söndag 14 juli 2013

Hälleviks kulturdag

För 41:a året i rad hölls under lördagen Hälleviks kulturdag. Hällevik är en fin gammal fiskarort alldeles in över gränsen till Blekinge från Skåne. En av våra favoriter utmed denna vackra kust. Hällevik har en rik och lång kulturhistoria. Kulturdagen ordnas av byns egen kulturförening Facklan som dagen till ära alltid säljer sillamackor med lök och persilja. I år åt jag två stycken, det var en för mycket. Bilderna får berätta om hur dagen såg ut, när den svenska flaggan vajade i trädgårdarna och en klarblå himmel skänkte oss en varm, fin julidag vid havet med Listerlandets gamla och unga.

Barnen tvättar på gammalt vis.

Näten hängde här och var gott doftande i kustbandet.

Den här grabben började vid tre års ålder. Nu, vid nio, kan han sitt hantverk och berättade ingående för mig om det han kokte, som baserades på bark, sot, vatten och annat som jag inte uppfattade.

Stolt svanmor kom ändå upp till festivalområdet med sina små.

lördag 13 juli 2013

Rondellhundens död. Lars Vilks utställning i Malmö



”Jag kan inte säga annat än att jag så här långt är nöjd med utställningen. Det som hade befarats med våldsamma islamister och indignerade protester har hittills uteblivit.” (Lars Vilks i bloggen den 12 juli 2013).
Det finns ett verk på Lars Vilks utställning, vars namn signalerar det han själv sagt sedan en längre tid. Det verket heter Rondellhundens död och går tillbaka på Artemisia Gentileschis (1593-1656) verk Judith halshugger Holofernes från 1611. Vilks har i olika sammanhang understrukit att han med utställningen velat avdramatisera hela det spektakel som pågått i medierna under många år. Det finns inget att hetsa upp sig över. Med utställningen kan också rondellhunden sägas vara död. Den förmodas därmed sakna all relevans, både i politiken och i konstvärlden. Citatet ovan visar också att Vilks själv är nöjd med att våld och indignation inte förekommit i samband med utställningen – hittills, är det bäst att tillägga. Därmed är Lars Vilks tillbaka i konstvärlden (närmare bestämt i konsthistorien), oavsett vad hans kritiker tycker om det. I bästa fall beskriver de honom som en habil amatör. För de människor som visat intresse för Lars Vilks på grund av våldet och mordhoten kanske det känns en smula obehagligt, men är icke desto mindre ett faktum.

För var och en som besökt ett större konstmuseum är synen bekant: en eller flera konststuderande sitter med block och penna eller med duk och penslar och målar av de stora mästarnas verk. Så lär man sig hantverket, kan pröva olika tekniker, studera hur en hand eller en fot avbildats eller hur ett mänskligt skeende gestaltats på duken. Vilks är förvisso ingen elev, men man kan säga att han som en konstens akademiker studerar de klassiska verken på samma sätt när han tar sig an dem för att först avbilda dem och sedan föra över dem i det helt nya sammanhanget. Det är i grund och botten en beprövad konstnärlig teknik som dels visar mästarna aktning, dels visar hur de kan vara relevanta i en annan tid och ett annat sammanhang. På utställningen har Vilks lyckats spänna över sex århundradens konsthistoria, från det tidiga 1500-talet fram till vår egen samtid. Många av konstnärerna ingår i ett eller annat allmänt västerländskt medvetande (eller borde i alla fall göra det): Vermeer van Delft, René Magritte, Diego Velàsquez, Gerhard Richter, Carl Larsson, Anders Zorn, Joseph William Mallord Turner och en rad andra. Tidsmässigt går han som längst tillbaka till 1510 och Jan Gossaerts Konungarnas tillbedjan och Agnolo Bronzinos Eleonora av Toldeo med sin son Giovanni de Medici från 1550 – här överförd av Vilks till verket I samma rum som rondellhunden. Längst fram i vår tid hamnar han med Gerhard Richters magiskt undflyende Fru med hund vid sjö från 1967.

De konstkritiker jag läst om utställningen tycks ha missförstått sitt uppdrag. De talar hela tiden om Lars Vilks som vore han en viljelös och kidnappad usling som inte ens förstår att ha kontroll över sitt verk. Han låter de mörka och onda krafterna kapa dem och utnyttja dem i sitt islamofobiska arbete. Den bilden är minst sagt skev. Vilks är en konstnär som med ytterst medvetna strategier för sitt projekt vidare. Så har han i fyrtio års tid gjort med byggena i Kullaberg. Så gör han nu med den lilla oskyldiga teckning som kom att ge projektet dess namn. Rondellhunden är av Vilks institutionaliserad i verket. Projektet lever vidare i varje handlande mot det och i kritikernas teoretiska (över-)byggnadsverk. Också attentaten och mordhoten inkluderas och verket kommer att växa ytterligare – inte för att det ”kapats” eller ”utnyttjats” utan för att det är Vilks egen strategi. Man ska ändå inte underskatta det faktum att verket Rondellhundens död finns med på utställningen. Det kan, utan att betraktaren ens märker det, vara ett budskap Vilks vill att man ska ta med sig hem därifrån.

