måndag 29 juli 2013

"Målet är att förvandla alla kulturella traditioner till en homogen, amerikaniserad massa av konsumenter"

Låt oss rivstarta denna måndag med en text av Oskorei. Jag läser allt han skriver, av den enkla anledningen att han (nästan) varje gång bryter sig ut ur de ideologiska fängelserna och presenterar något radikalt annorlunda. Den text jag vill rekommendera är just sådan. Här skriver han om 68-rebellen Rudi Dutschkes gamle vapenbroder Bernd Rabehl i Tyskland. Läs den, fundera, och fundera alldeles särskilt mycket på varför dessa tankar inte står att finna på platser man annars besöker:
"Jag är höger eftersom det inte längre finns någon vänster."  
Så citeras Rabehl ha skrivit. Jag som varken är höger eller vänster utan mest ser hur den europeiska massan av hysteriska konsumenter förvandlats till hönster, kan ändå förstå hans tanke. När människor i min egen släkt säger att de ska "rösta på vänstern" i nästa riksdagsval ställer jag frågan: Var finns den vänstern?   Nå, smaka på Rabehl:
"In addition to the economic, monetary, military and technological superiority, United States are striving to impose some sort of civilizational, ideological hegemony — an “American way of life”. This term involves not only the way of life, which boils down to consumerism, but also the “industry of culture”. The main goal of American “culture” is destruction of the traditional European culture. The US is striving to destroy the old Asian cultures too, mainly the culture of China, India and Japan. United States are “democratizing” — leveling all the cultural forms. When Washington speaks about the “end of history”, it wants to say it plans to ensure and secure American hegemony for all the time."
Jag säger inte mer nu. Men jag inser att jag måste bekanta mig ytterligare med den här sortens européer. Var hittar jag dem?

Och ändå betyder ju inte detta att jag skriver under på vad den människan säger i allt. Jag har för första gången sett hans namn. Och det jag tycker är mest intressant är den analys som jag redan hos Adorno finner avgörande: människans förvandling från medborgare till konsument. Människan som viljelöst valboskap. Människan som omänsklig. Jag söker därför inte nya ideologiska fängelser. Jag söker inga ideologer eller "ledare". Men jag orienterar mig gärna mot andra typer av diskussioner än de som förekommer på DN Debatt (för politikerklassens del) eller Avpixlat (för nationalisternas del). Oskorei överraskar ofta med att introducera sådana diskussioner.

Uppdatering: Denna bloggpost har rubriken "Målet är att förvandla alla kulturella traditioner till en homogen, amerikaniserad massa av konsumenter" - det är ett citat från Oskoreis text, varken menad som en konspirationsteori eller något annat. Man kan, om man vill, ta bort ordet "målet" och ersätta det med något annat, och kanske tänka i en annan bana. Reaktionen från TJ tyder på att det kan tolkas som både slappt och konspiratoriskt. Själv menar jag att Oskoreis ord kan sätta igång lite tankeverksamhet - trots värmen. Varje gång jag lånar ord av andra - i rubriker eller inne i texter - står de inom citattecken, tydligt och klart.
 

söndag 28 juli 2013

Domus-dansen. Sista chansen

Vi vet alla att Domushusen ser likadana ut i hela Sverige. Vi vet alla att de var "föregångare" när det gällde att förstöra våra städers centrala delar. Under söndagen tog jag mig in till stan för att ta några blygsamma bilder på Kristianstads Domushus.Skälet är enkelt: om en dryg månad rivs hela rasket och butikerna flyttar in i det nya, anskrämliga Galleria Boulevard (som i ännu högre grad förstör en vacker 1600-talsstad). Utmed husets sidogavel ser man fortfarande resterna av det Resecentrum som rivits. Men bara ettans stadsbuss, Åhus- och Bromölla-bussarna stannar här numera. Senare i höst kommer den nya busslänken att invigas och då förändras (till det bättre) hela regionens och stadens kollektivtrafiknät. Det ser vi fram emot efter två års trixande och gropar i centrum. Busschaufförerna, som fått kämpa sig fram genom trånga gränder, drar säkert en lättnadens suck.

Bilderna lägger jag ut här. Alltid är det någon som finner dem historiskt intressanta när huset väl är borta.

Som bild av söndagen i en svensk stad tycker jag också att den här är talande och representativ. Stadium och Domus har öppet. Nästan inga människor alls. Men går man ner till vänster utmed det gräsliga Sparbankshuset kommer man fram till ett torg. Där hade idag uteserveringen på La Cuccina öppet och jag satte mig under ett parasoll och drack ett glas vitt vin. Där fanns det också några människor. Så jag försjönk i den blygsamma skarans mummel. Men för den som en gång förälskat sig i södra Europas städer är det hopplöst omöjligt att förlika sig med den svenska ökenstad som uppstår så snart butikerna stängt.

Vill man se en helt annan skånsk byggnads- och kulturhistoria kan man idag läsa hos Steen R. om "Skånes lyksaligheder".



