SOMMARREA I BLOGGEN

Måndagen den 13 maj inleder jag rea i bloggen inför sommarens lediga läsdagar. Som vanligt säljer jag ut böcker som jag har lager av. Priserna är mycket låga och inkluderar porton. För var och en av titlarna nedan vill jag ha en svensk, urholkad femtiolapp. Skriv till mig på thomas.nydahl@gmail.com så returnerar jag uppgifter om betalning och annat praktiskt. Kom ihåg: 50:- kostar varje titel och i det ynka priset ingår frakten (erbjudandet gäller enbart inom Sverige, eventuella utlandsbeställningar tillkommer det porto för). Jag kommer att ha dessa erbjudanden under ungefär en månads tid.

2013 års sommarrea gäller följande titlar:

Alla de andra som också skrev

Förlagets presentation: Här möter vi Witold Gombrowicz på ett café i Berlin, följer Jenny Diski in i vitheten, funderar över utanförskap tillsammans med Thomas Bernhard, utforskar kvinnorna i Christine Falkenlands författarskap, tar oss fram genom Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna, och fördjupar oss i Karin Stensdotters prosa och om livet som svensk författare i Paris. Vi träffar V.S. Naipaul, Béla Hamvas, Alejandra Pizarnik, Valzhyna Mort, Elmer Diktonius, Imre Kertész och Ervin Rosenberg. I bokens andra del bjuder Thomas Nydahl in oss till de egna, helt vanliga dagarna med skrivande, läsande och liv.

Kön, klass och kultur

Essäer, anteckningar och samtal. Del tre av Politisk geografi. Presentation från förlaget: I den tredje, fristående delen av Thomas Nydahls politiska geografi uppehåller han sig i filmiska och litterära diskussioner om könets mystik. Han samtalar med Agneta Klingspor, Agneta Pleijel, Birgitta Boucht och Ove Allansson. Han möter bland andra Catherine Breillat och Marguerite Duras på deras egna premisser och om deras ibland kontroversiella syn på sexualitet. Han diskuterar Elfriede Jelinek, Bodil Malmsten och H.C. Andersens livsvillkor och jagbilder. I återblickar tar författaren oss även med till Albanien och det albanska folkets vardag och historia och återbesöker fadomusikens Lissabon. Förord av Birgitta Stenberg.

  

Sextio år senare

Om den arabiska våren som blev vinter, i Libyen och Syrien, om Israel/Palestina under sextio år. Bokens undertitel är Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

Öland - en vinterresa

Skildring i ord och bild av en vinter på Öland, med bilder av Astrid Nydahl.

  

Den tysta zonen

Om att leva i tystnad, avskärmad från dunkande popmusik och lockande konsumtionstempel. 

 

Förensligandet

Om vägen från tvåsamhet och familj till ensamhet och tystnad. En berättelse om en inre resa i Sverige och utomlands.

Inre frihet

Dagbokstexter 2007-2008. Bloggläsarna känner snabbt igen sig. Högt och lågt. Personligt och politiskt. Avigt, icke-totalitärt och frihetligt.

Ökenvandring

Essäer, reportage, intervjuer. Del två av trilogin Politisk geografi. Städerna det handlar om här är Bonn, Amsterdam, London, Tripoli, Benghazi och Szczecin. Författarinnorna jag samtalar med är Ida Jessen, Pia Tafdrup och Nina Malinovski. Förord av Anne-Marie Berglund.

Kusttystnaden

Först bara tystnaden. En plats i lä. Morgonfika. Två svanar seglar förbi över oss. Fortsatt tystnad. Så kommer ännu en bil. En man och en kvinna går ur, dricker också de sitt morgonkaffe, sedan byter de om och går sida vid sida ut i havet med sina spön. Tystnaden återvänder. Sakta stiger jag in i söndagen. När jag kommer hem möter jag de politiska ironierna i kommentarfältet. Jag säger emot men ångrar mig genast. Att diskutera antisemitism är alltid ett sätt att dra till sig de oönskade kommentarer. Som Hans Rustad säger: "Mye rart kommer flyvende". Jag går tillbaka in i kusttystnaden.

Två veckor kvar till pensioneringen

Jag beslutade för ett år sedan att ta ut förtida, halvtids pension från och med juni 2013 (då jag fyller 61). Jag står förstås fast vid det beslutet. Ingenting kan få mig tillbaka till löneslavandet. Eftersom jag fyra år framåt fortfarande har halvtids sjukpension kan detta ger mig matpengar varje månad, ungefär det jag/vi behöver.

I veckan som gick fick jag besked om summan för min premiepension, resterande delar får jag ta del av den kommande veckan. Men det bådar gott. Hela 143 kronor i månaden. Vi är här hemma överens om att vi bara behöver 140 så jag ska spara tre kronor i månaden och så blir det brakfest varje nyårsafton på årets besparingar, 12 x 3 kronor! Det blir en bra slant varje nyår, hela 36 kronor (två flaskor lemonad och ett extrapris-choklad).