Det finns mycket att säga om de enskilda verken. Vissa av dem gör ett starkt intryck på mig rent tekniskt. De är stilsäkra avbildningar av originalen, och inte ens det som besökaren uppfattar som rondellhundar är det. De är sammansatta av djurkroppar från andra konstnärers verk och till dessa har huvuden från ytterligare andra fogats.


Becirov. Efter St Lukas målar jungfrun av Guiseppe Antonio Petrini (1677-1759).

Blasfemi utan humor är mest bara tråkig. Blasfemi som utgår ifrån människans behov av att skratta åt de religiösa auktoriteterna är däremot något helt annat. Det är ett skratt som kan förena och väcka till diskussion. Hade vi haft de medeltida blasfemilagarna hade verken varit omöjliga. Om vi ändå ville ta vårt sekulära och i grunden demokratiska samhällsskick på allvar kunde vi också med största generositet – och humor – välkomna dessa verk. Roligast av alla verken tyckte jag nog att det upphöjt högtidliga porträttet av stora Malmömoskéns direktör var. Han hade säkert blivit lite mallig av att se det.


Att Vilks målningar visas av en gallerist i Malmö är naturligtvis mycket glädjande och det visar på att det finns aktörer i konstvärlden som inte ängsligt avläser vad som sägs på kulturredaktioner eller i religiösa samfund. Utställningen pågår till och med den 28 juli, missa den inte.

 

Vilks, Malmö, ungdom och annat

Här började jag mitt vuxenliv. Jöns Filsgatan 18. Gamla väster i Malmö. För 44 år sedan, när jag var 17 år, flyttade jag in här med min kompis Claës. Det finns ton av berättelser. Men just nu ville jag bara säga att jag idag är oförmögen att uppfylla nattens löfte om en större Vilkstext. Jag ska iväg till Hälleviks kulturdag och får avstå skrivandet - det blir först senare jag kan samla mig till den texten. Men jag vill säga att det var befriande att få gå runt i galleriet och se hans målningar i lugn och ro.

Efter René Magritte: Claivoyance (Self Portrait) 1936. Detta är utställningens enda målning där hunden spelar en central roll. Resten av målningarna låter hunden vila i något hörn eller inbäddad i en miljö där man först inte ser den. Återkommer till ämnet.
 
Nog tycker jag, trots speglingar och andra omöjliga omständigheter att det här porträttet hör till utställningens toppar. Det är Malmömoskéns egen religionsdirektör vi ser. Och Vilks har med sin nästan ömsinta attityd gett målningen namnet Becirov. Kort och gott. Originalmålningen heter St Lukas målar jungfrun och gjordes av Guiseppe Antonio Petrini (1677-1759). Den renässanslika målarfurste som fått Becirovs ansiktsdrag ser nöjd ut med det han just skissat i bakgrunden och som man lätt kan gissa sig till. Handen skulle förstås inte vara med, men ger väl ändå miljökänsla åt denna taffliga digitalkamerabild. 

fredag 12 juli 2013

Vilks. Vilt eller lugnt. Vilks.

Vi gick runt i mina ungdomskvarter. Jöns Filsgatan. Hyregatan. Tegelgårdsgatan. Hamnade på den där fina hörnan man kunde se Lars Vilks målningar. Där inne stod en man jag visste inte var galleristen. Identifierade honom som Roger Sahlström. Han och jag hade ett artigt och vänligt samtal. Trots allt. Det gjorde mig glad. Dagen i Malmö återkommer jag till. Lars Vilks fina målningar återkommer jag till. Just nu är min kropp och min själ nersänkta i en sumpgröt. Vila är allt jag begär. Återkommer inom kort med en artikel om Vilks målningar och den malmöitiska centraleuropeiska sorgen.

