söndag 21 juli 2013

Den ansedde journalisten Baton Haxhiu om jihadism, vilja och moral i Kosova

I samtal med albanska flyktingar undan Kosovokriget, Markaryd i juni 1999 (jag sitter på första raden och talar med den unga författarinnan Sherife som återvände hem så snart kriget var över).
Den ansedde journalisten Baton Haxhiu har skrivit en replik till Xhemal Ahmeti, han som från Schweiz analyserade läget beträffande islamismen i Kosova. Här en kort resumé skriven av min vän Ullmar Qvick. Se detta som en uppdatering till vad jag tidigare skrivit här i bloggen om de oroande inslagen av jihadism i republiken Kosova.


***

Den muslimske ledaren i Kosova, imamen Dr. Krasniqi, skriver texter som är mot västerlandet men också mot en demokratisk och frihetlig livssyn i allmänhet. Xhemal är mycket orolig, medan Baton inte ser neo-islamismen som lika stor fara. Rätt mycket av det onda hänger på västs fördomar om de muslimska troende i Kosova. Kosova är ett västerländskt område där de unga islamisterna tränger in och hävdar sin "renässans" - en anti-västlig islam.

De har som grund att religion och stat ska vara ett. Detta är en fascistisk uppfattning av samhället. De här islamisterna är inte ute efter tro utan de vill ha makt. För dem är islam lika med staten. Något annat kan och vill de inte veta av.

I Prishtina har förekommit sammanstötningar mellan jihadister som stöds av en grup hodjor, och å andra sidan troende muslimer som håller på traditionell religion som överensstämmer med internationell praxis. Jihadisterna utövar påtryckningar på vanliga muslimer, och deras "Guds Parti" vill krossa demokratin och allt som uppnåtts hittills. Detta har gjort producenter, romanförfattare, journalister, karikatyrtecknare och regissörer mera försiktiga för att inte hamna under dödshot från neo-islamisterna.


Men hur har denna radikala islamism uppstått i det tidigare toleranta Kosova? Islams uppgång i Kosova kan förklaras med värdenihilismen, med ett politiskt system - i alla länder med islam - som är misslyckat, styrdt av ideologier som moraliskt är bankrutt och samtidigt ledda av eländiga dikatorer - despoter som styr i de arabiska staterna.

Där ser de kosovska neo-islamisterna med brutal klarhet hur radikal islam är en stark inkörsport till makten. Men de glömmer att vi är mycket väl medvetna om att sådana system och tankemönster är totalitära och framför allt moraliskt bankrutt. Till skillnad från fascismen eller kommunismen, som krossades genom egna motsättningar och genom yttervärldens inflytande, så växer radikal islam på lokal nivå, och det är svårt att avlägsna dessa föroreningar bara genom tidningsskriverier.

Budskapet om ett jihad mot modernismen och globalismen i västvärlden uppfattas som vettigt ofta i de fattiga muslimska länderna och i ett Kosova som drabbats av importerade islamska fanatiska stråtrövare.

En viktig akut fråga: Hur finansieras dessa islamisters "rörelse" i det fattiga Kosova? Vem kontrollerar deras ekonomi, deras vinster? Det är okända källor från hela den muslimska världen som stöder sådan aktivitet med ansenliga belopp, för att påverka fattiga och okunniga människor i Kosova med den retorik som riktar sig mot "alla andra".

Västerlandet tvekar. Men i Kosova måste dessa krafter paralyseras. Det måste stå absolut, kategoriskt klart hur okunniga, onödiga och onyttiga de är. Deras propaganda måste demaskeras. De för en "lysande" propaganda om vilka offer de är för imperialismen, den västliga kolonialismen och rasismen.

Det är å andra sidan beklagligt hur huvuddelen av människorna i Kosova, de som kan tänka, stänger sina öron och tolererar deras bedrövligheter, att de hotar kvinnornas rättigheter och hotar de icke-troende med döden.

Hur ska vi då konkret gå tillväga:

1. Att identifiera radikal islamism som fascistoid, detta utan att tveka, även om några av oss blir hotade. Vi ska tala ärligt om extremisterna mitt ibland de hederliga muslimerna i Kosova, som har en långvarig tradition av tolerans.


2. Bedöma och värdera den unika västerländska civilisationens historia och traditioner i Kosova och påminna världen om att vi inte har anledning att be om ursäkt för dessa människors skull, utan vi har alldeles utmärkta troende som vi kan erbjuda andra.


3. Slutligen att stå fasta i en kamp där vår vilja och moral är vid varje steg lika viktiga, och vi ska visa dem att vi inte står svaga psykiskt inför den islamska fascismen, för många fascistiska rörelser har gått under i detta land, som den Milosevic' företrädde. Det är ett språk och ett handlande de kräver.

Allra sist måste de muslimska ledarna i Kosova se, att tolerans mot intoleransen är ödesdiger!

Nationalistiska drömmar och illusioner

Rosenbuske på Landön. Foto: AN
”De nationella rörelsernas uppgift är att genomföra en kontrarevolution. Vi måste utrota den socialdemokratiska och kommunistiska marxismen i dess ekonomiska, kulturella, moraliska och mentala skepnader. För denna uppgift manar jag vårt lands begåvade och anständiga ungdomar av nordisk härkomst att omgående ansluta sig som nationalistiska aktivister för vår heliga uppgift att skapa den nya, högtstående, nordiska människan.”
I nättidningen Realisten – som drivs av gamla Nationalsocialistisk front, numera Svenskarnas parti – skriver Carl-Eric Hennix om frågor som har med västerlandets nivellering att göra. Han menar att ”kulturmarxisterna” sedan 1960-talet är skyldiga till denna utveckling och att den varit ett led i en medveten ”socialistisk” och ”kommunistisk” politik.

Detta är den nationella rörelsens klassiska felsyn. Den nöjer sig med att betrakta det egna landets och det egna folkets historia och drar en slutsats som blir tokig därför att den bortser från alla de sociala, ekonomiska och kulturella förändringar som först det industriella och sedan det post-industriella samhället förde med sig. Den enskilt starkaste faktorn i vår samtid är, som en konsekvens av dessa förändringar, konsumismen, den ideologi som godtar människan som samhällsvarelse först när hon dagligen konsumerar. Inte det nödvändiga i form av mat, dryck och kläder, utan det som växer över breddarna som en mask, en mask där vårt sociala vara bestäms av hur mycket vi ”tjänar” i relation till hur mycket vi ”köper”. Det kallas på vår tids nyspråk att ”hålla hjulen rullande” eller ”få ekonomin på fötter”.

