måndag 17 juni 2013

Från rödsvart till vitt, stilla på väg mot inget mål

Jag intervjuar Yoram Kaniuk i Tel Aviv 1982. Privat foto
Det kommer alltid en natt eller en morgon när varningsklockor ringer. De har ringt i mig vid flera tillfällen under våren och försommaren men jag har ignorerat dem på samma sätt som man kan ignorera en alltför tidigt ställd väckarklocka. Men idag tog allvaret över från lättsinnet. Från och med idag får det vita ersätta det rödsvarta. Den pågående katastrof som kallas livet fortsätter oavsett vad jag säger, skriver eller tänker.

Sedan i lördags gäller Skånetrafikens sommarkort. Med det åker jag vart jag vill, hur många gånger jag vill och kors och tvärs efter eget humör. Så från och med i eftermiddag sätter jag mig på bussen och ser solen lysa över fälten. Kanske hoppar jag av i en byhåla eller en stad för att söka ett café där jag kan lyssna till varningsklockorna och ändå försöka behålla lugnet. Jag är sannerligen ingen resandets man - rakt tvärtom - så det blir smådoser. Men varje dos är redan betald, fram till den 15 augusti.

I natt började jag läsa Camus-boken Algerian Chronicles och den lovar fortsatt stram hållning i det att den förmedlar allvaret till mig. Utan allvaret tar lättsinnet helt över - och man är förlorad.

På bilden ovan gör jag min första intervju med den israeliske författaren Yoram Kaniuk. Vi satt i restaurangen på Beit HaSofer (Författarnas hus) i Tel Aviv. Jag träffade honom några år senare igen. Han är nog den israel som gjort starkast intryck på mig. Fullständigt befriad från nationella klichéer, frispråkig och med en tung livserfarenhet som han inte bara förmedlade utan också drog ovanliga och kloka slutsatser av. Att han var en lysande författare behöver jag knappast tillägga. I förra veckan tog cancern honom. Anita Goldman skrev ett fint porträtt av honom i Expressen:
"En av hans sista vitt omtalade offentliga handlingar inträffade endast två år innan hans död, då vann han den juridiska kamp han startat för att bli befriad från den judiska religionen, genom att få ändra religionstillhörigheten i sitt identitetskort från "judisk" till "ingen religion". Han hade under många år varit upprörd över det ökande religiösa inflytandet över israelisk politik och samhälle och var extra känslig eftersom han var gift med en ickejudisk kvinna och hans barnbarn därför hade registrerats som utan religion. Utslaget blev en konstitutionell milstolpe i Israel, där distinktionerna mellan nationalitet, etnicitet och religion har oerhörda politiska implikationer."




söndag 16 juni 2013

Bjørn Nørgaard om yttrandefrihetens villkor. Exemplen Lars Vilks, Salman Rushdie och andra i historiskt perspektiv

Lars Vilks föreläser. Foto: A. Nydahl
Bjørn Nørgaard är en av de danska konstnärer som framträtt tillsammans med Lars Vilks, senast nu på föreläsnings- och diskussionsmötet Kunst og Tabuer i Köpenhamn, arrangerat av den danska "Lars Vilks Komiteen". Bjørn Nørgaards hållning är intressant principiell och hans försvar för de individer som lever under dödshot därför präglat av just denna hållning, som utgår från principen och inte den dödshotade personens egenskaper. Bara så kan man försvara grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Av samma skäl har jag försvarat och fortsätter att försvara människor vars ståndpunkter och idéer är mig främmande. Friheten kan inte graderas. Den är en och odelbar.

Bjørn Nørgaards föredrag publiceras nu i danska dagstidningen Information. I texten fastnade jag särskilt för detta:
"De sekulære liberale demokratier, vi siden oplysningstiden har opbygget især i Vesten, er allerede betalt med blod, sved og tårer, fra Sokrates over Galilei, Bonhoeffer og tusindvis af andre. Overalt i verden, hvor mennesker kæmper for at udbrede det fælles sekulære rum for frie ytringer, bliver der stadig betalt en høj pris. Fanatiske ideologiske og ofte religiøst funderede personer og grupper – for den svenske kunster Lars Vilks’ vedkommende muslimske fundamentalister, men i andre tilfælde kristne fanatikere eller andre mere eller mindre forvirrede sjæle – har udviklet et indædt had til vores sekulære frie demokrati og fabler om at vende tilbage til kalifater, andre religiøst styrede samfund og diverse obskure totalitære systemer. Vi, politikere, intellektuelle, kunstnere, videnskabsfolk og enhver borger, der mener, at et åbent demokratisk sekulært globalt rum med retssikkerhed og ytringsfrihed er forudsætningen for, at vi kan udvikle en fælles fremtid for kloden og mennesket, må åbent i det globale rum – i hvad vi end laver, hvor vi end er, på hvilket niveau det end måtte være – konstant og hele tiden tage kampen for disse værdier."

