lördag 18 maj 2013

Thomas Mann: En opolitisk mans betraktelser (Atlantis, översättning av Per Landin och Urban Lindström med utförlig inledning av Per Landin)

Låt oss gå nästan hundra år tillbaka i tiden, till åren 1915-1918. Det Europa som då fanns skilde sig i många avseenden från det vi lever i nu. Industrialismen befann sig i en uppåtgående fas. Det moderna livet tog sig steg efter steg in i städerna, människor kunde skönja ett bekvämare och bättre liv i framtiden. Men det var också under dessa år som det första världskriget rasade. Det hade börjat 1914 och över kontinenten pågick en debatt om hur man skulle förhålla sig till detta krig. Vissa menar att det var här som den tyska socialdemokratin för alltid lämnade sin egen bakgrund. Socialdemokratin i resten av Europa stod och vacklade på samma sätt. För eller emot kriget? För eller emot en eller annan analys av detta krig? Men inte bara i kretsar som anammat socialismens idéer runt århundradeskiftet pågick dessa ideologiska och filosofiska diskussioner och debatter. De avgörande stormakterna i Europa hade samma strider att dras med, och striderna skar rakt igenom samhällena, ända från caféer och möteslokaler till skyttegravarna.

Det var 1915-1918 som Thomas Mann, redan då firad författare med verk som Buddenbrooks (1901) och Tonio Kröger (1903) bakom sig rannsakar sig själv. Han funderar inte minst på det egna ställningstagandet vid krigsutbrottet, det han offentligt uttalat, att kriget skulle leda Tyskland till demokrati:
”Men att kriget för Tyskland framför allt skulle betyda ett stort steg mot demokrati, det förstod jag samma dag som det bröt ut. Jag uttalade detta högt, vilket väckte förbittrade reaktioner från den politiske författare, som endast ville se de mörkaste farhågor förknippas med kriget.”
I detta korta citat ser vi det begrepp som motiverar Mann att skriva sin mer än sexhundra sidor långa pamflett (det är hans egen definition): En opolitisk mans betraktelser. Mann är arg, och ibland spiller hans ilska över i ett ordflöde som är nästan omöjligt att ta till sig. Men det tycks ändå som om varje ord och varje mening i detta storverk är nödvändigt.

Per Landin skriver:
”Thomas Mann som antidemokrat, tysk nationalist och svärmisk krigsromantiker – hur främmande och utmanande måste inte dessa betraktelser vara för en modern läsare! Det låter nästan som ett okänt land (…) När första världskriget utbröt 1914 upplevde många tyskar det som befrielse från det letargiska tillståndet i kejsardömets Tyskland. Att denna upplevelse av kriget inte bara var en utåtriktad, imperialistisk angelägenhet framgår tydligt av Thomas Manns betraktelser. För honom och många andra var kriget ’ein Geisteserlebnis’, en inre upplevelse som fyllde ett tomrum i den unga nationen, som ju enades först 1870. Framför allt utvecklades kriget till en strid mellan två världsåskådningar, mellan 1789 års revolutionära upplysningsidéer och det som den konservative svenske statsvetaren Rudolf Kjellén i en bok kallade 1914 års idéer.”
Efter detta krig följde Weimarrepubliken. Varje läsning av Manns bok måste göras i ljuset av denna. Om republikens kaos och växande elände betraktades som ”demokrati” är det nämligen inte svårt att förstå den antidemokratiska tendensen. Mann säger att kriget leder till demokrati. Och underförstått: demokrati leder till elände. Han anklagar inte minst kejsaren:
Bismarck var en olycka eller – för att uttrycka saken något mer positivt och vördnadsfullt – ett ont öde inte bara för stabiliteten i Europas gamla kulturnationer, utan även för Tyskland i en mycket bestämd mening, och att hans rike inte direkt var en statlig existensform som tillgodosåg de nationella behoven av ren mänsklighet, innerlighet och andlighet i samma mån som Tysklands abstrakta tillstånd för hundra år sedan.”
Några stycken längre fram skriver han:
”Vi har kommit ifrån ämnet. Den här boken gör ständigt det, det ligger i dess natur.”
Som läsare behöver jag inte påpeka detta, Mann är själv högst medveten om det. För låt det vara sagt att detta är en bitvis ogenomtränglig bok, inte bara för det flödande och vindlande språket (och översättarna kommenterar och intygar att den var mycket svåröversatt), utan också för att han genomgående är vag och luddig i sin karaktäristik av ”fienden”, han som kallas ”civilisationslitteratören”, eller av den tidsanda som bryter ner den tyska kulturen. Det finns ett antal metoder han ständigt återkommer till, man skulle kunna säga att metoderna är förenade med personerna han leder in på scenen. De är, förstås, Nietzsche, Wagner och Dostojevskij. Den ryska litteraturens arv ser han väl närmast som en uppfordrande förebild, de två tyska giganterna blir korrektiv i samtidsbetraktelsen. Att komma ifrån ämnet är i det här fallet synonymt med att instinktivt följa varje association i tankarna. Det gör Mann gärna, men det är samtidigt en av de faktorer som gör hans bok så fascinerande.

