fredag 5 juli 2013

Mosaiker mitt i världens vimmel

Foto: Astrid Nydahl
Anders Björnsson har skrivit oändligt många facklitterära texter, både i bokform och i olika tidningar och tidskrifter. Han är ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet som alltså är något helt annat än den populistiska sekten Humanisterna, sedan 1977. I hans författarskap finns bland annat en bok om Finland, en om Bondeförbundet och Max Weber - inblickar i en tid och ett tänkande, som kom 2006.

Hans andra bok mosaiker heter helt enkelt Nya Mosaiker (Atlantis förlag). Just den här sortens litteratur har vi alldeles för lite av i Sverige. Det är svårt att förklara varför, annat än att den är omöjlig i ett andligt och litterärt klimat som favoriserar deckaren och kokboken framför allt annat. Men med Björnssons mosaiker kommer man betydligt närmare det sant mänskliga. En fördel är avgjort den att man kan läsa hur man vill i dessa böcker. Det räcker med tre-fyra sådana texter på kvällskvisten för att man ska ha något att fundera på innan sömnen kommer. Mosaikerna "har den ordinära tidningsnotisens längd" och karaktäriseras av författaren själv som "prosa-haiku - av scenerier, infall, minnesbilder."

Den nya samlingen är 110 sidor lång. Det kan verka lite, men är alldeles rätt format för en bok man gärna har med sig i fickan eller axelväskan. Den lämpar sig nämligen inte bara för kvällskvisten i sovrummet utan också för väntsalar, caféer och parkpromenader. Man tar fram den, så slipper man köpa en usel kvällstidning, man tar fram och läser i den:

"Landsvägens asfaltglans där den slingrar sig fram mellan ett övergivet stenbrott och en höjdrygg som leder ned mot vatten. Bellman färdades här efter att ha varit på Drottningholm, vinglig och dan" börjar en mosaik på sidan 72.

Fastnar man inte för den kan man slumpvis hamna på sidan 83 och läsa:

"För vart år blir mig själva trosläran mindre komplicerad att förhålla sig till, mystiken mindre väsensfrämmande. Men liturgin hjälper mig inte att ta steget och predikan uteblir."

Hur den mosaiken utvecklas ska jag inte röja här, utan bara avslutningsvis citera från sidan 104:

"Bar samma jacka som hon burit under kulturrevolutionen. Brungrågrön, hennes kroppsstorlek oförändrad: rollbyte utan byte av klädedräkt. Känslan av att hon velat domesticera alla sina traumor på det viset."

Prova själv. Håll den lätt i handen, slå upp på måfå. Läs och begrunda.

torsdag 4 juli 2013

Danmark, Sverige och uppbyggligheten

Bakgård på Istedgade i København. Foto: A.N.
Minst en gång om dagen - digitalt, analogt eller fysiskt - är det någon som viskar i mitt öra, håller upp små lappar framför mina ögon eller skickar anonyma kommentarer till min blogg, det viskas, tisslas, tasslas och det skrivs: "Danmark, Danmark, Danmark..." och så förutsätts jag rodna, skämmas och vilja gömma mig. Danmark som är "främlingsfientligt" och "rasistiskt" och... ja ni vet, Danmark då alltså till skillnad från Sverige eller Frankrike eller Tyskland eller Litauen eller andra präktiga europeiska stater där inga problem finns, syns, diskuteras eller ens antyds... Danmark, vårt kollektiva "inre svin" (ja, det är ju danskarna själv som säger så, men ändå).

Av just den anledning ska jag be att få återkomma till Frederik Stjernfelts & Søren Ulrik Thomsens märkvärdiga och ofta citerade gemensamma bok, Kritik av den negativa uppbyggligheten. De två har varsitt i högsta grad läsvärt författarskap, Stjernfelts som vetter mest åt det filosofiska och idéhistoriska hållet och Thomsens som i nio fall av tio är poetiskt, men som ibland också blir flanörens eller erotomanens. Nå, eftersom jag själv fortfarande inte smittats av Danmarks-fobin, här alltså recensionen av deras kritik:

Kritik av den negativa uppbyggligheten

Alla kan spela kritiskt geni genom att avfärda något redan etablerat, säger Frederik Stjernfelt, ena halvan av den danska författarduo som skrivit "Kritik av den negativa uppbyggligheten". Stjernfelt är publicist och lektor vid Köpenhamns universitet, boken har han skrivit tillsammans med poeten Søren Ulrik Thomsen. Hans dräpande formuleringar är kanske inte bokens signum, men just den ovan citerade säger något väsentligt om ärendet.

Stjernfelt menar att hela vår kultur genomsyras av en negativism som blivit livshållning och en ideologi som säger att negationen är allt som behövs som verktyg och kriterium vid skapandet av konst eller i politikens och vetenskapens värld. Han ser den socialistiska vänsterns efterkrigspolitik som själva grundstenen i en folkreligion där all kritik av beteendemönster, "det vanemässiga uppvärderandet av överskridandet, vårdslösheten (…) ungdomen, kroppen", med teologen Løgstrups ord kan definieras som formlöshetens tyranni.

Allt detta, säger Stjernfelt, är till sin natur en konservativ livssyn och ett slags vänsterpendang till en annan "reserv- socialdemokrati" i Danmark, nämligen Dansk Folkeparti. Stjernfelt tecknar därmed en djupt pessimistisk bild av sitt land, inte som ett unikum utan snarare som ett exempel av många bland Europas länder, där denna livsfilosofi, med innebörden att man har ett slags "tro" på negationen, har segrat på alla fronter. En viktig negationsform menar Stjernfelt består i kategorin "experiment". Den stämpeln sätter man på allt numera för att det ska fungera som överordnat kriterium och därmed så att säga kvalitetsstämpla det man gör. Fristaden Christiania i Köpenhamn anses till exempel vara ett "socialt experiment".

Helligaandskirken i København. Foto: A. N.
Hur länge då? När kan experimentstadiet sägas vara moget för en utvärdering? Eller avstår man från utvärdering därför att man inser att narkotikahandel och kriminalitet inte kan ses som socialt acceptabelt? Stjernfelt tillägger att begrepp som "experimentell konst" är meningslös eftersom allt konstnärligt arbete kan sägas vara experiment.

Poeten Søren Ulrik Thomsen angriper problemet på ett annat och delvis starkare sätt. Han går in i konkreta sociala situationer och diskuterar deras betydelser och förskjutningar. Här talar en äkta och övertygad lutheran, en man som har djupa rötter i den moderna underground-litteraturen och som länge betraktats som en av denna poesis viktigaste röster. Hur argumenterar en sådan man för kyrkan? Thomsens lidelse är inte att ta miste på. Han menar att det som förenar Luther och Freud är en anti-utopisk hållning. Det enda Freud profeterade om var den civiliserade människan. Luthers väg liknar Freuds, han hade en klar distinktion mellan det himmelska och det jordiska, han vände sig emot drömmen om "små kollektivistiska gudsriken på jorden" och underströk att jordelivet alltid kommer att vara ofullkomligt, säger Thomsen.