Björnbrums läsning av Sextio år senare

Idag ska jag inte tala med egna ord. Men jag är fräck nog att låta någon annan tala om mina ord, närmare bestämt de ord som utgör boken Sextio år senare. Den får nu en resonerande och mycket intressant läsning hos Björnbrum:
"Nydahl undrar om ockupationens män och kvinnor blir lyckligare av ockupation, förnedring och en ständig tillvaro baserad på vapen. När jag läste detta kom jag att tänka på den fransk-karibiske psykiatrikern och tänkaren Franz Fanon som var aktiv under det algeriska befrielsekriget. Han behandlade franska militärer som torterade algerier på jobbet och sedan fick behandla sådana som så att säga tog med sig jobbet hem och fortsatte med den egna familjen. I samband med Bandungkonferensen 1956, det första stormötet för det som kom att bli ‘den alliansfria rörelsen’ sade någon USAmerikansk författare vars namn jag glömt (Wright?) till en skeptisk Jan Myrdal att framtiden kommer att handla om ras och religion. Detta ekar hos Nydahl: Vår tid är ras och religion. Vår tid är civilisationers undergång. Vår tid är barbariets återkomst: ras, religion, sanning. (Sanning? Förstår inte.) Och en del av detta kan man studera i England, exempelvis i den gamla industristaden Birmingham. Den har förvandlats till ett område av parallell trasproletarisering, segregerad muslimsk enklav och medelklasscentrum för servicenäringen. … en stad som höll på att bli ett kulturens centrum i landet. En engelsk Strindberg kanske skulle muttra något ilsket om ”jubelfesternas och attentatens tidevarv”. En del av de inhemska engelska muslimska bombmännen kom från den här staden. Den är inte bara full av köpcentrum utan har också en massa moskéer."
Det jag här citerar utgör bara en liten del av Björnbrums intressanta läsning. Det berör inte bara dessa bokens aspekter utan också en hel del annat. Bland annat skriver han fint om min sjukhusdagbok:
"Samhällskontraktet finns inte längre, det har rivits sönder av överklass och trasproletariat, medan medelskikten undrar vad som händer och försöker skydda sig själva. Men Nydahl kunde i alla fall glädja sig åt en sjukvård som tog bra hand om honom när det såg illa ut. (Naturligtvis fanns det patienter som gnällde. En del fattar inte att vi har det rätt bra i Sverige – åtminstone ett tag till.) "
Recensioner får man ju inte längre i pressen. Bäst före datum för mitt författarskap gick ut i och med boken Alla de andra som också skrev, för att avrundas med en handfull kultursidestjafs (men mycket bloggande) för En centraleuropeisk afton och Långsamhetens nej. Efter det har det upphört. Black Country fick två svenska dagstidningsrecensioner, båda avsedda att svärta ner både boken och mig, samt en dansk. Och så recenserades den i Nya Tider och Dispatch International (båda dessa, positiva recensioner hjälpte "vänster"-hetsarna att klistra stämpeln "höger" i pannan på mig). Den blev däremot stort och omfattande omskriven på nätet, från bloggare och nättidskrifter i Norge, Danmark och Sverige. När jag då får en resonerande text som den ovan blir jag förstås väldigt glad. Böcker av det här slaget recenseras ju inte i sin egen rätt, utan som "tecken", "symboler" och annat som de antas "företräda".


lördag 15 juni 2013

Hässleholm, Norrbotten och Kosova - lördagsresor

Torget i Hässleholm. Foto: Thomas Nydahl
Hamnade i Hässleholm. Vinkade av hustrun och hennes dotter, då de steg på tåget för att resa till Norrbotten (Älvsbyn närmare bestämt). Steg ut i en död stad. Butikerna stängda. Caféerna stängda. På gågatan stod en ung man och skrek åt en bankomat som inte fungerade. Jag återvände till stationen. Tre kvart skulle det ta innan nästa tåg till Kristianstad skulle gå. Jag köpte Svenska Dagbladet på Pressbyrån, bläddrade igenom, läste en intressant analys av USA:s skandalösa beslut att börja skicka vapen till de syriska islamisterna och massmördarna, kastade sedan tidningen.

Kom till Kristianstad strax efter halv fem. Nästa buss till Viby skulle avgå tre kvart senare. Rastlösheten ökade i mig, för också Kristianstad låg släckt och öde. Konsumenterna lämnar staden när butikerna stänger, men på torget hittade jag den italienska restaurangens uteplatser. Satte mig, beställde ett glas slibbigt vitt vin för 65:- och lät det fukta läpparna under en halvtimmes tid. Gick sakta, sakta till busshållplatsen. Strax före halv sex kom bussen. Chauffören visade sig vara en av mina albanska vänner, Bekim. Jag satte mig framme hos honom och vi hade ett mycket inspirerande samtal. Han berättade att han och hans fru, apotekare här i staden, köpt sig en liten lägenhet i Kosovas huvudstad och att de skulle vara där nere två veckor i juli. När jag steg av bussen sa Bekim bekymrat till mig: "Thomas, det blir nog tunga dagar för dig nu när Astrid är bortrest". Jag blev så rörd att jag inte kom mig för att svara honom. Vi skakade hand som alltid och jag kom glad in till mitt tomma hus, ringde upp Astrid som svarade "Vi är nu i Linköping". Med tåget hade de hunnit dit på samma tid som jag hade använt för resan Hässleholm-Viby.


Den första antologin mot Irakkrigen

Jag skulle nog våga påstå att beslutet att störta Saddam Hussein mottogs med massivt stöd i Europa (trots att mycket lite talade för massförstörelsevapen och ingenting för bin Ladin-samband). Tony Blair fick en opinion emot sig i det egna landet, men de flesta såg tydligen hans allians med Bush-administrationen som något bra. Nå, åren gick och alltfler opponerade sig. De flesta som jublade då ger numera mest ett pliktskyldigt och ljummet stöd för Irak-kriget, men låter alltjämt trupper finnas kvar i Afghanistan (även om flera länder dragit tillbaka sina i tysthet).

Jag själv? Åh, skulle jag sörja Saddam, nej då. Men jag försökte inte dölja det jag innerst inne trodde. Och det gäller både Irak och Afghanistan. Inte skulle den stormaktsledda koalitionen åstadkomma något långsiktigt gott med dessa krig. Och vem kan idag säga att dessa två krig lett fram till något avgörande positivt? Det finns ingen anledning att ens skriva en lista med argument.

