.jpg) |
| Lars Vilks föreläser i Köpenhamn. Foto: Astrid Nydahl |
På lördag är det vernissage på Lars Vilks utställning Allvar är den enfaldiges sköld hos Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö. Med anledning av utställningen repriserar jag idag min artikel om och kring konstbegreppet hos Vilks och hans livslånga solitära skapande. Utställningen har flera dimensioner, men först och främst handlar det om den enskilde konstnärens möjlighet att ställa ut sitt verk.
Galleristen har visat prov på vanligt bondförnuft när han sagt att det för honom varken är kontroversiellt eller konstigt att ställa ut en konstnär som han länge varit intresserad av. Vilks frihet är som bekant starkt begränsad av ett antal konkreta, dödliga hot. Hans livsverk på Kullaberg står förvisso där som ett utropstecken. Men hans teckningar och måleri har varit förvisade till diverse hemsidor på nätet. Den fysiska offentligheten har därmed satt upp ett antal svåröverstigliga hinder för honom.
Att Lars Vilks därför nu har en separatutställningen i hjärtat av Malmös multikultimiljö ser jag som en seger för förnuft och rimlighet. Men tro för den skull inte att jag tar för givet att kören av högerextrema islamister och deras vänsterextrema allierade tystnar på lördag. Tvärtom finns det starka skäl misstänka att de både kommer att störa själva utställningen och vernissagepublikens frihet.
Se det således ytterst som ett prov på vad vår grundlagsstadgade yttrande- och tryckfrihet förmår mot de totalitära krafterna. Polisen intygar att det inte föreligger några konkreta hot.
Inför utställningen rekommenderar jag läsning både hos
Vilks själv och hos
den danska stödkommittén. Längst ner i denna bloggpost återfinns också min recension av en av Vilks böcker.
”Allt är en fördel.” Lars Vilks
Varje gång några av barndomens klasskamrater såg något de inte förstod
kom frasen ”Abstrakt landskap i blått”. Den titeln hade de sett på en av
pappas målningar och de tyckte att det var vansinnigt roligt. De
hånfullt elaka skratten minns jag fortfarande. Jag försökte försvara
pappas måleri men liksom mobbning kan ta sig många olika uttryck kan ren
obildning göra det. Pappa målade ju också vad man då och nu kallar
”föreställande”, landskap, porträtt och annat. Och mot slutet av sitt
liv förenade han det abstrakta med det konkreta. Under hela min uppväxt
blev jag immun mot argumentet ”det där är väl inte konst” och dess
tvilling ”det där hade väl ett barn kunnat göra”. Och som vuxen har jag
haft svårt för installationskonsten utan att för det skull påstå att vem
som helst hade kunnat göra den. Under det senaste årtiondet har
installationerna mer och mer kommit att bli happenings som varit lite
svåra att hantera som annat än tecken i tiden. Men jag är ju varken
bildkonstnär eller konstkritiker. Litteraturen är mitt område.
 |
| Lars Vilks på Kullaberg. Foto: Lennart R. |
En konstnär som väl blev internationellt omtalad för sina rondellhundar,
Lars Vilks, hade ju sedan många, många år ett grundmurat rykte som
envis byggherre. Jag har så länge byggena Nimis, Arx och Ladonien pågått
på Kullaberg beundrat detta stora och alltjämt pågående enmansprojekt.
För mig är Vilks en av de stora solitärerna, en man som frågar sitt eget
samvete om råd, och aldrig några politiska eller konstnärliga
organisationer eller konstaplar. Därtill beundrar jag hans förmåga att
binda samman det intellektuella med handgriplig skaparkraft. Har man
själv tummen mitt i handen men ibland ändå lyckas träffa rätt på datorns
tangenter får man vara nöjd. Vilks är lika förtrogen med hammaren som
med penseln.