Denna ideologi är inte bestämd av huruvida socialdemokrater och Hennix ”kulturmarxister” regerar ett land utan av huruvida det postmoderna samhället nått det utvecklingsstadium då kapitalägarklassens intressen sammanfaller med politikerklassens. De två sociala skikten avspeglar då i första hand det som för privatpersoners del kan öka profiten och för politikerklassens medlemmar öka det som kallas ”makt” men som egentligen bara är en charad spelad för att folk ska fortsätta stå i valboskapsköer, konsumera sig ”lyckliga” och för övrigt tiga om alla de missförhållanden de erfar i olika sektorer av sina dagliga liv (barnomsorg, skola, hälso- och sjukvård, åldringsvård, kollektivtrafik etc.). Att det finns ekonomiska, sociala, kulturella, etniska, politiska och religiösa konflikter inbäddade i alla dessa mekanismer blir omöjligt att se. Kvar står man där med en tom börs och en bostad fylld av bevis på att man är en god konsument. I parlamentet föryngrades sjupartiet tämligen nyss, och som åtta grenar på samma träd bevakar de nu sina gemensamma intressen. De använder olika ord, de påstår sig vilja olika saker, men de föds och göds av samma mekanismer.

Hennix och hans kamrater lär få leta länge innan de hittar ”den nya, högtstående, nordiska människan” – hon är i själva verket en anakronism i ett västerland där alla egenheter och särmärken försvunnit och ersatts av den globala ekonomins stödjepunkter, som ser likadana ut oavsett vilken europeisk storstad man besöker. Och denna människa – formad av och villigt inlemmad i konsumismen – går för det mesta klädd i yankeekeps, gympaskor och t-shirt, så att alla nitarna, skruvarna och tatueringarna är synliga, och så att id-kort blir alldeles onödigt eftersom man redan visat vem man innerst inne – bortom personnumren och namnen – är och vill förbli.

Ett av tusen olika skäl till att nationella socialister aldrig kommer att kunna förstå sin samtid – lika lite nu som inför den förra stora katastrofen från 1930 och framåt – är att de vägrar se hur detaljen tillhör helheten, hur det ena folket är präglat av samma förändringsprocess som de övriga och hur mekanismerna sällan har det minsta med hudpigment, hårfärger eller andra biologiska kännetecken att göra. Det som så radikalt förändras av vad filosofen von Wright kallade ”omständigheternas diktatur” låter sig inte talas till rätta. Inte heller propageras eller demonstreras till rätta. De politiska grupperingar som lever på hoppet att våldsamma sammanstötningar, våldsexcesser eller inbördeskrig ska göra tillvaron bättre är kanske vår tid bedrövligaste. De finns överallt och de finns framförallt på varje sida om mitten på den politiska skalan. Vad som där är vänster eller höger är inte alltid lätt att se, eftersom de som högst proklamerar sin egen framstegsvänlighet inte sällan är reaktionärast.

Allt detta betraktar jag från sidan. Jag ser det i ögonvrån. Det räcker för att jag ska hålla mig långt borta.


 
 

lördag 20 juli 2013

Anders Johansson om sin mamma, religionen, Vilhelm Moberg och sekulariteten


Foto: Anders Johansson
16 januari. Sol. Mamma avled i går. Hon var snäll och välmenande. Det började så bra; i min tidiga barndom hade vi en mycket nära gemenskap. Senare fördystrades tyvärr vår samvaro inte sällan därigenom att hon försökte pracka sin religiösa tro på mig vilket hade till följd att jag fjärmade mig allt mer från hennes värld. Och aldrig kan dessa världar riktigt mötas. Likadant med min moster Majken. Vi var de allra bästa av vänner ända tills jag i tonåren försökte formulera egna sanningar om världen och inte kunde, som hon, omfatta Gud och den rätta politiska uppfattningen, på respektive himmel. Religionsfrihet? Tankefrihet? Existerar sådana ting? Nej, det tror jag inte mycket på. Att hävda en egen åsikt har alltid ett pris, inte minst i vårt samhälle där en demokrati som är öppen för ett spektrum av åsikter är en verklig bristvara. I århundraden har vi här i landet fört en kamp för ett sekulärt samhälle. Hur jag än grubblar på saken kan jag inte för mitt liv begripa varför en nästan samlad mediekår i realiteten med näbbar och klor slåss för att utbreda en så mot all sekulär frihet och rationellt tänkande fientlig lära som islam. Detta är spik i egen fot, ty få yrkeskategorier är så beroende av frihetliga värderingar.

Vad har detta med Småland att göra? Jo, även om begreppet Småland alls inte är entydigt vill jag gärna tillskriva det vissa upproriska traditioner, allt från Dacke till Vilhelm Moberg och Emil i Lönneberga. En invandring med rimlig integration i det svenska samhället är en sak. Den pågående invandringspolitiken har däremot drag av bekostad kolonisation med omvälvande konsekvenser för samhället. Kontentan av detta är att vårt land nu på nytt kommer att tvingas in i en kamp mellan tro och vetande, mellan religiös kunskap och empirisk, mellan mystik och förnuft, mellan ljus och mörker.

Denna kamp började föras på 1600-talet mellan den blinda trons och den kritiska iakttagelsens företrädare, mellan dem som företräder de yttersta tingen och dem som misstror dem. En mer än tusenårig trygghet när det gäller varats natur och de yttersta tingen började skakas i sina grundvalar. När den teologiska dogmatismen vid medeltidens slut långsamt började släppa sitt grepp öppnade sig en möjlighet till att ur naturen hämta stoff till beskrivningar om den nya världsbild som växte fram. Men den nya tiden sprang ingalunda, likt en Pallas Athena, fram ur de intellektuella landvinningarna. Motståndet var massivt. Bruno brändes på bål och för att undgå hans öde tvingades Galilei förneka vad han med sitt teleskop empiriskt lyckats bevisa: det är jorden som rör sig runt solen.

Vi kommer inom de närmaste decennierna att få se mödosamt framvuxna sanningar "tas tillbaka" och ifrågasättas. Att människan med Darwin förvandlas från att i biblisk mening vara "Guds avbild" till att i vetenskaplig mening bli en "naturprodukt", det är en sanning som kommer att dras i tvivelsmål, dock inte med hjälp av förnuft och vetenskapliga argument utan med en tro som inget annat tolererar.

Paradoxen är att den yrkesgrupp som har till uppgift att vårda yttrandefriheten och den frihetliga demokratin i realiteten har gjort allt för att skapa en politisk korrekt bur med starka åsiktsgaller. Hur många insändarredaktörer har inte agerat åsiktspoliser i stället för befrämjare av en mångfald av uppfattningar? Detta sker i det land där sedan gammalt "frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring".

Den som vill förstå djupet av vad som skett och nu sker i Sverige får en god hjälp på vägen av Thomas Nydahls bok Medborgaren, makten och moskén som övertygande hävdar att makten i ett samhälle alltid måste vara sekulär och fri från religiöst inflytande: "Den som kommit till Sverige måste inordna sig inte bara i det som föreskrivs av svensk lag utan också svenska seder och traditioner. Sverige är inte en del av den muslimska kulturen, inte heller av asiatiska, arabiska eller nordafrikanska öken- och stamkulturer."

...