Vad har det med kritik av negativismen att göra? Om jag förstår Thomsen rätt, så menar han att negativismen som ideologi förnekar behovet av auktoriteter rent principiellt. Han säger att angreppen på alla auktoriteter styrs av en "sviken, infantil förväntning om att överhetspersonerna ska leva upp till rollen som ett slags ofelbara, allsmäktiga föräldrar". I den kritiken tror jag att han träffar alldeles rätt. Det är bara att dra sig till minnes protest-stormen mot den svenska regeringen under tsunamin, för att se hur vårt behov av livs levande syndabockar driver oss till orimligheter. Kanske är det ett behov som föds i ett starkt medialiserat samhälle? Att det har med moderniteten att göra tycks för Stjernfelt och Thomsen vara alldeles självklart. Och Thomsen tillägger att han betraktar sig som postmodern just för att han "alltid kommer försvara konstens autonomi gentemot all form av politik, religion, filosofi, etik och ideologi".

När boken utkom i Danmark 2005 vållade den många och heta pressdebatter. Om inte annat visade boken att det fortfarande är möjligt att föra viktiga, avgörande diskussioner i politiska, moraliska och kulturella frågor. Det är vi kanske inte helt vana vid i Sverige, och därför ser jag översättningen som en riktig kulturgärning. Denna recension bygger på den svenska utgåvan: Kritik av den negativa uppbyggligheten (Ruin förlag, översättning av Staffan Vahlqvist).

*

Ett litet ps: Alla de goda människor som kallar Danmark rasistiskt har förmodligen inte ens tänkt tanken att de därmed stämplar en hel nation, att de uppför sig så som alla tiders klassiska rasister gjort; de generaliserar, dömer alla utifrån enskildheter, kollektiviserar och buntar samman å det grövsta. Men det sker ju för den goda sakens skull, så man får väl ha överseende med det. Inget är så sött som uppbyggligheten, den smakar alltid gott i munnen.




Lars Vilks. Inför vernissagen på lördag

Lars Vilks föreläser i Köpenhamn. Foto: Astrid Nydahl
På lördag är det vernissage på Lars Vilks utställning Allvar är den enfaldiges sköld hos Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö. Med anledning av utställningen repriserar jag idag min artikel om och kring konstbegreppet hos Vilks och hans livslånga solitära skapande. Utställningen har flera dimensioner, men först och främst handlar det om den enskilde konstnärens möjlighet att ställa ut sitt verk. 

Galleristen har visat prov på vanligt bondförnuft när han sagt att det för honom varken är kontroversiellt eller konstigt att ställa ut en konstnär som han länge varit intresserad av. Vilks frihet är som bekant starkt begränsad av ett antal konkreta, dödliga hot. Hans livsverk på Kullaberg står förvisso där som ett utropstecken. Men hans teckningar och måleri har varit förvisade till diverse hemsidor på nätet. Den fysiska offentligheten har därmed satt upp ett antal svåröverstigliga hinder för honom.

Att Lars Vilks därför nu har en separatutställningen i hjärtat av Malmös multikultimiljö ser jag som en seger för förnuft och rimlighet. Men tro för den skull inte att jag tar för givet att kören av högerextrema islamister och deras vänsterextrema allierade tystnar på lördag. Tvärtom finns det starka skäl misstänka att de både kommer att störa själva utställningen och vernissagepublikens frihet. 

Se det således ytterst som ett prov på vad vår grundlagsstadgade yttrande- och tryckfrihet förmår mot de totalitära krafterna. Polisen intygar att det inte föreligger några konkreta hot.

Inför utställningen rekommenderar jag läsning både hos Vilks själv och hos den danska stödkommittén. Längst ner i denna bloggpost återfinns också min recension av en av Vilks böcker.


”Allt är en fördel.” Lars Vilks
Varje gång några av barndomens klasskamrater såg något de inte förstod kom frasen ”Abstrakt landskap i blått”. Den titeln hade de sett på en av pappas målningar och de tyckte att det var vansinnigt roligt. De hånfullt elaka skratten minns jag fortfarande. Jag försökte försvara pappas måleri men liksom mobbning kan ta sig många olika uttryck kan ren obildning göra det. Pappa målade ju också vad man då och nu kallar ”föreställande”, landskap, porträtt och annat. Och mot slutet av sitt liv förenade han det abstrakta med det konkreta. Under hela min uppväxt blev jag immun mot argumentet ”det där är väl inte konst” och dess tvilling ”det där hade väl ett barn kunnat göra”. Och som vuxen har jag haft svårt för installationskonsten utan att för det skull påstå att vem som helst hade kunnat göra den. Under det senaste årtiondet har installationerna mer och mer kommit att bli happenings som varit lite svåra att hantera som annat än tecken i tiden. Men jag är ju varken bildkonstnär eller konstkritiker. Litteraturen är mitt område.


Lars Vilks på Kullaberg. Foto: Lennart R.
En konstnär som väl blev internationellt omtalad för sina rondellhundar, Lars Vilks, hade ju sedan många, många år ett grundmurat rykte som envis byggherre. Jag har så länge byggena Nimis, Arx och Ladonien pågått på Kullaberg beundrat detta stora och alltjämt pågående enmansprojekt. För mig är Vilks en av de stora solitärerna, en man som frågar sitt eget samvete om råd, och aldrig några politiska eller konstnärliga organisationer eller konstaplar. Därtill beundrar jag hans förmåga att binda samman det intellektuella med handgriplig skaparkraft. Har man själv tummen mitt i handen men ibland ändå lyckas träffa rätt på datorns tangenter får man vara nöjd. Vilks är lika förtrogen med hammaren som med penseln.

Jag har bara mött Lars Vilks två gånger. Den första gången var i Köpenhamn i vintras, där danska ”Lars Vilks Komiteen” arrangerade ett möte som bjöd på hans bildsatta föreläsning, samt kortare introduktioner av de danska konstnärer och intellektuella som tagit initiativet till stödkommittén. Den andra gången var över en privat middag här hemma, med en handfull vänner. Det intryck jag fått och får av honom förstärker min bild av hur en solitär agerar när det stormar. Detta kräver dock en inre frid och ett stycke trygghet. Lars Vilks tycks hantera både de fysiska dödshoten och konstvärldens fördömanden med samma lätta leende. Därtill är han en vänlig och mycket god samtalspartner. Hans intellektuella grund är det alltför få som känner, men han är fil.dr vid Lunds Universitet och var åren 1997-2003 verksam som professor i konstteori på Konsthögskolan i norska Bergen. När han diskuterar konsthistoria vet han vad han talar om.