Man vågar nästan hoppas på en fin resterande pension, kanske rent av två tusenlappar. Nya tider är undantagsvis goda tider. Ingen kunde drömma om något bättre i hela världens socialbyrå. Jag började yrkesarbeta i juni 1968. Då var jag sexton år. Sedan dess har jag arbetat minst fem dagar i veckan, ofta sju under årens som egen företagare. Nu skördar jag frukterna och ser fram emot en fin ålderdom.

Jag bugar mig ödmjukt för hela den politiska klassen - från vänster till höger via hönster - och dess inre och yttre furirer i överstatliga organ. Frågan är om man alls förtjänar att leva, men den frågan ställer jag inte. Inte idag eller ens imorgon.

Uppdatering 9:16 söndag:

"Jag blir fortfarande tyst i större grupper, men jag tycker inte längre att det är plågsamt med situationer som innebär att träffa nya människor. Jag kan småprata, även om jag ibland föredrar att inte göra det. Men att veta att jag kan ger ett självförtroende som jag tror gör mig trevligare. Ändå önskar jag att det introverta i högre grad framhölls som ett ideal i samhället. Framför allt verkar samtiden jobbig för introverta barn, som fortfarande inte har utvecklat den självständighet och integritet som är den vuxne introvertes belöning: Lugna och orubbliga som gråberg kan vi säga "Jag tänker inte delta i er gruppaktivitet". Den uppväxande generationen verkar leva i en kontext av uppstyrda aktiviteter, nätverkande och projekt som ställer krav på sociala förmågor, som de inte har möjlighet att välja."

Så skriver Therese Bohman. Läs hela hennes artikel. Den är klok och tänkvärd, särskilt en dag som denna. Tack till Fransyskan H för tipset!

"Den judiska inblandningen i Ungerns kommunistiska regimer..." Paul Gottfried argumenterar antijudiskt

I morse skrev jag här i bloggen om Paul Gottfrieds bok War and Democracy. Det är den första bok jag läst av honom. Den ger förvisso en bild av vem de paleokonservativa är och hur de tänker, men samtidigt finns det en komplexitet i hans bok som jag gärna tar del av, eftersom den medger alternativa tolkningar av vår tid.

Gardet marscherar men "den judiska inblandningen i Ungerns kommunistiska regimer" är problemet. Paul Gottfried argumenterar antijudiskt.

Nu har jag emellertid från en man som kallar sig Andor Nyers fått ännu ett gruppmail om en text som berör situationen i Ungern. Jag är ganska övertygad om att det bakom signaturen Nyers döljer sig en pressavdelning på ungerska ambassaden i Stockholm. Det må vara hur det vill med den saken, men i mailet följde en översatt essä av samme Paul Gottfried med rubriken "Därför hatar de Orban":

"Viktor Orban, som i sin ungdom var en av förgrundsgestalterna inom den ungerska antisovjetiska rörelsen, är landets utan jämförelse mest populära politiker. Han har dock väckt våldsam avsky bland intellektuella i väst, och även bland somliga i Ungern. Orbans första period som premiärminister varade 1998-2002 och var relativt händelselös. Hans andra period, som tog sin början i maj 2010, har däremot varit turbulent. Den socialistiska/liberala koalition som Orban efterträdde utvidgade Ungerns offentliga sektor och försökte köpa de offentliganställdas lojalitet genom att införa generösa möjligheter till tidig pension på förmånliga villkor. Koalitionen gjorde också icke bofasta zigenare som stundtals vistades i riket till ungerska medborgare och erbjöd utlänningar asyl. Man tog bland annat emot en stor grupp påstådda flyktingar från Tibet."

Så börjar essän och det ter sig tämligen oförargligt. Men lite längre fram börjar Gottfried leta efter "de skyldiga" till "hatet mot Orban" och Ungerns problem:

"Att grundlagen i sin inledning nämner att Ungern har lidit under såväl nazistisk som kommunistisk ockupation har retat intellektuella som tjänstgjorde i Ungerns gamla kommunistregim. Ungerska konstnärer och författare, särskilt judiska sådana, såg snabbt till att försona sig med Sovjetunionen och dess agenter. Det förvånar inte att en ungersk-judisk marxist som Agnes Heller (för övrigt en mycket intelligent kvinna, som jag känner personligen) har gått till rasande angrepp mot ”Viktatorn”, som Viktor Orbans motståndare föraktfullt kallar honom."

Här anar man för första gången vart essän vill leda läsaren, genom att konkret namnge Agnes Heller och koppla henne till både judendomen och marxismen. Det är dock bara en början, för sedan läser man följande:

"Ungerska judar, inklusive flera av mina egna släktingar, var djupt insyltade i två brutala kommunistiska diktaturer, först 1919-1920 under Bela Kun (född Cohen) och sedan 1945-1956 under den stalinistiske diktatorn Matyas Rakosi (född Rosenfeld). Wikipedias artiklar om dessa båda mördare betonar att de inte var religiösa. Faktum är likväl att de tillhörde det judiska folket. Den judiska inblandningen i Ungerns kommunistiska regimer har med nödvändighet orsakat antisemitism, något som framgick tydligt redan under resningen 1956. Judiska historiker som Jacob Talmon och Richard Pipes har tagit upp den här problematiken i sina böcker. På Wikipedia väljer man emellertid att bortse från sådan forskning, för att istället skylla den antisemitism som förekommer i Ungern på fascism och på den kristna religionen."