Mellanrumsveckan avslutas

Igår lördag fick jag en så fin kommentar från Elina, att jag flyttar upp den här i bloggen för alla att läsa. Det handlade om den katastrofala utvecklingen i Egypten, och Elina skrev:
"Olavi Junus, fd lärare på Socialhögskolan och författare levde en tid i Afrika som medlem av en stam. I samtal med stamhövdingen kom frågor om krig fram. Andra världskriget var på tapeten. Hövdingen frågade om någon hade dött. Många, svarade Olavi. Vi brukar sluta med fred när en har dött, svarade hövdingen. Så det är krig i Egypten med gamla sunda mått mätt."
Annars ville jag mest använda söndagsbloggen för att säga att jag lägger en fantastisk mellanrumsvecka bakom mig. Trodde att den skulle bli trälig eftersom jag inte kunde komma till havet alls. Men den blev precis tvärtom. Varje dag har jag varit ute minst tre gånger och cyklat, kortare eller längre turer. Varje dag har jag tagit bussen in till centrum och gjort några små nödvändiga ärenden. I torsdags åkte jag med en av mina döttrar och tre barnbarn till Ivösjöns norra strand, vid Vånga, där de badade och njöt medan jag hukade i skuggan och bara sjönk ner i ett tillstånd av värme och samhörighet. Bara deras glassorgie nere i Vånga by var resan värd. Det är barnbarnen som syns på bilden ovan, där de sitter väntande inför doppen i Ivösjön.

I fredags kväll kom mina två äldsta döttrar på överraskande besök. De hade med sig en liten flaska rött vin och ett strålande gott humör. Det besöket blev en vacker final på den här sommarvarma, vackra och fina veckan. Från och med söndag kväll är huset levande igen. Men blir så bara under ganska kort tid. Det ska bli en Malmöresa till den kommande veckan, av nödvändiga skäl, men annars står allt skrivet i stjärnorna. Får jag bara återse havet en gång eller två blir det också bra.

På bussen hem på lördagen var det bara jag och en av farbröderna i Viby, så vi satte oss tillsammans och språkade. Hans egen definition av det pågående vädret lovade jag spara till barnbarnen:
"Det är så varmt att stenarna i Hammarsjön flyter upp och in till stranden."
Jag lovade honom att göra en kontroll under söndagen. Det log han fint åt.

För övrigt fyller mitt yngsta barnbarn Lykke fem år idag. Jag har just talat med henne i telefon och hon njuter så av uppvaktningarna.

lördag 27 juli 2013

Lördagens gästbloggare Ullmar Qvick: Medborgaren, makten och moskén – några tankar efter läsningen




Islamistisk demonstration mot Syriens regering. Birmingham, april 2012. Foto: TN


Varje religion har i sina urkunder svarta fläckar. I Bibelns Gamla Testamente finns en gud som ”prövar” Abraham genom att kräva att han ska offra sin son Isak. Borde inte Abraham vända sig bort från en så sadistisk gud? Eller vad är det för fel på Hesekiel, som överöser oss med sexualpatologiska fantasier? På samma sätt frossar Muhammed genom Koranen emellanåt i blodtörstigt hat och ter sig då allt annat än sympatisk.

Här i västvärlden kan vi utan vidare skriva kritiskt om den kristna guden, men märkligt nog är det inte utan vidare möjligt att ifrågasätta Muhammed och Allah. Hos oss finns ett slags respekt, som snarare är servilitet eller en framvuxen trend, gentemot muslimer och islam. Hur kan det komma sig? En anledning är att vi inte i så väldigt många år haft ett stort antal muslimer inpå oss och inte kommit till klarhet om förhållningssätt och attityder. Den andra orsaken är utan tvekan att islam har en totalitär prägel: Den gör mer än andra religioner anspråk på ensamrätt, dess trosmonopol får inte ifrågasättas. Den som gör det kan råka riktigt illa ut.

Thomas Nydahl har just utkommit med en bok som kan betecknas som en brandfackla: Medborgaren, makten och moskén. Klart och tydligt pläderar han för en förändring i västvärldens syn på islam i allmänhet och islamismen i synnerhet. Han beskriver hur man faller på knä inför de aggressiva islamisterna, något som måste betecknas som strutspolitik. Det är också ett svek mot alla vettiga och fredliga muslimer, som säkert skulle vilja se en hård front mot dem som använder lock och pock, utpressning och våld, för att få icke-fanatikerna att ansluta sig till deras ”renlärighet.”

Likheterna mellan fundamentalistisk islam och fascism, nazism och kommunism är slående. Samma totalitära tänkesätt, samma intolerans, samma fanatism, samma likgiltighet för människoliv, samma förakt för de mänskliga fri- och rättigheterna. Men medan de tre politiska ismerna i mångt och mycket tillhör det förgångna är fundamentalistisk islam i hög grad en levande realitet, en rörelse på frammarsch i Europa. Thomas Nydahl är oroad och det är lätt att dela hans oro om man som jag sett den muslimska expansionen på Balkan, främst inom de av albaner bebodda områdena.

Vad Nydahl inte tar upp är hur man, genom att kartlägga de islamistiska organisationernas finansiering och vidta ekonomiska åtgärder mot dem, skulle finna vägar att undergräva deras ofta kostsamma verksamhet, på samma vis som svenska myndigheter kunnat klarlägga de kriminella MC-gruppernas ekonomiska brottslighet och därigenom hindra eller försvåra deras verksamhet. Det står klart att sådant kräver resurser, skicklighet och långsiktigt arbete.

Den springande punkten, väl belyst i boken, är att islamistiska krafter vill förvandla staten till religionens styvbarn, som genom lagar och regler förhindras att leva ett eget självständigt liv och tvingas rätta sig efter den elaka styvmoderns godtycke. Här kommer jag osökt att tänka på statens roll under det kommunistiska partiets ”allvisa” ledning i Östeuropa för inte länge sedan. I en värld, som hoppats på mer jämställdhet mellan könen, yttrandefrihet och pressfrihet, en värld där FN-deklarationen om de mänskliga fri- och rättigheterna respekteras, är det ett stort steg bakåt för dem som hamnar i en islamistisk tvångströja.

Det är min förhoppning att Thomas Nydahls bok ska läsas av politiker och andra beslutsfattare.
Författaren har påvisat fegheten och riskerna i hållningen hos alltför många av dem som bär största ansvaret för Europas framtid och han har tydligt visat. att om vi accepterar Islams frammarsch blir resultatet som på lejonets bjudning: Alla spår leder in, inga leder ut!

