustav
och säger ”kom”. Då händer det ”som skulle förändra allt”. De inleder en vänskap
som snabbt blir erotiskt laddad, ”han visste redan för mycket, nu var allt
förlorat”, hon blottar sina bröst för honom och drar honom intill sig. Första
gången, hans rädsla. Hans ovilja, ”det går aldrig” som sedan går över i en
lättnad, en glädje, och när det är över kan hon lugnt konstatera ”Sedan var han
bunden till mig. En betingning, snarare än kärlek”.
Här
uppstår nu spänningen mellan far och son, den kastar en skugga över
berättelsen. Och Ylva har blivit gravid. Spelet börjar präglas av tårar och
smärta. Vem som leker med vem är oklart. Unge Gustav har uppenbarligen
förälskat sig, så som unga män gör efter sin debut. Han berättar att han läst
Mästaren och Margarita och citerar för henne: ”Vem har förnekat att det finns
äkta, trogen och evig kärlek här i världen? Slit ut den lögnarens skändliga
tunga.”
Berättelsen
går mot sitt klimax. Vi vet hur det ska sluta. Det har vi vetat sedan
berättelsen började. Christine Falkenland har blottat några människor djupa sår
för oss. Och hon har gjort det på ett sätt som gör att de nu finns inne i oss,
medvetet eller undermedvetet finns de där som röster ur ett fjärran minne, en
händelse som kanske kastat en skugga över våra egna liv.
![]() |
| (Denna essä finns med i min bok Alla de andra som också skrev, som utkom på Tusculum förlag 2009) |
tisdag 6 augusti 2013
Daniel Ahaviel spelar i New York
"Here is Daniel Ahaviel, an Israeli Hasidic violinist playing at New York's Avery Fisher Hall".
Jag säger inget annat än att jag rekommenderar det här stycket livsbejakande musik. Så kan också en ortodoxi - chassidismen - uttryckas.
Kristianstad en augustiförmiddag
![]() |
| Kristianstads gamla resecentrum, tisdag vid 11-tiden. Foto: TN |
![]() |
| Vid samma plats, tvärs över gatan. Foto: TN |
Rapporten om somalierna i Kristianstad jag hittade är nästan ett år gammal, men den säger något viktigt om situationen. Inte har den förbättrats sedan dess. Man bör också hos Merit Wager ta del av denna helt färska migrationsprognos som i sin kalla saklighet (c:a 1.000 asylsökande i veckan!) berättar om fortsättningen. Hela rapporten från Migrationsverket kan du ladda ner här. Tino Sanandaji analyserar ekonomiska konsekvenser här. Rapporter om den organiserade, i hög grad kriminella, tiggarverksamheten, hänsynslöst styrd av ligor och i många fall med tydliga inslag av trafficking hittar man helt färska på nätet. BBC har gjort en mycket intressant dokumentär om fenomenet - bland annat om hur barn utnyttjas (trafficking, slavery är två ord som används) för att ligaledarna ska kunna bygga palats hemma i Rumänien. Garanterat icke-önskvärda sanningar avslöjas i denna dokumentär.
![]() |
| Den här unga kvinnan såg jag för första gången. Pappersmuggen har hon gemensam med rumänerna. Den förmodligen spelade apatin också. Är hon en av dem? Foto: TN |
Patrick Friesen: darkroom
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
darkroom
only in the dark
can you find the light
of that place
where you were
and this is an
imaginary place
where you are
here
an exile from
a town its fences
and bicycle
paths
and forgetfulness
lives inside
everything it has
forgotten
like burials
the bones waiting
like negatives
to be exposed
måndag 5 augusti 2013
Den klagande människans belägenhet
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
söndag 4 augusti 2013
Patrick Friesen: Crazy Bone Poems
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
"All the poems (104 of them) are about this length, and together they create a whole long poem. Crazy Bone is a middle-aged woman who is eccentric, seen as Crazy by others, wandering through a rural area of southeastern Manitoba, where I grew up. The poems are short, with short couplets. The italicized parts are the woman talking to herself."Det är alltså så, att de kursiverade avsnitten är kvinnan, Crazy Bone, som talar för sig själv.
Patrick Friesen: Crazy Bone Poems
94
but I grow wintry
in my thoughts
and love begins
to fade away
and so does me
me me
my stained hands
and mouth
there will be no obituary
in port au spain
nor in montreal
nor in this neck of the woods
95
I remember and
so I am
the afternoon
I almost drowned
the taste of
sunlit water
which I wouldn’t remember
would I if I’d died
all the lies
and maybes
and there are lies
that hold fire
and cold facts
I don’t recall
she gestures dismissively
with her hand
who isn’t in a story
now and then?
100
crazy is walking sideways
through the trees
like slipping
through a keyhole
she stops at the edge
of a clearing
this is all new
like old tricks
I dreamed god
now by god I am dreamed
just me myself
and my carcass
crazy stands still
gazing across the field
spanish horses and me
sabotaging my life
always looking
for another
103
holding two thoughts
I cannot pull apart
my dream of horses
and their thunder in my ears
remembering the man
beneath the tree
not the scientist
but the other
and a third thought
having nothing to do with god
when I wake I’ll wash
my face in the creek
I will offer alms
to the birds
and I’ll step into
the rudderless boat
drifting through
my fourth dream
104
a bone juts out from earth
crazy kicks it free
all the bones
that have been dug up
and the more
that have not been found
she brushes dirt
off the bone
cattle too are human
don’t you think?
crazy waves the bone
like a talisman
I was in the cave
and I am here
isn’t that
the truth
she wraps the bone
and returns it to earth
someone said ask
and it will be given
that’s never worked
for me
but to err is divine
I said that
Neil Young Journeys
Jag behövde en musik-dvd för helgen. Den kom tack och lov med posten i fredags och igår kväll såg jag den. Det är en ny dokumentär av Jonathan Demme som skildrar Neil Young när han berättar om sin barndoms och ungdoms platser. Allt börjar i födelsestaden Omemee i Ontario, där han från sin fina gamla Ford Crown Victoria 1956 guidar oss runt. Men filmens poäng är ju den kväll som avslutade hans stora turné 2011 med en enkel, avskalad konsert i klassiska Massey Hall i Toronto. I 12 sånger får vi här lyssna till både gammalt och nytt av och med Young, som står eller sitter ensam på scen med olika gitarrer, en tramporgel och ett piano. Det är förstås en musikdokumentär av högsta klass.
Fakta om filmen kan man läsa här. Och här finns ett samtal mellan regissören och musikern.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)


.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)


.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
