torsdag 2 maj 2013

Kristian Gidlund: I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början (Forum)

Pressfoto: Malin Sydne
Nej, det här är ingen recension i vanlig mening. Det vore groteskt att ens försöka. Hade jag recenserat boken som jag brukar recensera andra böcker skulle jag brista i respekt mot författaren som befinner sig på det sluttande planet mot döden. Hans cancer har, sedan den återvänt, blivit dödlig. Så av respekt för Kristian Gidlund skriver jag här ner lite tankar jag fick under läsningens gång.
"Allting har förändrats. Imorgon börjar min cellgiftbehandling. Och den här torsdagen åt jag mina pannkakor kalla."
På bokens första sida läser jag detta. Det är i mars 2011. Gidlund har fått sin cancerdiagnos, men han vet fortfarande inte vilken helvetisk strid han ska behöva utkämpa. På sidan 163 förklarar han sig botad:
"Nu kan livet fortsätta. Du klarade dig. Och du gjorde det bra" säger han till sig själv. När han säger det meddelar han också att han lägger ner bloggen, den fyller inte längre någon funktion. Han behöver inte ett blogg med namnet "I kroppen min". Istället säger han, som allra sista ord:
"Länge leve kroppen min."
Men boken är ju inte slut där. På sidan 165 börjar nämligen bok två. Första meningen i andra stycket på sidan 167 lyder:
"När jag vaknade på akutmottagningen för tre dagar sedan var det ur en vacker dröm. Denna dröm. På något märkligt sätt inom räckhåll, även om allt jag nyss skrev är långt borta. Under de senaste två veckorna har jag inte kunnat äta. Inte kunnat svälja ordentligt. Min kropp har hastigt blivit svag och jag har rört mig som om jag varit berusad. Någonting har varit fel. Nu har svaren kommit. Cancern är tillbaka."
Nu kan jag erkänna inför mig själv och andra att det fanns en mycket personlig anledning till varför jag ville läsa den här boken. Kristians berättelse påminner mig om mitt barnbarn Alfons öde. Han hade också friskförklarats från sin neuroblastom. När den kom tillbaka var den mycket aggressiv och slog till i hela kroppen. Han hade inte en chans att överleva och det gjorde han heller inte.

Det är alltid gripande att se att en dödssjuk människa kan sätta ord på den processen, att skriva inte bara sakligt i beskrivningarna av de konkreta etapperna, utan att också med en diktares lättflygande ord gestalta vad han är med om. Och Kristian Gidlunds bok är gripande. Jag blir mycket påverkad av att läsa den. Därför kan jag konstatera att han lyckats i sin ambition, han når verkligen rakt in i läsarens hjärtetrakt.
"Det är strövtåg som dessa som jag kommer att lämna. Det är från detta som jag dör. Och det sker i ett utdraget nu. Så lägg an stråkarna och se. Den här sången närmar sig sitt slut."
Så skriver han mot slutet av kapitlet Strövtåg i hembygden revisited. Inte är det svårt att förstå varför han gråter så mycket. Det märkvärdiga är att han orkar skriva det. Han gestaltar det som djupast sett är mänskligt och ger därmed en bild av vårt märkliga och obegripliga öde. Vår tid på jorden är kort.
"Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant. En dag kommer jag att gå. Jag vet ännu inte när. Jag kan redan känna fukten."
Här skrev jag om läsningen av boken den 29 april.

onsdag 1 maj 2013

Första maj på danska - pöbelkonserter dränkte talarna

Köpenhamn. Foto: Astrid Nydahl
Nog fick vi lite illustrationer av hur man inom den danska, vänstraste vänstern ser på yttrandefriheten. Flera 1:a maj-talares ord dränktes av pöbelaktiga burop, busvisslingar och andra oljud.

Här får ni några exempel:
"Københavns overborgmester, Frank Jensen (S), måtte afbryde sin 1. maj-tale i Fælledparken, mens demonstranter brølede mod scenen gennem en megafon.
'Helle er blå', stod der på et banner neden for scenen.Kort forinden blev Helle - altså statsminister Helle Thorning-Schmidt - buhet ud af Tangkrogen i Aarhus."
Här finns en video där man kan höra hur det låter framför statsministern.