Tidigt i boken vänder sig Mann mot halvbildningen. Han ser en man framför sig, en man vars ”hjärta är fyllt av politik och halvbildning (…) han var förvridningen av folket självt.” Mot honom ställer Mann ”det lugna, stadiga folket” Politiken är ”rännstensmässig”.

Också Schopenhauer skrev om politik. Mann påminner att ett kapitel i hans Etiken faktiskt heter just Politik. Men de tankar som Schopenhauer gör sig, avviker från ”civilisationslitteratörens”. Hans uppfattning om staten är ”cynisk-pessimistisk” och han menar att den aldrig riktas mot egoismen utan snarare är ”en summering av allas gemensamma egoism.” Mann kallar hans tanke ”en viss bitsk munterhet.”

Theodore Dalrymple skriver i en av sina essäer att vi, de europeiska folken, helt förlorade vårt självförtroende efter det andra världskriget. Thomas Mann var inne på liknande, fast totalt motsatta tankegångar här, som när han skriver att det pågående första världskriget försätter människorna i en situation där självmedvetande är det första korta steget till ”självförtroende, till krigisk glädje i sig, till opersonlig stolthet och till ’patriotism´.”

Men han ser ju allt detta utifrån. Han sitter vid sitt skrivbord, arbetande. Han fantiserar om fronten och om det krigiska hjältemodet.
”Jag är ensam och tittar på. Jag är hellre olycklig på egen hand än lånar berömmelsen av nationen genom att ’förena mig’ med den. Att med ett krigsvrål förena sig med nationen – det är inget dåligt sätt att glömma och dölja sin egen svaghet.”
Men så kommer det:
”Jag förklarar härmed att jag helt och hållet avvisar denna metod.”
Mann anser förmodligen att han inte på något sätt har rätt till den sortens patriotism. Han lever i en ”dekadent tidsålder” och frågar läsaren (och sig själv): ”Hur kommer det sig att jag ser positivt på ett deltagande i kriget, med patriotisk entusiasm? Tillkommer den mig, passar den mig? Är den verkligen äkta?”

Istället för att rakt på sak besvara dessa frågor hänvisar han till Goethe, ”en man som var svårt sjuk från första stund”, och som ”likafullt när Tyskland var i nöd uttalade de dundrande orden om ’gemenskapen’, som bara kunde begravas med blodet inför vilket solen förmörkas. Tillkom det honom?”

Det finns naturligtvis genomtänkta ord som knyter samman dessa resonemang lite längre fram i boken. Mann säger att han egentligen aldrig kunnat agera klokt i förhållande till världen och att han därtill alltid varit mycket ensam. Han tycker att boken han skriver ska visa att politik är honom främmande. Men han är väl medveten om att det finns två sätt att agera medan detta krig pågår, och han skissar på ett sätt som skulle ha stridit emot hans inre övertygelse:
”Jag skulle ha tvingats sticka under stol med allt jag tycker, satt pacifistiskt och humanistiskt krokben för mitt kämpande folk och ganska frekvent förklarat att kriget är en tysk förbrytelse mot ande – och jag hade förvisso inte heller då fått någon orden för min Friedrichessä (Friedrich und die grosse Koalition, 1915, min anm. TN), men min heder, närmare bestämt min litterära heder, hade varit räddad. Jag kunde inte göra det.”
Han säger rentav att kriget hade ”ytlighetens, okunnighetens, sentimentalitetens och gemenhetens alla tecken”, men att vem som helst skulle ha gjort våld på sig själv genom att ta ställning mot Tyskland. Kanske är det därför han skriver:
”Jag har på något sätt känt mig skyldig att skriva denna bok.”
Men demokratin då? Blev det bara kaos och elände? Kunde Weimarrepubliken inte ha utvecklats helt annorlunda? Thomas Mann vill resonera filosofiskt. Han citerar en berömd kapellmästare som sagt: ”Det här slutar med att orkestern anordnar omröstning om det skall spelas piano eller mezzoforte”. Och så tillägger han, som ett råd till läsarna, att vi bör läsa Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt, där han talar
”om den förebildliga betydelse som förhållandet mellan folk och regering har för umgänget mellan lärare och elev, husbonde och tjänstefolk, far och familj, härförare och soldat, mästare och lärling.”
Får jag bara påminna om att det gått nästan hundra år sedan Thomas Mann skrev sin bok. Och till det säga, att om man en smula bättre vill förstå det Tyskland som då befann sig i krig och sedan skulle sjunka ner i den misär som gjorde det möjligt för Hitler att mobilisera inför nästa storkrig och katastrof, så bör man läsa den. Också för en bättre för en förståelse av Thomas Mann själv förstås.