Fredag, ännu en vecka knyts ihop

Foto: Astrid Nydahl
Varje dag förlorar sig i evigheten. Ingen kan leva med den insikten. Istället för att göra det finner man en livsstrategi som bortser ifrån det som ännu inte kommit och det som förlorats. Inte en enda dag framåt är det möjligt att tänka sig mer än som ren abstraktion. Inte en enda dag bakåt, utan att man sätter ord på vad den dagen innehöll av samtal, ögonkast, yrsel, välbefinnande, musik, litteratur, väderlek eller kanske rentav något som i väsentlig mening skilde den från andra dagar. Jag vaknar och tittar på väckarklockan och undrar vad som står på. Den ena sekunden avlöser den andra innan jag förstår och sträcker ut handen för att stänga klockan, men den elektroniska signalen har redan fått mig stressad. När jag stiger upp för att ta min insulinspruta sjunker jag ner i det som ska bli morgonens egen ritual, jag sätter sprutan i magen, jag dricker vatten till tabletten och kokar mitt ägg. Jag avslutade för många år sedan prenumerationer på morgontidningarna, och tar som alltid fram TLS istället. Där hejdas flödet av dagar i ett slags eftertanke. Är det för att jag inte lever i det land där den skrivs och trycks som jag reagerar så? Är det för att jag inte förmår uppfatta de subtilaste nyanser som jag läser med ett slags nyfikenhet och intresse? På resor runtom i världen har tanken slagit mig, att jag trivs allra bäst i länder där jag inte ens kan knäcka alfabetet, där bokstäverna på skyltar och i tidningar och tidskrifter tillhör ett annat alfabete. Där undkommer jag åsiktspaketens terror, där slipper jag också konsumismens ständiga flod av erbjudanden. Livsstilsindustrin når mig inte med sin kletiga intimitet. Jag kan sitta i en gränd med min anteckningsbok, på ett café eller en restaurang, sakta dricka av det jag beställt in, skriva lite, kanske krafsa ner en idé till något som ska bli av när jag återvänt hem, eller så tecknar jag av det jag ser: husfasader, en skjorta som hänger på tork på en balkong, tecknar och drömmer, bortom och utanför det språk som talas och skrivs och läses just där jag råkar befinna mig. Varje dag förlorar sig i evigheten. Jag anstränger mig för att orka leva med den insikten.


torsdag 11 juli 2013

Grooming, är det bekant?

The seven members of the Oxford child grooming gang who were found guilty (clockwise from top left): Kamar Jamil, Akhtar Dogar, Anjum Dogar, Assad Hussain, Mohammed Karrar, Bassam Karrar, and Zeeshan Ahmed.
Jag vet förstås inte hur andra människor föreställer sig de sexuella övergreppen på unga engelska flickor. Jag har en egen övertygelse om vad det i grund och botten handlar om. När jag talar om det betraktas jag som en människa som missförstått eller feltolkat. Men nu får jag en offentlig och synnerligen rejäl bekräftelse från maktens innersta rum i det engelska parlamentet:

"Home Affairs Committee - Second Report. Child sexual exploitation and the response to localised grooming."

Det är det sakliga namnet på läsningen. Vad innehåller den? Jo, handfasta och kusliga bevis på att muslimska gäng i Storbritannien faktiskt organiserat insamlar, fängslar och sexuellt förgriper sig på mycket unga engelska flickor. När de inte säljer flickorna till andra.

Är det här information man ska tiga om? Är det här information som "ökar rasismen" och "skärper motsättningarna i ett samhälle". Ja, det är det. Men varför skulle vi tiga om den? Verkligheten är aldrig vackrare än vi gör den. Den här verkligheten är motbjudande, fasansfull och uppfordrande. Om inte vi som är vuxna, ja kanske till och med åldrande, gör någonting åt den nu, hur ska den då se ut när våra barnbarn blir föräldrar? Många frågetecken, väldigt få svar. Men låt mig citera ur rapporten för att inskärpa allvaret:
"The awareness of this model of child sexual exploitation has increased significantly and before The Times article appeared in recent years. In November 2010, nine men were convicted of 70 offences against girls aged 12-18 including rape, false imprisonment, sexual assault, sexual activity with a child, perverting the course of justice, and aiding and abetting rape. Twenty-seven girls in total had come forward to say that they had been victims of the group and convictions were secured for offences against 15 of them. The prosecutions followed an undercover operation by Derbyshire Police, Operation Retriever. Derbyshire Police described the case as 'the most horrendous case of sexual exploitation they had ever faced' and said they were shocked at the scale of abuse." 
Gatestone Institute kallar detta för Rape Jihad. Läs och lär. Det går inte att blunda. Även om man intensivt skulle vilja, så går det inte att blunda.

I den friska vinden med hädelse i tankarna

Det krängde och gungade på Landön idag. En frisk vind i ryggen under hela frukosttimmen. Ute till havs låg ett fraktfartyg för ankar och runt det seglade de mindre båtarna som i en berg- och dalbana.

Jag satt där ute och försökte rensa skallen från en helt privat diskussion om religions- och konstfrihet. Om inga tabun finns kvar, var befinner vi oss då? Jag hävdade förstås det sekulära samhällets totala ointresse i tabun som hänger samman med religionen. Varje troende människa får tro vad hon vill, det skulle jag aldrig ha några synpunkter på. Men hon kan varken av mig som privatperson eller av det sekulära samhället som kollektiv begära att hennes tro ska vara ett tabu jag inte får röra vid. Just det handlar diskussionen om.

