måndag 3 juni 2013

Ur Victoria Benedictsson: Dagboken

Man kan börja en ny dag helt tyst. Jag börjar därför med att citera ur Victoria Benedictssons Dagboken. Att läsa och lyssna till andras röster än sin egen är alltid välgörande. Läs dessa små fragment ur hennes dagbok. 

*

Han tycker att min stämma är för svag och för monoton, och så avskyr han den skånska dialekten. Jag är för svår att förstå.

*

Var gång man håller på att bli kär är det bäst att läsa latin. Då går det över. Och på det sättet lär man latinet.

*

Jag önskar att jag vore i en stor stad, där ingen människa kände mig, där jag utkastad som en liten sten kunde få gömma mig på botten, känna livet stryka omkring mig på alla sidor, men icke rubbas därav, endast formas, långsamt formas till något helgjutet, harmoniskt; en form som naturen själv skänkt. Jag ville kunna arbeta där, långsamt, stadigt.

*

Vi läsa Daniel Stens 'Sämre folk'. Den är förskräcklig allt igenom. Den är vidrig, rå, okonstnärlig, simpel, grov, tillkonstlat duktig, ointressant, ful. Den är ett oting.

*

Alla dessa människor äro fiender till min innersta strävan. De ta livet liksom på lek, och för mig är det allvar.

*

Jag hatar förfiningen hos dem som stå högre än jag, och jag vämjes vid råheten hos dem som äro under mig. Därför är jag ensam.

*

Min anspråkslöshet är den högmodiges.

*

Jag skall fram, jag vill fram. Jag vill icke låta begrava mig levande.

*

Liv ända ut i pennspetsen - se där min lösen!

*

Ur Victoria Benedictsson: Dagboken ( tvåbandsverket Ord på liv och död, band II, Svenska Akademien och Atlantis förlag, 2008).

Not: Daniel Sten var pseudonym för författarinnan Ina Lange (född 1849 i Helsingfors, död 1930 i Köpenhamn). Boken 'Sämre folk' utgavs av Bonniers 1885. (min anm. TN)




söndag 2 juni 2013

Fria andar eller anpasslingar?

Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre - två uppburna anpasslingar på väg bort.
"Liv ända ut i pennspetsen - se där min lösen!" (Victoria Benedictsson)

I min föreställningsvärld finns det egentligen bara två sorters människor: de anpassliga och de i anden fria.

De anpassliga ser vi omkring oss varje dag. De finns överallt i samhället, i de enklaste och de svåraste arbeten man kan tänka sig, som fotfolk i fabriker och butiker men också som företagsledare och chefer. De finns i medierna – herregud, där dominerar de – och de finns i politiken, förstås. De tycks alltid ha någon över sig som de måste anpassa sig till - eller helt enkelt lyda. I brist på sådana har de alltid en själens furir att lyssna till. Hela deras väsen lyser av ofrihet.

De fria andarna är ovanliga. Jag har efter sextioett år på jorden mött några få. De flesta av de få har jag mött i kulturens värld, antingen som konstnärer, musiker eller diktare, eller som frilansare i kulturens större sfär. Men tro inte att de är många. Jag hade lätt kunnat namnge några stycken, men det faller utanför min uppgift här och nu.

När jag hade haft vänsterkretsarna bakom mig i mer än trettio år närmade jag mig försiktigt en grupp människor som kunde ha kallats civilisationskritiker. Poängen är att dessa människor aldrig kallar sig något. De bara är. Och med dem trivs jag. De är ytterst få. Jag skulle säga att de kan räknas på handens båda fingrar, nära vänner (i några fall yrkesbröder och yrkessystrar) eller i annat avseende närstående.

Men anpasslingarna kryllar det av. Jag har efter brytningen med Lars Hedegaard-kretsen (det kom till just en brytning efter att jag förklarat varför jag inte ville medverka i Dispatch International mer) sett hur förfärande många de är också i sammanhang där jag trodde att de inte fanns. Jag trodde att anti-islamismkretsen var frimodig och bestod av i anden fria människor. Pyttsan, tvärtom var det. Också i Danmark, där jag länge beundrat frispråkiga kritiker av den rådande ordningen fann jag anpasslingarna. Det är verkligen skrämmande att se att människor man beundrat i själva verket går i någon annans ledband, i det här fallet det omfattande och kvävande ledband som hålls av Lars Hedegaard.

Men också på svensk mark har några människor jag betraktat som om inte vänner så i alla fall som fränder fått mina ögon att öppnas. Det räcker inte att man gastar om sin egen oppositionella läggning. Det är när den prövas som sanningen uppenbaras. Också här såg jag anpasslingar växa fram. De är inte angenäma i den stunden, tvärtom är de motbjudande så som anpasslingar alltid varit det.

Jag ångrar ingenting av mitt engagemang i vare sig danska eller svenska kretsar när det handlar om att stå islamismen och den multikulturella statsreligionen emot. Det vore väldigt dumt eftersom jag inte har några som helst tankar på att avsluta detta engagemang. Jag ångrar möjligen min naivitet inför vissa SD-aktivister. Jag vet att jag är fri från dem nu. För alltid. Oavsett vad som sker i september 2014.

I själva verket betraktar jag det som livsviktigt i en tid då grundläggande demokratiska värden hotas och islamismens krigare – jihadisterna – med jämna mellanrum påminner oss om sin mordiska verksamhet. Men jag har för alltid avslutat organiserat samarbete med bloggare, tidningar och organisationer i dessa kretsar. De misstag jag själv gjort och gör står jag för och är därför öppen för kritik.

Att jag alls skriver om detta beror på att jag inte vill förväxla detta med min egen kritik av de totalitära och sanningsförgiftade personligheter som befolkar miljön. Låt dessa människor fortsätta på en väg där alla gränser är rivna: det finns inte ens gränser mot nationalsocialismen och fascismen, det finns inte ens moraliska gränser för vem man slår på trumman för eller samarbetar med eller ens visar sig villig att visa sig tillsammans med.