Vi får hoppas och tro att mycket av passiviteten och fegheten beror på okunskap. Och vi måste göra klart att det faktiskt inte går att komma ifrån att kalla terror för terror och brott för brott, även om terroristen och brottslingen känner sig kränkt! Låt honom då för Guds skull förbli kränkt!!

ULLMAR QVICK, juli 2013.

Uppdatering (TN), ett kort stycke från Winston Churchills bok The River War, som kan kännas väl så samtida:
"How dreadful are the curses which Mohammedanism lays on its votaries! Besides the fanatical frenzy, which is as dangerous in a man as hydrophobia in a dog, there is this fearful fatalistic apathy. The effects are apparent in many countries. Improvident habits, slovenly systems of agriculture, sluggish methods of commerce, and insecurity of property exist wherever the followers of the Prophet rule or live. A degraded sensualism deprives this life of its grace and refinement; the next of its dignity and sanctity. The fact that in Mohammedan law every woman must belong to some man as his absolute property – either as a child, a wife, or a concubine – must delay the final extinction of slavery until the faith of Islam has ceased to be a great power among men. Thousands become the brave and loyal soldiers of the faith: all know how to die but the influence of the religion paralyses the social development of those who follow it. No stronger retrograde force exists in the world. Far from being moribund, Mohammedanism is a militant and proselytizing faith. It has already spread throughout Central Africa, raising fearless warriors at every step; and were it not that Christianity is sheltered in the strong arms of science, the science against which it had vainly struggled, the civilisation of modern Europe might fall, as fell the civilisation of ancient Rome."
Från The River War: An Historical Account of the Reconquest of the Soudan, Winston S. Churchill, 1899, London: Longmans, Green & Co., 1st edn, vol. 2, pp. 248-250.




Inbördeskrig igen. Egyptens tur nu?

Jag har svårt att skriva något idag. Tog också bort den bloggpost jag gjorde i natt. Det mesta förbleknar inför nyheterna från Kairo. Kan någon övertyga mig om att Egypten inte ska gå samma öde till mötes som Syrien? Jag tror inte det. Ett inbördeskrig i Egypten blir naturligtvis en katastrof i sig men det lär få betydligt mer omfattande konsekvenser för hela Mellanöstern och för Nordafrika. Det faktum att ännu en viktig politiker skjutits till döds i Tunisien och att massdemonstrationer mot islamisterna äger rum visar också att allt tal om arabisk vår var och förblir en stor bluff. I bakgrunden fanns hela tiden brödraskapet och de mordiska islamisterna. Nu ser vi vad de går för. Nu kan vi börja räkna på den kalkyl som kallades frihet och fred. I själva verket bjuder den förtryck och krig. Fullt krig.

fredag 26 juli 2013

Begreppet islamofobi

I de senaste årens debatter, i bloggar och i andra sammanhang har jag alltid framhållit att den iranska revolutionens ledare, ayatollah Khomeini, använde begreppet islamofobi i tid och otid, samt hävdat att det var han som uppfann begreppet som ett vapen mot sina kritiker. I min nya bok Medborgaren, makten och moskén, använder jag argumentet igen.

Idag har jag fått lära mig hur det verkligen ligger till. Jag är alltid tacksam när jag får sådan saklig kritik. Att upprepa ett fel är ju lite pinsamt, särskilt när det sker vid ett stort antal tillfällen. Dessa rader fick jag idag från Frankrike:
"Någonstans skriver Du att termen islamofobi uppfanns av Khomeiny. Man kan konstatera att han använde termen, speciellt riktat mot kvinnor som vägrade underkasta sig klädselreglerna. Men termen fanns långt tidigare. I en artikel i nättidningen Mediapart görs idag en analys av uttrycket, där massor av olika åsikter om dess nytta respektive fara vädras. Där har sociologer funnit att termen först användes av franska "orientalister" (utan att någon motsvarighet fanns på persiska) år 1910. De använde termen för att beskriva att sätt att regera i kolonin och förkastade det på grund av att det gjorde det svårare att vinna befolkningens "hjärta". (Bok: Alain Quellien La politique musulmane dans l’Afrique Occidentale Française, 1910) 1925 dyker termen upp i själva Frankrike."
Nu vet jag hur det förhåller sig och jag tar lärdom av det. Tack till Jan V.

Noterar för övrigt att det nu råder full mediastorm - med skarpt uttalade anklagelser om just islamofobi - mot Jonas Gardell sedan han skrivit följande:

Det är tur för Jonas att han har en bror som skrivit standardverket om denna "sjukdom". Utifrån den kan han säkert komma fram till en (o-)rimlig diagnos som passar in i den svenska offentligheten. Skulle det visa sig att han lider av samma sjukdom så kanske det är slut med gullandet. För tidigt att säga men här har Gardell tagit ut svängarna rejält.


Mellan Malmö och det arabiska matriarkatet

Malmö i juli. Foto: AN
När jag besökte Malmö för två veckor sedan var det många tankar som rusade genom huvudet på mig. Jag betraktar på ett lite fånigt sätt Malmö som "min" stad. Jag föddes där. Jag växte upp på Seved och Lorensborg, jag blev vuxen på Gamla väster, jag bildade familj i förorten och levde i skytteltrafik, på jakt efter lugn och ro, mellan Lindängen, Nydala och Bellevuegården - innan jag flydde för gott 1981. När jag vandrade omkring på Gamla väster och runt Södertull och Södra Förstadsgatan kom minnena i rask takt. Men det som kom var också samtidssignalerna som så tydligt markerar att det jag betraktat som "mitt" numera är något helt annat. Det arabiska inslaget i staden är så starkt att det på vissa platser - t.ex. den sista biten ner mot Möllan och hela den stadsdelen - totalt dominerar. På vissa busslinjer hör jag bara arabiska talas. En och annan malmöit tränger ibland igenom, som en ropande i öknen.