Den här typen av judehat är ganska vanlig i dagens Europa. Och när den framförs av en författare som själv är jude förväntas den säkert bli svår att angripa. Varför räcker det inte med att säga att förtryckarna var de som de var, med namn och allt? Varför ska religionstillhörighet inom den judisk-kristna traditionen, i ett nationellt sammanhang spela roll? Herregud, många av 1900-talets despoter och förtryckare var allt annat än judar och de är lika föraktliga som de ungerska. Jag skulle inte gärna ha bytt Rakosi-typen mot Quisling-typen eller Kun-typen med Vichy-typen. Icke desto mindre anser jag att Gottfried i denna text gör sig skyldig till samma övertramp som det tidigare nittonhundratalets antisemiter, då den vill förklara den ryska revolutionen/statskuppen med att så många av bolsjevikledarna var judar. Det låter sig inte göras. Revolutioner och inbördeskrig går inte att förklara på det sättet, tvärtom gör man dem till obegripliga konspirationer. Gottfried gör det på ett försåtligt sätt, han namnger Béla Kun och Rákosi med andra namn, födelsenamnen Cohen och Rosenfeld. Det är säkert så att det är deras korrekta födelsenamn, men de anges i essän förmodligen bara för att judehatar-neonen ska lysa emot läsaren. Den bländar de okunniga. Den bländar varje människa som längtar efter en konspiration.

Ett vingligt vetande

Lissabon. Foto: Lennart R

Vi började tidigt denna fredag. Vi åt nyfångad torsk med rödbetor och timjan. Vi hade en sås av majonnäs och räkor. Vi drack den finaste sherry hemåkt från Spanien. Orden räcker inte för en rättvis beskrivning. Vi var i alla fall från olika delar av Sverige och Indien och många av våra skratt kom ifrån olika tolkningar av den svenska offentlighetens "antirasism". Nå, vi svalde fisk, räkor och grillade potatisar och vi kom överens om att mötas i London. Valla från Indien undrade om vi inte skulle resa till Lissabon tillsammans för att äntligen finna ett svar på frågan om vad som skiljer fadon från flamencon. Jag frågade mig själv om detta ligger inom godhetens ramar. Svaret uteblev.

Nya grepp mot gängbrottsligheten - ny Birminghamrapport.

Av Gang Task Force beslagtaget vapen

I en ny rapport berättas om Birminghams aktiva, kriminella gäng. De heter sådant som The Hutton Boys, Unstoppable Terrorist Soldiers, Slash, Bang-Bang, B515s, Raiders och Wolf Pack. I ett kapitel i min bok om Black Country skildrade jag gängens historia och hur deras framväxt hängde samman med industrialismens genombrott. Dagens gäng får man väl närmast betrakta som postmoderna, skapade av "behov" uppkomna i ett Black Country där arbetslöshet och etniska motsättningar är rekordhöga. Det är redaktören för undersökande journalistik vid Birmingham News, Jeanette Oldham, som skrivit den långa artikeln.

"Together with the more infamous and longer established Burger Bar Boys and Johnson Crew, they make up many of the gangs operating in Birmingham today. However, West Midlands Police is successfully disrupting and tackling the criminal groups with a gang of its own. The Gangs Task Force is 30 police officers strong and is led by Detective Chief Inspector Simon Wallis and Detective Inspector Andy Bannister. Through community liaison, intelligence-led operations and interventions, the team has reduced gang numbers in the city, as well as steering potential younger members away through education and mentoring."

Vad är det då dessa gäng sysslar med, och vad tror man sig kunna uppnå mot dem? Man har organiserat polisarbetet i två specifika grupper:

"The first is the Urban Street Gangs (USGs), whose often school-age members are more usually linked to anti-social behaviour and petty crime than serious offences. Yet it is these wayward and more visible youngsters who can graduate into Organised Crime Gangs (OCGs), like the Burgers and Johnsons who largely deal in drugs, guns and violence. Det Chief Insp Wallis said: “In the West Midlands at the moment there are about 20, what we call Urban Street Gangs. In Birmingham there are eight, which are currently mapped. “Within those eight gangs in Birmingham there are, from the last count, about 320 gang members. ‘‘But I should reassure you that if there are 320 gangsters or whatever you want to call them in Birmingham, at any one time a considerable number of those will be at Her Majesty’s Pleasure."

Det gängen främst sysslar med är alltså handel med droger, vapen och så är de beryktade för sin extrema våldsanvändning. De organiserade gängen gör det väl i det närmaste omöjligt att vara "frilansande" narkotikahandlare.