Som alltid är det Lars Vilks namn som kommer upp. Det som förvånar mig är att den blide, nästan blygsamt tillbakahållne Vilks kan reta upp människor så. Hur skulle de hanterat bildstormarna, hur skulle de ha ha utstått det demokratiska genombrottet eller de (med-)borgerliga revolutionernas era? Kanske finner de sig bättre till rätta i de islamistiska revolutioner/statskupper som sveper bort varje form av medborgerlig frihet, jag vet uppriktigt sagt inte. Sekularitet och demokrati är begrepp som utesluter de religiösa ledarnas anspråk på makt. De får, som Svenska kyrkans folk, hålla sig till den egna församlingens inre liv och för övrigt agera moralpoliser och se till att den politiska korrektheten upprätthålls. Mer kan eller får de inte göra. I de flesta fall blir det bara skenfäktningar. Eller så blir det som när nya ärkebiskopen deltar i Pridefestivalens "kast med liten dildo". Spektakel och nöjesindustri.

Jag kan stå länge och njuta av det som växer på stenarna. Den tid jag tar mig är inte ens en blinkning i evigheten. Och jag vet att de tröstlösa, intill meningslöshet pågående diskussionerna kommer att fortsätta långt efter det att jag dött. Men när jag drar sista andetaget tror jag mig ändå vara rätt nöjd med att ha varit en så pass fri ande att jag aldrig åtlytt en religiös auktoritet eller dragit mig för att kritisera religionerna, de religiösa institutionerna eller talesmännen.

Tiga, förtiga, tiga ihjäl

”Att förtiga är början till att tiga ihjäl. Jag fortsätter att skriva för att inte höra tigandet omkring mig. Total brist på vänskap är svårare att bära än kroppslig undernäring. Diktare och konstnärer känner övergivenheten.”
Det Zenta Maurina säger är en konkret livskänsla för mig. Men förtigandet är en negativ sak för henne, eftersom hon känner sig isolerad i exil. Tigandet här och nu är inte ett självändamål, det är en läkningsprocess, bortom det mediala bruset. Tigandet fungerar som skyddsrum. På sin höjd ryms det där en cellosonat, Bachs. Och kaffet till läsningen. Att sedan skriva sig upp ur tigandet och ut ur skyddsrummet är en process styrd av nödvändighet och inre tvång. Att känna övergivenheten är bara ett dammkorn av betydelse jämfört med allt det andra.

onsdag 10 juli 2013

J.M.G. Le Clézio: Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten (Elisabeth Grate Bokförlag, övers. Ulla Bruncrona )

Med Nobelpriset i litteratur kunde J.M.G. Le Clézio finna många nya läsare, både här i Sverige och runtom i världen. Att hans gamla svenska förlag låtit hans författarskap ligga undangömt i många år har inte spelat så stor roll, eftersom Elisabeth Grate förlag tagit sig an uppgiften med stort allvar. Redan har de två mästerliga "Afrikanen" och "Allt är vind" utkommit hos henne, och så den tredje: "Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten" (sedan detta skrevs har fler titlar utkommit). Boken öppnar med en episk, fiktiv scen om hur människor i funktionella men enkla farkoster tar sig över de öppna haven på väg mot söderhavsöarna. De ankommer till ön som på deras eget språk heter Raga men som väl mest är känd som Pentecost i öriket Vanuatu (tidigare Nya Hebriderna). Denna fiktion övergår sedan i en text som ligger nära reportaget i ton och infallsvinkel. Det Le Clézio berättar om är en plats som finns i många myter, men också en plats så präglad av kolonialismens grymheter att stränderna inte längre är bebodda.

Idag anser man det säkerställt att så många som 100 000 människor kidnappades i det som kallades blackbirding och fördes bort som slavar under andra hälften av 1800-talet: "Åderlåtningen är kännbar än idag, hundra år senare. Ångesten som vilar över stränderna, de isolerade byarna som klänger sig fast vid bergsbranterna, talar fortfarande om den olyckliga tid då varje segel vid horisonten fyllde befolkningen med skräck."

Le Clézio har med "Raga" skrivit en bok som hela tiden pendlar mellan antropologi och fiktion. Han möter människor, samtalar med dem, reflekterar över sin egen roll som besökare. Han visar också konkret hur enskilda individer medvetet formar öns framtid (starkast i det avseendet är samtalen med Charlotte Wèi, pionjären bakom kvinnoföreningen och införandet av de traditionella mattorna av skruvpalmsfiber som lokal valuta!).

Intressantast blir Le Clézio när han reflekterar över hur globaliseringen i kolonialismens arv bryter ner varje form av särart: "Finns det en hemlighet kvar är det i själen, i den långa följd av begär, sagor, masker och sånger som blandas med tiden…" säger han och tillfogar senare om själva resandet som denna globaliseringsyttring: "Kanske borde man aldrig resa av andra skäl än för att bli medveten om sin egen begränsning."

I resandets spår invaderas dessa öar i oceanen till ett paradis för "den brokiga hopen (…) kolonisatörer, turister och pedofiler".

Det var, säger Le Clézio, stormakterna som stötte samman på denna scen; fransmän, engelsmän, australier, holländare, tyskar, amerikaner och japaner.

Trots den långa tid som gått sedan dessa koloniala slag utkämpades kan man konstatera att många av dessa öar fortfarande lever under ett slags kolonialt förmyndarskap. En "omåttlig turism" vilar som en tung börda över dessa öar som också plågas av arbetslöshet och illa fungerande ekonomier.