Amerikanisering av privatlivet

Har just hört av min äldsta dotter, hela gänget är lyckligt hemma i Skåne. Hugo har efter tiden i USA lagt sig till med ett nytt standardsvar: "Oh My God!". Nu kommer han språkmässigt att flyta in hur bra som helst i det på sådana uttryck så rikt begåvade svenska folket. Välkommen hem Hugo!


Helgtempo, framtidstankar

Ekenabben idag, 25 grader, lyckliga barn, nöjda vuxna.
Varje lördag är en nedstigning i ett annat tempo. Jag försöker tillämpa det varje helg. Trots ljuvlig sommarvärme kan jag inte cykla idag, det blåser 16 sekundmeter i byarna och eftersom min cykelväg går mellan öppna fält och tämligen nära kusten blir trampandet omöjligt.

Det som hägrar är en sittstund med fika vid Ekenabben invid Hammarsjön. Men i tankarna är jag någon annanstans, eftersom Hugo och hans gäng befinner sig i luften på väg mot Kastrup efter elva dagars Amerikavistelse. Det gäller att stålsätta sig och inte börja ringa och ställa frågor redan idag. Nyfikenheten får stillas senare.

I skuggan satt jag och njöt av de skratt och samtal som hördes runtom.
Nu är det precis en månad till jag får min första pensionsutbetalning. Det innebär också att jag med bättre samvete kan stiga ner i det lugnare tempot. Ingen kan förvänta sig ekonomiska eller andra stordåd av mig. Det enda jag under 2013 ska spara till är tryckningen av höstboken (och det jag betalar får jag tillbaka när boken börjar sälja). Resten får vara flytande och tas som det kommer. Det tror jag passar mig.

Oavsett om framtiden erbjuder bekymmer, ohälsa och annat så tar jag det med ro. Böcker kommer och går. Böcker byter ägare och några slantar flyter då och då in. Just nu är det min sommarrea som ger lite till mat och dryck. Jag är så nöjd man kan bli. När jag nätvägen kikar ut över världen ser jag att det händer avgörande saker i Portugal, Australien, Storbritannien/Ryssland och Skottland, för att nu bara plocka fyra ur flödet.

Det nödvändiga: stolar, termos, kaffekoppar och något att äta i sommarvärmen.
Ikväll ska jag bekanta mig med de två dokumentärerna om Wagner. Annars är det helt tyst i högtalarna här. Bara vindens tjut och fågelsången hörs genom de öppna fönstren.

José Eduardo Agualusa: Praktisk handledning i konsten av sväva (Almaviva, översättning av Marianne Sandels).

“Gonçalos förflutna började rämna vid bordet på en bar i Bairro Alto efter flera glas öl under sena natten, när skratten övergick i trötthet…”

“Paula studerade konst i Lissabon…”

Två citat där den portugisiska huvudstaden syns. Men texterna i sin helhet handlar inte så mycket om Lissabon, som om det som vuxit fram i dess ytterkanter, imperiets ytterkanter, imperiets lusofona städer, djungler, berg, människor. Det finns idag många portugisisk-språkiga författare som skildrar och speglar den världen. Den finns i Afrika, den finns i Brasilien, den finns - förstås - i Portugal.

Och i Uppsala finns den. Det är nämligen där förlaget Almaviva drivs av Marianne Sandels, filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet, översättare inte minst från portugisiskan, förläggare, kännare av medeltida trubadurdiktning och modern litteratur på de romanska språken.

José Eduardo Agualusa är flitigt representerad. Denna man som har fötterna lika självklart i Portugal som i Brasilien och Goa. Han finns på Almaviva med tre titlar: Dansa igen, Kreolska riket och En främling i Goa.

Den nya boken är inte minst intressant för att den består av noveller och korta berättelser ur många av den lusofona världens olika miljöer. Jag ska inte säga mer än att den är mycket läsvärd och lätt att skaffa. Till exempel här.

Bokmärket jag använder när jag läser portugisiskt har självklart Pessoas bild (tack Aleksandra). 
 
 

fredag 17 maj 2013

Några av mina böcker till reapriser

Som vanligt säljer jag ut böcker som jag har lager av. Priserna är mycket låga och inkluderar porton. För var och en av titlarna nedan vill jag ha en svensk, urholkad femtiolapp. Skriv till mig på thomas.nydahl@gmail.com så returnerar jag uppgifter om betalning och annat praktiskt. Kom ihåg: 50:- kostar varje titel och i det ynka priset ingår frakten (erbjudandet gäller enbart inom Sverige, eventuella utlandsbeställningar tillkommer det porto för). Jag kommer att ha dessa erbjudanden under ungefär en månads tid.

2013 års sommarrea gäller följande titlar:

Alla de andra som också skrev



Förlagets presentation: Här möter vi Witold Gombrowicz på ett café i Berlin, följer Jenny Diski in i vitheten, funderar över utanförskap tillsammans med Thomas Bernhard, utforskar kvinnorna i Christine Falkenlands författarskap, tar oss fram genom Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna, och fördjupar oss i Karin Stensdotters prosa och om livet som svensk författare i Paris. Vi träffar V.S. Naipaul, Béla Hamvas, Alejandra Pizarnik, Valzhyna Mort, Elmer Diktonius, Imre Kertész och Ervin Rosenberg. I bokens andra del bjuder Thomas Nydahl in oss till de egna, helt vanliga dagarna med skrivande, läsande och liv.