Det spelar ingen roll om det handlar om Pamela Gellers amerikanska fanatiker, vit makt-hetsarna i British National Party, Nationaldemokrater eller Svenskarnas Parti och/eller Motståndsrörelse; överallt står den vidöppna dörren och slår mot dem och det är som om anti-islamiströrelsen inte förstod varför den måste stänga dörren för gott. Och så länge dörren står och slår välkomnas också judehatare och rasideologer, oavsett om de tillhör den urgamla europeiska stammens samtida utväxter i Grekland (Gyllene gryning), Ungern (Jobbik) eller Sverige eller om de alldeles nyss påbörjat sitt mätande av skallar och sin färganalys av hudpigment.

Jag vet att det finns mycket mer att säga. Och det kommer jag förstås att göra så länge ordet är fritt i Sverige, så länge nätet inte dragits åt och de kritiska rösterna tystats. Jag umgås framöver – i verkliga livet och i skrift – med de fria andarna. Bara med de fria andarna. The rest is silence.





Klaus Hillenbrand: Inte med oss. Leonie och Walter Frankensteins liv (Atlantis, översättning av Urban Lindström )


Vittneslitteraturen är inte sällan fokuserad på de överlevandes berättelser. Däremot har jag inte stött på så många berättelser från de judar som inte bara överlevde, utan också gjorde det i sin egen tyska hemstad, tack varje ivrig och självklar hjälp från tyskar. Två människor som i stort sett hela tiden från 1933 till 1945 blir kvar i Berlin, förälskar sig, lyckas få barn och bilda familj träder fram i Klaus Hillenbrands gripande berättelse Inte med oss.

Både Walter Frankenstein och Leonie Rosner arbetar på det judiska Auernbach-barnhemmet i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg. Leonie Rosners rum blir en samlingspunkt för de lärlingar som bor på hemmet, en grupp på en handfull ungdomar träffas där och samtalar om religion, judendomen, vardagen och Palestina. Hon var tjugo år gammal när hon första gången stötte ihop med sjuttonårige Walter Frankenstein, han blev ofta kvar på hennes rum när de andra gått och hösten 1941 började kärleken mellan dem att spira. Det rör sig inte om ett religiöst barnhem, andan är liberal.

Redan tidigt på 1930-talet decimeras antalet barn, när deras familjer brådstörtat flyr i exil. 1940 är bara hälften av barnen kvar. Inför den dramatiska pogromnatten den 9 till 10 november 1938 får rektorn, Jonas Plaut, en varning från antifascistiskt sinnade poliser om vad som är i gärningen. Han gömmer sig och får efteråt veta att många män förts bort till lägren. Synagogorna i Berlin står i brand och alla barnen på hemmet får sova med kläderna på, redo för snabb flykt. Enda skälet till att den judiska barnhemmet inte stacks i brand är att nazisterna ansåg att faran för de kringliggande byggnaderna var för stor. Tusentals barn förs i säkerhet till Storbritannien, Frankrike och Nederländerna.

Så såg upptakten ut. Det som sedan följer är långt utdragna år av gömställen, ständigt lurande faror, de allierades bombningar av Berlin och sammanbrottets hotfullhet. Det är en framför allt gripande berättelse vi får följa, där paret Rosner-Frankenstein hela tiden hjälps av tyskar som är motståndare till Hitlers regim. Man räknade efter kriget ut att det i genomsnitt krävdes kedjor och hjälpkretsar som omfattande runt 60 tyskar för varje räddad jude.

Det är oerhört fascinerande att se hur dessa människor bland annat göms på en bordell, där de mot betalning får stanna. Frankenstein kommenterar och säger att många vägrade se de prostituerade som hjältemodiga, eftersom de tog betalt. Själv menar han att många av de moraliserande tyskarna inte lyfte ett finger. När huset som inrymmer bordellen bombas står de gömda judarna åter på gatan, tills de av en slump stöter på en prostituerad som ger dem nyckeln till sin lägenhet. "Säg att ni hittat den om någon undrar, det står er fritt att bo där gratis". De stannar nästan tiden ut, till sammanbrottet kommer och Röda armén rullar in i staden.

Boken berättar sedan om paret Frankenstein och deras två barn efter kriget. Hur ryssarna hela tiden hotade dem med internering, hur de splittrades i olika grupper inför resan till Palestina och så småningom åter fann varandra. Det rör sig om dramatiska och farliga resor som britterna gjorde allt för att stoppa. När britterna bestämmer sig för att avveckla det palestinska mandatet utropas så småningom staten Israel. Frankensteins lever i landet i tio år, tills de finner fattigdomen och de dagliga farorna och umbärandena outhärdliga. Till Tyskland kan de inte tänka sig att återvända. Det blir Sverige. Här lever de från hösten 1956. Till sönernas besvikelse gör de en tysklandsresa i mitten av 1960-talet.

De känner sig aldrig hemma i Sverige. Överlevnadsstrategin består i att betrakta bostaden och familjen som fosterland: ”Vi har det väldigt bra här. Vi är nöjda. Vi har ingen anledning att klaga” säger Leonie Frankenstein till författaren när hon i 80-årsålderna öppnar sin dörr för honom. Det som förvånar honom är att inte heller den judiska identiteten finns kvar. Båda betraktar sig som ateister, är inte medlemmar i någon judisk församling, ”jag försöker glömma att jag är judinna” säger Leonie Frankenstein.

De är båda stolta över sitt motstånd mot nazismen, över att de gick under jorden och vägrade låta sig föras bort till en säker död. De är stolta över att de deltog i uppbyggelsearbetet av Israel. Men de anser att de står vid sidan av och skulle tycka det vore förmätet om de hade några synpunkter på Israels politik. Trots att de fick hjälp av många tyskar är det ändå en bitterhet som finns kvar. De anser att tyskarna för det mesta stod bredvid och tittade på när mordmaskinen börjat arbeta. Däremot är de lyckliga i kärleken till varandra. På författarens avslutande fråga om den ideala kärleken finns, svarar de med en mun: ”Ja!”.