Tack mamma, för dina omsorger. Nu är alla rum mot barndomen stängda och när jag blundar minns jag sommardagar med skyar av mygg då du stod barbent och diskade bakom vår sommarstuga. Jag hörde hammarslag och kanske var det barnets upplevelse av att det var världen som skapades.

Anders Johansson

Ny recension av Medborgaren, makten och moskén

Tripoli, Libyen. Foto: Thomas Nydahl
Det är lördag och högsommar. Ändå kommer redan idag den andra recensionen av min nya bok. Det är så det fungerar i bloggosfären. Vilken skillnad mot det förflutnas press som först och främst bugar för storförlagens utgivning men missar det mesta utanför och bortom den.

Så här skriver Björnbrum på sin sida Björnrecension:

"Detta är en bok med intryck från en process som författaren bedömer som farlig: hur aktiva islamister i Västerlandet kräver större hänsyn till egna intressen och makt i de områden man kontrollerar, och ibland blir våldsamma. Man kan se det på ytan, som folk med konstiga kläder. Eller försöka gå djupare. Undertiteln är ”Betraktelser & anteckningar”, men jag undrar om inte den verkliga undertiteln kommer som rubrik på första sidan: ”Från socialism och pan-arabism till jihad och islamism”? Det är ju där som en del av problemet ligger. En ganska hoppfull utveckling omkring östra och södra Medelhavet föll sönder och ersattes av ibland väldigt mörka krafter. Revolutionerna blev kontrarevolutioner. Och detta sköljer över till Europa. Ett Europa som dessutom är i kris. Att ta det här ämnet är som att vandra in i ett minfält, som att utan skyddsnät eller livlina försöka gå på flera knivseggar samtidigt (ursäkta staplandet av liknelser). För Nydahls del så är avsvärjandet av alla religiösa och politiska band väl detsamma som att balansera utan återförsäkringar. Ibland tycker jag balansen är bra, ibland inte – konstigare än så är det inte."
Han har förstås alldeles rätt i att detta är minerad mark. Men har man som jag gått i sådana områden ett helt liv tycker jag inte att detta är svårare att hantera än annat (när det gäller totalitära läror). Så berättar han om barndomens tidningar där man kunde fylla i linjer mellan punkter för att en bild skulle framträda:

"Som läsare har man också möjlighet att fylla i med egna punkter och/eller dra linjerna på annat sätt, man kan göra egna reflexioner eller faktaresonemang, och då kan bilden förändras. Punkterna kan komplettera eller korrigera varandra. Jag vet inte hur långt det är vettigt att dra det här resonemanget, men man kunde ju tänka sig att varje punkts vikt i sammanhanget visades av dess storlek. Och om man vill komplicera saken ytterligare: punkter i en tre- eller fyrdimensionell matris! För Nydahl blir islamismen en stor och synlig punkt. Jag undrar hur det skulle se ut om man gjorde yttervärldens uppbackning till exempelvis Gulfstaterna till det stora problemet: skulle Gulfstaterna kunna vara storfinansiärer till islamisk expansion utan det stödet? (Nydahl nämner det här i förbigående, hos honom blir det en ganska liten punkt. Jag gissar att den är ganska stor. Och jag ser för övrigt den kollapsande kapitalismen och en kraschande biosfär som större hot.)"
Det är i avsnitt som detta Björns text blir särskilt intressant för mig. Inte är det många av tidens skribenter som lägger in dessa aspekter. Jag har själv i hög grad försummat det och ser att det måste göras.

"Vad det gäller fascismen i Europa tar Nydahl upp grekiska Gyllene gryning som ett särfall. Jag håller med om att Sverigedemokraterna knappast kan sorteras in i samma råbarkade fålla. Om man tjatar om att de skulle vara mer eller mindre fascistiska missar man att diskutera vad de egentligen har att komma med (mest reaktionär folkhemsnostalgi, vad jag kan se). Grekfascisterna verkar för övrigt inte ha läst Strindberg: han påpekade i en artikel att nutidens greker är så uppblandade med alla möjliga erövrare från olika håll att de knappast hade så mycket gemensamt med de klassiska grekerna. Så vad är ”den grekiska ras” som ‘gryningsfolket’ vill försvara?"
Det är fint att se att Björn här också ser en annan och viktig aspekt av mitt skrivande. Att inte låta dörren stå och glappa och slå och därmed släppa in de nationalsocialistiska rörelserna i värmen måste ha högsta prioritet. Dessvärre ser det inte så ut i anti-islamistiska kretsar alltid. Gyllene gryning är ett extremt exempel. Men hur ska anti-islamisterna hantera Svenskarnas parti eller Danskarnas parti? Den frågar har så vitt jag vet ingen ens ställt än. Och om den inte ställs är jag övertygad om att den glappande dörren ganska snart står vidöppen. 

***

Då och då tar jag fram Shelter from the Storm-konserten (som spelades in efter Katrinas härjningar) mest för att se Neil Youngs vackra psalm When God Made Me, och Mariah Careys halsbrytande Fly Like A Bird, som hon framför med en gospelkör som jag kan höra om och om igen, om inte annat så för att låta mig föras bort till något vackrare.




Propagandans alla fosterbarn

St Nicolai-kyrkan i Simrishamn. Foto: TN
Jag åker ut i sommarvärmen med den glädje som Lars Vilks recension skänker mig och jag suger gärna på den här karamellen från Hanne Hansen, en annan av mina läsare:
"Holder af lignelsen om den ensomme Odysseus med den modifikation, at du Thomas selv helt bevidst fastholder din position ved masten i midtskibet uden reb og uden større hjælp fra mandskabet. Sammenligningen passer endnu længere: mens den ensomme rejsende lytter, har alle andre om bord stoppet voks i ørerne og er stokdøve."
Författaren och historikern Artur Szulc har också skrivit en intressant kommentar där jag särskilt fäster mig vid detta stycke:
"Din bok kommer inte att recenseras eftersom du brännmärkts som islamofob enligt en standardmall. Och även om någon skriver om boken så kommer skribenten enbart bekräfta att du är just det, en islamofob eftersom mallen inte tillåter något annat svar."
Jag tror att han har rätt. Så skrämmande långt har det gått. Man har inget annat val än att insistera, men att göra det på sitt eget sätt och med den solitära hållningen som grund.

Propagandisterna och hatarna kommer aldrig att få något utrymme här hos mig. Om de visar sig igen tas de bara bort. Så enkelt är det. Alla andra är förstås välkomna, som alltid. God lördag till er alla!

Ett ps om bilden: när jag häromdagen satt inne i den mycket gamla St Nicolai-kyrkan i Simrishamn fick jag erfara just det lugn och den ro som är så svår att nå i vår samtid. Det paradoxala är att man finner den i de kyrkobyggnader som en gång i det förflutna var bastioner för hat och fördömanden. När kyrkan nu släppt detta arv stiger nästa totalitära religion in på scenen och gör anspråk på att få predika sitt hat och sprida sina sanningskrav och förföljelse mot de otrogna kuffarna i vårt land. Är det inte det ena så är det det andra. Så säger man väl?