"Many gangs make their money through largely dealing in drugs, including cannabis. These include the Urban Terrorist Soldiers, to the east of the city, and the Hutton Boys. Not being in a gang can leave the ‘independent’ dealers vulnerable to intimidation. Det Insp Bannister said: “There are violent incidents. You will see incidents where a firearm’s been shown, where a firearm’s been discharged."

Därmed har det uppstått maffiakulturer i Birmingham. De kontrollerar var sina specifika områden och handelsvaror. Under ytan jäser hela tiden det våld som ibland får extrema utbrott, både i centrala staden och ute i de olika stadsdelarna.

"UTS and the Hutton Boys are fighting over the same territory to some degree. But the Hutton Boys are perhaps a little bit more business-like in the sense that they don’t bring the same amount of attention from the police.’’ But when violence does happen – as with all large UK cities – it can be horrific. Det Chief Insp Wallis said: ‘‘There have been some atrocious, awful crimes but fortunately less frequently now than in recent history. ‘‘In the last three years, I can certainly think of a number of really nasty incidents in the east. One sadly involved the near amputation of limbs by a sword and other weapons have been used in a small number of incidents."

Av vad som sägs här förstår man att det inte handlar om spontant och plötsligt uppflammande våld utan om planerat och välorganiserat våld riktat mot någon av specifika skäl. 

Senaste nytt i ämnet kom nu!

Stalin, Sex Pistols och riksdagspartiet V

Jag skrev ju lite om förstamaj-firandet i Kristianstad. Nu är den längre artikeln publicerad i Dispatch International, så här kommer den i sin helhet:

Första maj i Kristianstad. Solen lyser från en molnfri och klarblå himmel. Jag har bussen in till centrum och när jag stiger av strömmar musik emot mig. Men det är varken Internationalen eller andra kampsånger. Jag hör hur en bas mullrar och trummor dunkar. Punkarna har gått loss. Med frisyrer i alla regnbågens alla färger står de där, ett femtontal killar och tjejer med sönderrivna strumpbyxor, läderjackor nedkletade med slagord och så bandet, två killar och två tjejer – till synes könlösa för de ser exakt likadana ut – som drämmer igång en sång som förmodligen heter ”Revolution”. Det är i alla fall det enda ord jag uppfattar i hennes sång.

Jag bevittnar en så kallade ”samlad vänster första maj” i staden. Här har Vänsterpartiet samlats tillsammans med stalinisterna i gamla KPML(r), de som numera kallar sig Kommunistiska Partiet. Mest unga människor, men också några övervintrare från min egen generation. De ser inte ut som min ungdoms ”r”:are. Då skulle man vara finklädd för att hedra arbetarklassen. Idag är det mer hippie-stuk över stalinisterna. De ska snart marschera genom staden för att återvända till Domustorget för mer punkmusik och högtidstal.

Jag hinner höra två tal. Det är mycket ”könsmaktsstrukturer” och ”socialism” men väldigt lite konkret. På banderollerna står det ”Kamp för socialismen” och ”Sverige ut ur Unionen”. Och så den obligatoriska ramsan om ”rasistisk polis” som ”jagar papperslösa”. Människor bär fanor med urgamla motiv och texter, hammaren och skäran och ”r”:arnas klassiska slagord ”Klass mot klass”.

Jag slår upp Vänsterpartiets program och tänker på hur de både i riksdagen och lokalt sedan länge hävdat att de gjort upp med det förflutna och att de inte ens kallar sig kommunister längre. Så här står det i programmet:

”Planer för ett samhälle kännetecknat av förnuft och frihet har dragits upp, men har när de konfronterats med historiska omständigheter som inte tillåtit deras förverkligande i stället blivit till fängelseritningar. Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn. Av detta har vänstern dragit viktiga lärdomar. Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare.”

Det är alltså ett vänsterparti som pratar om demokrati och frihet som denna dag marscherar tillsammans med Sveriges enda stalinistiska parti. De uttrycker sig helt annorlunda och skriver i sitt partiprogram:

”Som politisk rörelse ingår partiet i den historiska tradition, som med teoretisk utgångspunkt från Marx, Engels, Lenin och Stalin till sina erfarenheter räknar den ryska revolutionen 1917, den kommunistiska världsrörelsens uppkomst därefter, det socialistiska uppbyggets framgångar i Sovjetunionen under 1930- och 40-talen… Partiet förnekar inte sina historiska rötter, sådant överlämnar vi till de bekväma, till dem som tror att de kan bli vuxna utan barndom.”

Här kan man i alla fall tala om uppriktighet. Kommunistiska Partiet räknar både Lenin och Stalin som läromästare och de understryker att de inte ” förnekar (…) sina historiska rötter.” Hur är det möjligt att Vänsterpartiet kan fira första maj tillsammans med en sådan rörelse? Kan det bero på att de i grunden är överens? Socialismen, denna utopi som kantas av massmord och exempellöst förtryck, framstår istället som en påse geléhallon eller ett evigt barnkalas i dessa visioner. På så sätt sopar man partiprogram och grundläggande ideologier under mattan för att få samlas under inte bara röda fanor utan framför allt hammaren och skäran. I kommunisternas webbutik kan man alltjämt köpa följande verk av Stalin: Leninismens grunder, Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen, Teori och praktik samt Stalin i urval. Det är till att vårda en folkmordsideologs nedskrivna tankar.

