måndag 8 juli 2013

Sammanhangsfunderingar.

Foto: Anders Johansson
Lite omtumlad av några händelser i centrum denna eftermiddag. Efter besök hos min frisör - han som alltid klipper mitt hår och rakar mitt skägg och som jag kan diskutera utvecklingen i arabvärlden med (han är själv syrier) - gick jag med A. upp till gågatan för att ta en kopp kaffe. Utanför Trefaldighetskyrkan står en trasig man vi aldrig sett förr. Han är mycket smutsig och i vänster hand har han ett antal halvfyllda kassar. Han lutar sig mot två kryckor och höger ben håller han upp från marken. Foten är bandagerad och det droppar gult var från den.

När vi återvänder tre kvart senare står han kvar. Jag bestämmer mig för att ringa efter hjälp. Får låna en telefon och ringer 112. De kopplar mig till en sjuksköterska som insisterar på att jag ska tala med mannen (som jag i det skedet fortfarande tar för kvinna). Jag gör så. Han svarar på brittisk engelska. Han vill inte ha någon hjälp, och han står så där för att han "gör något". Foten, säger han, har sett ut så i femton år och det kan han inte göra något åt. Eftersom han avböjer läkarhjälp får jag ingen ambulans att komma dit (körsträckan är så kort att det hade tagit dem 3 minuter). De uppmanar mig att ringa polisen direkt och be dem skicka en patrull. Det gör jag. Långt samtal, många frågor. Polisen säger: "Jag hade helst velat skicka en patrull, men jag måste först tala med mitt befäl och tror mig veta vad hans svar blir". Mycket riktigt. De kommer inte. De kan inget göra.

Jag får en klapp på axeln. Men ingen hjälp. Enda alternativet hade varit att ta mannen med hem på bussen och själv lägga om hans fot. Det har jag varken psykisk eller fysisk kraft att göra. Och jag vet ju inte ens om han velat det. Men jag blev lite tagen och bedrövad av detta och det kommer att dröja innan hans gestalt försvinner från näthinnan. Hur långt är vi andra från det yttersta förfallet? När är det min tur att stå där, hjälplös och utan förstånd? Och viktigast av allt: finns det någon sammanhangskraft kvar i ett samhälle som vårt, eller är varje individ och varje sammanhang separerat från allt och alla andra?


Lundakasse varnar mot rasism

Foto: Anders Johansson
"Rasism skadar allvarligt dig själv och personer i din omgivning" Så lyder sommarens varning till alla som inte redan förstått hur man ska vara funtad för att betraktas som en riktig människa i det nya riket. Nyheten - eller ska vi kalla den gammalheten? - presenteras i nattens Sydsvenskan, tidningen som alltid har en vägvisare att erbjuda.

Vill du veta mer? Läs:
"Antirassekassen – så är namnet på den tygkasse med antirasistiskt tryck som snart börjar säljas i Lund. Fem gymnasieungdomar ligger bakom och idén till kassen har de utvecklat under praktiktiden som sommarlovsentreprenörer.
På den sista tiden har det spridits en mer vardaglig rasism. Det har blivit okej att vara rasist, men inte kalla sig det. Rasismen har smugit sig in överallt. Vi vill att antirasismen ska komma in på ett lika subtilt sätt, säger Eira Jenssen, en av de fem.
Tre olika tryck har tagits fram. Förutom varningstexten, som ska påminna om den varning som finns på cigarettförpackningarna, finns ett tryck med texten "Riv Reva" samt ett än så länge hemligt motiv. 225 kassar har beställts och de närmaste dagarna ska försäljningen starta. Idén till kassen växte fram successivt. De fem gruppmedlemmarnas politiska åsikter går från vänster till borgerligt, men antirasismen förenar. – Och vi visste att vi hade en målgrupp i Lund, säger Elsa Bergendal."
Precis så ser den nya politiska korrektheten ut i vårt arma land. Man ska "subtilt" vänja sig vid ett politiskt klimat där duktiga och medelklasspräktiga kvinnor och män - fostrade av socialmoderaterna och deras anhängare mitt i hönstret - berättar för oss alla, oavsett om vi är män, kvinnor eller tvåtrekönade, vad som är rätt och vad som är fel. I Lund går det säkert hem. Där finns den skånska ängsligheten samlad. Men i resten av Skåne och Sverige? Jag vet inte, men tror mig tillhöra den förskräckande minoritet som lärt sig läsa mellan raderna.