Jag
har bara mött Lars Vilks två gånger. Den första gången var i Köpenhamn i
vintras, där danska ”Lars Vilks Komiteen” arrangerade ett möte som bjöd
på hans bildsatta föreläsning, samt kortare introduktioner av de danska
konstnärer och intellektuella som tagit initiativet till stödkommittén.
Den andra gången var över en privat middag här hemma, med en handfull
vänner. Det intryck jag fått och får av honom förstärker min bild av hur
en solitär agerar när det stormar. Detta kräver dock en inre frid och
ett stycke trygghet. Lars Vilks tycks hantera både de fysiska dödshoten
och konstvärldens fördömanden med samma lätta leende. Därtill är han en
vänlig och mycket god samtalspartner. Hans intellektuella grund är det
alltför få som känner, men han är fil.dr vid Lunds Universitet och var
åren 1997-2003 verksam som professor i konstteori på Konsthögskolan i
norska Bergen. När han diskuterar konsthistoria vet han vad han talar
om.
Jag kan, av det enkla skälet att jag saknar kunskapen, inte recensera hans bok
ART. Den institutionella konstteorin, konstnärlig kvalitet, den internationella samtidskonsten
som förlaget Nya Doxa gav ut 2011 (men jag läser den förstås med stort
intresse). Här möter man på flera ställen det som jag tror många
förknippar Vilks med, möjligen för att de hört honom säga det, nämligen
tesen som utgår ifrån George Dickies institutionella konstteori som
hävdar att ”det som konstvärlden kallar för konst är konst.” Här finner
vi en sluten krets. Det gäller alltså att av konstvärlden – själva den
slutna kretsen – bli erkänd och godkänd för att det man som konstnär
skapar ska kallas konst. Jag har hört många lustiga kommentarer om Vilks
konst. En av de värsta kom från den upphöjde konstgurun Sune Nordgren
som för sin lokaltidning Kristianstadsbladet sa att han fann Vilks
arbete vara ”hets mot folkgrupp”. I kö har å andra sidan de stått som i
kulturprogram på tv fått säga att ”Vilks är en dålig tecknare”. Så den
slutna kretsen öppnar sig inte för honom.
När han den 6 juli har vernissage i Malmö
för sin nya serie målningar är jag övertygad om att två kategorier
kommer att bege sig dit redan timmarna före vernissagen: den ena gruppen
består av vad vi kan kalla anhängarnätverket, de män och kvinnor som
vill sola sig i glansen från Lars Vilks status som en samtida rebell,
den andra gruppen består av de uslingar som kallar sig ”antifascister”
och som med ägg, stenar och glåpord gör allt för att försöka slå sönder
det demokratiska samhällets grundstenar yttrande- och tryckfrihet. Till
den första gruppen räknar jag förstås inte de faktiska vännerna till
Vilks, och jag tänker då inte minst på den danska stödkommittén som gör
ett fantastiskt arbete.
.jpg) |
| Lars Vilks på Kullaberg. Foto: Lennart R. |
Det är däremot min stora förhoppning att en tredje kategori människor
ska besöka utställning, nämligen de som är genuint intresserade av Vilks
konst och som därför också vill bilda sig kring sambandet mellan
konsten och politiken, mellan den konst och litteratur som vägrar gå i
ledband med den ena eller andra politiska eller religiösa rörelsen å ena
sidan, och å andra sidan mellan de olika politiska idéströmningar som
vill antingen försvara eller hindra friheten. Lars Vilks är ett
ypperligt exempel på den solitära konstnären som går sin egen väg. Hans
bok är därtill ett imponerande teoretiskt arbete som visar att han vet
vad han vill och att stegen han tar är noga övervägda.