En timme senare firade stadens socialdemokrater sin första maj i Tivoliparken. Som utannonserad talare fanns Håkan Juholt. Juholt gjorde bort sig rejält när han i sitt tal visade att han inte ens visste vilken stad han befann sig i. Från talarstolen i Kristianstad sa han: ”Och jag känner att både här i Karlskrona och i socialdemokratin har vi stora segrar framför oss.”

Jag kvävde en gäspning och tog bussen hem med två nybakade croissanter. De blir goda till eftermiddagskaffet, när jag sätter mig för att läsa Proletären, stalinisternas veckotidning, som jag håller i för första gången sedan 1979. Jag noterar att de tagit bort hammaren och skäran som tidigare upptog en fjärdedel av tidningsloggan. Taktik förstås, det är bara att läsa partiprogrammet för att förstå att symbolen lever och har hälsan i denna reaktionära och extrema politiska rörelse.

Artur Szulc: ”Judarna har vapen!” – upproret i Warszawa 1943 (Norstedts)

”Judarna har vapen, judarna har vapen!” – så skrek man bland de tyska soldater som skulle inta Warszawas getto i april 1943. Det de trodde skulle bli en enkel uppgift visade sig bli en blodig affär. De sista gettoinvånarna hade organiserat sig i olika judiska grupper och de hade vapen. De visste att de skulle dö och värdigheten bestod i att göra motstånd. Bakgrunden till dessa händelser tecknas översiktligt, begripligt och detaljrikt i Artur Szulc nya bok, vars titel ekar av samma häpnad som slog soldaterna.

Szulc är själv född i Szczecin i Polen 1976 och har vid flera tidigare tillfällen skrivit om de polska judarnas öde och när han återkommer till ämnet gör han det för att specifikt teckna bilden av en historisk händelse. Szulc har en fil.mag i historia och arbetar i Försvarsmakten. Hans tidigare böcker är Röster som aldrig tystnat som innehåller intervjuer med befriade koncentrationslägerfångar gjorda av en polsk lektor vid Lunds universitet, fil.dr Zygmunt Lakocinski, Med förtvivlans mod. Kampen för Polen om landets till synes tröstlösa kamp mot de främmande ockupanterna från Tyskland och Sovjet, I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941. Hans förra bok, Marodörer, medhjälpare och mördare handlar om dessa tre kategorier människor bland Polens katoliker och judar under den nazityska ockupationen 1939-1945.  Szulc är också en regelbunden medarbetare i tidskriften Allt om historia.

Vad var det som hände i det stora judiska gettot? Sculz berättar hela historien från början efter att han i en prolog bland annat tagit ett steg framåt i tiden och berättat om vad som utspelade sig i en fängelsecell i Warszawa i mars 1949. Där steg en polsk fånge vid namn Kazimierz Moczarski in och såg att en person redan fanns där, en tysk till på köpet. Moczarski hade varit soldat i polska Hemarmén, den som nu i det kommuniststyrda Polen betraktades som reaktionär och bestående av fascister. Tysken i cellen var ingen mindre än Jürgen Stroop, f.d. generallöjtnant i Waffen-SS och direkt ansvarig för det grymma slutet i Warszawas judiska getto. Han hade tiotusentals liv på sitt samvete. Om detta möte hade jag tidigare läst hos den store polske filosofen och idéhistorikern Leszek Kołakowski (1927-2009), närmare bestämt i en essäsamling som heter Is God happy? (Penguin Books, 2012). Szulc skriver: ”Mitt emot Moczarski satt ingen annan än en kallblodig massmördare.”

Under perioden 1918-1939 upplevde den polska judenheten en blomstringstid, och enligt 1921 års konstitution hade de garanterats fulla medborgerliga rättigheter. Hälften av Polens advokater och en tredjedel av läkarna var 1938 just judar. De fanns i alla samhällsskikt, som egna företagare, som tjänstemän, handelsmän och hantverkare, och de betraktades i första hand som sekulariserade polacker. Självklart grumlades bilden av en antisemitism som långt ifrån var unikt polsk, den fanns över hela Europa och störde sekulariserade judars utövande av de medborgerliga rättigheterna. Övergrepp och pogromer förekom inte minst i östra Europa och Ryssland. Szulc säger att ett antal antijudiska demonstrationer och bojkotter ägde rum åren 1933-37, och han noterar en särskild fientlighet mellan polska och judiska affärsmän.  I Polen fanns det tillgång till undervisning på både jiddish och hebreiska och en omfattande utgivning av tidningar (160 stycken), ett antal judiska teatrar och klubbar. Warszawas befolkning var till 33% judar, den högsta andelen för en europeisk stad.