När jag läser Sydis på nätet påminns jag om varför vi här hemma avslutade ett tidigare livslångt abonnemang för alltid. Tidningen och den ideologi den sprider och förespråkar är själva motsatsen till friheten. Det jag möter nu är vad man skulle kunna kalla för ett ideologiskt fängelse. Galler och tilltäppta trutar. Outhärdigt och motbjudande.



söndag 7 juli 2013

Smaken av oceanerna - ett återbesök

Den 6 juni 1983 öppnade jag för första gången Marianne Sandels antologi Smaken av oceanerna. Ingen bok har sedan dess varit en så frekvent följeslagare som den, ingen bok har krävt så många provisoriska reparationer som den. Med alla sina fingeravtryck, kaffe- och rödvinsfläckar vittnar den om lyckligare dagar. Också den fula tejpningen av bokryggen fyller mig med ett slags levandets ömhet.

Jag har haft den med på otaliga resor i världen, inte minst de lusofona, den har skänkt mig tröst och glädje, den har tvättat mina ögon och svalkat min kind. Kort sagt är det en självklar samling portugisisk poesi. Genom den kan man lära känna (nästan) alla de - levande eller döda - poeter som landet delar med sig av. Sedan dess har det kommit ut ett stort antal separata volymer, inte minst genom Sandels idoga översättningsarbete.

Som ett enda litet smakprov vill jag visa er en passage ur Jorge de Senas poesi. Jag gör det inte minst för att hans korta rader under årens lopp fungerat som ett slags kompass för mig. Idag är det dags att ta fram dem igen.


JORGE DE SENA
ur På Kreta med Minotaurus

Jag är mitt eget hemland. Det hemland
jag skriver om är det språk jag föddes i
av generationers slump. Och hemlandet för mitt skapande
och levebröd
är det raseri jag känner över omänskligheten i denna värld
när jag nu inte tror på en annan



lördag 6 juli 2013

Kosova och Serbien träffar preliminär överenskommelse

Hashim Thaci i Bryssel tidigare i år. Foto från AP
Idag meddelar den albansk-amerikanska tidningen Illyria att Kosova och Serbien har träffat en preliminär överenskommelse om att normalisera sina förbindelser. Det skedde i fredags, vid ett möte mellan Serbiens premiärminister Ivica Dacic och Kosova premiärminister Hashim Thaci efter drygt ett halvt års ovissa förhandlingar. EU:s förhandlare Catherine Ashton säger om uppgörelsen att den visar prov på att ledarna för de båda nationerna bestämt sig för att göra upp med det förflutna och därmed närma sig resten av Europa.

I något som betecknas som en extraordinär förändring verkar uppgörelsen innebär ett erkännande av Kosovas regeringsmakt också över nationens norra delar som huvudsakligen befolkas av etniska serber. Men Dacic påminde om att man måste vänta med slutsatserna tills det serbiska toppskiktet bestämt sig för om de godkänner den preliminära överenskommelsen, vilket väntas ske inom de närmaste dagarna.

Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle hyllade vad han kallade "ett historiskt steg på vägen till goda grannrelationer och en europeisk framtid." Han menade att båda sidor har visat stort mod och han hyllade också Ashton för hennes medlarinsats.

Kosovas premiärminister Hashim Thaci sa att uppgörelsen kan bana väg för både Kosova och Serbien till medlemskap i EU och för Kosovas ambition att bli NATO-medlemsstat.

