tisdag 11 juni 2013

Cykeltankar

Foto: Astrid Nydahl
Nu är tiden kommen för de riktigt långa cykelturerna. Jag tog den första i söndags och idag cyklade jag in till Kristianstads centrum för att uträtta några ärenden. Av svettdropparna och den tunga andningen att döma är min fysik inte särskilt god. Så redan imorgon gör jag denna långa runda igen. På torsdag lär det inte gå, om man inte tycker om att cykla långt i hällregn.

Varför plåga sig själv? Jag tror att man gör det av rena förnuftsskäl. Efter en lång vinters stillasittande och för mycket alkohol är kroppen nerkörd. Mina sjukdomar blir också värre att leva med. I och med långcyklandet återkommer en högre grad av hälsa. Men det tar förstås tid att nå dit.

Imorgon skulle mitt barnbarn Alfons ha fyllt elva år. Det är möjligt att jag tar mig till Västra Vrams kyrkogård där familjen samlas varje födelsedag för att minnas och samtala. Jag tycker det är svårt att hantera all den smärta jag förbinder med hans hemska cancersjukdom och död. Men han är levande för sina systrar och föräldrar. Det är det viktiga. Han är en familjemedlem om än fysiskt frånvarande.



måndag 10 juni 2013

Återvändsgränden: matblogg

Jag väntar bara på att det ska ske: när jag en morgon stiger upp ser jag att min blogg hamnat i den ultimata återvändsgränden, samtliga texter om litteratur, filosofi, historia, politik och liv är borta och kvar finns bara matbilder och recept. Vaka över ensamheten har bytt namn till Vaka över köksregionen. När jag tittar på bilden som någon idag tog av maten jag serverade - ja, det var gott med grillade revben och potatis med diverse grönsaker som ugnsbakats - tänker jag vilken fasa det skulle ha varit. Vem delar man normalt med sig av sina recept, sin garderob eller sina eventuella smycken? I privatsfären stannar man, förhoppningsvis. Det innebär inte att jag skulle vara negativt inställd till kulinariska tips eller inspirerande texter om livets goda. Men mardrömmen vore att förvandla sitt eget perspektiv till att endast omfatta privatlivets rutiner och nödvändigheter.

Min nya bok Medborgaren, makten och moskén ligger, som ni ju redan vet, på tryckeriet i Lettland. Det innebär inte att jag rullar tummarna. Tvärtom. Jag noterade för en timme sedan att mitt nästa bokmanus redan är 141 sidor tjockt. Det blir en helt annan bok. Arbetsnamnet är Ensamheten i det nya språkets tid. Det är en tankebok som ansluter till några av mina tidigare böcker, de som heter Den tysta zonen, Förensligandet, Långsamhetens nej och Inre frihet. Det finns goda chanser att också denna nya bok kan utkomma under 2013, det får vi se. Med den markerar jag också att mina år av skrivande om islamismen därmed kan betraktas som en avslutad daglig värnplikt. Nej då, jag kommer självklart inte att sluta skriva i ämnet. Det vore detsamma som att medvetet göra sig dum. Ämnet är för mig intimt förknippat med de orosmoln som präglar Sverige och Europa och går därför inte att tiga om. Men jag menar att jag inte behöver använda hela bokmanus till att belysa det och jag behöver inte publicera något i ämnet varje dag.

Jag har också för avsikt att skriva en sammanfattande bok i judiska ämnen de närmaste åren, eftersom jag alltsedan 1980-talet publicerat en stor mängd artiklar och essäer i den ämnessfären och de handlar om historia i allmänhet, kulturhistoria i synnerhet men kanske mest om filosofi och litteratur, lite religion och ibland också något om Israel som nationellt projekt. I bloggen kommer jag aldrig att fråga mig själv vad som "lämpar sig". I bloggen kommer jag också dagligen att skriva om det som ter sig angeläget, inte minst den europeiska nivelleringen och hoten från de totalitära ideologierna. Men en sak vågar jag lova: en matblogg blir den aldrig!