Idag torsdag har jag varit i Kristianstads centrum vid två tillfällen och åter fått anledning att fundera på denna förändringsprocess och vilka dess konkreta konsekvenser blivit. Jag åker alltid ettan från min lilla by. Från andra hållet kommer den från förorten Gamlegården, och kallas i folkmun för Bagdadexpressen, där nu mest arabiska och somaliska invandrare bor, uppblandade med tidigare invandringsgrupper, där kosova-albanerna kanske är den största. När jag varit i en affär där alla skyltar stod på arabiska och där en icke-plomberad insamlingsbössa på disken hade texten Moskén på svenska och arabiska - dit hade jag kommit för att Schenker valt att ha den som utlämningsställe för paket - promenerade jag till centralstationen för att ta bussen hem. Den var förstås helt knökfull. Som alltid är den det fram till Domushållplatsen. Jag konstaterade snabbt att majoriteten på bussen var unga arabiska mammor med småbarn. De var alla beslöjade.

Jag satte mig på enda lediga platsen, bakom en av dessa mammor med två barn. Barnen blev mycket nyfikna på mig, stod bakåtvända i sätena och gjorde små kontaktförsök. Jag vinkade och sa hej till dem. Ingen  respons. Mamman talade ivrigt på arabiska med dem. Men hon svarade inte när jag ställde en fråga till henne, så jag fattade mitt beslut. Sade Saalam till båda de små barnen, kanske var de ett och halvt respektive tre år gamla, och de räckte båda fram sina små händer, tog mig i hand och svarade på samma vis. Mamman blev till sig av glädje, klart hon var stolt över sina väluppfostrade små barn. Men hon såg mig aldrig i ögonen, tittade istället ner och log. Också de andra arabiska mammorna i bussen instämde och leendena spred sig. Det var en välgörande stund. Jag tvekar inte att kalla den för ett möte med ett periodiskt/tillfälligt arabiskt matriarkat. Här i bussen, långt från männen, uppförde de sig som fria individer, fulla av glädje. Fast nog undrar jag om de berättade för sina män när de kom hem. Kanske, kanske inte. Säger barnen något kanske mamma fyller i med att det var en besvärlig svensk kuffer som trängde sig på (fast jag hoppas förstås att jag har fel på den punkten).

En annan liten iakttagelse jag gjorde idag gällde busschaufförerna. Jag reste med totalt sex stycken. Fem av dem var araber, en sjätte somalier. Statistik som lögn eller bara ett vardagligt bekräftande av realiteterna?



torsdag 25 juli 2013

Gästblogg av Jan Valdelin: Yttrandefriheten som islamismens gisslan

Lars Vilks: Becirov
Thomas Nydahl, författare och journalist, har i dagarna utkommit med en ny bok på eget förlag, Medborgaren, makten och moskén. Som i många av Nydahls böcker finner läsaren här ett antal utvalda bokanmälningar, denna gång kring temat islamism. Omkring hälften av bokens volym är recensioner och resonemang kring andra böcker, uppblandade med ett trettiotal sidor personliga minnen. Resten, omkring en tredjedel, är diskussion kring bokens tema. Jag vill markera en avvikelse från Nydahls svaga gränsdragning mellan islam och islamism. Jag delar förre danske utrikesministern Per Stig Möllers uppfattning, som citeras i boken, att vi måste sträva efter att skilja mellan islam och muslimer å ena sidan, samt den "islamistiska fundamentalismen" å andra sidan; avgränsa en religion och dess normala utövare gentemot ett politiskt program vars mål är att dominera världen.


Författaren skriver att detta blir hans sista bok i ämnet. Förmodligen ett klokt beslut, eftersom det hela utmynnar i ett antal - för mig - självklara påståenden runt yttrandefrihet, tryckfrihet och rätten att kritisera religion. Slutsatser som går tillbaka till Upplysningen och dessförinnan - den empiriska vetenskapens kamp mot den religiösa makten. Vad som gjort det nödvändigt för mig att anmäla boken är det Nydahl berättar om det mottagande dylika slutsatser fått i svenska medier. Efter att ha levt 17 år utanför Sverige kan några jämförande betraktelser möjligen ge en del nytt för svenska läsare.



Under dessa år utanför Sverige har jag levt och arbetat i Afrika, Asien, Latinamerika och Europa. Mina kolleger har bland annat företrätt katolska, grekisk-ortodoxa, koptiska, muslimska, buddhistiska, hinduistiska och anemistiska varianter av religion. Mina erfarenheter av hur folk i dessa miljöer bemött mig tyder på att jag inte uppfattats som företrädare för ideologier som ser ned på andra.


Med mig på mina resor hade jag från uppväxten i Sverige regeln att respektera andra människor. Samt rätten att kritisera religioner och kulturyttringar. Att kritisera en religion är inte att angripa individer. Att kritisera kulturyttringar är inte heller att kränka individer.


Jag anser att jag har rätt att kräva att folk från andra länder och kulturer också uppträder med samma respekt för individen och för svenska lagar, seder och bruk, när de besöker eller bor i Sverige.