En ballad till Urban Andersson

Den gångna helgen har jag haft förmånen att utbyta tankar med poeten Urban Andersson. Han återkommer i höst med en ny diktsamling. Till Urban sänder jag här en jazzballad med Paul Desmond, den heter Nancy. Njut av den, alla ni andra också. När åskan nu mullrar över byn och himlen blir allt svartare sänder jag den till er genom rymden:




Ulf Bergqvist: Fado. En vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag)

På svenska finns det inte mycket skrivet om den portugisiska fadomusiken. Jag gav själv ut den första svenskspråkiga boken i ämnet, Kärlek och längtan, 2004. Min uppföljare Musiken som föddes bortom haven utkom 2006. En av få som verkligen satt sig in i fadokulturen är Ulf Bergqvist. Tillsammans med honom utgav jag Lissabon. Miljöer, människor, musik 2008. När jag själv slutade skriva i Lira om fado axlade Bergqvist den rollen och han är, så vitt jag vet, den enda som idag har de djupgående kunskaperna om fadons historia, samtidigt som han är uppdaterad och kunnig om de senaste händelserna och personerna. Ulf Bergqvists egen bok Fado har just utkommit och jag har läst den med mycket stort intresse. Eftersom vi inte har samarbetet sedan 2008 vågar jag påstå att jag kunnat läsa den utan förutfattade meningar. Också utan medvetna personhänsyn kan jag skriva om den, eftersom det är så ovanligt med människor som gått på djupet i studier av denna mycket säregna, portugisiska stadskultur med rötter i flera olika folkliga traditioner, i och utanför Lissabon, i och utanför Portugal.

Boken tar sin början i historien, genom att teckna ett porträtt av musikens geografi, ursprung och utveckling. Här håller sig Bergqvist till kända källor och historieuppfattningar, så som de framläggs i både portugisiska och engelskspråkiga standardverk. Han berättar om det som skiljer Coimbra-traditionen från huvudfåran som alltid är rotad i Lissabon. På ett enkelt och övertygande sätt visar han att också denna fattigfolkets kultur fått utlöpare i helt andra miljöer, både i den akademiska, ofta övre medelklass som Coimbra och universitetsmiljön erbjöd, och i den globala scenkulturen och turnerandet.

Det som började i rännstenen och fick sin självklara boning i fadohusen kunde sedan, inte minst med renässansen på 1980- och 1990-talen bli en del av en internationell konsertkultur. Ulf Bergqvist är en människa som gärna framställer saker metodiskt och överskådligt. Därför är det också alldeles logiskt att han på ett par ställen i boken gör katalogtexter av sina kunskaper. Det gäller både i förteckningen av viktiga termer och begrepp i fadon, samt om musikerna och den tillgängliga litteraturen och fadon på cd och dvd.

Han har ett fint mellanavsnitt där han samtalar med åtta av de relativt unga och idag både uppskattade och väletablerade fado-artisterna. De som finns med är Ricardo Ribeiro, Mafalda Arnauth, Pedro Moutinho, Joana Amendoeira, Marco Rodrigues, Cuca Roseta, Rodrigo Costa Felix och Maria Ana Bobone, samtliga artister som jag själv håller mycket högt. Dessa samtal ger boken en personlig ton som jag tycker mycket om. Och särskilt viktigt att notera är att han här lyfter fram andra artister än de som ständigt omskrivs i vår egen press (där Mariza blivit den självklara artisten eftersom hon gör tämligen frekventa gästspel i Sverige) och som ändå varit på turné, i vissa fall också här i Sverige. Joana Amendoeira lyckades jag 2006 i samarbete med lokala musikarrangörer få till en bejublad och fullsatt konsert i Kristianstad. Att ta del av dessa åtta intervjuer är intressant ur flera olika aspekter, inte minst när de ger sin syn på tradition kontra förnyelse. 

Maria Ana Bobone vill jag avslutningsvis citera, när hon besvarar författarens fråga om fadons förnyelse genom att ta upp nya teman. Så här säger hon:
”Jag tror det är en viktig uppgift att tonsätta den goda poesin. Här var förstås Amália en pionjär när hon drog in den stora poesin i fadon. Men jag tror inte att fadon behöver förändras så mycket. Det som folk fascineras av i fadon är ju mycket gammalt – men det är för den skull inte föråldrat. Vi måste se till att behålla den där hemliga ingrediensen som gör fadon unik.”
Det är min kursivering i hennes svar. Jag menar att de flesta som recenserar fado i dagspressen helt missat "den där hemliga ingrediensen" och istället bedömer fado-artisterna utifrån mer generella, populärkulturella kriterier.

Med Ulf Bergqvists arbete Fado har vi nu på svenska ett standardverk som ger både sammanhangen, strukturen, historien och nuet samlat. Fadons historia är en oerhört fascinerande berättelse om hur fattigfolket steg för steg skapade sin egen musikaliska kontext i starkt känslomässiga, melankoliska melodier och texter. Att fado-begreppet kommer från latinets fatum (öde) är en självklarhet. Men för att förstå hur detta hänger samman i tid och rum kan man med fördel följa Bergqvist utmed den spännande resans nedslag i olika epoker och miljöer.

Eftersom jag här citerat Maria Ana Bobone får hon avsluta med Fado da Sina

 



lördag 1 juni 2013

Pensionärsliv. Dag ett: frihetskänsla, avhopp, stipendiekonsekvenser

Brösarps backar. Foto: Astrid Nydahl
När jag vaknade i morse var jag mycket medveten om att detta är min första dag som pensionär. När jag hör ord som "pension" och "fonder" i nyhetssändningarna, det skedde senast igår, försöker jag tränga bort vad som sägs, som om det inte angick mig.