Däremot påminner jag gärna om antologin Authors take sides on Iraq and the Gulf War. Den utgavs i London i mars 2004, på ettårsdagen för Irakkrigets början. Utgivare är Cecil Woolf Publishers, och det var han själv som i samarbete med hustrun Jean Moorcroft Wilson var redaktör för antologin. Den förde samman kortare texter skrivna av författare inför Irakkriget, men inkluderade också de texter som skrivits inför Gulfkriget 1990.

Jag blev inbjuden att medverka i antologin, och nedan kan ni läsa min text. Klicka på såväl omslag som inlagebilder, så kan ni dels se vem som medverkade och dels läsa min text. Låt mig bara nämna att sådana som Harold Pinter, Melanie Phillips, Beryl Bainbridge, Julian Barnes, Robert Fisk, Sara Peretsky och Nadine Gordiner var med i den senaste av de två antologierna. Det finns också skäl att säga att den engelska jag skrev inte är mycket att hurra för, och att den uppmärksamme också lätt inser att ett "not/inte" fallit ur en viktig rad i texten på sidan 63. Jag menar naturligtvis att motivet var olja och inte den irakiska nationens välmående.

Cecil Woolf, nu 86 år gammal, är för övrigt nära släkt med Virginia och Leonard Woolf.


fredag 14 juni 2013

Bättre dagar - dagar som denna fredag

Det finns dagar som är bättre än andra. Visserligen är jag bjuden till en påg som är fullärd plåtslagare idag, hans studentfest ska vi förstås vara med på. Men när jag satt i ösregnet inne i centrum idag väntande på bussen blev jag bedrövad av att se dessa småtöser berusade redan på förmiddagen.

Nå, väl hemkommen kunde jag med fog säga att den här dagen är bättre än de flesta. I brevlådan låg Algerian Chronicles av Albert Camus, ännu en viktig samling översatt till engelska. Dessutom Jan Assmanns Monoteism och våldets språk och nya numret av tidskriften Glänta. Assmanns bok och Glänta är gåvor från min vän Anders W. i Finland. Och Lars Vilks bok ART som jag fick av honom när vi möttes över en god måltid, har jag lovat mig själv att skriva om inom kort. Därför låg den redan på skrivbordet.

Efter festen börjar läsningen. En vecka, minst, är räddad.

Dagens bästa mediala händelse är annars denna:
"Den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie blir nästa års mottagare av det danska HC Andersen-priset på 500 000 danska kronor. Han kommer att ta emot priset vid en ceremoni i Odense i augusti 2014."
Ikväll sänder STV en dokumentär om Rushdie som lär ska utgå ifrån hans förnämliga memoar Joseph Anton. Klockan 20.00 i kanal två sänds den.

Min nya bok på väg. Medborgaren, makten och moskén kan endast beställas här i bloggen

Klicka på bilden så får du upp texten i läsbart format
Under en längre tid har jag samlat texter, såväl essäer som reseberättelser, läsefrukter såväl som anteckningar i ämnen som kretsar kring motsättningen mellan det sekulära samhället och teokratin. Det har självklart varit med fokus på islams radikalt förändrade roll i västvärlden, men också på den radikalisering som skett i den arabiska världen i samband med "den arabiska våren", då Muslimska brödraskapet blivit en del av makten i nationer där organisationen tidigare har varit förbjuden.

Men jag har också velat samla sådant som jag i artiklar och recensioner betraktar som tydliga tecken på en islamisering av Europa och Sverige, en process som tar sig i uttryck i särartskrav av social, kulturell och religiös karaktär. Bokens titel blir Medborgaren, makten och moskén.

Kaddafi var en av de sekulära arabledarna som störtades och ersattes av jihadistkrafter under "våren" - som snabbt blev både höst och vinter. I Libyen härskar nu en bräcklig koalition av rörelser och partier. När al Assads regim i Syrien faller är det slut med sekulära despoter och wahhabiterna tar över helt. Några monarkier, som den i Jordanien finns kvar, men framtiden ter sig mörk (bilden av Kaddafi tog jag i Benghazi i april 1983).

Den bok jag nu ger ut sträcker sig också över mina egna resor i muslimska miljöer i Mellanöstern och på Balkan, där jag bland annat ser tillbaka på hur de sekulära miljöerna såg ut och jämför dem med dagens islamiserade regimer och sociala rörelser - från den palestinska Västbanken i söder, över nordafrikanska Libyen, till Albanien på Balkan. Jag berättar också om såväl anti-islamismens krafter som de minst sagt livsfarliga grupperingar vi nu ser agera, till exempel Gyllene gryning i Grekland och Jobbiks våldsamma garde i Ungern. Om de muslimska särartskraven berättar jag i kapitel som diskuterar såväl sharialagar i allmänhet som specifika yttringar av den shariabaserade traditionen, med allt från könsstympningar av småflickor, krav på halalmat och könsseparation i skolorna.

Boken utkommer senare i sommar (slutet av juli). Den skickades den 6 juni till tryckeriet.

Priset blir 150:- för ett exemplar inklusive frakt. Boken är 144 sidor tjock och är linnetrådsbunden och tryckt på bra papper. Till formatet är den likadan som mina tre föregående böcker utgivna här genom bloggen.

Skulle någon vara intresserad av att anmäla sig för kommande köp går det förstås bra att redan nu sända mig en kort rad på thomas.nydahl@gmail.com

Från bokens baksidestext:

Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav.

Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.


torsdag 13 juni 2013

Olyckliga episoder eller hot att ta på allvar?