Hans Boij: Vägen till Brinnarå. Anteckningar (Författares Bokmaskin)

Varje gång det kommer en ny bok från Hans Boij vet jag att nattläsningen är räddad för lång tid framöver. Man läser nämligen inte Boij från pärm till pärm. Man intager honom som vore hans texter medicin eller vitaminer. Och så har också nya boken underrubriken "Anteckningar".

Jag har nu ströläst, strukit under och ägnat mig från och till åt boken i en månads tid. Jag har läst Boij i många år nu och vet att hans böcker ibland höjer sig rejält över annat han gjort. Så reagerade jag på Versus från 2012, och den fick också ett sensationellt omdöme av Stig Larsson i Expressen. Den nya boken är, skulle jag vilja säga, ännu bättre, även om det ter sig orättvist att jämföra en diktsamling som Versus med en 279 sidor tjock samling anteckningar. Jag gör det ändå.

Boij är en gammal man nu. Men han fortsätter ströva kring i Stockholm, han sätter sig där han har råd för en kopp kaffe. Han ser sig omkring, antecknar det han ser och det han tänker. Det blir en form av flanörlitteratur som jag är mycket förtjust i.

Ibland tar den fäste i en annan diktare eller filosof. Men inte sällan också i det som förmedlas av morgontidningen. Boij blickar från cafébordet ut över världen. Därför blir både hans mycket korta och lite längre texter en ansats också för läsaren, som aforismen men aldrig sträng i form eller uttryck. Boij skriver just anteckningar, och det kan låta så här:

"Inget är heligt. Det skulle i så fall vara de stridande viljornas envig. Vår enda gemenskap; främlingars ensamheter i möte."

"De små människorna är inte förkrympta. Det är de stora som inte håller måttet."

"Hela världen, ett kapitalistiskt protektorat på samma sätt som Egypten en gång i tiden var ett brittiskt."

"Sverige är ett högt moderniserat, så kallat civiliserat land. I Sverige förvånas man över att de företag som avgett det lägsta anbudet och som t.ex. betalar sina städare sämst, gör ett dåligt jobb. Av samma skäl tvingas man ständigt utdela allt högre bonusar åt landets högsta chefer."

Som ni märker kan man läsa Boijs nya bok för att vrida och vända på perspektiven och för att ibland också ställa det vedertagna på huvudet.

Om Versus skrev jag här.


söndag 9 juni 2013

Irkutsk - Skåne. Böcker, barnbarn och tågresor

Irkutsk. Bild: Wikipedia.
När jag får mail från ett tåg på väg genom Irkutsk så förundras jag. En vän på resa med Transibiriska järnvägen med sin familj gratulerar mig till den nya boken. Jag tar ett djupt andetag och funderar på vår tids tekniska framsteg och orimligheter. Har man själv trampat in i den digitala världen finns det förstås inte någon reträttväg (annat än en mycket radikal som kräver större krafter än jag kan uppbåda). Ändå blir jag rasande över att tämligen nyinköpta apparater börjar bete sig som vore de galna, och man av expertiser får beskedet att de inte är menade att reparera, eftersom det skulle bli betydligt dyrare än att köpa nya. Det digitala är framtiden. Men de destruktionsinbyggda mekanismerna är en skymf mot alla människor som inte lovsjunger den sena kapitalismens krav på ständig förnyelse och konsumtion. Varje gång jag ser en bil från femtiotalet rulla på vägarna - putsad, skinande, hel och rostfri - så bekräftar den min övertygelse om att den kapitalistiska ekonomin kommit in i ett stadium av hejdlös profithunger, till gagn för ingen annan än aktieägaren.