Att nu konfronteras med en atmosfär i Sverige där enligt Nydahl etablissemanget (den politiska makten och dess media) kräver att vi skall se mellan fingrarna - eller till och med ge efter - när invandrare ställer religiösa särkrav på vårt sekulära statsskick är minst sagt en stor besvikelse. I Frankrike, där jag nu lever, är etablissemanget tydligare vad gäller att försvara offentliga platser som sekulära mot olika former av islamistiska särkrav. Heltäckande slöjor är förbjudna på offentliga platser, vilket inkluderar gator och torg.


I och för sig hade eländet börjat redan innan jag lämnade Sverige 1996. Jag minns än idag en artikel i Dagens Nyheter, där två läkare i försiktiga ordalag försökte slå larm. De gjorde sin plikt enligt svensk abortlagstiftining, men tvingades genomföra aborter som enligt deras mening var begärda för att bli av med flickebarn.


Idag är det enligt Nydahl "ett brott att hissa den svenska flaggan och att sjunga psalmer i kyrkorna på skolavslutningen". Att kritisera islam likställs med xenofobi och att kritisera islamismen leder till angrepp för rasism.


Enligt svensk lag är "hedersmord, kvinnlig omskärelse, polygami, arrangerade äktenskap och andra typer av etniskt förankrade kvinnoförtryck" förbjudna. Enligt min mening borde det därför inte heller vara tillåtet att i moskéer uppmuntra dessa företeelser. Den islamiska radikaliseringen av franska medborgare inträffar oftast i kontakter via moskéer eller fängelser, varifrån vägen går till moskén. En video som nu finns på nätet är ett bra exempel på hur "vanliga" franska ungdomar kan omvändas till en fullkomligt galen (i patologisk mening) tro på islamistisk frälsning via jihad.


Frankrike och Sverige är i flera viktiga avseenden mycket olika. Det är därför betänksamt att de två länderna är så lika i ett väsentligt stycke: i båda länderna har rädslan slagit rot och drivit etablissemanget till tystnad och eftergifter. Det är i och för sig inte förvånande att folk blir rädda, framför allt att journalister, författare, bildkonstnärer med flera, som vet att kolleger redan är under dödshot. Men fruktan för islamistiskt våld har gripit också den breda allmänheten efter alla bombdåd som riktats mot anonyma civila. Och vad värre är: det politiska korrekta har lagt munkavle även på debatten på kaféer och andra offentliga platser. Jag hör ofta folk säga att de inte vågar säga sin mening om islamismen. De vet att de då blir stämplade som "reaktionärer", "rasister", "islamofober" eller annat ännu värre. Alltså håller man tyst.


På detta område har det politiska islamistiska projektet nått en stor framgång: den offentliga debatten har tagits som gisslan. Och gisslans ledande opinionsbildare har fattat sympati för den som håller i vapnen. Stockholmssyndromet på nationell kollektiv nivå.

 Jan Valdelin

Uppdatering: med anledning av Björns kommentar lägger jag här nu ut några länkar med exempel på vad jag menar. Den som vill läsa fler hittar dem lätt med googles hjälp.

Första exemplet här. Andra här. Ett tredjeexempel hittar ni här. Liksom ett fjärde här. Jag nöjer mig med fyra. Resten finner intresserade läsare själva.
 
 

onsdag 24 juli 2013

Ny recension av Medborgaren, makten och moskén

Tripoli, Libyen i april 1983. Foto: Thomas Nydahl
Idag tar sig Björn Kohlström, Bernur, an min nya bok. Kohlström skriver som gamla tiders kritiker, med en redovisande stil och med de egna ståndpunkterna. Han visar att han läst böckerna han skrivit om och egentligen betyder hans recensioner mer för mig än de flesta. Här kan ni förstås läsa hela hans text, men jag vill ändå citera tre stycken ur texten:
"Jag tror att det är så här: Nydahl är en sträng herre, och det har gett honom åtskilliga fiender, som plockar enkla poäng i att likställa hans texter med nationalism. Den här strängheten får man lov att acceptera om man ska bemöda sig att läsa. I flera år har han nu varnat för islamiseringens konsekvenser, varit en av ytterst få som har tagit i detta kontroversiella ämne."

"Liksom vi har kunnat följa hur den arabiska våren byttes ut i bister höst, med allt större inskränkningar för invånarna, liksom ett bevis på att optimismen aldrig får sista ordet. Den kvävs av egoismen, av traditionen, av makten. Denna makt som Nydahl skriver i polemik mot, denna makt som bygger på vidskepelse och fördom, ren och skär okunskap eller rentav idioti. Det är upplysningens ideal som Nydahl ställer sig i tjänst hos, och då duger det inte för meningsmotståndare att svepa fram rasistkortet. Upplysningens ideal ser bara människans bästa, och ser framför allt bara människor, där andra ser problem."

"Det är alltid uppfordrande att läsa Nydahl, något som har med strängheten att göra. Men ofta också ett uppvaknande. Här får vi till exempel en förklaring till hur så många greker röstade på Gyllene gryning, något som upprört många svenska kommentatorer: de satsar stort på välgörenhet och folket i Grekland ser dem som de ansvarstagande politikerna när de andra sviker. Här finns en parallell till Nazi-Tyskland, och det vore på sin plats för många krönikörer att sluta bli så förvånade."
Jag hoppas att hans ord ger boken fler läsare. Kanske är det för varmt just nu, men boken finns utgiven och det är bara att skriva mig en rad för att få den hemskickad för 150:- inklusive porto. Jag finns på thomas.nydahl@gmail.com

Albert Camus i dagstidningen Combat. Motstånd utan illusioner


"Den som förlorar hoppet om skeendet är feg", säger Albert Camus. Men så tillägger han: "Den som hoppas på människan och hennes villkor är en dåre."

