"Just före minnesdagen den 16 maj utkommer Artur Szulc, svensk historiker och försvarsexpert, med en sakkunnig, välskriven och naturligtvis mycket hemsk bok: "Judarna har vapen! Upproret i Warszawa 1943". Väl disponerad har boken också ett rejält fotomaterial. Boken kommer, som det kan verka, inte bara på rätt dag utan i rätt tid. Det har påpekats från flera håll på senaste tiden, att vänstern, och inte bara dess totalförvirrade extremister, utan tydligen till och med en del socialdemokrater, har börjat få det svårt att hålla gränserna mot antisemitismen. Vilket vore otänkbart på Tage Erlanders tid. För dem som tillhandahåller t-shirts med devisen Burn Israel Burn i Jönköpings kulturhus och för dem som bär dem borde läsningen av den här boken bli en tillnyktring. Här blir det tydligt, mycket tydligt, vilka moraliska valörer de leker med, vilka sataniska gränslinjer de tror sig kunna osedda överskrida."Min recension hittar du här.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
torsdag 16 maj 2013
Lars Gustafsson om "Judarna har vapen!"
Lars Gustafsson skriver idag mycket intressant och positivt om Artur Szulc nya bok Judarna har vapen.
Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz
Döblins roman utkom 1929. Mitt exemplar som verkligen luktar gammalt antikvariat (eller källare, vilken som helst) utgavs av Bonniers 1934. Det finns något obehagligt bara att skriva årtalen. Vi vet alla vad som var på gång. Döblin förstod ju det. Romanen filmatiserades av Fassbinder och som tv-serie överträffar den ju allt man tidigare sett eller ens kan föreställa sig. Hur Fassbinder bar sig åt förstår jag inte, men det var som Frans Biberkopf steg ut ur boken och blev människa i hans bildkompositioner, hårt stiliserade, mer teater än film, men oförglömligt gjort.
Döblin var född i Stettin, av judiska föräldrar. Mellan 1900 och 1904 studerade han medicin i Berlin. Han umgicks flitigt med Kants, Schopenhauers och Nietzsches verk.
Nog
är det en glädje att kunna bläddra i en svensk översättning av hans
mest kända litterära verk, ett så gammalt exemplar att det bär med sig
känslan av blytyperna som texten satts med, papperskvaliteter och
kanske rentav dofter från den tid då Döblin själv levde och verkade.
Märkligt är det, rentav.onsdag 15 maj 2013
Klas Lundström: Portugals vinter (Notis förlag, 2013)
![]() |
| Vardag i Lissabon. Foto: Lennart R. |
Lundströms idé att först berätta om Portugal utifrån fastlandsperspektivet och sedan utifrån Azorernas perspektiv är ju lysande. Det borde ha kunnat ge en dubbel bild av ett land som för många år sedan reste sig efter diktaturens plågor, öppnade sig både inåt och utåt, blev EU-medlemsstat och kunde bygga och renovera så att det påtagligt gagnade landet och dess medborgare. Nu läser vi mest om Portugal utifrån den europeiska krisens tecken. Vi ser att landet vid sidan av Spanien, Italien, Grekland och Cypern är i akut behov av hjälp och hur många av dess medborgare, också en förut välmående medelklass, inte längre är trygga i sina liv och på sina arbetsplatser. Arbetslösheten stiger, privatekonomin urholkas dramatiskt med både radikala lönesänkningar och nya skatteregler, människor förlorar sina bostäder och ansluter sig till de sedan länge befintliga soppköerna och till den allt mer tröstlösa tiggarskaran (inom parentes är jag förvånad över det djupsinniga filosoferande författaren ägnar Lissabons skoputsare, de har nämligen funnits där i alla tider, goda som dåliga och kan därför inte användas som symbol för den nu pågående krisen).
När Lundström citerar dessa människor, i Lissabon eller på andra platser, är det inte för att de har något viktigt eller anmärkningsvärt att säga, utan för att förmedla plattityder som en journalist själv kan hitta på utan att tala med en enda människa, som ”När euron faller tar raset med sig lönerna” eller ”Krisen har skapat en desperation”.
Istället för konkret analys av krisens orsakssamband får vi banala citat ur Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Det är förvånande också för en vänsterskribent. Han borde kunna hitta texter som bättre än Lenins hundra år gamla tankar kan förklara eller belysa de internationella sammanhangen och vad det är som gör en global ekonomi i samspel med en eurozon till en problematik som idag ter sig om inte omöjlig så svårlöst. Lenin kan ingenting säga om den situationen, och när författaren citerar honom blir det också med rader som är tömda på djupare mening.
Monopolkapitalismens epok är vi sedan länge bekanta med och den imperialism Lenin ser som dess högsta stadium ter sig i backspegeln också den alltför bekant. Det som behöver analyseras nu är just den världsomfattande och sammantvinnade ekonomins mekanismer. Vad är det som utlöser en djup ekonomisk kris i en världsdel med gemensam valuta? Varför är euron ändå starkare än dollarn? Vad är den egentliga förklaringen till de asiatiska superekonomiernas snabba och stora framgångar. Jag tycker inte heller att bokens andra halva, som utspelar sig på Azorerna, egentligen säger något väsentligt om relationen mellan ”moderlandet” och dess lilla ”koloni” (i själva verket en autonom ögrupp tillhörande Portugal). Den process som pågår på Azorerna skulle förtjäna en egen djupgående analys. Här blir den mest exempel på hur man i en text kan frammana bilden av ”den ädle vilden”, här i moderniserad form, som ett alternativ till ”en utvald manlig teokrati”- ett uttryck han använder när han ska beskriva Salazarepoken. Också det faktum att tiotusentals portugiser idag flyttar till landets före detta koloni Moçambique berörs ytterst lite. I själva verket är fenomenet så intressant att det hade förtjänat både en berättelse och en analys eftersom det hänger intimt samman med den ekonomiska krisen.
Det förvånar mig också att Lundström nästan ingenting har att berätta om åren från 1974, från diktaturens fall fram till idag. Det är som om portugiserna just vaknat ur en nästan 30-årig dvala och nu ser att de är omständigheternas offer. Den bilden stämmer inte med verkligheten. Men kanske blir det så om man som sanningsvittne betraktar det portugiska kommunistpartiets ordförande Fernanda Mateus, när hon säger: ”Fattigdomen i Portugal börjar i siffror hinna ifatt de mörka åren under fascismens styre”. Detta svårtolkade citat kopplar Lundström till sina egna ord: ”Rabatten är redan ansad för en ny brun våg i Europa.” (Jag kan inte heller låta bli att påminna om att PCP var det mest rigida, sovjetvänliga partiet av alla i den västeuropeiska kretsen, knappast ens överträffat av våra norrbottenskommunister i APK).
Jag tycker att Lundströms bok är ett exempel på hur lätt det är att publicera texter om bara författaren har rätt åsikter. Citatet ovan indikerar det. Med sitt märkliga metaforspråk säger Lundström det rakt på sak, vad som väntar oss är fascism, igen. Ett vänsterförlag borde förstås ställa stora krav på de böcker de ger ut. Boken är bedrövligt redigerad och det som kallas Notis förlag borde ta sig en allvarlig funderare på huruvida man ska ge ut böcker om man varken förmår redigera eller korrekturläsa det man skickar till tryck. På nästan varje sida hittar jag – nej, hindras jag av – stavfel, korrekturfel och avstavningar som är extremt synliga, som ”Finan-/skrisen”, ”Un-dvika”, ”ryg-/gdunkarna” och bet-/vivla”. Lundströms egenkomponerade ord och uttryckssätt borde också ha diskuterats före tryck, som ”molntjog” (ska det vara molnsjok?), ”gå folk ut huse” (menar han gå man ur huse?), ”dimlass”, "det vill mena" (det vill säga?), "vajar som ett snöre" eller ”reser pekfingret” (det finns många fler förstås). Kanske kunde man kategorisera de senare som nypoetiska, men i varje journalistisk text av det här slaget framstår de mest som underliga.
Nu verkar ändå Lundström kunna en del om Portugal. Jag är därför övertygad om att han har kapacitet att skriva en bok som möjligen förklarar ett och annat istället för att ytterligare mystifiera det.