Så angrep Hitlers Tyskland 1939. Den 1 september kom en deklaration från Polens centrala sionistorganisation med orden:

”Platsen för alla världens judar är vid Polens sida, som tillsammans med demokratierna går till strid mot det medeltida barbariets ångvält.”

Salomon Seidenmann, ordförande för den judiska riksdagsgruppen talade till kollegorna i parlamentet:

”I dag är det inte tid för diskussioner. Jag deklarerar ännu en gång att den judiska befolkningen i Polen stället sig till generalstabens förfogande utan några begränsningar och (…) är beredd att oavsett vilka offer som krävs göra det som situationen kräver. För judarna, som nu betraktar sig som jämställda medborgare i landet, är ett stort, starkt Polen idealet. Hurra för Polens seger!”

Det nazistiska greppet över den polska nationen och judarna skulle stärkas och förtrycket bli allt svårare med tiden. Under hösten 1941 införde tyskarna dödsstraff för varje människa som bistod en jude. Redan i september 1939 hade Himmler skisserat vad som skulle gälla angående ”det judiska problemet i ockuperade territorier”. Strategin var att koncentrera judarna till städer och där skulle ”judiska råd” inrättas. I oktober 1939 valdes ingenjören Adam Czerniaków till ordförande för ett judiskt råd som han själv skulle sätta samman. De skulle komma att styra över Warszawas 359,827 judar. En månad senare gjorde SS ett försök att skapa gettot. Från november och in i nya året 1940 började man spärra av gator och sommaren det året befalldes judarna att flytta till det distrikt som spärrades av. I september 1940 skrev en jude i sin dagbok:

”Först tyst, sedan allt högre och högre, spred sig från mun till min, i form av ett rykte därefter som ett faktum: getto, ett getto ska bildas.”

I november 1940 var hela fördrivningen fullbordad. Gettot avskildes från resten av staden och människorna spärrades in bakom tegelmurar, plank och taggtråd. I gettot fanns nu 360,000 människor, judar. Szulc skriver sedan mycket intressant om hur människor från att ha försökt leva ett så normalt liv som möjligt sjunker allt djupare ner i den avsedda misären. Inte minst viktigt blir här alla de selektioner som det judiska rådet tagit på sig att göra. Judarna själva får hålla i det smutsiga värvet och det är förstås också därför det skrivits så mycket litteratur om ordföranden Adam Czerniakóws liv och självmord. Tyskarnas täckmantel var att judarna skulle placeras på annan ort, men Adam Czerniaków förstod. Hans självmordsbrev till hustrun i juli 1942 sammanfattar:

”De kräver att jag ska döda barn i mitt land med mina egna händer. Jag kan inget annat göra än att dö.”

Väl framme i bokens tredje kapitel börjar berättelsen om det som skulle gå till historien som ett hjältemodigt men på förhand dömt uppror. Kapitlet heter Motstånd och börjar med att berätta om de olika judiska motståndsgrupperna. Där fanns olika ideologiska inriktningar som enades om att kontakta den polska motståndsrörelsen. ZOB, Judiska kamporganisationen, gick direkt från ord till handling, då man den 20 augusti 1942 utförde ett attentat och i oktober samma år tycks de ha förenats med Poale Zion, en vänstergrupp, och ett nytt politiskt organ uppstod, Judiska nationella kommittén ZKN. En annan organisation i gettot var Judiska militära unionen (ZZW). Jag ska här inte gå in på vad som skilde och vad som förenade de olika grupperna, det viktiga är att påpeka att de alla var uttryck för en ny och beslutsam motståndsmentalitet.

Den 19 april 1943 skulle man skicka in soldater i gettot. Det handlade om SS-folk och lettiska och ukrainska soldater. De hade väntat sig en lätt match. Sjungande nazistiska kampsånger gick de in i gettot. Det skulle utvecklas till väpnad konfrontation och det var då tyskarna började ropa ”Judarna har vapen!” medan kulorna ven runt öronen på dem.  Sculz följer sedan det nästan månadslånga upproret i detalj. Det mest intensiva hade dock brutits redan efter en vecka. Han berättar om både mod och undergång, om mänsklig självrespekt och angriparnas omänskliga brutalitet. Han säger att ryktet om upproret spred sig till såväl judiska partisangrupper som till koncentrationslägerfångar och att man inte ska underskatta dess betydelse för judisk kampvilja. Hela upprorsberättelsen är gripande stark och jag lämnar den åt bokläsaren.

I epilogen återvänder författaren till Stroop där i fängelsecellen och konstaterar sist: ”Den 6 mars 1952 hängdes han i Warszawas centralfängelse.” Artur Szulc visar med sin nya bok, att påståendet som länge varit i omlopp, att judarna skulle ”ha gått som får till sin egen död” är en sanning med modifikation. Men han visar också varför det var svårt att göra motstånd. Hans berättelse är saklig och lågmäld, den är framför allt lättläst och borde kunna utmana också vår samtid och dess ovilja att syssla med just den gigantiska katastrof som utspelade sig bland annat i Polen under åren 1939 – 1945.