Theo van Gogh, mördad av islamister
Dagens exempel på mantrat "det har ingenting med islam att göra" får vi från Danmark. Jag tycker att just det här exemplet är obehagligt relevant. När van Gogh mördas - rituellt - och Kurt Westergaard (hans namn stavas alltså med W) med nöd och näppe klarar sig undan en yxmördare från Somalia - väljer apologeten Mona Kanwal Sheikh att kalla det "olyckliga episoder", och det är just det som gör oss andra så förtvivlat övertygade om att här finns ingen utgångspunkt för dialog. För mig är det så självklart att det är just yttrandefriheten som är hotad. När människor som van Gogh i sitt eget land använder sig av denna frihet för att skapa ett konstverk - konkret i det här fallet tillsammans med Ayaan Hirsi Ali - och därför blir mördad på öppen gata, kan hotet då blir konkretare och grymmare illustrerat? Jag har svårt att tänka mig det. Så här skrev hon:
"Tilbage står vi med en håndfuld forbrydere, der i nyere historie er gået direkte efter personer som den hollandske filminstruktør Van Gogh eller Kurt Vestergaard, angiveligt motiveret af deres islamkritiske indlæg. Det er utvivlsomt ulykkelige episoder, men langt fra overbevisende eksempler på, at ytringsfriheden er eksistentielt truet på livet af Islam. Vi må bort fra den ideologiske dramatisering, og se problemerne i deres rette proportioner og kontekst. Kun sådan kan vi finde fornuftige løsninger på dem."
Mona Kanwal Sheikh i Dagbladet Information 11 juni 2013

Bakläxa i solsken

Landön. Foto: Astrid Nydahl
Torsdagen var en spännande dag. Återigen skulle jag kvartalsundersökas med anledning av cellgiftsbehandlingen mot artriten. Som varje gång var mina blod- och levervärden hur bra som helst. Detta efter mer än ett och ett halvt års behandling. Men på en punkt fick jag bakläxa. Jag satt fyra förmiddagar i rad ute vid Landöns spets med öppen skjorta och solbrände mig. Upptäckte ju själv att det bildades två märkliga saker högt upp på bröstkorgen, de såg först ut som myggbett men vidgades sedan till upphöjningar med varbildningar. Jag fick veta att det inte alls var solallergi som jag trodde, utan någon form av hudförändring (solskada) som kanske måste tas bort. Direktiven var klara och tydliga: aldrig sola, och sitta i solen med skjortan uppknäppt aldrig efter elva på förmiddagen eller före fem på eftermiddagen. Så där fick jag för min frihetsyra vid Östersjön. Nästa gång blir det förstås Panamahatt och knäppta sommarkläder. Och nu kör jag en ny tremånadersperiod med cellgifterna och hoppas kunna möta hösten i någorlunda god form. Påklädd, aktsam och disciplinerad.

Åter till David Hamiltons bok Culture Wars - en presenterande text på engelska

För en tid sedan recenserade jag här i bloggen David Hamiltons bok Culture Wars. På grund av att några felaktiga rykten spreds här i bloggen - med min medverkan därför att jag inte förstod bättre - har jag därför lovat att som ursäkt publicera denna informationstext om boken. Jag publicerar den i engelsk originalversion, skriven av Hamiltons agent Dawn Morris.


The book on "Culture Wars" grew out of the destruction of our civilisation from within and the need to combat it. The definition of art had become so vague that it was used to mean whatever anyone said it was so David redefined it in his essays on art and gave it substance in that it is form expressing meaning: this is explained in the examples of how the raw talent of The Beatles was expressed through the classical technical training their record producer George Martin had had. These are the two types of knowledge as philosopher Michael Oakeshott described it.  The technique which is taught and the talent which is natural. 

He described the use of technique through an example of when a photographer uses the zoom lens it moves from recording natural phenomena to making art. He also uses the example of British wonder artist, Kieron Williamson, who is 9 years-old. When contemporary artists promote and celebrate not only paedophilia but publicly praise the murder of young children, then we have very evil people destroying our culture from within.

In architecture he writes that traditional or historic buildings help create community and re-affirm the identities of people but new buildings which are universal, or global, make people feel out of place because they disjoint the local ambiance. They are put in areas they have no relation to and disrupt them when new buildings should follow on from the tradition.  The tradition is found by looking back through history. The new colossal buildings are related to buildings in other countries and are exciting in themselves but do not fit in to local areas and cause disruption. This negativity, this attempt to destroy a culture and art rather than improve it is quite simply evil. His use of Wheel of Fortune,as a symbol the cyclical view of history and suggests that we can get back on the up part of the Wheel if we can start producing sacred and holy art and an architecture that derives from what went before not incongruous eruptions that disjuncture cultures and communities. An architecture that makes people feel as if they belong and not pushed out of their communities by such as ugly and drab buildings.

The two essays on drama are more specific to Britain but still have a general sense because the "Cultural Marxist" drama of such as Howard Brenton, David Hare et al is performed in other countries and the essay on "Elizabethan Tragedy" shows how in the early period of growth this drama while gory was actually positive in that it represented a move from barbarism to civilisation; contemporary drama represents a move back to barbarism. He gives examples of the two types of Elizabethan tragedy; Revenge, the most famous being Hamlet, and Overreachers, the most famous being MacBeth. Revengers set out to avenge murdered relatives, Overreachers bring themselves down by an overweening ambition.  Marlowe's Doctor Faustus and Tambburlaine began the genre, while Thomas Kyd's Spanish tragedy, influenced by the Roman philosopher, Seneca, made Revenge tragedy popular. An interesting one on the Environment and Animals gives examples of dangers to the environment and the appalling plans to build new cities in Britain to accommodate mass immigration, like one to link Birmingham and Coventry; the HS2 rail network which is from an EU Directive and will destroy farmland and villages. He describes the need to give animals greater legal protection against cruelty and abuse.

The title essay shows how the Anglican church in Britain has made it difficult for people to get involved in the church from outside.  The Bishops have gone from Marxism to closing the church to the population.  The final essay deals with the importance of churches and cathedrals as places of meaning, history and legend much which is contained in symbols and artifacts which people no longer understand and it is culturally important to re-learn them.