Kön, klass och kultur


Essäer, anteckningar och samtal. Del tre av Politisk geografi. Presentation från förlaget: I den tredje, fristående delen av Thomas Nydahls politiska geografi uppehåller han sig i filmiska och litterära diskussioner om könets mystik. Han samtalar med Agneta Klingspor, Agneta Pleijel, Birgitta Boucht och Ove Allansson. Han möter bland andra Catherine Breillat och Marguerite Duras på deras egna premisser och om deras ibland kontroversiella syn på sexualitet. Han diskuterar Elfriede Jelinek, Bodil Malmsten och H.C. Andersens livsvillkor och jagbilder. I återblickar tar författaren oss även med till Albanien och det albanska folkets vardag och historia och återbesöker fadomusikens Lissabon. Förord av Birgitta Stenberg.
  
Sextio år senare

Om den arabiska våren som blev vinter, i Libyen och Syrien, om Israel/Palestina under sextio år. Bokens undertitel är Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.


Öland - en vinterresa

Skildring i ord och bild av en vinter på Öland, med bilder av Astrid Nydahl.

  
Den tysta zonen

Om att leva i tystnad, avskärmad från dunkande popmusik och lockande konsumtionstempel. 

 
Förensligandet

Om vägen från tvåsamhet och familj till ensamhet och tystnad. En berättelse om en inre resa i Sverige och utomlands.



Inre frihet

Dagbokstexter 2007-2008. Bloggläsarna känner snabbt igen sig. Högt och lågt. Personligt och politiskt. Avigt, icke-totalitärt och frihetligt. 



Ökenvandring

Essäer, reportage, intervjuer. Del två av trilogin Politisk geografi. Städerna det handlar om här är Bonn, Amsterdam, London, Tripoli, Benghazi och Szczecin. Författarinnorna jag samtalar med är Ida Jessen, Pia Tafdrup och Nina Malinovski. Förord av Anne-Marie Berglund.


Fattiga vita. Öknamn förr och nu

Barnarbetare. De fanns då - och de finns nu.
Jag läser i TLS om "From Tobacco Road to Route 66: The Southern poor white in fiction" skriven av Sylvia Jenkins Cook:
"Poor whites. In her preface Sylvia Jenkins Cook has a list of various synonyms by which they have been known: “lubbers, crackers, dirt eaters, woolhats, river rats, piney-woods tackies, river rats, sandhillers, hillbillies, tar-heels, lint heads, and factory rats”. It suggests not only their geographical distribution and their changing characteristics and occupations but also the contempt in which they have been traditionally held."
Det första som slår mig är att ingen undervisat mig om öknamnen alternativt smeknamnen man gav dessa fattiga amerikanska vita. Det enda jag undervisas om, dag och natt numera, är att man aldrig får lov att använda sådana namn på folkgrupper som inte är ljusa i hyn. Och nästa tanke som slår mig är om inte dessa namn alltid funnits i en eller annan form, om inte mänskligheten rentav använt sig av detta gatans språk för att identifiera andra och skapa sig en egen identitet.

Det var i januari 1977 som Walter Allen skrev i TLS om denna bok, alltså för 36 år sedan. Jag plockar i minnet bland alla förbjudna ord, från svartskalle till svenne, från rödtocke till paki, från musse till lappjävel.

Jag funderar på öknamnen jag själv bar som barn, rödhårig och fräknig som jag då var, jag funderar på vad som drabbat flera av mina vänner genom åren oavsett var de kommit från  och så minns jag söndagsskolan i Missionsförbundet i barndomens Malmö och sången vi alltid sjöng: "Svarta, vita, bruna, gula gör det samma har han sagt"... och så är jag tillbaka i grundtankarna.

Den typen av fattigdom hör till vår samtid. Nu finns den. Inte bara förr.
Hudfärg? Etnicitet? Religion? Ideologi? Stam? Klan? Familj? Nog vet jag vad som har störst betydelse för mina egna överväganden. Det handlar aldrig om det som kallas "ras" och hudfärg. Jag har aldrig valt mina vänner eller låtit människor kalla mig vän utifrån vilka pigment de har. Jag har mer gemensamt med en sekulär arab som förstår islamismens faror än med en ideologiskt blind svensk som tror att islamismen är vägen till frihet.

Men i tankarna finns hela tiden öknamnen kvar. 


torsdag 16 maj 2013

Dyster, jag? Jag läser Hemmets Journal!