Det är allt annat än munter läsning. Le Clézio hjälper oss att se hur "paradiset" är beskaffat.



Tomas Venclova: Former av hopp


Tomas Venclova: Former av hopp. Essäer 1976-2001/ Tomas Venclova och Czeslaw Milosz: Samtal om Vilnius. En brevessä (Ariel/ellerströms 2001, översättningar av Loreta Burnyté, Anna Harrison, Mikael Nydahl och Rikard Wennerholm).

I denna dubbelvolym för vi återstifta bekantskap med nobelpristagaren Czeslaw Milosz: hans samtalspartner, och författare av de resterande texterna i boken, Tomas Venclova, är också han bördig från Vilnius och en av regionens främste representanter för ett humanistiskt och frihetligt arv. Förlaget säger att dialogen och texterna är ”de östeuropeiska författarnas svar på den totalitära utmaningen.”

Tomas Venclova föddes 1937 i Vilnius, fick sin utbildning vid stadens universitet och förlorade sitt sovjetiska medborgarskap 1977. Han bosatte sig i USA och blev 1985 filosofie doktor vid Yale University. Hans ämnen var slaviska språk och litteratur.

Under 2000-talet har han utgivit böcker både i Ryssland och Litauen.

I Former av hopp pendlar texterna mellan litteratur och politik och allt som förenar och/eller skiljer dem åt. Av självklara skäl handlar det mycket om judehatet (det som kallas antisemitism):

”Hur som helst var Litauen under sina bästa epoker ett land där judarna upplevde rättvisa och omsorg (…) Hårt blev också straffet för den kristne som inte kom till undsättning när en jude ropade på hjälp (…) Trots det långa umgänget mellan lituaer och judar levde de praktiskt taget i två separata världar. Vi lituaer visste ganska mycket om polsk litteratur, en del om tysk och rysk, men om den judiska kulturen som tog form inför våra ögon i vårt land hade vi ingen aning. Religion, språk, alfabet, traditioner reste för stora hinder. Det judiska samhället betraktades som ett exotiskt inslag som inte hade några själsliga band med oss.”

Är detta förklaringen till att så många judar mördades i Lituaen? Veclova igen:

”Vår synd tynger medvetandet hos hela folket och varje individ. Att lägga skulden på andra folkgrupper är omoraliskt. Sina egna skulder kan de reda ut själva. Våra skulder måste vi reda ut och sörja över. Strikt talat är det detta som är innebörden med att tillhöra en nation.”
Och på detta enkla, grundläggande sätt säger han att hans eget land och folk, inte tyskarna och nazisterna, är skyldigt. Förintelsen hade sina underavdelningar. Litauen var en av dem. Där inväntade man inte tyskarna utan slog gladeligen ihjäl så många judar man hann innan de kom. Hade detta något med partidiktaturen att göra? Ja, säger Venclova, Litauen styrdes av flockinstinkten. Det är alltid kollektivet – flocken – som är den politisk-ideologiska grunden för ett samhälle där kommunistpartiet styr.

Låt oss betänka det. Fördrivningar, tortyr, vardagsförtryck, brist på yttrandefrihet, pogromer – det kunde skrivas in i den sovjetiska epok som Litauen tvingades in i. Varje totalitär stat skapar sitt förtryck. Ofta ser det likadant ut, oavsett om fanorna är röda, svarta eller gröna.

***

Denna text ingår i ett längre block om litteratur bakom muren i min bok Kulturen vid stupet. Hos Bernur kan du läsa om boken. Jag säljer den nu i sommartorkan för en enkelt devalverad hundralapp. Är du intresserad så skicka mig ett mail till thomas.nydahl@gmail.com


***

Jag tror bestämt att dagen också är mogen för detta stycke av Schubert:







tisdag 9 juli 2013

Tankar på hemmaplan inför havsfri onsdag

Av praktiska skäl kan jag inte äta min frukost ute vid den skånska skärgården imorgon, onsdag. Lite besviken mellan olika cykelturer kommer jag därför att under dagen ägna mig åt läsandets konst. Nu bara några iakttagelser.
När jag skriver om de nationalistiska propagandasidorna Avpixlat & Co får jag höra att jag skriver till fördel för "landsförrädare". Just vid den sortens språk går min gräns. Den som kallar andra människor det har överträtt gränsen för när det vore möjligt att diskutera. Den som i politiska sakfrågor och i sociala, religiösa och kulturella sammanhang angriper individer, rörelser och regeringar för det de står för - den människan diskuterar jag gärna med. I skrift och i blogg. Men den politiska pöbel som befolkar nätet med sitt rännstensspråk har jag inget att diskutera med. Jag vet att det språket har sin motsvarighet i det verkliga livets knogjärn. Ett knogjärn och en text kan aldrig mötas på lika villkor. Inte i Syrien, inte i Egypten, inte i Birmingham eller Malmö. Ingenstans. Att avvisa Avpixlat-ideologin är inte ett bejakande av Aftonbladet eller andra svenska rikstidningar. Det är att markera att ribborna måste läggas på helt andra nivåer än rännstenens. Om jag nöjde mig med Avpixlat som "oppositionell" journalistisk kunde jag lika gärna ha stannat på Kvällsposten. Deras forna insändarsida, befolkad av "arg skattebetalare" och likasinnade, är med mycket små marginaler jämförbar med Avpixlats texter.