”Konstnärlig kvalitet rör sig enligt trestegsmodellen urskiljas, väljas
och bekräftas. Ju mer en konstnärs nätverk utvecklas desto fler och
starkare blir möjligheterna att gång på gång förflytta sig i en spiral
uppåt med ökande kvalitet”
Så skriver han i sin bok. Det är uppenbart att Vilks under dessa årtionden
av islamistisk terror, fatwor, mord och mordförsök kommit att ingå i ett
nätverk som menar att konsten måste stå på barrikaderna. Alldeles
oavsett sådana nätverk hade hans samtida konst betraktats som en del av
en social och kulturell rörelse i tiden, en rörelse man mycket väl kan
jämföra med en barrikad, eftersom den vägrar godta att det sekulära
samhället viker sig för religiösa mörkermän. Just därför har Vilks
kommit att bli en symbolgestalt för både nätverket av anhängare och
nätverket av hatare. Det är han nog tämligen ensam om att kunna hantera,
både konkret med sin milda ironi, och strategiskt utifrån sin position
som dödsdömd man med ständig livvaktsbevakning.
***
Lars Vilks: Spartips. 34 tips för konstnärer, kommuner, vissa obemedlade samt underbetalda
Detta är en bok för alla oss fattiglappar, oavsett om vi är fattiga av
börd, utförsäkrade, intvingade på FAS3-program, sjukpensionärer eller
nyblivna folkpensionärer med minibeloppen, det vill jag lova efter att
ha läst den från pärm till pärm.
Lars Vilks bok innehåller "34
tuschteckningar som visar olika förslag till hur mindre bemedlade,
exempelvis kommuner och konstnärer, kan sänka sina kostnader. Varje
teckning åtföljs av en kort beskrivning av hur sparåtgärder kan
genomföras och vilken kostnadsminskning den leder till." Smaka bara på
den insinuanta parbildningen av "kommuner och konstnärer" - det är så
att man här anar en fristående och radikal nationalekonom i farten.
Nu vore inte boken den bok den är, om någon annan än Lars Vilks skrivit
den. För humorn känner man genast igen. Det är inga gapskratt den föder.
Tvärtom är det den milda, anarkistiska ironin som resulterar i leenden
och hummanden under läsningen. Ändå ska man vara helt på det klara med
att detta är en bok som har djupt allvarliga, sociala och kulturella
problem, som utgångspunkt. Vilks skriver:
"Utvägen för konstnären, ur denna avsevärda svårighet, är alltså att
sänka livskvaliteten och leva sparsamt. Alla handlingar, från de största
till de minsta, som konstnären utför må därför omgärdas med minsta
möjliga kostnader. Då han dessutom av nödvändighet må fortsätta att
skapa konst skall varje åtgärd kunna inlemmas i konsten."
Nå, frågar sig vän av ordning, varför nu detta? Motivet är enkelt: Lars Vilks fick blixtbesök av kronofogden i december 2001:
"De kom i gryningen. Och hemlighetsmakeriet var stort. Operationen
lyckades och Omfalos kunde på den stora kranbåtens däck i triumf
hemföras som byte. Den av fogden utförda aktiviteten var naturligtvis
kostsam. Räkningen på 100.000:- anlände från kronofogden till konstnär
Vilks."
Där finns förklaringen. Googla på Vilks och Omfalos för vidare information i sakfrågan.
Några exempel på Vilks spartips. Han utgår från ett av sina två
valspråk. Det lyder "Allt är en fördel" och för den tvehågsne kan man
bara anföra vad Vilks menar kan vara en fördel i situationer som denna:
Att laga byxben med gåvotråd och skruvmejsel. Att bli en luvplockare.
Att utsträcka sitt levnadslopp. Att skapa lågpriskonst. Att bli
vattenbärare för att få hem sitt varmvatten. Att sänka sitt innertak.
Att surra glasögonbågarna då de blivit trasiga.
Det finns många råd, det ena handgripligare än det andra, och man bör
också noga studera summeringen, där konstnären upplyser att "ett
uppskattat totalt värde av de ovan angivna sparmetoderna är 30.
320:-/år." För den intresserade kan jag också nämna att Bokförlaget Nya
Doxa i Nora stod för utgivningen år 2004. Antikvariskt kan man alldeles
säkert hitta boken. Hos sparsamma handelsmän.