Kommer någonting att radikalt förändras? Egentligen inte. Jag fortsätter på samma väg som jag hittills vandrat. Oberoende av organisationer, föreningar, medieföretag, kluster av "likasinnade" - ja, oberoende av varje sammanhang som klistrat en ism på sig själv, som vandrar i stora klungor utmed väldigt smala vägar. En enda förening är jag medlem i sedan jag valdes in 1 januari 1977: Sveriges Författarförbund. Där får jag mina rättigheter bevakade, även om förbundet inte fungerar som en regelrätt fackförening. Sedan jag uteslöts ur maoistiska SKP 1978 (efter en rekordkort medlemsperiod, den varade inte ens tiden som gick mellan två medlemsmöten) har jag aldrig varit medlem i något politiskt parti eller någon politisk organisation. Utöver författarförbundet har jag dock under några år för länge sedan varit medlem i Svenska PEN (som jag invaldes i 1987, men lämnade 2007 i protest mot organisationens stöd till Expo), Författarcentrum Syd och i Danskt-Svenskt författarsällskap.

När jag stod vid hållplatsen för att ta bussen in till stan i morse kändes det förunderligt lätt att leva. Solen värmde de psoriasisplågade armarna. Jag log plirande mot solen av ren tacksamhet. Nu ska sommaren läka vinterns sår.

Jag får kritik av läsare för att jag lämnade Dispatch-skrivandet och för att jag angrep redaktörerna för deras medverkan i en amerikansk nazi-radiostation. Någon har sagt att det verkar som om jag med ett väldigt lättsinne och utan att ha tänkt igenom saken noga fattar så drastiska beslut. Ja, drastisk kan jag vara. Intuitiv och radikal i mina ställningstaganden. Men de som tror att jag fattade beslutet på några sekunder bör läsa dessa rader jag skickade till en av redaktörerna i mitten av mars, alltså med mina mått mätt för ganska länge sedan:
"X, tro mig på mitt ord, men jag har inte blivit hotad eller påverkad av någon att skriva det jag nu gör. Jag har sedan jag fick nya numret funderat: en hel tidning som handlar om islam och islamism, nej det blir en överdos och den skvallrar om förfärande ensidighet. Jag hade ju trott att tidningen skulle utvecklas mot en bredare bevakning av hur vårt Sverige och vårt västerland nivelleras och sjunker ner i en normlöshet och en tillvaro som saknar alla civilisatoriska och medborgerliga grundvärderingar. Men det jag ser i nya numret avskräcker mig just för att det så kompakt handlar om en och samma sak. Det andra är ett ämne jag fört på tal innan: DI förknippas nu så intimt med Avpixlat att det passerat smärtgränsen för mig. Oberoendet blir svårt att hävda med nuvarande samarbete. Jag är ingen anhängare av SD, kommer inte heller att bli, och jag fruktar att denna trestegsraket Dispatch-Avpixlat-SD kommer att se tydligare ut framöver när jag betänker att det är val 2014. Som jag argumenterade i förra valet kommer jag att göra det då: att hävda min egen rätt att röstskolka och bara uttrycka ett stort förakt för den politiska - och ekonomiska - klassen. Till den räknar jag nu också SD-riksdagsmännen med helt nya, välfyllda plånböcker. Jag måste ta mig en allvarlig funderare inför framtiden. "
När man som jag skriver kritiskt om islam och islamism är det lätt att man hamnar i just en grupp av "likasinnade". Jag ville gärna tro att man kunde skriva i Dispatch och ändå bevara sitt oberoende. I det hade jag fel. Skrivandet där var mer eller mindre förbundet med en outtalad lojalitetsförklaring. Sådana har jag aldrig låtit styra mitt liv. Tvärtom har jag alltid motarbetat dem.

Så summan av min första halva dag som pensionär måste bli att fågelsången, vinden i björkarnas löv, den öppna himlen och solvärmen tillsammans skapar förutsättningar för en djupgående frihetskänsla. Den ska jag försöka vara rädd om. Stipendiet jag fick i veckan gör det dessutom möjligt för mig att redan nu i juni skicka den nya boken till tryckning. Medborgaren, makten och moskén heter boken. Den berättar i ämnen väldigt nära det jag här har skrivit om: vem ska fatta besluten i ett samhälle, sekulära, demokratiska organ eller religiös överhet grundad i sharialagstiftning? Svaret är förstås givet, men resonemangen som leder till ett svar har jag försökt beskriva i boken.



David Hamilton: Culture Wars. To discipline the devil´s regions (eget förlag)

Om författaren David Hamilton vet jag ingenting. På nätet är det omöjligt hitta uppgifter om honom. Endast i New English Review förekommer han flitigt. Det är tidskriften som Theodor Dalrymple är redaktör för. Bokens titel är förbryllande, men redan i förordet berättar författaren att underrubriken anspelar på en kinesisk text som handlar om hur man kan gå från en ond och upplöst tid till en ”mer helig och ordnad tid”. Låt det inte råda någon tvekan om att Hamilton betraktar vår tid som ond och upplöst. Det är ingenting mindre än västerlandets undergång han berättar om. Men han har bestämt sig för att göra det genom estetiska och arkitektoniska frågor. Med den begränsningen av brännpunkter lyckas han därför med konkreta exempel skildra hur vår tid ser ut, nämligen just som ”kulturkrig”. Dessa krig riktas mot allt det som är tradition. England är förstås hans utgångspunkt men det finns en allmän giltighet i resonemangen och man känner ofta med ett skevt leende igen sitt eget land och sin egen stad i hans exempel.

I ett förord skriver Brett Stevens att ingen av oss kan fly undan denna process. Den omger oss som samhälle och vi tycks ha accepterat den ”utan glädje”. Hamilton vägrar använda begreppen vänster och höger i denna bok. Han resonerar istället utifrån traditionalister och progressiva. Han påpekar att också dessa beteckningar kan vara problematiska men vill från början slå fast att västvärlden alltför länge hyllat och bejakat allt som kallas progressivt. Därmed har vi också tigande fått åse hur våra städer skövlats, hur traditionens särtecken i stadsmiljön skyfflats undan till förmån för groteska köpcentra och andra betongkolosser. Vill ni se typexemplet på en sådan stad, säger Hamilton, då ska ni åka till Coventry. De tyska bombningarna förstörde det mesta under andra världskriget, men sedan kom lokalpolitikerna och förstörde resten.