Medan striderna pågår...

Hoda Barakat: Vattenplöjaren (Övers. Gail Ramsay, Leopard förlag)

Hoda Barakat föddes 1952 i Libanon, är numera bosatt i Paris och har publicerat ett antal romaner och arbetat både som lärare och journalist. Jag har läst hennes roman från 2001, "Vattenplöjaren". Bokens berättare, en namnlös man, är son till mannen som ville segla till Grekland från Alexandria och kvinnan som ville till Beirut. I Beirut föds han. Mammans vilja segrade. De öppnar en överdådig tygbutik i Beiruts souq. Mannen minns sig själv som den lille pojken som kläs i flickkläder, mamman kan inte dölja sin besvikelse över att det blev en pojke. Pappan dör, pojken gör allt för mamman. Bomberna börjar falla. Pojken förälskar sig och han tar över butiken, källaren görs till ett paradis och han bosätter sig där.

Medan striderna pågår – ett "plundringskrig" kallar författaren det – inreder pojken butiken och säger med upphöjt lugn: "Låt staden välta över ända igen och dess folk lämna den och låt den anförtros åt nya invånare". På bottenvåningen gör han sig en veranda, där citroner och mangold växer, han ler och trivs. Han kallar inte längre tygbutiken sitt hus, den är "ett slott vars like inte ens kalifen i Tusen och en natt hade".

Hela berättelsen är en tillbakablick på de unga år då han förälskade sig i den kurdiska flyktingflickan Shamsa, hon som mognar inför hans ögon och som han alltid förknippar med kvinnlighet, sidentyger och ren kärlek.

I Hoda Barakats litterära universum vävs saga och realism ihop. Den arabiska retoriken kan ibland bli övermäktigt för en europé, men i Barakats roman ser man inte mycket av det hon själv i en intervju kallat "ideologisk ballast". Jag trivs i hennes värld, också när den stiger ner i myter och sagor och förvandlar det sönderbombade och blödande Beirut till ett paradis av siden och älskog.

Kvällens bästa rubrik från Avpixlat

Från Avpixlat, sidan som har stora problem med svenska språket kommer kvällens bästa rubrik:

"Svenske” kvinnomördaren i Oslo utomeuropeisk utlänning"

Han är alltså både utlänning och utlänning. Det är inte utan att man tänker på Bush den yngre som sa:

"Det mesta av USA:s export går utomlands."

Eller så tänker man inte alls. Här hemma hos mig. Helst skrattar vi åt eländet. För nog är det eländigt att många av posterna på Avpixlat är så illa skrivna att man inte orkar ta dem på allvar. Det är eländigt därför att ämnena som tas upp är extremt viktiga och dessutom därför att det finns några skribenter där som verkligen kan frågorna och formulerar sig väl, som Hera Lamppu Maduro, Stefan Torssell och Mats Dagerlind. När jag skrattar tänker jag alltid en stund senare: är den bedrövliga svenskan, hos många av skribenterna på Avpixlat och överallt i den svenska pressen, bara det självklara resultatet i en nation som satt bildning och skolväsende på svältkost? Förmodligen är det så.

Nu börjar allvaret - och glädjen - för Hugofamiljen

Nu vet jag att alla anlänt till Plymouth, Massachusetts, USA och att de är trötta, men när jag ser konferensprogrammet blir jag imponerad. Här ges både de vetenskapliga föreläsningarna och en parallell familjekonferens. Dessutom tar man sig an barnen med imponerande program. Blir lite rörd när jag förstår vilket gigantiskt arbete som ASI lägger ner på dessa internationella konferenser. I styrelsen sitter kunniga människor från USA, Kanada, Turkiet, Tyskland och Italien. De är alla yrkesmänniskor, några av dem medicinsk expertis just om Alströms. Utöver det har de till sitt förfogande en Scientific and Medical Advisory Board med specialister från en rad olika länder. Ett fyrtiotal länder runtom i världen nås av sällskapets verksamhet, i Europa bland andra Portugal, Sverige, Rumänien, Grekland och Danmark. Men också länder som Indien, Japan och Sydafrika finns med.

Det tog lång tid innan Hugo fick sin diagnos. År av osäkerhet, rädsla och lidanden. Nu är han sedan flera år på rätt spår och jag har en känsla av att hans och familjens närvaro på konferensen blir en vändpunkt.

Czesław Miłosz vid San Franciscobukten

Foto: Astrid Nydahl

Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma. Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Essän är från 1969, den fanns med i Widzenia nad zatoka San Francisco (Tankar vid San Franciscobukten). Jag återkommer ständigt till Czesław Miłosz. Han är en av de viktigaste i den krets som (i varje fall i mitt medvetande och mina bokhyllor) också rymmer Wisława Szymborska, Adam Zagajewski, Kazimierz Brandys, Ewa Lipska, Witold Gombrowicz, Adam Michnik, Zbigniew Herbert och Tomas Venclova. När jag läste den här essän igen så slog det mig att det finns några nästan utopiska ord i den:

”… för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.