Handikappade barn och vuxna som lär sig
Jag har idag haft ett lärorik och fint samtal med en mamma till en handikappad pojke i tonåren. Hon berättade om sin kamp för sonens anständiga liv och jag berättade om Hugos och hans föräldrars kamp. Tror att jag idag fick en större förståelse för vad det betyder för dessa unga människor att kunna se sig själva i andra, att helt enkelt handgripligt förstå att de inte är ensamma i världen. Den handikappade pojkens mamma berättade vad det betydde för sonen att han fick se andra i hans ålder använda blöja. Det Hugo möter i Amerika sedan åtta dagar tillbaka är levande bevis på att det finns några hundra till i världen som inte bara har samma syndrom utan också rent fysiskt är lika varandra (och bär samma svarta, skyddande glasögon). Man kan förstå lidande både teoretiskt och praktiskt. När bägge kunskaperna faller på plats blir kunskapen större, så också för mig som genom datorn på långt avstånd betraktar och följer Hugo-familjen i Amerika, sker det en process som jag förhoppningsvis får nytta av framöver. På bilden samtalar Hugo med en ung flicka från Japan. Flickan heter Reina och det är ju ett passande namn för Hugo som av sin mamma ofta kallas för lille prinsen. Hugo och Reina delar syndrom, men uppenbarligen också något annat. Det får mina seende ögon att tåras, av tacksamhet och rörelse. Om Hugo kan man läsa i hans egen blogg och så kan man förstås gå in på Alströmsällskapets hemsida och följa vad som händer därborta.
Dagar utan hunger
![]() |
| Författarinnan Delphine de Vigan, född 1966. |
Jag trodde jag skulle slippa se det igen. Men jag fick se det igen. I mina tonår talade man förstås aldrig om det mamma gjorde. Det var tabu och högst besynnerligt. Tystnadens kultur föddes i detta tabu.
Idag talar man om anorexi. Hjälper det? Kanske hjälper det någon. Men det hjälper långt ifrån alla. Unga kvinnor – det lär ska finnas män också – dör som ihopkrupna fågelungar. Deras dröm har inte förverkligats. För det var inte dö de ville. De ville bara inte äta. De ville kontrollera kroppens demoner.
Nej förresten, tro inte att detta tabu är borta. Jag känner en mycket stark obehagskänsla när jag har skrivit dessa rader med personlig anknytning.
Om detta kan man läsa i Delphine de Vigans häpnadsväckande debutroman Dagar utan hunger (Sekwa, översättning av Maria Bodner Gröön). Jag säger häpnadsväckande för hon debuterade med denna roman under pseudonymen Lou Delvig redan 2001. Född 1966 bör hon då ha varit drygt trettio, och bakom sig hade hon helvetet med anorexin som till och med fick ett egennamn, och som följde henne också hela den minst sagt snåriga vägen på sjukhus. Hela romanen utspelar sig i en vårdsal. Jaget heter Laure och hon berättar om sig själv och sin demon, men en mycket viktig roll spelar doktor Brunel, han som hon helst bara vill bli omfamnad, tröstad, uppslukad av. Runt henne finns förstås också de andra patienterna och de spelar alla sina roller i denna tragedi.
Låt mig inte försöka beskriva anorexin. Låt mig slippa återge det som de Vigan beskriver. Det ska läsaren av boken själv möta. Det är ju så, att också denna kontrollfreak-sjukdom har sina sidor. De är inte alla mörka. Men de är så djävulskt starka att Laure själv långt ifrån alltid vet vad hon har att kämpa mot. Kämpar gör hon. Men när hon närmar sig utskrivning – och det har varit en lång väg dit – så kan hon inte låta bli att bedra både sjukhuspersonalen och sig själv. Den sista veckan på sjukhus skriver hon bara tre ord i dagboken: ”Jag är rädd”.
Eftersom jag trevar i mörker när jag tänker på den människa i min familj som själv har denna demon att kämpa emot dag och natt, och inte förmår mig att komma med en enda konstruktiv idé för hur jag skulle hjälpa, så kan jag förstås inte säga ett enda ord om vad den här romanen innebär. Men jag skulle gärna sätta den i händerna på hela min stora familj, de borde alla läsa den.
Och så ska jag säga att Delphine de Vigan på Sekwa redan utkommit med No och jag (2008) och Underjordiska timmar (2010).
Så här såg mamma ut som ung. Hon måste ha varit 22 år (hon föddes 1930 och jag 1952), eftersom det är mig hon håller i famnen. Hon skulle ha 42 år kvar att leva, men var inte ens fyrtio år fyllda när anorexin började. Ingen mindes henne så, när hon väl fallit offer för anorexin. Ingen. Inte heller jag. Det är därför jag tar fram bilderna av henne.
tisdag 14 maj 2013
Blånad. Tystnad. Varken Cohen eller fadon, Schubert eller Rachmaninov
You get pie in the sky when you die!
Med posten kom idag Pensionsmyndighetens beslut på hur mycket jag, utöver hundralappen i premiepension, får i halv inkomst- och tilläggspension i månaden. Före skatt blir den sammanlagda summan 3.070:- varje månad. Under posten utgående kan jag bokföra de årliga tandläkarbesöken, som innebär undersökning, borttagande av tandsten och röntgenbilder. Gjorde ett sådant just idag. Kostnad 950:-. Hur en människas budget ska fungera utifrån detta finns det väl ingen som förstår. Nu är jag i den lyckliga situationen att jag är gift och att jag har några små frilansuppdrag kvar. Jag har bestämt mig för att försöka vara rädd om de tänder jag har kvar i munnen. Många är utdragna sedan länge, jag har inte haft pengar nog att få in kronor och bryggor. Men de som pekar ensamma ut i munnen ska vårdas och därför går jag två gånger om året till min tandläkare (vi har känt varandra i snart 30 år). När jag fyller 65 om fyra år kan jag få något högre tack vare garantipension (men om något sådant finns kvar kan man ju inte vara säker på) och det faktum att Sveriges Författarfond bidrar med pensionstillägg till författare med lägsta pensioner. Så jag kommer i allt högre grad att tillämpa Lars Vilks råd för fattiga konstnärer. Sparsamhet i ena änden och tillvaratagande av det redan befintliga. Det var ingen tillfällighet när jag de senaste åren köpte på mig flera par ortopediska skor för att ha livet ut, inte heller att jag köpte fem par byxor på rea (och jag har hittills bara använt ett av dem). Vi får sjunga som Joe Hill: You get pie in the sky when you die! Här sjunger Pete Seeger och andra den:
Abraham B. Yehoshua: Kvinnan i Jerusalem (övers. från engelska Rose-Marie Nielsen, Brombergs)

I ett terrorattentat på Scopusberget i Jerusalem, sommaren 2002, dödades bland andra en kvinna vid namn Dafna. Hon var vän med författaren Abraham B. Yehoshua, som satte sig och skrev romanen Kvinnan i Jerusalem till hennes minne. Denna roman har översatts från hebreiska av Hillel Halkin, som enligt författaren Amos Oz ibland får hans romaner att bli ännu bättre på engelska, och det är just från Halkins version Rose-Marie Nielsen gjort sin fina svenska översättning. Alltsedan jag första gången läste Yehoshua har jag slukat hans romaner, som ofta är stora, episka verk, som till exempel den senast översatta, Den befriade bruden, eller den tidigare De fem årstiderna. I det avseendet skiljer sig den här romanen rejält från tidigare verk. Den är snarast ett slags snabbläst, litterärt okomplicerad roman med prägel av thriller. Tempot är högt och det är omöjligt att hejda sig i läsningen, man vill ha nästa pusselbit ända fram till slutet.
Ty inbyggd i berättelsen finns gåtan: vem är kvinnan som hittas död efter ett terrorattentat? Hon ligger död på marken med ett lönebesked i handen! En tidningsmurvel spårar lönebeskedet till ett större företag som bland annat förser den israeliska armén med sitt dagliga bröd. Företagets ägare är också delägare i den tidning som vill publicera murvelns skandalartikel, som tycks gå ut på att företaget borde ha tagit ansvar för den döda kvinnan som ligger på bårhuset utan att någon frågar efter henne. Företagets ägare sätter en av cheferna att söka efter sanningen, han får snabbt veta att kvinnan heter Yulia Ragayev, att hon varit anställd som städare och att hon befinner sig i Israel på ett tillfälligt uppehållstillstånd. Chefen gör allt för att stoppa artikeln, som försöker skandalisera företaget.