Jag kan, av det enkla skälet att jag saknar kunskapen, inte recensera hans bok ART. Den institutionella konstteorin, konstnärlig kvalitet, den internationella samtidskonsten som förlaget Nya Doxa gav ut 2011 (men jag läser den förstås med stort intresse). Här möter man på flera ställen det som jag tror många förknippar Vilks med, möjligen för att de hört honom säga det, nämligen tesen som utgår ifrån George Dickies institutionella konstteori som hävdar att ”det som konstvärlden kallar för konst är konst.” Här finner vi en sluten krets. Det gäller alltså att av konstvärlden – själva den slutna kretsen – bli erkänd och godkänd för att det man som konstnär skapar ska kallas konst. Jag har hört många lustiga kommentarer om Vilks konst. En av de värsta kom från den upphöjde konstgurun Sune Nordgren som för sin lokaltidning Kristianstadsbladet sa att han fann Vilks arbete vara ”hets mot folkgrupp”. I kö har å andra sidan de stått som i kulturprogram på tv fått säga att ”Vilks är en dålig tecknare”. Så den slutna kretsen öppnar sig inte för honom.

När han den 6 juli har vernissage i Malmö för sin nya serie målningar är jag övertygad om att två kategorier kommer att bege sig dit redan timmarna före vernissagen: den ena gruppen består av vad vi kan kalla anhängarnätverket, de män och kvinnor som vill sola sig i glansen från Lars Vilks status som en samtida rebell, den andra gruppen består av de uslingar som kallar sig ”antifascister” och som med ägg, stenar och glåpord gör allt för att försöka slå sönder det demokratiska samhällets grundstenar yttrande- och tryckfrihet. Till den första gruppen räknar jag förstås inte de faktiska vännerna till Vilks, och jag tänker då inte minst på den danska stödkommittén som gör ett fantastiskt arbete.

Lars Vilks på Kullaberg. Foto: Lennart R.
Det är däremot min stora förhoppning att en tredje kategori människor ska besöka utställning, nämligen de som är genuint intresserade av Vilks konst och som därför också vill bilda sig kring sambandet mellan konsten och politiken, mellan den konst och litteratur som vägrar gå i ledband med den ena eller andra politiska eller religiösa rörelsen å ena sidan, och å andra sidan mellan de olika politiska idéströmningar som vill antingen försvara eller hindra friheten. Lars Vilks är ett ypperligt exempel på den solitära konstnären som går sin egen väg. Hans bok är därtill ett imponerande teoretiskt arbete som visar att han vet vad han vill och att stegen han tar är noga övervägda.
”Konstnärlig kvalitet rör sig enligt trestegsmodellen urskiljas, väljas och bekräftas. Ju mer en konstnärs nätverk utvecklas desto fler och starkare blir möjligheterna att gång på gång förflytta sig i en spiral uppåt med ökande kvalitet” 
Så skriver han i sin bok. Det är uppenbart att Vilks under dessa årtionden av islamistisk terror, fatwor, mord och mordförsök kommit att ingå i ett nätverk som menar att konsten måste stå på barrikaderna. Alldeles oavsett sådana nätverk hade hans samtida konst betraktats som en del av en social och kulturell rörelse i tiden, en rörelse man mycket väl kan jämföra med en barrikad, eftersom den vägrar godta att det sekulära samhället viker sig för religiösa mörkermän. Just därför har Vilks kommit att bli en symbolgestalt för både nätverket av anhängare och nätverket av hatare. Det är han nog tämligen ensam om att kunna hantera, både konkret med sin milda ironi, och strategiskt utifrån sin position som dödsdömd man med ständig livvaktsbevakning.

***

Lars Vilks: Spartips. 34 tips för konstnärer, kommuner, vissa obemedlade samt underbetalda

Detta är en bok för alla oss fattiglappar, oavsett om vi är fattiga av börd, utförsäkrade, intvingade på FAS3-program, sjukpensionärer eller nyblivna folkpensionärer med minibeloppen, det vill jag lova efter att ha läst den från pärm till pärm.

Lars Vilks bok innehåller "34 tuschteckningar som visar olika förslag till hur mindre bemedlade, exempelvis kommuner och konstnärer, kan sänka sina kostnader. Varje teckning åtföljs av en kort beskrivning av hur sparåtgärder kan genomföras och vilken kostnadsminskning den leder till." Smaka bara på den insinuanta parbildningen av "kommuner och konstnärer" - det är så att man här anar en fristående och radikal nationalekonom i farten.

Nu vore inte boken den bok den är, om någon annan än Lars Vilks skrivit den. För humorn känner man genast igen. Det är inga gapskratt den föder. Tvärtom är det den milda, anarkistiska ironin som resulterar i leenden och hummanden under läsningen. Ändå ska man vara helt på det klara med att detta är en bok som har djupt allvarliga, sociala och kulturella problem, som utgångspunkt. Vilks skriver:
"Utvägen för konstnären, ur denna avsevärda svårighet, är alltså att sänka livskvaliteten och leva sparsamt. Alla handlingar, från de största till de minsta, som konstnären utför må därför omgärdas med minsta möjliga kostnader. Då han dessutom av nödvändighet må fortsätta att skapa konst skall varje åtgärd kunna inlemmas i konsten."
Nå, frågar sig vän av ordning, varför nu detta? Motivet är enkelt: Lars Vilks fick blixtbesök av kronofogden i december 2001:
"De kom i gryningen. Och hemlighetsmakeriet var stort. Operationen lyckades och Omfalos kunde på den stora kranbåtens däck i triumf hemföras som byte. Den av fogden utförda aktiviteten var naturligtvis kostsam. Räkningen på 100.000:- anlände från kronofogden till konstnär Vilks."
Där finns förklaringen. Googla på Vilks och Omfalos för vidare information i sakfrågan.

Några exempel på Vilks spartips. Han utgår från ett av sina två valspråk. Det lyder "Allt är en fördel" och för den tvehågsne kan man bara anföra vad Vilks menar kan vara en fördel i situationer som denna:

Att laga byxben med gåvotråd och skruvmejsel. Att bli en luvplockare. Att utsträcka sitt levnadslopp. Att skapa lågpriskonst. Att bli vattenbärare för att få hem sitt varmvatten. Att sänka sitt innertak. Att surra glasögonbågarna då de blivit trasiga.