***

Det jag skrivit här är ett refererat av Illyrias text som kommer från nyhetsbyrån AP och deras medarbetare Jovana Gec och Dusan Stojanovic i Belgrad, Nebi Qena i Prishtina, Kosova samt Geir Moulson i Berlin och Raf Casert i Bryssel.

Jag har förvisso känt till att det varit ett avtal på gång, men vill understryka att jag förhåller mig avvaktande tills vi vet om den serbiska politiska ledningen skriver under. Är de kloka gör de förstås det. Om så blir fallet får vi bevittna två ärkefiender erkänna varandras legitimitet, och det vore ett mycket stort framsteg på det av etniska, religiösa och nationella motsättningar så sargade och plågade Balkan.

Vilks, vila, villfarelse

Här sitter jag invid en snart sjunken liten eka. Det är lördag. Det är vila i tystnaden för här vid Ekenabben består sällskapet bara av två danska män som ska fiska. Sirenerna från motorvägen når hit. Annars bara fågelsång, en ekorre som klättrar i träden runtom mig. Jag vet att Vilks vernissage började klockan tolv idag, men vi valde av avstå den och ska istället åka ner i veckan och verkligen titta på målningarna hans.
Aldrig denna sommar har väl himlen varit så blå som idag. Men när jag läser Kvällspostens egen ideologi-polis får jag sura uppstötningar. Det han skriver om Vilks är rent fysiskt motbjudande:
"Vilks utveckling är bara att beklaga. Han befinner sig nu vid vägs ände, ivrigt påhejad av islamfientliga krafter. Jag tror att det var ett misstag att de ledande institutionerna och gallerierna i Sverige inte gav Vilks sitt fulla stöd då han blev censurerad och sedan mordhotad. Om exempelvis Moderna Museet eller något tongivande galleri låtit ställa ut de religionskritiska men humoristiska teckningar som han gjorde till "Oh my God" så hade verkligheten sannolikt sett annorlunda ut. Det hade varit en hård markering mot islamistiska fanatiker: Med hot kommer ni ingenstans! Dessutom hade Vilks kanske sluppit hamna i knäet på SD och andra islamfientliga grupperingar. Men nu är det tyvärr för sent. Nu vandrar han i dödsskuggans dal omgiven av sina livvakter."
Om vi ska använda samma terminologi som Kvällsposten-polisen kan jag bara konstatera att han själv måste betraktas som "islamvänlig" vandrare på den ändlösa väg som ibland leder direkt till maktens boningar. Utan livvakter. I mina ögon vägleds han av villfarelser. Själv betraktar han säkert sina skriverier inte bara som högsta mode, utan säkert också som högsta moraliska och humanistiska ställningstagande i knäet på Nya Vänsterpartiet Social-Moderaterna.
Uppdatering: När klockan går mot sex kan vi konstatera att allt gick lugnt till på Vilks vernissage. Jag antar att anti-fascistiska brigaderna nu är sommarlediga för att sippa champagne i de strandnära villorna i Falsterbo och andra fina orter.
 

E.M. Cioran: Tears and Saints

I snart tre år har den här volymen, skriven av en ung E.M. Cioran, följt mig. Den enda för mig begripliga översättningen är alltså Tears and Saints. Cioran skrev den under den första, rumänska, författarfasen i sitt liv (den andra är alltså den då han börjar skriva på franska). Det var på 1937, den utkom i Bukarest, då han förvisso just lämnat Rumänien för Paris. Han beskrivs som en passionerad ung man som satt i timtal på biblioteket i hemstaden Sibiu. Boken blev en skandal, den ansågs vara “dekadent” och “anti-kristen blasfemi”. Man ska hålla i minnet att Cioran samma år utgav den bok som väl få ens fått läsa, eftersom den inte anses möjlig/lämplig att översätta; Schimbarea la Fata a Romaniei (Rumäniens omgestaltning). Den boken är inskriven i ett tydligt politiskt sammanhang och betraktas väl än idag som ett exempel på den unge Ciorans flirt med fascismen. En politisk utopi beskrivs som det återfödda Rumänen som skulle kunna förvandlas från elände till “en storslagen kultur”. Nå, den boken har jag alltså inte läst. Men jag kan konstatera att Tears and Saints är så långt ifrån den utopiska och politiska utgångspunkten som man kan komma.