»Guds fred med vore døde i Danmarks rosengård« Till minne av befrielsedagen i Danmark, från minneslunden i Ryvangen

Den fjärde maj är en viktig dag i Danmark. Som åren gått har jag allt bättre förstått varför danskarna har en helt annan syn på nationen och friheten än vi. De har en erfarenhet av att förlora båda delarna. Så man minns högtidligt befrielsedagen, då den nazityska ockupationen tog slut.

Här följer en liten text från danska Snaphanen. Samtliga bilder är tagna av Steen R. som driver den bloggen. Och här en länk till sången (med Grundtvigs ord) som citeras i rubriken och här inledningsvis i Snaphanens text:

"Guds fred med dem, som bløde af dybe hjertesår! vor kærlighed med alle, de store og de små, som ville stå og falde med løven askegrå!"

Tilstrømningen til Mindelunden i Ryvangen er så stor, at jeg kunne forestille mig, der var mange ude i landet, som ville være kommet, hvis de kunne. Der var ikke en parkeringsplads i en kilometers omkreds. Min gamle Volvo 850 på svenske plader kom kun ind til kantstenen på et afbud. Derfor er disse billeder til dem, der ikke kunne være tilstede.

Der er stadig en del veteraner, nu er det mest overlevende kvinder, der var meget unge dengang, og der er mange unge samt selvfølgelig folketingsmedlemmer og ping’er, samt visse internationalt kendte islamofobiske forfattere og journalister, som man må se i dagspressen og Se og Hør efter, skønt de selvfølgelig ikke opdagede mere end én. Gæt engang hvem, som en læser af en tabloid fangede på sin mobiltelefon. The horror! The horror! Det nye for mig siden sidst er, at der bagefter synges ved henrettelsespladsen og foran monumentet for de mange døde, danske søfolk i allieret krigstjeneste. Henrik Gade Jensen: Menneskene er som de bør være, men de har så mange sære ting for.

Jihad Jane får sin dom idag - samt lite nyheter om EDL och terrorrättegångarnas efterspel i England

Foto: Snaphanen.

Jihad Jane får sin dom i Philadelphia idag, skriver Sydsvenskan som passat på att intervjua det tilltänkta mordoffret Lars Vilks. Vilks beskriver henne som ett tragiskt fall och han hade helst sett att hon släpptes fri eller fick ett villkorligt straff:

"Det är ju ett tragiskt fall. Om jag fått döma hade jag släppt henne direkt."

Och:

" Något ska hon ju ha. Men det är hårt med livstid för den här tragiska historien. Hon är ju komplett ofarligt nu. Hon kunde få en villkorlig dom."

Det är en beundransvärd inställning från en man som lever under konstant dödshot och omges av livvakter dygnet runt. Om de två bröderna som ville bränna ner hans hus, men som istället satte eld på sig själva, säger han:

"Det är ju den smala lyckan att de här amatörerna är så fumliga."

The Guardian skrev i fjol om hennes livsväg:

"A white woman from suburban Philadelphia who became a Muslim jihadist and has pleaded guilty to conspiracy to murder a Swedish cartoonist under the codename "Jihad Jane" has revealed that she was drawn to Islam because it gave her a sense of belonging after a troubled childhood in which she was raped over many years by her biological father. The revelation from Colleen LaRose, 49, comes in the first media interview she has granted since her arrest in October 2009 for plotting to kill Lars Vilks, the cartoonist who drew an image of the prophet Muhammad with the body of a dog."

English Defence League har nu svarat på Telegraphs teorier om ett "hotande raskrig" i Storbritannien med anledning av de många islamistiska terrorkonspirationerna och domarna under april, och det faktum att en av de planerade attackerna skulle riktas mot just EDL. Först påpekar de att det krävs två parter för ett krig, och sedan argumenterar de emot själva "ras"-teorin:

"Islamic extremism is not a race. Islamic extremism is a form of religious extremism – obviously. It’s not linked to any particular race, but to a religion. However much the media may wish to use Orwellian terms like ‘Islamist extremism’ to distance the two, that religion is Islam. Islam is not a race. Obviously. Islam is nothing like a race. Islam is an ideology. It’s something you can freely choose or that you can abandon. It can be moderate, it can be radical, or it can be extremist. When it’s extremist, it needs to be reformed. None of this is true of race – any race. The EDL is not interested in race. We have no concerns about race. No one plots a terrorist attack, preaches that homosexuals should be thrown off mountains or yells abuse at returning soldiers because of their race. Surely it would be racist to suggest they do? The EDL is anti-racist."

Hela artikeln hittar du här.

EDL-ledaren, bosatt i Luton, berättar att han är bekymrad, men att han inte kommer att lämna sitt uppdrag:

"Of course it is worrying. I have a family, I have a wife and three kids to protect and keep safe. However, that doesn’t mean that I have any plans to stop doing what I am doing. People need to talk about these issues and be more open about what is going on."