Det finns många råd, det ena handgripligare än det andra, och man bör också noga studera summeringen, där konstnären upplyser att "ett uppskattat totalt värde av de ovan angivna sparmetoderna är 30. 320:-/år." För den intresserade kan jag också nämna att Bokförlaget Nya Doxa i Nora stod för utgivningen år 2004. Antikvariskt kan man alldeles säkert hitta boken. Hos sparsamma handelsmän.


onsdag 3 juli 2013

Paul Gruchow: Letters to a Young Madman. A memoir (Levins Publishing, USA 2012).

Paul Gruchow (1947-2004)
“I have sometimes said, watching anxiously over my own children, that every human infant who makes it to maturity is a miracle.” Paul Gruchow

Det finns många författare man inte vet ett dugg om. I bästa fall blir man tipsad av en god vän eller en essä i någon tidning eller tidskrift.

Paul Gruchow var fram till för fem-sex år sedan helt okänd för mig. Jag fick då av min vän Per Helge veta vem han var, jag läste en längre essä och blev tagen av det han skrev, inte minst för att jag så väl kände igen mig i hans skildringar av psykisk sjukdom och av vantrivsel i det moderna (amerikanska) samhället. Gruchow tog sitt liv 2004, efter många tidigare försök, i en ålder av 56 år.

När jag fyllde år tidigare i sommar fick jag några ovärderliga böcker. En av dem, från Per, är just Paul Gruchows självbiografiska bok om skapandet och livet som psykiskt sjuk. Det är en i alla avseenden gripande bok som också av fackfolk inom vården lovordats, bland annat med kloka ord från Kenneth J. Doka:
”Vi ser psykisk sjukdom inifrån och ut – sätten som depression, trauma, sorg, förlust och övergrepp påverkar vårt inre jag.. en unik elegi, inte för segerns men för den mänskliga andens tragedi.”
Man läser förstås boken i vetskap om att författaren är död. Jag läser den både som en klok och insiktsfull självbiografi, men jag läser den också för att lära. Hur hanterar man den psykiska sjukdomen när den slår en till marken? Vad gör man när människor vill inskärpa betydelsen av ”positivt tänkande” i en, och man själv vet att gränslinjen över i ren dårskap eller död är så tunn att den är svår att undvika? Gruchow levde ett plågat liv. Han fick sina mediciner, men som han själv påpekar gjorde de förstås inte honom till en lycklig människa, utan i bästa fall bara till en som uppnått en form av normalitet. De friska människorna har fräckheten att kalla psykofarmaka för ”lyckopiller” – och det måste bero på total okunskap om den psykiska sjukdomens väsen.

Så här skrev David Bly  om honom när han avled:
”The wild geese fly over in the hundreds twice a year in western Minnesota and add to the strange haunting beauty of the prairie. I spent my first two years as a public school teacher in Milan, Minnesota, a railroad stop on the westward expansion. I remember those crisp fall mornings driving down the long driveway watching row after row of geese take off with the sound of my six cylinder wagon. I half expected the power of their wings to lift me into the air with them. Milan is twenty miles from the birthplace of Paul Gruchow, who passed away Sunday in his Duluth home. Friends of the prairie, wilderness, land use and land stewardship lost a great voice with Paul’s passing. He and his family spent a brief time in Northfield. I remember when they moved to town, because the moving truck driver stopped at my house to ask directions and I took him to the soon to be Gruchow home across the street and down the block. I worked with his daughter Laura in a couple of plays. I was sad to see them leave town, their wit and intelligent discourse was a wonderful asset that meant so much to me.
Paul had a wonderful way of blending the curiosity of the writer and the awe of the naturalist to inspire and interest young people to describe what they see and feel. We often had brief conversations while he walked his black dogs past my house. He and Nancy talked openly about his struggle with depression and his struggle to hold on. There is something about his love of his environment, an appreciation for what is all around us and what it points to — a glowing transcendance that is present and yet which lies beyond what we see.”

Götz Alys "Hitlers folkstat" (Daidalos, översättning Svenja Hums)

Varje land har sina speciella förutsättningar, men om något förenar de nationalistiska grupperna så är det viljan och ibland också förmågan att exploatera folkligt missnöje – mot EU, mot den egna regeringen eller mot minoritetsgrupper i det egna landet – och att framställa sig som ett slags folkhemsalternativ.

Vad har vi att sätta emot dessa grupper? Hur kan demokratin – stark eller bräcklig – försvaras mot grupper som har hat, split och hets som sina främsta instrument? Det första man måste göra är väl att klokt analysera och lära sig att skilja dessa grupper åt, eftersom de faktiskt är stor skillnad på en populistisk strömning och en öppet nazistisk.

Götz Alys "Hitlers folkstat" ger en del svar på sådana frågor. The New York Times Book Review beskrev den som "en provocerande redogörelse av stor intellektuell betydelse, som belyser ekonomin bakom det Tredje riket – och anledningen till att vanliga tyskar stödde naziregimen."

För är det inte just det saken handlar om? Varför stödde så många tyskar sin diktator och förstörare? Jag tror att skälet finns förborgat just i det som gör att människor idag – fast i mindre omfattning – stödjer nationalsocialistiska eller extremnationalistiska rörelser, som Gyllene gryning i Grekland eller Jobbik i Ungern.

De lovar ett folkhem, de lovar rättvisa åt sitt eget folk, de lovar i själva verket drömmen om ett gott liv. Också löften om att gå bakåt till en tid då allt skulle varit bättre, mindre flyktigt och tvetydigt appellerar till varje människa som lever i förtvivlan och nederlag. Götz Aly söker förstå hur dessa löften togs emot av tyskarna, utifrån konkreta fakta.

Hitlerstaten gav tyska arbetare och arbetslösa en drägligare tillvaro. Den kunde betala dem med stölderna från alla de judar som avskedats, vräkts, förvisats och slutligen mördats, och den kunde göra det med allt den tyska armén plundrade under sina fälttåg i Europa. De tyska soldaterna fick betalt i det land där de befann sig, samtidigt som deras familjer hemma i Tyskland fick ut mer än 80% av soldatens lön. De levde alltså bättre i krigstid än de gjort förut. De gav därför Hitler sitt stöd.

Det verkligt chockerande i denna studie är att den visar att det varken behövs fanatism eller hat för att en politisk despot ska få stöd av sitt folk. Innan jag läste den här boken hade jag kanske det bara på känn, nu tycker jag mig klarare se vilka mekanismer som kan styra ett helt folk. Är inte det i själva verket den viktigaste lärdomen inför framtiden? När Jugoslavien föll sönder utbröt flera krig som fick oss både chockerade och förtvivlade: hur var det möjligt att dessa folk nu fördrev och mördade varandra? Jag tror att svaret kan baseras på Alys studie: en ledare som Milosevic lovade sitt serbiska folk, att om de bara följde honom ut på fälttåget skulle allt bli bra igen, ”ingen ska någonsin mer slå en serb.”