Sandemose och andra om våldgästandet.

Det finns ett svenskt ord som sällan används: våldgästa. Vad är innebörden av att våldgästa? Det innebär att en människa uppsöker en annan människa som inte bjudit hem henne. Man kan idag våldgästa på många olika sätt: med telefonen och rent fysiskt i dörröppningen.

Begreppet kommer från medeltiden, då det, särskilt i krigstider, brukades om de människor som tilltvingade sig husrum och mat med makt. Sedan 1280 är det förbjudet i lag att våldgästa. Det var kung Magnus “Ladulås” Birgersson som i Alsnö stadga införde detta (tillnamnet fick han förmodligen för att han med lagen satte lås för ladorna, så att de inte skulle plundras - namnet belagt först på 1400-talet enligt Nationalencyklopedin). Det intressanta är att våldgästande av den typen förekommer i alla krig, det har vi också sett överflödigt många exempel på under senare tid.

Men ordet kan man idag använda om de människor som vägrar respektera en annan människas integritet. Jag minns att jag en gång frågade författaren Bengt Anderberg, som flitigt medverkade i tidskriften Studiekamraten när jag var redaktör, om man kunde hälsa på honom på Bornholm. Han svarade att han av princip inte tog emot gäster. Jag frågade inte fler gånger och jag respekterade hans ord. I umgänget med människor från Balkan är det precis tvärtom. De förväntar sig - i alla fall de albaner jag känner - att man ska dyka upp oanmäld. Och jag ser att de blir besvikna när man inte gör det. Men lika lite som jag själv vill bli våldgästad vill jag klampa in i andra människors hem oanmäld.

Jag har några obehagliga minnen av våldgästande. Personer som liftat eller cyklat ända från Malmö för att bli mina gäster. Jag har lugnt och sansat förklarat att deras plötsliga ankomst inte alls passat mig. Eftersom jag inte själv är en telefonmänniska är jag inte heller särskilt glad över att bli våldgästad med den. I princip talar jag bara med mina allra närmaste i telefon, med undantag för några särskilt kära kollegor och vänner. Jag är nästan frestad att hålla med Aksel Sandemose om det han skriver om telefoner (se längst ner). Jag har visserligen ingen mobiltelefon, men nog kan jag bli uppvaktad här hemma av den elakt ringande telefonen, av människor som jag inte har minsta lust att tala med. Men det var värre när jag drev mitt förlag. Många människor - också de missförstådda genierna, en särskilt besvärlig typ - drev mig till vansinne med sitt ringande. Först när jag skaffade telefonsvarare slapp jag tala med dem. Där hade jag också ett meddelande om att jag bara returnerade inskickade manus om de åtföljdes av svarsporto. Våldgästandet drabbar varje människa som sticker ut huvudet i offentligheten. Numera får jag nästan alltid vara i fred. Få tror att jag ska ge ut deras alster. Ännu färre tror att jag kan vara själasörjare.

En författare som skrivit riktigt bra i ämnet är Aksel Sandemose. I sin självbiografiska bok Murarna kring Jeriko berättar han om sin inställning. Textstället jag vill visa är på den boksida du ser här nedan. Klicka på sidan så får du upp den i läsbart format.

onsdag 12 juni 2013

Alfons elva år, denna kväll med minnen och samtal

Har just återvänt hem från Alfons grav i Västra Vram. Det var vid den här tiden på kvällen han föddes. Två gånger har familjen besökt honom idag. Först mitt på dagen då mamma Catarina och pappa Christian planterade en vacker rosenbuske hos honom. Sedan har morbröder, mostrar, vänner, kusiner och andra under dagen varit där med blommor och annat. Jag kom dit vid femtiden med min dotter Catarina och Alfons två systrar Alma och Vera. På plats fanns redan mormor med jordgubbar. Jag hade med mig en kruka med suckulenter från Lissabon, eftersom jag aldrig fick visa Alfons staden fick detta vara en liten symbolisk kruka. Lilla Vera hade just fått besked att hon lider av borrelia, och nog kunde man se det av hennes dystra min. Lykke tog chansen att dagen till ära lära sig cykla utan stödhjul, vilket hon gör hemma hos sin pappa inne i Tollarp.




Minnen under en bro

Under denna bro åkte jag dagligen - ibland flera gånger om dagen - i tre månader, när vi bodde på Selly Oak Collages i Birmingham. Det har länge varit en skamfläck i stadsdelen. Nu har man efter ett privat initiativ renoverat den, men tycks ändå övertygade om att "kidsen" inom en vecka är tillbaka med sina sprayflaskor. Det har de säkert rätt i.
"The Selly Oak Railway Bridge has been repainted after broadcast engineer Tom Poole highlighted a major problem with graffiti. He lobbied local councillors, Network Rail and the police in a bid to get the eyesore looking spic-and-span. The bridge, on Bristol Road, has now had a fresh coat of anti-graffiti paint and Network Rail hopes the structure will remain ‘tag free’ for many years. A delighted Tom tweeted this picture of the bridge’s new look. He said: “Thanks for your help! “Selly Oak Bridge looks so much better, but I give it a week before the kids mess it up!” A Network Rail spokesperson said: “The refurbishment of Selly Oak bridge has now been completed and, hopefully, everyone will agree that it is a fantastic improvement. The anti-graffiti paint we’ve used means it should be many years before any further repainting work is needed."