Inte har jag haft en Hemmets Journal någonsin i mitt eget hem. Mamma och mormor läste den, den har ju funnits sedan 1921. Men dagens nummer har jag köpt. Se själv varför:

Inför USA-resan hade Hugo besök av två kvinnor från Hemmets Journal. Jag hörde att han tyckte om dem. När jag ser bilderna förstår jag att de var proffs och jag tycker att fotografen fångar Hugos väsen bättre än någon annan. Så ser han ut, den livsglade pojken, när inte Alströms syndrom fäller honom. Det är en sann glädje att se reportaget idag.




Sten Selander om hur kultur mumifieras och stelnar

I min samling äldre böcker finns den här pärlan, som jag fick i present av Per Helge för fem år sedan. Att läsa den är att stiga ner i en kulturkrets som hade kunnat vara vår om vi vårdat den bättre. Sten Selander argumenterar i Modernt. Lekmannapredikningar i radio (Bonniers, 1932) utifrån en kulturkonservativ hållning som jag känner sympati för. Underrubriken ger dock det felaktiga intrycket att boken skulle bestå av något slags religionspredikningar. Så är inte fallet, Selander skriver själv att boken är skriven av “en person med vanlig allmänbildning, som haft tid och tillfälle att fundera en smula mer än de flesta andra över några aktuella problem.” Vidare säger han att “större delen av det här sagda är tidigare framfört i radio och skulle inte heller ha kommit vidare, om inte åtskilliga lyssnare uttryckt en önskan att se den ifrågavarande föredragsserien i tryck.”

Selander understryker att han inte alltid formulerat tankarna oberoende av sådana som Ortega y Gasset, Ferrero, Stuart Chase, Eddington “och åtskilliga andra”. Citat från sådana har han undvikit därför att han inte velat ge boken “en falsk prägel av vetenskaplighet”. Det är sympatiskt på sitt sätt. Ändå tror jag att uttryckliga citat kunde ha bidragit till att läsarna sökt vidare i de ämnen som han berör.

Jag smakar på en passage ur boken:
“Kultur är medvetenhet, ansvarskänsla, självtukt och självövervinnelse; den är kosmos. Och primitivitet är omedvetenhet, uppgående i ögonblicket, ohämmade drifter och blind livsvilja, måttlöshet och mållöshet; den är kaos.”
Och en annan passage som kan verka stå i motsättning till den första:
“Och liksom en alltigenom ‘kultiverad’ personlighet utan alla naiva, omogna, pojkaktiga drag fortare än andra uttömmer sina resurser och fastnar i steril självupprepning, så mumifieras en kultur och stelnar i bysantism, om den inte tid efter annan förnyas och föryngras genom vågor av primitivitet ur de spontant levande, oförbrukade skikten (…) Ett färdigdanat kosmos föder inga nya stjärnor; de nya stjärnorna föds bara ur kaos.”
Nu blir resonemangen riktigt intressanta, och när de kommer in på maskincivilisationen och moderniteten slår det gnistor om Selander. När han sedan också poängterar att 
“de drifter som kulturen strävar att betvinga är just de som främst behärskar den hänsynslösa, asociala egoist, vi alla bär dolda någonstans i själens bottenskikt…”
Det är utmanande och givande läsning, trots att den i många avseenden ter sig urgammal. Grunden för Selanders betraktelser kunde dock inte ha varit aktuellare än nu, vad som utgör grunden för en civilisation, hur den vitaliseras eller går mot sin undergång, är ämnen som dagligen belyses av det vi kallar “verkligheten”.

Lars Gustafsson om "Judarna har vapen!"

Lars Gustafsson skriver idag mycket intressant och positivt om Artur Szulc nya bok Judarna har vapen.
"Just före minnesdagen den 16 maj utkommer Artur Szulc, svensk historiker och försvarsexpert, med en sakkunnig, välskriven och naturligtvis mycket hemsk bok: "Judarna har vapen! Upproret i Warszawa 1943". Väl disponerad har boken också ett rejält fotomaterial. Boken kommer, som det kan verka, inte bara på rätt dag utan i rätt tid. Det har påpekats från flera håll på senaste tiden, att vänstern, och inte bara dess totalförvirrade extremister, utan tydligen till och med en del socialdemokrater, har börjat få det svårt att hålla gränserna mot antisemitismen. Vilket vore otänkbart på Tage Erlanders tid. För dem som tillhandahåller t-shirts med devisen Burn Israel Burn i Jönköpings kulturhus och för dem som bär dem borde läsningen av den här boken bli en tillnyktring. Här blir det tydligt, mycket tydligt, vilka moraliska valörer de leker med, vilka sataniska gränslinjer de tror sig kunna osedda överskrida."
Min recension hittar du här.


Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz

Jag satt och bläddrade i mitt exemplar av Alfred Döblins (1878-1957) Berlin Alexanderplatz, och det första jag såg var att det är Sten Selander – som jag ju skrev om här i bloggen en gång för länge sedan – som skrivit bokens förord. Selander säger att den inte ”lämpar sig för högläsning runt aftonlampan” och att Döblin valt en obeskrivligt ruskig miljö för sin roman. Varför? Jo, säger Selander, ”orsaken är ett socialt patos av det slag som var så vanligt i 1920-talets tyska litteratur och som är rakt motsatt nazismens spartanska: staten är allt! - en sorts obestämt revolutionär anarkism, för vilken den naturliga människan även i sin värsta förnedring dock i grunden är god, medan samhället ter sig som ett meningslöst, omänskligt och omoraliskt maskineri.”