Utan att peta i de engelska översättningarna (gjorda av Ilinca Zarifopol-Johnston som också skrev den fina ofullbordade biografin över honom, den som maken utgav med hennes egen dagbok över möten och samtal med Cioran, Searching for Cioran), vill jag visa er några små utdrag:

Only the brothel or an angel´s tear can free us temporarily from the terror of death.

*

Voluntary hunger is a road to heaven; hunger from poverty, a crime of the earth.

*

I know no other music than that of tears. Born out of the loss of paradise, music gives birth to the symbols of this loss: tears.

*

Becoming is nothing more than a cosmic sigh. We are the wounds of nature, and God is doubting Thomas.

*

Philosophers are cold-blooded. There is no heat except near God. That´s why the Siberia of our souls clamors for saints.

*

I wonder who has wept our stars?

*

Angels speak only to musical ears.

*

It is harder to forget saintly women, for they seduce us with their divine and melancholy beauty.

*

The last stop towards nihilism is the disappearance into divinity.

*

Without their madness, saints would merely be Christians.

*

Every revolt is directed against Creation.

fredag 5 juli 2013

Mikael Jalving intervjuar Lars Vilks. Kunst er ikke en trussel mod magten i samfundet, men handler om, hvem der skal have magten i kunstverdenen, mener Lars Vilks, som åbner en ny udstilling i Malmø i morgen

Lars Vilks. Foto: Thomas Nydahl
Nedanstående text är hämtad ur Jyllands-Posten (ej på nätet, tack till S. ) och bör läsas, att den är på danska bör ej utgöra ett hinder eftersom en text som denna inte kommer att bli läsbar i DN eller SDS. Lars Vilks svar är markerade i för tillfället lämpligt grön färg.

***
Han ser tilforladelig ud og taler et melodisk skånsk uden skarpe vokaler. Men den svenske tegner og installationskunstner Lars Vilks kan provokere muslimer og venstreorienterede med et enkelt pennestrøg. Siden han i 2007 tegnede den sagnomspundne hærfører Muhammed som hund i en rundkørsel - som en kommentar til en lokal dille med at bygge hunde af halm og træ og placere dem i rundkørsler, har han måttet leve under politibeskyttelse. Men Lars Vilks tegner og maler videre og er aktuel med en udstilling af nye værker på galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmø, som byens socialdemokratiske borgmester på forhånd har advaret imod.
For nylig besøgte Lars Vilks København til et debatarrangement med bl. a. gobelinkunstneren Bjørn Nørgård og kunstkritiker Lisbeth Bonde. Her fremførte han det synspunkt, at kunst er opfundet i den vestlige verden. Sagen er bare, mener Lars Vilks, at vi vesterlændinge ikke tør sige det. I stedet er kunstindustrien og museumsverdenen slået ind på den politisk korrekte opfattelse, at alle kulturer har hver sin form for kunst, og at de nærmest kan være lige gode.

Lars Vilks, alle de der masker og voodoo-dukker, som vestlige turister slæber med hjem fra Afrika og Fjernøsten, er de slet ikke kunst?

»Jo, det er kunst, fordi kunstverdenen siger, det er kunst. Men dét skete først i 1900-tallets begyndelse, da kunstnere som Picasso eller Nolde interesserede sig for, hvad der kom til at hedde "primitiv kunst". Udtrykket er naturligvis forbudt i alle alvorlige sammenhænge nu. Men det er ikke kunst i sit oprindelige miljø, det er bare noget, vi kalder kunst. Vores kunsthistorie har skabt det antropologiske kunstbegreb, som hævder, at kunst opstår spontant i alle kulturer, og af politisk korrekte grunde er det nødvendigt at abonnere på dette synspunkt.« 

Hvad sker der da, hvis man ikke gør det?