***


Idag följer Kristianstadsbladet upp mitt barnbarn Hugos Amerikaresa. Rubriken lyder "Hugo är precis den som han ska vara" och säger något om det svindlande obegripliga i Alströms syndrom. Det är ett fint reportage där både min dotter Malin och Hugos assistens Hanna berättar klokt och samlat.

fredag 19 juli 2013

Lars Vilks skriver om min nya bok. Själv behåller jag hatten på, surrad vid masten

Fortfarande med hatten på. Solitär. I strid med sin tid.
Man drar ett djupt andetag en dag som denna. Efter att ha fått handfasta besked om att man inte är välkommen i den danska kretsen känns det så mycket bättre att läsa vad Lars Vilks idag skriver om min nya bok (och jag tar mig friheten att visa hela hans text):
"Medborgaren, makten och moskén är Thomas Nydahls senaste bok. Boken är en sammanställning av ett antal nyredigerade texter som har publicerats vid skilda tillfällen. Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av tex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart. Så står solitären där och befinner sig i strid med en tid som vill förvandla analysen till ett propagandistiskt redskap. Nydahls bok lär inte generera någon större mängd recensioner, med sitt insisterande på att inta en position mellan stormande ytterligheter, tillhör han ingens intressesfär. På sin blogg har han idag förklarat sitt ställningstagande gentemot Avpixlat och Dispatch International. Men, som det heter, misstankarna kvarstår. Nydahl borde ändå kunna vara nöjd med den plats han intar: Som en Odysseus mellan Skylla och Karybdis, fastspänd kring sin mast, lyssnande och skrivande."
Det finns där också en mycket intressant kommentar av Kenneth Karlsson, en av mina mångåriga bokläsare:
"All respekt till TN och hans utanförskap. Det är inte min omedelbara hållning, men jag har förståelse för den; inte omöjligt att den tillslut är den enda vägen ut ur eländet. Och all respekt för Lars Vilks recension och analys, knappast någon annan skulle ha gjort det bättre. Lysande."
Jag noterar där särskilt hans tanke att det kanske finns en bortre gräns, då allt annat än utanförskapet ter sig omöjligt. Jag bugar mig för både Vilks och Karlsson. Att jag tar av hatten syns ju inte, så ni får se mig med hatten på istället.






Sommarvila

Här, och på andra platser, ägnar jag mig mest hela dagarna åt att vila. Det blir varken något läst eller något skrivet. Bara gloendet har prioritet. Gloendet som följer med vilan. Förr eller senare är batterierna laddade. Gärna senare.

torsdag 18 juli 2013

Jimmy Touré i Simrishamn. Gårdagens märkliga möte, glädjen i att minnas och se tillbaka

Igår var vi i Simrishamn hela dagen. Vacker solkust trots att vi tvingades passera motbjudande Kiviks marknad. Och så satte vi oss till bords och åt sill och potatismos med rårörda lingon. Bakom oss talade en mycket bekant röst som jag först inte kunde placera. Mot slutet av måltiden var jag nästan säker på vem han var, Jimmy Touré från Guinea. Vågade mig fram, presenterade mig och hälsade. Det blev ett ömsint och mycket rörande möte med en man jag inte mött på 42 år. "Ah, men Thomas" sa han på bred skånska när han såg mig. Också i hans blick fanns ett övertygande igenkännande, som både förvånade och gladde mig. Han gifte sig på 1970-talet med en av mina arbetskamrater, vi var förtjusta i varandra. Henne har jag läst om ibland eftersom hon sitter som politisk sekreterare för Miljöpartiet i Skånehuset. Men Jimmy hade jag inte sett sedan då, för länge sedan i Malmö (trots att jag förstås snappat upp hans namn i samband med olika arrangemang han deltagit i). Det var som att möta en del av mig själv, den del som var 19-20 år, dekoratör på Ohlssons herrekipering och en del av det Malmö som just skulle komma att genomgå radikala och stora förändringar. Jimmy kom till Malmö 1970. Han och Ann blev ett kärlekspar ganska tidigt och sedan mitten av 1970-talet bor de utanför Simrishamn. Jimmy har utbildat massor med skånska ungdomar i dans och rytmik och han är en sedan många år etablerad och viktig person i det skånska musiklivet. Cirkeln är sluten för mig. Vi skildes åt som ungdomar och möttes som pensionärer. Det blev många skratt och goda, varma handslag.

Bild: Jimmy Touré vid min sida i Simrishamn. Foto: Astrid Nydahl

onsdag 17 juli 2013

Lära av Lissabon

Lissabon. Foto: Lennart R.
Efter tips från Björnbrum hamnade jag idag på tre mycket intressanta texter från Lissabon, skrivna av Håkan Forsell. De finns här, här och här
"En andra fråga som Lissabon väcker är självfallet bostadsfrågan. Det ett centralt problemområde, präglat av en eskalerande ekonomisk och social oro. För nationella politiker som är intresserade av att vinna val kommer bostadsfrågan vara synnerligen oönskad att föra fram högst på dagordningen. Lissabon har, liksom i stort sett alla europeiska storstäder, avhänt sig till marknaden de tidigare verktygen för att lindra bostadsbrist och skapa korrelat till marknaden.
I Lissabon är komplexiteten i öppen dager. Av stadens 3 miljoner invånare bor 2,5 miljoner i förorter. Genom sanslöst byggande och brist på långsiktig planering finns nu en omfattande överproduktion och många yttre stadsområden har förlorat sitt värde.
Det enda stadsområde som har kvarhållit sitt ”värde” – ännu inte ekonomiskt, men kulturellt och socialt – är den historiska stadsmiljön. Den har länge varit studenternas, pensionärernas, kulturprojektens, småaffärernas, de billiga restaurangernas och de alternativa företagens miljö, därmed även turisternas."
Rekommenderar läsning av alla tre rapporterna!

Jag och överrocken Afezolli, tandlös och brännvinsdoftande


Allra längst ner på Albaniens sydspets, högt beläget i bergen. Här stannade vi, en mycket het julidag 1978. Jag och överrocken Afezolli, tandlös och brännvinsdoftande, och vår chaufför där bakom. Afezolli var glad att komma ut från städer och byar, här i den varma vinden från havet kände han sig som en friare människa, vågade skratta åt de skämt vi levererade från den väsentligt mer demokratiska världen. Han öppnade sig också då i det privata, berättade om familjen och sitt eget liv. När han fått sina lunchsnapsar hade han också lättare att nå sin inre frihet.

När vi var i Tirana eller Durrës blev han en sluten mussla som bara hasplade ur sig partipropaganda. Det var noga taget hans uppgift. En överrock skulle propagera och övervaka. Men han gjorde inte särskilt mycket åt det när han såg oss smita iväg ut på stan. Han suckade och lät det ske. Å andra sidan fick han min kassettbandspelare med Bob Dylan-banden att ge till sin dotter då hon kort därefter gifte sig. Antagligen kunde de sedan inte få tag i några batterier till den.