När jag hävdar konstnärens frihet att häda så gör jag inte det för att tillfredställa några nätredaktörer eller några politiska partier. Jag gör det av ren självbevarelsedrift. Jag hävdar också vikten av att stå upp för demokratiska idéer, som yttrande- och tryckfrihet. När människor säger att vi redan lever i en diktatur avstår jag också diskussion. Varför skulle vi försvara sådana friheter om de inte längre finns? Jag vill inte bidra till det politiska illusionsmakeri som redan är så utbrett. Jag vill istället värna den demokratiska traditionen. Och det vill jag inte trots, utan just därför att jag så djupt misstror den politiska klassen

Almedalsspektaktlet har vi lämnat bakom oss. Men det tycks finnas ett behov av rötmånadspolitik varje dag hela sommaren. Låt det ske. Men låt mig slippa det.




Också i lätt dimma och kylig vind

Vid Landön denna förmiddag. Samma plats, samma fikakorg. Men dimma och en kylig vind mot de bara armarna. Satt och funderade på hur politiskt skådespel kan hålla oss som fångar i ideologiska celler, där vi fäktar och gastar utan att det har minsta betydelse för någon annan än oss själva.

När jag idag läser Thomas Millroth i Sydsvenskan ser jag en sådan fängelsecell:
"Konst är inte bara yta, det är idéer och sammanhang. Därför kan också bilder ockuperas av andra betydelser än konstnären tänkt sig. Så verkar det redan ha gått med åtminstone ett av de visade verken. En surmulen skäggig rondellhund sitter bredvid Carl Larssons lilla oklädda blonda flicka i hennes rum. En känd och älskad målning, som på detta vis sprättas upp. Men varje annan läsning pulvriseras, när bilden tolkas som en skildring av profeten som pedofil. Konst förvandlas till propaganda. Det var nog inte avsikten, men det visar hur Vilks genom samröret med Sion och likasinnade har tappat kontrollen över rondellhunden."
Det han skriver är inte sant. Vilks är den enda människa som i ordets mening har kontroll. Det är hans målningar, det är hans utställning. Vad andra gör är en helt annan sak. Jag misstänker att Millroth vet detta, men att han blir så illa berörd att han ger Vilks det yttersta ansvaret för vad andra skriver, säger och gör. Det är en attityd som det mentala fängelset fostrar. Om Millroth steg ut ur det skulle han se att ingen kan göra något åt Avpixlatgänget, Dispatchgänget eller andra Sverigedemokratiska gäng. De finns där som kött och blod och verklighet i vårt post-folkhemska land. Jag delar där erfarenhet eftersom min utgivning av boken Black Country i fjol fick människor att jubla trots att jag inte kan sägas tillhöra deras "gäng" - vilket också skänkte mig stämplar som "högerextrem". Boken kan jag ta ansvar för. Men jag kan inte ta ansvar för vad jubelkören tänker, säger eller skriver. Det är deras fulla rätt att använda boken för att hämta argument till sin egen världsbild. Jag vet ju vem jag själv är och jag behöver varken be om ursäkt eller ta tillbaka något av det jag skrivit. Lika lite ska Lars Vilks be om ursäkt för de verk han till fullo kontrollerar och "står för" (fånigt uttryck, men jag kommer inte på något annat just nu).

Det må vara dimma därute. Men lika vackert som alltid. Jag vilade bakom rosenbuskarna, långt från politikens allt mer modbjudande värld. Jag kände mig som en fri människa där ute.
 
Som exempel på hur Aftonbladet definierar en dissident vill jag rekommendera er att läsa denna post hos Snaphanen. Där ges ett ypperligt exempel på hur också orden förlorar sin mening i de politiska och ideologiska fängelsecellerna. Den ofria människan låter sig möjligen luras. Men ingen annan. Snaphanen visar hur det konkret ser ut när en fast anställd journalist på en nations mest pk-anpassade morgontidning förvandlas till "dissident". Man vet inte om man ska skratta eller bara stänga av datorn.