Nya biblioteket, detalj. Foto: Thomas Nydahl, 2012
Alldeles i närheten ligger Birmingham, staden han hämtar många skrämmande exempel ifrån. Inte minst hur man skövlat de gamla fina viktorianska kvarteren, där världsberömda byggnader fick ge plats åt köpcentra och ett gigantiskt bibliotek helt i betong. Det senare rivs snart därför att det nya, som Hamilton tycker liknar ett koncentrationsläger invirat i taggtråd, ska invigas om ett halvår.

När författaren tar sig an den samtida konsten och konst i offentliga miljöer dundrar han på rejält. Efter att ha konstaterat att man kan mäta hälsan hos en civilisation på dess konst, hävdar han att all samtida konst syftar till tomma provokationer. Just därför, säger Hamilton, kan den inte kallas konst. I själva verket är denna ”ickekonst” ett instrument för ”de globala eliterna som köper och säljer den”.

I ämnet arkitektur tycker jag att Hamilton är betydligt intressantare (och just därför hade det varit värdefullt att veta om han själv är verksam i yrket). Som ofta i England går också Hamilton tillbaka till nazisternas förstörelse av brittiska städer genom luftkrigen. Men han tillägger: ”De överträffades av efterkrigstidens stadsplanerare”. När Birminghams centrum skulle renoveras på 1960-talet revs de flesta av stadens värdefulla byggnader, ”och sedan dess har de ersatts av byggnader så anskrämliga att de gör människor deprimerade”.

Varför är det då så viktigt att hävda traditionen? Jo, säger Hamilton, det är ”traditionen som genererar samhällsanda, som hjälper människor att se en gemensam historia, så som den kommer till uttryck i en stads byggnader.”


fredag 31 maj 2013

Sommarrean. Sista chansen.

Sista veckan för sommarens rea. Den pågår fram till och med söndagen den 9 juni, sedan återgår böckerna till normalpriser. Som vanligt säljer jag ut böcker som jag har lager av. Priserna är mycket låga och inkluderar porton. För var och en av titlarna nedan vill jag ha en svensk, urholkad femtiolapp. Skriv till mig på thomas.nydahl@gmail.com så returnerar jag uppgifter om betalning och annat praktiskt. Kom ihåg: 50:- kostar varje titel och i det ynka priset ingår frakten (erbjudandet gäller enbart inom Sverige, eventuella utlandsbeställningar tillkommer det porto för).

2013 års sommarrea gäller följande titlar:

Alla de andra som också skrev



Förlagets presentation: Här möter vi Witold Gombrowicz på ett café i Berlin, följer Jenny Diski in i vitheten, funderar över utanförskap tillsammans med Thomas Bernhard, utforskar kvinnorna i Christine Falkenlands författarskap, tar oss fram genom Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna, och fördjupar oss i Karin Stensdotters prosa och om livet som svensk författare i Paris. Vi träffar V.S. Naipaul, Béla Hamvas, Alejandra Pizarnik, Valzhyna Mort, Elmer Diktonius, Imre Kertész och Ervin Rosenberg. I bokens andra del bjuder Thomas Nydahl in oss till de egna, helt vanliga dagarna med skrivande, läsande och liv.

Kön, klass och kultur

Essäer, anteckningar och samtal. Del tre av Politisk geografi. Presentation från förlaget: I den tredje, fristående delen av Thomas Nydahls politiska geografi uppehåller han sig i filmiska och litterära diskussioner om könets mystik. Han samtalar med Agneta Klingspor, Agneta Pleijel, Birgitta Boucht och Ove Allansson. Han möter bland andra Catherine Breillat och Marguerite Duras på deras egna premisser och om deras ibland kontroversiella syn på sexualitet. Han diskuterar Elfriede Jelinek, Bodil Malmsten och H.C. Andersens livsvillkor och jagbilder. I återblickar tar författaren oss även med till Albanien och det albanska folkets vardag och historia och återbesöker fadomusikens Lissabon. Förord av Birgitta Stenberg.
  
Sextio år senare
Om den arabiska våren som blev vinter, i Libyen och Syrien, om Israel/Palestina under sextio år. Bokens undertitel är Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.
Öland - en vinterresa
Skildring i ord och bild av en vinter på Öland, med bilder av Astrid Nydahl.
  
Den tysta zonen
Om att leva i tystnad, avskärmad från dunkande popmusik och lockande konsumtionstempel. 
 
Förensligandet

Om vägen från tvåsamhet och familj till ensamhet och tystnad. En berättelse om en inre resa i Sverige och utomlands.



Inre frihet
Dagbokstexter 2007-2008. Bloggläsarna känner snabbt igen sig. Högt och lågt. Personligt och politiskt. Avigt, icke-totalitärt och frihetligt.
Ökenvandring
Essäer, reportage, intervjuer. Del två av trilogin Politisk geografi. Städerna det handlar om här är Bonn, Amsterdam, London, Tripoli, Benghazi och Szczecin. Författarinnorna jag samtalar med är Ida Jessen, Pia Tafdrup och Nina Malinovski. Förord av Anne-Marie Berglund.