Men vem är kvinnan? Är hon asiat? Är hon ryska? Vem har tagit henne till Israel? Jakten på sanningen börjar med att chefen lyckas få hennes nycklar av bårhuset, han tar sig till hennes påvra hem och letar. Yehoshuas omkväde i detta sökande är lika förbluffande som självklart: spelar sådana frågor någon roll när landet brinner och plågas? Förhoppningsvis säger läsaren emot honom, som jag själv gör när jag leds in på hans subtila spår mot något som liknar en sanning, både om den döda kvinna och om landets öde.
När invandringsmyndigheten lokaliserat kvinnans hemvist beslutar man att skicka kistan dit för att hennes son ska kunna närvara vid begravningen. Företagschefen förvandlas till emissarie och får följa kistan på flyget till den aldrig namngivna destinationen (som man dock snabbt misstänker vara någon gudsförgäten håla i Ryssland). Boken övergår i absurd komedi, när Israels kvinnliga konsul långt däruppe i norr tar emot emissarien, kistan samt murveln och hans fotograf. På sin resa till den döda kvinnans hemby passerar de en nedlagd kärnvapenbas och stannar kvar där ett tag, innan de återupptar resan. Mot slutet tar berättelsen en mycket oväntad vändning, vars moral möjligen kan tolkas som att Jerusalem, bokstavligt talat, är en stad som tillhör alla människor. Det är en blinkning som i sig är politisk dynamit i dagens Israel och Palestina.
måndag 13 maj 2013
Identitet, familj och äktenskap. Roger Scruton om hur grundläggande värden förstörs
![]() |
| Edmund Burke |
"Tory leaders have forgotten what Edmund Burke understood: true conservatives are driven by more than economics. As the Conservatives strive to heal the divisions in their party it must surely have occurred to them to wonder what the word 'conservative' really means, and why it has had, for so many British people over the past 200 years, such a positive resonance. The important lesson of the local elections is not that the party is losing appeal for marginal groups and floating voters – to whom it never appeals for long in any case. The important lesson is that the party has jeopardised the allegiance of its core constituents, those who willingly describe themselves as conservatives, and live according to the unspoken norms of a shared way of life."Det intressanta här menar jag vara det faktum att Scruton beskriver en process som sedan bra länge pågått också här i Sverige, då de "konservativa" politiska partierna seglat iväg från sin egen historia och därför förlorar stödet från sina forna anhängare. Någon outtalad vilja att dela en gemensam norm för hur man bör leva sitt liv finns förstås inte, varken i Torys krets eller i Moderaternas. Ett skred pågår och det blir synligt också i samhällets minsta kollektiva enhet: familjen. Scruton kopplar den frågan till den som handlar om en nations gränser och hur immigrationen ser ut, både till sin karaktär och till sin omfattning.
"The primary institutions of civil society – marriage and the family – have no clear endorsement from our new political class. Most importantly, our parliament has, without consulting the people, handed over sovereignty to Europe, thereby losing control of our borders and our collective assets, the welfare state included. In its attempt to address the economic legacy of Labour's spendthrift policies and the widespread abuse of the welfare system the party has the full support of its traditional constituency. Nevertheless, it seems unaware that in the hearts of conservative voters, social continuity and national identity take precedence over all other issues. Only now, when wave after wave of immigrants seek the benefit of our hard-won assets and freedoms, do the people fully grasp what loss of sovereignty means. And still the party hesitates to reverse the policies that brought us to this pass, while the old guard of Europeanists defend those policies in economic terms, seemingly unaware that the question is not about economics at all. "Scruton fortsätter genom att anknyta till den engelska, lantliga självbilden som en viktig beståndsdel av medborgarnas identitet:
"For two centuries the English countryside has been an icon of national identity and the loved reminder of our island home. Yet the government is bent on littering the hills with wind turbines and the valleys with high speed railways. Conservative voters tend to believe that the 'climate change' agenda has been foisted upon us by an unaccountable lobby of politicised intellectuals. But the government has yet to agree with them, and meanwhile is prepared to sacrifice the landscape if that helps to keep the lobbyists quiet. Conservatives believe, with Burke, that the family is the core institution whereby societies reproduce themselves and pass moral knowledge to the young. The party has made a few passing nods in this direction, but its only coherent policy – sprung on the electorate without forewarning – is the introduction of gay marriage. Sure, there are arguments for and against this move. But for the ordinary voter the family is a place in which children are produced, socialised and protected. That is what the party should be saying, but does not say, since it is prepared to sacrifice the loyalty of its core constituents to the demands of a lobby that is unlikely to vote for it."Sättet som Scruton här beskriver den konservative brittens bild av familjen är i mina ögon varken särskilt anmärkningsvärd eller kontroversiell. Jag började själv mitt vuxenliv med att leva i ett minikollektiv med två andra unga män. Men inte betraktade jag oss som en familj! Familjen kom när jag gifte mig och blev pappa för första gången. Att just min familj misslyckades har jag svårt att koppla till dagens utbredda uppfattning om att familjelivet är förtryckande, inskränkt och förminskande. Jag tror tvärtom att familjelivet är och kan vara just den sociala och personliga plattform som behövs för ett anständigt liv. Eftersom jag har lång erfarenhet av just ett sådant familjeliv efter det första, misslyckade, vågar jag hävda att Scruton här är inne på det grundläggande. Man bör akta sig för att göra sina egna misslyckanden till åtråvärd norm. Att Scruton skriver om ämnet i samband med sina observationer av de forna konservativa krafternas urlakning och förfall gör det bara ännu intressantare. Min egen gissning är att alla europeiska partier som tycker sig vara i samma familj av "konservativa", kommer vi mycket snart att se som förvandlade till ännu ett kluster av socialliberala eller socialdemokratiska maktapparater. Ja, jag tror rentav att vi redan ser det. Mer eller mindre villigt.
Uppdatering: min egen attityd till "det konservativa" består egentligen av en fråga: vad är det i våra nuvarande samhällen som förtjänar att "konserveras"? Den frågan hänger också samman med min grundläggande kritik av den nationalromantiska kretsen (SD och andra), som tror sig kunna återvända till ett drömmarnas folkhem. Det förflutna är för alltid förlorat. Det som skulle konserveras är redan söndermalt, uppätet, förbrukat, förstört... Och framför oss ligger en tid av nya våldsamma konfrontationer och konflikter.
söndag 12 maj 2013
SOMMARREA I BLOGGEN
Måndagen den 13 maj inleder jag rea i bloggen inför sommarens lediga läsdagar. Som vanligt säljer jag ut böcker som jag har lager av. Priserna är mycket låga och inkluderar porton. För var och en av titlarna nedan vill jag ha en svensk, urholkad femtiolapp. Skriv till mig på thomas.nydahl@gmail.com så returnerar jag uppgifter om betalning och annat praktiskt. Kom ihåg: 50:- kostar varje titel och i det ynka priset ingår frakten (erbjudandet gäller enbart inom Sverige, eventuella utlandsbeställningar tillkommer det porto för). Jag kommer att ha dessa erbjudanden under ungefär en månads tid.
2013 års sommarrea gäller följande titlar:
Förlagets presentation: Här möter vi Witold Gombrowicz på ett café i Berlin, följer Jenny Diski in i vitheten, funderar över utanförskap tillsammans med Thomas Bernhard, utforskar kvinnorna i Christine Falkenlands författarskap, tar oss fram genom Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna, och fördjupar oss i Karin Stensdotters prosa och om livet som svensk författare i Paris. Vi träffar V.S. Naipaul, Béla Hamvas, Alejandra Pizarnik, Valzhyna Mort, Elmer Diktonius, Imre Kertész och Ervin Rosenberg. I bokens andra del bjuder Thomas Nydahl in oss till de egna, helt vanliga dagarna med skrivande, läsande och liv.