Nelly Sachs. Diktargärning i exil, i skuggan av nazismens dödsmaskin

Hon är för all framtid bestämd att förknippas med det judiska ödet. Men också med det nobelpris som bekräftade att hon skrev i en rik, poetisk tradition. Hennes exil i Sverige har kanske betytt mer för oss än vi tänker på, eftersom hon kom att upptas i en krets av diktare och kritiker som var avgörande för den epoken i svenskt litteraturliv. Nelly Sachs, späd och spröd som en fågel, med en röst som ekar profetiskt från judiska miljöer som dessvärre också måste införliva massdöden och skorstenarna i nazismens dödsfabriker, talar ännu till oss. Hon fick några av de bästa uttolkarna (som blev hennes vänner) bland svenska poeter som Johannes Edfelt, Gunnar Ekelöf,Olov Hartman, Ilmar Laaban, Ragnar Thoursie och många andra. Kritikern Bengt Holmqvist och hans hustru Margaretha blev dessutom hennes familj, och det är Margaretha Holmqvist som stod för översättningen av den nya volym dikter och prosa som utges av Ersatz förlag. Allt detta skedde under hösten 2010 som en ”iscensatt utställning” vid Judiska Teatern i Stockholm, där Flykt och förvandling visades. Teatern hade också producerat ett utmärkt studiematerial som tusentals högstadie- och gymnasie-elever fick ta del av, ett material som reflekterade kring språk, identitet och exil. Och vid sidan av dessa två volymer, diktsamlingen och studiematerialet utgavs en överdådigt rikt bildbiografi, skriven av författaren Aris Fioretos, mer än 300 sidor tjock bok i stort format som i ord och bild berättar om Nelly Sachs, hennes gärning och tiden hon levde och verkade i.
 
Nelly Sachs föddes i december 1891 i en tysk-judisk, assimilerad familj. I maj 1940 lyckades hon fly till Sverige, och i den ytterst lilla lägenheten bodde hon tillsammans med sin mamma (som avled 80 år gammal i februari 1950) fram till sin död ganska exakt 30 år senare, i maj 1970. Hennes eget rum i den lilla lägenheten var på endast 4 kvadratmeter, där hon sov, åt och arbetade. Hon kallade rummet för sin ”kajuta”. Nobelpriset, som delades med den israeliska författaren Shmuel Agnon, fick hon 1966.

Exilen, detta märkvärdiga och obegripliga tillstånd som kan få vissa att tystna och gå under, kunde för Nelly Sachs del innebära skapande, skrivande. Men när man har sagt det får man inte glömma att hon också i viss mening gick under. Hennes paranoia blev allt större och under långa perioder vårdades hon på psykiatrisk klinik, övertygad om att nazisterna jagade henne och att de tog sig in i hennes hem genom väggkontakterna. Hon skrev: ”Mitt huvud är sjukt.” Aris Fioretos berättar att: 
”dygnen blev oroligare, sömnlösheten tilltog. Samtidigt som det nattliga skrivandet öppnade slussarna, blev det allt svårare att upprätthålla gränserna mellan intimsfär och omvärld. Sachs kände sig belägrad.”
1960 föll hon, och från Beckomberga psykiatriska sjukhus skriver hon: ”Bön: om att inte mera falla så långt bort från sanningen”. Lägenheten blev en plats hon inte ville återvända till, 41 kvadratmeter med utsikt över Mälaren men ”en så stor skräck för mig att jag inte längre kan stanna kvar där.” Hon vittnar om att hon får elektriska stötar från vattenkranen. Hon berättar att någon startat en verkstad för ”unga, antagligen arbetslösa människor” ovanför henne, och till Ilse Pergament skriver hon:
”Min våning var telegrafcentrumet med morsesignaler och alla finesser. Jag har lovat att tiga om det, och kommer också att göra det.”
Nu var hon omringad av en nazistisk kommandocentral. Kunde exilen bli värre? Hur skulle hon kunna fortsätta att dikta? I en gripande brevväxling med Paul Celan (se Anders Olsson (red): Bokstäverna jag färdas i) skriver hon:
 ”Käre Paul Celan (…) Jag står på knä utanför tröskeln, i stoft och tårar – men hemligheten når mig genom springorna i porten, som leder dit genom förklädnadsakten, den första skapelseakten (…) Måtte alla Era andetag förbli så välsignade, att de inbegriper världens andliga anlete.” Detta var i september 1959 hon skrev. Året därpå meddelar hon Celan att ”en nazistisk spiritistliga förföljer mig så förskräckligt raffinerat med radiotelegraf, de vet allt,var jag än sätter foten. Försökte med nervgas när jag reste.”
Kan man läsa Nelly Sachs utan att ha med dessa förhållanden i medvetandet? Jag tror inte det. Man måste se hur psyket krackelerar och hur hennes värld så småningom blev till en pendelrörelse mellan klarhet och skenvärld, hur dårskapen och paranoian bröt ner henne, samtidigt som hon fattade pennan och skapade sina karaktäristiska texter. I ett tacktal vid en prisceremoni i Meersburg säger hon:
”Fem dagar levde jag utan ord. De hade flytt i skräck, kanske till fiskarna – mina lemmar stod i skräckens salt – tiden rann undan. Rösten flydde, eftersom den inte längre hade något svar och att tala var förbjudet.” Hon avslutade sitt tal med läsa en dikt, vars slutord lyder: ”Med läppar mot bönens sten/kysser jag livslång död, /tills det sjungande fröet av guld/ spränger skilsmässans klippa.”
Samma år skriver hon en prosatext där det bland annat handlar om skrivprocessen:
”Den inre process där mitt språk kommer till kan jag inte förklara. Jag kan bara säga att jag mer och mer försöker förandliga nuet. Att göra det genomskinligt (…) Min lyrik? – den kommer till då och då. Om nätterna kom den när jag vårdade min mor. När jag hade något ärende i köket. Plötsligt var den där. Att skriva en dikt är som att andas.” En av hennes dikter säger oss hur svåra perioderna kunde vara: ”DÅ DEN STORA skräcken kom/ blev jag stum - /Fisk med dödssidan/ vänd uppåt/simblåsans luft gäldade den kämpande andedräkten.”
Vi möter en diktare som både i poesi och prosa slåss för själva livet, andningen och meningen. Det är texter som ingen kan lämnas oberörd av. Nelly Sachs lyckades fly nazismen och den runt hörnet väntade transporten till koncentrationsläger, men det är som om både nazismen och det dödbringande steg fram i exilen, som ett långvarigt tillstånd av hot och förintelse.
 