Mail genom luften från ett tåg i Irkutsk till ett skrivbord i Skåne - ja, det är magnifikt men det har också ett pris. Jag ser på olika historiedokumentärer - framför allt i Axess Tv som är en förnämlig kanal - och jag undrar varför det blev som det nu är och om människan rentav var predestinerad för detta.

Jag följer min egen nya bok på vägen in i tryckeriet och genom tryckpressarna. Varje gång är det lika spännande. Det har inte så mycket med nyhetens behag att göra, som det har med kontinuiteten och upprätthållandet av värdigheten. Jag vet, varje gång en ny bok kommer med lastbil, att mitt arbete pågår och att ingenting annat än döden kan stoppa det. Så måste det vara. Ur hand i hand, generation efter generation. Nu har jag en hel vecka framför mig som gräsänkling. Jag ska inte sjunga någon Povel Ramel-blues för egen del. Istället ska jag försöka bistå några av mina söner och döttrar och barnbarn. Sedan ska jag räkna ner till nästa fredag då Astrids äldsta barnbarn, nu dryga arton år gammal,  finalfirar sin utbildning som plåtslagare och byggnadsarbetare. Mitt eget äldsta barnbarn som fyller sexton i år firar att hon är färdig med grundskolan och till hösten kan börja på gymnasiet. Det är förstås stort alltsammans, jag önskar bara att de hade bättre skolor att utbildas i och att deras framtid såg mindre mörk ut. Hon åker till Skottland med sin pappa och där möter hon en ung kvinna som hon lärt känna - just det: på nätet. Så ser det ut idag och egentligen borde man bara känna tacksamhet och glädje. De nyheter som sipprat ut de senaste dagarna från USA om hur Google, Firefox, Facebook och andra företag så vänligt bistår underrättelseorganen med registrering av mail- och annan internet-trafik dämpar ju glädjen en smula. Fast själv tänker jag att det jag tänker, säger och skriver inte behöver betraktas som suspekt eller brottsligt. Ändå vet jag att det kommer en dag då det är just så det betraktas. Kanske är jag då borta från allt som har med tänkande, talande och skrivande att göra.



lördag 8 juni 2013

Albert Camus: Algerian Chronicles

Albert Camus läser jag helst på svenska eftersom jag inte kan franska. Nu har det kommit en ny artikelsamling översatt till engelska, Algerian Chronicles, och jag har just beställt den. Så här presenteras den av förlaget Harvard University Press:
"More than fifty years after Algerian independence, Albert CamusAlgerian Chronicles appears here in English for the first time. Published in France in 1958, the same year the Algerian War brought about the collapse of the Fourth French Republic, it is one of Camus’ most political works—an exploration of his commitments to Algeria. Dismissed or disdained at publication, today Algerian Chronicles, with its prescient analysis of the dead end of terrorism, enjoys a new life in Arthur Goldhammer’s elegant translation.
“Believe me when I tell you that Algeria is where I hurt at this moment,” Camus, who was the most visible symbol of France’s troubled relationship with Algeria, writes, “as others feel pain in their lungs.” Gathered here are Camus’ strongest statements on Algeria from the 1930s through the 1950s, revised and supplemented by the author for publication in book form.
In her introduction, Alice Kaplan illuminates the dilemma faced by Camus: he was committed to the defense of those who suffered colonial injustices, yet was unable to support Algerian national sovereignty apart from France. An appendix of lesser-known texts that did not appear in the French edition complements the picture of a moralist who posed questions about violence and counter-violence, national identity, terrorism, and justice that continue to illuminate our contemporary world.
Jag återkommer förstås med recension när jag läst den.




Dagens frukost på Landön

Ziona på Landön. Foto: Astrid Nydahl
För tredje dagen i rad intog jag frukost på Landön. Det blåste rätt så rejält där ute idag. Sökte därför en läplats för stol och tillbehör. Hade bara precis fällt upp stolen när en man, mycket vänligt, berättade att han just skulle klippa gräset för ett planerat barndop som skulle äga rum där i eftermiddag. Flyttade stolarna till piren och blev där välkomnade av de två damerna på långliggarbåten Ziona. Mycket vänligt, mycket generöst. De satt där i sina solstolar - ja, snarare låg - och läste, som de gjort de senaste dagarna. Vi började samtala. Det blev ett ovanligt fint uppvaknande. Resten av dagen består av arbete. Lördagen är för mig en vardag.