För mig räcker det att se bilden i dagens Birmingham Mail för att alla minnen ska komma tillbaka. Minnen från buss 62 som tog mig längs Bristol Road till centrum och hem igen, varje dag, i ur och skur. Klocktornet i bakgrunden står för övrigt inne på universitetets område. Och i husen till vänster efter bron ligger ett härligt antikvariat som luktar fukt och damm så fort man närmar sig entrédörren. Där hade jag med mig en ansenlig bunt John Cowper Powys hem. Och väl hemma luktade de inte som butiken.

***

Uppdatering. Hittade denna bloggtext från 2011 som passar mycket bra i det här sammanhanget:

Roligare än så här får man inte. Bilden där jag står bakom en ovanligt kort brasiliansk kvinna och håller min arm om en spjuveraktig filippinare, med leende människor runt om från Indien, England och Nigeria, togs för exakt 13 år sedan (nu 2013 är det drygt 15 år sedan), på Kristi Himmelsfärds dag 1998. Vi bodde på Selly Oak Colleges (en del av Birmingham University) hela vårterminen det året och där sa man förstås Ascension Day om högtiden. Birmingham var en stad jag fruktat att befinna mig så länge i, men jag hade i alla avseenden fel. B-ham var charmig och trulig på samma sätt som Malmö, man skulle liksom inte spela allan i baren. B-ham var en gammal arbetarstad och liksom för Malmö kom de nya tiderna att dra fram som en tromb genom industrilandskapet. Varken bilar eller motorcyklar producerades som förr. Staden hade en ruffighet som handlade mycket om arbetslöshet, droger och våld. Man fick gå försiktigt fram, men på lokalpuben The Bear and Staff fick man både bekanta och drinkarbröder. Jag fick se rätt mycket av vardagslivet, både i den internationellt präglade studiemiljön och ute på stan. Det är ingen tillfällighet att jag återkom både 2006 och 2008. På området bodde de flesta i sovsalar, vi hade liksom andra som var par eller barnfamiljer, fått en egen lägenhet på två rum och kök (fått och fått, månadshyran var orimligt hög). Där arbetade jag om dagarna när A. hade sina lektioner. Jag lärde känna människor från jordens alla hörn.

I matsalen hade vi en fin utbytesfest inför terminsslutet. Varje nationalitet hade fått i uppgift att laga en rätt som var tämligen vanlig därhemma, så sommaren till ära gjorde vi Janssons frestelse, som de afrikanska vännerna särskilt uppskattade. På bilden är det våra närmaste grannar, Mary och Michael från Nigeria, med lilla dottern Joy. Jag bestämde mig för att göra henne till den enda lilla nigerianska på colleget som hade ett mindre förråd av svenska ord. Det tog bara två dagar så pekade hon mot taket och sa, högt och tydligt: “Lampa”. Till vänster om dem står Helen från Australien, en av terminens finaste, vänligaste och generösaste bekantskaper.

Bläddrandet i gamla fotoalbum fortsätter. En syssla, som vid sidan av såpatvättandet av trasmattorna och översättningsarbetet fyller mina dagar med mening och glädje. Ascension Day må det vara, men jag håller mig till det som är jordnära, konkret och påtagligt.

Bilder: A. Nydahl.


Mitt barnbarn Alfons

Idag skulle mitt barnbarn Alfons ha fyllt elva år. Hans tre systrar, hans mamma och pappa, kommer idag som på varje födelsedag att sitta ner vid hans grav i Västra Vram. Hans födelsedagar är alltjämt viktiga och kommer så alltid att vara. Jag brukar ta fram en dikt varje år, en dikt med motiv som får mig att begrunda livets förgänglighet och dödens skoningslösa närvaro i våra liv. I år blir det en dikt av den amerikanske poeten John Haines. Den ingår i Per Helges översättningsvolym som utkommer den 3 september. Boken heter Om ugglan ropar igen, dikten är dock utan titel.

I det bärnstensgula ljuset
ser jag dig vandra bort
längs landsvägen:

solen sjunker
och jag stänger
växthusdörren.

Nya vinrankor ska åter grönska
nästa sommar, men du

kommer inte mera hit.


Märkligt nog är detta också min pappas dödsdag. Han lämnade det jordiska idag för fem år sedan.


tisdag 11 juni 2013

Nygammal (om-)start

Ser jag mot stjärnorna? Min dotter Catarina plåtade vid Landön igår.
Jag har igår och idag rensat min blogg rätt så rejält. Har inte för avsikt att den närmaste framtiden skriva om dagspolitiska händelser. Min ambition måste vara att återvända till det min blogg var en gång i tiden; en dagskrönika om ting som går lite djupare i de mänskliga villkoren, som varken räds tillkortakommanden, filosofiska utmaningar eller mellanmänskliga komplex. Vad innebär detta? Det innebär mycket konkret att jag inte tänker följa varje steg som tas från individer och rörelser i den politiska hetluften. När jag bestämde mig för att avsluta ett kort men intensivt medarbetarskap i en tidning med anti-islamistisk agenda påverkade det också mitt förhållningssätt. Jag såg ju konsekvenserna genast. Fram till den dagen hade jag många danska läsare. Nästan alla försvann som om de fått direktiv att göra så. Sektlivet uppenbarades på nytt för mig och nog kände jag igen både argument och beteende från den sektvänstern jag tillhörde i unga år.

Det är tisdag idag. Imorgon är det ett sorgligt jubileum. Jag försöker ta en dag i taget. Som alla numera vet är jag pensionär. Den pension jag får ut räcker till vardagens anständigheter. Inte behöver jag sälja några artiklar, inte behöver jag "hålla mig väl" med någon.