Som vi vet slutade drömmen med en katastrof som pågår än i dag: serberna förlorade det mesta och länder som Kosova och Bosnien överlever bara med massivt ekonomiskt bistånd från omvärlden.

För tyskarna under Hitler blev det likadant. Av Hitlers dröm om ett tusenårsrike blev det massdöd, förstörelse och förintelse. Den tyska nationen smulades till grus och aska och det skulle fem årtionden innan spillrorna kunde återförenas.

Så när de politiska frasmakarna lovar drömmen om den röda stugan och den folkdräktsklädda unga flickan tillbaka, som en motbild till segregation, arbetslöshet, ökade klassklyftor och förlorad framtidstro, bör man granska dem noga och lära av historien. Med de för propagandaaffischer typiska drömbilderna brukar det sluta med katastrof. Den nya nazismen skiljer sig i det avseendet inte från den gamla.

Götz Alys bok är en källa till både kunskaper och lärdomar om historien och nutiden.


Nya boken, vanligheten och cykelperspektiven

Två månader före utsatt sistadatum levererades min nya bok till en kollega i Stockholm. Jag har fått ett provexemplar med posten. Lådorna anländer hit om 11 dagar. Då ska jag också skicka ut till alla som beställt och fört över betalning för boken. Några beställare har bett att få två eller tre exemplar av boken, och några av dessa har inte fört över pengar än. Gör ni det före fredag hamnar ni i första utskicket som går iväg härifrån den 13 eller 14 juli (lämpligt datum för en medborgerlig bok!). Andra utskicket kommer att dröja någon vecka ytterligare på grund av familjära åtaganden.

Att hålla i en nytryckt bok som man kanske ägnat ett halvt år åt att sammanställa är alltid en märklig blandning av tillfredsställelse och antiklimax. Boken ska ut, den ska finna sina läsare, men så mycket mer än distribuera den kan jag nu inte göra. Under processen är det några avgörande steg som är spännande, från sättning och formgivning fram till minst två korrekturrundor (och ändå brukar något fel ha smitit emellan). När tryckeriet tar emot och offerten är godkänd, så sätter det igång ganska meddetsamma där borta i Lettland. Och så kommer böckerna, försiktigt packade i lådor över Östersjön för att hamna här hos mig. Det är fascinerande.

Som ni anat har jag ännu en bok färdigskriven, men ska försöka avvakta med utgivningen av den fram i vinter. Vi får se om jag klarar det. Ettårigt arbetsstipendium har jag, och därmed ingen press på mig att ge ut mer än en bok i år. Kanske skulle nästa bok, Solitär i nyspråkets tid, i själva verket tjäna på att få blir en tidig 2014-bok. Jag tror det. Det jag ser varje dag från cykelsadeln är det viktigaste: långsamt, långväga, trögt och ofta svettigt.


tisdag 2 juli 2013

Politikens rötmånad

Foto: Astrid Nydahl
Ingen kan undgå den svenska politikens rötmånad på Gotland. Det första som slår mig är att skådespelet främst riktas inåt, till den politiska klassen och dess mediala undersåtar. Det är en felsyn att tro att detta är folkligt engagerat. Felsynen kommer sig av att tv-utsändningarnas intervjuer visar folk som står och klänger lyssnande runt om. Jag skulle gissa att 80% av dessa själva tillhör den politiska klassen och att de lever gotländskt gratisliv på sina partiers respektive bekostnad och att de resterande 20% är turister av olika slag. Vad är det då som gör skådespelet så stort och omtalat? Svaret är enkelt: det är skådespelet självt som är orsaken. Den politiska klassen och dess mediala undersåtar älskar att tala om sig själva. De ser sig själva på bild, de ser sig citerade i texter och vet att deras tal och debatter kablas ut i sommartorkans och rötmånadens Sverige.

Jag blickar ut över byn och ser vad de semesterlediga, sjukskrivna, arbetslösa, pensionerade människorna gör: till höger klipper en kvinna, hennes man och svärmor husets häckar. Barnen jollrar och leker runt dem. Till vänster sitter de under tak och intar förmiddagens fika. Ingen radio, ingen tidning, bara vardagens tystnad och stillhet. De som inte syns i byn brukar antingen vara på liten sommarutflykt med kaffekorgen eller så befolkar de stadskärnan för shopping eller cafébesök. De talar förmodligen inte om det gotländska skådespelet. Vad gör jag själv? Efter äggfika väntar jag på postens gula bil (den som alltid under semestervikariatens tid är minst en timme sen). Om allt går som det ska finns några exemplar av min nya bok med där. Jag läser bloggar i väntan på den. Jag läser om det ny-nya rikets ny-nya regler som började gälla igår, regler som ger all världens migrationsresenärer rätt till mer eller mindre fri tand- och sjukvård i krisens Sverige (för att inte tala om alla deras barn som från och med nu kan infinna sig i landets skolor i augusti, oavsett platser, lärarresurser, ekonomisk dränering och annat). Jag läser hyllningar till SD och förväntningar på att någon (Sölvesborgspågen?) ska ta itu med rötan och återföra landet till en annan kurs. Någon talar om folkhem (som om det förflutna kunde återkomma i gammalny skepnad). En annan om valfriheten (som om vi inte redan sett den verkliga innebörden av privatiseringar och utförsäljningar av vår gemensamma egendom). En tredje om en kommande (s)-seger i nästa års val. Så blir det kanske. Men i grund och botten väntar inget annat än fortsatt rötmånad - den som politikerklassen nu beslutat ska gälla året runt, redan finansierad av ett anonymt, tystlåtet och i grunden lydigt folk. Det blir som det blir om ett drygt år. Kön till bekräftelsens urnor kommer att vara ungefär lika lång.

Här skryter MP om de nya reglerna. Och här kan du läsa regeringens proposition i frågan. Det är ett dokument som visar hur det politiska rävspelet kan se ut.

Uppdatering: ett exemplar av min nya bok anlände med posten. Den ser mycket bra ut. Snyggt tryck både på omslag och inlaga. Jag har med glädje godkänt den. Och hela upplagan kommer med bil till mig den 12 eller 13 juli. Samma dag de anländer packar jag första utskicket till er som beställt och betalat boken. De som ännu på fredag är obetalda får anstå till andra utskicket.