Döblins roman utkom 1929. Mitt exemplar som verkligen luktar gammalt antikvariat (eller källare, vilken som helst) utgavs av Bonniers 1934. Det finns något obehagligt bara att skriva årtalen. Vi vet alla vad som var på gång. Döblin förstod ju det. Romanen filmatiserades av Fassbinder och som tv-serie överträffar den ju allt man tidigare sett eller ens kan föreställa sig. Hur Fassbinder bar sig åt förstår jag inte, men det var som Frans Biberkopf steg ut ur boken och blev människa i hans bildkompositioner, hårt stiliserade, mer teater än film, men oförglömligt gjort.

Döblin var född i Stettin, av judiska föräldrar. Mellan 1900 och 1904 studerade han medicin i Berlin. Han umgicks flitigt med Kants, Schopenhauers och Nietzsches verk.

Sina första erkännanden som författare fick han genom den expressionistiska tidskriften Der Sturm (ej att förväxlas med nazisternas publikation Der Stürmer), där han publicerade olika litterära texter. På Romanisches Café i Berlin umgicks han med sådana som Georg Grosz, Franz Werfel och Joseph Roth. Tillsammans med vännen Brecht var han med i en diskussions- och studiegrupp på vänsterkanten. Mellan 1933 och 1945 levde Döblin utanför Tyskland, först i Frankrike och sedan i det Kalifornien som både Brecht och syskonen Mann redan valt, och han konverterade 1941 till katolicismen.

Nog är det en glädje att kunna bläddra i en svensk översättning av hans mest kända litterära verk, ett så gammalt exemplar att det bär med sig känslan av blytyperna som texten satts med, papperskvaliteter och kanske rentav dofter från den tid då Döblin själv levde och verkade. Märkligt är det, rentav.

onsdag 15 maj 2013

Klas Lundström: Portugals vinter (Notis förlag, 2013)

Vardag i Lissabon. Foto: Lennart R.
Litteraturen på svenska om Portugal, dess kultur och historia, politik och ekonomi, är minst sagt begränsad. Därför tog jag mig an Klas Lundströms Portugals vinter (Notis förlag, 2013) med stort intresse. Problemet är att det inte är en bra bok. Lika bra att säga det direkt. Jag ska försöka förklara varför den inte är bra.

Lundströms idé att först berätta om Portugal utifrån fastlandsperspektivet och sedan utifrån Azorernas perspektiv är ju lysande. Det borde ha kunnat ge en dubbel bild av ett land som för många år sedan reste sig efter diktaturens plågor, öppnade sig både inåt och utåt, blev EU-medlemsstat och kunde bygga och renovera så att det påtagligt gagnade landet och dess medborgare. Nu läser vi mest om Portugal utifrån den europeiska krisens tecken. Vi ser att landet vid sidan av Spanien, Italien, Grekland och Cypern är i akut behov av hjälp och hur många av dess medborgare, också en förut välmående medelklass, inte längre är trygga i sina liv och på sina arbetsplatser. Arbetslösheten stiger, privatekonomin urholkas dramatiskt med både radikala lönesänkningar och nya skatteregler, människor förlorar sina bostäder och ansluter sig till de sedan länge befintliga soppköerna och till den allt mer tröstlösa tiggarskaran (inom parentes är jag förvånad över det djupsinniga filosoferande författaren ägnar Lissabons skoputsare, de har nämligen funnits där i alla tider, goda som dåliga och kan därför inte användas som symbol för den nu pågående krisen).

När Lundström citerar dessa människor, i Lissabon eller på andra platser, är det inte för att de har något viktigt eller anmärkningsvärt att säga, utan för att förmedla plattityder som en journalist själv kan hitta på utan att tala med en enda människa, som ”När euron faller tar raset med sig lönerna” eller ”Krisen har skapat en desperation”.

Istället för konkret analys av krisens orsakssamband får vi banala citat ur Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Det är förvånande också för en vänsterskribent. Han borde kunna hitta texter som bättre än Lenins hundra år gamla tankar kan förklara eller belysa de internationella sammanhangen och vad det är som gör en global ekonomi i samspel med en eurozon till en problematik som idag ter sig om inte omöjlig så svårlöst. Lenin kan ingenting säga om den situationen, och när författaren citerar honom blir det också med rader som är tömda på djupare mening. 