Efter den bok som utkommer i juli kommer en helt annan. Den är också snart färdigskriven. Jag ser mig själv där jag satt - mol allena - i Sätaröds station för tjugo år sedan och skrev mig in i det solitära livets tystnad och totala avsaknad av direktiv. Vare sig politikens eller nätoffentlighetens direktiv ska påverka mitt skrivande. Jag är mig inte själv nog, rakt tvärtom. Jag är en man som står mitt i en mycket stor familj. Den är viktigare än alla politikens och ismernas viktigpettrar. Att framtiden är dyster och att katastroferna står i kö förnekar jag inte. Men jag ser dem komma och gå och häller upp ett nytt glas vitt vin.

PS: Ni är kanske inte så många som minns varför jag började blogga. Det gjorde jag därför att jag 2002 hade tänkt skriva en bok om fadomusiken. Någon tipsade mig om att man i en blogg kunde lägga ut texter och få respons från läsarna. Vet inte hur det egentligen gick till, men det lyckades och 2004 kom min första bok om fado ut. Den heter Kärlek och längtan, sålde snabbt slut och kom 2005 i en ny upplaga. Allt tack vare bloggen som då hette Occident. Bloggandet är för mig därmed inne på årgång elva.

Den skändliga samtiden

Foto: Astrid Nydahl
Camus skrev i en av anteckningsböckerna: "Om tiden endast vore tragisk! Men den är skändlig." Det är en kort men mycket träffande beskrivning också av vår tid. Skändligheterna serveras på alla nivåer, från flyktingsmugglaren och narkotikakurirerna till de lokala krämarna och regeringsmedlemmarna.

Skändligheter kan de beskrivas som eftersom de alltid är beräknade, noga planerade och genomförda utan varje moralisk eller etisk grundram. I nio fall av tio är penningen motivet. Den skändliga tiden måste oupphörligen beskrivas, även om den som skriver ibland snubblar på orden och själv uppfattas som skändlig. Bara tidens krönikörer kan med något uns trovärdighet i behåll låta skändligheterna filtreras genom medvetandet och sedan bli bilder av ett skeende de flesta av oss blundar för.

Cykeltankar

Foto: Astrid Nydahl
Nu är tiden kommen för de riktigt långa cykelturerna. Jag tog den första i söndags och idag cyklade jag in till Kristianstads centrum för att uträtta några ärenden. Av svettdropparna och den tunga andningen att döma är min fysik inte särskilt god. Så redan imorgon gör jag denna långa runda igen. På torsdag lär det inte gå, om man inte tycker om att cykla långt i hällregn.

Varför plåga sig själv? Jag tror att man gör det av rena förnuftsskäl. Efter en lång vinters stillasittande och för mycket alkohol är kroppen nerkörd. Mina sjukdomar blir också värre att leva med. I och med långcyklandet återkommer en högre grad av hälsa. Men det tar förstås tid att nå dit.

Imorgon skulle mitt barnbarn Alfons ha fyllt elva år. Det är möjligt att jag tar mig till Västra Vrams kyrkogård där familjen samlas varje födelsedag för att minnas och samtala. Jag tycker det är svårt att hantera all den smärta jag förbinder med hans hemska cancersjukdom och död. Men han är levande för sina systrar och föräldrar. Det är det viktiga. Han är en familjemedlem om än fysiskt frånvarande.



måndag 10 juni 2013

Återvändsgränden: matblogg

Jag väntar bara på att det ska ske: när jag en morgon stiger upp ser jag att min blogg hamnat i den ultimata återvändsgränden, samtliga texter om litteratur, filosofi, historia, politik och liv är borta och kvar finns bara matbilder och recept. Vaka över ensamheten har bytt namn till Vaka över köksregionen. När jag tittar på bilden som någon idag tog av maten jag serverade - ja, det var gott med grillade revben och potatis med diverse grönsaker som ugnsbakats - tänker jag vilken fasa det skulle ha varit. Vem delar man normalt med sig av sina recept, sin garderob eller sina eventuella smycken? I privatsfären stannar man, förhoppningsvis. Det innebär inte att jag skulle vara negativt inställd till kulinariska tips eller inspirerande texter om livets goda. Men mardrömmen vore att förvandla sitt eget perspektiv till att endast omfatta privatlivets rutiner och nödvändigheter.

Min nya bok Medborgaren, makten och moskén ligger, som ni ju redan vet, på tryckeriet i Lettland. Det innebär inte att jag rullar tummarna. Tvärtom. Jag noterade för en timme sedan att mitt nästa bokmanus redan är 141 sidor tjockt. Det blir en helt annan bok. Arbetsnamnet är Ensamheten i det nya språkets tid. Det är en tankebok som ansluter till några av mina tidigare böcker, de som heter Den tysta zonen, Förensligandet, Långsamhetens nej och Inre frihet. Det finns goda chanser att också denna nya bok kan utkomma under 2013, det får vi se. Med den markerar jag också att mina år av skrivande om islamismen därmed kan betraktas som en avslutad daglig värnplikt. Nej då, jag kommer självklart inte att sluta skriva i ämnet. Det vore detsamma som att medvetet göra sig dum. Ämnet är för mig intimt förknippat med de orosmoln som präglar Sverige och Europa och går därför inte att tiga om. Men jag menar att jag inte behöver använda hela bokmanus till att belysa det och jag behöver inte publicera något i ämnet varje dag.

Jag har också för avsikt att skriva en sammanfattande bok i judiska ämnen de närmaste åren, eftersom jag alltsedan 1980-talet publicerat en stor mängd artiklar och essäer i den ämnessfären och de handlar om historia i allmänhet, kulturhistoria i synnerhet men kanske mest om filosofi och litteratur, lite religion och ibland också något om Israel som nationellt projekt. I bloggen kommer jag aldrig att fråga mig själv vad som "lämpar sig". I bloggen kommer jag också dagligen att skriva om det som ter sig angeläget, inte minst den europeiska nivelleringen och hoten från de totalitära ideologierna. Men en sak vågar jag lova: en matblogg blir den aldrig!