Varje gång jag varit iväg några timmar så har det trillat in en handfull beställningar på den nya boken. Det ser alltså bra ut. Boken beställer ni enkelt med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Boken heter Medborgaren, makten och moskén, den kostar 150:- inklusive frakt (200:- för utlandsbeställningar). Den utkommer i slutet av juli (klicka på bilden så kan du läsa baksidestexten).



Nya dagar, nya nätter, nya böcker

Efter fredag kommer lördag. Och som jag gjort de senaste dagarna börjar jag lördagen på en liten, smal gräsplätt allra längst ut på Landön. Där sitter jag i medhavd stol och blickar ut mot Skånes enda skärgård i Östersjön, dricker kaffe och äter några mackor gjorda av det surdegsbröd jag själv bakar. I bästa fall hör jag några av båtmänniskorna samtala med varandra, de ligger vid piren i den inre hamnbassängen, det är där de bor på sommaren, de stiger upp och intar sin frukost med vattnet runtom sig. Det är en miljö präglad av vänlighet, lugn, tystnad och inre frid. Jag tycker om att vara där.

Men trots att jag njuter av den miljön vet jag att det pågår ett drama i världen. Det syns inte där ute. Inte en enda slöjklädd kvinna finns att se. Inte en enda imam. Inga moskéer. Förstås. Det som finns på Landön är det gamla Sverige, det Sverige som ännu inte skakats och skadats av etniska eller religiösa konflikter. Landön är med andra ord en sådan plats som kulturredaktörerna på Stockholmstidningarna hatar och föraktar, och som redaktörerna också i landsortspressen gör allt för att distansera sig ifrån. Får jag lov att trivas där ute, eller är min trivsel ett tecken på att jag är extermist?

Jag vill ändå påpeka att min nya bok ligger på tryckeriet och att den finns att köpa om en dryg månads tid. Den heter Medborgaren, makten och moskén och berör både utifrån svenska och internationella exempel frågan om man vill leva i en sekulär stat fri från religiös maktutövning eller om man är redo att underordna sig en ny tids svartrockar, det vill säga moskéernas imamer och predikanter. Boken är på 144 sidor och kostar 150 kronor. Du kan beställa den med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Välkommen om du blir intresserad. Och god helg till er alla!


fredag 7 juni 2013

Min nya bok utkommer i slutet av juli

Så var alltså min nya bok klar. Den skickades till tryckeriet igår. Är du intresserad kan du göra en förhandsbeställning med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com Boken kostar 150 kronor inklusive frakt (och 200 kronor för dig som beställer från utlandet). Om du är bloggare eller skriver i andra sammanhang och vill ha ett gratis recensionsexemplar så hör du bara av dig till mig.

I slutet av juli utkommer min nästa bok. Den heter Medborgaren, makten och moskén. Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav.

Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.


***

Om man tvivlar på islamisternas mordiska avsikter kan man i en svensk tidning idag läsa en sedelärande historia. Jag fick vetskap om dessa fakta redan igår men betraktar det närmast som en sensation att DN skriver om det:
"Sex muslimska extremister erkände på torsdagen att de planerat attackera en högerextremistisk demonstration i Storbritannien med hemmagjorda bomber, skjutvapen, knivar och en machete. Det råder inget tvivel om att en våldsam attack av det slag som planerats skulle ha lett till hämndaktioner från den tänkta måltavlan, och med högsta sannolikhet lett till vedergällningar och en spiral av våld och terror."
Att EDL rutinmässigt kallas "högerextremistiskt" är vardagsmat i vår press. Det kan man bara bortse ifrån och istället ta lärdom av hårda fakta. Min egen syn på EDL redovisade jag i min bok Black Country, se här.