Och:
"En mand er anholdt i Tangkrogen i Aarhus, efter at manden har kastet vand mod statsministeren. Det bekræfter vagtchef hos Østjyllands Politi, Carsten Dahl, over for DR Nyheder. På Skovbakken ved Randers blev yderligere to mænd anholdt. Den ene havde ifølge Østjyllands Politi kastet en tomat efter statsministeren. Den anden anholdte havde trukket bukserne ned foran Helle Thorning-Schmidt."
Och:
"SF's formand, Annette Vilhelmsen, kæmpede som statsminister Helle Thorning-Schmidt i Aarhus for at overdøve tusindvis af buhråb, da hun holdt sin 1. maj tale i Fælledparken i København. Foran scenen stod en tæt menneskemængde, der med klap-i-håndtegn klart markerede, at de ikke ønskede at høre talen. - Jeg vil ikke stå her foran jer og synge en sang fra de varme lande om, at iih-jo - det går bare strygende og der leveres solid venstrefløjspolitik hele vejen rundt. For sådan er det jo ikke, sagde hun. Men det budskab druknede i larm, fløjter og råben."
 Och:
"Min seje partiformand talte i fælledparken for lidt siden foran meget råbende antifascistisk aktion, der havde hentet hjælp i udlandet - flere af dem talte ikke dansk, men havde lært nogle enkelte danske ord udenad, som de råbte igen og igen: - Jeg stod i første række og klappede men oplevede igen og igen at jeg blev skubbet og trampet på. Trist for demokratiet og ytringsfriheden, men flot at Annette holdt stand og talte for os der lyttede."
Det där ordet - vänster - är knepigt, och knepigare blir det för varje år. Det är därför jag med ogillande använder det här. Jag föredrar hönster, begreppet som möjligen kan sammanfatta den ideologiska förvirring som råder inom såväl klassisk vänster som klassisk höger (min gamle svärfar kallade redan på 1970-talet både sossarna och moderaterna för socialmoderaterna, det kan väl illustrera hur jag vant mig vid alternativa begrepp). Det finns alltid en vänster till vänster om den som definierar sig som vänster. Det fick både socialdemokratiska och Socialistisk Folkeparti-talarna erfara på olika håll i Danmark idag. SF antyder att det handlade om AFA-aktivister. I så fall är saken klar för mig. AFA är en gatupöbel som använder samma våldsmetoder som de bruna pöblarna gjorde förra gången Europa föll i träsket. Skillnaden är bara vad de kallar sig. Om det är socialister, revolutionärer eller nationalsocialister spelar ingen stor roll.

Källorna till de danska uppgifterna finns här och här.

Första maj: alliansen mellan stalinister och folkhemskommunister

Vi vet alla hur Vänsterpartiets talare brukar låta. Vi vet också att det är många år sedan de betraktade sig som kommunister och sa att de gjort upp med det förflutna. Men i Kristianstad idag firade de första maj med Sveriges enda stalinistiska rörelse: Kommunistiska Partiet, före detta KPML(r).

Här en smakbit från Vänsterpartiets program:
"”Planer för ett samhälle kännetecknat av förnuft och frihet har dragits upp, men har när de konfronterats med historiska omständigheter som inte tillåtit deras förverkligande i stället blivit till fängelseritningar. Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn. Av detta har vänstern dragit viktiga lärdomar. Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare.”

Det är alltså ett vänsterparti som pratar om demokrati och frihet som denna dag marscherar tillsammans med Sveriges stalinistiska parti. De uttrycker sig helt annorlunda och skriver i sitt partiprogram:
”Som politisk rörelse ingår partiet i den historiska tradition, som med teoretisk utgångspunkt från Marx, Engels, Lenin och Stalin till sina erfarenheter räknar den ryska revolutionen 1917, den kommunistiska världsrörelsens uppkomst därefter, det socialistiska uppbyggets framgångar i Sovjetunionen under 1930- och 40-talen… Partiet förnekar inte sina historiska rötter, sådant överlämnar vi till de bekväma, till dem som tror att de kan bli vuxna utan barndom.”
Jag har just levererat en större artikel om saken till Dispatch. Hela kommer förstås att ligga här i bloggen när den är tryckt.