György Konrád om antipolitiken och östblocket

Budapest 1956. Grunden var lagd för realsocialismens förtryck.
György Konrád: Antipolitik ( Alba 1985 i översättning av Maria Ortman och Staffan Holmgren). György Konrád: Från Europas navel ( Alba 1990 i översättning av  Gabi Gleichmann)
"Jag har ryssarna att tacka för mitt liv; av all världens litteratur är det den ryska som har gjort starkast intryck på mig, och det är ryssarnas roll i Europa jag ser som det största frågetecknet för världsfreden. Det vore idiotiskt om vi försökte tänka på oss själva utan att tänka på dem. Om vi östeuropéer ska kunna befria oss från ryssarnas militära ockupation måste vi ockupera dem med våra idéer - någon annan utväg ser jag inte. Låt oss etablera ett fritt idéutbyte. Sen får vi se vem som koloniserar vem."
Så skrev György Konrád i Antipolitik 1984. Det hade gått 28 år sedan upproret i Ungern. Landet kallades "den gladaste baracken" bland öststataterna. Men ingen kunde på allvar bortse ifrån att Ungern alltjämt var ockuperat av Röda armén och att alla beslut - avgörande och viktiga - fattades i Moskva och inte i Budapest. I det läget skriver Konrád att han har ryssarna att tacka för sitt liv. Han är dissidenten som anstränger sig att vara sann, både mot sig själv och mot sina läsare. Året är 1984, det som blev sägenomspunnet tack vare Orwell och hans roman. Men de tillstånd vi ser i romanen 1984 hade under efterkrigstiden präglat alla de sovjetockuperade länderna, de som först kallades "folkdemokratier" och sedan "socialistiska folkrepubliker".

Konrád var realist. Han ville inte bidra till att skapa illusioner. Hans dröm var "ett fritt idéutbyte". Han kunde inte föreställa sig en värld utan sovjetiska tanks i sin egen livstid, så han skrev:
"Det förefaller som om Sovjetväldet trots alla sina inre svårigheter är vid god vigör och inte alls på väg mot ett sammanbrott, av inre eller yttre skäl. Vi kan alltså inte hoppas på radikala strukturförändringar."
Det skulle bara ta några år till så bröt allt samman, Sovjetunionen, dess imperium, dess armé och allt som förknippades med "östblocket". Konrád hade en annan idé som han framför allt pläderade för i uppföljaren Från Europas navel: den del av Europa där han verkade skulle kallas Mellan-Europa. Fick han som han ville? Jag är osäker på den punkten, men det tar emot varje gång jag använder begreppet "östeuropa". Vill man förstå stämningarna och strömningarna i Ungern på 1980-talet ska man läsa György Konrád.

Texten finns med i min bok Kulturen vid stupet.

måndag 1 juli 2013

Medborgaren, makten och moskén levereras till beställarna tredje veckan i juli.

I fredags anlände min nya bok, Medborgaren, makten och moskén, från tryckeriet till Stockholm. Därifrån går den till Skåne den 12 eller 13 juli. Det innebär mer än en månad tidigare än beräknat.

Ni som förbeställt och betalat kommer att få boken i brevlådan tredje veckan i juli.

Ni som ännu inte betalat kommer med i andra utskicket, förutsatt att jag fått in betalning på mitt konto vid den tidpunkten. I första utskicket går alla som är betalda i förväg, samt friexemplaren till er som bett att få skriva om boken, samt till kollegor.

Eftersom det finns ett antal beställare som inte fört över pengarna än, så vill jag ge er en chans att göra det den här veckan. Om ni fört över pengarna före fredag 5 juli, så lägger jag med era beställningar i första utskicket. 

Är du intresserad av boken finns det mer att läsa här.

Gästkrönika: Jahve och Allah i albanska påsbyxor och albansk mössa

En bok jag gav ut 1995
Av Xhemal Ahmeti (Schweiz) den  22 juni 2013
ULTIMA RATIO I:

Någon tog av locket på den magiska flaskan; ur dess hals kom ingen tjänande ande för att uppfylla önskningar, utan tvärtom kom en explosion av mujahediner och självmordsbombare, snarlika de forna västerländska korsriddarna och inkvisitionens mörkmän, vilka idag blivit österländska. Sedan länge har återuppväckta spöken, fanatiker inom varje religion och sekt, förvandlat solen och himlen över albanerna till en skådebana för muslimska mystiker samt modernister och pseudoprofana, som i trans inväntar det himmelska tecknet för att få hugga huvudet av sig själva och andra runt omkring.

Om vi lite på avstånd analyserar polemiken i de sociala näten, kommentarerna och appellerna i medierna, är det två frågor som pockar på att inleda diskursen: Har också den så lovprisade religiösa toleransen bland  albanerna bara varit en meningslös myt? Och för det andra, snarare en diagnos än en fråga: Gäller den hypotes som sade att ju mer kampen mot den yttre fienden förlorar terräng, desto hårdare blir kampen mot den inre fienden?

FANATIKERNAS PARAD

Konflikten satte fart redan vid det första offentliggörandet av staten Kosovas konstitution. Ledarna för den ”största” religionen protesterade mot den profana och sekulära benämningen på deras land. (Man spekulerar: Särskilt i Kosova har de senaste åren skett en komplex omgruppering i fråga om den religiösa tillhörigheten. Gruppen av dem som tar avstånd från de klassiska från Abraham härstammande religionerna är mycket större än vad man uppfattat. Likaså är antalet av dem som ansluter sig till kristen religion  men som statistiskt räknas som muslimer stort, etc.) Lite senare krävde de politisk och juridisk legalisering av slöjan som urskiljande religiös symbol i de offentliga institutionerna. Som en protestyttring mot den katolska katedralen krävde några muslimska organisationer att det skulle byggas inte bara en katedral utan en islamsk moské.

Till det Islamska Rättvisepartiet sällade sig även det mest fanatiska partiet, ”Förena er”. De senaste månaderna har imamer och olika agitatorer som inräknas i den nämnda fållan, utropat Islamismen (doktrinen) som emblem för den albanska identiteten, de reducerade den mytomspunna albanske nationalhjälten Gjergj Kastrioti till en katolsk-ortodox primas, de gav den berömda albanskan Mor Teresa en biljett till ”helvetet” och ”betecknade” alla albanska kvinnor utan slöja och burka med den serbiska etiketten ”kurva” – hora. Aktiviteten, strukturerna och kronologin lämnar inget utrymme för tvivel: islamisterna har en strategi, ett program ett agenda och hyggliga finanser.

VAR STÅR DÅ STATEN?