David Goodhart och Hay-festivalen

Jag skrev i april om David Goodharts nya bok. Den sammanfattar efterkrigstidens invandring till Storbritannien och diskuterar sociala, kulturella och politiska konsekvenser på ett ovanligt begåvat och sakligt sätt. Goodhart är känd som vänsterliberal. Han är chef för vänster-tankesmedjan Demos. Han har tidigare inte haft ett ont ord att säga om den förda politiken. Men som jag skrev i min anmälan:
"Goodhart talar om olika former av multikultur-ideologier. En av dem kallar han för aggressiv. Den aggressiva formen av multikulturalism understödjer strävanden till avskiljande och separatism. Bland pakistanier och bangladeshier, och nu också somalier, kommer därför klantänkandet att dominera. Varför skulle man bli en del av det brittiska när man kan leva i ett parallellsamhälle, tala sitt gamla språk, kanske inte ens lära sig läsa och skriva, när man kan rösta på etniskt definierade politiska kandidater som tillhör rätt klan? Dessa problem skiljer sig radikalt från tidigare former, just för att de förankras i avsaknaden av social samhörighet och anpassning/ integration. Parallellsamhället fungerar, vilket vi vet också från svenska förhållanden, utmärkt i sig själv. Lever man i en förort, en stadsdel eller i en stad som helt domineras av den egna, invandrade gruppen, kommunicerar man på det språket och utifrån de egna, tidigt vedertagna normerna."
Det är förstås aspekter man helst inte bör tala om. Varken i Storbritannien eller i Sverige. Nu har Goodhart fått känna på en reaktion som han kanske inte hade anat, han stoppades från att delta i årets Hay Festival, den välkända litteraturfestivalen som hålls i walesiska Hay. Goodhart påpekar att han i femton år varit en lojal medarbetare på festivalen. Men Goodharts uppfattningar sådana de presenteras i hans bok The British Dream ville man inte tillåta. Han hade gått över gränsen. Själv skriver han så här om det inträffade:
"The debate about immigration and how we live together in a multiracial society has become more open and mature. But it remains a highly emotional, sometimes moralistic subject. Part of the purpose of my book is to try to reduce the level of indignation in the debate and increase rational analysis. Of course, everyone is an individual, and so ethnic background does not dictate someone’s life opportunity. Yet, it should be possible to discuss without inhibition the patterns of success and failure of different ethnic minorities, just as we do about social class, without being told this stigmatises people. But there are a few — let me call them the ‘righteous gate-keepers’ of national debate — who still want to divide the world between ‘good’ people, who agree with their enlightened views, and ‘bad’ people, who not only disagree with their views on issues like the economic impact of large-scale immigration, but who they evidently consider morally inferior. Most of these gatekeepers, in my experience, are white people — often academics. Like Peter Florence, they often claim to stand for pluralism, though this rarely extends to hearing out contrasting opinions. But there is also the question, raised by Peter, of the claim to knowledge through the experience of belonging to a minority group."
Det skrämmande är att man överallt och alltid finner dessa grindvakter. Istället för att argumentera för sina egna ståndpunkter väljer de hellre att tiga om saken. Goodhart är en synnerligen väletablerad intellektuell. Han är respekterad och hans bok har fått många seriösa recensioner. Men på denna festival skulle det inte sägas något positivt om den. Det skulle inte sägas något alls.


Juliane Preisler, nedslag i ett författarskap

Foto: Astrid Nydahl
Under de tjugofem år jag aktivt följt och skrivit om dansk litteratur är det mycket som försvunnit på vägen, därför att det inte varit värt att hålla kvar. Men mer än i den svenska samtidslitteraturen har jag i Danmark upptäckt några författarskap som jag vill följa också idag, trots att jag inte längre skriver för den tidning där min kontinuerliga bevakning publicerades. En sådan författare är Juliane Preisler. Av och till läste jag henne, både prosan och poesin, men med Lyse tider (Ljusa tider) som kom 2005 tyckte jag mig se ett författarskap av så starkt värde att det vore korkat att inte följa det. Preisler hade då redan ett drygt tjugotal titlar bakom sig, sedan debuten med diktsamlingen Uden (Utan) 1983.

Preisler föddes 1959 och har i sitt författarskap ägnat sig åt prosa, poesi, hörspel och dramatik. 1998 debuterade hon som dramatiker med Vild Hverdag (Vild vardag) på Det Kgl. Teater.

De romaner jag läst de senaste åren är Dreng (Pojke) som kom 2003, Lyse tider (Ljusa tider) 2005, Legetøjsliv (Leksaksliv) 2007 och Privatpersoner 2009.

Preisler skriver inte om de människor som anses lyckade eller välartade. De dras inte bara med stora existentiella problem, utan befinner sig också, både fysiskt och mentalt, i ett slags utanförskap, i en rännsten utmed den guldkantade gata många drömmer om att få vandra på. Hennes kvinnoporträtt i de nämnda böckerna är enastående, oavsett om det är en psykotisk eller missbrukande individ som står i centrum. Dessa kvinnor faller gång på gång ner i misslyckandets dy, men de bevarar ett slags värdighet och vilja att resa sig igen.

Hennes roman Lyse tider är kanske en av den moderna danska prosans verkliga höjdpunkter, i sin osentimentala och svart humoristiska skildring av några av Köpenhamns förlorare bland uteliggare och missbrukare. Med en kärleksfull och nästan gripande blick på de allra trasigaste tar hon sig in på bänkarna på Hovedbanegaarden i Köpenhamn, den stora stationsbyggnaden som liksom andra i andra stora städer, inte bara befolkas av resenärer utan också av alla de individer som tycks befinna sig i evig väntan, tidlösa gestalter som nästan orörligt vistas i det offentliga rummet. Romanens titel ska inte enbart uppfattas ironiskt – det är verkligen inga ljusa tider för flertalet av dessa människor – eftersom den utvecklas på ett sätt som verkligen ger fog för orden. Det är en av många finesser som Preisler behärskar, att nästan omärkligt få läsarens blick på de trasiga existenserna att också omfatta de okonventionella beslut de fattar, och att på djupet förstå varför de gör det.