Many different Englands

Vägen mellan Birmingham och Wolverhampton. Foto: TN
Under rubriken Many different Englands skriver Eric Kaufmann i Prospect om utvecklingen som hänger samman med frågorna om etnicitet, mångkultur och invandring i Storbritannien:
 "The passing of Margaret Thatcher and the publication of David Goodhart’s new book, The British Dream, took place in the same week. Yet the two events share a more substantive connection. Goodhart, though a stronger supporter of the welfare state than Mrs Thatcher, endorses her view that white working-class people in areas of immigration “need to be reassured rather than patronised.” Accordingly, Goodhart welcomes the Tory government’s pledge to reduce immigration and its focus on integration. He notes that Thatcher presided over a period of relatively low immigration in which far-right movements like the National Front were in abeyance.
Yet even if net immigration is reduced to 100,000 a year, ethnic change in Britain will remain brisk: minorities are considerably younger and still have somewhat larger families than the white British. If white anxieties are powered by the sense that the white British are becoming a minority, then the challenge will not abate and far-right support will remain buoyant. No amount of talk about the sunlit uplands of a new Britishness can conceal the fact that being a member of a dwindling ethnic majority is conducive to alienation: just look at the mood of Northern Ireland’s Protestant working class in depopulating areas like Belfast’s Shankill."
Hans artikeln är ovanlig på så sätt att han argumenterar och diskuterar istället för att hojta och gasta. Det har han gemensam med David Goodhart som han nämner alldeles i början av artikeln (vars bok jag recenserade här). Hela Kaufmanns artikel finns att läsa här.


tisdag 30 april 2013

Namnet? Jaså Valborg!


Bilder från kvällens begivenheter. Jodå, vi mötte Valborg och hon mådde efter omständigheterna bra.

Valborg i Skånes Viby. Bilderna ljuger, där var massor med människor, men jag ville ha med de unga tu och skicka en bildhälsning till deras mormor i Sevilla! God stämning som alltid, många barn, samtalande vuxna, grillning och chokladlotteri. Vad kan man mer begära. Inte ens isvinden kommer få oss att vika undan. Det blåste precis under 10 sekundmeter så Viby IF:s ordförande gav klartecken till bålet och sade i högtalarna: "Ja, då ska vi fira första maj". När de andra började sjunga Vintern rasat... stämde vi upp i Internationalen, osäkra på vilken dag det var idag.


Grotesk stadsförändring

En gång i tiden trodde jag att stadsplanerare, arkitekter och kommunalpolitiker hade lärt sig läxan av 1960-talets massakrer av våra stadskärnor. Sedan ett drygt år tillbaka vet jag att det inte förhåller sig så i Kristianstad, den fina gamla, danska 1600-talsstaden, grundad av danske kungen Christian IV, sedan den svenska militären bränt ner den mycket äldre staden .

Här gör man om precis samma sak som man gjorde på 1960-talet. Det gigantiska bygge som nu uppförs, efter ett år av gropahål i hela centrum, är så groteskt och så fult att det är svårt att sätta namn på. Jag trodde att Domushuset var det fulaste man kunde bygga, men det framstår nu som blygsamt vid en jämförelse. Ni ser det längst till höger på översta bilden, det bruna huset som också inrymmer  Clas Ohlson (och klämd mellan Domus och nybygget ligger den förfärliga biografen Kosmorama som mer än hamburgerbar än tillhåll för cineaster, jag går av princip aldrig dit efter att ha gjort det misstaget). Domushuset ska rivas när första sektionen av detta kombinerade köpcentra och parkeringshus, byggt utmed kanalen och dess vackra omgivningar, är invigt (det lär bli i höst). Så dubbelt så stort ska det förstås bli. Jag tror de bestämt sig för att döpa monstret till Galleria Boulevard. Här nedan kan ni se bygget ur olika vinklar. Lägg särskilt märke till uppfartsektionen för parkeringshusdelen. Lätt som en plätt tar man sig ur bilen rakt in i konsumtionstemplet. Tro nu inte att krämarna nöjer sig med detta. För i Hammar, mitt emot där jag bor, på andra sidan motorvägen och ungefär 3,5 km från stadskärnan ska man bygga c4Shopping. Vad säger de bloggande arkitekterna Karin och Madeleine på sidorna Blott Sverige respektive Arkitekturpoesi om detta?

Nya fasaden mitt emot den bitvis vackra stadsdelen vid gågatan (som kommer att ligga i konstant skugga bakom betongmonstret).

Gavelsidan där biluppfarten byggs. Jag vill minnas att de ska ha fem våningar, över och under mark för att svälja stadens allt aggressivare bilpark.

Fasaden utmed gågatan. Den andra sidans fasad, utmed kanalen, ser ut som Berlinmuren x 10 där den breder ut sig fönsterlös och kompakt, men dit hann jag inte gå idag.