Afezolli minns jag också för korkskruvens skull. Jag hade kommit över en flaska av ett gott albanskt rödvin och ville dela flaskan med L. en kväll. Omöjligt att finna en korkskruv. De få butikerna hade mest tomma hyllor att visa oss. Afezolli lovade att det skulle ordna sig dagen därpå, då vi skulle ner till Gjirokastër. "Där tillverkas de" sa han trosvisst. Vi kom till Gjirokastër med den oöppnade flaskan. Inte en korkskruv i sikte. Vi fick be hotellpersonalen öppna flaskan. Sedan skämtade vi om det resten av resan.

Gjirokastër 1978. Foto: Thomas Nydahl

Eller som när vi passerade en fabrik i Durrës, den var helt utbränd och fönstren gapade tomma. Jag frågade vad som hänt. "Ingenting" svarade Afezolli, och lyckades hålla masken. Att vi skrattade och bad honom skärpa sig hjälpte inte.

Svaret var alltid "Ingenting" eller "Vi har inga sådana problem i Albanien" och det kunde gälla allt från magsår till trafikolyckor. Den totalitära staten höll masken, ända till det bittra slutet 1991. Då förbyttes ett "Ingenting" i ett "Allting".
 
 

tisdag 16 juli 2013

Vuxenlekar vid Joniska havet


Över bergen, på väg söderut.

Skulle man resa till södra Albanien från Tirana var man 1978 tvingad att ta sig över ett antal berg (det är man fortfarande, men albanska vänner intygar att vägarna nu är så bra "att man kan tro att man är i Europa.")

Vägen ut ur Tirana var som en hyfsad svensk 1950-talsväg, men ju högre upp vi kom, desto sämre blev den. Efter några timmars resa hade man på sin höjd tagit sig en fyra-fem mil. Plötsligt upphörde vägen, mitt i en serpentinslinga. Efter det fick vår albanske chaufför ta sin Polski Fiat ut i okänd terräng. Plötsligt låg den framför oss, Sarandëviken med grekiska Korfu i det blå soldiset i Joniska havet.

I Sarandë - som numera är en populär badort både för albaner och turister och där landets mer eller mindre stenrika svartabörs-handlare har uppfört sina lyxvillkor - fanns det på den tiden nästan ingen aktivitet alls. Vi mötte några få människor längs strandpromenaden. Stadens enda hotell var vår bas de nätter vi sov över.

Att leka vuxenlekar med fötterna i Joniska havets sommarvarma vatten eller på terrassen till hotellet, ackompanjerade av cikador och ett havets eget brus blev oförglömligt. Det räcker att jag ser dessa bilder i mitt fotoalbum för att allt ska återkallas: dofterna, smakerna, ljuden, ungdomen och leklusten.

Foto: Thomas Nydahl, juli 1978.

Kategorisk visdom, ganska kosmisk

Inte ett ljud utifrån, det är som om byn väntade på något. Jag läser i John Cowper Powys-sällskapets nyhetsbrev (nr 11/2008): "Den 7 maj skriver han vad han tycker om och vad han inte tycker om: Han tycker om "cold milk drunk fresh" och "looking outside my favourite books from where I lie on my coach". Det är Lars Gustaf Andersson som berättar om "kategorisk visdom, ganska kosmisk" i en rolig notis om "ett slags gästbok" där bland annat Powys hade skrivit. Det gläder mig att han säger sig avsky "Travelling by Bus or Car".