Det var meningen att romanen skulle utkommit på svenska hösten 2008. Den placerades i en litteraturserie som skulle utges av ett svenskt förlag. Översättare kontrakterades och rättigheterna för den svenska utgåvan erhölls av det lilla förlaget. Sommaren 2008 ville jag höra mig för om hur det gick med översättningen och om tidsschemat hölls. Först då fick jag och därmed Preisler själv veta, att boken inte ens kommit in i översättningsstadiet. Allt hade legat och samlat damm i ett år och den brist på respekt för författaren som förlaget visade är anmärkningsvärd. Det är min förhoppning att de snart släpper rättigheterna, så att ett annat förlag kan ge ut Lyse tider. Det vore den rätta romanen att introducera Preisler med på svenska.

Legetøjsliv (Leksaksliv) känns som en logisk uppföljare. I centrum för berättelsen står en prostituerad kvinna, Lone, som mer identifierar sig med sitt yrkesnamn Betty. Hon är både mentalt och fysiskt nergången och tar emot sina kunder i lägenheten på Mynstersvej, denna adress som blir ett av få fasta tecken på att hon fortfarande är i livet. När hon vaknar i rännstenen eller under en buske i någon park är adressen det mantra som får henne att resa sig och gå hem. Allt tycks i huvudet på Betty vara ett virrvarr: minnesfragment, språkluckor, bristande närvaro i verkligheten. Hon prövar sig fram, söker orden, söker sammanhangen och Juliane Preisler är en mästare på att fånga detta språkliga kaos och ganska tidigt i romanen skapa en bild av denna djupt olyckliga människa. Hon har en specialitet: plastpåsar på huvudet på männen medan hon tillfredställer dem sexuellt. Det är som gjort för dödliga olyckor. De sker, men Betty tycks inte medveten om det. En ängel kommer in i hennes liv, hjälper henne att bära undan de döda. I umgänget med systern – på landsbygden – får Betty/Lone en bild av det ”normala” Danmark, som är olyckligt på ett annat, och kanske mer fundamentalt, sätt. Det blir också i mötet med systern och hennes lille son som dramatiken i hennes eget liv skruvas upp, liksom i de tafatta umgängesförsöken med grannfamiljen på Mynstersvej. Romanen kunde ha kallats en samtida tragedi även om den inte slutat som den gör. Gripande är bara förnamnet. Det här är rentav en roman som gör vår egen tid och kultur ännu lite tydligare.

Efter Legetøjsliv var det dags för romanen Privatpersoner. Det är ett kraftprov från Preisler, en hela 448 sidor tjock kalejdoskopisk inblick i en rad olika människor liv. Romanen är upplagd som ett röstkollage och de olika rösterna går in i varandra, talar med och till, och ibland också förbi varandra. De utgör ett slags tvärsnitt av en normalbefolkning, med allt vad det innebär av skevheter och egenheter. De är, kort och gott, privatpersoner, eftersom de lever i en tidsålder då vi atomiserats till den grad att vi egentligen inte berör varandra särskilt mycket. Privatpersoner är en bok som sakta öppnar sig för läsaren. De olika rösterna, de olika personerna, antar efterhand karaktär, de blottar sig genom sina handlingar och sina tankar. Känslomässiga förbindelser upprättas, raseras eller görs omöjliga. I deras intima liv är det de små detaljerna och göromålen som oroar och upptar deras tankar. De ser på sig själva med den skepsis som vi människor tenderar att göra. Ordet självförtroende missbrukas inte, ibland är det helt frånvarande.

Vill man lära känna samtida dansk litteratur ska man inte gå förbi Juliane Preisler. En vacker dag kan man läsa henne på svenska. Just nu finns hela hennes skapade värld på danska, och hennes språk är både vackert och ändamålsenligt. Jag läser hennes romaner med stor glädje.



torsdag 30 maj 2013

Květa Legátová: Hana och Joza (Aspekt förlag, översättning av Tora Hedin)

”Květa Legátová (eg Věra Hofmanová, 1919-2012) kunde av politiska skäl inte verka som författare före 1989 utan arbetade i många år som byskollärare. Vid 83 års ålder fick hon Tjeckiska statens litteraturpris.” Raderna hämtar jag ur ett pressmeddelande från förlaget Aspekt som nu ger ut hennes roman Hana och Joza i fin svensk översättning av Tora Hedin. Jag citerar raderna därför att de sammanfattar villkoren för författare som levt eller lever i totalitära samhällen, där det styrande partiet och staten avgör vad som får skrivas och tänkas, och framför allt vad som inte får det. Vilken förlust det är för en nation, ett folk och en läsekrets att en så fin författare som Květa Legátová inte kunde ges ut förrän den kommunistiska inre kretsen hade störtats i Tjeckoslakien. Men man kan tillägga: vilken rikedom för samma krets när hon då äntligen kan stiga ut ur de tystades krets och till och med belönas av den nya tjeckiska staten för sitt författarskap. Allt detta tänkte jag när jag läste pressmeddelandet.

När jag läser den här nyutgivna romanen tänker jag på något helt annat, nämligen att det ens är möjligt för en människa att med ord skriva fram en helt annan verklighet, göra den synlig och begriplig och därtill befolka den med individer som man nästan tycker sig se medan man läser. Vi förflyttas till tiden för andra världskriget då den tyska nazistaten ockuperar Böhmen och Mähren och gör det till ett protektorat med Sudetlandet och Slovakien. Det är naturligtvis en tid av hård repression. Hana arbetar som läkare men för att undkomma Gestapo måste hon lämnade storstaden under ny identitet.

Hon förs till en liten bergsby där hon ingår ett äktenskap som först väl bara är ägnat att skydda henne, men som sedan utvecklas till en verklig, om än kärv, kärleksrelation. Mötet med de fattiga bergstrakterna, husen och människorna där blir förstås en chock för Hana. Allt tycks eländigt fattigt och obehagligt. Hon frågar sig om hon verkligen ska kunna leva där. Men det sker någonting där med henne. En inre process pågår parallellt med hennes inlemmande i det helt nya och ovana. Det handlar förstås om så enkla saker som att vänja sig vid andra villkor, men också att man börjar omvärdera det liv man tidigare levt.