»Man bliver marginaliseret. Samtidig er det sådan, at alle lande producerer samtidskunst. Det kan man f. eks. se på dette års kunstbiennale i Venedig, hvor man til trods for kritik holder fast i de nationale pavilloner. Prisen til den bedste pavillon gik i år til Angola. Samtidskunst fra ikke vestlige lande har naturligvis intet med disse landes kulturelle baggrund at gøre. Det moderne kunstbegreb er blevet eksporteret, og ikke vestlige kunstnere er uddannet i Europa eller USA for at kunne producere korrekt samtidskunst.« 

Hvilke interesser og værdier ligger bag fiktionen om, at alle kulturer har deres egen kunst?

»Den mest almindelige teori om kunst blev skabt med romantikken og modernismen og udgik fra den forestilling, at kunst er noget naturgivent med geniernes højdepunkter. Senere med postmodernismen fik ideen om kunst som en social konstruktion vind i sejlene, og dermed blev definitionen på kunst forenklet til, hvad de kunstneriske institutioner kalder kunst, altså det institutionelle kunstbegreb. Denne forenkling blev imidlertid problematisk, da vi trådte ind i den multikulturelle æra i 1990' erne. Da blev man nødt til af politisk korrekte grunde at vende tilbage til den gamle teori om, at alle kulturer har deres egen kunst, mens man beholdt det institutionelle kunstbegreb ved siden af. Det er man fortsat nødt til at have for at kunne legitimere, hvad der i dag kan udnævnes til kunst.« 

Du er kritisk over for disse kunstbegreber og har sagt, at kunst er tabu - er det din definition på kunst?

»Moderne kunstteori bygger på to teorier, der modsiger hinanden. At diskutere det er i praksis tabuiseret. Hvis man bare er en smule kritisk, regnes man for politisk ukorrekt. Jeg opererer ikke med et bestemt kunstbegreb, men er interesseret i et begreb, der kan beskrive, hvad kunst er. I mine øjne er kunst ikke en trussel mod magten i samfundet, den kommer meget sjældent udenfor gallerierne. Kunst handler om, hvem der skal have magten i kunstverdenen«.

Barnen och glädjen

Eftermiddagen har jag ägnat mitt barnbarn Alma-Lee som fyller nio år idag. Med prunkande grönska, doftande blommor i den vilt välvuxna trädgården, och med många glada barnröster kunde hon stolt ta emot kusiner, mostrar, kompisar, mormor och morfar (just det, jag!) och andra till ett längre kalas. Jag fick henne att för ett ögonblick posera framför vulkan-tårtan som är tradition i familjen, innan hon rusade iväg igen. På presentbordet dominerade böckerna, men där fanns förstås också musik, smycken och annat som var både till nytta och nöje.

I mitt gamla hem i Sätaröd ägde kalaset rum, huset där nu en av mina döttrar bor med sina tre egna flickor Alma-Lee, Vera och Lykke. Så att besöka dem är också alltid lite som att komma hem. Allt är välbekant.

Med Hugos storasyster Ebba, också hon Amerikafarare i våras, satte sig Alma-Lee vid kalasbordet.
Lille Hugo var också med, och jag har inte träffat honom sedan han var med på Alström-konferensen i USA, och jag fick en varm kram med kindpuss av honom, och med händerna sökte han, som alltid över mitt ansikte och frågade om jag hade riktigt långt skägg nu igen. Han blev inte besviken över att det var alltför kort för att hamna i tomte-kategorin. En fin fredagseftermiddag är avverkad och jag kan med gott samvete lägga upp benen för vila över helgen.