Skuggbiblioteket. Bruno Schulz

Ur Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket plockar jag idag fram Bruno Schulz (1892-1942). Schulz var både författare och bildkonstnär (bilden nedan har jag i ett klipp från Dagens Nyheter 1992). Hans berättelser, också i svenska utgåvor, är illustrerade av honom själv. Två verk finns det bevarade, Sanatoriet Timglaset och Kanelbutikerna. Hans två andra verk är antingen ofullbordade eller aldrig hittade. Fragment ur Messias är sedan länge omtalade.

Schulz föddes i den lilla galiciska staden Drohobycz och skrev på polska. Ett försök att skriva på tyska skickade han som gåva till Thomas Mann men har ej hittats i Manns efterlämnade papper. Schulz sköts av en tysk officer i en så kallad "upprensningsaktion" från Gestapos sida. Schulz var då på väg för att hämta ut sin brödranson. SS-officeraren Karl Günther ändade hans liv och han blev liggande på gatan till in på kvällen, då en vän hämtade och begravde honom.

Agneta Pleijel har skrivit en understreckare i Svenska Dagbladet om sättet som Schulz slår en brygga till Kafka, litterärt och personligt. Bland annat skriver hon:
"Frågan är emellertid: skall man se dem som judiska författare? De framträdde inte som sådana. Deras generation höll på att förlora kontakten med judendomen. Ingen av dem växte upp med jiddisch. Kafka skrev på tyska och Schulz på polska. Spelar då deras judiska tillhörighet över huvud taget någon roll för deras författarskap? Kafka befann sig i revolt mot den judendom som praktiserades av hans far, den 'upplysta' och uttunnade."

I Salongen skriver Bodil Zalesky om honom.

Ur Kanelbutikerna läser jag:
"Bevingad av min längtan att besöka kanelbutikerna, vek jag av på en gata jag kände till och snarare flög än gick vidare och var hela tiden noga med att inte gå vilse (...) Av butikerna syntes inte ett spår. Jag gick nu på en gata där husen ingenstans hade ytterdörrar, bara tätt tillslutna fönster, blinda i återskenet från månen." 
Stort tack till Hanne!

måndag 29 april 2013

Organhandel - eller organstölder

Hashim Thaçi, numera en statsman, här med Turkiets premiärminister Recep Erdoğan. Bild från NATO:s hemsida.
Det nyheter som nu i eftermiddag kablas ut i världen från Kosova är förödande för det lilla landets rykte. Och det är inte första gången organhandel förknippas med det kosova-albanska ledarskapet. Förra gången handlade det om rykten som gjorde gällande att gerillan UÇK:s ledare stal organ från tillfångatagna serber. Ämnet diskuteras ingående i James Pettifers nya bok The Kosova Liberation Army som jag redan recenserat (men det finns skäl att senare återkomma till den, just i ämnet organhandel. Nu handlar det alltså inte om stölder utan om illegal handel).

"En EU-ledd domstol i Kosovo har dömt fem personer till mellan ett och åtta års fängelse för illegal hantering av organ på en klinik i Kosovo 2008. Minst 30 illegala organoperationer utfördes på kliniken" heter det i Dagens Nyheter, som skriver:
"Domen fastslår att minst 30 illegala organoperationer och -transplantationer gjordes på kliniken det året. Enligt åtalet ledde israelen Moshe Harel ett kriminellt nätverk som rekryterade donatorer och sökte mottagare av organ. Den turkiske läkaren Yusuf Sönmez sägs ha opererat bort organ på kliniken. Ingen av dem prövades, eftersom de inte varit tillgängliga för domstolen. Sönmez är åtalad i Turkiet för illegal organhantering. Donatorerna, som rekryterades från fattiga östeuropeiska och centralasiatiska länder, utlovades motsvarande 130 000 kronor för sina organ, medan mottagarna fick betala upp till 850 000 kronor var. I sin slutplädering sade den europeiske specialåklagaren Jonathan Ratel att ”illegala transplantationer utan tvekan ägde rum på kliniken”."
För mig är det obegripligt att den unga republiken låtit dessa illegala operationer utföras på sitt territorium. Man måste ändå ha förstått att det här inte skulle kunna passera i omvärldens ögon. Den före detta gerillaledaren Hashim Thaçi har ett cv med avsevärda luckor. Han har, det råder det ingen tvekan om, liksom andra i samma befrielsebransch, tyckt sig ha rätten att begå brott "för frihetens sak".