Läkaren Hana blir plötsligt en riktig lantis som trivs och växer, också i omgivningens ögon. Joza blir allt kärvänligare, han kallar henne Hanulka och han tar med henne för att visa moderns grav, också det ett tecken på intimitet och förtroende. Kriget når förstås fram också till denna trakt och när det går mot sitt slut välkomnar man ryssarna som vore de vänner,
”alla var ryssar, även de snedögda. Smutsiga och decimerade, men våra egna.” 
Ändå tycks det bara handla om några andetag längre fram då man förstår den bistra sanningen också om denna soldatesk som drar med sig våldtäkter och mördande. Allt kan bara sluta precis som det gör, och berättelsen sista ord kan man bära med sig också som läsare:
”Jag marscherar likt en soldat som går i takt till trummorna. Min själ har lämnat mig. Den irrar över bergssluttningarna och vakar över meningslösa gravar.”
De människor som sjunger om stridens tapperhet, krigets skönhet och kamp i andra sammanhang kunde läsa den här vackra – och smärtsamma – lilla romanen för att få den ensamma människans perspektiv på det som drar fram över nationer och folk. Krigsretoriken behöver verkligen möta motbilderna. Květa Legátová har språkets skönhet och konkretion i sin hand, hon skriver en prosa som är både poetiskt laddad och vackert konstruerad som berättelse. Det är ett privilegium att få läsa en sådan berättare, som tagit sin pseudonym från en skolkamrat (Květa) och en djurskyddsaktivist i Brno (Legátová) som med hennes egna ord
”är en riktig dam – till skillnad från mig som har hö som sticker fram bakom öronen.”

Tystnaden. Den fjäderlätta vilan

Bosarpasjön. Foto: TN
”Jag har hört snö falla” skriver Peter Englund i sin essä ”Om tystnadens historia.” Han konkretiserar med att berätta om ”den plötsliga frånvaron av buller” och ett ovanligt kraftigt snöfall och säger att ljudet kom ”från miljarder kolliderande iskristaller”. Tystnad finns nämligen inte, bara en frånvaro av ljud.

Sándor Márai skriver: ”Jag säger igen: var tystlåten. Lika mycket i fred som i krig, var tystlåten”, och ”De kloka kan du prata med, men det är bara med de visa du kan vara tyst.”

***

Joseph Brodsky skriver om att hoppa av, att lämna sammanhang, i Att behaga en skugga, då han berättar om hur han helt enkelt vandrar ut ur klassrummet och för alltid lämnar skolan: ”Det var en instinktiv handling, ett avhopp. Förnuftet hade väldigt litet med det att göra. Jag vet det, för jag har fortsatt att hoppa av alltsedan dess, och allt oftare.” Han talar också om avhoppen som upphov till ”den vaga men lyckliga känslan av flykt, av en solig gata utan slut”.

Jag känner förstås igen mig själv i hans ord. Men de avhopp som präglat mitt liv, från sjutton års ålder fram till idag (först dekoratörsjobbet, sedan fabriksjobben och så tidningsjobben) har präglats av en känsla av att brytas ner av sammanhangen jag funnits i. Att jag bad att få sluta skriva i Dispatch var något annat, nämligen en akut äckelkänsla inför redaktörer som inte skäms över att sitta och gnabbas med en antisemitisk programledare i en nazistisk radiokanal. Också det avhoppet blev en erfarenhet att använda i livet framöver. Man skulle kunna citera Lars Vilks ord: "Allt är en fördel". Också avhoppen således.






onsdag 29 maj 2013

Dagens bästa besked - nej, årets!

Glad stipendiat modell 1952
Det finns många dagar som börjar dåligt. Men vissa av dem utvecklas mycket positivt. Idag är det en sådan dag. Jag har just fått besked att jag tilldelats ett ettårigt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond. I mina mörka stunder trodde jag att det var slut med sådana besked, inte minst sedan jag publicerade Black Country-boken. Å andra sidan hade stipendienämnden också bett att få läsa tre föregående böcker, Långsamhetens nej, En centraleuropeisk afton samt Sextio år senare. Antar att dessa sammantagna fällde ett positivt avgörande. Detta innebär att jag fortfarande är uppe på banan (i de litterära sammanhang som jag numera vet så lite om, bortsett från den allra närmaste kretsen). Och det innebär en tids andrum för både skrivande, läsande och kringströvande. Vad säger man? Tack har jag redan sagt till dem. Tack säger jag också här.


Fanatismen

Foto: Astrid Nydahl
”Alltid, under alla omständigheter och på alla möjliga sätt bör du kämpa mot fanatismen (…) du bör kämpa mot fanatismen med hjälp av tålamod, en förnuftig, klarsynt och tydlig argumentering och en konsekvent pedagogik. Men ha också medlidande med fanatikern. Han angriper dig, men berusad av själva attacken biter han i sin egen tunga och krossar till slut sig själv.” (Sándor Márai: Om fanatiska människor, ur Örtaboken, i översättning av Susanna Fahlström ur Visdomsord för vardagsbruk).
Jag anstränger mig att varje dag genomskåda fanatismen. Den är synlig i politiken men också i kulturen. Fanatismen kan manifesteras som ett särintresse, som att stirra sig blind på en och samma punkt i tillvaron, att visa en oförmåga att bredda sitt synfält.

I politiken är fanatismen alltid en ism, en ideologi eller ett slutet system av idéer eller dogmer. På så sätt är också religionen föremål för fanatism: varje religiös tradition har sina fanatiker, oförmögna att se världen annorlunda än de fostrats till, utifrån den egna uppsättningen trossatser, dogmer, slutna system av föreställningar och skrifter.

När jag möter fanatismen ser jag ett allt större behov av egen isolering. Jag vill inte veta av den, jag vill gömma mig. Liksom det i historien funnits människor som aldrig kunnat förlåta sig själv för att de varit aktiva i en totalitär rörelse har jag svårt att uthärda det faktum att jag känner igen mig själv.