måndag 15 juli 2013

Fragment ur min nya bok



Min nya bok är som bekant utgiven nu. Här följer några små fragment ur den, som kanske kan ge en fingervisning om innehållet. Varje fragment är hämtat ur olika avsnitt och kapitel. Boken spänner över betydligt fler ämnen och exempel, men som sagt, här ett antal fragment:
"Jag har en frisör som är född i Syrien. Vi samtalar om den pågående katastrofen. Han berättar om de nitton olika religiösa grupperingarna som fanns i hans barndoms stad, någonstans mellan Damaskus och Homs. Han säger att de aldrig förhöll sig till varandra utifrån sina respektive religioner. ”Vi deltog i varandras glädjefester och sorgestunder. Vi deltog i bröllop och begravningar – vi var syrier. Det har islamisterna förstört. Ingenting av det finns kvar.” Det han berättar påminner mig förstås om den panarabiska epoken och dess vision om en konfessionsfri stat där alla, oavsett tro, kunde samleva. Men det är länge sedan Nasser dog och efter Kaddafi och al Assad finns det inga sekulära ledare kvar i arabvärlden. Min syriskfödde frisör ser sliten ut. När han berättar om tiden före kriget för mig har USA just beviljat 50 miljoner dollar till ”den civila motståndsrörelsen”. Vi ler båda trötta åt detta påstående i full vetskap om att de kostymklädda herrarna i oppositionen slussar pengarna till Kroatien, där man köper vapen som smugglas via Libanon in till de syriska fronterna. Så blir USA en allierad med den wahhabistiska och islamistiska syriska och multinationella militärstyrkan."
"De begrepp de studerar är centrala för förståelsen av den islamiska väckelsen, och utgör ett slags bas för handlingar och beteenden inte bara i den muslimska världen, utan också i den förskingring som invandringen i de europeiska samhällena utgör. Dar al-Islam betyder helt enkelt Islams hus, och är det begrepp som beskriver den muslimska världens territorium. Utanför detta härskar Dar al-Harb, ursprungligen Krigets läger, men här i boken kallat Krigets hus. Ordet läger stammar från den tid då de arabiska beduinerna byggde tältläger så att de kunde försvaras mot angrepp. Islams hus är omgivet av fiender, av otrogna, "krigets hus". Det tredje begreppet är jihad, eller djihad, det heliga kriget. Och det fjärde är Dhimmi, det samhällssystem där icke-muslimska minoriteters ställning regleras. Författarna menar att de muslimer som lever i Dar al-Harb, det vill säga i förskingringen i icke-muslimska länder, har en plikt och en ambition, att "förr eller senare bli en majoritet". De belägger detta med ett citat från broschyren L’Islam aujord’hui utgiven av Muslimska världsfederationen, finansierad av det saudiska ministeriet för islamisk världspropaganda."
"Fay Weldon ställer också dödsdomen i ljuset av ett alltmer förfallet brittiskt, det gäller allt från skola till sjukhus och vad muslimerna i exil vill ställa emot det. Nog börjar man ana, skriver hon, att "Allah måhända inte är den ende sanne Guden, eller inte i den bemärkelse han har framställts, inte i den enda utantillärda verklighet som profeten Muhammed kom med på 600-talet." Men vad göra åt det då? Muslimerna uppfattar ju ingen spricka, känner inget tvivel. De kan läxan utantill och håller sig till den. "Och tvivel gör ont, tron är det enda man har om man är troende i de otrognas skrämmande värld. Nu går vi och hämtar Rushdie. Döda, döda, döda!"Och så avslutar hon kapitlet: "Vi gäspar. Vi gör ingenting. Bara en roman." Att läsa Fay Weldons skrift är att påminnas om vad som skedde då och vad som sker nu, att sidobelysa det och ställa två epoker intill varandra för att kunna se vad som verkligen är och vad som bara förefaller vara. Gäspar också vi - fortfarande?"
"Karen Jespersen och Ralf Pittelkows Islams magt är utifrån den danska horisonten också en kampskrift för de europeiska upplysningsidealen, för det demokratiska genombrottet och den sekulära statens överlägsenhet. Så redan där ansluter den direkt till Hirsi Alis bok. Jag menar att deras bok är det mest framstående som publicerats på ett skandinaviskt språk i detta ämne. Den gräver inte ner sig i ett skyttegravskrig. Den presenterar istället en fyllig och skrämmande bild av en social, politisk och kulturell förändring som äger rum i hela Europa, en förändring som riskerar att kväsa yttrande- och tryckfriheten, skapa parallella rättssystem (med sharia-domstolar för de enskilda ländernas muslimska medborgare), ge vika för särkrav rörande skolor, butiker, sjukhus, ålderdomshem och andra för livet centrala funktioner. I denna kusliga förändring sker också något som sällan påtalas: de sekulära, frihetslängtande människor som flytt muslimska länder sviks konsekvent. Det har inte minst människor som Ayyan Hirsi Ali, Taslima Nasrin, Salman Rushdie och många, många andra fått erfara."
"Gömda i hemmen och utan insyn har religiösa ceremonier ägt rum också i de mest ateistiska stater. Religionen har funnits som en underström. Det vet vi både från Libyen och Albanien. I Libyens fall spelade både al Qaida och Muslimska brödraskapet en stor roll långt innan Kaddafis fall. På Balkan kom de mest reaktionära muslimska krafterna fram i samband med krigen. Till Bosnien kom tusentals jihad-krigare resande. Också i Albanien och Kosova etablerade sig dessa krafter. De är dock allmänt illa sedda av albanerna som har en mycket lång sufisk tradition med Bektashi-orden som går tillbaka till tiden för det osmanska imperiet. Det internationella Bektashi-huvudkvarteter ligger idag i Albaniens huvudstad Tirana, vilket nog måste betraktas som en historiens ironi. Det var i dessa muslimska miljöer som de albanska judarna räddades under andra världskriget. Man gömde dem och inte en enda albansk jude deporterades till förintelselägren, en historisk gärning som idag hyllas av Israel. En text om Norman H. Gershmans arbete Besa (hedersbegreppet som styrde handlingarna gentemot judarna) finns med i denna bok som ett konkret exempel på den osjälviska tanken inom denna tradition."
"Eufemismernas tid är religionens och etnicitetens tid. Religionskritikern anklagas för "att kränka" den troende. När den nygamla islamismen rycker fram i en våldsam väckelse över hela Europa står de flesta handfallna. Islamismens kritiker utsätts för dödshot, misshandel, förtal, mordbrand och slutligen mord. De som griper efter frihetens halmstrå förvandlar hemkänslan och identiteten till en nygammal religion: nationalismen. I den religionen är var och en trygg och stark, så länge den håller enad front mot de yttre hoten. I samma ögonblick den övergår i gatustrid spricker fronten. De anständiga fyller redan kvoten. Den slagordstatuerade pöbeln växer, gatan tar emot den, liksom rännstenen. Vi som varken vill religion, etnicitet eller nationalism står bredvid och konstaterar att det går snabbt utför, vi glider lite lätt med i skredet, känner hur marken under våra fötter blir våt lera och närmar sig avgrunden. Men vi säger ingenting, ty vi saknar såväl gud som folk. Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla. För oss är ismerna inga alternativ. Vi betraktar inte vår fiendes fiende som en vän. Utan ismerna finns det en smula skäl att hoppas. Lierad med någon av dem blir man själv en människa som hellre står på barrikaden och skriker, än stannar hemma för att bilda sig och i ord formulera de nödvändiga motbilderna."

"Men jag tänker också på de framför allt somaliska och arabiska män som kallas ”svenskar” och som finansierar, organiserar eller på annat sätt är iblandade i våldsamma attacker som drabbar framför allt civila i olika länder. När jag skriver detta sitter ett sådant gäng fängslat i Köpenhamn och i dagarna går åtalet mot sitt slut. Vi vet att ett antal nordiska konstnärer lever med livvakter dygnet runt därför att jihadister satt ett pris på deras huvud. Vi vet att islamismen finns i våra egna städer och kvarter. Men ser vi mönstren? Har vi lärt oss att känna igen dessa krafter?"
"Att stå islamismen emot är att avvisa särkraven. Att säga nej till könsapartheid, könsstympandet av flickor, införandet av shariadomstolar (också i civilrättsliga mål), krav på rätten att bära hijab eller niqab i offentliga yrken (kompletterat med ett totalförbud av burkan), samt inte minst att prejudicerande skärpa alla domar i så kallade hedersbrottsfall. Den som kommit till Sverige måste inordna sig inte bara i det som föreskrivs av svensk lag utan också svenska seder och traditioner. De har tagit med sig en ”muslimsk” kultur till Sverige. Vårt lands politiska klass har med stängda ögon och stor naivitet låtit det ske. Därför måste vi själva, liksom andra europeiska folk, säga stopp och hävda ett minimum av anständighet och civiliserat beteende. Sverige är inte en del av den muslimska kulturen, inte heller av asiatiska, arabiska eller nordafrikanska öken- och stamkulturer."
 
Boken är 144 sidor tjock, linnetrådsbunden och tryckt på kvalitetspapper, den kostar 150:- inklusive frakt. Är du intresserad så bara sänd ett mail till thomas.nydahl@gmail.com
 

Ny boken packad och skickad.

Måndag eftermiddag. En lång arbetsdag av bokpackande är slut. Drygt hälften är ivägskickat. Resten gör jag imorgon. Tidtabellen har alltså hållits mer än bra. Böckerna bör vara framme hos alla på onsdag.

Med boken följer ett pressmeddelande som jag också använder sig följebrev till bokköpare och andra. Här är texten till det:

Medborgaren, makten och moskén blir det sista jag under överskådlig framtid utger om islam och islamismen i bokform. Sedan 2006 har jag i en serie böcker behandlat ämnen som berör islam, islamismen och den ideologiska multikulturen, sociala och kulturella konflikter i samtiden, eller andra närliggande ämnen. Jag har gjort det i böckerna som tog sin början med trilogin Politisk geografi (Politisk geografi, Ökenvandring samt Kön, klass och kultur 2002-2005), Stormar och vilopunkter (2006), Alla de andra som också skrev (2009), Kulturen vid stupet (2011), Sextio år senare (2012) och slutligen Black Country (2012) som skildrade ämnena utifrån situationen i engelska West Midlands med Birmingham i centrum. Den nya boken samlar essäer och artiklar ur de föregående böckerna och helt nyskrivet material. Avsikten är att utifrån mitt personliga perspektiv, som omfattar såväl västländer som Sverige, Danmark och England som muslimska kulturer i Libyen, Palestina och Albanien, ge en bild av de historiska faktorerna och hur de påverkar och präglar den samtida utvecklingen.