Vi har ju rörelser som Sendero Luminoso i Peru, FARC i Colombia och värre än så i Latinamerika, där narkotikaframställningen betalar för vapnen. Jag är rädd att Kosova-albanerna begick sådana handlingar, jag är till och med övertygad om att så skedde, men att det nu uppdagas brott begångna så sent som 2008 är minst sagt förödande (här finns, preliminärt för bloggen, en sida hos Wiki, men jag ska söka bättre information) . Man får hoppas att det grävs rejält i saken. De närmaste dagarna ska jag själv försöka ta fram mer information genom mina albanska kontakter.
" Parallellt pågår en internationell utredning om illegal organhandel under Kosovokriget 1998–99. Den bygger på en granskning som Europarådets rapportör Dick Marty överlämnade 2011. Han hävdar att det finns ”trovärdiga, sammanlöpande indikationer” på att Medicus-fallet har koppling till den krigstida organhandeln." 
Också detta skriver DN. Det ska bli mycket intressant att se vad man kommer fram till i Europarådet. Medan kriget pågick betraktade mina albanska vänner uppgifterna som serbisk krigspropaganda. Sanningen är förmodligen en annan.


Varför iakttages största möjliga tystnad?

Foto: Astrid Nydahl
"Rör man sig i det offentliga samtalet bör största möjliga tystnad iakttas." Så skrev Lars Vilks avslutningsvis i gårdagens blogg. Hans text berör bland annat det märkliga fenomen som framför allt i vårt eget land gör sig gällande när böcker i kontroversiella ämnen kommer ut. I både Norge och Danmark kan man se både recensioner och diskussioner om litteratur som berör de två tabuämnena invandring och islamism. I Sverige är det locket på. Varför? Om man betraktar böckerna som usla, att de saknar relevans eller att de är alarmistiska - då kunde man väl skriva det? Jag har själv recenserat ett par titlar om islam för Bibliotekstjänst, bland annat Nils Dackes Islam under slöjan, men har inte sett ett enda presspip om den. Jag har här i bloggen och för Dispatch International recenserat Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins Invandring och mörkläggning : en saklig rapport från en förryckt tid. Inte heller deras bok har recenserats eller diskuteras, vare sig i press, radio eller tv. Desto mer på nätet, i bloggar, på hemsidor och diskussionsfora.

Det finns fler exempel men jag nöjer mig med dessa två. Det handlar inte om böcker som är illa skrivna, är alarmistiska eller skulle sakna relevans. Dackes bok är rentav en bra introduktion för den som inte har grundkunskaper om islam. Den är saklig och tillförlitlig. Arnstbergs och Sandelins bok är en tegelsten med övertygande redovisningar av sakförhållanden i form av statistik, också den officiella från myndigheter och berörda samhällsorgan, och i form av egna och andras undersökningar av hur det ser ut på såväl mikro- som makronivå. Ekonomi, politik och kultur skildras utifrån konsekvenserna som den svenska rekordinvandringen innebär. Boken får mig också att undra över varför just Sverige tar emot så många fler än andra europeiska länder. Det antal som fick stanna i Danmark under ett helt år motsvaras i Sverige av en månadssiffra. Likadant är det vid en jämförelse med Finland. Boken kan också läsas som en överskådlig introduktion till hela migrationsproblematiken. Vad skiljer till exempel det tidiga sextiotalets arbetskraftsinvandring från dagens strömmar från muslimska kulturer i Somalia, Afghanistan, Irak och Syrien? De svarar med konkreta uppgifter.  

Jag är ingen vän av konspirationsteorier. Jag tror alltså inte att det finns en överenskommelse kulturredaktioner emellan. Inte heller tror jag att pressens chefredaktörer kommit överens om att inte på ledarsidor eller på debattsidor skriva om böcker som dessa. Men varför är det då unisont tyst? Jag tror att svaret är kusligt enkelt: i Sverige råder konsensus. Man talar inte om detta, då det strider mot den goda smaken och bilden av den anständiga människan. 