Kriget rasar för fullt när han gör denna anteckning i september 1943. Året därpå arbetar han hårt för motståndsrörelsens tidning Combat, som redaktör och skribent. Kan man inte just här tala om en kämpande pessimism? Att aldrig göra sig några illusioner, men ändå aktivt ta del.
 
Samtliga hans texter från Combat finns i en engelsk översättning, Camus at Combat. Jag köpte den i Köpenhamn för drygt fyra år sedan. En guldgruva till kunskap om kriget och motståndet är den. Många av de signerade texterna avslutas med de täcknamn som användes vid publiceringen. Först mot slutet och efter kriget signerade han dem i eget namn.
Det sammanlagda materialet sträcker sig från 1944 till 1947 och utgörs av såväl ledarartiklar som redaktionella texter. Först som chefredaktör och senare som medarbetare under dessa år hade hans ord mycket stor betydelse.
 
Foreign Affairs skrev om boken: "Indeed, it is shocking to find how current Camus' fears, exhortations, and aspirations still are. His lucid pleas for at least saving "the bodies in order to keep open the possibility of a future," for "a modest political philosophy ... free of all messianic elements and devoid of any nostalgia for an earthly paradise," for an international democracy by mutual agreement -- all are as worth reading in 2006 as they were in 1946."
 
Hela bokomslaget fick inte plats i scannern, därför ser bilden ut som den gör. Men du kan klicka på den för större format.

tisdag 23 juli 2013

Förnuftslegitimerade mord

Vad representerar modern för Albert Camus? Jag ställer frågan med anledning av en tidigare bloggpost. I sin bok Frihet, jämlikhet, brodermord skriver Michael Azar:

"Vad representerar hon? Vad innebär denna pol för hans relation till rättvisan och den algeriska nationalismen? Finns det verkligen - på ett fundamentalt politiskt plan - en motsättning mellan modern och rättvisan eller förmår båda tjäna samma funktion: bevarandet av l´Algérie française? (...) Vad är rättvisa? Hur ser en legitim revolt ut? Kan man tala om ett rättfärdigt våld? Finns det en gräns som varje revolutionär politik måste böja sig inför?"

Albert Camus hade i Ni victimes ni bourreaux skrivit: "Vårt sekel är skräckens tid" - och han syftade på det faktum att det andra världskriget visat vad människan är kapabel att göra i ideologiernas namn. Camus menade att vi lever i en världsordning som "legitimerar mordet i historiens och förnuftets namn".

Azar menar att Camus tydligt uttryckte sin motvilja "mot all politik som anpassar sig och ger efter för mordet. Han kritiserar varje ideologi som låter målet rättfärdiga alla medel och som dessutom gör det i namn av storslagna principer." Hos Lenin, sa Camus, finner man "en rättvisans imperialism."

Jag skulle vilja hävda att just Lenin och hans ideologiska efterföljare använde drömmen om rättvisa och frihet för att befästa sin makt och därmed härska över allt större delar av jorden. Rättvisans imperialism föll i grus 1989, men själva tanken lever i allra högsta grad. Och därför ska vi minnas hans ord ur Essais: "Jag tror på rättvisan, men jag kommer att försvara min mor framför rättvisan".

Tidigare påstod jag att han satt modern framför friheten. Det korrekta är, vilket detta citat ur Azars bok visar, att han satte henne före rättvisan. Det kan vara en och samma sak, ty utan ett slags rimlig social rättvisa kan heller ingen frihet finnas. Det leder mig till det möjliga svaret på Azars fråga: modern representerar i den bild av världen som Camus framställer ingenting annat än just rättvisan och friheten. Som fransk-algerier visste Camus att postkolonialismen inte skulle bli en smärtfri epok. De människor som fötts i Algeriet kunde inte reduceras till att vara representanter för kolonialismen. De var individer, födda och uppvuxna i landet och bar på en livslång algerisk identitet. Den som kastade bomber in i ett café där "fransmän" drack sitt kaffe kunde aldrig representera friheten, utan endast ett sätt att med skräcken och mordet som vapen driva dessa algerier ut ur landet. Det lyckades de förbluffande bra med. Jag frågar mig om dagens islamister har samma agenda som 1960-talets nationalister. I så fall finns det ett antal platser på jorden som måste "befrias" på samma sätt. Om inte annat så kastar denna outtalade agenda sin skugga över varje islamistisk organisations program, från Hamas och Hizbollah i Mellanöstern, till talibanerna och al-Qaida i Asien.


Det Camus svarade på en presskonferens i Stockholm i samband med Nobelpriset, då en algerisk journalist frågade honom om hans syn på FLN, var detta, översatt till engelska 2013 i hans Algerian Chronicles från 1958: ”People are now planting bombs in the tramways of Algiers. My mother might be on one of those tramways. If that is justice, then I prefer my mother”.


måndag 22 juli 2013

Mellanrumsveckan börjar

Varje dag vi satt oss på Landöns spets för att äta frukost har en duva kommit flygande och satt sig i det låga trädet vid sidan av oss. Jag har på skämt sagt att den trivs i vårt sällskap. På söndagsförmiddagen hände något märkligt. Den kom ner från trädet och vandrade pickande fram och tillbaka framför oss. Och brödet var slut. Men det kändes som ett fint förtroende att den ville vara där med oss sista dagen för en tid framöver.

Snett framför hade någon parkerat en cykel. Det är alltid en märklig syn; en cykel som står precis där havet börjar, men ingen cyklist. Snart nog blev jag varse att ett sällskap med barn lämnat den lilla privata badbryggan med båt, för när de kom tillbaka häpnade jag över att så många fått plats i båten. De berättade leende att det var därför de befann sig i ständig rörelse, stannade man båtmotorn skulle den ha sjunkit av övervikt!