Monopolkapitalismens epok är vi sedan länge bekanta med och den imperialism Lenin ser som dess högsta stadium ter sig i backspegeln också den alltför bekant. Det som behöver analyseras nu är just den världsomfattande och sammantvinnade ekonomins mekanismer. Vad är det som utlöser en djup ekonomisk kris i en världsdel med gemensam valuta? Varför är euron ändå starkare än dollarn? Vad är den egentliga förklaringen till de asiatiska superekonomiernas snabba och stora framgångar. Jag tycker inte heller att bokens andra halva, som utspelar sig på Azorerna, egentligen säger något väsentligt om relationen mellan ”moderlandet” och dess lilla ”koloni” (i själva verket en autonom ögrupp tillhörande Portugal). Den process som pågår på Azorerna skulle förtjäna en egen djupgående analys. Här blir den mest exempel på hur man i en text kan frammana bilden av ”den ädle vilden”, här i moderniserad form, som ett alternativ till ”en utvald manlig teokrati”- ett uttryck han använder när han ska beskriva Salazarepoken. Också det faktum att tiotusentals portugiser idag flyttar till landets före detta koloni Moçambique berörs ytterst lite. I själva verket är fenomenet så intressant att det hade förtjänat både en berättelse och en analys eftersom det hänger intimt samman med den ekonomiska krisen.

Det förvånar mig också att Lundström nästan ingenting har att berätta om åren från 1974, från diktaturens fall fram till idag. Det är som om portugiserna just vaknat ur en nästan 30-årig dvala och nu ser att de är omständigheternas offer. Den bilden stämmer inte med verkligheten.  Men kanske blir det så om man som sanningsvittne betraktar det portugiska kommunistpartiets ordförande Fernanda Mateus, när hon säger: ”Fattigdomen i Portugal börjar i siffror hinna ifatt de mörka åren under fascismens styre”. Detta svårtolkade citat kopplar Lundström till sina egna ord: ”Rabatten är redan ansad för en ny brun våg i Europa.” (Jag kan inte heller låta bli att påminna om att PCP var det mest rigida, sovjetvänliga partiet av alla i den västeuropeiska kretsen, knappast ens överträffat av våra norrbottenskommunister i APK).

Jag tycker att Lundströms bok är ett exempel på hur lätt det är att publicera texter om bara författaren har rätt åsikter. Citatet ovan indikerar det. Med sitt märkliga metaforspråk säger Lundström det rakt på sak, vad som väntar oss är fascism, igen. Ett vänsterförlag borde förstås ställa stora krav på de böcker de ger ut. Boken är bedrövligt redigerad och det som kallas Notis förlag borde ta sig en allvarlig funderare på huruvida man ska ge ut böcker om man varken förmår redigera eller korrekturläsa det man skickar till tryck. På nästan varje sida hittar jag – nej, hindras jag av – stavfel, korrekturfel och avstavningar som är extremt synliga, som ”Finan-/skrisen”, ”Un-dvika”, ”ryg-/gdunkarna” och bet-/vivla”. Lundströms egenkomponerade ord och uttryckssätt borde också ha diskuterats före tryck, som ”molntjog” (ska det vara molnsjok?), ”gå folk ut huse” (menar han gå man ur huse?), ”dimlass”, "det vill mena" (det vill säga?), "vajar som ett snöre" eller ”reser pekfingret” (det finns många fler förstås). Kanske kunde man kategorisera de senare som nypoetiska, men i varje journalistisk text av det här slaget framstår de mest som underliga.

Nu verkar ändå Lundström kunna en del om Portugal. Jag är därför övertygad om att han har kapacitet att skriva en bok som möjligen förklarar ett och annat istället för att ytterligare mystifiera det.

Handikappade barn och vuxna som lär sig

Jag har idag haft ett lärorik och fint samtal med en mamma till en handikappad pojke i tonåren. Hon berättade om sin kamp för sonens anständiga liv och jag berättade om Hugos och hans föräldrars kamp. Tror att jag idag fick en större förståelse för vad det betyder för dessa unga människor att kunna se sig själva i andra, att helt enkelt handgripligt förstå att de inte är ensamma i världen. Den handikappade pojkens mamma berättade vad det betydde för sonen att han fick se andra i hans ålder använda blöja. Det Hugo möter i Amerika sedan åtta dagar tillbaka är levande bevis på att det finns några hundra till i världen som inte bara har samma syndrom utan också rent fysiskt är lika varandra (och bär samma svarta, skyddande glasögon). Man kan förstå lidande både teoretiskt och praktiskt. När bägge kunskaperna faller på plats blir kunskapen större, så också för mig som genom datorn på långt avstånd betraktar och följer Hugo-familjen i Amerika, sker det en process som jag förhoppningsvis får nytta av framöver. På bilden samtalar Hugo med en ung flicka från Japan. Flickan heter Reina och det är ju ett passande namn för Hugo som av sin mamma ofta kallas för lille prinsen. Hugo och Reina delar syndrom, men uppenbarligen också något annat. Det får mina seende ögon att tåras, av tacksamhet och rörelse. Om Hugo kan man läsa i hans egen blogg och så kan man förstås gå in på Alströmsällskapets hemsida och följa vad som händer därborta.