***

En helt annan sak fångar mitt öga denna förmiddag. Det kommer nu varningar från Libyen om att de bortdrivna islamistsoldaterna från Mali etablerar sig i landet och att de förbereder attentat i Tripoli. Förra veckans bilbomb riktad mot franska ambassaden var ett varningstecken. The Guardian skriver:
"Diplomats are warning of growing Islamist violence against western targets in Libya as blowback from the war in Mali, following last week's attack on the French embassy in Tripoli. The bomb blast that wrecked much of the embassy is seen as a reprisal by Libyan militants for the decision by Paris the day before to extend its military mission against fellow jihadists in Mali.The Guardian has learned that jihadist groups ejected from their Timbuktu stronghold have moved north, crossing the Sahara through Algeria and Niger to Libya, fuelling a growing Islamist insurgency. "There are established links between groups in both Mali and Libya – we know there are established routes," said a western diplomat in Tripoli. "There is an anxiety among the political class here that Mali is blowing back on them." That anxiety escalated last week after militants detonated a car bomb outside the French embassy, wounding two French guards and a Libyan student, the first such attack on a western target in the Libyan capital since the end of the 2011 Arab spring revolution. "The armed groups we are fighting are fleeing to Libya," said Colonel Keba Sangare, commander of Mali's army garrison in Timbuktu. "We have captured Libyans in this region, as well as Algerians, Nigerians, French and other European dual-nationals."
Hela artikeln finns att läsa här. 



Läsning pågår

Jag läser Kristian Gidlunds I kroppen min. Den har recensionsdag 2 maj, så jag återkommer då. Ville bara säga att det som förstås är en stark dagbok om cancer - den ansluter till bloggen med samma namn - också är ett litterärt verk av hög kvalitet. Jag anade det efter att ha läst några nya bloggposter av honom. Gidlund är kanske mest känd för sitt medlemskap i gruppen Sugarplum Fairy, där han spelar trummor. Men jag upptäcker också en fin författare i honom.
"Och jag ska skriva för alla som någonsin funnits nära, de jag älskat och fortfarande älskar. Jag ska skriva för alla platser jag vill se och försvinna på, för alla händelser som jag senare vill minnas. För alla meningar som finns kvar att skriva. Och jag ska skriva för kärleken som jag vill leva med, till mina barn som jag längtar efter."
Boken är egentligen två böcker. Den första handlar om den allvarliga cancerdiagnosen, behandlingen och operationerna. Den andra handlar om hur cancern kommer tillbaka, nu i dödlig form. Det är alltså en dödsdömd författare som formulerar orden. Han gör det starkt och övertygande. Nästan osentimentalt. Det är så olikt de flesta böcker i genren, som av naturliga skäl kan bli både sentimentala och fyllda av sjukdoms- och sorgeklichéer. Gidlund har skrivit något helt annat. Här finns en förlagspresentation. Jag återkommer till boken den 2 maj.

Så här skrev Gidlund i sin blogg den  13 april:
"En morgon minns jag Pigeon Point Light Station. En morgon minns jag sälarna på klipporna nedanför. En morgon minns jag vågornas dunder. Och en morgon inser jag att jag har inlett en romans. En affär som kommer att gå åt helvete.
   Jag har ett förhållande med livet och det är komplicerat.    Kärleken är att leva. Min sorg och min glädje.
Dagarna är bisarra nu. Jag dissekerar min egen död för journalister, den ena mer påläst än den andra. Kannibalism. Och jag är högst delaktig. Det är dränerande. Förbrännande. Förminskande.
   Jag är mer än min sjukdom.
   Jag vet att jag när som helst kan dra i handbromsen. Avbryta. Men jag vill göra allt för den här boken. Vill att den ska uppmärksammas. Vill att den ska behandlas värdigt, trots att jag egentligen hatar den.
   Jag önskar att jag inte hade behövt skriva en enda rad."