Kön, klass och kultur
Essäer, anteckningar och samtal. Del tre av Politisk geografi. Presentation från förlaget: I den tredje, fristående delen av Thomas Nydahls politiska geografi uppehåller han sig i filmiska och litterära diskussioner om könets mystik. Han samtalar med Agneta Klingspor, Agneta Pleijel, Birgitta Boucht och Ove Allansson. Han möter bland andra Catherine Breillat och Marguerite Duras på deras egna premisser och om deras ibland kontroversiella syn på sexualitet. Han diskuterar Elfriede Jelinek, Bodil Malmsten och H.C. Andersens livsvillkor och jagbilder. I återblickar tar författaren oss även med till Albanien och det albanska folkets vardag och historia och återbesöker fadomusikens Lissabon. Förord av Birgitta Stenberg.
Sextio år senare
Om den arabiska våren som blev vinter, i Libyen och Syrien, om Israel/Palestina under sextio år. Bokens undertitel är Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.
Öland - en vinterresa
Skildring i ord och bild av en vinter på Öland, med bilder av Astrid Nydahl.
Den tysta zonen
Om att leva i tystnad, avskärmad från dunkande popmusik och lockande konsumtionstempel.
Förensligandet
Om vägen från tvåsamhet och familj till ensamhet och tystnad. En berättelse om en inre resa i Sverige och utomlands.
Inre frihet
Dagbokstexter 2007-2008. Bloggläsarna känner
snabbt igen sig. Högt och lågt. Personligt och politiskt. Avigt,
icke-totalitärt och frihetligt.
Ökenvandring
Essäer, reportage, intervjuer. Del två av trilogin Politisk geografi. Städerna det handlar om här är Bonn, Amsterdam, London, Tripoli, Benghazi och Szczecin. Författarinnorna jag samtalar med är Ida Jessen, Pia Tafdrup och Nina Malinovski. Förord av Anne-Marie Berglund.
Kusttystnaden
Först bara tystnaden. En plats i lä. Morgonfika. Två svanar seglar förbi över oss. Fortsatt tystnad. Så kommer ännu en bil. En man och en kvinna går ur, dricker också de sitt morgonkaffe, sedan byter de om och går sida vid sida ut i havet med sina spön. Tystnaden återvänder. Sakta stiger jag in i söndagen. När jag kommer hem möter jag de politiska ironierna i kommentarfältet. Jag säger emot men ångrar mig genast. Att diskutera antisemitism är alltid ett sätt att dra till sig de oönskade kommentarer. Som Hans Rustad säger: "Mye rart kommer flyvende". Jag går tillbaka in i kusttystnaden.
Två veckor kvar till pensioneringen
Jag beslutade för ett år sedan att ta ut förtida, halvtids pension från och med juni 2013 (då jag fyller 61). Jag står förstås fast vid det beslutet. Ingenting kan få mig tillbaka till löneslavandet. Eftersom jag fyra år framåt fortfarande har halvtids sjukpension kan detta ger mig matpengar varje månad, ungefär det jag/vi behöver.
I veckan som gick fick jag besked om summan för min premiepension, resterande delar får jag ta del av den kommande veckan. Men det bådar gott. Hela 143 kronor i månaden. Vi är här hemma överens om att vi bara behöver 140 så jag ska spara tre kronor i månaden och så blir det brakfest varje nyårsafton på årets besparingar, 12 x 3 kronor! Det blir en bra slant varje nyår, hela 36 kronor (två flaskor lemonad och ett extrapris-choklad).
Man vågar nästan hoppas på en fin resterande pension, kanske rent av två tusenlappar. Nya tider är undantagsvis goda tider. Ingen kunde drömma om något bättre i hela världens socialbyrå. Jag började yrkesarbeta i juni 1968. Då var jag sexton år. Sedan dess har jag arbetat minst fem dagar i veckan, ofta sju under årens som egen företagare. Nu skördar jag frukterna och ser fram emot en fin ålderdom.
Jag bugar mig ödmjukt för hela den politiska klassen - från vänster till höger via hönster - och dess inre och yttre furirer i överstatliga organ. Frågan är om man alls förtjänar att leva, men den frågan ställer jag inte. Inte idag eller ens imorgon.
Uppdatering 9:16 söndag:
"Jag blir fortfarande tyst i större grupper, men jag tycker inte längre att det är plågsamt med situationer som innebär att träffa nya människor. Jag kan småprata, även om jag ibland föredrar att inte göra det. Men att veta att jag kan ger ett självförtroende som jag tror gör mig trevligare. Ändå önskar jag att det introverta i högre grad framhölls som ett ideal i samhället. Framför allt verkar samtiden jobbig för introverta barn, som fortfarande inte har utvecklat den självständighet och integritet som är den vuxne introvertes belöning: Lugna och orubbliga som gråberg kan vi säga "Jag tänker inte delta i er gruppaktivitet". Den uppväxande generationen verkar leva i en kontext av uppstyrda aktiviteter, nätverkande och projekt som ställer krav på sociala förmågor, som de inte har möjlighet att välja."
Så skriver Therese Bohman. Läs hela hennes artikel. Den är klok och tänkvärd, särskilt en dag som denna. Tack till Fransyskan H för tipset!
I veckan som gick fick jag besked om summan för min premiepension, resterande delar får jag ta del av den kommande veckan. Men det bådar gott. Hela 143 kronor i månaden. Vi är här hemma överens om att vi bara behöver 140 så jag ska spara tre kronor i månaden och så blir det brakfest varje nyårsafton på årets besparingar, 12 x 3 kronor! Det blir en bra slant varje nyår, hela 36 kronor (två flaskor lemonad och ett extrapris-choklad).
Man vågar nästan hoppas på en fin resterande pension, kanske rent av två tusenlappar. Nya tider är undantagsvis goda tider. Ingen kunde drömma om något bättre i hela världens socialbyrå. Jag började yrkesarbeta i juni 1968. Då var jag sexton år. Sedan dess har jag arbetat minst fem dagar i veckan, ofta sju under årens som egen företagare. Nu skördar jag frukterna och ser fram emot en fin ålderdom.
Jag bugar mig ödmjukt för hela den politiska klassen - från vänster till höger via hönster - och dess inre och yttre furirer i överstatliga organ. Frågan är om man alls förtjänar att leva, men den frågan ställer jag inte. Inte idag eller ens imorgon.
Uppdatering 9:16 söndag:
"Jag blir fortfarande tyst i större grupper, men jag tycker inte längre att det är plågsamt med situationer som innebär att träffa nya människor. Jag kan småprata, även om jag ibland föredrar att inte göra det. Men att veta att jag kan ger ett självförtroende som jag tror gör mig trevligare. Ändå önskar jag att det introverta i högre grad framhölls som ett ideal i samhället. Framför allt verkar samtiden jobbig för introverta barn, som fortfarande inte har utvecklat den självständighet och integritet som är den vuxne introvertes belöning: Lugna och orubbliga som gråberg kan vi säga "Jag tänker inte delta i er gruppaktivitet". Den uppväxande generationen verkar leva i en kontext av uppstyrda aktiviteter, nätverkande och projekt som ställer krav på sociala förmågor, som de inte har möjlighet att välja."
Så skriver Therese Bohman. Läs hela hennes artikel. Den är klok och tänkvärd, särskilt en dag som denna. Tack till Fransyskan H för tipset!
lördag 11 maj 2013
"Den judiska inblandningen i Ungerns kommunistiska regimer..." Paul Gottfried argumenterar antijudiskt
I morse skrev jag här i bloggen om Paul Gottfrieds bok War and Democracy. Det är den första bok jag läst av honom. Den ger förvisso en bild av vem de paleokonservativa är och hur de tänker, men samtidigt finns det en komplexitet i hans bok som jag gärna tar del av, eftersom den medger alternativa tolkningar av vår tid.