Utförligare rapport hittar man här:
"After the six were arrested, police found they had downloaded thousands of files from the internet containing videos of Al Qaeda training camps, bomb-making instructions and one showing a man putting on a suicide vest. Jewel Uddin, 27, Omar Khan, 31, Mohammed Hasseen, 24, Anzal Hussain, 25, Mohammed Saud, 23, and Zohaib Ahmed, 22, admitted planning the attack at a previous hearing. The men, who regularly met at the Darul Ihsaan Islamic and  Fitness Centre in Birmingham, will be sentenced today."

torsdag 6 juni 2013

Nationaldagen 2013

Landön 6 juni 2013. Foto: Astrid Nydahl
Under en vackert vajande svensk flagga firade vi idag nationaldagen. Flaggan reste sig bakom en doftande syrénhäck alldeles ute vid havet. På Landön var det lugnt idag, eftersom de flesta människorna hade tagit sig till Tosteberga hamn för ett mycket typiskt svensk helgdagsnöje, nämligen loppis.

Foto: Astrid Nydahl

Östersjön från Landö-sidan. Foto: Astrid Nydahl

Och för sensommarläsning rekommenderar jag gärna min nästa bok som just idag gick iväg för tryckning. Du hittar omslagsbilder, baksidestext och relevant information om boken och priset på denna bloggsida. Det uppslagna omslaget här kan du klicka på om du är intresserad av att läsa omslagstexten.


Alexander Zinovjev: Homo Sovieticus (1981, Coeckelberghs förlag 1984 i översättning av Hans Björkegren).

Minns ni Lenins ord: ”sovjetmakt och elektrifiering”? Jag gör. Det är själva receptet för "kommunism" - så menade i alla fall Lenin. Varenda gång jag reste i den albanska bergen – och det kunde verkligen vara strapatsrikt och otillgängligt – påpekade mina albanska ”vänner” – vilket i praktiken betydde övervakare – att man i just Albanien hade lyckats fullt ut med det. Inte en by, inte ett hushåll var utan elkraft. Och landets elverk var så mäktiga och framgångsrika att man sade sig exportera el till både Jugoslavien och Grekland. I Lenins ord, och den albanska tillämpningen låg inte bara förmågan att tända lampor inomhus, utan dessutom och särskilt, att man med sovjetmakt och elektrifiering var på väg att skapa den nya människan. Hon, den socialistiska människan, skulle övervinna allt som stod i hennes väg: fattigdom, egoism, lättja, dumhet och ojämlikhet. Trodde man.

Alexander Zinovjej skrev en märkvärdig bok på detta tema, Homo Sovieticus från 1981. Författaren föddes 1922 och gjorde en spikrak karriär in i filosofin och vetenskapen. Men när han 1976 utgav romanen Gapande höjder var det slut med det spikraka. Han uteslöts ur kommunistpartiet – första steget bort från sovjetlivet – och fråntogs sitt medborgarskap två år senare. Han bosatte sig i dåvarande Västtyskland där han bland annat skrev Homo Sovieticus. Hur ska man karaktärisera den boken? Ska man kalla den för komedi? Jovars, det kan man göra. Men det är också ett mycket tragiskt verk, bakgrunden och ämnet bäddar för de seriösa infallsvinklarna. Kanske är det Alexander Zinovjevs humor som ändå gör den till en skrattretande samling texter.

Den nya människan som också är titel på boken förkortades av författaren till homososen. Denna figur var samtidigt älskad och avskydd av sin författare, han högaktade och föraktade henne och han skrämdes av henne: ”Jag är själv homosos. Därför är jag hård och obarmhärtig i min skildring av henne.”