Mot en sådan utveckling reagerar helt naturligt samhällets icke-islamistiska delar. De fruktar, att radikala rörelser är i färd med att demontera demokratin och staten och införa sharialagar. Rädslan – då vi tar hänsyn till det ovan beskrivna läget – är mer än rimlig. Den katolska kyrkan blåser i sin nöd ekuminismens melodi på sin flöjt och gör misstaget att släppa ut kommunikéer som  snarare förgrovar polemiken än ger den vägledning. Dess röst i fallet med muhajedinen från Skopje Kim Mehmeti uppfattades mer som en tendens hos denna institution (katolska kyrkan, ö.a) att skaffa sig monopol på den albanska identitetens historia än en berättigad och legitim oro i försvar för  den europeiska värdegrunden  bland albanerna.

En reaktion från statens sida är närmast obefintlig. Regeringspartierna och partierna i deras närhet räknar röster och allierade och har inte tid att syssla med att skydda samhällsordningen och samhällssystemet. Deputerade och den intellektuella delen av  samhället motsätter sig ”den sjuke mannens från Bosporen” pågående uppmarsch, men i avsaknad av en budget förmår de inte mobilisera opinionen.

DEBATTEN

Ett verkligt eller kamouflerat problem? Onödig panik, hysteri eller dödshjälp som de icke-religiösa analyserar? Bortom polemiken från planläggande religiösa centra - med öppna ögon, irriterad och föremål för klappjakt - står allmänheten, ”den vanlige dödlige”, som på grund av det svåra sociala läget ger sin själ till den förste som lägger märke till honom.  Och oss intresserar just denne, ”den vanlige dödlige”, han som inte har pengar för att köpa och läsa om opinionen utanför omslaget på någon av de heliga skrifterna, som själv till sist ska ta ställning till vad de tänker göra med hans fria vilja.

Av Xhemal Ahmeti. Översättning av Ullmar Qvick. Publiceras i denna blogg med tillstånd av författaren och översättaren.


söndag 30 juni 2013

Dagliga vanor och diktaturer

Foto: Astrid Nydahl
Söndag. Regn, mörker, stillhet.

Tog mig igår till en butik för att köpa en enkel dvd-spelare eftersom den förra havererat och jag knappast kan leva utan film. Fick hem en apparat som hade något fel och tjöt i en mycket hög dårton. Fick åka in och byta. Kom hem med en ny apparat som saknade sladdar och skartkontakt. Tillbaka till butiken för att köpa de rätta kablarna. Fungerade inte heller de. Tillbaka en tredje gång, fick pengarna tillbaka och gick in i en helt annan butik. Hittade en billig dvd-spelare med skart och tog hem den. Lätt att ansluta. Färdiginstallerad var den  - på svenska. Vänder på den och ser tillverkningsland: Peoples Republic of China. Kina.  Jag blir illamående. Maskinen har alltså tillverkats av fångar i en av världens största diktaturer. Kan jag använda den med gott samvete? Nej. Kan jag alls använda den? Ja. Jag har inget val. Och det märkvärdigaste av allt med maskinen är att den vid leverans var avkodad, så att jag kan se mina amerikanska, japanska och kinesiska filmer. Normalt brukar jag få leta i timmar på nätet för att hitta avkodningsmetoder. Det slipper jag nu.

Och till lammgrytan drack vi Amarone.

Kan en människa sluta en söndag bättre, när den börjat så förfärligt illa? Jag tror inte det. Och jag tänker inte ha dåligt samvete, idag igen. Det ekonomiska, kulturella och politiska världskriget pågår dygnet runt, oavsett om jag deltar i det eller ej.




lördag 29 juni 2013

Mohamed Omar: Därför lämnade jag islamismen (Aguéli förlag)

När Mohamed Omar publicerade En opieätares bekännelser för mindre än ett år sedan fick han på nytt medias ljus på sig. Islamisten hade valt att ta ett steg tillbaka och ville med skriften förklara varför han inte längre var islamist. Det gjorde han rätt i. Med den nya skriften Därför lämnade jag islamismen vill han komplettera och fördjupa bilden av sitt ställningstagande, eftersom han menar att falska rykten om honom kommit i svang och att han har en känsla av att ”jag ber om ursäkt för andras bild av mig mer än för mina egna ord och gärningar.” Jag skulle vilja säga att Mohamed Omar här visar hur medial uppmärksamhet fungerar. Den lever så att säga sitt eget liv och tar vändningar man hade hoppats slippa. Det är min egen erfarenhet och jag tror att den också gäller Omar i skuggan av all den uppmärksamhet opieätarskriften fick.

Vad tillför då den nya skriften? Jag tror att det mest intressanta är att den på ett närmast flanerande sätt rör sig runt i alla de ämnen, författarskap och erfarenheter han fördjupat sig i under det gångna året. Läser man Omars blogg ser man ju snabbt att han bedriver en minst sagt febril verksamhet på en rad områden. Det mesta är inlemmat i skriftens resonemang. Den tar sin början i den unge, poesiskrivande Eugène Omar, verksam i kretsen kring tidskriften Hjärnstorm och ivrigt odlande sin egen mytologiska personlighet, påverkad av såväl Balzac som Rimbaud. Det var 1990-tal och en ironisk generation formades.

När berättelsen börjar introducerar Omar en vän från den ockultistiska studentföreningen Luna som menar att han under sin islamist-period gick igen den svarta fasen, nigredo, då man konfronterar skuggan man bär inom sig. Jag är mer benägen att tolka det politiskt och just i det avseendet lyfter Omar här fram en rad faktorer, inte minst det som hände i Gaza 2009.

Vem av oss orkar se krigens härjningar utan att påverkas? Som den sökare han är vill Omar finna rationella och begripliga förklaringar till skeendena, både i världen och inom sig själv. Han söker i politisk traditionalism, inte minst hos René Guénon och så finner han inom islam också författare som bidrar med pusselbitar, inte minst i sufismen. Efter detta kommer en kritisk granskning av några personer som betydde mycket för honom, som Seyyed Hossein Nasr. Men Omar var ju inte som islamist en anhängare av wahhabiter eller al Qaida. Tvärtom betraktade han dem som dårar och mördare, med en politisk agenda. Han understryker här att det mest är muslimer som faller offer för deras terror. Syrien har för Omar blivit en indikation på hur frontlinjerna går i det avseendet.

Nu vänder han sig till de sekulära. I Algeriet finner han närmast självklart Ben Bella och hans Min väg. Han går till Viktor Rydberg och Den siste atenaren. Och ganska snart hamnar han hos svenska socialister, de tidiga, och de formande texterna som återfinns hos Marx och Engels.