Nu har jag emellertid från en man som kallar sig Andor Nyers fått ännu ett gruppmail om en text som berör situationen i Ungern. Jag är ganska övertygad om att det bakom signaturen Nyers döljer sig en pressavdelning på ungerska ambassaden i Stockholm. Det må vara hur det vill med den saken, men i mailet följde en översatt essä av samme Paul Gottfried med rubriken "Därför hatar de Orban":
![]() |
| Gardet marscherar men "den judiska inblandningen i Ungerns kommunistiska regimer" är problemet. Paul Gottfried argumenterar antijudiskt. |
"Viktor Orban, som i sin ungdom var en av förgrundsgestalterna inom den ungerska antisovjetiska rörelsen, är landets utan jämförelse mest populära politiker. Han har dock väckt våldsam avsky bland intellektuella i väst, och även bland somliga i Ungern. Orbans första period som premiärminister varade 1998-2002 och var relativt händelselös. Hans andra period, som tog sin början i maj 2010, har däremot varit turbulent. Den socialistiska/liberala koalition som Orban efterträdde utvidgade Ungerns offentliga sektor och försökte köpa de offentliganställdas lojalitet genom att införa generösa möjligheter till tidig pension på förmånliga villkor. Koalitionen gjorde också icke bofasta zigenare som stundtals vistades i riket till ungerska medborgare och erbjöd utlänningar asyl. Man tog bland annat emot en stor grupp påstådda flyktingar från Tibet."Så börjar essän och det ter sig tämligen oförargligt. Men lite längre fram börjar Gottfried leta efter "de skyldiga" till "hatet mot Orban" och Ungerns problem:
"Att grundlagen i sin inledning nämner att Ungern har lidit under såväl nazistisk som kommunistisk ockupation har retat intellektuella som tjänstgjorde i Ungerns gamla kommunistregim. Ungerska konstnärer och författare, särskilt judiska sådana, såg snabbt till att försona sig med Sovjetunionen och dess agenter. Det förvånar inte att en ungersk-judisk marxist som Agnes Heller (för övrigt en mycket intelligent kvinna, som jag känner personligen) har gått till rasande angrepp mot ”Viktatorn”, som Viktor Orbans motståndare föraktfullt kallar honom."Här anar man för första gången vart essän vill leda läsaren, genom att konkret namnge Agnes Heller och koppla henne till både judendomen och marxismen. Det är dock bara en början, för sedan läser man följande:
"Ungerska judar, inklusive flera av mina egna släktingar, var djupt insyltade i två brutala kommunistiska diktaturer, först 1919-1920 under Bela Kun (född Cohen) och sedan 1945-1956 under den stalinistiske diktatorn Matyas Rakosi (född Rosenfeld). Wikipedias artiklar om dessa båda mördare betonar att de inte var religiösa. Faktum är likväl att de tillhörde det judiska folket. Den judiska inblandningen i Ungerns kommunistiska regimer har med nödvändighet orsakat antisemitism, något som framgick tydligt redan under resningen 1956. Judiska historiker som Jacob Talmon och Richard Pipes har tagit upp den här problematiken i sina böcker. På Wikipedia väljer man emellertid att bortse från sådan forskning, för att istället skylla den antisemitism som förekommer i Ungern på fascism och på den kristna religionen."Den här typen av judehat är ganska vanlig i dagens Europa. Och när den framförs av en författare som själv är jude förväntas den säkert bli svår att angripa. Varför räcker det inte med att säga att förtryckarna var de som de var, med namn och allt? Varför ska religionstillhörighet inom den judisk-kristna traditionen, i ett nationellt sammanhang spela roll? Herregud, många av 1900-talets despoter och förtryckare var allt annat än judar och de är lika föraktliga som de ungerska. Jag skulle inte gärna ha bytt Rakosi-typen mot Quisling-typen eller Kun-typen med Vichy-typen. Icke desto mindre anser jag att Gottfried i denna text gör sig skyldig till samma övertramp som det tidigare nittonhundratalets antisemiter, då den vill förklara den ryska revolutionen/statskuppen med att så många av bolsjevikledarna var judar. Det låter sig inte göras. Revolutioner och inbördeskrig går inte att förklara på det sättet, tvärtom gör man dem till obegripliga konspirationer. Gottfried gör det på ett försåtligt sätt, han namnger Béla Kun och Rákosi med andra namn, födelsenamnen Cohen och Rosenfeld. Det är säkert så att det är deras korrekta födelsenamn, men de anges i essän förmodligen bara för att judehatar-neonen ska lysa emot läsaren. Den bländar de okunniga. Den bländar varje människa som längtar efter en konspiration.
fredag 10 maj 2013
Ett vingligt vetande
![]() |
| Lissabon. Foto: Lennart R |
Nya grepp mot gängbrottsligheten - ny Birminghamrapport.
![]() |
| Av Gang Task Force beslagtaget vapen |
"Together with the more infamous and longer established Burger Bar Boys and Johnson Crew, they make up many of the gangs operating in Birmingham today. However, West Midlands Police is successfully disrupting and tackling the criminal groups with a gang of its own. The Gangs Task Force is 30 police officers strong and is led by Detective Chief Inspector Simon Wallis and Detective Inspector Andy Bannister. Through community liaison, intelligence-led operations and interventions, the team has reduced gang numbers in the city, as well as steering potential younger members away through education and mentoring."Vad är det då dessa gäng sysslar med, och vad tror man sig kunna uppnå mot dem? Man har organiserat polisarbetet i två specifika grupper:
"The first is the Urban Street Gangs (USGs), whose often school-age members are more usually linked to anti-social behaviour and petty crime than serious offences. Yet it is these wayward and more visible youngsters who can graduate into Organised Crime Gangs (OCGs), like the Burgers and Johnsons who largely deal in drugs, guns and violence. Det Chief Insp Wallis said: “In the West Midlands at the moment there are about 20, what we call Urban Street Gangs. In Birmingham there are eight, which are currently mapped. “Within those eight gangs in Birmingham there are, from the last count, about 320 gang members. ‘‘But I should reassure you that if there are 320 gangsters or whatever you want to call them in Birmingham, at any one time a considerable number of those will be at Her Majesty’s Pleasure."Det gängen främst sysslar med är alltså handel med droger, vapen och så är de beryktade för sin extrema våldsanvändning. De organiserade gängen gör det väl i det närmaste omöjligt att vara "frilansande" narkotikahandlare.
"Many gangs make their money through largely dealing in drugs, including cannabis. These include the Urban Terrorist Soldiers, to the east of the city, and the Hutton Boys. Not being in a gang can leave the ‘independent’ dealers vulnerable to intimidation. Det Insp Bannister said: “There are violent incidents. You will see incidents where a firearm’s been shown, where a firearm’s been discharged."Därmed har det uppstått maffiakulturer i Birmingham. De kontrollerar var sina specifika områden och handelsvaror. Under ytan jäser hela tiden det våld som ibland får extrema utbrott, både i centrala staden och ute i de olika stadsdelarna.
"UTS and the Hutton Boys are fighting over the same territory to some degree. But the Hutton Boys are perhaps a little bit more business-like in the sense that they don’t bring the same amount of attention from the police.’’ But when violence does happen – as with all large UK cities – it can be horrific. Det Chief Insp Wallis said: ‘‘There have been some atrocious, awful crimes but fortunately less frequently now than in recent history. ‘‘In the last three years, I can certainly think of a number of really nasty incidents in the east. One sadly involved the near amputation of limbs by a sword and other weapons have been used in a small number of incidents."Av vad som sägs här förstår man att det inte handlar om spontant och plötsligt uppflammande våld utan om planerat och välorganiserat våld riktat mot någon av specifika skäl.
Senaste nytt i ämnet kom nu!
Stalin, Sex Pistols och riksdagspartiet V
Jag skrev ju lite om förstamaj-firandet i Kristianstad. Nu är den längre artikeln publicerad i Dispatch International, så här kommer den i sin helhet:
Första maj i Kristianstad. Solen lyser från en molnfri och klarblå himmel. Jag har bussen in till centrum och när jag stiger av strömmar musik emot mig. Men det är varken Internationalen eller andra kampsånger. Jag hör hur en bas mullrar och trummor dunkar. Punkarna har gått loss. Med frisyrer i alla regnbågens alla färger står de där, ett femtontal killar och tjejer med sönderrivna strumpbyxor, läderjackor nedkletade med slagord och så bandet, två killar och två tjejer – till synes könlösa för de ser exakt likadana ut – som drämmer igång en sång som förmodligen heter ”Revolution”. Det är i alla fall det enda ord jag uppfattar i hennes sång.