Det som är mest iögonfallande med boken är hur Zinovjej lyckas visa på sprickan mellan offentlig lögn och verklighet, mellan det påstådda idealet och den verkliga skröpligheten. Det fanns, allra minst i Sovjetunionen, någon ”ny människa”. Hon var samma gamla man eller kvinna, hon kämpade mot smuts, fattigdom, förnedring, alkoholism och eländiga bostäder. Hon kunde utåt sett beskrivas som stark och sund men var innerst inne svag och undflyende. Bästa sättet att slippa maktens blickar var att sno sig runt hörnet, att aldrig utmärka sig, att alltid försöka försvinna i massan. Och tro inte att det alltid hjälpte. Också den mest undflyende kunde hamna i KGB:s klor.

”Homososen tänker i tankeblock och känner i känsloblock (…) På grund av detta är homososen plastisk, smidig och anpassningsbar. En handling, som i och för sig är ond, upplevs inte som ond av homososen eftersom han inte upplever den i och för sig utan enbart som ett element ingående i en mera sammansatt helhet (ett block) vilken inte är något ont som helhet. En giftdroppe i ett sammansatt, räddande läkemedel fungerar inte som ett gift.”

Var det detta sätt att tänka som gjorde det möjligt för homo sovieticus att så snabbt och så lätt glida in i det post-sovjetiska tillstånd som med Tsar Putins hjälp förvandlades till ett annat slags totalitärt samhälle med tydliga fascistiska drag? Jag ställer bara frågan.

onsdag 5 juni 2013

Brevlådeglädje från Amerika och Finland


Att öppna e-posten i datorn är en daglig rutin, många gånger om. Jag bejakar det digitala livet eftersom det givit och ger så mycket. Men att komma hem från kliniken och vittja den materiella brevlådan mitt emot huset på vägen är något helt annat. Redan på väg dit ser jag om det finns något i den. En skugga eller en rörelse som lyser genom den vita och tunna plasten den är gjord av. Ibland luras jag av skuggan och får bara ett reklamblad i handen. Idag hade jag två fina kuvert med mig in. Det första var från vännen Anders W. i Finland som sänt mig Wilhelm Kvists fina minnesord över Anders Eliason. Ett gammeldags tidningsurklipp! Och till det ett handskrivet brev.

I det andra, vadderade, kuvertet låg en ny bok från vännen och kollegan Per Helge i Västerfärnebo: hans översättningsvolym med dikter av John Haines, en av många frukter han förmedlar från den amerikanska poesin. Haines är för mig en tämligen ny bekantskap, men från Pers omslagstext läser jag:
"Han kan räknas in bland moderna amerikanska naturpoeter som Robinson Jeffers, Theodore Roethke och Gary Snyder, liksom i traditionen av oberoende sanningssägare alltifrån Whitman och Thoreau till dagens Wendell Berry."
Med den här boken får vi en fin försmak på den litteratur som Per Helge reser med i sin kommande Amerikabok (som förlaget lär ska släppa i höst). Man kan bara buga sig. Eftersom sommaren sällan är en årstid för bokutgivning har Per Helge satt utgivningsdag först den 3 september.