Min nästa bok, som utkommer vintern 2013 – 2014, blir därför en markering om att jag tycker mig ha uttömt ämnena ovan. För den som läst mina böcker Förensligandet (2000), Den tysta zonen (2001), Inre frihet (2008) och Långsamhetens nej (2009) blir den ingen överraskning. Tvärtom ansluter den direkt till dessa och gör nedslag utifrån ett strikt personligt perspektiv på hur jag upplever livet i den allt mer nivellerade och förkvävande köpenskaps- och nöjeskulturen. Bokens arbetsnamn är Solitär i nyspråkets tid.

2014 är det fyrtio år sedan jag debuterade. Åren som gått sedan 1974 har jag utgivit ett drygt femtiotal egna böcker, översatt ett tiotal samt medverkat i många antologier. Mina texter har varit översatta till danska, portugisiska, engelska, belarus (”vitryska”), franska, albanska, polska, men då endast i form av enstaka texter i tidningar, tidskrifter och litterära antologier (prosa, poesi och facklitteratur). I bokform finns jag representerad med Sangen om savnet (1988) på danska, samt i den flerspråkiga lyriksamlingen The Last Wintertrip (2006).

För mer information, sänd ett mail till thomas.nydahl@gmail.com 

På samma mailadress kan du beställa den nya boken som kostar 150:- inklusive frakt.

 

söndag 14 juli 2013

Bokutskick i sommarvärmen. Medborgaren, makten och moskén på väg ut till kunder och kritiker

Så var det dags igen. Under söndagsförmiddagen hämtade jag hem lådorna med min nya bok. Packningen har börjat. Jag kommer att ägna de första dagarna den kommande veckan åt utskicket. Imorgon ska jag först och främst signera alla de exemplar jag blivit ombedd att skriva en rad i. Sedan ska de packas, adresseras, frankeras och fraktas till närmaste postterminal. Räkna med att ha er böcker ungefär i mitten av veckan.
*** 

Under en längre tid har jag samlat texter, såväl essäer som reseberättelser, läsefrukter såväl som anteckningar i ämnen som kretsar kring motsättningen mellan det sekulära samhället och teokratin. Det har självklart varit med fokus på islams radikalt förändrade roll i västvärlden, men också på den radikalisering som skett i den arabiska världen i samband med "den arabiska våren", då Muslimska brödraskapet blivit en del av makten i nationer där organisationen tidigare har varit förbjuden.
 
Men jag har också velat samla sådant som jag i artiklar och recensioner betraktar som tydliga tecken på en islamisering av Europa och Sverige, en process som tar sig i uttryck i särartskrav av social, kulturell och religiös karaktär. Bokens titel är Medborgaren, makten och moskén.
 
Kaddafi var en av de sekulära arabledarna som störtades och ersattes av jihadistkrafter under "våren" - som snabbt blev både höst och vinter. I Libyen härskar nu en bräcklig koalition av rörelser och partier. När al Assads regim i Syrien faller är det slut med sekulära despoter och wahhabiterna tar över helt. Några monarkier, som den i Jordanien finns kvar, men framtiden ter sig mörk (bilden av Kaddafi på bokens omslag tog jag i Benghazi i april 1983).
 
Den bok jag nu ger ut sträcker sig också över mina egna resor i muslimska miljöer i Mellanöstern och på Balkan, där jag bland annat ser tillbaka på hur de sekulära miljöerna såg ut och jämför dem med dagens islamiserade regimer och sociala rörelser - från den palestinska Västbanken i söder, över nordafrikanska Libyen, till Albanien på Balkan. Jag berättar också om såväl anti-islamismens krafter som de minst sagt livsfarliga grupperingar vi nu ser agera, till exempel Gyllene gryning i Grekland och Jobbiks våldsamma garde i Ungern. Om de muslimska särartskraven berättar jag i kapitel som diskuterar såväl sharialagar i allmänhet som specifika yttringar av den shariabaserade traditionen, med allt från könsstympningar av småflickor, krav på halalmat och könsseparation i skolorna.
 
Priset är 150:- för ett exemplar inklusive frakt. Boken är 144 sidor tjock och är linnetrådsbunden och tryckt på bra papper. Till formatet är den likadan som mina tre föregående böcker utgivna här genom bloggen. Skicka mig ett mail på thomas.nydahl@gmail.com för beställning av boken.
 
Medborgaren, makten och moskén är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav.
 
Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.
 
 
Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.
 
 
I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.
 
 

Hälleviks kulturdag

För 41:a året i rad hölls under lördagen Hälleviks kulturdag. Hällevik är en fin gammal fiskarort alldeles in över gränsen till Blekinge från Skåne. En av våra favoriter utmed denna vackra kust. Hällevik har en rik och lång kulturhistoria. Kulturdagen ordnas av byns egen kulturförening Facklan som dagen till ära alltid säljer sillamackor med lök och persilja. I år åt jag två stycken, det var en för mycket. Bilderna får berätta om hur dagen såg ut, när den svenska flaggan vajade i trädgårdarna och en klarblå himmel skänkte oss en varm, fin julidag vid havet med Listerlandets gamla och unga.

Barnen tvättar på gammalt vis.

Näten hängde här och var gott doftande i kustbandet.

Den här grabben började vid tre års ålder. Nu, vid nio, kan han sitt hantverk och berättade ingående för mig om det han kokte, som baserades på bark, sot, vatten och annat som jag inte uppfattade.

Stolt svanmor kom ändå upp till festivalområdet med sina små.

lördag 13 juli 2013

Rondellhundens död. Lars Vilks utställning i Malmö



”Jag kan inte säga annat än att jag så här långt är nöjd med utställningen. Det som hade befarats med våldsamma islamister och indignerade protester har hittills uteblivit.” (Lars Vilks i bloggen den 12 juli 2013).
Det finns ett verk på Lars Vilks utställning, vars namn signalerar det han själv sagt sedan en längre tid. Det verket heter Rondellhundens död och går tillbaka på Artemisia Gentileschis (1593-1656) verk Judith halshugger Holofernes från 1611. Vilks har i olika sammanhang understrukit att han med utställningen velat avdramatisera hela det spektakel som pågått i medierna under många år. Det finns inget att hetsa upp sig över. Med utställningen kan också rondellhunden sägas vara död. Den förmodas därmed sakna all relevans, både i politiken och i konstvärlden. Citatet ovan visar också att Vilks själv är nöjd med att våld och indignation inte förekommit i samband med utställningen – hittills, är det bäst att tillägga. Därmed är Lars Vilks tillbaka i konstvärlden (närmare bestämt i konsthistorien), oavsett vad hans kritiker tycker om det. I bästa fall beskriver de honom som en habil amatör. För de människor som visat intresse för Lars Vilks på grund av våldet och mordhoten kanske det känns en smula obehagligt, men är icke desto mindre ett faktum.