Jag bevittnar en så kallade ”samlad vänster första maj” i staden. Här har Vänsterpartiet samlats tillsammans med stalinisterna i gamla KPML(r), de som numera kallar sig Kommunistiska Partiet. Mest unga människor, men också några övervintrare från min egen generation. De ser inte ut som min ungdoms ”r”:are. Då skulle man vara finklädd för att hedra arbetarklassen. Idag är det mer hippie-stuk över stalinisterna. De ska snart marschera genom staden för att återvända till Domustorget för mer punkmusik och högtidstal.
Jag hinner höra två tal. Det är mycket ”könsmaktsstrukturer” och ”socialism” men väldigt lite konkret. På banderollerna står det ”Kamp för socialismen” och ”Sverige ut ur Unionen”. Och så den obligatoriska ramsan om ”rasistisk polis” som ”jagar papperslösa”. Människor bär fanor med urgamla motiv och texter, hammaren och skäran och ”r”:arnas klassiska slagord ”Klass mot klass”.
Jag slår upp Vänsterpartiets program och tänker på hur de både i riksdagen och lokalt sedan länge hävdat att de gjort upp med det förflutna och att de inte ens kallar sig kommunister längre. Så här står det i programmet:
En timme senare firade stadens socialdemokrater sin första maj i Tivoliparken. Som utannonserad talare fanns Håkan Juholt. Juholt gjorde bort sig rejält när han i sitt tal visade att han inte ens visste vilken stad han befann sig i. Från talarstolen i Kristianstad sa han: ”Och jag känner att både här i Karlskrona och i socialdemokratin har vi stora segrar framför oss.”
Jag kvävde en gäspning och tog bussen hem med två nybakade croissanter. De blir goda till eftermiddagskaffet, när jag sätter mig för att läsa Proletären, stalinisternas veckotidning, som jag håller i för första gången sedan 1979. Jag noterar att de tagit bort hammaren och skäran som tidigare upptog en fjärdedel av tidningsloggan. Taktik förstås, det är bara att läsa partiprogrammet för att förstå att symbolen lever och har hälsan i denna reaktionära och extrema politiska rörelse.
Första maj i Kristianstad. Solen lyser från en molnfri och klarblå himmel. Jag har bussen in till centrum och när jag stiger av strömmar musik emot mig. Men det är varken Internationalen eller andra kampsånger. Jag hör hur en bas mullrar och trummor dunkar. Punkarna har gått loss. Med frisyrer i alla regnbågens alla färger står de där, ett femtontal killar och tjejer med sönderrivna strumpbyxor, läderjackor nedkletade med slagord och så bandet, två killar och två tjejer – till synes könlösa för de ser exakt likadana ut – som drämmer igång en sång som förmodligen heter ”Revolution”. Det är i alla fall det enda ord jag uppfattar i hennes sång.
Jag bevittnar en så kallade ”samlad vänster första maj” i staden. Här har Vänsterpartiet samlats tillsammans med stalinisterna i gamla KPML(r), de som numera kallar sig Kommunistiska Partiet. Mest unga människor, men också några övervintrare från min egen generation. De ser inte ut som min ungdoms ”r”:are. Då skulle man vara finklädd för att hedra arbetarklassen. Idag är det mer hippie-stuk över stalinisterna. De ska snart marschera genom staden för att återvända till Domustorget för mer punkmusik och högtidstal.
Jag hinner höra två tal. Det är mycket ”könsmaktsstrukturer” och ”socialism” men väldigt lite konkret. På banderollerna står det ”Kamp för socialismen” och ”Sverige ut ur Unionen”. Och så den obligatoriska ramsan om ”rasistisk polis” som ”jagar papperslösa”. Människor bär fanor med urgamla motiv och texter, hammaren och skäran och ”r”:arnas klassiska slagord ”Klass mot klass”.
Jag slår upp Vänsterpartiets program och tänker på hur de både i riksdagen och lokalt sedan länge hävdat att de gjort upp med det förflutna och att de inte ens kallar sig kommunister längre. Så här står det i programmet:
”Planer för ett samhälle kännetecknat av förnuft och frihet har dragits upp, men har när de konfronterats med historiska omständigheter som inte tillåtit deras förverkligande i stället blivit till fängelseritningar. Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn. Av detta har vänstern dragit viktiga lärdomar. Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare.”Det är alltså ett vänsterparti som pratar om demokrati och frihet som denna dag marscherar tillsammans med Sveriges enda stalinistiska parti. De uttrycker sig helt annorlunda och skriver i sitt partiprogram:
”Som politisk rörelse ingår partiet i den historiska tradition, som med teoretisk utgångspunkt från Marx, Engels, Lenin och Stalin till sina erfarenheter räknar den ryska revolutionen 1917, den kommunistiska världsrörelsens uppkomst därefter, det socialistiska uppbyggets framgångar i Sovjetunionen under 1930- och 40-talen… Partiet förnekar inte sina historiska rötter, sådant överlämnar vi till de bekväma, till dem som tror att de kan bli vuxna utan barndom.”Här kan man i alla fall tala om uppriktighet. Kommunistiska Partiet räknar både Lenin och Stalin som läromästare och de understryker att de inte ” förnekar (…) sina historiska rötter.” Hur är det möjligt att Vänsterpartiet kan fira första maj tillsammans med en sådan rörelse? Kan det bero på att de i grunden är överens? Socialismen, denna utopi som kantas av massmord och exempellöst förtryck, framstår istället som en påse geléhallon eller ett evigt barnkalas i dessa visioner. På så sätt sopar man partiprogram och grundläggande ideologier under mattan för att få samlas under inte bara röda fanor utan framför allt hammaren och skäran. I kommunisternas webbutik kan man alltjämt köpa följande verk av Stalin: Leninismens grunder, Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen, Teori och praktik samt Stalin i urval. Det är till att vårda en folkmordsideologs nedskrivna tankar.
En timme senare firade stadens socialdemokrater sin första maj i Tivoliparken. Som utannonserad talare fanns Håkan Juholt. Juholt gjorde bort sig rejält när han i sitt tal visade att han inte ens visste vilken stad han befann sig i. Från talarstolen i Kristianstad sa han: ”Och jag känner att både här i Karlskrona och i socialdemokratin har vi stora segrar framför oss.”
Jag kvävde en gäspning och tog bussen hem med två nybakade croissanter. De blir goda till eftermiddagskaffet, när jag sätter mig för att läsa Proletären, stalinisternas veckotidning, som jag håller i för första gången sedan 1979. Jag noterar att de tagit bort hammaren och skäran som tidigare upptog en fjärdedel av tidningsloggan. Taktik förstås, det är bara att läsa partiprogrammet för att förstå att symbolen lever och har hälsan i denna reaktionära och extrema politiska rörelse.
torsdag 9 maj 2013
Artur Szulc: ”Judarna har vapen!” – upproret i Warszawa 1943 (Norstedts)
”Judarna har vapen, judarna har vapen!” – så skrek man bland de tyska soldater som skulle inta Warszawas getto i april 1943. Det de trodde skulle bli en enkel uppgift visade sig bli en blodig affär. De sista gettoinvånarna hade organiserat sig i olika judiska grupper och de hade vapen. De visste att de skulle dö och värdigheten bestod i att göra motstånd. Bakgrunden till dessa händelser tecknas översiktligt, begripligt och detaljrikt i Artur Szulc nya bok, vars titel ekar av samma häpnad som slog soldaterna.
Szulc är själv född i Szczecin i Polen 1976 och har vid flera tidigare tillfällen skrivit om de polska judarnas öde och när han återkommer till ämnet gör han det för att specifikt teckna bilden av en historisk händelse. Szulc har en fil.mag i historia och arbetar i Försvarsmakten. Hans tidigare böcker är Röster som aldrig tystnat som innehåller intervjuer med befriade koncentrationslägerfångar gjorda av en polsk lektor vid Lunds universitet, fil.dr Zygmunt Lakocinski, Med förtvivlans mod. Kampen för Polen om landets till synes tröstlösa kamp mot de främmande ockupanterna från Tyskland och Sovjet, I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941. Hans förra bok, Marodörer, medhjälpare och mördare handlar om dessa tre kategorier människor bland Polens katoliker och judar under den nazityska ockupationen 1939-1945. Szulc är också en regelbunden medarbetare i tidskriften Allt om historia.