tisdag 4 juni 2013

Heldag på sjukhus

Hela tisdagen befann jag mig på en operationsavdelning på centralsjukhuset i Kristianstad. Mitt yngsta barnbarn Lykke skulle opereras för en "sak" som växte i munnen på henne. Eftersom hennes bror Alfons dog i cancer var det här mer laddat och känsligt än det kanske hade varit i andra familjer, så jag följde med Lykke och hennes mamma Catarina in. Det blev en sällsam och lärorik dag. Lykke var förbluffande avslappnad när vi reste in. Hon till och med bjöd på skämt och varma leenden. Väl därinne hamnade vi på avdelningen där de har ett särskilt väntrum för barn. Lykke ville visa mig hela operationsförloppet som finns beskrivet i ord och bild i en pärm. Hon bläddrade och berättade för mig där vi satt tillsammans i den mjuka soffan. Det var svårt att föreställa sig att hon skulle sövas och opereras inom en timmes tid. Medan operationen pågick åkte Catarina och jag hissen ner till sjukhusets cafeteria, tog en kopp kaffe och räkmacka var och samtalade om det förflutnas hemska sjukdomar och hur Lykke med mod och lugn gick till sin operation. Hon var väl förberedd, hade besökt både läkaren och sköterskorna i förväg och sett hur det såg ut där på dagoperationen. En och en halv timme senare rullade hon in på uppvaket och vi satte oss där bredvid henne, drack kaffe och samtalade medan hon sov en djup narkossömn som var i det närmaste ljudlös. När hon vaknade skedde det med ett ryck och hon kom ihåg allt hon lovats. Present, saft och glass, nu bums. Och så fick hon se en Bamsefilm medan hon klagade på att hon kände sig "vinglig". När hon låg där i sängen med dropp och annat kände jag en stor och gränslös kärlek till henne, mitt tionde och yngsta barnbarn. Man kan bara ödmjukt tacka för att man får vara med om så stora känslor, tankar och händelser som idag. Att se hur en alldeles ung liten människa med något man i brist på annat kunde kalla mod närmar sig en märklig situation. När vi skulle åka hem sa hon två saker till sköterskan Tina - som hon tyckte mycket om - och det var att hon tyckte narkosmasken var "skön" och att "jag kände ju ingenting när han sydde mig i munnen." Och så undrade hon, efter att ha fått fyra stycken, "varför har de Mariekex på sjukhuset". Innan vi lämnade sjukhuset fick hon köpa en glass i cafeterian och allt var så bra att man bara kunde förvånas över den snabba återhämtningen. Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka på de operationer jag själv gick igenom som barn och hur rädd jag var när jag rullades in efter att akut ha kommit in med brusten blindtarm när jag var runt 8-9 år. Då fanns det ingen personlig generositet, som den barn möter i dagens sjukvård. Ja, den fungerar, ja, den är förnämlig trots allt som faller sönder runt oss och personalen gör ett jättejobb för att barnen ska känna sig trygga och väl omhändertagna. Det får vi inte glömma. Och det ska vi högakta.


Respektlöshet? Eller bara tidens melodi?

Foto: Lennart R.
När jag såg Lennarts bild från Lissabon tänkte jag att duvor gärna får vara respektlösa och sitta på skulpterade mäns huvud - och därifrån släppa något som bara kan betraktas som skit. Men vi andra, vi som kallar oss människor? Nog är vi djupt impregnerade av den gängse attityden att ingenting längre är heligt. Respektlöshet ses som en dygd och pöbelupplopp förväxlas med meningsutbyten. Att pinka på kyrkans fasad, att låta sina efterlämnade picknick-detaljer stanna i naturen, att fimpa i blomsterkrukan på torget, att spraya gamla kulturbyggnader med meningslösa, braskande utrop och kalla det graffiti, se där tidens melodi. Den som protesterar riskerar att få på käften - i bästa fall. När jag kuskade runt med buss i England för ett drygt år sedan slog det mig att varje offentlig miljö och varje buss präglas av denna destruktiva och djupt egoistiska anda. Men det är inte mycket bättre här. Vandalerna har dessutom sällskap av arkitekterna som förstör de gamla stadskärnorna i maskopi med byggherrar och krämare.


måndag 3 juni 2013

De nya språken och stadens mentalitet

Foto: Astrid Nydahl
Imre Kertész skriver i Galärdagbok: ”Kultur, universalitet, andlighet, verklighet, liv. Tillvaron bortom kultur, icke-kultur: atomiserad, tragisk, sammanhangslös och absurd tillvaro, stillös tillvaro, skendöd, som mycket snabbt kan följas av den verkliga”.