Dagar utan hunger

Författarinnan Delphine de Vigan, född 1966.
I tidiga tonåren fick jag lära mig leva med ljuden och dofterna från anorexin. Nej, det fanns inget namn då. Det fanns kanske ingen kunskap alls. Men mamma reste sig från varje måltid för att spy på toan. De minnena är starkare än de flesta jag har från min barndom. Och jag minns vår ”husläkare”, han som bara skrev ut mer valium till henne, och jag minns hennes tänder som ruttnade bort av magsyra och valiumtorka. Hon dog när hon just fyllt 64 år. Min mamma blev ett segt, utdraget minne av lidande. Och när vi väl lärt oss namnet på den djävul som bosatt sig i henne glömde vi det aldrig. Vi såg hur hon skrumpnade samman till en fågelunge på dryga 30 kilo. Jag minns också doften, den fasansfulla, där hon avslutade sitt liv i fosterställning. Och jag minns alla sjukhus och rehabiliteringshem hon åkte till. Meningslöshetens färder.

Jag trodde jag skulle slippa se det igen. Men jag fick se det igen. I mina tonår talade man förstås aldrig om det mamma gjorde. Det var tabu och högst besynnerligt. Tystnadens kultur föddes i detta tabu.

Idag talar man om anorexi. Hjälper det? Kanske hjälper det någon. Men det hjälper långt ifrån alla. Unga kvinnor – det lär ska finnas män också – dör som ihopkrupna fågelungar. Deras dröm har inte förverkligats. För det var inte dö de ville. De ville bara inte äta. De ville kontrollera kroppens demoner.

Nej förresten, tro inte att detta tabu är borta. Jag känner en mycket stark obehagskänsla när jag har skrivit dessa rader med personlig anknytning.

Om detta kan man läsa i Delphine de Vigans häpnadsväckande debutroman Dagar utan hunger (Sekwa, översättning av Maria Bodner Gröön). Jag säger häpnadsväckande för hon debuterade med denna roman under pseudonymen Lou Delvig redan 2001. Född 1966 bör hon då ha varit drygt trettio, och bakom sig hade hon helvetet med anorexin som till och med fick ett egennamn, och som följde henne också hela den minst sagt snåriga vägen på sjukhus. Hela romanen utspelar sig i en vårdsal. Jaget heter Laure och hon berättar om sig själv och sin demon, men en mycket viktig roll spelar doktor Brunel, han som hon helst bara vill bli omfamnad, tröstad, uppslukad av. Runt henne finns förstås också de andra patienterna och de spelar alla sina roller i denna tragedi.

Låt mig inte försöka beskriva anorexin. Låt mig slippa återge det som de Vigan beskriver. Det ska läsaren av boken själv möta. Det är ju så, att också denna kontrollfreak-sjukdom har sina sidor. De är inte alla mörka. Men de är så djävulskt starka att Laure själv långt ifrån alltid vet vad hon har att kämpa mot. Kämpar gör hon. Men när hon närmar sig utskrivning – och det har varit en lång väg dit – så kan hon inte låta bli att bedra både sjukhuspersonalen och sig själv. Den sista veckan på sjukhus skriver hon bara tre ord i dagboken: ”Jag är rädd”.

Eftersom jag trevar i mörker när jag tänker på den människa i min familj som själv har denna demon att kämpa emot dag och natt, och inte förmår mig att komma med en enda konstruktiv idé för hur jag skulle hjälpa, så kan jag förstås inte säga ett enda ord om vad den här romanen innebär. Men jag skulle gärna sätta den i händerna på hela min stora familj, de borde alla läsa den.

Och så ska jag säga att Delphine de Vigan på Sekwa redan utkommit med No och jag (2008) och Underjordiska timmar (2010).

Så här såg mamma ut som ung. Hon måste ha varit 22 år (hon föddes 1930 och jag 1952), eftersom det är mig hon håller i famnen. Hon skulle ha 42 år kvar att leva, men var inte ens fyrtio år fyllda när anorexin började. Ingen mindes henne så, när hon väl fallit offer för anorexin. Ingen. Inte heller jag. Det är därför jag tar fram bilderna av henne.

tisdag 14 maj 2013

Blånad. Tystnad. Varken Cohen eller fadon, Schubert eller Rachmaninov

Det (jag) höll på att brista helt. Det (jag) var nära att gå sönder. För att skydda mig själv byggde jag ett pansar. Inte ens Leonard Cohen gick det att lyssna till mer. Inte heller fadosångerna. Inte Schubert och Rachmaninov. Jag hade bara ett val, att stanna bakom pansarväggen. När jag satt därinne och hade uppnått det stadium då ångesten blivit synonym med sömn eller tung, tung vila gick det att vänta ut tiden. Det var inte lätt, det var riktigt svårt. Men om Cohen sjöng och bad eller fadons spruckna moll malde i min bröstkorg ville jag bara gråta. Också hos Schubert och Rachmaninov grät jag. Det de skrivit blev min egen smärta. Överförd.