Vad var det som hände i det stora judiska gettot? Sculz berättar hela historien från början efter att han i en prolog bland annat tagit ett steg framåt i tiden och berättat om vad som utspelade sig i en fängelsecell i Warszawa i mars 1949. Där steg en polsk fånge vid namn Kazimierz Moczarski in och såg att en person redan fanns där, en tysk till på köpet. Moczarski hade varit soldat i polska Hemarmén, den som nu i det kommuniststyrda Polen betraktades som reaktionär och bestående av fascister. Tysken i cellen var ingen mindre än Jürgen Stroop, f.d. generallöjtnant i Waffen-SS och direkt ansvarig för det grymma slutet i Warszawas judiska getto. Han hade tiotusentals liv på sitt samvete. Om detta möte hade jag tidigare läst hos den store polske filosofen och idéhistorikern Leszek Kołakowski (1927-2009), närmare bestämt i en essäsamling som heter Is God happy? (Penguin Books, 2012). Szulc skriver: ”Mitt emot Moczarski satt ingen annan än en kallblodig massmördare.”
Under perioden 1918-1939 upplevde den polska judenheten en blomstringstid, och enligt 1921 års konstitution hade de garanterats fulla medborgerliga rättigheter. Hälften av Polens advokater och en tredjedel av läkarna var 1938 just judar. De fanns i alla samhällsskikt, som egna företagare, som tjänstemän, handelsmän och hantverkare, och de betraktades i första hand som sekulariserade polacker. Självklart grumlades bilden av en antisemitism som långt ifrån var unikt polsk, den fanns över hela Europa och störde sekulariserade judars utövande av de medborgerliga rättigheterna. Övergrepp och pogromer förekom inte minst i östra Europa och Ryssland. Szulc säger att ett antal antijudiska demonstrationer och bojkotter ägde rum åren 1933-37, och han noterar en särskild fientlighet mellan polska och judiska affärsmän. I Polen fanns det tillgång till undervisning på både jiddish och hebreiska och en omfattande utgivning av tidningar (160 stycken), ett antal judiska teatrar och klubbar. Warszawas befolkning var till 33% judar, den högsta andelen för en europeisk stad.
Så angrep Hitlers Tyskland 1939. Den 1 september kom en deklaration från Polens centrala sionistorganisation med orden:
Den 19 april 1943 skulle man skicka in soldater i gettot. Det handlade om SS-folk och lettiska och ukrainska soldater. De hade väntat sig en lätt match. Sjungande nazistiska kampsånger gick de in i gettot. Det skulle utvecklas till väpnad konfrontation och det var då tyskarna började ropa ”Judarna har vapen!” medan kulorna ven runt öronen på dem. Sculz följer sedan det nästan månadslånga upproret i detalj. Det mest intensiva hade dock brutits redan efter en vecka. Han berättar om både mod och undergång, om mänsklig självrespekt och angriparnas omänskliga brutalitet. Han säger att ryktet om upproret spred sig till såväl judiska partisangrupper som till koncentrationslägerfångar och att man inte ska underskatta dess betydelse för judisk kampvilja. Hela upprorsberättelsen är gripande stark och jag lämnar den åt bokläsaren.
I epilogen återvänder författaren till Stroop där i fängelsecellen och konstaterar sist: ”Den 6 mars 1952 hängdes han i Warszawas centralfängelse.” Artur Szulc visar med sin nya bok, att påståendet som länge varit i omlopp, att judarna skulle ”ha gått som får till sin egen död” är en sanning med modifikation. Men han visar också varför det var svårt att göra motstånd. Hans berättelse är saklig och lågmäld, den är framför allt lättläst och borde kunna utmana också vår samtid och dess ovilja att syssla med just den gigantiska katastrof som utspelade sig bland annat i Polen under åren 1939 – 1945.
Szulc är själv född i Szczecin i Polen 1976 och har vid flera tidigare tillfällen skrivit om de polska judarnas öde och när han återkommer till ämnet gör han det för att specifikt teckna bilden av en historisk händelse. Szulc har en fil.mag i historia och arbetar i Försvarsmakten. Hans tidigare böcker är Röster som aldrig tystnat som innehåller intervjuer med befriade koncentrationslägerfångar gjorda av en polsk lektor vid Lunds universitet, fil.dr Zygmunt Lakocinski, Med förtvivlans mod. Kampen för Polen om landets till synes tröstlösa kamp mot de främmande ockupanterna från Tyskland och Sovjet, I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941. Hans förra bok, Marodörer, medhjälpare och mördare handlar om dessa tre kategorier människor bland Polens katoliker och judar under den nazityska ockupationen 1939-1945. Szulc är också en regelbunden medarbetare i tidskriften Allt om historia.
Vad var det som hände i det stora judiska gettot? Sculz berättar hela historien från början efter att han i en prolog bland annat tagit ett steg framåt i tiden och berättat om vad som utspelade sig i en fängelsecell i Warszawa i mars 1949. Där steg en polsk fånge vid namn Kazimierz Moczarski in och såg att en person redan fanns där, en tysk till på köpet. Moczarski hade varit soldat i polska Hemarmén, den som nu i det kommuniststyrda Polen betraktades som reaktionär och bestående av fascister. Tysken i cellen var ingen mindre än Jürgen Stroop, f.d. generallöjtnant i Waffen-SS och direkt ansvarig för det grymma slutet i Warszawas judiska getto. Han hade tiotusentals liv på sitt samvete. Om detta möte hade jag tidigare läst hos den store polske filosofen och idéhistorikern Leszek Kołakowski (1927-2009), närmare bestämt i en essäsamling som heter Is God happy? (Penguin Books, 2012). Szulc skriver: ”Mitt emot Moczarski satt ingen annan än en kallblodig massmördare.”
Under perioden 1918-1939 upplevde den polska judenheten en blomstringstid, och enligt 1921 års konstitution hade de garanterats fulla medborgerliga rättigheter. Hälften av Polens advokater och en tredjedel av läkarna var 1938 just judar. De fanns i alla samhällsskikt, som egna företagare, som tjänstemän, handelsmän och hantverkare, och de betraktades i första hand som sekulariserade polacker. Självklart grumlades bilden av en antisemitism som långt ifrån var unikt polsk, den fanns över hela Europa och störde sekulariserade judars utövande av de medborgerliga rättigheterna. Övergrepp och pogromer förekom inte minst i östra Europa och Ryssland. Szulc säger att ett antal antijudiska demonstrationer och bojkotter ägde rum åren 1933-37, och han noterar en särskild fientlighet mellan polska och judiska affärsmän. I Polen fanns det tillgång till undervisning på både jiddish och hebreiska och en omfattande utgivning av tidningar (160 stycken), ett antal judiska teatrar och klubbar. Warszawas befolkning var till 33% judar, den högsta andelen för en europeisk stad.