Nu kan jag inte sitta här ute på ett tag. Mellanrumsveckan inträder. En avsevärd del av familjen flyger till London. Jag valde tidigt att tacka nej till den resan. Vem vill vandra i en storstad i juli, när värmen och avgaserna blir som ett cementblock mot pannan? Jag vill det inte. Fortfarande bär jag dock på de vackra minnena från rundresan i engelska West Midlands (Black Country) våren 2012. Den resan får stanna kvar i mig länge till.

Som ni kanske såg blev jag hårt attackerad den gångna helgen av politikens rännstensbarn. De formade sig till en pöbel som med samlad röst ropade förrädare efter mig. Rätt välgörande med tanke på vilken allians jag var på väg in i. Med återfunnen frihet umgås jag ju, fysiskt och i skrift, med de fria andarna. De finns ju. Det gäller bara att leta upp dem där de ibland gömmer sig. Ingenting har i sak förändrats. Jag är alltjämt en envis anti-islamist, liksom jag för övrigt sedan många år motsätter mig varje form av -ism som vill tukta människan i ett ideologiskt fängelse. Det spelar för mig ingen roll om fångvaktaren är religiöst eller politiskt utrustad, resultatet blir alltid detsamma.

Nu reser jag mig ur min Östersjö-vilostol, tar av mig hatten, böjer mig ner efter kaffekorgen och lämnar paradiset vid Landöns spets. Som måndagen öppnar för mellanrumsveckan har jag förberett mig med ett antal handgripliga arbetsuppgifter. De kommer att varvas med långa cykelturer i den ljuvliga hettan, och med en rejäl sommarstädning av huset med vidöppna fönster och snurrande fläktar. Sänder er, alla mina sommarläsare, en tacksamhetens tanke. Önskar er en fin vecka!



söndag 21 juli 2013

Den ansedde journalisten Baton Haxhiu om jihadism, vilja och moral i Kosova

I samtal med albanska flyktingar undan Kosovokriget, Markaryd i juni 1999 (jag sitter på första raden och talar med den unga författarinnan Sherife som återvände hem så snart kriget var över).
Den ansedde journalisten Baton Haxhiu har skrivit en replik till Xhemal Ahmeti, han som från Schweiz analyserade läget beträffande islamismen i Kosova. Här en kort resumé skriven av min vän Ullmar Qvick. Se detta som en uppdatering till vad jag tidigare skrivit här i bloggen om de oroande inslagen av jihadism i republiken Kosova.


***

Den muslimske ledaren i Kosova, imamen Dr. Krasniqi, skriver texter som är mot västerlandet men också mot en demokratisk och frihetlig livssyn i allmänhet. Xhemal är mycket orolig, medan Baton inte ser neo-islamismen som lika stor fara. Rätt mycket av det onda hänger på västs fördomar om de muslimska troende i Kosova. Kosova är ett västerländskt område där de unga islamisterna tränger in och hävdar sin "renässans" - en anti-västlig islam.

De har som grund att religion och stat ska vara ett. Detta är en fascistisk uppfattning av samhället. De här islamisterna är inte ute efter tro utan de vill ha makt. För dem är islam lika med staten. Något annat kan och vill de inte veta av.

I Prishtina har förekommit sammanstötningar mellan jihadister som stöds av en grup hodjor, och å andra sidan troende muslimer som håller på traditionell religion som överensstämmer med internationell praxis. Jihadisterna utövar påtryckningar på vanliga muslimer, och deras "Guds Parti" vill krossa demokratin och allt som uppnåtts hittills. Detta har gjort producenter, romanförfattare, journalister, karikatyrtecknare och regissörer mera försiktiga för att inte hamna under dödshot från neo-islamisterna.


Men hur har denna radikala islamism uppstått i det tidigare toleranta Kosova? Islams uppgång i Kosova kan förklaras med värdenihilismen, med ett politiskt system - i alla länder med islam - som är misslyckat, styrdt av ideologier som moraliskt är bankrutt och samtidigt ledda av eländiga dikatorer - despoter som styr i de arabiska staterna.

Där ser de kosovska neo-islamisterna med brutal klarhet hur radikal islam är en stark inkörsport till makten. Men de glömmer att vi är mycket väl medvetna om att sådana system och tankemönster är totalitära och framför allt moraliskt bankrutt. Till skillnad från fascismen eller kommunismen, som krossades genom egna motsättningar och genom yttervärldens inflytande, så växer radikal islam på lokal nivå, och det är svårt att avlägsna dessa föroreningar bara genom tidningsskriverier.

Budskapet om ett jihad mot modernismen och globalismen i västvärlden uppfattas som vettigt ofta i de fattiga muslimska länderna och i ett Kosova som drabbats av importerade islamska fanatiska stråtrövare.

En viktig akut fråga: Hur finansieras dessa islamisters "rörelse" i det fattiga Kosova? Vem kontrollerar deras ekonomi, deras vinster? Det är okända källor från hela den muslimska världen som stöder sådan aktivitet med ansenliga belopp, för att påverka fattiga och okunniga människor i Kosova med den retorik som riktar sig mot "alla andra".

Västerlandet tvekar. Men i Kosova måste dessa krafter paralyseras. Det måste stå absolut, kategoriskt klart hur okunniga, onödiga och onyttiga de är. Deras propaganda måste demaskeras. De för en "lysande" propaganda om vilka offer de är för imperialismen, den västliga kolonialismen och rasismen.

Det är å andra sidan beklagligt hur huvuddelen av människorna i Kosova, de som kan tänka, stänger sina öron och tolererar deras bedrövligheter, att de hotar kvinnornas rättigheter och hotar de icke-troende med döden.