Islamistiskt hot mot Kosova och Albanien

Stephen Schwartz
Jag läser en intressant artikel av Stephen Schwartz om hur wahhabiterna - extrema muslimer sponsrade av saudierna -  försöker etablera sig i Kosova och Albanien:
“Away from the eyes of the world, ideological Islamists pursue infiltration of the moderate Muslim communities in Kosova and Albania. But in nearly all cases, they continue to be rejected. Secular, avidly pro-American Kosova remains a major target. The northeast Kosova town of Podujeva, which has seen ongoing conflicts between traditional clerics and radicals, was shocked by gunfire at a mosque in March. Podujeva has been a focus of confrontation between fanatics and conventional Muslims since 2011, when the pro-Wahhabi chief Islamic clerical official in Kosova, Naim Ternava, dismissed Imam Idriz Bilalli, an outspoken critic of fundamentalist Islam, as chairman of the Podujeva council of the Kosova Islamic Community (known as BIK by its Albanian-language initials).”
Jag har tidigare skrivit här i bloggen om förbudet att bära slöja för flickor i Kosovas skolor, bland annat detta:
"I den lilla republiken Kosova är slöja förbjuden att bära i skolorna. Trots att befolkningsmajoriteten är muslimer har man där insett att slöjan är mer än ett stycke tyg. Den är en stark symbol som pekar bort mot den totalitära sharia-staten, och därför en söndrande faktor i en ung republik där muslimer, judar och ortodoxa eller katolska kristna ska leva tillsammans med ateister och sekulariserade människor, i ett litet men trotsigt hopp om att krigens tid är förbi för den här gången. Många européer tror att Kosova är en muslimsk republik. Så är inte fallet. Man skiljer där religionen från staten på allvar. Den sekulära tanken finns med i bygget av landet."
Skolflickor i Kosova. Foto från SIDA
 Schwartz skriver:
“Meanwhile, an official republic-wide ban, adopted in 2010, on wearing of headscarves (hijab) by girls in Kosova schools has furnished a fresh pretext for disruption by the lately-formed Kosova Islamist party “Join!” (Bashkohu!). This “movement” is directed by a radical agitator, Fuad Ramiqi, and aligned with the Muslim Brotherhood. Previously, the headscarf prohibition was effected locally and inconsistently. In 2009, for example, Arjeta Halimi, then 16, from the southeastern Kosova town of Viti, which has a mixed population of Albanian Muslims, Albanian Catholics, and Orthodox Christian Serbs, was excluded from her school building for wearing hijab. But she was offered the option of taking her examinations separately from other students.”
Under åren som gått har förstås detta sporrat aggressiva islamister, och så sent som i år har frågan akut kommit på agendan igen:
“In 2011, after an attempt to overturn the hijab law, the Kosova Assembly, the country’s national parliament, voted against the headscarf and against religious instruction in the public schools. Yet the controversy erupted again in January 2013 when Njomza Jashari, a high school student in the southern Kosova city of Ferizaj, was barred from attending classes with her head covered. In reportage by the English-language service of Al Jazeera, the Islamist television network based in Qatar, Njomza Jashari was depicted not merely in a headscarf, but wearing an Arab-style full-body covering, although her face was exposed. Such a costume is notably rare in Kosova.
Instead of studying at home, as Arjeta Halimi had done, Njomza Jashari was said to spend her time in a local mosque. School authorities agreed, as in the earlier instance, to allow Njomza Jashari to take her final examinations at the end of the year, when other students will be absent. According to Al Jazeera, her parents refused. Her mother, however, appeared on the Qatari network with her hair uncovered and no sign of so-called “Islamic dress.”
Liksom andra länder och folk hotas av den nya tidens totalitära ideologi, hotas också det albanska folket i två nationer av den. Huruvida de sekulära makthavarna ska kunna stå emot moskéernas fanatiker är en fråga som inte går att besvara.