För var och en som besökt ett större konstmuseum är synen bekant: en eller flera konststuderande sitter med block och penna eller med duk och penslar och målar av de stora mästarnas verk. Så lär man sig hantverket, kan pröva olika tekniker, studera hur en hand eller en fot avbildats eller hur ett mänskligt skeende gestaltats på duken. Vilks är förvisso ingen elev, men man kan säga att han som en konstens akademiker studerar de klassiska verken på samma sätt när han tar sig an dem för att först avbilda dem och sedan föra över dem i det helt nya sammanhanget. Det är i grund och botten en beprövad konstnärlig teknik som dels visar mästarna aktning, dels visar hur de kan vara relevanta i en annan tid och ett annat sammanhang. På utställningen har Vilks lyckats spänna över sex århundradens konsthistoria, från det tidiga 1500-talet fram till vår egen samtid. Många av konstnärerna ingår i ett eller annat allmänt västerländskt medvetande (eller borde i alla fall göra det): Vermeer van Delft, René Magritte, Diego Velàsquez, Gerhard Richter, Carl Larsson, Anders Zorn, Joseph William Mallord Turner och en rad andra. Tidsmässigt går han som längst tillbaka till 1510 och Jan Gossaerts Konungarnas tillbedjan och Agnolo Bronzinos Eleonora av Toldeo med sin son Giovanni de Medici från 1550 – här överförd av Vilks till verket I samma rum som rondellhunden. Längst fram i vår tid hamnar han med Gerhard Richters magiskt undflyende Fru med hund vid sjö från 1967.

De konstkritiker jag läst om utställningen tycks ha missförstått sitt uppdrag. De talar hela tiden om Lars Vilks som vore han en viljelös och kidnappad usling som inte ens förstår att ha kontroll över sitt verk. Han låter de mörka och onda krafterna kapa dem och utnyttja dem i sitt islamofobiska arbete. Den bilden är minst sagt skev. Vilks är en konstnär som med ytterst medvetna strategier för sitt projekt vidare. Så har han i fyrtio års tid gjort med byggena i Kullaberg. Så gör han nu med den lilla oskyldiga teckning som kom att ge projektet dess namn. Rondellhunden är av Vilks institutionaliserad i verket. Projektet lever vidare i varje handlande mot det och i kritikernas teoretiska (över-)byggnadsverk. Också attentaten och mordhoten inkluderas och verket kommer att växa ytterligare – inte för att det ”kapats” eller ”utnyttjats” utan för att det är Vilks egen strategi. Man ska ändå inte underskatta det faktum att verket Rondellhundens död finns med på utställningen. Det kan, utan att betraktaren ens märker det, vara ett budskap Vilks vill att man ska ta med sig hem därifrån.

Det finns mycket att säga om de enskilda verken. Vissa av dem gör ett starkt intryck på mig rent tekniskt. De är stilsäkra avbildningar av originalen, och inte ens det som besökaren uppfattar som rondellhundar är det. De är sammansatta av djurkroppar från andra konstnärers verk och till dessa har huvuden från ytterligare andra fogats.


Becirov. Efter St Lukas målar jungfrun av Guiseppe Antonio Petrini (1677-1759).

Blasfemi utan humor är mest bara tråkig. Blasfemi som utgår ifrån människans behov av att skratta åt de religiösa auktoriteterna är däremot något helt annat. Det är ett skratt som kan förena och väcka till diskussion. Hade vi haft de medeltida blasfemilagarna hade verken varit omöjliga. Om vi ändå ville ta vårt sekulära och i grunden demokratiska samhällsskick på allvar kunde vi också med största generositet – och humor – välkomna dessa verk. Roligast av alla verken tyckte jag nog att det upphöjt högtidliga porträttet av stora Malmömoskéns direktör var. Han hade säkert blivit lite mallig av att se det.


Att Vilks målningar visas av en gallerist i Malmö är naturligtvis mycket glädjande och det visar på att det finns aktörer i konstvärlden som inte ängsligt avläser vad som sägs på kulturredaktioner eller i religiösa samfund. Utställningen pågår till och med den 28 juli, missa den inte.

 

Vilks, Malmö, ungdom och annat

Här började jag mitt vuxenliv. Jöns Filsgatan 18. Gamla väster i Malmö. För 44 år sedan, när jag var 17 år, flyttade jag in här med min kompis Claës. Det finns ton av berättelser. Men just nu ville jag bara säga att jag idag är oförmögen att uppfylla nattens löfte om en större Vilkstext. Jag ska iväg till Hälleviks kulturdag och får avstå skrivandet - det blir först senare jag kan samla mig till den texten. Men jag vill säga att det var befriande att få gå runt i galleriet och se hans målningar i lugn och ro.

Efter René Magritte: Claivoyance (Self Portrait) 1936. Detta är utställningens enda målning där hunden spelar en central roll. Resten av målningarna låter hunden vila i något hörn eller inbäddad i en miljö där man först inte ser den. Återkommer till ämnet.
 
Nog tycker jag, trots speglingar och andra omöjliga omständigheter att det här porträttet hör till utställningens toppar. Det är Malmömoskéns egen religionsdirektör vi ser. Och Vilks har med sin nästan ömsinta attityd gett målningen namnet Becirov. Kort och gott. Originalmålningen heter St Lukas målar jungfrun och gjordes av Guiseppe Antonio Petrini (1677-1759). Den renässanslika målarfurste som fått Becirovs ansiktsdrag ser nöjd ut med det han just skissat i bakgrunden och som man lätt kan gissa sig till. Handen skulle förstås inte vara med, men ger väl ändå miljökänsla åt denna taffliga digitalkamerabild. 

fredag 12 juli 2013

Vilks. Vilt eller lugnt. Vilks.

Vi gick runt i mina ungdomskvarter. Jöns Filsgatan. Hyregatan. Tegelgårdsgatan. Hamnade på den där fina hörnan man kunde se Lars Vilks målningar. Där inne stod en man jag visste inte var galleristen. Identifierade honom som Roger Sahlström. Han och jag hade ett artigt och vänligt samtal. Trots allt. Det gjorde mig glad. Dagen i Malmö återkommer jag till. Lars Vilks fina målningar återkommer jag till. Just nu är min kropp och min själ nersänkta i en sumpgröt. Vila är allt jag begär. Återkommer inom kort med en artikel om Vilks målningar och den malmöitiska centraleuropeiska sorgen.