Hans Boij: Vägen till Brinnarå. Anteckningar (Författares Bokmaskin)

Varje gång det kommer en ny bok från Hans Boij vet jag att nattläsningen är räddad för lång tid framöver. Man läser nämligen inte Boij från pärm till pärm. Man intager honom som vore hans texter medicin eller vitaminer. Och så har också nya boken underrubriken "Anteckningar".

Jag har nu ströläst, strukit under och ägnat mig från och till åt boken i en månads tid. Jag har läst Boij i många år nu och vet att hans böcker ibland höjer sig rejält över annat han gjort. Så reagerade jag på Versus från 2012, och den fick också ett sensationellt omdöme av Stig Larsson i Expressen. Den nya boken är, skulle jag vilja säga, ännu bättre, även om det ter sig orättvist att jämföra en diktsamling som Versus med en 279 sidor tjock samling anteckningar. Jag gör det ändå.

Boij är en gammal man nu. Men han fortsätter ströva kring i Stockholm, han sätter sig där han har råd för en kopp kaffe. Han ser sig omkring, antecknar det han ser och det han tänker. Det blir en form av flanörlitteratur som jag är mycket förtjust i.

Ibland tar den fäste i en annan diktare eller filosof. Men inte sällan också i det som förmedlas av morgontidningen. Boij blickar från cafébordet ut över världen. Därför blir både hans mycket korta och lite längre texter en ansats också för läsaren, som aforismen men aldrig sträng i form eller uttryck. Boij skriver just anteckningar, och det kan låta så här:

"Inget är heligt. Det skulle i så fall vara de stridande viljornas envig. Vår enda gemenskap; främlingars ensamheter i möte."

"De små människorna är inte förkrympta. Det är de stora som inte håller måttet."

"Hela världen, ett kapitalistiskt protektorat på samma sätt som Egypten en gång i tiden var ett brittiskt."

"Sverige är ett högt moderniserat, så kallat civiliserat land. I Sverige förvånas man över att de företag som avgett det lägsta anbudet och som t.ex. betalar sina städare sämst, gör ett dåligt jobb. Av samma skäl tvingas man ständigt utdela allt högre bonusar åt landets högsta chefer."

Som ni märker kan man läsa Boijs nya bok för att vrida och vända på perspektiven och för att ibland också ställa det vedertagna på huvudet.

Om Versus skrev jag här.


söndag 9 juni 2013

Irkutsk - Skåne. Böcker, barnbarn och tågresor

Irkutsk. Bild: Wikipedia.
När jag får mail från ett tåg på väg genom Irkutsk så förundras jag. En vän på resa med Transibiriska järnvägen med sin familj gratulerar mig till den nya boken. Jag tar ett djupt andetag och funderar på vår tids tekniska framsteg och orimligheter. Har man själv trampat in i den digitala världen finns det förstås inte någon reträttväg (annat än en mycket radikal som kräver större krafter än jag kan uppbåda). Ändå blir jag rasande över att tämligen nyinköpta apparater börjar bete sig som vore de galna, och man av expertiser får beskedet att de inte är menade att reparera, eftersom det skulle bli betydligt dyrare än att köpa nya. Det digitala är framtiden. Men de destruktionsinbyggda mekanismerna är en skymf mot alla människor som inte lovsjunger den sena kapitalismens krav på ständig förnyelse och konsumtion. Varje gång jag ser en bil från femtiotalet rulla på vägarna - putsad, skinande, hel och rostfri - så bekräftar den min övertygelse om att den kapitalistiska ekonomin kommit in i ett stadium av hejdlös profithunger, till gagn för ingen annan än aktieägaren.

Mail genom luften från ett tåg i Irkutsk till ett skrivbord i Skåne - ja, det är magnifikt men det har också ett pris. Jag ser på olika historiedokumentärer - framför allt i Axess Tv som är en förnämlig kanal - och jag undrar varför det blev som det nu är och om människan rentav var predestinerad för detta.

Jag följer min egen nya bok på vägen in i tryckeriet och genom tryckpressarna. Varje gång är det lika spännande. Det har inte så mycket med nyhetens behag att göra, som det har med kontinuiteten och upprätthållandet av värdigheten. Jag vet, varje gång en ny bok kommer med lastbil, att mitt arbete pågår och att ingenting annat än döden kan stoppa det. Så måste det vara. Ur hand i hand, generation efter generation. Nu har jag en hel vecka framför mig som gräsänkling. Jag ska inte sjunga någon Povel Ramel-blues för egen del. Istället ska jag försöka bistå några av mina söner och döttrar och barnbarn. Sedan ska jag räkna ner till nästa fredag då Astrids äldsta barnbarn, nu dryga arton år gammal,  finalfirar sin utbildning som plåtslagare och byggnadsarbetare. Mitt eget äldsta barnbarn som fyller sexton i år firar att hon är färdig med grundskolan och till hösten kan börja på gymnasiet. Det är förstås stort alltsammans, jag önskar bara att de hade bättre skolor att utbildas i och att deras framtid såg mindre mörk ut. Hon åker till Skottland med sin pappa och där möter hon en ung kvinna som hon lärt känna - just det: på nätet. Så ser det ut idag och egentligen borde man bara känna tacksamhet och glädje. De nyheter som sipprat ut de senaste dagarna från USA om hur Google, Firefox, Facebook och andra företag så vänligt bistår underrättelseorganen med registrering av mail- och annan internet-trafik dämpar ju glädjen en smula. Fast själv tänker jag att det jag tänker, säger och skriver inte behöver betraktas som suspekt eller brottsligt. Ändå vet jag att det kommer en dag då det är just så det betraktas. Kanske är jag då borta från allt som har med tänkande, talande och skrivande att göra.