Så angrep Hitlers Tyskland 1939. Den 1 september kom en deklaration från Polens centrala sionistorganisation med orden:
”Platsen för alla världens judar är vid Polens sida, som tillsammans med demokratierna går till strid mot det medeltida barbariets ångvält.”Salomon Seidenmann, ordförande för den judiska riksdagsgruppen talade till kollegorna i parlamentet:
”I dag är det inte tid för diskussioner. Jag deklarerar ännu en gång att den judiska befolkningen i Polen stället sig till generalstabens förfogande utan några begränsningar och (…) är beredd att oavsett vilka offer som krävs göra det som situationen kräver. För judarna, som nu betraktar sig som jämställda medborgare i landet, är ett stort, starkt Polen idealet. Hurra för Polens seger!”Det nazistiska greppet över den polska nationen och judarna skulle stärkas och förtrycket bli allt svårare med tiden. Under hösten 1941 införde tyskarna dödsstraff för varje människa som bistod en jude. Redan i september 1939 hade Himmler skisserat vad som skulle gälla angående ”det judiska problemet i ockuperade territorier”. Strategin var att koncentrera judarna till städer och där skulle ”judiska råd” inrättas. I oktober 1939 valdes ingenjören Adam Czerniaków till ordförande för ett judiskt råd som han själv skulle sätta samman. De skulle komma att styra över Warszawas 359,827 judar. En månad senare gjorde SS ett försök att skapa gettot. Från november och in i nya året 1940 började man spärra av gator och sommaren det året befalldes judarna att flytta till det distrikt som spärrades av. I september 1940 skrev en jude i sin dagbok:
”Först tyst, sedan allt högre och högre, spred sig från mun till min, i form av ett rykte därefter som ett faktum: getto, ett getto ska bildas.”I november 1940 var hela fördrivningen fullbordad. Gettot avskildes från resten av staden och människorna spärrades in bakom tegelmurar, plank och taggtråd. I gettot fanns nu 360,000 människor, judar. Szulc skriver sedan mycket intressant om hur människor från att ha försökt leva ett så normalt liv som möjligt sjunker allt djupare ner i den avsedda misären. Inte minst viktigt blir här alla de selektioner som det judiska rådet tagit på sig att göra. Judarna själva får hålla i det smutsiga värvet och det är förstås också därför det skrivits så mycket litteratur om ordföranden Adam Czerniakóws liv och självmord. Tyskarnas täckmantel var att judarna skulle placeras på annan ort, men Adam Czerniaków förstod. Hans självmordsbrev till hustrun i juli 1942 sammanfattar:
”De kräver att jag ska döda barn i mitt land med mina egna händer. Jag kan inget annat göra än att dö.”Väl framme i bokens tredje kapitel börjar berättelsen om det som skulle gå till historien som ett hjältemodigt men på förhand dömt uppror. Kapitlet heter Motstånd och börjar med att berätta om de olika judiska motståndsgrupperna. Där fanns olika ideologiska inriktningar som enades om att kontakta den polska motståndsrörelsen. ZOB, Judiska kamporganisationen, gick direkt från ord till handling, då man den 20 augusti 1942 utförde ett attentat och i oktober samma år tycks de ha förenats med Poale Zion, en vänstergrupp, och ett nytt politiskt organ uppstod, Judiska nationella kommittén ZKN. En annan organisation i gettot var Judiska militära unionen (ZZW). Jag ska här inte gå in på vad som skilde och vad som förenade de olika grupperna, det viktiga är att påpeka att de alla var uttryck för en ny och beslutsam motståndsmentalitet.
Den 19 april 1943 skulle man skicka in soldater i gettot. Det handlade om SS-folk och lettiska och ukrainska soldater. De hade väntat sig en lätt match. Sjungande nazistiska kampsånger gick de in i gettot. Det skulle utvecklas till väpnad konfrontation och det var då tyskarna började ropa ”Judarna har vapen!” medan kulorna ven runt öronen på dem. Sculz följer sedan det nästan månadslånga upproret i detalj. Det mest intensiva hade dock brutits redan efter en vecka. Han berättar om både mod och undergång, om mänsklig självrespekt och angriparnas omänskliga brutalitet. Han säger att ryktet om upproret spred sig till såväl judiska partisangrupper som till koncentrationslägerfångar och att man inte ska underskatta dess betydelse för judisk kampvilja. Hela upprorsberättelsen är gripande stark och jag lämnar den åt bokläsaren.
I epilogen återvänder författaren till Stroop där i fängelsecellen och konstaterar sist: ”Den 6 mars 1952 hängdes han i Warszawas centralfängelse.” Artur Szulc visar med sin nya bok, att påståendet som länge varit i omlopp, att judarna skulle ”ha gått som får till sin egen död” är en sanning med modifikation. Men han visar också varför det var svårt att göra motstånd. Hans berättelse är saklig och lågmäld, den är framför allt lättläst och borde kunna utmana också vår samtid och dess ovilja att syssla med just den gigantiska katastrof som utspelade sig bland annat i Polen under åren 1939 – 1945.
Medan striderna pågår...
Hoda Barakat: Vattenplöjaren (Övers. Gail Ramsay, Leopard förlag)Hoda Barakat föddes 1952 i Libanon, är numera bosatt i Paris och har publicerat ett antal romaner och arbetat både som lärare och journalist. Jag har läst hennes roman från 2001, "Vattenplöjaren". Bokens berättare, en namnlös man, är son till mannen som ville segla till Grekland från Alexandria och kvinnan som ville till Beirut. I Beirut föds han. Mammans vilja segrade. De öppnar en överdådig tygbutik i Beiruts souq. Mannen minns sig själv som den lille pojken som kläs i flickkläder, mamman kan inte dölja sin besvikelse över att det blev en pojke. Pappan dör, pojken gör allt för mamman. Bomberna börjar falla. Pojken förälskar sig och han tar över butiken, källaren görs till ett paradis och han bosätter sig där.
Medan striderna pågår – ett "plundringskrig" kallar författaren det – inreder pojken butiken och säger med upphöjt lugn: "Låt staden välta över ända igen och dess folk lämna den och låt den anförtros åt nya invånare". På bottenvåningen gör han sig en veranda, där citroner och mangold växer, han ler och trivs. Han kallar inte längre tygbutiken sitt hus, den är "ett slott vars like inte ens kalifen i Tusen och en natt hade".
Hela berättelsen är en tillbakablick på de unga år då han förälskade sig i den kurdiska flyktingflickan Shamsa, hon som mognar inför hans ögon och som han alltid förknippar med kvinnlighet, sidentyger och ren kärlek.
I Hoda Barakats litterära universum vävs saga och realism ihop. Den arabiska retoriken kan ibland bli övermäktigt för en europé, men i Barakats roman ser man inte mycket av det hon själv i en intervju kallat "ideologisk ballast". Jag trivs i hennes värld, också när den stiger ner i myter och sagor och förvandlar det sönderbombade och blödande Beirut till ett paradis av siden och älskog.
onsdag 8 maj 2013
Kvällens bästa rubrik från Avpixlat
Från Avpixlat, sidan som har stora problem med svenska språket kommer kvällens bästa rubrik:
"Svenske” kvinnomördaren i Oslo utomeuropeisk utlänning"Han är alltså både utlänning och utlänning. Det är inte utan att man tänker på Bush den yngre som sa:
"Det mesta av USA:s export går utomlands."Eller så tänker man inte alls. Här hemma hos mig. Helst skrattar vi åt eländet. För nog är det eländigt att många av posterna på Avpixlat är så illa skrivna att man inte orkar ta dem på allvar. Det är eländigt därför att ämnena som tas upp är extremt viktiga och dessutom därför att det finns några skribenter där som verkligen kan frågorna och formulerar sig väl, som Hera Lamppu Maduro, Stefan Torssell och Mats Dagerlind. När jag skrattar tänker jag alltid en stund senare: är den bedrövliga svenskan, hos många av skribenterna på Avpixlat och överallt i den svenska pressen, bara det självklara resultatet i en nation som satt bildning och skolväsende på svältkost? Förmodligen är det så.
Nu börjar allvaret - och glädjen - för Hugofamiljen
Nu vet jag att alla anlänt till Plymouth, Massachusetts, USA och att de är trötta, men när jag ser konferensprogrammet blir jag imponerad. Här ges både de vetenskapliga föreläsningarna och en parallell familjekonferens. Dessutom tar man sig an barnen med imponerande program. Blir lite rörd när jag förstår vilket gigantiskt arbete som ASI lägger ner på dessa internationella konferenser. I styrelsen sitter kunniga människor från USA, Kanada, Turkiet, Tyskland och Italien. De är alla yrkesmänniskor, några av dem medicinsk expertis just om Alströms. Utöver det har de till sitt förfogande en Scientific and Medical Advisory Board med specialister från en rad olika länder. Ett fyrtiotal länder runtom i världen nås av sällskapets verksamhet, i Europa bland andra Portugal, Sverige, Rumänien, Grekland och Danmark. Men också länder som Indien, Japan och Sydafrika finns med.
Det tog lång tid innan Hugo fick sin diagnos. År av osäkerhet, rädsla och lidanden. Nu är han sedan flera år på rätt spår och jag har en känsla av att hans och familjens närvaro på konferensen blir en vändpunkt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





