Återigen går Omar tillbaka till Israel/Palestina-frågan. Han trodde sig hjälpa palestinierna som islamist. Rakt tvärtom var det. Omar ser att Hamas inte gagnar sitt folk det minsta. Tvärtom visar de sig gå i brödraskapets ledband. När en israelisk inrikesminister 2009 talade om att ”skicka Gaza tillbaka till medeltiden” säger Omar:
”De upplysningsfientliga, fundamentalistiska rörelserna passar perfekt i denna strävan att skicka arabvärlden ’tillbaka till medeltiden’. Hamas, och ännu mer de salafitiska grupperna, förstör det palestinska samhället och den palestinska kulturen mer än vad israeliska bomber förmår.”’
Den senare delen av skriften diskuterar bland annat Darwin och hur islamister förhåller sig till evolutionsteorin. Det är mycket intressant läsning. Och jag menar att Mohamed Omars tankar och texter är av intresse för varje människa som bekymrar sig det minsta om framtiden för nationer som idag får ett allt starkare muslimskt inflytande. Läs hans nya skrift!

Här hos Björn finns en annan intressant recension.




Nya boken på väg redan

Igår anlände min nya bok, Medborgaren, makten och moskén, från tryckeriet till Stockholm. Därifrån går den till Skåne den 12 eller 13 juli. Det innebär mer än en månad tidigare än beräknat. Ni som förbeställt och betalat kommer att få boken i brevlådan tredje veckan i juli. Ni som ännu inte betalat kommer med i andra utskicket, förutsatt att jag fått in betalning på mitt konto vid den tidpunkten. I första utskicket går alla som är betalda i förväg, samt friexemplaren till er som bett att få skriva om boken, samt till kollegor.

Är du intresserad av boken finns det mer att läsa här.

Karl Schlögel: Terror och dröm. Moskva 1937 (Natur & Kultur, översättning av Peter Handberg)

Det är svensk högsommar. Jag läser Karl Schlögels 760 sidor tjocka bok Terror och dröm, Moskva år 1937 och vet inte hur i hela friden jag ska kunna skriva om den. Viktigare läsning kan jag inte föreställa mig. Jag har tagit lång tid på mig att läsa. Det finns inga enskildheter jag vill sätta fingret på, men frågan är om inte den avslutande berättelsen om Bucharin tar priset eftersom den visar oss en djupt bildad man som inte förstår varför han måste dö, och som använder det sista året i sin cell med att författa hela fyra verk, varav ett en roman om den egna barndomen och uppväxten. Bucharins exempel kan nog i olika hög grad överföras till många av de socialister och/eller kommunister som blev offer för den egna idén. De vet att de hört till partiets och statens toppskikt, de vet att de arbetat utifrån dess riktlinjer (som de själva bidragit till att formulera) men sitter till sist ändå i fängelsecellerna och väntar på att först ”erkänna” i skådeprocesser och därefter bli avrättade. Stalin var skoningslös. Hans öra aldrig villigt att lyssna till de närmaste ”vänner” och politiska ”kamrater" han skickade i döden. Besluten var fattade, bekännelser skrivna långt innan de anklagade ens förts in i rättssalarna. Brev med vädjanden, förklaringar och klagovisor därför meningslösa. 

Men det märkvärdiga med Schlögels bok röjs ju redan av titeln Terror och dröm. Det pågår nämligen något helt annat medan nackskotten träffar de infångade och massgravarna fylls. I Moskva byggs det. Det byggs och skapas nytt. Boken pendlar mellan beskrivningar av terrorn och drömmen. Samtidigt som 1,2 miljoner människor dödades 1937 växte det "magiska" nya landet fram inför världens ögon. Industrin, filmen, tunnelbanorna, flodernas lopp, allt detta som Stalin satte sitt namn på, det som skulle skapa också "den nya människan", illusionen som lurade så många. Mordindustrin malde dygnet runt. De i förhand fastställda kvoterna skulle fyllas, sak samma om de som dödades inom ramen för kvoterna hade begått något brott eller ej.

Drömmen är att detta samhälle ska överträffa allt tidigare känt. En traditionell kristen kultur ska malas sönder, kyrkor och katedraler rivas eller få nya användningsområden. Kommunismen ska bli den nya tron. I namn av ett slags ”vetenskaplighet” kostade den på sig personkult. Stalin blev en Kristusfigur för den nya tidens behov. Han hade det gemensamt med alla de kommunistiska partiernas diktatorer. 

Men hur skapas en dröm samtidigt som terrorn pågår? Schlögel visar att den kanske rentav fick människor att titta åt ett annat håll. Även om grannarna hämtats ville man själv leva i tron att man stod utanför det skeendet. Moskva blev en gigantisk byggarbetsplats. Filmerna spelades in och blev succéer, Sovjet-Hollywood tidens filmfabrik. Pusjkin firades. Barnböcker massproducerades. Radion steg fram som Moskvas bästa bidrag till känslan av global närvaro och nationell gemenskap. Stalins röst trängde ända in i vardagsrummen. Tiden fick nya hjältar att se upp till, äventyrsresanden följdes, Stalins aviatörer stod i centrum för dyrkan, och den sovjetiska jazzen, djaz blev 1930-talets melodi.

Kunde det ha gått på annat sätt än det gjorde? Med tanke på allt som konstruerades förfäras man av allt det som destruerades, inte minst alla de mördade och nedgrävda, som representerade det moderna Moskva med alla sina yrken, tillhörigheter, sociala skikt och åldrar. Nej, det hade inte kunnat gå annorlunda. Stalin och hans servila partifunktionärer var förvisso människor, men de tycktes alla predestinerade att agera och leva i enlighet med den totalitära tankens alla handlingsformer. Samtidigt som de förkunnade en ”monolitisk enhet” predikade de krig mot ”fienderna”. Att dessa ”fiender” alltid hittades berodde inte på en skicklig säkerhetstjänst utan på en partibyråkrati som i förväg angav vem och hur många de var, och hur rättegångarna och straffen skulle skötas och utdömas. Sist och slutligen blev också de som fastställt kvoterna offer för monoliten. Från åklagarämbetet till massgraven var vägen förfärande och förbluffande kort. Ingen gick säker, allra minst kommunistpartiets egna soldater och befäl. 

Det är en alldeles kuslig bok Schlögel skrivit, och trots att jag under åren läst många böcker om epoken tycker jag att han är unik i det avseendet att han träder in i detta terrorns och drömmarnas år, och så att säga på plats berättar vad som sker. Att Stalin och den sovjetiska kommunismen alls kunde hålla det väldiga landet i ett järngrepp visar hur totalitarismen fungerar. Den styr med sådan kraft att människornas rädsla blir det effektivaste medlet mot en längtan efter något som möjligen kunde kallas frihet. Att överleva terrorn blev kanske en viktigare längtan. Alltför många misslyckades.