Kan man efter en sådan definition tvivla på att man befinner sig i tillvaron bortom kultur, i icke-kulturen? Kertész själv ger många exempel på denna epok, och hans högst vardagliga interiörer kan vara nog så drastiska. T.ex. berättar han om en bussresa, där en ung, atletiskt byggd man mellan tjugo och tjugotvå uppträder brutalt mot sina medpassagare. Men ingen ingriper. Kertész: ”Den lössläppta pöbeln som tillåts gå bärsärkagång mot det sunda förnuftets och samhällsdisciplinens rester. Ansikten av ett slag som jag aldrig tidigare har sett.”

Ett sådant exempel – hämtat ur Galärdagbok – kunde förmodligen de flesta människor känna igen från sitt eget vardagsliv. Det händer i både storstäder och små samhällen att ett slags pöbelbeteende ”får passera ostraffat” som Kertész säger. Stjäla cyklar, krossa rutor, klottra på kulturminnesmärkta hus, pinka på offentliga platser, skära sönder säten i bussar och tåg, sådant betraktas som pojkstreck och småbrott – men frågan är om inte just detta beteende istället borde betraktas som exempel på kulturlöshet, icke-kultur. Det är trots allt inte särskilt sällsynt att argumentet ”vi hade inget att göra” anförs när beteendet ska förklaras.

Sociologer lägger pannan i djupa veck och säger att bristen på fritidsgårdar är orsaken. Så resonerar man kanske om man är oförmögen att se mönster som är större än de enskilda handlingarna. Med Oswald Spengler kunde man idag säga att ”stadens mentalitet talar ett nytt språk, som snart blir samma sak som kulturens språk” (Västerlandets undergång, kap. II:2).

Detta språk tycks helt utgå ifrån generationsbestämda läten, utstötande av manliga respektive kvinnliga kortsignaler av typen ”Ja ba” (Jag bara), idag kryddat med allt fler anglicismer och från den mediala världen inlånade ord och satsbyggnader. Den tydliga normen för denna kultur, denna mentalitet, blir det konforma, det som alla kan spegla sig i; boktiteln, tv-serien, popmusiken.

Bokhandeln förvandlas till lager för stapelvaror (just nu för det som på babyspråk heter ”spänningslitteratur”), televisionen följer i spåren och gör långa serier av dessa stapelvaror och popmusiken tar över hela det offentliga rummet med klubbar, restaurangmusik som gör samtal omöjliga, butiksmusik som gör det till en plåga att handla ett par strumpor, och stadsfestivaler som veckovis gör tillvaron outhärdlig för människor som lever och verkar  i stadskärnorna.

Den missanpassade konsumenten angriper poliser och brandmän, sätter fyr på grannarnas bilar, slår sönder det som skulle vara gemensamma institutioner (skola, daghem, bibliotek) och jagar de människor som inte anslutit sig till pöbeln. För varje sten som träffar brister det kollektiva nätet ännu en bit och vi har kommit närmare det tillstånd som kan betecknas som lågintensivt inbördeskrig (det som Hans Magnus Enzensberger sammanfattade så drabbande, det som innefattar allt från stenkastningen till våldtäkten, från eldhärjandet till rånen). Klagoropen "polisvåld", "rasism" och "utanförskap" används som sköldar bakom vilka alla sorters beteenden odlas. Mediaklassens stryker medhårs och lovsjunger de betonggetton som för varje med(ia)veten medelklassidylliker skulle vara otänkbara att leva i. Försöken till analys (och kritik) av det etniskt, kulturellt, religiöst och politiskt konfrontativa möts av förakt och svartmålning. Det gamla språkets förvaltare ställer sig också vid varje grind och vaktar så att inte en enda kritiker släpps in i lagomlandets eget gated community.  Det ena nya språket är inte nytt i det avseendet. Som alltid försöker det dölja samtidigt som det oavsiktligt beskriver en katastrof. Det andra nya språket sjunker allt djupare ner i de infantila lätenas kakofoni.