söndag 28 april 2013

Knausgård säger emot Arnstad

I den gamla norska maoistiska dagstidningen Klassekampen (där jag själv var flitig skribent fram till 1979), numera allmänvänster, intervjuar man författaren Karl Ove Knausgård, numera gift och bosatt i Skåne, om vår meste "fascismhistoriker" Henrik Arnstad. Knausgård skräder inte orden efter att Arnstad den gångna veckan hostat ur sig den märkvärdigaste av teorier, den att norrmän skulle vara "mer mottagliga" för fascistiska idéer än andra nordiska folk. "Denne uka sa han til Klassekampen at Norge er preget av en ekstrem nasjonalisme - og er derfor spesielt mottakelig for fascistiske ideer." Knausgård:
"Det hjelper ikke å si at 17. mai handler om selvstendighet og frigjøring, og at dagen har med motstand mot undertrykkelse og okkupasjon å gjøre. Alt Arnstad ser, er flagg, og flagg er for ham nasjonalsymbol. Nasjonalsymbol er nasjonalisme og nasjonalisme er fascisme."
Och detta:
"I en artikkel (i Aftonbladet, min anmärkning) ble det hevdet at nynorskbevegelsen hadde fascistiske overtoner, i en annen ble det hevdet at den norske skikulturen var fascistisk. Og nå sier altså Arnstad at hele den norske kulturen har fascistiske overtoner. Alle som kjenner den norske kulturen vet at dette er fullstendig over stokk og stein."
Vidare:
"Hva er den norske nasjonalismen? Hvor finnes den? Er det vifting med flagg 17. mai? Er det bunadene på konfirmasjonen? Er det alle avissidene om skigull? Det første er en selvstendighetsmarkering, det andre er tradisjon, det tredje er patriotisme. Er 4. juli i USA nasjonalistisk, les: fascistisk?"

Jag rekommenderar läsning av hela artikeln. Knausgård lyckas - och artikeln i sin helhet lyckas - sätta fingrarna på hur sjukt det svenska debattklimatet är. Han säger många intressanta saker. Och som bekant ser man ett samhälle tydligare om man kommer utifrån. Från Norge till exempel.

World Thinkers 2013

Bilden hämtad från Prospect, där den har följande bildtext: Left to right: Ashraf Ghani, Richard Dawkins, Steven Pinker © US Embassy, Kabul © Rex Features
Tidskriften Prospect har nu publicerat resultatet av omröstningen för årets World Thinkers. World Thinkers 2013 toppas av en man som jag uppskattar väldigt mycket: Richard Dawkins. Nu är detta inte en lista som handlar om en begränsad tolkning av begreppet "thinkers". Tvärtom, här finns allt ifrån fysiker och politiska aktivister till författare, ekonomer och bildkonstnärer. Man ska förstås inte bli förvånad över att vissa mycket välbekanta namn finns med, som Ai Weiwei, Martha Nussbaum, Niall Ferguson och Mohamed ElBaradei. Inte en enda islamkritiker, om vi bortser från Dawkins som på senare tid också fått epitetet "islamofob" klistrat på sig, finns med. Tänkte den tanken när jag såg Niall Fergusons namn, han är ju sedan ett par år tillbaka gift med en av de viktigaste i den gruppen, nämligen somaliska Ayaan Hirsi Ali. Nå, under alla omständigheter var det uppiggande att läsa listan och tidskriftens text om den. 

Totalt listas 65 personer. De tre som ligger först är alltså Richard Dawkins, Ashraf Ghani och Steven Pinker.


 

Jazz som lyrisk inspiration

John Coltrane
För elva år sedan började jag skissa på något jag tänkte mig som en diktsamling på jazztema. Jag hade då börjat förlora mig i Dave Brubecks och Paul Desmonds fina plattor. Vännen Per Helge hade - som så ofta - visat mig på ännu en del av den skatten. Småningom kombinerade jag den med några av de jazzens mästare som redan fanns i mitt liv, främst Chet Baker och John Coltrane. Det som ni ser här är skrivet 2002 och 2003. En del av denna svit har jag publicerat i min bok Ökenvandring (2003). Lustigt nog hade jag valt att referera till andra artister i just All the things you are, som jag lägger här med just Brubeck och Desmond:




All the things you are 
(Kern-Hammerstein)

...är det bara du som är
den soltorkade tomatens sötma
och den nyplockade apelsinens droppar
...är det bara du som är
nattlekens gymnastik och
morgonrodnadens stillhet

...allt som du är:
strandpromenaden
om hösten, jazzkällaren om vintern och
vårskogens blomsterbäddar
sommarnattens porlande vitvinsglas

...allt som du är:
Chet Bakers trumpet viskar i örat och John Coltranes
saxofoner sjunger sånger vi redan lärt som barn

All the things you are...