Hur ska vi då konkret gå tillväga:

1. Att identifiera radikal islamism som fascistoid, detta utan att tveka, även om några av oss blir hotade. Vi ska tala ärligt om extremisterna mitt ibland de hederliga muslimerna i Kosova, som har en långvarig tradition av tolerans.


2. Bedöma och värdera den unika västerländska civilisationens historia och traditioner i Kosova och påminna världen om att vi inte har anledning att be om ursäkt för dessa människors skull, utan vi har alldeles utmärkta troende som vi kan erbjuda andra.


3. Slutligen att stå fasta i en kamp där vår vilja och moral är vid varje steg lika viktiga, och vi ska visa dem att vi inte står svaga psykiskt inför den islamska fascismen, för många fascistiska rörelser har gått under i detta land, som den Milosevic' företrädde. Det är ett språk och ett handlande de kräver.

Allra sist måste de muslimska ledarna i Kosova se, att tolerans mot intoleransen är ödesdiger!

Nationalistiska drömmar och illusioner

Rosenbuske på Landön. Foto: AN
”De nationella rörelsernas uppgift är att genomföra en kontrarevolution. Vi måste utrota den socialdemokratiska och kommunistiska marxismen i dess ekonomiska, kulturella, moraliska och mentala skepnader. För denna uppgift manar jag vårt lands begåvade och anständiga ungdomar av nordisk härkomst att omgående ansluta sig som nationalistiska aktivister för vår heliga uppgift att skapa den nya, högtstående, nordiska människan.”
I nättidningen Realisten – som drivs av gamla Nationalsocialistisk front, numera Svenskarnas parti – skriver Carl-Eric Hennix om frågor som har med västerlandets nivellering att göra. Han menar att ”kulturmarxisterna” sedan 1960-talet är skyldiga till denna utveckling och att den varit ett led i en medveten ”socialistisk” och ”kommunistisk” politik.

Detta är den nationella rörelsens klassiska felsyn. Den nöjer sig med att betrakta det egna landets och det egna folkets historia och drar en slutsats som blir tokig därför att den bortser från alla de sociala, ekonomiska och kulturella förändringar som först det industriella och sedan det post-industriella samhället förde med sig. Den enskilt starkaste faktorn i vår samtid är, som en konsekvens av dessa förändringar, konsumismen, den ideologi som godtar människan som samhällsvarelse först när hon dagligen konsumerar. Inte det nödvändiga i form av mat, dryck och kläder, utan det som växer över breddarna som en mask, en mask där vårt sociala vara bestäms av hur mycket vi ”tjänar” i relation till hur mycket vi ”köper”. Det kallas på vår tids nyspråk att ”hålla hjulen rullande” eller ”få ekonomin på fötter”.

Denna ideologi är inte bestämd av huruvida socialdemokrater och Hennix ”kulturmarxister” regerar ett land utan av huruvida det postmoderna samhället nått det utvecklingsstadium då kapitalägarklassens intressen sammanfaller med politikerklassens. De två sociala skikten avspeglar då i första hand det som för privatpersoners del kan öka profiten och för politikerklassens medlemmar öka det som kallas ”makt” men som egentligen bara är en charad spelad för att folk ska fortsätta stå i valboskapsköer, konsumera sig ”lyckliga” och för övrigt tiga om alla de missförhållanden de erfar i olika sektorer av sina dagliga liv (barnomsorg, skola, hälso- och sjukvård, åldringsvård, kollektivtrafik etc.). Att det finns ekonomiska, sociala, kulturella, etniska, politiska och religiösa konflikter inbäddade i alla dessa mekanismer blir omöjligt att se. Kvar står man där med en tom börs och en bostad fylld av bevis på att man är en god konsument. I parlamentet föryngrades sjupartiet tämligen nyss, och som åtta grenar på samma träd bevakar de nu sina gemensamma intressen. De använder olika ord, de påstår sig vilja olika saker, men de föds och göds av samma mekanismer.

Hennix och hans kamrater lär få leta länge innan de hittar ”den nya, högtstående, nordiska människan” – hon är i själva verket en anakronism i ett västerland där alla egenheter och särmärken försvunnit och ersatts av den globala ekonomins stödjepunkter, som ser likadana ut oavsett vilken europeisk storstad man besöker. Och denna människa – formad av och villigt inlemmad i konsumismen – går för det mesta klädd i yankeekeps, gympaskor och t-shirt, så att alla nitarna, skruvarna och tatueringarna är synliga, och så att id-kort blir alldeles onödigt eftersom man redan visat vem man innerst inne – bortom personnumren och namnen – är och vill förbli.

Ett av tusen olika skäl till att nationella socialister aldrig kommer att kunna förstå sin samtid – lika lite nu som inför den förra stora katastrofen från 1930 och framåt – är att de vägrar se hur detaljen tillhör helheten, hur det ena folket är präglat av samma förändringsprocess som de övriga och hur mekanismerna sällan har det minsta med hudpigment, hårfärger eller andra biologiska kännetecken att göra. Det som så radikalt förändras av vad filosofen von Wright kallade ”omständigheternas diktatur” låter sig inte talas till rätta. Inte heller propageras eller demonstreras till rätta. De politiska grupperingar som lever på hoppet att våldsamma sammanstötningar, våldsexcesser eller inbördeskrig ska göra tillvaron bättre är kanske vår tid bedrövligaste. De finns överallt och de finns framförallt på varje sida om mitten på den politiska skalan. Vad som där är vänster eller höger är inte alltid lätt att se, eftersom de som högst proklamerar sin egen framstegsvänlighet inte sällan är reaktionärast.

Allt detta betraktar jag från sidan. Jag ser det i ögonvrån. Det räcker för att jag ska hålla mig långt borta.