Att vi nu på förnämligast tänkbara sätt påminns om hennes diktargärning, och om hennes liv, är något vi endast ödmjukt kan tacka för. De tre nyutkomna volymerna kan vara startpunkten för fortsatt läsning.

 
Litteratur. Utgivet i samband med utställningen är:
Aris Fioretos: Flykt och förvandling. Nelly Sachs, författare Berlin/Stockholm (Ersatz)
Nelly Sachs: Den store anonyme. Dikter och prosa i översättning av Margaretha Holmqvist (Ersatz)
Ester Roxberg (red): Hemland på armen (Judiska teatern i Stockholm).
Dessutom har jag läst:
Nelly Sachs: Flykt och förvandling, ett dikturval redigerat av Erwin Leiser, med inledning av Johannes Edfelt (FiB:s lyrikklubb 1956)
Anders Olsson (red): Bokstäverna jag färdas i. En antologi om Nelly Sachs (Themis 2001)


måndag 8 juli 2013

Från frihetsdröm till inbördeskrig

Morsi, Mubarak? Nej, Clausewitz.
Det har visserligen sett dystert ut ett bra tag nu, men de senaste veckornas dramatiska utveckling i Egypten gör att vi med viss säkerhet ändå kan konstatera att det dystra gått över i det katastrofala. Allt fler kännare av Egypten hävdar att inbördeskriget egentligen är ett faktum. En talesman för Muslimska Brödraskapet menade att militären vill återställa lugnet innan ramadan inleds, men försäkrade att de skulle fortsätta kämpa för "sin president" om än tusentals bröder mördades av militären. Samtidigt dök det upp filmsekvenser som sades visa att medlemmar av brödraskapet angrep militären med vapen vid den morgonbön då till och med spädbarn skulle ha dödats (varför tar man med sig spädbarn till en demonstration förklädd till bönestund?) - och därmed skulle också spiralen ha gått ytterligare några varv mot inbördeskrig.  Nå, om inte annat kan vi lära av Syrien hur lätt det är att starta ett inbördeskrig - och hur svårt, kanske omöjligt, det är att avsluta det. Libanon lärde oss den läxan, och även om det varit "fred" en längre tid där vet vi att frontlinjerna fortfarande är levande i människors hjärtan. Det behövs inga stora gnistor för att öppna avgrunden igen. Syriens katastrof är pågående. Den egyptiska, som hade några vackra stunder av hoppfullhet, har just inletts i detta högre stadium. Kriget kan, med en parafras på Carl von Clausewitz tes, sägas vara fred med andra medel. Kriget tydliggör de verkliga motsättningarna i samhället. Och de är i arabvärlden just nu sekularitet kontra religion, statsapparat kontra moské, frihet kontra shariastyre. Egypten är viktigt för oss alla. Egypten är själva brytpunkten i den ordning där västvärlden och arabvärlden möts - nej, inte i förståelse men i en överenskommelse om vad som kan te sig minst illa. Egypten var också den arabnation där man kunde välja sin väg, med eller utan slöja, med eller utan religionen, utan att stenas eller skändas. En sekulär kultur - med stor litteratur, konst och musik - hade sedan länge sin självklara plats i samhället, samtidigt som Mubaraks styre gjorde allt för att korrumption och säkerhetspolitiska övergrepp på individer skulle undergräva denna ordning (vilket förstås blev både Mubaraks och hans nomenklaturas fall). Brödraskapet kunde tillsammans med salafisterna låta sig röstas till makten. Där kom smärtpunkten för den militära och teknokratiska eliten. Klämda mellan inbördeskrigets Syrien och den annalkande katastrofen i Egypten finns både staten Israel och de ännu så länge statslösa palestinierna. Man får väl säga som de muntra samtidsclownerna när man närmar sig det riktiga mörkret: det är spännande tider vi lever i.