***

Chet Baker behöver förstås ingen presentation. För mig är han lika viktig som sångare, som han är som musiker. Det har plågat mig att se hur han sakta mördade sig själv med narkotikan. Rastlösheten och den inre oron drev honom alldeles för långt ut på kanterna. Här har jag hittat en fantastisk video från 1964:



Chet Baker

Trumpeten förlänger andningen
och fingrarna leker över instrumentet
som vore det en kvinnas sköte
Öppet för alla förslag
och droppande av oljor

***

John Coltrane är en artist som vi ofta lyssnar till här hemma. Han har gjort en del stökig avantgarde-musik som gör mig fylld av ångest, så den går jag alltid förbi. Men sedan finns ju balladerna, hans ömsinta, nästan sjungande sätt att ta sig an de olika saxofonerna. Som här: 




John Coltrane

Med saxofonen på rygg
i lädersoffan, rödvinet snart slut
och en ny flaska på väg in
Efter regnet lyser asfalten sjöblank
i nattmörkret och bara
du kan smeka bort min oro

***

Pysslandet med jazzdikterna födde senare en helt annan idé. Tillsammans med den kanadensiske poeten Patrick Friesen skrev jag en hel svit på temat "The Art of..." direkt på engelska. Dikterna är mina, men de gick igenom Patricks granskningar och korrigeringar innan de publicerades. Hela sviten finns i min bok The Last Wintertrip/ Sista vinterresan. George Harrison gjorde en demo-version av sin sång Art Of Dying -den 27:e maj1970 i Abbey Road Studios. Bilden på videon visar när han sitter och spelar för Bob Dylan. Min dikt har bara lånat titeln från hans sång.




The Art of Dying

Lay your head inside your lover´s heart
Lay her heart inside your head
Take away all the bills and debts
Take a white sheet from your bed
wrap it around your lover´s breasts
and hips, see the beauty of her body
tees the breasts slowly with your left hand
as your other hand is resting over your eyes
Stay inside her. Stay until the morning comes
and you´ll find yourself gone, while still inside her

***

I den sista dikten är det åter saxofonen som spelar en stor roll. Jag har valt en av Charlie Mingus inspelningar där han har en rad framstående saxofonister med, John Handy ALTO SAXOPHONE, Booker Erxin TENOR SAXOPHONE och Shafi Hadi TENOR SAXOPHONE.




The Art of Listening

Turn on the radio, bend all over it
Bend over the radio and get turned on
Now: start listening to that saxophone as
if you have never before heard any music
Try to listen as if it´s the first time your ears are used
How? Simple: listen, listen, listen and don´t
let the wars in the morning paper take part in your listening
Don´t even let the dripping in the sink take part
and most of all: stay bent over the radio

lördag 27 april 2013

Bra konst eller bara "bra konst"

Pappa i ateljén mitten av 1960-talet, när han målar den stora Karnevalsviten
"Bra konst är det som konstvärlden uppfattar som bra konst", skriver Lars Vilks i sin bok ART. Den institutionella konstteorin, konstnärlig kvalitet, den internationella samtidskonsten (Nya Doxa förlag, 2011).

Min far finns inte i livet längre. De sista åren skapade han märkvärdigt vackra bilder i datorn. Han kallade dem monotypier och det var det sista han ställde ut (två gånger på två olika gallerier). Jag minns mycket av vad han har sagt, och jag kan placera hans ord rätt så exakt i olika tider. En gång, ungefär för tio-tolv år sedan sa han: "Jag längtar så tillbaka till det klassiska måleriet. Jag undrar om dagens installationskonstnärer kan måla."

En av pappas oljemålningar som betydde mest för mig. Motivet är hämtat från ett hem i dåvarande Jugoslavien. Han ville visa att ikonerna fanns på väggarna även under den kommunistiska epoken. En konstkritiker på Sydsvenskan, Nanne Bråhammar, skrev att tavlan med glödlampan "symboliserade upplysningen ljus i kontrast till religionens mörker." Pappa skrattade gott åt de orden, och sa: "Hon ser tydligen inte att lampan är släckt." Så kunde Jugoslavien te sig i mitt barndomshem. Om jag är rätt informerad hänger denna målning nu i min yngste sons hem.
Här ser ni min far 1970. Jag minns förstås vad hans hängande skulptur var för en. Den var en av många varianter på hans besatthet av Mateo, den vanställde tidningsförsäljaren i Dubrovnik. Jag har tre fina grafiska blad på väggen här hemma med samma motiv (man ser dem i bakgrunden på bilden). Men här är han med skulpturen (papier-mâché). Bilden är tagen när han ställde ut hela Mateo-sviten på Ystads Konstmuseum 1970. (Med stort tack till min bror Ingemar som har skannat in bilderna till mig).

Här nedan fler Mateo-motiv i olja: